Några år härefter skall exporten och tillverkningen af järn och stål från republiken till många delar af världen—hvilken export år 1900 beräknades till 129,000,000 dollars—bli så stor, att den bildar ett nytt kapitel i stålets rekordslående historia.
Vår stålindustris inflytande på den inhemska utvecklingen kommer att bli underbart, ty den nation, som åstadkommer det billigaste stålet, har de andra nationerna vid sina fötter i alla dithörande affärsgrenar. Det billigaste stålet betyder de billigaste skeppen, de billigaste maskinerna, de billigaste tusen och en artiklar, af hvilka stål utgör en beståndsdel. Vi stå framför en så storartad utveckling af republikens industri, att världen ännu aldrig sett dess like.
Republikens ställning som stålfabrikant kan skildras i få ord: År 1873, således för endast tjugosju år sedan, producerade Förenta staterna 198,796 tons stål och Storbritannien 653,500 tons, mer än tre gånger så mycket. Tjugosex år senare, år 1899, tillverkade republiken två gånger så mycket som monarkien; de respektive siffrorna utvisade 10,639,857 och 5,000,000 tons, en åttafaldig ökning för monarkien och femtioenfaldig för republiken. Förenta staterna tillverkade nästan 40 procent af all stålproduktion i världen, hvilken uppgick till 27,000,000 tons. Industriens historia har intet motstycke att uppvisa.
Så har det varit; och hvad framtiden angår, så kommer måhända Förenta staterna, innan det nuvarande århundradet hunnit tillryggalägga en tredjedel, eller kanske endast en fjärdedel af sin bana, att tillverka mera stål än hela den öfriga världen tillsammans.
Farväl då, Järnålder! Hell kung Stål och lycka åt republiken, medelpunkten i hans rike, där han sitter på sin tron och utför sina stora underverk!
_________________________________________________________________
(Ur »The Contemporary Review», September 1894)
Priset på lifsförnödenheter i England och Amerika. Hvarför amerikanaren kan njuta af lyxartiklar, som äro förmenade engelsmannen.
Om någon tillfrågades i hvilket fall rörande Förenta staterna engelsmännen äro mest på villospår, skulle det icke vara oberättigadt att svara: Angående jämförelsen mellan lefnadsomkostnaderna i det gamla och det nya landet.
Det skulle antagligen kräfva både tid och möda att söka rubba en så allmän uppfattning, som den, hvilken nyligen uttalades af en hög engelsk auktoritet, att »Förenta staterna skulle vara ett fullständigt Eldorado för arbetare, om lefnadsomkostnaderna icke vore så höga.»
Det är lätt att visa huru en sådan uppfattning kunnat uppstå. Engelsmannen kommer till New York och hyr ett åkdon, som flera timmar väntat på ångbåten; man affordrar honom ett orimligt pris; han beställer en flaska importeradt vin och finner det mycket dyrare än hemma. Han erfar att priset på kläder, beställda af importeradt tyg, är äfven mycket högre, och dessa omständigheter göra ett starkt intryck på honom, därför att de äro de första han mottager. Då han vid hemkomsten tillfrågas, hvarpå han stöder sin åsikt, att lefnadsomkostnaderna äro större i Förenta staterna än hemma, framhåller han oföränderligen dessa tre exempel och stannar där. Men dessa utgöra icke de hufvudsakligaste utgifterna ens för resande, ännu mindre för invånarna. På frågan, hur han fann hotellpriserna, erinrar han sig, att det kostar mindre i republiken, där priserna i de bästa hotellen belöpa sig till fjorton à aderton shillings pr dag—det senare priset det högsta i New York. För detta har han ett bekvämt rum och alla måltider—frukost, lunch, middag och kvällsvard. Han drar sig också till minnes, att han knappast kunde fått en sådan middag på hotell Metropole i London för samma summa af aderton shillings, som alla måltiderna och ett rum kostade i New York. På frågan, hur han fann reseomkostnaderna, räknar han efter litet och finner att priset är litet mer än hälften, första klass, äfven inberäknadt sofvagn. Det billigare priset på järnvägsresor och hotell uppvägas icke af extra betalningen för droskor och utländska viner. Den främmande köper inga kläder och om han är klok följer han amerikanarnas exempel och använder hotellets omnibusar eller de elektriska spårvagnarna; och sällan, om någonsin, beställer han en cab, som icke är en amerikansk institution. Men om den resande önskar hyra ett ekipage pr dag, vecka eller månad, eller för åkning till teatern eller en bjudning, så är priset därför icke dyrare i New York än i London—fyrtio eller femtio pund i mänaden, efter öfverenskommelse, och tolf shillings för en droska pr afton. För en åktur i parken en eftermiddag är priset på en vagn med två hästar till och med lägre i New York. Det är ett obestridligt faktum, att reseomkostnader—inberäknadt alla nödvändiga dagliga utgifter—äro mycket dyrare i Storbritannien än i Amerika. Men detta inverkar endast på de få resande, vanligen förmögna personer, och är af ringa vikt. Det väsentligaste är huru lefnadsomkostnaderna ställa sig för massan af folket, för löntagareklassen i de två länderna.
Låt oss lugnt betrakta saken. Flertalet arbetare—handtlangare inberäknade—har en årlig inkomst af 60 till 120 pund. Enligt den statistik, som upprättats af Arbetsbyrån i Massachusetts—den högsta auktoritet vi äga—ställa sig lefnadsomkostnaderna i England och Amerika sålunda:
Inkomst 300 doll. till 450 pr år Inkomst 450 doll. till 600 pr år
—————————————————+————————————————-
Utgifter Amer. Engl. Utgifter Amer. Engl.
—————+———+————————+—————+———+———————-
Lifsmedel 64 81 Lifsmedel 63 78,75
Kläder 7 7 Kläder 10,50 10,50
Hyra 20 13 Hyra 15,50 10,37
Bränsle 6 7 Bränsle 6 6
Diverse 3 3 Diverse 5 5
Summa 100 111 Summa 100,- 110,62
Detta visar de högre priserna i Storbritannien. Men sedan denna tabell uppgjordes, ha priserna mycket fallit i Förenta staterna, långt mer än i Storbritannien. I ett värdefullt engelskt verk »Folkets arbete och lif» uppgifver Charles Booth, att födan för en familj belöper sig till 50 à 60 procent af inkomsten. »Lifsförnödenheter», hvarmed här menas allt som ingår genom munnen, är den största utgiftsposten för en arbetarefamilj. Den sträcker sig från sextiofyra procent i Amerika till åttioen i England. Anledningen till denna skillnad är tydlig. Alla slags födoämnen äro naturligtvis billigare i Amerika än i England. Det förra landet exporterar dem till det senare. Tobak är mycket billigare. Amerika producerar tobak, och tullen är endast sex cents pr skålpund emot åttiofyra cents tull i monarkien—fjorton gånger så stor. Tullen på whisky är 40 cents pr gallon, således sex gånger högre i Storbritannien än hos oss, och whisky tillverkas billigare i Kentucky än i Irland eller Skottland.
Öltullen är i Amerika 96 cents pr tunna och i England 1 dollar 75 cents. Te och kaffe äro tullfria för amerikanaren, men belagda med tull för engelsmannen. Socker (råsocker) är tullfritt i båda länderna, utom i republiken en obetydlig tull på utländskt raffinad. När massorna i Storbritannien inse huru tungt de äro beskattade i jämförelse med Förenta staternas arbetare, komma de antagligen att framställa kraf på billigare tullsatser på sådana artiklar, hvilka komma under rubriken: lifsförnödenhter—framför allt på ett tullfritt frukostbord.
Det billiga priset på födoämnen i Förenta staterna skulle öfverraska en engelsk iakttagare, som ville studera denna fråga genom alla fyrtiofyra staterna och icke endast i New York eller städerna vid atlantiska kusten, till hvilka produkter från Västern måste transporteras.
Sedan vi nu sett, att tre fjärdedelar af en arbetarfamiljs utgifter gå åt till »lifsförnödenheter» och funnit att priset på dessa ställer sig billigare i Indianapolis än i Manchester, så komma vi till utgiften n:r 2: hyran. Denna slukar i Amerika 20 procent af familjens inkomst och i England 13. Den britiske arbetaren bor mera inskränkt. Den bättre klassen i Amerika har, som regel, tre eller fyra rum, i Storbritannien två. Hyran är onekligen mycket högre i det nya landet.
Den nästa viktiga utgiften är »kläder», hvilken representerar 7 procent af utgifterna såväl i Förenta staterna som i England. Detta öfverraskar kanske mången läsare, innan vi hunnit förklara anledningen. Kläder af finaste importerade tyger äro mycket dyrare i Amerika än i England, där tyget tillverkas, men kläder gjorda af amerikanska tyger äro mycket billiga och fullt brukbara. Tyget är tjockt och groft och icke så behagligt att vara klädd i—till och med gröfre än skotsk cheviot. Men massan af folket använder det, likasom hon använder ylleunderkläder af samma slag. Därför beröres arbetsklassen icke så mycket af tullen på fina yllevaror, hvilka endast importeras af de få rika. Jag har här framför mig annonser i amerikanska tidningar, af hvilka framgå att en färdigsydd kostym kan köpas för två eller tre pund—just samma pris som i Storbritannien.
Här är en sann historia i detta ämne. En bekant parlamentsledamot, som för någon tid sedan höll ett tal för sina valmän i det inre af landet, sade dem att lefnadskostnaderna voro mycket högre i Amerika än i Storbritannien och att priset på kläder var tre gånger så högt. En afskrift af talet skickades till hans vän, en af våra mest kända män i Förenta staterna, hvilken talaren ofta brukade besöka. En kort tid därefter aflade han, tillsammans med sin hustru, ett besök hos sin vän i republiken. En morgon visade sig värden vid frukosten i en ny kostym, som väckte allmän beundran. Den engelska damen förklarade att den var »mycket trefligare än den kostym hennes man hade». Värden frågade sin gäst, hvad han trodde att kostymen kostade; hvarpå den intet ondt anande engelsmannen svarade: »Well, den kostym jag har på mig kostar mig 7 pund, och jag antar att er i detta förskräckliga tullskyddade land måste ha kostat 12 pund.» Detta var hans uppfattning, sedan han noga granskat kostymen. »Well,» sade värden, »jag betalade precis fyra och en half dollars för kostymen, och jag skulle önska att ni ville ta den med er hem till England och visa den för edra valmän samt tala om historien.» Detta afböjdes dock under muntert skratt. Värden hade vid ett besök i byn händelsevis fått se en lastvagn från Boston, hvarifrån såldes färdiggjorda kläder, och frågade försäljaren, om han hade en dräkt som passade honom. »Ja,» svarade denne, »och om ni tar en kostym, så kan ni få den till partipris. Detaljpris är 6 dollars.»—»Det är bra. Skicka hem den.» Den sändes genast, med det ofvan nämnda resultatet. Det var naturligtvis amerikanskt material, icke så slätt eller så fint som det den ärade parlamentsledamoten hade, men likväl en bra och treflig kostym. Men priset var så lågt, att jag icke vågar gå i borgen för hållbarheten. För 15 dollars kan man få utmärkta kostymer.
När vi se på summan af extra fina yllevaror, importerade af Förenta staterna, se vi huru obetydlig den är, i jämförelse med totalförbrukningen af ylle. År 1890 var värdet på inhemska yllevaror 338,000,000 dollars. Importen af de dyrbara fina utländska yllevarorna belöpte sig endast till 35,500,000 dollars—och då priset per meter af den importerade varan säkerligen var dubbelt så högt som det inhemska, betyder detta icke mycket öfver fem procent af den förbrukade mängden. Och det är de få rika, som ensamt använda de dyrbara utländska varorna.
Det förhåller sig på samma sätt med bomullsvaror; värdet af landets egen produktion var 298,000,000 dollars, af det importerade 28,000,000, hvilket gör icke fullt fem procent af hela förbrukningen —under förutsättning af dubbla priset pr meter för den utländska varan. En arbetarefamilj använder bomullsvaror i en ganska betydande mängd.
Hvad siden angår, så ha vi följ ande siffror för 1890: tillverkning i amerikanska fabriker 69,000,000 dollars, importeradt siden 31,000,000. Det kan med säkerhet antagas, att priset på det importerade sidenet per meter var dubbelt så högt som på det inhemska, så att mer än fyra meter af amerikanskt siden köptes mot en af det utländska.
Medan vi uppehålla oss vid ämnet om kläder, vill jag anföra två exempel ur min egen erfarenhet. En amerikansk familj med många tjänare vistas en del af hvarje år i England. Tjänarna resa fram och tillbaka och ha sålunda tillfälle att köpa sina kläder, stöflar och skor etc. antingen i det ena landet eller i det andra. De manliga tjänarna fortfara att köpa kläder i det gamla landet. De kvinnliga tjänarna finna, att de göra billigare inköp i New York. Men alla köpa sina skodon i New York.
Det andra exemplet: En skotsk-amerikansk familj med fem barn tillbringar en del af hvarje år i Skotland. Den duktiga, sparsamma husmodern brukade förr förse sig och barnen med kläder i Glasgow. Vid sina senaste besök har hon icke köpt något på denna sidan, och jag hörde henne anföra som skäl härför, att hon köpte billigare kläder— i synnerhet åt barnen—i New York än i Glasgow.
Den bekante frihandels- och tariffreformsifraren, Mr. Schoenhof, hade i uppdrag af regeringsdepartementet att undersöka priserna i Förenta staterna och Storbritannien och afgaf för några år sedan följ ande rapport:
»Hvad kläder och manufakturvaror i allmänhet angår, så finner jag, att bomullsvaror äro fullt ut lika billiga i Förenta staterna som hos oss. Shirting och lärft till samma pris som våra äro i synnerhet öfverlägsna i kvalitet, så vidt jag kunnat döma af artiklar, som varit till salu i detaljaffärer. Muslinsunderkläder för damer äro af mycket finare beskaffenhet och billigare i Förenta staterna. Icke heller kan jag finna, att herrskjortor af bomull äro billigare här. Om fabriksydda kängor och skor gäller detsamma. Hvad själfva utförandet och utseendet af de motsvarande artiklarna i stort sedt angår, så finner jag att Förenta staterna är öfverlägset i tillverkningsmetod. Detta är sant såväl i fråga om kläder som om kragar, manschetter och liknande artiklar.»
Sedan Mr Schoenhof aflade sin rapport, har priset på många artiklar fallit mera i Förenta staterna än i Storbritannien. Detta prisfall har varit så stort, att priset på bessemer, tackjärn och stål-»billets» är lägre i Pittsburg än i Middlesborough; det har gjort att amerikanska mattor kunna säljas i England; det har lockat amerikanska skeppsbyggare att begära tillåtelse att göra anbud på de nya engelska krigsskeppen och Clydes förtroendemän att köpa sitt nya, väldiga mudderverk i New York. Det har också satt den amerikanske fabrikanten af åkerbruksredskap i stånd att nå den engelska marknaden och stenbrottsägare att skicka granit från Maine till Aberdeen.
Nästa rubrik i arbetarefamiljens utgiftsstat, är »bränsle». I allmänhet sagdt, är detta mycket billigare i Förenta staterna än i Storbritannien. Om vi jämföra New York och London, så erhåller New York antracitkol lika billigt som London bituminöst kol. Det förra ger minst dubbelt så mycket värme och säges lämna tre gånger så mycket. I de tätast befolkade delarna af Förenta staterna öfverskrider priset på kol icke två dollars pr ton. I de stora västra Pennsylvania- och Ohiodistrikten är det icke mer än en och en half. Amerikanaren förbrukar mera kol under vintern, dels på grund af det kallare klimatet och dels för den rymligare bostaden. Sakkunniga ha funnit att procenten af amerikanarens eller engelsmannens inkomst, som går till bränsle, ställer sig lika—d. v. s. sex procent.
I England tillskrifver man tullen de antagna högre lefnadsomkostnaderna i Förenta staterna. En liten undersökning skall snart visa att denna uppfattning är en smula ogrundad. De förnämsta, högt taxerade artiklarna i Mc-Kinley-billen äro fem: 1) extra fint siden från Frankrike; 2) fina ylle- och linnevaror från Storbritannien; 3) extra fina linnevaror från Tyskland och Frankrike; 4) dyrbara viner från Frankrike; och 5) Havannatobak och cigarrer. Tullen på alla dessa saker är mycket stor. Yllevarorna 60 procent af värdet, siden ännu högre, champagne 32 sh. pr dussin etc., etc. Sådan är vår »demokratiska» budget. Det finns icke en arbetare i Amerika, som använder någon af dessa artiklar. Det betraktas som god politik att högt beskatta de rikas lyxartiklar och i stället ha te, kaffe och råsocker tullfria. Det är icke troligt, att denna politik skall förändras eller ens modifieras, huru mycket det än talas om en tariffreform. Den benägenhet Storbritannien nu visar att lägga tullbördan på det rika fåtalet, som har styrka att bära den, är lika framträdande i republiken. Arbetarens lifsförnödenheter skola fortfarande vara tullfria i republiken och blifva snart fria konungariket, och de rikas lyxartiklar skola mer och mer beskattas i båda länderna.
Farmarens supponerade olyckliga ställning i Förenta staterna brukade ofta framhållas, med påpekande af att till följd af tullen på maskineri blefvo hans åkerbruksredskap onödigt fördyrade. Men då amerikanaren numera behärskar världsmarknaden i fråga om åkerbruksmaskineri och exporterar sådant, så beröres farmaren icke längre af tull på den utländska varan.
Förenta staternas framträdande som exportör af fabriksvaror, på grund af reducerade priser, är en af de senaste årens märkligaste företeelser. Här äro några få exempel: År 1893 exporterades åkerbruksredskap till flera delar af världen för ett belopp af 5,000,000 dollars, kopparvaror för 4,500,000, bomullsvaror för 12,000,000, järn och stål samt fabrikat af dessa metaller för 30,000,000, vagnar och andra åkdon för mer än 2,500,000, trä och trävaror öfver 25,000,000 dollars. Amerikanska möbler exporteras numera i stor mängd.
År 1892 exporterade republiken lika mycket järn- och stålvaror jämte metallerna själfva, som den importerade, nämligen för 28,000,000 dollars i båda fallen.
Musikinstrument, värderade till 1,800,000 dollars. exporterades, glas och glasvaror för 8,000,000, läder och lädervaror för öfver 10,000,000, papper och pappersvaror öfver 1,500,000 (några engelska tidningar tryckas nu på amerikanskt papper), instrument för vetenskapliga ändamål för 1,300,000, klockor och ur för öfver 1,000,000 dollars.
Exporten af fabriksvaror ökas årligen, men måste—i motsats till Storbritanniens—alltid förbli obetydlig i jämförelse med värdet af den inhemska totalproduktionen af fabriksvaror. Denna beräknades 1890 till 8,750,000,000 dollars. Värdet af britiska fabriksvaror 1888 var icke fullt hälften så stort—4,100,000,000 dollars.
Välståndet i en ny kontinent som Förenta staterna beror icke af den utländska utan af den inhemska handeln. I samma mån som det nya landet blir mer och mer i stånd att fylla sina egna behof, måste den utländska handeln aftaga.
Huru kunna vi inför de ofvan anförda fakta förklara den engelska uppfattningen, att lefnadsomkostnaderna äro större i Förenta staterna? Helt enkelt på följande sätt: Ehuru det är sant, att för ett pund sterling kan massan af folket nu erhålla mera lifsförnödenheter i Amerika än i England, och ehuru den amerikanske arbetaren har stora fördelar framför den engelske, så följer icke nödvändigt däraf att den amerikanske arbetaren lefver lika billigt som sin engelske kamrat— långt därifrån.
Amerikanaren har större inkomster och vill icke undvara en mängd saker, som i Europas gamla länder skulle betraktas som lyx. Han förtjänar mer och använder mer. Därför är det i en mening sant, att lefnadsomkostnaderna, såsom den amerikanske arbetaren lefver, äro större för honom, än för den engelske, såsom han lefver. Men detta kommer däraf, att han lefver på ett annat sätt. För de artiklar, som äro absolut nödvändiga, är kostnaden mycket mindre i det nyare landet.
Den amerikanske arbetaren och hans familj kan verkligen lefva mycket billigt, om de vilja det. Men de kunna också lefva slösaktigt såsom i andra länder. Vi ha ett bevis härpå i utländska arbetares utgifter, synnerligast bland ungrare och italienare, hvilka på de senare åren i stor mängd emigrerat till Förenta staterna. Det vanliga priset, som dessa främlingar betala till värden på matstället, är tio cents om dagen för födan. De sofva vanligen i träskjul, uppförda åt dem af deras arbetsgifvare. Under tider af industriellt tryck, som de nuvarande, är förmågan att lefva billigt och ändå godt af största betydelse för arbetsklassen i Förenta staterna och skyddar människan från mycket lidande, som eljes skulle ha följt med arbetsbristen. Detta är en ny erfarenhet för den nuvarande generationen af amerikanare och snart öfvergående, såvida icke tron på kapitalets fasthållande vid guldmyntfoten åter rubbas. En tvetydig not i denna fråga, utfärdad af sekreteraren i finansdepartemanget i maj förra året, paralyserade landets affärsrörelse för tillfället. Förbättringen har blifvit fördröjd genom den förestående nya lagstiftningen angående tull på importerade varor.
Huruvida Amerika är arbetarens Eldorado eller ej, beror på arbetaren själf. Han och hans familj kan nu lefva billigare än en familj i Storbritannien, om de vilja lefva lika enkelt. De äro i samma ställning som en gammal skotska, hvilken jag en gång kände. Tillfrågad, om hon kunde lefva på en viss uppgifven summa om året, svarade hon: »Ja, ja visst, jag kunde lefva på hälften, men jag kunde göra slut på dubbelt så mycket.» Det vill säga, ett pund sterling, förståndigt användt af arbetaren och hans familj, skall förskaffa dem mera af lifvets nödtorft i det nya än i det gamla landet—ett förhållande, som troligen kommer att ha viktiga följder på båda sidor af Atlanten i en icke aflägsen framtid.
_________________________________________________________________
(Ur Macmillans Magazine, Januari 1885)
En kort historik öfver upptäckten af olja och gas. Borrningsmetoden och produktens användning. Förmögenheter vunna på obetydligt kapital. Möjligheterna af dess användning i framtiden.
Att det nya brännämne, som jorden nyligen slungat ut, skulle tillvinna sig allmän uppmärksamhet, kan icke väcka förvåning, ty helt visst har aldrig något liknande varit sett. Det distrikt, som af alla på hela jordens yta torde vara rikast på underjordiska skatter, är Västra Pennsylvania, som till sin hufvudstad har det rökiga Pittsburg. Sydost från staden ligger det ryktbara lagret af brännkol, kändt och användt öfver hela Amerika från Atlantens hafskust till Colorados silfvergrufvor. Ådran är från sju till nio fot djup och omfattar en yta af tvåhundra kvadratmil. Den har ett så gynnsamt läge för brytning, att tusentals tons koks ha sålts för tre shillings och sex pence pr grosston, lastad på järnvägsvagn. Denna affär har nått en snabb utveckling, till och med för detta land, ty de män lefva ännu, som byggde den första koksugnen, under det att i dag finnas mellan nio- och tiotusen ugnar. Det är endast tjugo år sedan koks första gången användes i masugn. Under år 1882 tillverkades 138,001,840 bushels. [1]
[1] En bushel = 36,35 liter.
Rakt i öster från Pittsburg ligger Westmorelands gaskolfält, hvarifrån de östra städerna erhålla sitt förråd af gaskol. Denna kolådra är från fem till sex fot djup och brytningen sker så lätt, att Pennsylvania- järnvägsbolag får kol lastadt på lokomotivtendern för ungefär tre shillings pr grosston. Fältet sträcker sig i ost och sydost från staden, längs Monongahela- och Youghiohenyflodens stränder. Det är ur grufvorna på dessa stränder, som många städer—till och med så aflägset belägna som New Orleans—förses med gaskol. Den årliga produktionen öfverstiger 7,000,000 tons.
Om vi nu från bränn- och gaskollagren vända oss mot norr, så komma vi på ett afstånd af hundra mil (eng.) från Pittsburg till oljeregionen. Hur hastig utveckling upptäckten af bränn- och gaskol än haft, kan den icke jämföras med den enastående framfart som upptäckten af petroleum haft.
Det är endast 22 år sedan jag, i sällskap med några vänner, besökte Storey Farms ryktbara oljekälla vid Oil Creek. Oljan rann då från källan ut i den lilla viken, där ett par flatbottnade pråmar lågo fyllda, färdiga att flottas ned till Alleghenyfloden på en bestämd dag i hvarje vecka, då viken afstängdes genom en tillfällig fördämning. Detta var början till oljeaffären. Vi köpte farmen för 39,000 dollars, och vi hade så liten tro på jordens förmåga att för någon längre tid lämna de hundra fat om dagen, som källan då gaf, att vi beslöto göra en damm, som kunde rymma hundra tusen fat olja, hvilket förråd vi värderade till 975,000 dollars, när tillgång upphörde. Olyckligtvis för oss läckte dammen förskräckligt; afdunstningen förorsakade oss äfven förlust, men vi fortsatte att låta oljan rinna dag efter dag för att ta igen skadan, tills flera hundra tusen fat på detta sätt hade gått förlorade. Vår erfarenhet med farmen kan vara värd att omtala. Dess värde steg till 4,870,000 dollars, det vill säga att bolagets aktier såldes i marknaden på denna basis. Och ett år lämnade den i utdelning 975,000 dollars—en icke oäfven ränta på det insatta kapitalet: 39,000 dollars. Men detta är ett undantagsfall; många millioner dollars ha gått förlorade på oljespekulationer. Endast ett par år förut hade samma olja sålts för ett par dollars flaskan såsom ett osvikligt botemedel för alla verkliga eller inbillade sjukdomar, som hemsöka människosläktet. Den kallades då för »Seneca-olja»—»det stora indianska läkemedlet»—därför att indianstammar med detta namn, hvilka då bebodde distriktet, brukade skumma oljan i viken. »Det oöfverträffliga läkemedlet» säljes nu för mindre än 75 cents pr fat, och det är egendomligt att personer, som så ifrigt köpte det för två dollars flaskan och gåfvo intyg om dess läkande kraft, nu anse att alla dess dygder försvunnit, när det kan köpas för en cent. Så mycket gäller det hemlighetsfulla i materia medica.
Från denna lilla början för tjugo år sedan kan platsen nu (1885) leverera 70,000 fat olja dagligen. Sistlidna 1 november funnos i cisternerna icke mindre än 38,034,337 fat—ett tillräckligt förråd för att fylla världens behof under några år. Till den 1 januari 1884 har denna oljeregion afkastat 250,000,000 fat, och ännu ökas tillflödet dag för dag. För att transportera denna enorma massa ha 6,200 mil järnrör blifvit lagda. Oljan pumpas genom dessa från källorna—hvilka uppgå till ett antal af 21,000—till kusten omkring 300 mil därifrån.
Värdet af petroleum och dess produkter, exporterade år 1877, belöpte sig till 61,789,438 dollars. År 1883 värderades exporten endast till 45,000,000, ehuru antalet gallons (656,363,869) var nästan dubbelt så stort som exporten 1877. Totalsumman af allt, som exporterats till den 1 januari 1884, öfverstiger 625,000,000 dollars. Det kan med full tillförlitlighet sägas, att oljekällorna i Västra Pennsylvania lofva att lämna så riklig afkastning innan de äro uttömda, att hela nationalskulden kunde betalas därmed.
Vi komma nu till den senaste upptäckten af våra underjordiska skatter, nämligen de naturliga gaskällorna, hvilka hastigt börja framträda omkring Pittsburg. Just som den naturliga ojlan syntes på ytan af Oil Creek, så märktes i distriktet nordost om Pittsburg, på femton mils afstånd, små gasstrålar som bubblade upp ur vattnet å vikarna. Sumpgas hade för flera år sedan upptäckts på tjugo fots djup och användes ibland af farmarna vid sockerkokning af lönnsaf. Medelpunkten för detta distrikt för naturlig gas är den lilla staden Murraysville i Westmoreland. I en liten kvarnränna på platsen hade man märkt en större gasmängd än vanligt, och några spekulanter verkställde för femton år sedan borrningar efter olja men när de borrat 900 fot djupt, så fanns där ingen. Sju år därefter beslöt ett annat sällskap att försöka på ett ännu större djup. De hoppades naturligtvis att finna olja, men när de borrat till ett djup af 1,320 fot, inträffade en fruktansvärd explosion, som slungade borren i luften och krossade allt i spillror. Dånet af den lössläppta gasen hördes ända till Monroeville, som låg fem mil därifrån. Den fängslade kraften hade ändligen befriats och blef en ny rikedomskälla åt Västra Pennsylvania —redan förut alltför rikligen välsignadt, känner läsaren sig kanske hågad att tilllägga. Sedan fyra rör, hvartdera två tum i diameter, hade blifvit lagda från brunnens mynning och strömmen ledd genom dem, antändes gasen, och hela landskapet upplystes på många mils omkrets. Detta värdefulla brännämne lät man förfara under hela fem år, därför att inga kapitalister kunde förmås att riskera 200,000 dollars till rörledningar för att leda oljan till bruk och fabriker, där den kunde bli till nytta.
Jag besökte detta område förra veckan och såg nio källor, som alstrade gas. Från de tre största steg gas ännu upp i luften. En underbar syn, i sanning! Gasen rusar upp genom ett sextumsrör, som sträcker sig kanske tjugo fot öfver ytan, med en sådan hastighet, att den fattar icke eld inom sex fot från rörets mynning. Om ni blickar upp i den klara, blåa rymden, så ser ni framför er ett dansande guldglänsande andeväsen, utan synbar förbindelse med jorden, gungadt af vinden och sväfvande omkring i alla riktningar i ständigt skiftande former. Då gasen från källan träffar lågans medelpunkt och delvis går genom den, vrider sig den lägre delen af massan inåt och åstadkommer den härligaste verkan—en verklig eldpelare, med fotställningen omsvept af graciösa veck. Och icke ett spår till rök förnimmes.
Redan leda fyra särskilda rörlinjer—af hvilka två äro åtta tum i diameter—gasen från detta distrikt till fabriksanläggningar i Pittsburg, och en femte linje leder det till våra bessemerstålbruk, på nio och tio mils afstånd. En annan linje af tiotumsrör håller på att läggas.
Omkostnaden för rörläggning är under nuvarande låga priser och med rätt till fri genomväg beräknad till 7,500 dollars per mil, så att kostnaden för en linje till Pittsburg kan sägas uppgå till omkring 135,000 dollars. Borrningen kostar omkring 5,000 och tillgår på följande sätt. Först uppsättes en lyftkran och ett sextumsrör af smidesjärn drifves ner genom jorden, tills det träffar berget, från 75 till 100 fot. Stora borr, vägande tre- à fyratusen skålpund, användas nu; dessa stiga och falla från fyra till fem fot i slaget. Den gas, som erfordras för att drifva dessa borr, ledes genom smala rör från de närgränsande källorna. Sedan ett åttatums hål blifvit borradt till ett djup af omkring 500 fot, sättes ett 5 5/8-tums rör af smidesjärn ned för att utestänga vattnet. Så borras hålet sex tum vidare i diameter, tills gasen träffas, då ett fyratumsrör sättes ned. En tid af fyrtio till sextio dagar åtgår vanligen för att borra brunnen och träffa på gasen. Den största kända källan beräknas lämna omkring 30,000,000 kubikfot gas på tjugofyra timmar, men hälften däraf anses som produkten af en god brunn. Trycket af gasen, då den utgår ur brunnsmynningen, är nästan eller fullt 200 skålpund per kvadrattum. En mätare, som jag undersökte, visade ett tryck af 187 skålpund. Till och med i våra fabriker, där vi använda gas, nio mil från källan, är trycket 75 skålpund pr kvadrattum. Vid en af källorna, där ett förråd af rent vatten befanns önskvärdt, fann jag en liten ångmaskin, som arbetade genom direkt kraft från gasen, sådan den kom ur brunnen, och ett utmärkt vattenförråd erhölls på detta sätt från ett källdrag i dalen.
Det finns naturligtvis olika meningar rörande gasbältets läge och utsträckning. Tillräckligt många brunnar ha redan blifvit borrade i Murraysvillesdistriktet för att bevisa, att bältet är ungefär en half mil bredt och sträcker sig fem eller sex mil i sydostlig riktning från Murraysville. De brunnar, som borrats längre bort, ha blifvit fyllda med saltvatten i sådan mängd, att gasen blifvit nästan afstängd. Ty fastän gas steg upp till ytan, var det i så ringa mängd, att den icke kunde vara till någon nytta, utan endast visade, att den fanns. Sakkunniga på detta område ha därför antagit, att gasen i sådana källor ligger under ett lager af saltvatten. Flera brunnar ha blifvit borrade i Pittsburg och dess omnejd, men samma olägenhet af saltvatten har inträffat där. En vän, som är hemma i geologi, underrättade mig om att gasbältet går 6,000 fot djupt ned nära Pittsburg, och hans teori är, att denna sänkning blifvit fylld med saltvatten, hvilket omöjliggjort borrningsförsöken i detta distrikt. Om djupare borrning eller någon plan att utestänga vattnet skall kunna öfvervinna svårigheten, återstår att se. Nordväst om Murraysville har man icke gjort vidare försök för att utröna gasbältets utsträckning.
Om någon af mina läsare vill taga en karta öfver Västra Pennsylvania och följa Alleghenyfloden omkring tjugo mil från Pittsburg, så skall han träffa på staden Tarentum, som är medelpunkten i det andra gasdistriktet. Flera stora källor ha påträffats där, och det är mycket troligt, att framtiden kommer att därstädes bringa i dagen ett jordområde liknande Murraysvilles. En nyligen borrad brunn kan fullt jämnställas med dem, som finnas i det senare distriktet. Kapitalister ha nyligen låtit leda denna gas i rör, nedlagda i flodbädden, till Pittsburg; och jag betviflar icke att innan årets slut dessa linjer skola vara i verksamhet och Tarentumdistriktet gifva oss ett stort gasförråd.
Nu kommer jag till det tredje distriktet, hvars hufvudstad utgöres af Washington (Pennsylvania), som ligger tjugufem mil söder om Pittsburg. Jag åkte ut till denna plats och stannade öfver natten hos en god vän, som bodde tolf mil från källorna. Dessa hade blifvit antända, och hela himmelen var klart upplyst af deras sken. Ehuru afståndet var så stort, var det som om vi varit midt inne i en rasande eldsvåda. Följande morgon åkte vi ut till källorna. En rörlinje, som leder produkten från en af dessa källor till järnfabrikerna längs Ohiostranden vid Pittsburg, hade redan blifvit lagd, och ännu två rörlinjer äro under arbete. Hvad vi här sågo liknade hvad vi sett i Murraysvillesdistriktet, utom att gasen leddes från källmynningarna i rör längs marken, i stället för att skjuta rakt upp i luften. När vi från landsvägen blickade ned på den första källa vi blifvit varse nere i dalen, sågo vi en ofantlig, rund öppen plats, hvars grönska var afbränd och jorden brunstekt af lågan. Ringen var fullkomligt cirkelrund, eftersom vinden drifvit flammorna i alla riktningar från periferin inåt. Verkan af den stora, gyllene flamman, som slickade marken, och gungade och hvirflade med vinden i alla riktningar, var öfverväldigande. Förstörelsens ängel, Apollyon, tycktes ha stigit upp ur sin afgrund.
Amerika antages vara det land, som emottager de flesta emigranterna, men flyttningar fram och åter öfver hela jorden bli mer och mer vanliga. Den anglo-sachsiska rasen är icke benägen för stillasittande. Då jag stannade för att klifva öfver en gärdesgård och komma fram till den brinnande afgrundsanden, föll min blick på följ ande skrifna anslag:
»Offentlig försäljning.
Undertecknad, som ämnar afflytta till Australien, försäljer vid offentlig auktion torsdag
September 25
sin bostad i den Mrs Andrew Carlisle tillhörande farmen, en och en half mil öster om Hickory, på Hickory och Washingtonvägen, hela sin egendom af
Hushålls- och Köksmöbler, bestående af byråar, sängar, sängkläder, stolar, bord, fat, kokspis—med ett ord, allt hvad jag äger. Försäljningen kommer att börja precis klockan 1, då villkoren skola tillkännagifvas.
William Tiplady.
A. W. Cummins.
Auktionsförrättare.»
Hvad i all världen kan förmå mr Tiplady att lämna denna härliga trakt, ett af de vackraste jordbruksdistrikten i hela Amerika—lämna den just då oväntade skatter upptäckas under hans fötter? Många gissningar framställdes, men den troligaste var att han hade släktingar i Australien och ville sluta sitt lif bland dem. Ingen af oss hade förr hört namnet, men det liknar många af de sammansatta namn, som väckte vår förvåning, då vi gjorde vår åktur genom sydvästra England, hvarför vi antogo att mannen var från moderlandet. Den ene brodern hade förmodligen lämnat det gamla hemmet för antipoderna, medan den andre sökt republikens beskydd. Det är sant att vår ras är det äkta nomadfolket, som ständigt vandrar på jorden, utan rast eller ro.
Då vilade händerna på det vibrerande röret vid brunnen—det behöfs starka nerver för att gå så nära intill det skrikande bruset och den hvirflande lågan—öfverraskades vi af dess isande köld. Vid en brunn, där en träbetäckning hade placerats öfver ventilerna, var röret till följd af kondensationen beklädt med ett islager af ett åttondedels tums tjocklek. Nya brunnar gräfvas, och det är tydligt att Washington County är bestämdt att lämna sin andel af den gas, som användes i Pittsburg.
Huru ställa sig nu den naturliga gasens ekonomiska utsikter? Den första frågan är naturligtvis: huru länge kan den räcka?
Personer, som bäst känna till oljeområdet, hvarmed naturlig gas står i nära gemenskap, försäkra mig att efter tjugo år skall det nu kända förrådet icke vara uttömdt. Det är icke antagligt, att vi ännu ha upptäckt hela gasterritoriet; det är tvärtom mycket antagligt, att afbrottet i bältet nära Pittsburg endast beror på ett lokalt fel, och att sydväst om staden skall bältet befinnas vara många mil i utsträckning. Det blir troligen ett upprepande af oljeregionens historia. Månad efter månad har det skrikits, att jorden icke kan tåla denna uttömning. Icke endast floder utan haf af olja skola uttömmas, om de dagligen länsas på 70,000 fat. Spekulanter visa sig emellanåt och köpa milliontals fat, i tro att förrådet skall minskas, men hvarje spekulation har visat sig vara förfelad. Petroleum för 10 dollars pr fat ansågs vara billigt pris; då den sedan erhölls för 5 och slutligen för endast 1 dollar, skänktes den ju bort. I dag köper man den för ungefär sjuttio cents, och tillgången är större än någonsin. Det lofvar att bli samma förhållande med naturlig gas.
Vid glastillverkning—som i Pittsburg har en ofantligt stor utsträckning—lär gas vara mycket mera uppskattad än kol, därför att den är förmånligare för produktens kvalitet. En firma i Pittsburg har redan tillverkat spegelglas, största storlek och fullt jämförligt med det bästa importerade franska, tack vare gasen som bränsle. Vid järn —och i synnerhet ståltillverkningen förhöjes kvaliteten af det rena, nya brännämnet. Hvarken i stålrälsfabrikerna eller järnbruken ha vi på öfver ett år användt ett enda skålpund kol. Skillnaden är häpnadsväckande. Där vi förut hade nittio eldare i fullt arbete vid ångpannorna och använde 400 tons kol om dagen, kan den besökande nu promenera längs den långa raden af ångpannor, och han ser endast en man i tjänstgöring. Som rummet är hvitlimmadt, synes icke ett spår af forna dagars otrefliga eldningssätt, och skorstenarna utsläppa ingen rök. De förnämsta järn- och glasfabrikerna i Pittsburg använda numera (Januari 1885) ganska allmänt gas som bränsle. Gasen är icke endast billigare än kol i och för sig, den sparar ofantligt mycket arbete, och pannor och roster ta icke så fort skada som förr.
Följande utdrag ur en kommittérapport till amerikanska ingeniörsföreningen vid ett nyligen hållet möte ger en föreställning om betydelsen af det nya bränslet.
»Naturlig gas är, näst hydrogen, det kraftigaste af de gasartade bränslena och, om rätt tillämpad, det mest besparande, enär nästan hela dess teoretiska värmeeffekt kan tillgodogöras vid afdunstning af vatten. Fri från alla förstörande element, i synnerhet svafvel, åstadkommer den bättre järn, stål och glas, än kolbränslet gör. Den ger jämnare värme, då intet öppnande af dörrar eller tomrum i rosten lämna den kalla luften tillträde, och, rätt ordnad, regulerar den ångtrycket, så att mannen, som sköter pannorna, har icke annat att göra än att se efter vattnet. Och äfven han vore öfverflödig, ifall man vågade lita på en så flyktig vattenkontrollant. Pannorna komma att räcka längre, och färre explosioner komma att inträffa genom expansion och kontraktion på grund af att kall luft strömmar in på den upphettade metallen.
*
»Ett experiment gjordes för att beräkna värdet af gas som bränsle, i jämförelse med kol, vid framkallande af ånga. Därvid användes en retort eller ångpanna af fyrtiotvå tums diameter, tio fot lång med fyratums tuber. Det eldades först med utvalda Youghioghenykol, brutet i ungefär fyratumskuber, hvarmed ugnen »laddades» så, att det bästa möjliga resultat skulle erhållas. Nio skålpund vatten afdunstadt per skålpund förbrändt kol var det uppnådda resultatet. Vattnet mättes af två mätare—en i uppsugningen och den andra i utdrifningen. Vattnet inmatades i en förvärmare vid en temperatur af från 60° till 62°; förvärmaren placerades i värmgången, som gick från pannan till eldstaden vid såväl gas- som kolexperimentet. Vid beräkningarna användes normalmåttet i Pittsburgsdistriktet—en bushel på sjuttiosex skålpund. Sexhundraåttiofyra skålpund vatten afdunstades per bushel, hvilket utgjorde 60,9 procent af kolets teoretiska värde. När gas brann under samma panna, fast med olika ugn och med ett skålpund gas till 23,5 kubikfot, befanns vattnet vara 20,31 skålpund; 83,4 procent af de teoretiska värme- enheterna voro tillgodogjorda.
Ångan var under atmosfäriskt tryck, i det att där fanns en tillräckligt stor öppning att förhindra mottryck. Förbränningen af gas och kol påskyndades icke. Det visade sig att om lägsta radens tuber tilltäpptes, samma kvantitet vatten kunde afdunstas med kol; men om gas användes och alla tuber (i den mot skorstenen vända ändan) tilltäpptes, utom sådana som voro nödvändiga för förbränningen, så befanns det, då trycket mot flamugnen var tre uns och elden som kraftigast, att ungefär samma resultat erhölls. Häraf syntes framgå, att mesta afdunstningen skedde mot pannans sidor.»
De enda analyser af detta naturliga bränsle, som hittills blifvit gjorda eller publicerade, förskrifva sig från vår förnämste kemist, Mr. Ford.
Dessa analyser äro af gasprof från röret, då gasen kommer in i våra stålrälsfabriker efter att ha passerat nio mil från källorna.
Mr. Ford skrifver sålunda till mig:
»Härmed bifogas fyra af mina nyaste analyser, hvilka gjordes samma dag profven anskaffades. För närvarande äro dessa undersökningar ännu i fröet. Jag skulle vilja—utan att anses lägga mig i stålbrukens laboratoriearbeten—taga prof från de olika gaskällorna och göra en samling af deras salter. Jag tror mig ha upptäckt några mycket intressanta omständigheter rörande dessa salter, men det skulle vara oförsiktigt att ännu uttala min mening i detta ämne, då jag icke haft tid eller tillfälle att samla de olika salterna och såmedelst bekräfta min första uppfattning.
Min upptäckt af det förhållande, att naturlig gas från tid till tid förändras till sin kemiska sammansättning, kommer nog att öfverraska många och öppnar nya fält för tanken. Innan dessa resultat offentliggöras, skulle jag vilja försäkra mig om, huruvida gasen från andra källor förändras, som den från Murraysville, och om gas i några källor förändras, under det att den i andra förblir densamma, så uppstår helt naturligt frågan: Hvilket slags källa kommer att visa sig vara varaktigast? Denna omständighet att gasen förändras i samma källa skall säkert sprida nytt ljus öfver frågan om ämnets uppkomst och, om jag vågar säga det, möjligen ökadt ljus öfver ämnet petroleum. På grund af alla dessa skäl har jag icke velat offentliggöra mina resultat, förrän jag bekräftat min uppfattning genom upprepade analyser.
Eder
S. A. Ford.»
Analyser af naturlig gas.
Gas af Gas af Gas af Gas af Gas af
9/8 9/12 9/15 9/22 9/1
Proc. Proc. Proc. Proc. Proc.
——————+———-+———-+———-+———-+———-
Karbolsyra nil. 0,61 0,81 nil. 0,67
Oxygen 2,60 0,40 0,61 0,61 2,90
Oljegas 0,80 0,61 0,81 0,61 2,45
Koloxid 0,40 0,61 0,81 0,40 3,82
Hydrogen 3,58 29,75 2,94 89,67 31,52
Sumpgas 88,40 68,78 94,02 78,72 39,97
Nitrogen 4,29 nil. nil. nil. 19,35
Såvidt jag vet äro Mr. Fords undersökningar de enda, som blifvit gjorda, och innehålla allt hvad man hittills vet om naturlig gas.
Huru, hvarest och i hvilken utsträckning naturlig gas alstras i de undre regionerna kunna vi endast gissa oss till. Så mycket är dock tydligt bevisadt, att gas blifvit funnen i hvarje väderstreck rundt Pittsburg utom i nordväst, och att gasbältet är omkring en half mil bredt nära Murraysville. Men detta behöfver därför icke vara gränsen för tillgången, ty just som jag skrifver detta kommer underrättelsen, om att en stor brunn borrats i Canonsburgh, som ligger åtta mil från källorna jag besökte i Washington County. Dessutom har en ny region väster om Canonsburgh nyligen blifvit pröfvad, och gas därifrån användes nu i fabrikerna vid Beaver Falls, Pa., tjugofem mil väster om Pittsburg.
Vi kunna därför med skäl antaga, att Pittsburg är medelpunkten för ett gaslager på många kvadratmil och i stånd att frambringa all gas, som den nuvarande generationen kan använda både för industriella och för hemmets behof. Vid slutet af innevarande år skola åtta rörlinjer leda gasen till staden och ändå skulle mycket mera kunna erhållas. Två af dessa linjer ha rör, som äro 55/8 tum i diameter, fyra äro 8 tum, en 10 tum och en 12 tum i diameter.
Många teorier ha blifvit framställda för att förklara detta bränsles förekomst. Den mest antagliga hörde jag af professor Dewar från Cambridge, som nyligen besökt oss och som erhöll ett djupt intryck vid åsynen af denna nya rikedomsgrufva. Han påstår att gasen destilleras från oljan eller från ofantliga lager af ämnen, som sakta förändras till olja, och därför skola vi, långt efter sedan oljeregionen slutat att ge så riklig afkastning, ännu ha god tillgång på gas. Ju tunnare oljelagret är, dess lättare försiggår destilleringen. I stället för sitt fula rykte att vara världens smutsigaste stad, hvilket den onekligen nu är, skall »rökiga Pittsburg» måhända kunna göra anspråk på att kallas världens renligaste stad. Härmed må vara hur som helst, men jag tror icke att någon känner sig böjd för motsägelse, då jag påstår att med sådana resurser, som jag här sökt skildra, är Pittsburg hvad underjordiska skatter vidkommer medelpunkten i det rikaste distrikt i den hittills kända världen.
Anmärkning. Så riklig har användningen varit och så stort slöseriet med detta naturliga bränsle (sedan artikeln skrefs), att till och med de källor, som tycktes vara outtömliga, ha blifvit dyrbara i trots af deras knapphet. Och gasen, som flammade genom de slösaktigt vida rören och belyste de små städernas gator med fem fots höga lågor, mätes numera ut i mätare—utdelad i tusentals kubikfot. _________________________________________________________________
Plan for världsarbetet
Arbetets, kapitalets och affärsduglighetens trippelallians nödvändig för framåtskridandet. Hvar och en beroende af de andra— förenade oöfvervinnerliga.
Det borde finnas ett kompaniskap mellan trenne i den industriella världen, när ett företag startas. Den förste af dessa tre, icke i betydelse utan i tidsordning, är Kapitalet. Utan det kan intet dyrbart byggas. Därifrån kommer den första lifsgnistan in i den förut liflösa materian.
Sedan byggnaderna äro uppförda, utrustade och färdiga att börja sin industriella verksamhet, så uppträder den andre kompanjonen. Denne är Affärsdugligheten. Kapitalet har utfört sin roll. Det har skaffat alla medlen för tillverkningen, men om icke dugliga män leda företaget, går allt hvad kapitalet gjort till spillo.
Så kommer den tredje kompanjonen—sist i tidsordningen, men icke minst i betydelse—Arbetet. Om det icke gör sin del, kan ingenting uträttas. Kapital och Affärsduglighet kunna icke komma någon väg utan dess hjälp. Hjulen kunna icke gå rundt, utan att Arbetets hand sätter dem i gång.
Volymer kunna skrifvas om hvilken af de tre kompanjonerna, som är den förste, den andre eller tredje i vikt och betydelse—och frågan står precis på samma punkt. National-ekonomer, spekulativa filosofer och predikanter ha i hundratals år för oss framhållit sina synpunkter på detta ämne, men svaret har ännu icke funnits och kan aldrig finnas, därför att hvar och en af de tre är oumbärlig och hvar och en lika viktig för de andra två. Där finns intet företräde. De äro likställda medlemmar i den stora trippelalliansen, som sätter den industriella världen i rörelse. I historien kommer Arbetet före Kapitalet och Affärsdugligheten, ty då »Adam gräfde och Eva spann», så hade Adam intet kapital, och att döma efter fortsättningen, så var ingendera af dem välsignad med affärsduglighet. Men detta var innan industrialismens herravälde började och kapitalets stora förlagssummor behöfdes.
I vår tid äro Kapital, Affärsduglighet och Kroppsarbete benen på en trebent stol. När de tre benen stå starka och bastanta, så står stolen. Men låt ettdera försvagas och brytas, låt det ryckas ut eller slås sönder, så är det förbi med stolen. Och den blir aldrig till någon nytta, om icke det tredje benet kommer på sin plats igen.
Kapitalet, som tror att det är af större betydelse än någotdera af de andra två benen, har mycket orätt. Det behöfver deras understöd. Utan dem eller med endast ett af dem, slår det en kullerbytta.
Affärsdugligheten, som tror att benet, som den representerar, är det viktigaste, har mycket orätt. Utan Kapitalets och Arbetets ben duger den ingenting till.
Och slutligen—låt det icke bli glömdt—har Arbetet orätt, gränslöst orätt, då det tror sig vara viktigare än de andra två benen. Den föreställningen har varit en källa till många sorgliga misstag.
De tre äro likställda kompanjoner i ett stort verk. Förenade kunna de göra underverk; skillda är ingendera af någon betydelse. Det nyligen tilländalupna århundradet har tack vare dem blifvit lyckligare än något af sina föregångare. Öfver hela världen är mänskligheten bättre, än den har varit i moraliskt och materiellt hänseende, och jag hyser den fasta tron, att den skall nå högre och renare plan, än den mest sangviniske någonsin drömt om.
Kapital, Affärsduglighet och Arbete måste vara förenade. Den som försöker att utså oenighet mellan dem är en fiende till alla tre.
(Utdrag ur ett tal i Homestead vid öppnandet af »Library Hall» och
»Working men's Club»—en gåfva till arbetarna därstädes af Mr.
Carnegie.)
_________________________________________________________________
(Ur ett tal vid ett möte för järnvägsmän i New York, Jan. 1902)
Järnvägsväsen på sjuttiotalet: räls, system, hastighet, löner och metoder. Framtidens järnvägsväsen. Järnvägsmannens behof och ansvar.
Det är med en känsla af stor tillfredsställelse och stolthet jag tänker på att jag började som telegraftjänsteman vid järnvägen och steg till direktör för Pittsburgbanan på Pennsylvaniajärnvägen. Det skulle måhända vara af intresse att anställa en jämförelse mellan några järnvägsförhållanden förr och nu.
Vi järnvägsmän uppmanas alltid att hålla skarp utkik. Det är en af de förnämsta reglerna, men det kan också vara nyttigt att kasta en blick tillbaka och ge akt på framstegen, som blifvit gjorda.
När jag hade äran att bli järnvägsman, var Pennsylvaniajärnvägen ännu icke färdig till Pittsburg. Efter några mils diligensresa mellan två stationer och en besvärlig färd öfver bergen kunde passageraren vara i stånd att komma till Filadelfia på järnväg. Rälsen i bergstrakterna voro af järn, fjorton fot långa, importerade från England och lågo på stora huggna stenblock, ehuru banan passerade genom skog och »sleepers» skulle ha kostat obetydligt. Bolaget hade ingen egen telegraflinje utan var beroende af Western Unionlinjen. Direktören, Mr. Scott, den ryktbare Thomas A. Scott, som sedan blef järnvägspresident, kom ofta till telegrafstationen i Pittsburg för att samtala med sin förman i Altoona, generaldirektören. Jag var då en ung telegrafassistent och gjorde hans bekantskap genom att telegrafera för honom.
Jag erhöll då den ofantliga lönen af tjugofem dollars i månaden, och han erbjöd mig trettiofem som sin sekreterare och telegraferare, hvilket syntes mig en förmögenhet. Låt mig lyckönska er till den stora stegringen af era aflöningar, sedan den tid, då Mr. Scott erhöll 125 dollars i månaden—1,500 om året. Jag minns att jag mycket undrade öfver hvad en människa skulle ta sig till med en så ofantlig summa pengar. Jag hade icke då tänkt på en användning: att han kunde ge bort en del af öfverflödet. De förmåner en person har af sin rikedom diskuteras ofta, men rikedomens största förmån är, att dess ägare kan vara andra till gagn. Jag tjänstgjorde någon tid, innan jag fick en påökning af tio dollars i månaden. Det var ju en öfverväldigande inkomst mot 1 dollar och 20 cents i veckan, som jag började med i en bomullsfabrik.
Det är en af de mest glädjande företeelserna i vår tid, att under nuvarande förhållanden arbetslönerna stiga och priserna på lifsförnödenheter falla. Ingen nation har intagit en så lysande ställning som för närvarande vår i fråga om arbete. Hvarenda nykter, duglig och villig man finner sysselsättning mot en aflöning, som med skötsamhet och en god hustru sätter honom i stånd att göra en liten bra besparing för ålderdomen. De, som äro nog lyckliga att vara gifta veta huru mycket som beror på en hustru, som kan sköta om hushållet, och de som icke ännu äro gifta böra betänka detta. Det finns intet, näst hans eget goda uppförande, som en arbetares framgång och lycka, så mycket beror på, som en god och duglig hustru. Tillåt en person, som, nästan utan afsikt och önskan, blifvit betungad med litet mer än nödtorftig bärgning, uppriktigt säga er, att hvad man har därutöfver innebär ganska litet—och detta lilla sällan något godt. Alla borde sträfva efter en nödtorftig bärgning, ty utan en sådan, har Junius klokt anmärkt, kan ingen människa vara lycklig. Ingen människa skulle vara lycklig utan den, om den står att vinna; och jag uppmanar hvar och en att spara något under dessa goda dagar och sätta in på en sparbank eller, ännu bättre, skaffa sig ett eget hem.
Men för att återgå till järnvägsväsendet. Direktör Thomson öfverraskade en dag Pittsburgs invånare med tillkännagifvandet, att någon gång i framtiden skulle Pennsylvaniajärnvägen transportera hundra vagnar om dagen. Den tidens vagnar lastade åtta ton netto. Vi hade små lokomotiv och banvallen var förskräcklig att skåda. Rälsen voro alltför lätta och skarfjärnen voro gjutna. Jag vet att en vintermorgon funnos fyrtiosju brustna skarfjärn på min järnvägsafdelning. På en sådan bana var det vi forslade våra tåg. Olyckshändelser voro också mycket vanliga. Vi hade inga kabysser på godstågen, och tågbetjäningen måste vara ute i alla slags väder. Banan var enkelspårig, och då vi saknade telegraf, så måste tågen i händelse af försening »run curves». Det vill säga, att en signalerare gick förut, hvarpå tågen följde och mötte hvar helst de kunde—stundom med rätt allvarsamma sammanstötningar i de skarpa kurvorna. Det tyckes icke finnas något, som genomsnittsjärnvägsmannen har så svårt att lära sig som den omständighet, att två tåg icke med framgång kunna mötas på en enkelspårig bana. Till och med på Pittsburgsafdelningens linje lärde vi oss aldrig riktigt den läxan.
Såsom telegraftjänsteman tog jag hand om vår egen järnvägstelegraf, när den var uppsatt; och jag tror att det var jag, som gaf den första unga kvinnliga telegrafisten anställning vid järnvägen—åtminstone påstås det så. Vid denna tid hade direktören att göra allt; det fanns ingen att dela ansvaret med. Det antogs att ingen underordnad kunde anförtros att telegrafera tågtider eller sköta om en reparation, och Mr. Scott och jag, hans efterträdare, voro i detta fall de löjligaste människor jag någonsin sett. Vi voro själfva ute vid hvartenda inträffadt missöde och arbetade hela natten. Ibland var jag icke hemma på en hel vecka åt gången och fick knappt tid att sofva, utom en liten blund då och då i en godsvagn. När jag nu ser tillbaka, så förstår jag hvilka stackare till direktörer vi voro, men jag hade ett storartadt föredöme i Mr. Scott. Det tog någon tid, innan jag lärde mig, men jag gjorde det ändå till slut, att de duktigaste direktörerna—sådana som ni har nu för tiden—aldrig själfva göra något arbete, som är värdt att tala om. Deras åliggande är att sätta andra i arbete, medan de tänka. I mitt senare lif tillämpade jag lärdomen, så att mina affärer ha aldrig gjort mig besvär. Mina unga kompanjoner skötte arbetet och jag nöjet, och den uppfattningen skulle jag önska att ni alla hyste, att där som är ringa glädje, där är också ringa framgång. Den arbetare, som är glad öfver sitt arbete och skrattar bort dess missöden, är säker om framgång, ty det, som vi göra lätt och med glädje, blir alltid väl gjordt. När ni ser en president eller direktör eller annan arbetschef dignande under sina skyldigheter, nedtryckt af bekymmer och med ett ansikte så bedröfligt, som om han vore en domare, utfärdande en dödsdom, så var öfvertygad om att han fått större ansvar, än han kan bära, och bör få hjälp.
Jämför till exempel tågens hastighet. Vi trodde att vi på den stora Pennsylvaniabanan nått fullkomligheten, då ett passageraretåg uppsattes, som gick mellan Pittsburg och Filadelfia på tretton timmar, ungefär tjugusju mil i timmen. Det döptes till »blixttåget». Detta var inte därför, att vi tyckte att blixten var så långsam, utan därför att vi tyckte, att tåget gick så förskräckligt fort. I dag gör Empire-state-expressen dubbelt så stor hastighet, hvilket är världsrekordet. Men låt oss icke mera göra oss skyldiga till misstaget att tro, det vi ha nått fullkomligheten. Under nästa generation komma tågen att gå med en hastighet af hundra mil i timmen, dubbelt så stor som nu, precis som tågen nu gå dubbelt så fort som för trettio år sedan. Banan skall varda rak. Som Skriften säger: »Hvad krokigt är»— det vill säga kurvorna—»skall rätt varda».
I de nu vidtagna förbättringarna på åtskilliga linjer tror jag icke att många direktörer se tillräckligt långt framåt. På några ställen använda de en half million dollars, där de borde ha användt dubbelt så mycket, och jämna kurvor, som de borde ha slopat. Antagligen kommer en blifvande direktör att säga, att de slösat bort en väldig hop pengar. Endast raka järnvägslinjer skola finnas år 1950 eller ännu tidigare.
Men det finns ett annat område, där framåtskridandet varit lika stort och af ännu större betydelse, än det vi nyss talat om. Det är omsorgen för järnvägsbetjäningen, dess ställning, förmåner, aflöningar och pensionssystem, hvilket våra förnämsta järnvägar känt sig manade att stifta, så att de, som år efter år arbetat för en bestämd lön och icke kunnat förvärfva någon förmögenhet, skola med lugn kunna emotse en tryggad ålderdom, icke såsom föremål för barmhärtighet, utan som fullt berättigade till sitt underhåll genom redbart och långvarigt arbete. Jag vet ingenting, som så höjer och förbättrar tjänstgöringen å en stor bana eller så bidrager till dess säkerhet, som en stab, hvilken känner sig lugn i medvetandet, att sedan den åldrats i tjänsten, är dess ålderdom tryggad genom pensionssystemet. Det kommer icke att dröja länge, innan hvarje järnvägsstyrelse inser det ovärderliga— jag ville nästan säga det nödvändiga—i att tillförsäkra sig en stab af pålitliga, intelligenta och redbara män, besjälade af esprit de corps för det verk de tjäna. I de byggnader, som nu uppföras vid transportstationerna, inrättas läsrum och bibliotek; i några fall—i synnerhet på Santa Fé-linjen—hör jag, att de anskaffat biljarder och andra tillfällen till oskyldig och nödvändig förströelse. Sist men icke minst—ha vi i dessa byggnader och inrättningar med ändamål att sammanföra människor till deras gemensamma bästa ett bevis på att arbetsgifvare mera än förr inse sina förpliktelser mot underlydande.
Järnvägsmännen äro särskildt att lyckönska, därför att hvarhelst några åtgärder blifvit vidtagna till deras förmån, så ha de visat sig uppskatta dem genom att begagna sig af dem så mycket som möjligt.
Järnvägsbolag kunna icke bättre använda sina penningar än till upprättande af flera och större institutioner af detta slag. Det bolag, som i detta fall gör mest för sina arbetare, gör äfven mest för sina aktieägare. Och det blir denna bana, som järnvägsmannen känner sig mest hemmastadd på, känner stolthet öfver, offrar sitt arbete åt och på hvilken han utsätter sig för de faror, som följa med hans yrke —ett nytt bevis på att hans intressen och kapitalets intressen icke äro motsatta utan gemensamma.
Jag har förut användt liknelsen om kapital, affärsduglighet och arbete såsom benen på en trebent stol. Stolen kan icke stå upprätt utan stöd af alla tre benen, och det är onödigt att tvista om hvilket af dem som är viktigast. Det kan aldrig afgöras, och om det kunde afgöras, skulle det vara till ingen nytta, sedan det stora faktum återstår, att de alla tre äro absolut nödvändiga för en sådan framgång som den vårt lands stora järnvägslinjer haft.
Männen inom järnvägsvärlden äro att lyckönska till den ställning de intaga såsom den nyktraste arbetarekorporation i världen. De äro ett exempel för arbetskamrater på andra områden, där deras inflytande kan vara till oberäknelig välsignelse. Intet beslut en person fattar kan lända honom till större gagn, än beslutet att afhålla sig från bruket af alkohol. För drinkaren finns ingen plats i vårt järnvägssystem. Han borde sannerligen icke ha plats någonstädes.
Det goda förhållande, som på det hela taget råder mellan järnvägsbolagen och deras arbetare, borde vara glädjande för båda parter. Man kan vara säker på att så alltid är förhållandet, när tjänstemännen äro intelligenta och sympatiska och känna sig vara en del af en enda stor organisation, innefattande alla från spårväxlaren till lokomotivföraren och upp genom alla graderna till presidenten själf, hvar och en en N. Y. C. eller en P. R. R. eller en C. B. & Q. eller en D. L. & W.-man [1].
[1] Beteckningar för de olika järnvägsbolagen.—Ö. a.
På en järnväg finns ingen plats för osämja mellan arbetsgifvaren och arbetstagaren, ty presidenten eller direktören äger icke järnvägen mer än någon af betjäningen gör det—alla äro, som sagdt, medlemmar af samma kår. Alla äro lika mycket bolagets tjänare.
Tjänstemännen måste därföre betrakta tåg- eller linjepersonalen eller lokomotivföraren såsom goda kamrater, och dessa å sin sida måste inse att de föreskrifter, som utgå från tjänstemännen, städse åsyfta järnvägens sanna bästa.
Det finns ett annat drag af glädjande betydelse. Vägen till befordran är klart utstakad. Flera, som nu inneha chefsplatser, började sin bana som underordnade, och deras förtjänster, icke andras gunst, ha hjälpt dem fram. Hvarje arbetare i järnvägsindustriens armé bär, som Napoleon sade, en marskalkstaf i sin ränsel. På järnvägsmännen hvila stort ansvar; de ha allmänhetens lif i sina händer.—Jag behöfver inte säga den resande allmänhetens, ty hos oss resa vi alla. Sträng nykterhet, outtröttlig vaksamhet, okufligt mod och plikttrohet fordras af dem, och att dessa egenskaper äro karaktäristiska för kåren, därom vittna det anseende och den aktning de tillvunnit sig af tacksamma medborgare. _________________________________________________________________
(Ur The Iron Age, 1898)
Jämförelse mellan handelsförhållanden inom järnbranschen i Förenta staterna och utrikes. Dessa metallers framtid.
Storbritannien har hittills varit i stånd att tillverka och sälja stål billigare än Tyskland. (Tyskland kommer nu före Storbritannien med 6,000,000 tons mot 5,000,000). England hade försteget i Europa. Det hade försteget i världen. Men dess ställning har blifvit förkonstlad. Det kan icke producera koks under 2 1/2 dollars pr ton. Det kostar omkring 3 dollars vid stålbruken. Det kan icke uppehålla sin nuvarande tillgång på malm. Denna blir allt dyrare och dyrare. Det har varit mycket beroende af Bilbaogrufvorna i Spanien, men deras malm har förlorat i värde, och ägarna vilja icke längre ansvara för kvaliteten. Britiska fabriksidkare få ta malmen som den kommer, och den blir ovillkorligen knappare år efter år. Under sådana förhållanden är det icke möjligt för Storbritannien att tillverka stål lika billigt, som vi kunna göra i Pittsburg. och sedan skicka till England. Dessutom ha England och andra utländska nationer blifvit vår afstjälpningsplats för hvad vi ha för mycket, hvilket betyder mer, än den oinvigde skulle kunna misstänka. Carnegie-stålbolaget tillverkar öfver 200,000 tons stål i månaden, och direktör Schwab sade häromdagen till mig, att han trodde att inom kort skulle en tredjedel däraf gå till utlandet.
Tysklands ställning är också onaturlig. Där finns naturligtvis högt tullskydd. Genom sammanslutningar äro fabriksidkarna i stånd att hålla uppe priset på den inhemska marknaden. Detta gör det möjligt för dem att skeppa ut och sälja billigt. De försöka äfven att göra världen till sin afstjälpningsplats. Men där ligger skillnaden: de dyra priserna i Tyskland inskränka förbrukningen. De utomordentligt billiga priser, som äro rådande här—3 skålpund stål för 2 cents—öka förbrukningen. Tyskland har byggt på sand. Jag är en inbiten protektionist, men endast när vi ha skäl att tro, att vi genom tillfälligt tullskydd kunna skaffa förbrukaren tillgång på en gifven artikel bättre och billigare, än han kunnat köpa den utrikes. Om vi icke kunna göra det, så tror jag icke på tullskyddet. Tyskland öfvergifver denna sunda ekonomiska princip och har tull för tullens skull, och den tyske förbrukaren får ingen fördel. Detta är falsk politisk ekonomi.
Det är endast en sak vi ytterligare behöfva för att utvidga vår exporthandel i järn och stål, och det är regelbundna ångbåtslinjer på åtskilliga af jordens länder. Vi kunna aldrig hoppas att få sådana bekvämligheter som Storbritannien, därför att Storbritannien importerar från alla delar af världen en sådan myckenhet af varor, som vi lyckligtvis åstadkomma själfva. Därför kunna Storbritanniens skepp taga last tillbaka, och kostnaderna bli billigare. Men äfven denna olägenhet kunna vi öfvervinna genom det lägre priset på våra varor. Om vi kunde återgifva Förenta staterna dess rättmätiga ställning som världens skeppsbyggare, så skulle vår uppmärksamhet snart riktas på upprättandet af regelbundna ångbåtslinjer—och detta hinder skulle undanrödjas. Till och med nu har exporthandeln vunnit en sådan utsträckning, att den framkallat flera nya ångbåtslinjer, och vi skola så småningom segra. Jag har länge framhållit nödvändigheten af ett skeppsvarf i New York, och det måste komma. Kapitalet skall inse att det här har en god marknad, enär både stål och trävaror äro billigare i New York än i Belfast. Det dröjer icke länge förr än kapitalet drages dit.
Äfven om våra nuvarande skeppsvarf utvidgas, så är det godt om plats i New York för ett stort varf. Det är nästan förödmjukande att se St. Paul och St. Louis, New York och Paris, det ena efter det andra bege sig af till Southampton för att läggas i docka där, enär ingen docka i New Yorks stora hamn kan hålla dessa små skepp. Ja—små skepp. Jag kom öfver i Kaiser Friedrich, »made in Germany». Efter en resa på ett sådant skepp kan man icke tänka på något annat. Vi hade en svår öfverfart, den svåraste jag någonsin varit med om, och ändå den allra bekvämaste.
Sammanslagningen af järn- och stålintressena var endast en naturlig utveckling. Om vi skola sälja 3 skålpund stål för 2 cents, måste det vara tillverkadt i milliontals tons. Det är ganska kinkigt äfven för de största fabrikerna.
Granska redogörelsen från de senaste två åren öfver de stora stålbolagen, hvars resultat blifvit allmän egendom genom deras årliga rapporter, eller hvilkas egendom varit i inkasserarens händer. Resultatet skall utvisa, att 3 skålpund stål för 2 cents förorsakar de bästa bland dem bekymmer. Därför, när affärer börja att förlora pengar, så se de sig om efter tröst, och »konsolidation» är något liknande »Mesopotamien»—ett mycket tröstefullt ord. Det är icke min mening att anställa några betraktelser öfver dessa affärers skötsel. Långt därifrån. Det är icke skötseln, utan ställningen jag talar om. Stål kan icke tillverkas och säljas så lågt som hittills skett, utan att vålla skada åt alla dessa affärsföretag.
Sammanslutning är klok och nödvändig. Den är ett steg i den rätta riktningen. Stålfabrikanten måste nöja sig med en obetydlig vinst pr ton. Om en fabrik tillverkar 2,500,000 tons årligen, så behöfver den icke förtjäna så mycket pr ton för att hålla björnen från lifvet.
Fastän förbrukningen af järn och stål är ofantlig, så stiga icke priserna. Jag tror icke att vi kunna öka konsumtionen, därför påstår jag att tillverkningsförmågan öfverskrider våra verkliga behof. Om det förhållit sig annorlunda, skulle vi ha sett en stor rusning i pris, hvilka nu fortfara att hålla sig låga. I själfva verket allt för låga, för att våra vänner skulle kunna lämna en vacker utdelning.
Järnvägsföretag äro mycket blomstrande, synnerligast i Västern. Man behöfver icke befara, att icke all räls som tillverkas skall gå åt. Ännu en sak, användningen af järnbjälkar kommer att tilltaga i detta land, ifall priset hålles nere vid dess nuvarande ståndpunkt. För närvarande använder ett litet land som Tyskland tre gånger så mycket bjälkar som Förenta staterna. I Tyskland tänker ingen på att bygga ett vanligt hus, utan att göra det eldfast. Här bygger millionären sitt hus eldfast, fastän jag känner flera millionärer, som nyligen byggt eldfarliga sådana. Nej, det vanliga boningshuset i Förenta staterna skall i en snar framtid uppföras brandfritt såsom i Tyskland. Men för närvarande skulle hela förrådet af byggnadsmaterial, som användes i Förenta staterna, kunna tillverkas af Carnegie Steel Company. Det är ett mycket obetydligt »business», men det är ett bevis på möjligheten af större bruk och användning af stål och järn. _________________________________________________________________