En vanlig orsak till att unga män misslyckas ligger i bristen på koncentration. De äro alltför benägna att försöka för mycket. Orsaken till mången öfverraskande kullerbytta ligger häri. Hvarje dollar af kapital och hvarje affärsidé skulle koncentreras på det företag, hvari man inlåter sig. Man skulle aldrig skjuta mot för många mål. Det är en dålig affär, som ej ger bättre vinst på det ökade kapitalet, än om samma summa placerats i ett annat företag. Ingen man, intet bolag kan sköta en affärsmans kapital så väl som han själf. Regeln, »lägg ej alla dina ägg i samma korg», duger ej för en mans lifsgärning. Lägg alla dina ägg i samma korg, och gif sedan noga akt på den korgen, det är den rätta regeln, den mest värdefulla af alla.
Under det affärer af alla slag visa allt större böjelse att slå sig samman i några få stora företag, finner man icke desto mindre dagligen att verklig duglighet, som har intresse i vinsten, är alldeles oumbärlig för dessa företags framgång. Genom korporationer, hvilkas aktier säljas dagligen, genom bolag, som finna det nödvändigt att intressera sina dugligaste män, genom köpmän, som kunna framgångsrikt sköta sina stora företag endast genom att göra dugliga män till delägare, öppna sig i alla delar af världen vägar, flera till antalet, större i utsträckning och lättare att beträda än någonsin förut, för den nyktre, sparsamme, energiske och duglige arbetaren, för den vetenskapligt bildade unge mannen, för springpojken och kontoristen, vägar, hvarå de kunna vinna större framgång än som någonsin förut i världshistorien stått dem till buds.
Då därför en ung man, i hvilken ställning eller hvilken affär som helst, förklarar och beklagar sig öfver att han ej har tillfälle att visa sin duglighet och bli delägare, så duger det gamla svaret:
»Ej må vi tadla stjärnorna, o Brutus, Men väl oss själfva, för vår brist på framgång.» _________________________________________________________________
»Rikedom», har Mr. Gladstone sagt, »är summan af hela världens arbete.» Att penningförvärfvet sätter hela världen i arbete, beror därpå, att med några få olyckliga undantag, unga män äro födda till fattigdom och underkastade att arbeta under den hälsosamma lag, som bjuder: »Du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett».
Det är modärnt nu för tiden att jämra sig öfver fattigdomen som något ondt och att beklaga den unge mannen, som icke blifvit född med en silfversked i munnen. För min del instämmer jag hjärtligt i president Garfield's uttalande: »Det rikaste arf en ung man födes till, är fattigdom». Det är min fasta öfvertygelse att af denna klass ha vi det bästa och största att förvänta. Det är icke bland millionärens eller den högt uppsattes söner, som världen får sina lärare, sina martyrer, sina uppfinnare, sina statsmän, sina diktare eller ens sina affärsmän. Alla dessa komma fram ur den fattiga kojan. Vi kunna knappast läsa ett bland de få »namnen, som aldrig dö», eller om någon släktets välgörare, som icke hade fördelen af att vara född, vaggad och fostrad i fattigdomens skola. Det finns intet så förvekligande, intet så förödande i sin verkan på de egenskaper, som skulle leda till högre mål—moraliska eller intellektuella—som ärfd rikedom. Om det ibland er finns en ung man, som känner att han icke behöfver anstränga sig för att förtjäna sitt uppehälle, så skänker jag honom mitt innerligaste deltagande. Men om han skulle visa sig vara ett undantag från sina jämlikar och blifva en aktningsvärd medborgare, till nytta för samhället, så skänker jag honom i stället för mitt deltagande min djupaste vördnad; ty den, som öfvervinner de frestelser, som åtfölja ärfd rikedomn, är af »jordens salt» och förtjänar dubbel ära.
Det är mycket godt man får till lifs i The New York Sun, hvars framstående utgifvare och ägare ni nyligen hade nöjet, fördelen och äran att lyssna till. Jag ber att få läsa upp följande för er såsom en af The Sun's talrika ljusstrålar:
Hvarje moralist frågar sig ibland: Hur är det fatt med sönerna till våra rika och stora män? Frågan åtföljes af en sorglig statistik öfver sådana söners uselhet och förfall.
Moralisternas misstag är att de framställa frågan oriktigt. Det är icke galet fatt med dessa dåraktiga söner, utom att de äro olyckliga; men med deras fäder är det på tok.
Föreställ er att ett vackert exemplar af en gammal jakthund, som väl skött sin syssla, samlade en otalig mängd villebråd i parken, gödde dem och sade till sina valpar: »Se här, pojkar, jag har med stor möda samlat dessa djur, och nu vill jag att ni roar er. Jag är sa van att ströfva genom skogarna och kan icke lägga bort vanan att jaga, men ni, gossar, behöfva bara springa omkring i parken och ta för er hvad ni behagar. En sådan jakthund skulle föraktas af hvarje hundkännare. Husbonden skulle säga till en sådan hund: »Herr Hund, ni håller helt enkelt på att förstöra dessa valpar. För mycket kött och ingen motion ger dem skabb och sjutton andra krämpor; och om valpsjukan inte dödar dem, skola de bli en hop vingelbenta, surögda stackare, som ni får skämmas för. För himmelens skull låt dem lefva på hundbröd och hållas strängt».
Samma man gör själf med stor stolthet hvad han fördömer hos hunden eller katten. Han fördärfvar sina barn, och när han sedan blir gammal, klagar han öfver att han gjort allting för dem, och ändå ha de bara gjort honom sorg. Den, som ger sin son en befattning han icke gjort sig förtjänt af och ger honom tillfälle att vanära sig och sina anhöriga, förtjänar icke mera deltagande, än hvilken som helst usling, som afsiktligt uppfostrar en gosse till ohederlighet.
De feta, onyttiga mopsarna, som flåsande och pustande släpas i band af unga damer, kunna icke klandras för sin belägenhet; och samnma förhållande är det med rika mäns söner. De unga damerna, som gödde sina mopsar alltför rikligt, och fäderna, som skämde bort sina söner, ha endast sig själfva att skylla.
Ingen skulle kanske vilja försvara saken, men hvem som helst måste medge, att om lagen gjorde det omöjligt för en person att ärfva mer än en god uppfostran och en sund kroppskonstitution, så skulle vi inom kort äga ett nytt, bättre släkte.»
Detta är sundt. »Om ni ser det i The Sun, så är det så»—åtminstone i detta fall.
Det är icke den fattige unge mannen, som hvarje morgon går till sitt arbete och håller på därmed till aftonen, som vi skola beklaga. Det är den rike mannens son, hvilken Försynen förmenat denna ärofulla uppgift. Det är icke den arbetsamme mannen, utan den late, som skulle väcka vårt deltagande och allvarliga bekymmer. »Lycklig den människa, som funnit sitt arbete», säger Carlyle. Jag säger: »Den människa är lycklig, som måste arbeta, som måste arbeta strängt och arbeta länge». En stor skald har sagt: »Den beder bäst, som älskar mest». Detta kunde omnskrifvas till: »Den beder bäst, som arbetar mest». Ett hederligt dagsverk väl fullbordadt är ingen dålig bön. I våra dagar höjes ofta ropet: »Afskaffa fattigdomen!» Men det kan lyckligtvis icke ske; fattiga skola vi alltid hafva ibland oss. Afskaffa fattigdomen, och se sedan hvad det blefve af »människosläktet? Framåtskridande och utveckling skulle upphöra. Tänk om dess framtid berodde på de rika. Tillförseln af hvad som är godt och stort skulle afstanna och det mänskliga samhället återgå till barbarism. Afskaffa lyx, om ni vill, men lämna oss den mark, ur hvilken det bästa hos människokaraktären växer upp: fattigdom—hederlig fattigdom.
Jag vill för ett ögonblick antaga, mina herrar, att ni alla voro nog lyckliga att vara födda fattiga. Den första fråga, som tvingar sig på er, är denna: »Hvad skall jag lära att göra för slags nyttigt arbete, som i utbyte skall gifva mig medel till föda, kläder, hus och hem och göra mig oberoende af andras understöd? På hvilket sätt skall jag förtjäna mitt uppehälle?» Och den unge mannen kan föredraga, eller tro att han skulle föredraga ett visst slags arbete framför andra, att bli affärsman eller handtverkare, präst, läkare, arkitekt, elektriker eller jurist. Jag tviflar icke på att några af er i edra mest högtsväfvande planer sträfva efter att bli journalister. Men det är af ringa betydelse, hvad den unge mannen tycker om eller inte tycker om; han måste alltid hålla en punkt klar framför sig: »Kan jag uppnå en sådan skicklighet i detta fack, att jag säkert, genom att ägna mig däråt, kan förtjäna mitt uppehälle?»
Den unge man, som beslutar sig för ett nyttigt arbete, för hvilket han till gengäld får en summa, som är tillräcklig för hans underhåll, ser klart en af sina allra första plikter. Han möter genast frågan, som tvingar sig på honom och kräfver ett svar, och han besvarar den riktigt.
Här är intet tal om förvärfvande af rikedom. Hvar och en medgifver, att en ung mans första plikt är att arbeta för sitt uppehälle. Om det nästa steg han har att taga äro äfven alla eniga; den unge mannen kan icke sägas hafva uppfyllt hela sin skyldighet, om han lämnar ur räkningen lifvets tillfälligheter, olyckshändelse, sjukdom och tryckta arbetslöner, som för närvarande. Klokheten bjuder honom att besinna dessa omständigheter, och det är en del af hans plikt att spara något af sin inkomst och placera sina besparingar i banker eller egendom eller i något vinstgifvande företag, så att han i händelse af behof eller på sin ålderdom icke står på bar backe, utan har något att lefva af. Jag tror att vi alla äro öfverens om lämpligheten—nej plikten att arbeta och spara för vårt uppehälle och därigenom bibehålla vårt oberoende och vår själfaktning.
Dessutom tager jag för afgjordt, att några af er redan beslutat att så snart som möjligt bedja »en viss ung dam» dela sin lott—eller lotter, ty naturligtvis skulle han ha en lott eller ett par att dela. Äktenskapet är en mycket viktig sak och ger anledning till många allvarliga betraktelser. »Tänk på att du, när du gifter dig, får en kvinna med godt, sundt förstånd», var det råd min lärare gaf mig, och jag testamenterar det härmed åt er. Godt, sundt förstånd är den ovanligaste och den oskattbaraste egenskapen hos både kvinna och man. Men innan ni får tillfälle att skaffa er en kamrat genom lifvet, kommer den frågan, hvarom jag ämnar tala till er—»rikedom»—icke rikedom på millioner, utan helt enkelt tillräcklig inkomst för att föra ett anspråkslöst, oberoende lif.
Hvad menas med rikedom? Hur skapas den och hur fördelas den? Icke långt härifrån ha vi ofantliga kollager, som millioner af år legat till ingen nytta och därför varit värdelösa. Genom något experiment eller kanske en tillfällighet upptäcktes att den där svarta stenen kunde brinna och frambringa värme. Människor gräfde schakt, satte upp maskiner, sprängde och hämtade upp kol, som de sålde till allmänheten.
Det tog vedens plats som bränsle till ungefär halfva kostnaden. Genast blef hvarje kollager värdefullt, därför att det var nyttigt eller kunde blifva det, och sålunda blef landets rikedom ökad med en ny artikel, värd hundra, ja, tusen millioner. En skotsk arbetare, förtäljer historien, satt en dag och såg in i elden, där en tekittel stod och kokade, och han märkte huru ångan lyfte locket. Detta ha hundra tusentals människor sett före honom; men ingen såg hvad han såg —ångkraften, som gör hela världens arbete för så oändligt liten kostnad i jämförelse mot förr, att man icke ens förmår att räkna ut, huru mycket världens rikedom ökades häraf. Allmänhetens besparingar äro rikedomens rot. En ung mans arbete till allmänhetens bästa skapar rikedom i förhållande till den nytta han gör allmänheten. Kommendör Vanderbilt såg, tror jag, tretton olika korta järnvägslinjer mellan New York och Buffalo, under tretton olika förvaltningar och med en osammanhängande och besvärlig tjänstgöring. Albany, Schenectady, Utica, Syracuse, Auburn, Rochester m. fl. stodo i spetsen för några af dessa bolag. Han förenade dem alla, byggde en direkt linje, hvaröfver er statsexpress flyger femtioen mil i timmen—största uppnådda hastighet. Och hundratals passagerare befara den linjen mot en under det gamla systemet. Han gjorde allmänheten en särskild tjänst, som fullföljd af andra, nedbringar kostnaden för transport af födoämnen från Västerns prärier till edra dörrar till en ren obetydlighet pr ton. Han förskaffade allmänheten—och fortfar därmed hvarje dag— oberäknelig rikedom, och den vinst han själf skördade var endast en droppe i hafvet, jämförd med den han öste öfver staten och nationen.
I gamla dagar, innan ånga, elektricitet eller någon annan af de modärna uppfinningarna, som gemensamt ha förändrat världens utseende, funnos till, gjordes allt i liten skala. Det fanns icke tillfälle för stora idéer att blifva utförda i stor skala och sålunda skaffa rikedom åt uppfinnaren, upptäckaren, upphofsmannen eller verkställaren. Nya uppfinningar gåfvo detta tillfälle, och många stora förmögenheter skapades af enskilda. Men i våra dagar passera vi—såvida vi icke redan ha gjort det—detta utvecklingsstadium, och det är endast en orsak, som numera kan skapa stora förmögenheter—jordegendomarnas stigande i värde. Fabriksverksamhet, kommunikation öfver land och haf, banker och försäkringsanstalter hafva alla kommit i händerna på bolag, bestående af hundra, i många fall tusen aktieägare. New Yorks centraljärnväg äges af mer än tiotusen aktieägare, Pennsylvaniajärnvägen äges af flera personer än den stora armé består af, som den har i sin tjänst, och nästan en fjärdedel af ägarna äro kvinnor och barn. På samma sätt är det med de stora fabriksbolagen, med de stora ångbåtslinjerna, med bank- och försäkringsinrättningarna, ja med alla affärsgrenar. Det är ett stort misstag af unga män att säga: »Åh, vi kunna aldrig komma in i en affär». Om någon af er sparat så mycket som femtio eller hundra dollars så vet jag verkligen inte någon slags affärsgren, hvari ni inte genast kan kasta er in. Med aktien på fickan kan ni infinna er vid aktieägarnas sammanträde, hålla tal och framställa förslag, tvista med direktören och förklara huru bolagets förvaltning bör ordnas och ha en ägares alla rättigheter och hela inflytande. Ni kan köpa aktier i allting, från tidningar till hyreskaserner. Men kapital betalas så ömkligt nu för tiden, att jag tillråder stor försiktighet vid placeringen. Jag upprepar hvad jag förut sagt till kroppsarbetare och till präster, till professorer, artister, läkare och med dem likställda: »Sätt icke in edra penningar i något som helst affärsföretag »—affärsrisker äro icke för sådana som ni. Köp allra först ett eget hem, och om ni sen har något öfver, så köp ett annat hus eller del i ett hus, eller tag en inteckning i ett hus eller i en järnväg, och låt det vara första inteckningen samt nöj er med måttlig ränta. Vet ni att af hundra, som på egen hand försöka att göra affärer, visar statistiken att de nittiofem förr eller senare misslyckas. Jag vet det af egen erfarenhet. Jag kan citera »Hudibras» [1] och säga er, att, hvad åtminstone en affärsgren angår, äro hans ord i högsta grad träffande ännu i dag:
»Ack ve! Den man får mera, än han tål,
som ständigt har att göra med kallt stål.»
[1] »Hudibras»—en komisk hjältedikt från 1600-talet af Samuel
Butler
Aktieägare i järn- och stålaffärer kunna intyga sanningen häraf, antingen stålet är varmt eller kallt. Samma förhållande råder inom andra affärsgrenar.
Första klagan öfver våra dagars affärsställning gäller rikedomens hopande i fåtalets händer. Detta var, som jag redan sagt, förhållandet strax efter att de nya uppfinningarna ändrat världens ställning. Men i dag är det icke sant. Rikedomen blir mer och mer fördelad bland de många. Summan af arbetets och kapitalets gemensamma vinst, som nu kommer på arbetets lott, har aldrig varit så stor som nu, och summan, som går till kapitalet, aldrig så liten. Under det att kapitalets vinst minskats med mer än hälften, där den icke alldeles uteblifvit, visar statistiken att arbetsförtjänsten aldrig stått så högt som före de senaste dåliga konjunkturerna inom affärsvärlden, och att lefnadsförnödenheter betydligt fallit i pris. Storbritannien har inkomstskatt, och vårt land måste för en tid underkasta sig en dylik pålaga. Af statistiska uppgifter från England framgår, att under de elfva åren från 1876 till 1887 ökades antalet af personer, som i årsinkomst hade från 750 till 2,500 dollars, med mer än 21 procent och minskades antalet af dem, som hade från 5,000 till 25,000 dollars, med 2 1/2 procent.
Ni kan vara öfvertygad om, mina herrar, att frågan om rikedomens fördelning ganska snart ordnar sig under närvarande förhållanden och ordnar sig i den rätta riktningen. De få rika bli fattigare, och de arbetande många bli rikare. Några få undantagsmän kunna nog skapa sig rikedom, men den blir säkert måttligare än förr. Detta är kanske icke till så stor lycka för massan af folket, som man är benägen att tro, emedan samlandet af stor rikedom i händerna på en företagsam man, som fortfarande hänger i arbetet, är det bästa medlet att åstadkomma mångas välstånd. Tänk på den rikaste man, som världen någonsin sett, och som dog i New York för några år sedan. Med undantag af en liten ränta, som förslog till de dagliga utgifterna, var hela hans förmögenhet och dess afkastning insatt i företag, som åstadkommit vårt järnvägssystem, med dess oerhördt billiga transportkostnader. Antingen millionären vill det eller ej, så kan han icke undgå den lag, som under nuvarande förhållanden tvingar honom att använda sina millioner till folkets bästa. Allt han kan få af dem under de få år han lefver är att han kan bo i ett finare hus, ha finare möbler och omgifva sig med konstföremål. Jag kunde tilllägga: ett präktigare bibliotek— mera af gudarna i sin närhet—men af hvad jag sett af millionärer är biblioteket den minst begagnade delen af deras »möbler» i den ståtliga bostaden. Han kan äta finare mat och dricka finare viner, hvilket bara förstör honom. Men den modärne millionären är vanligen en man med mycket tarflig smak och till och med gnidarevanor. Han använder mycket litet för egen räkning och är arbetsbiet, som i industrikupan samlar honung, hvilken sedan kommer invånarna i den där kupan och allmänheten i stort sedt till godo. Detta är en sann bild af millionären, sådan Mr. Carter skildrat honom i sitt märkliga tal inför Beringsundtribunalet i Paris: [2]
[2] En år 1893 tillsatt skiljedomstol för att lösa tvisten mellan Amerika och England om sälfångsten i Berings sund.—Ö a.
»De som lyckas bäst i att förvärfva egendom och i en sådan enorm utsträckning äro just de män, som kunna bäst sköta den, så att den mest gagnar samhället. Det är därför att de äga den egenskapen, som de kunna förstora den i så hög grad. De äga verkligen i ordets rätta mening, endast hvad de förbruka. Återstoden tillfaller det allmänna bästa. De äro endast förvaltarna. De placera rikedomen och ställa om att pengar sättas in i det eller det företaget och i ännu ett annat. Allt slags arbete, som kan vara produktivt, gynnas af dem. Dessa män, som förvärfva dessa hundra millioner, göra släptjänst hos den återstående delen af samhället—sådan är faktiskt deras ställning. Och samhället tål det, därför att det vet att det är fördelaktigast.»
Här är ett annat vittnesbörd af en lika märklig man. Er vän, Mr. Dana, sade med fullkomlig rätt i Cornelluniversitetet:
»Det är en klass af människor, som jag särskildt vänder mig till, vetenskapsmännen, tänkarna och uppfinnarna; och så till den klass af människor, som blifvit välsignad med förmågan att spara, att förvärfva rikedom, att samla och koncentrera pengar, män, mot hvilka det nu är modärnt att deklamera och mot hvilka man söker stifta lagar. Och ändå, om det finns någon mänsklighetens välgörare, som skulle kunna väcka afund för allt han lyckats uträtta och för de oförgätliga minnen han lämnat efter sig, så är det Ezra Cornell. Eller, för att taga ett annat, nära till hands varande exempel, Henry W. Sage. Dessa män visste huru de skulle bli rika, därför att de fått den begåfningen; och när de blefvo rika, så visste de huru rikedomen skulle användas till ändamål, somn skola gagna mänskligheten så länge världen består. Mannen med snille och mannen med penningar, dessa, som bereda nya arbetsfält, och dessa, som samla och spara för att bilda stora affärsföretag till allmänhetens nytta, dessa äro världens utsedda och oskattbara ledare i det nu började tjugonde seklet.»
Bien i en kupa förstöra icke arbetsbien, som samla honung, utan drönarna. Det är ett stort misstag af allmänheten att vilja skjuta ned millionärerna, ty de äro bina, som tillverka mest honung och bidraga mest att fylla kupan, äfven sedan de fullproppat sig själfva. Låt oss ge akt på den märkliga omständigheten, att ett lands och ett folks välmåga står i proportion till antalet millionärer. Se på Ryssland, med dess befolkning af så godt som trälar, lefvande på svältkost, som ingen i vårt land kunde eller ville röra vid; och i Ryssland skall ni icke finna en enda millionär, med undantag af kejsaren och ett par jordägande adelsmän. Det är nästan på samma sätt i Tyskland. I hela tyska kejsardömet känner jag inte till mer än två millionärer. I Frankrike, där folket har det i allmänhet bättre än i Tyskland, kan ni icke räkna till ett halft dussin millionärer i hela landet. I vårt gamla hemland, Storbritannien, som är det rikaste land i Europa—det rikaste i världen med undantag af ett, vårt eget—finnas fler millionärer än i hela det öfriga Europa, och dess befolkning är mera välmående än i något annat land. Ni kommer till vårt eget land: vi ha flera millionärer, än hela den öfriga världen tillsammans, ehuru vi icke ha en tiondedel så många som man tror. Jag har sett en förteckning af en välkänd jurist i Brooklyn öfver personer, som antogos vara millionärer, och den väckte mitt löje, som den väckt många andras. Jag såg män kallas för millionärer, som icke ens kunde betala sina skulder. Många borde haft en nolla borttagen från sina 1,000,000. För en tid sedan satt jag vid en middag bredvid Mr. Evarts, och samtalet rörde sig om idéen att personer, medan de lefde, skulle utdela sin förmögenhet till allmännyttiga ändamål. En af de närvarande herrarna sade, att det var fullkomligt riktigt, och anförde många skäl, af hvilka ett var, att ingen kunde ta sin rikedom med sig i döden.
»Jag vet just inte det», sade Mr. Evarts. »Min erfarenhet som New Yorksjurist är, att, på ett eller annat sätt lyckas människor i att taga åtminstone fyra femtedelar med sig.» Deras beryktade rikedom får man aldrig reda på efter deras död.
Hur idealförhållandena än må utveckla sig, förekommer det mig, som om Mr. Carter och Mr. Dana hade rätt. Under våra nuvarande förhållanden är millionären, som fortfar att arbeta, den billigaste tjänare allmänheten kan hålla sig med för priset af hans kläder, föda och bostad.
Nutidens uppfinningar leda till affärskoncentrering. Ni kan icke med fördel leda en Bessemerfabrik utan att sysselsätta tusen arbetare på en plats. Ni kan icke tillverka pansarplåt till våra skepp utan att först ge ut sju millioner dollars, som Bethlehembolaget nyligen gjort. Ni kan inte väfva en aln bomullstyg under konkurrens med världen, utan att ha en ofantlig fabrik och tusentals män och kvinnor, som hjälpa er med arbetet. Det stora elektriska etablissemanget här i er stad har framgång, därför att det kostat millioner och kommer att drifvas i stor skala. Under sådana villkor kan det icke undvikas, att rikedomen under gynnsamma konjunkturer samlas i händerna på ett fåtal. Men af femtio stora förmögenheter, som Mr. Blaine hade på sin lista, fann han endast en, som förvärfvats genom ett yrke. De flesta förtjänas på jordegendom, därnäst på kommunikationsmedel och bankrörelse. Hela yrkesvärlden hade åstadkommit endast en millionär.
Men under antagande att ett öfverflöd af rikedom faller i händerna på ett fåtal människor—hvad är deras plikt? Hur skall sträfvan efter dollars lyftas från den låga atmosfär, som omger affärslifvet, och blifva till en ädel lefnadsbana? Hittills har rikedomen blifvit förfogad öfver på tre sätt: Det första och allmännaste har varit att testamentera den åt sin efterlefvande familj. Frånräknadt omsorgen för de sinas anspråkslösa och oberoende underhåll, så kan sättas i fråga om ett sådant bruk af rikedom är rätt eller klokt. Jag ber er besinna hvad resultatet, som regel, brukar vara af att millioner lämnas åt unga män och kvinnor, söner och döttrar till millionären. Ni skall finna att, som regel, det icke är till döttrarnas nytta; det visar sig i de mäns karaktär och uppförande, som gifta sig med dem. Hvad sönerna angår, så är deras ställning skildrad i det utdrag jag nyss läste upp för er ur The Sun. Intet är sannare än det, att, som regel, den »allsmäktige dollarn», då den i millioner testamenteras till söner och döttrar, visar sig vara en »allsmäktig förbannelse». Det är icke sitt barns bästa millionären tänker på, när han gör sitt testamente—det är sin egen fåfänga. Det är icke kärlek till barnet, utan själfberömmelse, som ligger till grund för detta fördärfbringande sätt att disponera öfver rikedom. Ett försvar finns för detta sätt, nämligen att rikedomen blir mycket hastigt skingrad och fördelad på många.
Det finns ett annat bruk af rikedom, mindre vanligt än det första, hvilket icke är så skadligt för allmänheten, men hvilket icke skulle räknas testatorn till förtjänst. Millionärer skänka sina pengar till offentliga institutioner, när de äro tvungna att släppa sitt tag om dem. Det är ingen godhet och kan icke bli någon välsignelse att ge bort hvad man icke kan undanhålla. Det är ingen gåfva, därför att det icke gifves med glädje, utan aftvingadt vid dödens stränga kallelse. Den olyckliga utgången af dessa testamenten, tvisterna, som ofta åtfölja dem och det sätt, hvarpå rikedomen förslösas, tyckes utvisa, att ödet icke ser dem med vänliga ögon. Vi hafva ständigt varnande lärdomar för ögonen och måste se till, att det enda sättet att göra något varaktigt godt genom bortskänkandet af stora summor är, att millionären lika nitiskt och vaket under sin lifstid sörjer för sin egendoms fördelning, som han gjort för dess förvärfvande.
Vi hafva i dag ett anmärkningsvärdt rättegångsfall, rörande fem eller sex millioner dollars, som en framstående jurist testamenterat till uppförandet af ett offentligt bibliotek i New York, en institution så välbehöflig, att det öfverklagade testamentet är en stor olycka. Det är åratal sedan han dog; testamentet är förklaradt ogiltigt på grund af ett formfel, ehuru icke det ringaste tvifvel på donatorns mening föreligger. Det är ett sorgligt bevis på huru dåraktigt människor handla, som behålla sina millioner, för hvilka de icke ha någon användning, tills de äro ur stånd att förfoga öfver dem, såsom de önska. Peter Cooper, Pratt från Baltimore och Pratt från Brooklyn och andra äro män, som ni borde taga till förebilder—de delade med sig af sitt öfverflöd, medan de ännu lefde.
Det tredje bruket—det enda ädla bruket af öfverflödig rikedom—är detta: Att den betraktas som ett heligt ansvar, att väl förvaltas af sin ägare, i hvars händer den kommit, till mänsklighetens högsta väl. Man lefver icke endast af bröd, och fem eller tio cents mera i inkomst om dagen, utströdda öfver tusenden, skulle framkalla litet eller intet godt. Men samlad i en stor fond och använd som Mr. Cooper använde den, till upprättandet af Cooperinstitutet, blir den till välsignelse för generationer. Den skall bilda förståndet, människans andliga del. Den förser er med en stege, uppför hvilken den uppåtsträfvande fattige kan klättra. Men det tjänar ingenting till, mina herrar, att försöka hjälpa folk, som inte vill hjälpa sig själfva. Man kan inte knuffa någon uppför en stege, som inte vill försöka att klättra litet själf. Så snart ni slutar att skjuta på, faller han ned och gör sig illa. Därför har jag ofta sagt och upprepar det än en gång, att den dag kommer och vi se redan dess gryning, då den man, som vid sin död ägde millioner att fritt förfoga öfver och icke gjorde det, kommer att dö vanärad. Jag menar naturligtvis icke affärsmannen, som plötsligt träffas af döden och som har sitt kapital i affären och icke kunnat taga ut det; ty kapitalet är verktyget, hvarmed han åstadkommer sina underverk och producerar mera rikedom. Jag talar om den mannen, som vid sin död äger millioner i värdepapper, hvilka han behöll för räntans skull, så att han kunde öka sin eländiga dollarhög. Genom att under sitt lif förfoga öfver öfverskottet af stor rikedom, så att den blir till en välsignelse för mänskligheten, kan affärsmannens verksamhet med att samla förmögenhet upphöjas i rang med hvilken som helst annan sysselsättning. På detta sätt kan han i rang till och med mäta sig med läkaren, hvars yrke är ett af våra allra högsta, därför att affärsmannen äfven, på visst sätt, blir en läkare, som försöker icke att bota utan att förekomma mänsklighetens lidande. Till dem ibland er, som äro tvungna eller som önska att beträda affärsbanan och att samla rikedom, rekommenderar jag idéen. Den grafskrift, som hvarje rik man skulle önska sig förtjäna, står att läsa på monumentet öfver Pitt:
»Han lefde utan att göra väsen af sig,
Och han dog fattig.»
Sådan är den man, som framtiden kommer att hedra, under det att den, som dör gammal efter att ha dragit sig ifrån affärer och har millioner förvarade i sitt kassaskrin, hvarken blir begråten, hedrad eller prisad.
Jag kan med rätta indela unga män i fyra klasser:
Först sådana, som måste arbeta för sitt uppehälle och som satt till sitt mål förvärfvandet af en anspråkslös inkomst—en koja och ett hjärta, d. v. s. en enkel, men pittoresk bostad på landet och en kamrat, »som sprider solsken, hvarhelst hon går» och är hans lifs goda ängel. Denna klass n:r 1 kunde hafva till sitt motto: »Fattigdom eller rikedom gif mig icke», »Från fattigdomens besvärligheter och rikedomens ansvar bevare oss Herren Gud.»
Klass n:r 2 omfattar alla dem ibland er, som ha beslutat att förvärfva rikedom, hvilkas lifsmål är att tillhöra denna mycket omtalade och mycket smädade klass—millionärerna—dessa, som börja arbeta för det största goda åt det största antalet, men det största antalet är alltid nummer ett. Mottot för denna klass är kort och träffande: »Fyll din börs.»
Nu kommer den tredje klassen. Den gud de dyrka heter hvarken rikedom eller lycka. De besjälas af »ädel ärelystnad», och sträfvan efter ryktbarhet är deras lifs förhärskande lidelse. Detta är kanske icke så lumpet som sträfvan efter materiell rikedom, men det vittnar om mera fåfänga. Framför ryktets altare böja många tillbedjare knä. Den största graden af fåfänga finner man hos personer, som uppträda offentligt. Det är kändt att sångare och musici, skådespelare och till och med målare—hela artistklassen—äro synnerligt behäftade med personlig fåfänga. Detta har ofta väckt undran, men skälet ligger troligen däri, att musikern och skådespelaren, ja äfven målaren kan vara framstående i sin konst, utan att därför äga högre bildning eller allmän begåfning. Några egenheter eller ett utprägladt karaktärsdrag kan skaffa honom utmärkelse och rykte, så att hans kärlek till konsten eller önskan att gagna med sin konst förkväfves af en småaktig, själfvisk personlig fåfänga. Men vi finna denna benägenhet, ehuru i mindre grad, i alla yrken och sysselsättningar, hos politikern, juristen och, med förlof sagdt, ibland äfven hos prästen; mindre hos läkaren, tror jag, antagligen därför att han i sitt yrke ständigt står ansikte mot ansikte med lifvets sorg och allvar. Han ser, bättre än någon annan, huru allt är fåfänglighet, förgänglighet. En god bild af denna klass ger oss Shakespeare i Hotspur's tal:
»Vid Gud! det vore lätt att hoppa upp och rycka ärans glans från bleklagd måne. Ja, lätt att dyka ned i hafvets djup, där intet sänklod bottnat än, och draga en drunknad ära upp vid lockarna, om endast den, som räddat henne, finge all hennes härlighet, men utan en rival».
Lägg märke till, mina unga herrar, huru han icke frågar efter något annat än sig själf och huru han som en fåfäng påfågel struttar öfver scenen.
Det förekommer icke mig, som om kärlek till rikedom vore drifkraften hos så många, som kärlek till ryktbarhet är; och detta böra vi vara uppriktigt glada öfver, ty det visar att under utvecklingens oemotståndliga lag rör sig släktet så småningom framåt och uppåt. Tag hela skalan af den artistiska världen, som ger lifvet ljus och skönhet, som förfinar och pryder, och helt säkert är att den store kompositören, målaren, pianisten, lagkarlen, domaren, statsmannen, alla dessa offentliga män bry sig mindre om millioner än om ryktbarhet, hvar och en på sitt arbetsfält. Hvad frågade Washington, Franklin, Lincoln eller Grant och Sherman efter rikedom? Intet! Eller Harrison och Cleveland, två fattiga män, väl värda att träda i de andras fotspår? Hvad fråga domarna vid vår Högsta domstol efter rikedom? De stora prästerna, läkarna och lärarna, icke bry de sig om att förvärfva rikedom. Den vinst de eftersträfva är ett godt anseende, förvärfvadt i arbetet för andra, och detta är ett stort steg framför millionärklassen, som strider sig in i ålderdomen och genom ålderdomen till grafvens brädd, utan annan ärelystnad än att öka sin eländiga penninghög.
Men så finns en fjärde klass, högre än de föregående, som icke tillbeder hvarken vid rikedomens eller ryktbarhetens altare, utan vid det ädlaste af alla altare, arbetets altare—arbete för mänskligheten. Själfförsakelse är dess lösen. Medlemmar af denna inre och högre krets söka icke offentligt gillande, utan nöja sig med sin rättskänslas tysta medgifvande. De säga med Confucius: »Jag bryr mig icke om att jag icke har någon hög värdighet, men jag bryr mig om att göra mig förtjänt af en hög värdighet». Denna klass förmår fattigdomen icke nedtrycka eller medgången upphöja. Den människa, som hör dit, söker fylla sin dagliga plikt på ett sådant sätt, att hon kan högakta sig själf och fruktar endast sitt samvetes ogillande. Jag har känt män och kvinnor, som offentligheten icke mycket kände till, ty denna klass söker icke offentligheten, men som i sitt lif visade sig ha nått detta idealiska stadium. För denna klass skall jag ge er en passande illustration ur en dikt af en skotsk skald, som alltför ung lämnade lifvet:
»Jag vill gå fram bland män, ej klädd i hånets pansar, men i mitt rena uppsåts blanka vapenskrud. Mig vänta stora plikter och mig vänta sånger. Och om med krona eller ej jag stupar, det gör detsamma, blott Guds verk är gjordt. Jag lärt att älska blixtens klara flamma, ej åskans brak, som följer i dess spår, som män'skor kalla rykte ».
Mina herrar, ni stå på tröskeln till lifvet, er bjudes det goda, det bättre, det bästa, tre led i utvecklingen kunna de kallas—det naturliga, det andliga och det himmelska. Det ena har till mål världslig framgång—icke utan välsignelse för släktet i dess helhet, emedan det af individen fordrar många värdefulla egenskaper: nykterhet, flit och själfdisciplin. Det andra ledet kommer litet högre: den eftersträfvade belöningen är af mera andlig art—icke grof och materiell, utan osynlig, icke kropp, utan själ, människans andliga del; och detta framkallar otaliga dygder, som skapa goda och nyttiga människor.
Den tredje eller himmelska klassen står på en helt och hållet olika grund, i det att själfviska hänsyn icke förekomma i de bästas utvalda broderskap—arbete för andra är det första villkoret. Ingen fikar efter rikedom eller ära, ty de hafva lärt och veta att dygden i och för sig är deras enda stora belöning och att jämförelse därmed är intet annat värdt att sträfva efter. Och sålunda få rikedomen och äfven ryktbarheten lämna sin tron, och denna intages af det högsta banér ni har att tjäna under—ert eget gillande, vunnet genom trogen pliktuppfyllelse, utan fruktan för följderna och utan väntan på belöning.
Det betyder icke mycket, åt hvilket arbetsområde edra böjelser eller åsikter föra er, det enda, som är af vikt, är att ni dock föres åt något område. Fyll då er plikt och litet till det där »litet till » är af stor vikt. Vi äga en stor skalds intyg på, att den människa, som gör det bästa hon kan, kan ibland göra ännu mer. Bevara er själfaktning som er dyrbaraste ädelsten och den enda rätta vägen att vinna andras aktning, och kom ihåg Emersons ord, att ingen annan än ni själf kan hindra er framgång. _________________________________________________________________
Vi måste alla ha våra leksaker, barnet sin skallra, den vuxne sin sport, sällskapsmannen moderna och konstälskaren sin mästare; och människosläktet, med sina oändliga skiljaktigheter, behöfver ofta byta om leksaker. Inom affärsvärlden gäller samma regel. Vi ha haft vårt tidehvarf af »konsolidationer» och »watered stocks». För icke så länge sedan var allting »syndikat». Ordet har redan blifvit föråldradt, och det nu modärna är »trust», hvilket nog i sin tur får lämna plats åt ett nytt universalmedel, som efterträdes af ett ännu bättre och så vidare i oändlighet. Den ekonomiska världens stora lagar, hvilka, liksom alla lagar rörande samhället, äro med naturnödvändighet framtvingade ur lifvet själft, kvarstå ensamt oförändrade genom alla dessa växlingar. Närhelst konsolidationer eller »watered stocks», eller syndikat eller truster försöka att kringgå dessa, så har det alltid visat sig, att efter sammanstötningen har intet varit kvar af universalbotemedlen, under det att de stora lagarna fortfarande äro i verksamhet med oemotståndlig konsekvens.
Det lönar mödan att ta reda på trusternas utseende och form och se efter hvilka förhållanden, som framkalla dem. Deras genesis är följ ande: Efterfrågan på en viss artikel är större än tillgången. Priserna äro höga och vinsten lockande. Hvarje tillverkare af denna artikel börjar genast att utvidga sina fabriker och öka deras produktionsförmåga. Till råga härpå väcker den ovanligt stora profiten såväl direktörernas uppmärksamhet som andras, hvilka äro mer eller mindre intresserade af fabriken. Dessa berätta för främmande om den stora framgången. Nya bolag bildas, nya fabriker uppföras, och inom kort har efterfrågan på artikeln blifvit tillfredsställd, och priserna stiga icke mera. Snart blir tillgången större än efterfrågan, det finns ett par ton eller alnar mera i marknaden än som behöfs, och priserna falla. De fortfara att falla, tills artikeln säljes för hvad tillverkningen kostat, tills mindre fördelaktigt belägna eller sämre ordnade fabriker och äfven tills de bäst skötta och välförsedda fabriker icke längre äro i stånd att tillverka artikeln till det pris, hvarför den säljes. Politisk ekonomi säger att här slutar svårigheten. Varor kunna icke produceras för mindre än kostnaden. Detta var sant, när Adam Smith skref, men det är icke sant i dag. När en artikel tillverkades af en anspråkslös handtverkare, som, troligen i sitt hem, använde två eller tre gesäller och en eller två lärgossar, var det en lätt sak för honom att begränsa eller till och med stoppa hela tillverkningen. Som denna nu sker, i jättestora etablissemang, med ett rörelsekapital af fem à tio millioner dollars och med tusentals arbetare, kostar det fabrikanten mycket mindre att göra en förlust pr ton eller aln än att stoppa tillverkningen. Att stanna fabriken skulle vara ödesdigert. Villkoret för billigt fabrikat är att fabriken är i full gång. Tjugo slags utgifter äro »fixerade omkostnader», af hvilka flera skulle ökas genom arbetsinställelse. Därför tillverkas artikeln i månader, ja, i åratal, icke endast utan profit eller utan kapitalränta, utan till förfång för det i affären insatta kapitalet. Fabrikanterna ha i det ena årets bokslut efter det andra sett huru kapitalet reducerats. Men de veta att om fortsättandet af tillverkningen än är dyrbart, så skulle ett afbrott vara ruin. Deras konkurrenter äro i samma fördömelse. De se många års besparingar och kapitalet, som de kanske lyckats få låna, bli mindre och mindre, utan hopp om förändring i förhållandena. Det är i en sålunda förberedd jordmån, som något, hvilket lofvar räddning, gladt välkomnas. Fabrikanterna äro i samma ställning som patienter, hvilka, sedan de under åratal förgäfves sökt hjälp hos riktiga läkare, lätt blifva offer för förste bäste kvacksalfvare. Bolag—syndikat— trust—de äro villiga att försöka hvad som helst. Ett möte utlyses, och med faran för ögonen besluta de sig att handla gemensamt och bilda en »trust ». Hvarje fabrik värdeberäknas för en viss summa. Tjänstemän utses och genom dessa skall hela tillverkningen af artikeln i fråga tillhandahållas allmänheten till lönande priser.
Sådan är trustens genesis i fabriksvaror. Inom kommunikationsväsendet är ställningen, ehuru praktiskt taget densamma, dock olika i några detaljer. Många små järnvägslinjer äro byggda under olika privilegier. Ett affärsgeni ser att de åtta eller tio olika organisationerna, med lika många skiljaktiga meningar om förvaltning, utrustning etc., äro lika onödiga som de tvåhundrafemtio småkungarna i Tyskland, och—som en ny Bismarck—sopar han ut dem ur tillvaron, skapar en stor direkt linje, fördubblar aktiekapitalet, betalar räntan med inbesparingarna genom sammanslagningen, och allt är till högsta belåtenhet, såsom fallet är med New York centralbanan. Eller en bana bygges och skötes så klokt som Pennsylvaniajärnvägen och lyckas att utveckla statens resurser så väl, att på en linje af trehundrafemtio mil mellan Pittsburg och Filadelfia tages in i ren behållning tretton millioner dollars årligen. Tolf millioner däraf införas i deras böcker. En eller två millioner extra användas för att bygga en af världens bästa järnbanor på en väg, som ursprungligen var ämnad till en hästspårväg. Vi kalla icke våra järnvägssammanslagningar för »truster», ehuru de faktiskt äro sådana, enär deras syftemål är att höja och underhålla fraktsatserna i vissa distrikt. De äro »föreningar» eller »system», hvilka afse monopolisering i dessa distrikt.
Under senaste presidentfälttåget ingick det i det ena partiets intresse att sammanbinda truster med tullfrågan. Men truster äro icke inskränkta till ett särskildt land eller på något sätt beroende af lagbestämmelser. Den största trusten för närvarande är koppartrusten, som är fransk och har sitt hufvudkvarter i Paris. Salttrusten är engelsk med hufvudkvarter i London. Ståltrådstrusten är tysk. Den enda rälstrusten som funnits var internationell och omfattade Europas alla rälsfabriker. Truster, vare sig inom kommunikationsväsendet eller i fabriksvaror, äro uttryck af mänsklig svaghet, och denna svaghet är lika utsträckt som släktet själft.
Det finns en mycket stor sammanslutning, ordnad på samma sätt som en trust, hvilken är så enastående i sitt upphof och sin historia, att den förtjänar sitt särskilda omnämnande. Jag menar Standardoljebolaget. Ett så gynnsamt tillfälle att behärska en vara har kanske aldrig förekommit, som när det gällde petroleum. Ganska tidigt insågo ett par af de skickligaste affärsmän, som världen någonsin sett, betydelsen af upptäckten och vågade stora summor på inköp af platser, som kunde anses vara gifvande. Petroleumaffärens framgång var enastående och likaså dessa personers. Allt hvad de förtjänade och så stort kapital de kunde uppbringa insattes utan tvekan i företaget, och de blefvo snart de enda ägarna af jordområdet, som innehöll denna stora rikedomskälla. Standard-oljebolaget skulle längesedan ha gått om inte, ifall det icke på det hela taget blifvit skött i enlighet med de lagar, som gälla för affärer. Det medgifves i allmänhet att oljeprisen nu ställa sig så låga för konsumenterna— lägre påstå somliga—att detta icke varit möjligt, om affären icke varit koncentrerad under samma förvaltning och ledning och skött på det sätt, som förvärfvat Standard-oljedirektörerna så stort anseende. De intaga en liknande ställning som Colemans i Pennsylvania, hvilka äga de förnämsta malmgrufvorna i Östern. De äga malmförrådet i Cornwall, liksom Standard- oljebolaget äger oljeförrådet. Men bolaget är ständigt på upptäckt efter nya fyndorter, och dess framgång beror i främsta rummet på grundläggarnas sällsynta affärsskicklighet och förvaltningsförmåga. Hotande hinder läggas stundom i deras väg, och det ser ut som om bolaget skulle förlora sitt monopol och gå samma väg som alla stora bolag. Och det kan sättas i fråga, om det kan fortlefva, när de nuvarande hufvudmännen draga sig tillbaka. Kanske jag borde säga, när den nuvarande mannen drar sig tillbaka, ty beundransvärd organisation förutsätter ett snille i spetsen, en öfverbefälhafvare, med enastående dugligt underbefäl, förstås, men dock i spetsen en Grant. Till dem, som åberopa Standard-oljebolaget som ett bevis på att truster eller sammanslagningar kunna äga varaktig framgång, säger jag: Vänta och se. Jag talar sa öppet om detta bolag, därför att jag icke har reda på dess styrelse, inkomster eller tillvägagångssätt. Jag ser det utifrån, endast som den, hvilken studerar politisk ekonomi, och som sådan har jag på detsamma tillämpat de principer, som jag vet skola råda, hur våldsamt motståndet än är.
Vi ha visat huru truster och bolag uppstå i deras olika gestalter. Frågan är nu: Hota de på allvar nationens intresse? Äro de en källa till oro? Eller skola de visa sig, såsom andra liknande företeelser vara ett försvinnande drag af osäkerhet och öfvergångstillstånd. Låt oss, för att besvara denna fråga, följa den trust, som vi låtsades bilda, i salt eller socker, spik, läder eller koppar—det är detsamma. Sockerraffinadörerna, till exempel, ha bildat en trust efter att under åratals ogynnsamma konjunkturer ha täflat med hvarandra, och allt socker, som tillverkas i landet, säljes genom en och samma kanal till förhöjda priser. Förtjänsterna börja stiga. Utdelning lämnas, och de, som förut sågo sin egendom försvinna inför sina ögon, bli nu lyckliga. Utdelningen på den delen af sitt kapital, som en person insatt i sockeraffären, är långt större än det kapital han har innestående i flera andra affärer. Priset på socker är sådant, att om han satte in sitt kapital i en ny fabrik, skulle han förtjäna enormt. Han har kanske förbundit sig att icke utvidga sin affär eller ingå i en ny, men hans anhöriga och bekanta upptäcka snart den nya utsikten till vinst. Han kan råda dem att understödja utvidgningen af en liten fabrik, som naturligtvis måste ingå i trusten. Äfven om han icke ger sina vänner denna vink, så är kapitalet alltid på utkik, synnerligast när ryktet förmäler att en ny trust bildats, såsom i fallet om socker, och strax springa nya fabriker ur jorden som genom ett trollslag. Ju framgångsrikare trusten är, dess säkrare skjuta dessa sidoskott fram. Hvarje seger medför ett nederlag. Hvarje fabrik, som trusten köper, skapar en annan och så fortgår det ad infinitum, tills hela bubblan brister. Sockerraffinadörerna ha försökt att få mera af kapitalet i ett särskildt fall, än kapitalet afkastar i allmänhet. De ha försökt att få en del af kapitaloceanen att stiga högre än den omgifvande vattenytan, men vattnet har stigit öfver fördämningarna, och kapitalet, liksom vattnet, har åter funnit sin jämna yta. Det är sant att för att återvinna denna jämnvikt erfordras en kortare eller längre period, hvarunder artikeln i fråga kan säljas till konsumenten i mindre kvantiteter och till högre pris än förut. Men för detta blir konsumenten rikligen ersatt under de följande åren, under hvilka striden mellan de konkurrerande fabrikerna blir häftigare än någonsin och räcker, tills den stora lagen om att den bäst utrustade står kvar gör sig gällande. De fabriker och direktörer, som kunna åstadkomma den största fördelen, utestänga de mindre dugliga. Ett klokt förvaltadt kapital lämnar rättmätig vinst. Småningom blir kapitalet genom stegrad efterfrågan i stånd att erhålla större vinst. Detta i sin tur drager nytt kapital till fabrikerna, och vi äro åter midt inne i den gamla striden, och konsumenten skördar vinsten.
Sådan är lagen, sådan har lagen varit, och sådan lofvar lagen att bli i framtiden; ty ännu har ingen plan uppfunnits, som i längden hindrat dess verkningar. Fri konkurrens, och alla bolag eller truster, som försöka att afprässa konsumenten mer än tillbörlig förtjänst på kapital och omkostnader, uppgöra planen till sitt eget nederlag. Vi hafva många bevis på att denna stora lag icke slumrar och icke låter sig undertryckas. För någon tid sedan bildade, som jag redan omtalat, stålrälsfabrikanterna i Europa en trust och höjde priset på räls så orimligt högt, att amerikanska fabrikanter voro i stånd att för första, kanske äfven för sista gången, exportera stålräls till Kanada. Men missförstånd och oenighet, oskiljaktiga från försök till sammanslutning mellan konkurrenter, bröto snart trusten. Med stridslystna känslor lagda till den förra affärskonkurrensen förnyades kampen, och stålrälsindustrien i Europa har aldrig sedan repat sig. Det befanns att stegringen i pris hade galvaniserat till lif affärsföretag, som aldrig skulle ha drömt om att fabricera räls. Och så dog denna trust sin naturliga död.
Under det stora tryck, som flera år rådde i detta land inom stålrälsfabrikationen, höllos många orofyllda möten, på samma sätt som beskrifvits i trustens uppkomst, och det beslöts att göra ett försök att inskränka produktionen. Lyckligtvis kom snart reaktionen. Efterfrågan på räls började åter, innan planen sattes i verkställighet, minskning af produktionen försöktes aldrig, och stålrälsindustrien räddades sålunda från ett stort misstag.
Vi ha nyligen sett detta lands blyindustri förstöras och dess ägare ruinerade. För några veckor sedan voro tidningarna fulla med redogörelser för sammanslutningen mellan boskapsuppfödare i St. Louis, som beslutat att störta slakteri- och exportbolagen i Chicago och Kansas City.
Ingen affär i detta land var under flera år mindre lönande än spiktillverkningen. För att afhjälpa detta bildade icke fabrikanterna någon trust för att sälja varan, utan i stället minskade de produktionen. En viss procent af deras maskiner hölls overksam. Denna procent ökades från tid till tid och endast så mycket tillverkades, som för ett visst pris kunde tagas i marknaden. Resultatet var att det snart fanns flera maskiner i Amerika för tillverkning af spik än efterfrågan på spik behöfver på många år, och denna förening mellan spikfabrikanter gick samma väg som alla truster och lämnade affären i svårare trångmål, än den var förut.
Sockertrusten har redan en anmärkningsvärd konkurrent i hälarna. Koppartrusten är i fara. Alla stå beredda att anfalla en »trust» eller »sammanslagning», om den visar sig vara värd attacken; med andra ord, om den lyckas att höja sin vinst öfver den naturliga jämna ytan i hela landet, kan den vänta konkurrens från alla håll och måste slutligen duka under. Det är onödigt att ägna mycken uppmärksamhet åt de talrika trusterna i mindre artiklar, som uppstå den ena veckan och försvinna den andra, därför att de äro underkastade den stora lagen. Tidningarna berätta att truster existera eller ha existerat i tapeter, skosnören, timmer, kol, tegel, tågverk, glas, skolböcker, försäkringar och järnvaror och tjugo andra artiklar. Men det lämpligaste epitaphium öfver dessa flyktiga varelser är:
»Här jag genast skall fly min väg, hvarför kom jag då hit, o säg?»
Vi kunna utropa med Macbeth då han såg vålnaderna af Banquos efterkommande glida förbi: Hvad, skall tåget räcka tills domsbasunen skallar? Men som det var med Banquos procession, så är det äfven med trusterna, att det är tröstande att veta, att när en kommer, försvinner en annan. De komma och gå som skuggor.
Så står det till med truster på yrkesområdet. Låt oss nu undersöka järnvägarna, hvilkas »pullor», »kombinationer» och »differenser» skrämma så många. Alla dessa skiftande former äro uttryck för kapitalets försök att skydda sig för den ekonomiska faran, som ligger i fri konkurrens. I många fall hafva järnvägsaktier blifvit »watered». Beräknad efter det insatta kapitalet har utdelningen vid järnvägsföretag varit ovanlig och mycket högre än den afkastning kapital brukar lämna på andra håll. Alla järnvägarna i Västern ha kostat litet eller intet, inkomsten af de utsläppta obligationerna har räckt till för byggandet af dem. I dag se vi ledarna af järnvägsaffärerna nödsakade att erhålla inkomst af mera kapital, än som erfordras för att fördubbla deras respektive egendomar. Deras »kombinationer» och öfverenskommelser af hvarjehanda slag, hvilka äro värdelösa efter ett par månaders högtidliga ingående, äro bevis på dessa försök. Men alldeles på samma sätt, som den ofantliga förtjänsten på fabriksartiklar förskaffade fabrikerna ökadt kapital för tillverkningen, så har järnvägsaffärernas ovanliga framgång lockat nytt kapital till sitt område. NewYorkcentralbanans enorma utdelning kulminerade i West Shorebanan. Pennsylvaniabanan, som förtjänar omkring tretton millioner årligen, har sin South Pennsylvania. En linje mellan Chicago och Milwaukee, som varit mycket inkomstbringande, framkallade lyckligtvis en parallell linje. Och deras gemensamma framgång väckte en tredje till lif. Det fanns från början en enda bana mellan dessa punkter—numera finnas sex. Och om dessa sex i morgon slogo sig samman och begärde af allmänheten en procent mer i ränta på kapitalet än den bestämda, skulle där snart vara sju, och det vore alldeles riktigt.
Detta visar ytterligare omöjligheten af att undgå den stora lagen, förutsatt att kapitalet är fritt att inlåta sig på konkurrerande banor. I Storbritannien och öfverallt i Europa har vanligen vid byggandet af järnvägar och andra kommunikationsmedel tillämpats en helt annan politik än vår »fritt-för-alla-politik». Endast tillåtelsen att få bygga en järnväg kostar i England nästan lika mycket pr mil, som våra billigaste banor i Västern kostat att bygga. Manchester, till exempel, har nyligen beslutat att anlägga en kanal, trettio mil lång, till Liverpool, och utgifterna för att erhålla parlamentets tillstånd att sätta in kapital i detta företag ha tills dato kostat nära en half million dollars. Regeringen bestämmer genom en parlamentskommitté, om den föreslagna linjen verkligen är af nöden, och för att afgöra denna fråga måste hvar och en, som på något sätt har med de i grannskapet redan befintliga kommunikationsmedlen att göra, inför kommittén uttala sin åsikt, att den föreslagna nya kanalleden är alldeles onödig; medan de som framställt förslaget få betala enorma summor för ett hundratal »sakkunniga» utlåtanden om att kanalen är nödvändig. Det afgörande, som Underhusets kommitté kan komma till, är af noll och intet värde, i jämförelse med de intresserade kapitalisternas ofelbara sakkunskap. De veta långt bättre än någon lagstiftningskommitté om arbetet i fråga kommer att löna sig, och detta är säkraste beviset på att det fyller ett kändt behof. Resultatet af Amerikas politik framgår bäst af det faktum, att, trots alla försök af järnvägsföretagen att kringgå de ekonomiska lagarna, äger det amerikanska folket i alla fall de billigaste kommunikationer i världen. Järnvägspriserna för frakt i Europa ställa sig häpnadsväckande dyra mot priserna i Amerika. Fraktkostnaden på engelska järnbanor är i allmänhet dubbelt så stor som i Amerika och i många fall, som jag haft tillfälle att iakttaga, tre gånger så stor. I somliga fall ännu högre.
En vän till mig köpte en skeppslast säd i Leith, hvarför frakten från New York kostat en dollar pr ton; det kostade honom nittiosex cents pr ton att transportera den trettiofem mil inåt landet. En annan köpte sexhundra ton tackjärn vid Lake Superior, hvilket kostade i frakt till Liverpool fyra dollars pr ton; han betalade 2 dollars 87 cents pr ton åttio mil på järnväg från Liverpool till sina fabriker. För denna summa transportera våra godståg räls femhundrasextio mil, mot åttio mil i England. Om Europa ägde vår fördel af fri konkurrens inom sitt kommunikationsväsen, skulle tillgodogörandet af hennes resurser blifva öfverraskande till och med så sent som nu. Enligt min åsikt ha vi alla skäl att vara glada öfver vårt järnvägssystem. Dess nackdelar äro obetydliga och dess fördelar ofantligt öfverlägsna alla andra system i världen.
Amerikas folk kan le åt sina järnvägsmagnaters och fabrikanters försök att trotsa de ekonomiska lagarna genom »truster», »kombinationer», »pools» eller »differenser» eller något liknande. Låt dem endast hålla fast vid systemet: fri konkurrens. Håll fältet öppet. Frihet för alla att sätta in pengar i järnvägar när och hvar kapital behöfs och med lika villkor för alla. Frihet för alla att inlåta sig i hvilket affärsföretag som helst under lika villkor för alla.
Någon öfverdrifven vinst af kapital eller monopol kan icke vara permanent hvarken inom kommunikations- eller fabriksvärlden. Hvarje försök att uppehålla den slutar med nederlag, och detta nederlag står alltid i proportion till det dåraktiga försökets tillfälliga framgång. Det är helt enkelt löjligt att några män samlas i ett rum och försöka att genom fattandet af beslut förändra de stora lagar, som härska inom affärsvärlden och som alla äro underkastade, både järnvägspresidenter, bankirer och fabrikanter.
Antagligen har trusten snart spelat ut sin roll som högsta mod inom affärslifvet, och ett annat lika flyktigt påhitt visar sig, när nästa period af prisfall inträffar; men det finnes icke den ringaste fara för att sunda affärsprinciper kunna taga allvarsam skada af någon af dessa rörelser. De enda personer, som hafva något att frukta af trusterna, äro de, som äro nog oförståndiga att gifva sig in i dem. Konsumenten och transportören, icke fabrikanten och järnvägsägaren, äro de, som hösta in skörden.
Sedan det föregående skrefs, har en ny sort uppträdt på skådebanan i skepnaden af »Presidenternas öfverenskommelse—en öfverenskommelse mellan gentlemän», hvari medlemmarna förbinda sig att kontrollera, undertrycka och inskränka utvecklingen af vårt präktiga järnvägssystem, under en tid då landet lika väl som någonsin förr behöfver denna utveckling. Dessa gentlemän ämna icke bygga järnbanor, som skola gifva allmänheten förmånen af sund täflan, eller tillåta att sådana byggas hädanefter. Man kan med säkerhet förutsäga att denna leksak skall, liksom sina föregångare, bli förkastad för en annan och att samma personer, som nu äro mest förtjusta öfver den nya skallran, då skola betrakta den med djupaste förakt och gå framåt i den rätta riktningen som hittills och utveckla järnvägssystemet, närhelst och hvarhelst de se ett gynnsamt tillfälle. Närhelst redan existerande järnvägar kräfva af publiken mer än skälig inkomst af insatt kapital eller af kapital, som skulle behöfvas för att fördubbla existerande linjer, skola konkurrerande linjer byggas—till lycka för landets intressen—som ha större fördel af billiga transportkostnader än att tillförsäkra utdelning åt kapitalister. Och närhelst en tantième kan erhållas genom järnvägsobligationer, skola bankirer—äfven till lycka för landet—med glädje skaffa dem afsättning, utan att spörja om några monopol skola kullkastas af de nya linjerna.
Det står icke i mänsklig makt att för mera än en kort tid, en mycket kort tid, erhålla ovanlig profit på kapital, antingen det står i kommunikations- eller fabriksaffär, så länge som alla ha rätt att täfla. Och denna frihet, kan man med säkerhet antaga, att amerikanska folket icke ämnar låta inskränkas. _________________________________________________________________
(Ur ett tal i »The Chamber of Commerce», Halifax, Sept. 1900)
Kontrasten mellan de två ländernas kommersiella metoder. Den roll tariffen spelar i handeln. Tulltariff i Förenta staterna— frihandel i Storbritannien, en jämförelse mellan resultaten.
PÅ tröskeln till denna stora fråga möta vi det alltid lika nya diskussionsämnet: frihandel versus protektionism. Det finns endast ett slags frihandel, men det finns två slags protektionism. Först: det britiska slaget, och så det amerikanska, mycket olika, i sanning, såväl i teori som praktik. Protektionism i Britannien betyder helt enkelt, att folkets föda skall beständigt fördyras för konsumenten och följaktligen jordens värde beständigt och artificiellt höjas. Den amerikanska uppfattningen af protektionism är den, som föresväfvade Mill. Den ansluter sig till Adam Smiths lära, att målet, som bör eftersträfvas, är riklig tillgång på en artikel till billigaste pris under fritt varuutbyte. Han förlorar aldrig konsumenten ur sikte. Om vi ha skäl att tro, att ett lands resurser endast behöfva utvecklas för att åstadkomma bättre och billigare tillgång på en artikel, än något annat land vore i stånd till, så tro vi med Adam Smith, att det kan ibland vara klokt att betala denna artikel dyrare för en tid, om slutet blir en större marknad. Adam Smith var ingen vild doginatiker i frihandelsfrågan; han har tvärtom uttalat som sin mening, att han lika väl kunde vänta ett Utopien på jorden som en genomförd frihandel, t. o. m. i Britannien. Och när det gällde ändringar i lagliga bestämmelser, hade han alltid en punkt klar: att de måste ske varsamt och utan allvarlig skada för handeln, sådan den är. Här äro två exempel, som belysa skillnaden mellan protektionism i England och Amerika. Under unionskriget sårades och retades amerikanska folket af den fientlighet, som visades, icke af britiska folket, utan af britiska regeringen. Amerikanarna beslöto att inskränka bruket af engelska produkter så mycket som möjligt och i synnerhet att göra sig oberoende af deras järn- och ståltillförsel, krigets senor, synnerligast som de af Englands fientliga hållning och byggandet af Alabama icke voro lika säkra som—tack vare försynen!—de nu äro, att krig mellan de två länderna icke kan uppstå. Orätt, tillfogad nationer eller folk, medför alltid vedergällning, och hvarje framkallad fiende är en fara, som när som helst kan explodera. Alabama gaf oss trettio års oafbruten protektionism och sätter oss i stånd att öfversvämina England med vårt stål. Regeringen frågade fabrikanterna huru stor tull, som fordrades för att förmå dem att börja det nya företaget att tillverka stål. Dittills hade vi icke drifvit denna rörelse med vidare framgång. Trettio procent begärdes och erhölls. Alla känna till resultatet. Amerikanska nationen har billigare stål än någon annan, icke ens den britiska undantagen, och förser en stor del af världen med denna vara. Amerika är utan all motsägelse det land, som nu står främst i fråga om ståltillverkning. Nu tro vi att tillfälligt tullskydd, sedermera reduceradt till en fjärdedel af dess första utsträckning, är till fullo försvaradt. Tag det andra fallet: de bästa männen inom hvarje nation måste alltid sträfva efter att befordra nationens materiella framsteg genom att införa nya arbetsområden, och det ansågs, att genom lämpligt tullskydd under någon tid skulle Unionen kunna fylla landets behof af socker billigare än att taga det från utlandet. Men detta experiment misslyckades fullständigt. Vi hade begått ett misstag, tullen afskaffades, och socker blef åter fritt. I det ena fallet var tullskydd fördelaktigt, i det andra icke. Jag tror att, som det gått i Förenta staterna, kan det också komma att gå i andra länder. Hvarje nation vill försöka att inom egna gränser tillverka en artikel, som lofvar bli billigare och bättre, än när den tages utifrån, och vi måste tåligt afvakta resultatet af dessa försök. Alldeles som Förenta staterna afskaffade sockertullen, så tror jag att andra nationer skola ansluta sig till den amerikanska uppfattningen i tullfrågan, att det är oklokt med permanent tullskydd och att en nation, som försöker vinna fördel genom ständig beskattning af en artikel, är lik en man, som försöker lyfta sig genom att dra sig i håret. Ehuru jag är teoretiskt öfvertygad om att det ibland kan vara klokt af en ung nation att insätta kapital och intelligens på experiment i nya förvärfsgrenar, hvilket alltid är förenadt med särskild risk, så är jag icke desto mindre en anhängare af Adam Smiths lära, att önskemålet måste vara fritt varuutbyte mellan alla världens nationer, endast underkastade behofvet af inkomst; men denna inkomstfråga är af vikt.
Ni kommer ihåg att Mr. Chamberlain en gång svärmade för en »Zollverein» i hela britiska riket; ni skulle ha frihandel inom dess gränser, liksom vi ha inom Unionens fyrtiofem stater, hvilket vid första påseende förefaller att vara en lysande idé. Men efter öfverläggning med kolonisterna vid jubileet tillkännagaf Mr. Chamberlain, att han icke kunde förmås att vidröra ämnet med tång. Det är godt när en statsman ändrar mening, då han finner den oriktig. Britiska kolonierna inse att de måste taga största delen af sin inkomst af tull på importerade varor, och därför tycktes en »Zollverein» vara olämplig. Äfven andra hinder föreligga. Förenta staterna ökar till exempel tullen på fint raffineradt socker med en summa motsvarande den hvarmed hvilken som helst annan nation söker uppmuntra produktionen—detta anses icke vara mera än rättvist mot våra egna sockerfabrikanter.
Därför är det för närvarande troligt, att nödvändigheten af inkomster och olämpligheten af att anskaffa dem genom inhemsk tull tvingar britiska kolonierna att fortsätta med hög tull på importartiklar, synnerligast sådana, som kunna rubriceras som lyx—det vill säga, sådana saker, som icke användas af de många fattiga, utan af de rika. Detta är en folklig politik, och det är väl kändt hvilken stor makt »röster» äga för politikern. Samma inflytanden tror jag skola göra sig gällande i Förenta staterna. Jag känner icke till något mera inkomstbringande sätt eller något så tillfredsställande för de röstande. Det öfverraskar er kanske, men jag tror det är sant, att under vår nuvarande tariffpolitik undslipper massan af amerikanska folket faktiskt tullafgiften. De använda nästan endast—jag tror jag kan utelämna »nästan»—hemmagjorda saker: hemmagjord tobak, vin, spritdrycker och öl, hemväfda bomulls- och ylletyger, till och med siden, användbart, ehuru icke så fint som det utländska, och alla dessa artiklar äro för närvarande förvånande billiga. Jag hade nyligen ett bevis därpå. En familj i burgna omständigheter, men icke rik, reste hvarje år till England med sina fem barn för att besöka släktingar. Förut hade de sparat in resan genom att köpa kläder och andra artiklar. Frun sade, att numera köper hon ingenting i England, därför att kläder ställa sig billigare i New York. Det finns många andra bevis härpå. Vi finna att våra tjänare, som åtfölja oss på våra resor, köpa en hel del saker i New York; men var goda och kom ihåg, icke lyxartiklar afsedda för rikt folk. På dessa, hvilka vi kunna vara öfvertygade om att vår rika klass aldrig afstår ifrån, kunna vi genom höga tullar erhålla all den inkomst, som behöfs, utan att efterfrågan blir mycket minskad. Republikens förmögna klasser dra sig icke för utgifter i fråga om lyx; och fint siden, fint linne, fina spetsar, finaste yllevaror, fina viner och skotsk whisky och engelskt öl räknas till våra lyxartiklar.
Lägg märke till att denna politik skall icke längre först och främst fullföljas för tullskydd, utan endast för inkomst. Äfven om protektionism som en politisk åtgärd afskaffades, är det troligt att sådana artiklar skulle bli beskattade—massorna skulle fordra det. Det är ett stort misstag att tro, att det är de få och icke de många, som yrka på tull på importerade lyxartiklar. Min åsikt är att sådana tullar icke bli afskaffade i vår tid. Det är det mest populära sättet att skaffa landet inkomster.
Det är en ny företeelse inom handeln mellan nationerna, hvilken icke bör förbigås. Det kan tagas för afgjordt att råmateriel i lyckligt lottade delar af världen nu hafva uppnått förmågan att draga till sig kapital och skicklighet, så att de som regel kunna bearbetas på platsen. De olika folkslagen utveckla öfverraskande duglighet. Indiens fattiga män och kvinnor, Mexikos peoner och Amerikas negrer ägna sig med framgång åt fabriksverksamhet. Likaså kineser och japaner. Britannien och Förenta staterna förse dem med hufvudmän för de olika företagen, och för skötandet af de automatiska maskinerna fordras ingen utpräglad skicklighet hos arbetaren. Vi kunna vänta stora förändringar af denna omständighet. Det tillkommer Britannien, länge den förnämsta och en gång enda fabriksidkande nationen af betydelse, och äfven Förenta staterna att på alla områden söka nå det högsta inom industrien. Förändringar, som närma sig revolution, kunna uppstå af denna orsak. Sir Thomas Sutherland talade nyligen till sina bolagsmän om antagligheten af att beställa ångskepp i fjärran östern. Men jag tror ändå att han först försöker att få dem i Britannien eller Amerika —det är långt att ropa ända till fjärran östern.
Fastän det ser ut som om nationerna mer och mer söka att själfva fylla sina förnämsta behof, så tror jag dock, att ökningen af befolkning och rikedom, som skapar nya behof och utvidgar området för de redan befintliga, icke endast håller varuutbytet mellan nationerna kvar på dess nuvarande ståndpunkt, utan äfven ökar det i viss mån. Hur obetydlig är icke handeln på utlandet, äfven i bästa fall, mot den inhemska! Oaktadt Förenta staterna förra året (1899) exporterade fabriksvaror för åttio millioner pund (400,000,000 dollars) var det icke fullt futtiga fem procent af totalpriset på dess fabrikstillverkning, öfver 1,800 millioner. Man behöfver icke frukta, att världens behof skola minskas—Britanniens enda omsorg är att bli det land, som bäst kan fylla dem.
Så stå för närvarande de engelsk-amerikanska handelsförhållandena. I dessa tider af sekterism och partisplittring synes det vara af ytterlig vikt, att en sammanslutning af intelligenta män i hvarje centrum,—där hvarken rang, rikedom, parti eller trosbekännelse kunna utgöra hinder för medlemskap—uteslutande arbetade för sitt lands fred och välfärd, med utsträckt blick äfven till alla länders alla folk, ett broderskap, som ser det egna bästa i det gemensamma bästa. Dessa män dela icke den vanliga politikerns trånga uppfattning, som i kriget mot andra land ser en fördel för sitt eget och, fruktar jag, ser ännu klarare sin egen popularitet. För handelsnationer, sådana som Storbritannien och vår unga republik—hvilken nu börjar dela världshandeln med moderlandet—finnes ingen grad af framgång i någon del af världen, hvari de icke äga andel. Hela världen står i skuld till de nationer, som i större mån fylla deras behof. Därför är Britanniens och Amerikas största intresse: fred. Därför är det också en klok politik att uppehålla fred, ett allvarligt politiskt missgrepp att rubba den, enär vi icke kunna förstöra en annan nations välfärd utan att skada vår egen. En skenbart tillfällig vinst af andras ofärd är verkligen förlust till sist. Detta är kanske att se allt för långt in i framtiden, men steg, som leda dit, böra tagas redan i våra dagar. Första steget ligger i att lämna föreställningen, att handeln följer flaggan; verkliga förhållandet är att handeln följer, dit spåret till den bästa fördelen leder. Handeln respekterar inga flaggor; det lojala Kanada köper sina »Union Jacks» i New York. Kanadas handel på republiken är tre gånger så stor som på England och större än med alla andra nationer tillsammans. Förgäfves söker någon nation politiskt eller nominellt herravälde på främmande område med afsikt att vinna fortfarande affärsförmåner under frihandel och lika lagar för alla. Den försäkrar sig om och fasthåller endast den marknad den kan bäst fylla. Att offra millioner i penningar och tusentals människolif för att erhålla politiskt öfvervälde i ett nytt landområde kan ibland vara nödvändigt i politiskt syfte, men aldrig i handelsintressen. Vi skola ha kommit ett steg framåt, när det öppet förkunnas att politisk eröfring icke är nödvändig för att eröfra ett nytt landområdes handel. Denna sanning behöfver Amerika lära sig på nytt, då hon försöker att få politisk makt öfver Filippinerna. De britiska och amerikanska intressena äro skyddade, när samma lagar gälla för alla nationer. Båda ländernas intressen rörande utländsk handel ha blifvit desamma och borde leda till samma politik: Öppen dörr och Fred—tillåtelse för alla nationer, alla folk att följa egna utvecklingslagar i fullkomlig frihet. Vi ha nyligen haft många bevis på sanningen af det gamla påståendet, att »blod är tjockare än vatten», betydligt mycket tjockare, som jag tror, mellan medlemmarna af vår egen ras. I den nu framträdande dragningen till hvarandra mellan alla engelsktalande—och allt hvad detta innebär—se vi gryningen till en ny känsla—raspatriotism; en känsla af stolthet och hängifvenhet, som den ena halfvan af rasen ger åt »Union Jack» och den andra å »Stars and Stripes»—den andra af de två flaggor, som gemensamt svaja öfver alla engelsktalande, ty intet samfund, hvari vårt tungomål talas, existerar utan att lyda under en af dessa symboler. Silfverkanten på de mörka krigsmoln, hvilka tyvärr nu sväfva öfver de båda grenarna af rasen, är att krigets utgång skall ännu fastare sammanbinda de båda nationerna. Vi kunna säkert, jag tror fullkomligt säkert, antaga att mellan de två nationerna, hvilka äro ett folk, ingen skiljaktig mening någonsin kan uppstå, som icke kan afgöras i vänskap, eller att någon regering i någotdera landet skulle vara nog stark eller illasinnad att motsätta sig folkens önskan, att deras tvistigheter icke må afgöras med svärdets bittra skiljedom. Den dagen är förbi, då engelsktalande män skola uppmanas att döda hvarandra på slagfältet. Solen kommer aldrig mer att lysa öfver ett sådant skådespel. Vi ha hunnit förbi detta stadium och vändt om bladen för alltid i denna fasaväckande historia.