Ett kopparmynt på en cent skulle således innehålla koppar för en cent, och femcentsmynten motsvara värdet i nickel och koppar; men enär nickel och koppar växla i värde från dag till dag, ännu mera än silfver, är det omöjligt att i hvarje mynt få det exakta värdet. Om det vore exakt den ena dagen och priset på nickel och koppar som metaller steg i marknaden, skulle mynten med stor profit smältas ned af män, som gjorde affärer i dessa metaller, och ni skulle icke ha några mynt kvar. Därför måste vi beräkna prutmån och alltid taga litet mindre metall i dessa mynt än för det värde de representera. Därför kallas dessa småmynt i penningens historia för »mynttecken». Det är ett »tecken» för så och så mycket guld. Den som har ett visst antal nickelslantar måste för dem få en god gulddollar, så att de säkert fylla syftet som pengar. De respektive nationerna bestämma i allmänhet en gräns för bruket af »mynttecken» och göra dem till lagligt betalningsmedel för en obetydlig summa. I Britannien, till exempel, kan ingen förmå en person att taga »mynttecken» för mer än tio dollars, och alla silfvermynt bli där klassificerade som »mynttecken».
Jag kan icke föra er längre in i penningens historia, emedan vi i de myntpräglade metallerna kommit till punkt; men jag har dock något att ytterligare säga er om denna sak.
Ehuru man kunde tro att vi i präglade metallmynt nått fullkomligheten och att därigenom den stora massan af folket icke skulle kunna bli bedragen på hvad som är af så stor vikt för dess välbefinnande—»äkta penningar»—fanns likväl ett sätt att lura folk äfven då sådana mynt användes. Myntens värde har ibland blifvit »förfalskadt» af nödställda regeringar efter utarmande krig eller farsoter, då länderna varit alltför fattiga och svaga för att hämta sig efter olyckorna. Ett sådant »förfalskadt» mynt äger icke nog metall för den summa, som regeringens stämpel angifver. Det finns intet nytt i denna praktik, hvilken alltid narrar massan. Den är mycket, mycket gammal. Femhundrasjuttiofyra år före Kristi födelse använde grekerna »förfalskade» mynt. Likaså romerska kejsarna då de voro i ekonomiskt trångmål. England använde »förfalskade» mynt år 1300. Skotlands mynt var en gång så nedsatt i värde, att en dollar gällde endast tolf cents. Irländska, franska, tyska och spanska regeringarna ha alla försökt att »förfalska» mynt, då de icke kunde påtvinga folket ytterligare direkta pålagor. Det var alltid sista resursen att tillgripa »förfalskade» mynt. Dessa händelser inträffade för länge sedan. Nationer af första rang falla icke så djupt i våra dagar. Jag måste stanna för att göra ett undantag från detta påstående. Jag böjer mitt hufvud i blygsel då jag nedskrifver namnet—Förenta staternas republik. Hvar och en af dess silfverdollars är ett »förfalskadt mynt». När en regering släpper ut »förfalskade mynt», tar hon afstånd från allt, somn erfarenheten visat vara sundt, i fråga om penningar. Sund finans kräfver att regeringen endast bestyrker det verkliga värdet af hvarje mynt, som utsläppes från myntverket, så att folket icke blir bedraget. Hvarje gång regeringen stämplar ordet »En dollar» på 371 1-4 gran silfver stämplar hon en lögn—silfret i den är i dag icke värdt en dollar, utan endast sjuttioåtta cents.
En annan missuppfattning i penningfrågan, som ofta bragt nationer i svårigheter, är föreställningen att en regering kan »göra pengar» endast genom att stämpla vissa ord på papperslappar, liksomn man kan »göra pengar» genom att skrifva en anvisning att betala hundra dollars vid anfordran. Men ni vet att om ni gör det, så gör ni icke »pengar», utan ni gör »en skuld». På sammna sätt handlar den regering, som ger sitt löfte att betala. Och det går för regeringen som för den enskilde, om sådana anvisningar utsläppas i för stor skala: De betalas sällan. Fransmännen gjorde så under revolutionen, och nyligen funno Sydstaterna på att »göra pengar» i så riklig mängd, att de utsläppta sedlarna knappt äro värda papperet de äro tryckta på. Hvarje erfarenhet af detta slag har bevisat att pengar icke kunna »göras» utan att bakom dem står värde. Vårt eget land släppte ut sedlar, och andra nationers folk köpte dem för fyrtio cents för dollarn, oaktadt de betingade sex procent ränta i guld, så stor var fruktan att äfven detta lands sedlar skulle visa sig icke vara ett undantag från det öde, som drabbar sådana säkerheter utsläppta under bekymmersamma tider. Endast därför att regeringen strängt höll sitt ord, betalade räntan och summan i guld och aldrig i silfver eller till nedsatt kurs, har värdet af dess bonds stigit och Förenta staternas kredit står högst i hela världen, högre till och med än Storbritanniens. Det har aldrig funnits en mera träffande illustration till den gamla sanningen att i pennningfrågor, som i alla andra, är »honesty the best policy» = ärlighet varar längst. Vår regering släppte äfven ut några sedlar, bekanta under namnet »greenbacks» (= grönryggar). Men de visa män, som gjorde detta, sörjde för att anskaffa en fond af etthundra millioner dollars i guld för att inlösa dem, så att hvem som helst som har en greenback kan gå till banken och utbyta den mot en dollar i guld.
Men jag skall nu tala om för er en annan egenskap, som denna metallbasis visat sig äga och som ni skall finna det svårt att tro på. Hela världen har ett sådant förtroende till dess oföränderlighet i värde, att därpå uppförts, som på en klippfast grund, ett torn af »kredit», så högt, så vidsträckt, att allt silfver och guld i Förenta staterna och alla greenbacks och sedlar, utsläppta af regeringen, endast utgöra åtta procent af landets penningomsättning. Gå in på en bank, i en fabrik, i en verkstad, butik eller kontor, och ni skall finna att för en affärstransaktion på ett hundra tusen dollars endast åtta tusen dollars i pengar behöfs, och detta endast för obetydliga inköp och betalningar. Nittiotvå procent af affärer uppgöras med små papperslappar—checker eller växlar. På denna basis hvila således alla regeringens bouds, statens, provinsens och stadens bonds samt de tusen millioner bonds, hvilkas försäljning möjliggjort byggandet af vårt stora järnvägssystem därtill komma äfven tusentals millioner besparingar, som af den stora massan insatts å sparbanker och af dessa banker utlånats till olika företag och hvilka måste återbetalas med »äkta pengar», eljes skulle den, som åt banken anförtrott sina besparingar, bli lidande.
Landets affärer och penningomsättningar förmedlas sålunda numera icke med pengar—med själfva artikeln. Alldeles som i forna dagar, då varorna icke längre utbyttes mot hvarandra, utan en metall, kallad »pengar», förmedlade bytet, så användes nu icke metallen—»pengar». Köparens check eller växeln på en bank—en liten bit papper—är allt som behöfs mellan säljaren och köparen. Hvarför tages denna bit papper af säljaren eller den som har en fordran? Därför att emottagaren är säker på att om han behöfde den artikel som papperet representerar—guldet—så skulle han få den. Han är också säker på att han icke behöfver detta guld och hvarför? Därför att hvad han önskar köpa, kan han betala med en check, en likadan liten papperslapp, i stället för guld; och sedan—det viktigaste af allt —litar hvar och en på basisartikelns konstanta värde. Kom ihåg att en stegring i värde vore lika olycksbringande som ett fall; konstant värde är för massan af folket hufvudegenskapen hos »pengar».
När därför folk begär att mer »pengar» skall släppas ut i allmänna rörelsen—det vill säga mer af den artikel vi bruka som förmedling vid varuutbyte—inser ni att det icke egentligen är »pengar» som behöfs. Ingen, som har haft hvete eller tobak eller något annat att sälja, har någonsin haft obehag af att köparen saknat pengar vid uppgörelsen. Vi hade nyligen här i landet en mycket svår rubbning i våra finansiella förhållanden. »Pengar», sades det, funnos icke att tillgå för affärsändamål; men det var icke själfva metallen som fattades, utan »kredit», förtroende, ty därigenom, som ni har sett, ske alla affärer, utom mindre köp och betalningar, hvilka icke kunna få namn af »affär». I dag kan affärsmannen icke visa sig ute på gatan, utan att bli antastad af folk, som ber honom taga denna »kredit» för mycket låg ränta; för 2 procent kan »kredit» dagligen erhållas. Det har icke varit någon skillnad på penningtillgången i landet; den var lika stor i Januari som i Mars. Det var således icke brist på pengar som orsakade rubbningen. Själfva grundvalen, hvarpå de nittiotvå tusen af hvarje etthundra tusen dollars hvila, var hotad. Verkliga »pengar» —mynt och sedlar—hänföras, som vi ha sett, till de åttatusen dollars. Här kommer den allvarligaste faran af att krångla med basisartikeln. Ni rubbar den grundval, hvarpå nittiotvå procent af landets affärsföretag hvilat—förtroende, kredit—och indirekt de åtta procent, hvarmed affärer uppgöras i metall eller sedlar; ty myntstandarden är grunden för all affärsrörelse, både för de nittiotvå tusen och de åttatusen dollars. Så att ni inser att om denna grund blir underminerad, så vacklar hela den stora byggnaden, hvarpå allt affärslif hvilar.
Jag har nu kommit till slutet på mitt tal om »pengar». Vi skola nu tillämpa fakta på den nuvarande situationen och komma genast in på silfverfrågan, den viktigaste af alla och hvilken kräfver hela er uppmärksamhet. Ni har sett att människor användt olika föremål som »pengar» och förkastat dem, då bättre erbjudit sig, samt att de slutligen nått till stämplade mynt af värdefull metall såsom det fullkomligaste. Af civiliserade nationer brukas endast två slags metall som myntstandard—guld i några länder och silfver i några. Intet land kan ha mer än en myntstandard. Århundraden tillbaka antogs silfver som myntfot i Kina, Indien och Japan samt nyligen i Syd-Amerikas republiker; det bibehålles fortfarande i dessa länder. Under dåvarande förhållanden var det ett klokt val; silfver stod i dubbelt så högt pris som nu och motsvarade en landtlig befolknings behof.
Europas förnämsta nationer och vårt eget land, med dess starkt utvecklade affärslif, insågo nödvändigheten af att använda en värdefullare metall som standard och valde guld. Men då silfver i många delar af världen användes som standard och som skiljemynt i guldbasisländerua, befanns lämpligt att nationerna kommo öfverens om att fastslå ett värdeförhållande mellan guld och silfver, sålunda att femton och ett halft uns silfver skulle motsvara ett uns guld. Nationerna försökte icke att gifva silfret något konstladt värde utöfver dess verkliga och kommo dessutom öfverens om att inlösa alla silfvermynt, som blifvit utsläppta, mot guld till det fixerade värdet. Allt gick bra med detta system under en lång tid. De mera framstående nationerna på guldbasis, de mindre framstående på silfverbasis, och alla parter funno sig belåtna med förhållandena.
Hvad har då framkallat denna silfverfråga, som alla diskutera? Just detta faktum, att medan tillgången och därför värdet af guld blef oförändradt upptäcktes stora silfvergrufvor, märkliga förbättringar gjordes i grufdriften och ännu märkligare vid bearbetningen af silfvermalmen. Och då mer och mer silfver producerades med mindre kostnad, föll det naturligtvis i värde; ett uns, som 1872 var värdt 1 dollar 33, kostar i dag bara 1 dollar 04. Det har dansat upp och ned; det har förlorat fastställdt värde. I alla länder med silfverstandard ha följaktligen uppstått oro och svårigheter. I Indien, med dess tvåhundraåttiofem millioner människor, är frågan mycket allvarsamn, och ni vet hurudan ställningen är i Syd-Amerikas republiker genom detta prisfall på deras basisartikel. Äfven Europas nationer, hvilka äga guldstandard, beröras störande af denna silfverfråga, ty under öfverenskommelsen att beräkna femton och ett halft uns silfver värdt lika mycket som ett uns guld blefvo några af dessa nationer öfverhopade med enorma kvantiteter silfver. Många af dem sågo för flera år sedan hvad som skulle komma och togo sig till vara för silfver, andra gjorde sig af med hvad de hade och höllo sig strängt på guldstandarden; men ännu finnas i Europa elfvahundra millioner silfverdollars, oberäknadt förrådet af småmynt i silfver. Man kan utan risk att narras våga säga, att tjugofem uns silfver skulle i handeln motsvara ett uns guld, i stället för den femton-och-ett-halft-unsbasis som öfverenskommelsen stadgat.
Europa har allvarligt kämpat för att bli kvitt silfret. 1878 stängde den s. k. latinska myntkonventionen—Frankrike, Belgien, Italien, Schweiz och Grekland—hvilken fixerat priset på silfver, sina myntverk för silfver som lagligt betalningsmuedel. 1873 och 1875 räddade sig Sverige, Norge och Danmark undan silfverstörtfloden och stå nu på säker guldbasis. Holland tog också 1875 sin standard i guld. Österrike-Ungern har icke myntat silfver sedan 1879, med undantag af ett litet förråd af »silfverthaler», afsedt för den levantinska handeln. Äfven det halfciviliserade Ryssland greps af oro, skyndade sig undan den hotande silfverfaran och inställde år 1870 all vidare myntning af den farliga metallen, utom några småmynt för Kinas räkning. Ni ser nu, att alla dessa länder, som ha försökt silfver och erfarit hur mycket ondt det medför, af all makt sträfva efter att bli det kvitt. För tretton år sedan har silfver blifvit drifvet ur deras myntverk, ty under denna långa tid ha inga silfvermynt som fullt lagligt betalningsmedel blifvit utsläppta i Europa. Det är endast vår republik, som djärft störtar sig djupare in i silfvernmyntningens faror. När vi ha haft de äldre nationernas erfarenhet, skola vi, liksom de, önska att kunna stanna på vägen utför, om det icke är för sent. Silfver bringar alltid oro. Hvad de skola göra med sitt silfver, som har fallit så mycket i värde, är ett allvarsamt problem i alla dessa länder; det hänger som ett mörkt moln öfver ländernas framtid.
Flera konferenser, till hvilka Förenta staterna skickat delegerade, ha hållits under de senaste åren för att utröna, om icke de förnämsta handelsnationerna skulle kunna enas omn ett nytt guldvärde för silfver. Men slutet har alltid varit, att faran var för stor, tillgången och värdet kunde icke beräknas.
Måhända kunde det falla så mycket att tjugufem eller trettio uns icke skulle vara värda mera än ett uns guld; det är omöjligt att veta. Då vårt land redan gått så långt på den farliga stråten, att det har fyrahundraåttiotvå millioner dollars i silfver som fallit i värde, hade vi att rådgöra med våra kamrater olyckan och närvara såsom kreditorer vid sammanträden, där man sökt upphjälpa en stackars gäldenärs affärer.
Måhända frågar ni er själfva, hvarför jag icke, då jag talar om Europas länder i förhållande till silfver, nämner den summa, som vår förnämste rival, Storbritannien, håller i reserv? Lyssna ett ögonblick och tänk sedan allvarligt på svaret. Icke en dollar. Frankrike har icke mindre än sexhundrafemtio millioner silfverdollars i sin bank; men hvarje dollar Britannien äger är i den enda oföränderliga, konstanta grundartikeln—guld. Som en vis gammal fågel sitter det kära mnoderlandet på sin pinne och hvisslar munutert åt alla dessa silfverbekymmer. Det har gjort London till världshandelns medelpunkt. Om något köpes eller säljes i främmande länder, begäres en växel på London, därför att hvar och en vet att den blir betald med guld. Kloka män vilja icke veta af en växel på Paris eller Wien eller New York. Hvarför? Därför att nationerna, som dessa städer representera, ha blifvit utsatta för stor risk genom sina silfverförråd och skola måhända genom lagstiftningen söka få växlarna betalbara i denna metall, som fluktuerar så betydligt i värde.
Jag önskar att folket i Förenta staterna ville ge noga akt på Storbritannien. Det sköter sig själft. Det behandlar de silfverlastade nationerna med kall höflighet på dessa konferenser, som det nådigt nedlåter sig att bevista, endast därför att Indien, öfver hvilket det regerar, olyckligtvis har silfverstandard; eljes skulle det troligen afslå inbjudningen. När de andra tala om att fixera ett guldvärde på silfver, säger det, att det verkligen inte vet hvad det skall bestämma sig för i denna sak. Hvad det af hela sin själ åstundar, är att Förenta staterna skall sjunka allt djupare ned i sitt silfver, tills återgång är omöjlig, och så behåller Storbritannien sin gamla politik, som ställt det främst i finansvärlden. Dess enda möjliga rival finns icke i Europa, utan här i Förenta staterna. Hvilken stolthet för Britannien, om vårt land kunde bringas ned till en silfverbasis— tvingadt att afstå från den enda standard, som kan ge en nation plats i första ledet inom affärsvärlden. Silfver åt republiken, guld åt monarkien—det är hvad Storbritannien hoppas det skall komma till, men som hvarje amerikanare bör besluta sig för att så icke skall ske. Regeringar kunna utfärda hvilka lagar de behaga rörande silfver —världen bryr sig icke om dem. Hvarje affärstransaktion mellan nationer fortsätter att uteslutande baseras på guld—ingenting annat än guld—och upphör icke därmed. Detta vet Britannien och handlar därefter.
Jag tycker att jag hör er förtrytsamt fråga: »Hur kom vårt land att ha trehundratolf millioner silfverdollars i sina kassahvalf, liksom Frankrike, i stället för att ha reservfonden i säkert guld, som vår rival, Britannien, då vi liksom Britannien ha guld till vår myntstandard?» Det är en fråga, som hvarje farmare, hvarje arbetsträl skulle göra och fordra ett svar af sin representant i kongressen. Svaret är lätt gifvet. Här har ni historien. Silfver hade, som vi ha sett, fallit i värde och syntes ytterligare falla. Europas nationer voro belastade med många hundra millioner dollars och ängsliga att bli af med dem; ägare af silfver och silfvergrufvor blefvo oroliga och alla sporde hvad som skulle göras för att hålla uppe den fallande metallen. Regeringen var tydligen den enda makt, som kunde gripa in; och i detta syfte insatte silfverintressenterna hela sitt inflytande och alla sina resurser med tyvärr alltför lysande framgång. Massan af folket framställdes såsom gynnsamt stämd för silfver. Om det är sant, så handlade hon, förledd af spekulanter, rakt emot sina egna fördelar.
Första lagen omn silfvervärdet utfärdades af lagstiftningen år 1878. Den ålade vår regering att köpa åtminstone två millioner uns silfver hvarje månad, under det alla andra regeringar hade upphört att mynta silfver, af fruktan för dess snabba växling i värde. Silfvermännen påstodo att dessa köp skulle stegra metallens värde; men hade de rätt? Nej. Det ökade icke priset. Hvad var nu att göra? »Ah!» sade dessa silfvertungade spekulanter, »orsaken är att regeringen icke gått långt nog—öka bara summan. Låt regeringen köpa fyra och en half million uns i månaden af vårt silfver, i stället för två millioner i månaden; det skall taga allt som landets grufvor kunna lämna och mera till, och så måste silfver stiga i värde». De hade rätt i sitt påstående att fyra och en half million i månaden är mer än totalafkastningen af Förenta staternas silfvergrufvor; och då åtta à tio millioner silfver hvarje år användes till andra ändamål än myntning till »pengar», återstå icke mer än, låt oss säga, fyra millioner i månaden till myntning. Många trodde att om regeringen köpte så mycket silfver, så skulle priset stiga. Och så skedde äfven, därför att många af de missledda köpte silfver på spekulation innan billen utfärdades. Silfver steg från 90 till 121—nästan till sitt gamla värde i guld.
Men hvad blef resultatet af den nya lagen? Att silfver åter sjönk från 121 till 97, och där stå vi igen. I stället för att vara kvitt silfverbekymren, som Britannien är och vi skulle ha varit, ha dessa män lyckats att redan betunga regeringen med trehundranittio millioner dollars af sitt silfver, och vi äro lika illa däran som Frankrike, men med denna skillnad:
Frankrike och andra nationer slutade visligen för tretton år sedan att öka sin silfverbörda, medan vår regering ökar sitt förråd hvarje månad med fyra och en half million uns, litet mer än denna siffra i dollars. Förenta staterna gör sitt bästa att ignorera silfrets förändrade kurs och likställa det med guld, i motsats till uppfattningen hos alla andra nationer af första rang. Vi skulle således vara tvungna att köpa icke endast hvad våra egna grufvor producera, utan äfven en stor del af hvad hela världens grufvor producera och silfverproduktionen är stor nog att göra ett hundra sextioåtta millioner af våra silfverdollars per år; och därtill måste vi vara beredda att köpa de elfva hundra millioner dollars, som Europas regeringar äro betungade med och äro så ifriga att få sälja.
Långt ifrån att regeringens inköp af silfver har ökat värdet, skulle regeringen icke i dag kunna sälja de trehundratretton millioner dollars, som ligga förvarade i hennes kassahvalf, utan att förlora några millioner på det pris silfverägarna erhållit. Ni skall knappast kunna tro, att skattkammarens räkenskaper utvisa, att regeringen gjort en profit af sextiosju millioner på sina silfverköp. Detta beror därpå att silfret i en dollar icke kostat mer än åttio cents. All denna »profit» är endast skenbar. Ni ser att nationen har blifvit inledd i okloka silfverköp. Fyra och en half million af edra förtjänster betalas hvarje månad i skatter, icke för regeringens konstitutionella ändamål, utan för att hjälpa upp en metall, genom att betala högre priser för den än den eljes skulle betinga. Er regering brukas som verktyg för att rikta silfverägare och silfvergrufvor. Detta är visserligen illa, men knappast värdt att nämna i jämförelse med faran af den panik och olycka, som skulle bli följden af att bannlysa den stabila guldstandarden och införa den föränderliga silfverstandarden.
Republiken hade slafveriets vanära, men afskaffade det. Tills i år hade hon vanäran, att ingen lag skyddade andras än hennes egna medborgares litterära skapelser. Denna skam är också utplånad, men stället har hon fått »förfalskadt mynt». Den stora republiken släpper ut ohederligt mynt och är den enda nation i världen, som gör det, utom Mexiko, som ännu myntar litet silfver. Men medan skammen är öfver oss, ha vi ännu i väntan det »förfalskade myntets» finansiella olyckor. Fastän regeringen släpper ut »förfalskadt mynt», emottager hon det som värdt en dollar i skatter och tullar och gör det till lagligt betalningsmedel; sålunda går det för närvarande från hand till hand som dollars värde. På så sätt har regeringen varit i stånd att hindra värdenedsättningen. Huru länge hon kan fortsätta att släppa ut dessa fyra och en half millioner hvarje månad och hålla dem i guldvärdet, kan ingen säga. Men en sak är klar: slutligen måste bördan bli för tung och, såvida silfver icke stiger i värde eller dollarn innehåller nog för att representera värdet i guld eller regeringens inköp af silfver hejdas, så måste vi förr eller senare sjunka från guldstandarden ned till Argentinas och andra sydamerikanska republikers ståndpunkt.
Detta bli ovillkorligen följden, när världen börjar förlora tron på regeringens förmåga att vid anfordran inlösa de utsläppta mynten med guld. Föreställ er, att några af er beslutit att frakta en stor timmerstock från skogen och togo, med böjda nackar, bördan på edra skuldor, och någon så uttalade tvifvel på att ni skulle orka framn under tyngden; föreställ er vidare att två eller tre ibland er började kasta tveksamma blickar på hvarandra och till sist beslöto att smita undan—hvad skulle följden bli? Bristen på förtroende skulle troligen resultera i att de, som voro nog dåraktiga att fortfarande söka släpa på bördan, krossades under den. Det förhåller sig på samma sätt med den ömtåliga frågan om värdeberäkning. Ett par spekulanter eller »goldbugs» besluta att, komma hvad som vill, skola de sätta sig och sitt i säkerhet.
Äfven hos de vågsammaste insmyger sig ett tvifvel på huruvida Förenta staterna ensam kan taga världens börda på sina skuldror och bära den, när alla de andra nationerna äro rädda att försöka det och då ingen nation i världens historia någonsin har lyckats att ge permanent värde som myntstandard åt en metall, som icke i sig själf har detta värde. Märk detta: Vår regering har endast kunnat göra detta med sina silfverdollars, därför att endast ett begränsadt antal blifvit utsläppt och hon har varit i stånd att inlösa dem med guld—alldeles som ni kunde taga ett stycke papper och skrifva på det: »Detta gäller för en dollar och jag förbinder mig att betala den». Frågan är: Huru länge skulle ni få folk att ta emot dessa lappar i stället för dollars? En misstänksam person kunde snart undra, om ni inte släppte ut för många. Och papperslapparna skulle förlora anseende; folk skulle börja tvifla på att ni kunde vid anfordran betala alla dessa utlofvade dollars. Från detta ögonblick skulle ni icke kunna utlämna flera. Just så är det med regeringar: alla kunna hålla sitt skiljemynt i omlopp, ehuru det icke innehåller metall till det åsatta värdet; och det är en ömklig regering som icke kan gå litet längre och förmå världen att emottaga något i form af »pengar», som endast delvis är det. Men kom ihåg, att hvilken regering som helst skall snart uttömma sin kredit, om hon fortfar att utsläppa som »pengar» något, som icke har verkligt värde som metall hela världen öfver. Hvarje nation har eventuellt måst mynta om »förfalskade mynt» eller förkasta sina obligationer och gå igenom farorna och skammen som åtfölja förlorad kredit och ställning. I många fall inlöstes aldrig de »förfalskade» mynten, de stackars människorna som innehade dem voro tvungna att taga förlusten.
Det finns likväl en förtjänstfull punkt hos den nuvarande silfverlagen som, om den icke förändras, kan hejda utsläppandet af ännu flera »förfalskade silfverdollars». Den föreskrifver att två millioner af de fyra och en half millioner uns silfver, som inköpas hvarje månad, skola inyntas till pengar för ett år. Enligt detta skulle endast den summan myntas, som befanns nödvändig för att inlösa de utsläppta sedlarna. Men då personer föredraga sedlar framför silfver, blir liten eller ingen myntning af silfverdollars behöflig och endast sedlar, som inlösas med silfver, skola utsläppas. När regeringen slutar att mynta silfverdollars, skall hon stå inför folket i sin rätta karaktär: en vidlyftig spekulant i silfver eller, rättare, ett verktyg för silfverspekulanter, som hvarje månad staplar upp i sina kassahvalf fyra och en half millioner uns, icke i form af »pengar», utan i tackor. Helt säkert kan detta icke undgå att väcka folket till insikt af sakernas verkliga ställning och framtvinga en fordran på att den vågsamma spekulationen måste få ett slut.
Men det är i hvarje hänseende mindre farligt att låta silfret ligga i tackor än att mynta det till »förfalskade dollars», därför att det i framtiden underlättar mnyntningen af ärliga silfverdollars det vill säga mnynt, som innehålla så mycket silfver att det motsvarar myntets nomninella värde. I stället för 371 gran silfver skulle 450 eller 460 bli användt. Det är just den sumnma regeringen får för hvarje dollar. Ingen lagstiftningsmakt kunde vara till större välsignelse för den stora massan af landets befolkning. Men frånscdt det materiella intresset står något mycket högre på spel—republikens heder. Regeringens stämpel skulle endast bestyrka kvad som är sant.
Jag tror icke att det finns många män i Förenta staterna, med undantag af silfverägare, som skulle rösta för silfver i stället för guld som värdestandard. Om folk förstod att frågan gäller hvilken af dessa metaller—guld eller silfver—som skall väljas till myntstandard, så skulle röstningen nästan enhälligt vara till guldets förmån, så tydlig är dess öfverlägsenhet. Silfrets försvarare påstå att de icke alls hafva för afsikt att rubba guldstandarden, de vilja endast upphöja silfret och gifva det den ställning guld har som pengar. Men ni kunde lika gärna tänka er två hästar komma in som »den förste» i en kapplöpning eller att ha två »bäste» af något. Ni kan lika gärna söka införa två nationalflaggor i ett land. Lika bestämdt som en medborgare måste välja det banér under hvilket han står eller faller, lika bestämdt måste han välja guld eller silfver som sin finansiella standard. Standardartikeln kan icke dela sin tron med något annat, lika litet som stjärnbaneret kan dela sitt herravälde med någon annan flagga i sitt eget land. I fråga om pengar gäller denna lag: Den sämste drifver den bäste på flykten. Skälet härtill är ganska klart.
Antag att ni får en femdollar i guld och fem dollars silfver, och tvekan uppstår om ett kongressbeslut verkligen har kraft att alltid uppehålla silfret till samma värde som guldet, så skola kanske nittionio af hundra tänka att lagen kan ge permanent värde åt silfret, hvilket det icke äger i sig själft. Men en man af de hundra har sina tvifvel om saken. Ju mer en person vet om »pengar», dess mera tvifvel hyser han; och fastän ni icke har några tvifvel, kan dock den omständigheten att jag har sådana föranleda er att säga: »Kanske han har rätt; det är möjligt att jag har orätt. Jag tror att jag i morgon skall ge Smith detta silfver för mina specerier och ge min hustru detta vackra guldmynt att gömma. Det behöfver ingen kongressakt— alla kongressakter i världen förmå icke minska dess värde; metallen i det är värd fem dollars öfverallt i världen, oberoende af regeringens stämpel; dessa fem silfvermynt äro endast värda tre dollars och sjuttiofem cents som metall. Ja, jag skall ge Smith silfret—guld är godt nog åt mig».
Och ni kan vara säker på att Smith skyndar sig att öfverflytta silfret på Jones. Många skola handla på detta sätt och guldet i landet skall försvinna ur handeln och endast silfver skall cirkulera; hvarje person, som emottagit det, skyndar sig så fort som möjligt att ge det åt en annan, och sålunda hålles det i ständigt omlopp. Men hvarje person, som får ett guldmynt, behåller det och hindrar det sålunda från att cirkulera. I stället för att få mera pengar genom en lag, som skulle gifva silfver ett artificiellt värde, ha vi i själfva verket mindre pengar i omlopp. De sjuhundra millioner i guld, som nu äro i omlopp ute och hvilka utgöra basis för allting, skola snart försvinna, —kreditbyggnaden, som uppförts därpå, rubbas, och massan af folket tvingas att emottaga silfverdollars, värda endast sjuttioåtta cents, i stället för att som nu kunna inlösas med guld och alltid värda etthundra cents. Kom ihåg att jag sagt er, att nittiotvå procent af alla penningaffärer bero på att personer ha absolut tro på att pengarna ha konstant värde.
Släpp ut af »förfalskadt» mynt etthundra dollars mer än hvad alla människor äro säkra på är af samma oföränderliga värde som guld, och ni har panik och finansiell revolution öfver er. Dessa pengar, som endast kunna brukas i åtta procent af våra obetydligaste affärstransaktioner, kunna lätt öfversvämma landets viktigaste affärsföretag genom att rubba krediten, hvarpå de nittiotvå procenten hvila. Att alltid vara trygg från fara är att endast släppa ut sådana pengar, hvilka verkligen ha det värde, som är stämpladt på dem. Så noggrant fasthåller Britannien, vår enda rival, vid denna princip, att hon just nu ger ut två millioner dollars för att mynta om guldmynt, som genom slitning förlorat ett par cents värde. Regeringens stämpel måste alltid tala sanning. Republiken borde icke vara mindre noggrann om sin heder.
Som vi ha sett, blefvo silfvermännen besvikna i sitt hopp att kongressbesluten skulle hjälpa upp silfvervärdet. Två gånger har regeringen förmåtts att gå in på deras begäran, i förlitande på deras försäkran att landet därigenomn skulle komma ur det farliga läget— två gånger har hon blifvit bedragen. Ni skulle kunna tro att silfverägarna nu medgifva sitt misstag och vilja hjälpa regeringen att återvinna fast mark med så liten förlust som möjligt. Långt därifrån. De ha i stället tagit ett mycket djärft steg och sökt förmå kongressen till den åtgärd ni så mycket hört talas om: »fri myntning af silfver». Hvad betyder nu detta? Det betyder att vår regering skulle af lagen tvingas att öppna sitt myntverk och taga allt det silfver, hvarunder Europas regeringar digna, och en del af allt silfver, som produceras i världen, och gifva för hvarje sjuttioåtta cents värde däraf ett af dessa mynt, som ni tvingas att emottaga som en fullgiltig dollar för ert arbete eller edra produkter. Det betyder att den europeiske köpmannen skall skicka silfver hitöfver, få det myntadt i våra myntverk eller erhålla en silfverdollarsedel för det och sedan köpa en hel dollars värde af ert hvete eller korn, eller något annat han vill ha, för det silfver som endast skulle gälla sjuttioåtta cents i Europa eller på andra ställen i världen. Europa gör detta dagligen just nu i Indien, Argentina och andra länder med silfverbasis. Den engelske köpmannen köper hvete i Indien på nedsatt silfverbasis, tar det till Europa och säljer det på guldbasis. Han betalar sålunda så lågt för indiskt hvete, att det i Europa blifvit en farlig konkurrent till vårt, hvilket beror därpå att genom silfrets sjunkande i värde får den indiske farmaren liten betalning för sina produkter.
Det är endast några få månader sedan silfverlagen, som ålägger regeringen att mer än fördubbla sina inköp, utfärdades, och redan ha åtta millioner dollars i silfver mer än vi ha exporterat skickats oss från utlandet; något okändt för oss, som alltid exporterat mera silfver än vi ha importerat. Nu köpa vi allt som våra grufvor åstadkomma och betungas med en hel del från Europa, där vi i stället skulle haft guld. Under aderton dagar i april månad ha vi skickat till utlandet nio millioner dollars i guld: så att under vår nuvarande silfverlag har Europa redan börjat skicka oss sitt depresserade silfver och beröfva oss vårt rena guld—ett för vårt land farligt utbyte, som borde fylla våra lagstiftare med blygsel. Var god och förstå, att hittills—huru skadliga de två lagstadgandena om silfverinköp än voro—hade regeringen dock fått silfret till gällande pris, nu omkring sjuttioåtta cents för 371 1-4 gran; och endast denna mängd hade regeringen låtit den s. k. dollarn innehålla. Under »fri myntning » kommer allt detta att ändras. Silfverågaren skall då få dollarn för sjuttioåtta cents silfvervärde. I fråga om ren, oförfalskad fräckhet har denna proposition slagit rekord. Och ändå, när »the Farmers' Alliance» ropar på fri myntning, är det just detta förbundet understödjer: en plan att taga från folket tjugotvå cents af hvarje dollar och stoppa dem i silfverägarnas fickor. Säkert skall ni alla instämma i att om regeringen gör sjuttiåtta cents silfvervärde till en dollar, så är det regeringen och inte silfverägarna, som skall ha de extra tjugotvå centens profit på hvarje dollar, ifall saken lyckas. Regeringen behöfver det alltsamman; ty, som jag redan sagt er, silfver som regeringen köper till gällande pris skulle icke kunna säljas i dag utan med förlust af millioner.
Omn fri silfvermyntning blir lag, skola våra farmare befinna sig i sammna ställning som den indiske farmaren; och likväl säges det, att de gynna silfver. Om det är sant, så gifves endast ett skäl—de förstå icke sitt eget bästa. Ingen klass af vårt folk är så djupt beroende af guldstandardens bibehållande och af utrotandet af silfverinköp och förfalskad myntning som farmaren, ty många af hans produkter säljas i länder, som ha guldbasis. Om den amerikanske farmaren går in på att taga silfver i stället för guld, så skall han därigenom sätta Liverpoolköpmannen i stånd att köpa på en låg silfverbasis, för närvarande sjuttioåtta cents för dollarn; och för alla varor, som farmaren köper från utlandet, måste han betala på guldbasis. Han måste således sälja billigt och köpa dyrt. Detta är just hvad som vållar bekymmer i Indien och i Syd-Amerikas republiker. Priserna för detta årets skörd lofva att bli högre, än de varit under flera år. Se till att ni får dem på guldbasis.
Öppna våra myntverk för fri silfvermnyntning och erbjud så hvarje människa i världen, som har silfver att sälja, ett en-dollar-mynt, stämpladt af regeringen och dess värde—sjuttioåtta cents— godkändt, och hvarenda silfvergrufva i världen skall bearbetas natt och dag och hvarje kilogram silfver skyndsamt sändas till våra hamnar. Europas nationer, med elfvahundra millioner depresseradt silfver i sina händer, skola strax öfverflytta det på oss. De vilja ha guld för allt hvad vi köpa af dem och beröfva oss vårt guld, under det vi taga emot deras silfver. Med »fri myntning» i utsikt skola vi sjunka från guld- till silfverbasis, innan lagen hinner utfärdas. Aflidne sekreterare Windoms sista ord skola besannas:
» Antagligen förrän den snabbaste oceanvindthund kunde lossa sin silfverlast i New York, skulle den sista gulddollarn man kunde få fatt i vara i säkerhet i enskilda gömnmor, eller i bankernas förvaringshvalf och skulle komma i dagen endast om högt premium erbjödes för export».
Det är en farlig sjö vi gifvit oss ut på. Ni borde fråga er själfva, hvarför ni skulle utsätta er guldbasis för fara från silfret. Påstår någon att silfverbasis skulle vara bättre för er eller för landet? Omöjligt. Så långt vågar ingen gå. Allt hvad den vildaste försvarare af förändringen vågar säga är, att han tror att silfver kunde bli lika godt som guld. Hvar och en vet att intet kunde bli bättrc. Låt oss fråga, hvarför någon annan än en ägare af silfver skulle önska att denna metall finge ett konstladt värde, som det icke har i sig själf. Hvarför icke låta metallen silfver behålla den ställning, som naturliga orsaker gifvit den, liksom metallerna koppar och nickel? Hvarför skall den skattas högre, än den förtjänar? Ingen hade någon fördom mot silfver. Det hade full rätt att täfla med guld. Fältet står alltid öppet för det, eller för hvilken som helst annan metall att bevisa sig bättre passa som värdebasis. Om silfver finge högre värde i handeln och visade ett stadigare pris än guld, så skulle det snart uttränga guldet. Hvarför icke ge metallen den ställning, som den kan vinna i ärlig täflan? Guldet behöfver icke »blåsas upp» af lagstiftningen—det talar för sig själft. Hvarje guldmynt är värdt just hvad det gäller för i alla delar af världen. Det tviflar ingen på. Ingen förlust är möjlig, och—hvad som är lika viktigt—ingen spekulation heller. Dess värde kan icke höj as eller sänkas. Spekulanten, som icke har någon utsikt att förtjäna något på dess prisväxling, är ingen vän af det. Men detta är just skälet, hvarför ni skulle hålla på guld, som är den mest absoluta värdebevarare. Edra intressen och spekulantens intressen äro icke desamma. Er förlust är hans vinst.
Ett af de framställda skälen, hvarför silfver skulle inköpas och myntas, är, att landet icke har nog »pengar», och att fri silfvermnyntuing skulle fylla bristen. Men om vi behöfva mer »pengar», så är guld den enda metall det är klokt att köpa. Hvarför släppa ut edra sedlar för silfver, som faller i värde och invecklar er i okända svårigheter, då ni för dessa samma sedlar kan få den rena, oförfalskade artikeln själf, verkliga pengar—guld, hvilket omöjligt kan ådraga landet förlust? Men är det sant att landet icke har nog »pengar », d. v. s. den myntade artikel, som förmedlar utbytet af andra artiklar? Om det är så, så är det en ny upptäckt? Vi ha icke lidit af brist på myntade pengar under den förflutna tiden, och dock finnes det för hvarje man, kvinna och barn fem dollars mera pengar i omlopp, än det varit förr. Vi ha mera cirkulerande medel— d. v. s. pengar—per person än något land i Europa, med undantag af Frankrike, där folk icke använder checker eller växlar i så stor myckenhet som likställda land—ett förhållande, som nödvändiggör ett långt större förråd myntade pengar, än hvad vi behöfva. Att få så mycket myntade pengar, som behöfs möter intet hinder, förutsatt att de icke äro förfalskade, utan äkta; och säkraste sättet är att köpa guld och mynta det till pengar. Icke silfver, hvars blifvande värde är så tvifvelaktigt och som visat sig vara en så dålig spekulation för köpare. Fråga den, som yrkar på mer pengar, hvarför icke guld vore den bästa metallen för regeringens inköp för myntning af pengar, och hör hvad han svarar. Guld är lika mycket en amerikansk produkt som silfver; våra grufvor förse oss med mer än två millioner dollars af det hvarje månad. Han skulle icke kunna göra någon annan invändning, än att detta skulle sänka priset på hans produkt: silfver. Han skulle icke kunna förneka, att guld ger säkrare pengar åt folket.
Det finns ett annat försvar för silfver. Många offentliga män säga oss, att silfvermyntning »ligger i luften», att folk vill ha det, därför att det gör pengar billiga och att, då silfver är af mindre värde än guld, skulle folk lättare betala sina skulder. Låt mig här göra er uppmärksamma på en sak. Folks besparingar och egendom kunde endast på detta sätt reduceras i värde, om guldstandarden föll. Så länge som regeringens sedlar motsvara guld, som nu, är ingen förändring möjlig, hur stort silfverförråd regeringen än köper och myntar. Först när den finansiella krisen kommit och guldstandarden dragits med i förödelsen och hvarje gulddollar var indragen och hållen i mycket högt pris, kunde någon förändring inträffa till förmån för den ena eller andra klassen. Om en person skulle inbilla sig, att han kunde förtjäna något på att regeringen blef invecklad i svårigheter på grund af sina förfalskade silfvermynt, så låt honom erinra sig att, innan denna fåfänga förhoppning kan realiseras, måste hans regering ha förlorat förmågan att uppehålla silfret vid sidan af guldet.
En klok sekreterare i finansdepartemanget har förutsagt resultatet:
»Denna plötsliga indragning af sexhundra millioner dollars i guld, med åtföljande panik, skulle förorsaka en rubbning och finansiell olycka, hvartill världen ännu aldrig sett maken; och vårt land skulle med en gång sjunka ned till silfverstandarden, när det inte längre fanns någon anledning till »myntning, och silfverdollars skulle sjunka till deras råvärde».
Mannen, som söker framkalla denna olycka i hopp att få någon fördel däraf, är tvillingbror till den, som begår ett attentat mot expresståget för att få tillfälle att plundra, eller sätter statsskeppet på grund för att försäkra sig om en andel i strandvraket. Han är en svindlare och en vrakplundrare. Hans intressen äro rakt motsatta de arbetande massornas intressen.
Man framhåller beständigt för oss, att massan af folket håller på »fri silfvermyntning» eller åtminstone på de nuvarande silfverlagarna, emedan hon på något sätt fått det intryck, att ju mer silfver som myntas, dess mer skall hon få på sin lott. Låt oss se litet närmare på den saken. När regeringen köper silfvertackor, ger hon sina egna sedlar eller silfverdollars för dem. Hvem får dem? Ägarna af silfvertackorna. Hur kunna de tagas ur deras fickor och stoppas i folkets? Af hvad vi veta om silfvermännen, kunna vi icke vänta att de skola skänka bort sina dollars till någon. Det är endast när de köpa folkets arbete eller produkter, som de därför lämna dessa dollars till hundra cents värde, men som kostat dem endast sjuttioåtta. Vilja de gifva flera af dessa sjuttioåttacentsdollars, än de skulle ha gifvit af hundracentsdollars för samma arbete och produkter? Nej, icke förrän regeringens försök att gifva silfver ett artificiellt värde gått om inte och våra pengar fallit i värde, då en dollar kanske icke gäller för en half; beräknadt efter guldvärde, skulle de alltid gälla mindre än förut. Huru kan då arbetarnas eller farmarnas fördel tillgodoses? Det är silfverägarna, som få hela fördelen. Detta är ju solklart. Hittills är dollarn, som farmaren eller arbetaren emottager, ännu värd en dollar därför att regeringen genom kraftig ansträngning varit i stånd att uppehålla värdet. Men då »fri silfvermyntning» inträder, måste silfverdollarn sjunka ned till sitt verkliga värde— sjuttioåtta cents—och farmaren och arbetaren bli skändligt bedragna. Fördelen för farmaren, handtverkaren, arbetaren och alla löntagare är, att de pengar de erhålla skola vara af högsta värde och icke billiga—guld och icke silfver.
Hittills ha vi hållit fast vid guld som standard. Allting i Förenta staterna är i dag baseradt på guld, alla sedlar och silfvermnynt motsvarande guld. Har detta varit en klok eller oklok taktik? Skulle det nu vara bäst att kasta öfver bord guldstandarden, som de mest framstående nationerna så ifrigt hålla fast vid, i synnerhet Britannien, och antaga våra sydamerikanska grannars silfverstandard? På den solida guldklippan som vår grund ha vi uppbyggt det rikaste land i världen och det land, som nått den största utveckling i landtbruk, industri, grufdrift och handelsföretag. Vi ha blifvit rikligare välsignade än någon nation solen ännu lyst öfver. I intet annat land äro arbetslönerna så höga eller massan af folket i så burgna omständigheter. Skola vi nu afskaffa guldstandarden eller ens röra vid den? Det är den fråga, som i dag riktas till Förenta staternas folk.
New Yorks Evening Post är ett frihandelsorgan, men tidningen har nyligen sagt, att den hellre ville vara med om att utfärda tio Mc Kinleybillar än en sådan silfverbill som begärdes. Och jag, en republikan och ifrig protektionist, säger er, att jag förr skulle afstå från Mc Kinleybillen och utfärda faktorilagen, om jag i utbyte kunde få den nuvarande silfverbillen upphäfd och silfver behandladt som andra metaller.
Vid nästa presidentval, ifall jag har att välja mellan en person, som gynnar silfver och tullskydd, och en, som gynnar guldstandarden och frihandel, så skall jag rösta på den senare, därför att mitt förstånd säger mig, att till och med tulltariffen är icke hälften så viktig för landet som bibehållandet af den högsta standard för folkets pengar.
Skulle det icke vara nyttigt för er att lyssna till män, som ha ert förtroende och som af den ställning de intagit varit tvungna att sätta sig in i och pröfva denna silfverfråga? President Harrison är känd som en mycket samvetsgrann man. Han är icke rik—han är fattig. Hvad som mest ligger honom om hjärtat är att söka gagna den fattigare arbetsklassen i hans fosterland. Han har studerat denna sak och han säger er, att det första en förfalskad silfverdollar kommer att göra blir att bedraga en fattig arbetare, som mottager den som betalning för produkter eller arbete. Expresidenten Cleveland är, liksom Harrison, en fattig karl. Hans sympatier tillhöra arbetsklassen— massorna. Han måste studera frågan för att kunna behandla den, och fastän många af hans parti hade blifvit dragna in i detta korståg för silfret—tillfälligt, få vi hoppas (ty till demokratpartiets beröm måste jag säga, att det hittills i denna sak visat sig som en trofast vän af de bästa pengar åt folket)—Mr. Cleveland kände, att han måste säga sanningen och fördöma frisilfvermyntningsidéen, emedan han ansåg att den skulle skada nationens arbetare. Hans nyligen utsända bref ger ett annat bevis på att naturen bildat honom till att gå i spetsen—en modig man och icke en pultron. Han väger icke sina personliga fördelar mot deras bästa, som en gång valde honom till president. Vi kunna nämna ännu flera: Ingen dugligare, präktigare och mera äkta demokrat än Mr. Manning och ingen dugligare, präktigare och mera äkta republikan än Mr. Windom har någonsin handhaft nationens finanser. Dessa män voro folkets verkliga vänner. Båda måste undersöka silfverfrågan för att veta hvad som var bäst och handla så, att det lände till folkets välfärd. Båda blefvo djupt bekymrade öfver den hotande faran af »förfalskade mynt» och använde all sin makt för att hindra kongressledamöterna från att tvinga regeringen att blottställa arbetarnas intressen och göra dem till ett offer för spekulanter. Två af dessa stora män ha af eder upphöjts till den högsta politiska värdighet på jorden, och de hade och hafva framför allt hjärta för de mångas välfärd. Att de, ehuru politiska motståndare, likväl enades i denna fråga måste för hvarje farmare, handtverkare och arbetare i Förenta staterna vara ett mycket talande bevis för att de, och icke silfrets försvarare, äro hans klokaste rådgifvare.
Jag slutar med ett råd till folket. Om icke regeringen upphör att månad efter månad belasta sig med mera silfver, eller om fri silfvermyntning uppmuntras, så undvik silfver. Om ni lägger af något, så låt det vara guld. Om ni deponerar något i en bank, så låt det vara guld. Det är onödigt att den fattige utsätter sig för någon risk. Om ni icke skyndar er, så skall ni finna att intet guld finns kvar åt er. Spekulanter och försiktiga och initierade affärsmän skola bemäktiga sig allt. Det bör vara ett varnande faktum, att i dag kunde inga värdepapper sälj as som icke voro betalbara i guld. Faran står för dörren. Hvad som än händer, så kan ni sofva tryggt på guld. Silfver skall ge visa män onda drömmar. Vår regering kan göra mycket; hon är ganska mäktig. Men det finns två saker hon icke kan göra: Hon kan icke af sig själf, emot hela världen, gifva silfver ett högre värde, än det öfverallt i världen äger i sig själft som metall; och hon kan icke minska guldets värde. En dag skall ni kanske tacka mig för rådet, fast jag hoppas ni icke skall få anledning att följa det.
Tro dock icke att jag förtviflar öfver republiken—aldrig. Äfven om hon blir indragen i de svårigheter, som följa med silfver, och vi få det lika illa ställdt som Argentinska republiken, hvarest en gulddollar är värd två och en half silfverdollars, finns ingen anledning att frukta för den slutliga utgången. Folkets sunda förstånd skall snart åter införa guldbasis, och republiken skall träda fram i första ledet bland nationerna. Men silfverexperimentet kommer att kosta oss mycket, och det är bättre att den direkta förlusten drabbar de få penningstarka än massan af folket. Äfven i bästa fall kommer den senare att lida mest, män med pengar veta bättre, än andra kunna det, huru de skola skydda sig. Jag är säker på att folket skulle kunna hindra all denna förlust, om det endast kunde lära sig förstå frågan, ty dess intressen, ännu mer än de rikas, ligga att få ärliga pengar och det behöfde endast uttala sin önskan till sina representanter för att den hotande krisen skall bli afvänd.
Silfver har, på grund af dess växlande pris, blifvit spekulantens verktyg. Stadigt, rent, oföränderligt guld har alltid varit, och mera nu än någonsin, det bästa medlet för att skydda den stora massan af folket.
Jag har skrifvit förgäfves, om mina ord icke i någon mån göra klart hvarför det är så, och om de icke kunna förmå folket att låta sina representanter i kongressen tydligt förstå att, komma hvad som vill, måste republikens stämpel vara sann, amerikanska folkets pengar de värdesäkraste af alla pengar i världen, öfver tvifvel och misstankar, och dess standard i framtiden, som det förflutna, icke växlande silfver, utan evigt bestående guld. _________________________________________________________________
(Ur »New York Tribune», den 13 April 1890)
Fördelarna af att börja i god tid. Universitetsbildning icke erforderlig för ekonomisk framgång. Fattiga pojkar framtidsmännen. Män med affärsduglighet säkra om erkännande.
Arbetsvärlden kan indelas i två stora läger—jordbruk och industri. I dessa göra motsatta principer sig gällande: i det förra en utsträckt fördelning af jord ibland många, och i det senare sträfvan efter att koncentrera affärsföretagen åt de få. Ett af de två stora misstag, hvarpå »Fattigdom och framåtskridande»—Henry George's bok—hvilar, är att jorden kommer mer och mer i händerna på ett fåtal. Den enda källa hvarifrån Mr. George kunde erhålla tillförlitliga upplysningar i saken är statistiken; och denna säger oss att år 1850 var medelstorleken af farmar i Förenta staterna 203 acres; 1860, 199 acres; 1870, 153 och 1880 reducerad ända till 139 acres. Till denna snabba fördelning af jord ligger orsaken nära till hands. Farmaren, som med egen arbetskraft odlar en liten farm, är i stånd att fördrifva ur täflingen kapitalisten, som försöker att med hjälp af andra drifva landtbruket i stor skala. Det är ett ganska egendomligt förhållande, att i Storbritannien ha de små jordbrukarna lättare gått igenom de för jordbruket ogynnsamma konjunkturerna än de större egendomsägarna. Sålunda hafva vi från båda länderna bevis på att under lika lagars fria spelrum blir jorden mer och mer fördelad bland de många. Bland alla sociala frågor är ingen af större vikt än denna, och intet skänker samhällsvännen större tillfredsställelse. Den lille jordägarens seger öfver den store betryggar tillväxten och beståendet af det element i samhället, hvarpå civilisationen mest hvilar, ty ingen klass i nationen är så angelägen att behålla det, som är godt, vackert och förtjänstfullt som den, hvilken plöjer egen mark. Till lycka för människosläktet visar erfarenheten, att en person icke med vinst kan odla mer jord, än han kan sköta själf med hjälp af sin familj.
När vi vända oss till det andra arbetslägret—det industriella—så nödgas vi erkänna, att det behärskas af en motsatt lag, hvilken söker att koncentrera yrkesföretag till några få stora etablissemang. Prisfallet på manufakturartiklar har varit häpnadsväckande. Det låga priset på vanliga nödvändighetsartiklar har endast möjliggjorts genom koncentration. Vi ha ett bolag, som sänder ut 1,700 klockor dagligen, och klockor säljas nu för ett par dollars stycket. Vi ha fabriker, som tillverka många tusen meter kalikå om dagen, och denna nödvändighetsartikel kan säljas för några få cents pr meter. Stålfabrikanter tillverka dagligen 2,500 tons, och fyra skålpund färdigt stål kostar 5 cents. På samma sätt i all industri. Dela de stora fabriksetablissemangen i små affärsföretag, och det skall snart visa sig vara omöjligt att åstadkomma något alls, emedan framgången ofta beror på att tillverkningen sker i stor skala; i små etablissemang skulle artiklarna bli två á tre gånger dyrare. Denna koncentrationslag inom den industriella världen synes icke möta något hinder. Tvärtom, den kraft, som här gör sig gällande, tyckes ställa större och större kraf på hvarje affärsföretag för att uppnå minimipriset. Häraf kommner den hastiga, alltjämt pågående kapitalökningen i industri- och handelsföretag—fem, tio, femton till och med tjugo millioner hopade i ett enda.
Det ofvannämnda förhållandet inom affärslifvet har framkallat en ofta upprepad klagan, som jag dock hoppas saknar grund. Den unge praktiske mannen säger till sig själf: »Det är icke längre möjligt för vår klass att utan kapital höja sig öfver en löntagares ställning. Det finnes ett lejon på stigen, som leder till oberoende befattningar och delägareskap, och detta lejon är jätteetablissemangen, som obevekligt hindra vår framgång». Mannen, som ägnar sig åt jordbruk, har intet att frukta af kapitalet. Med en liten summa, som han utan stor svårighet kan sammanspara eller låna, börjar han odla jorden, utan besvärlig konkurrens, enär hans medtäflare äro alla i samma ställning. Det ställer sig naturligtvis svårare för en yrkesidkare att etablera en ny affär eller vinna delägareskap i en redan existerande, än det är för den unge farmnaren, men svårigheterna äro icke oöfverstigliga eller större än förr. De äro icke sådana att de kunna förkväfva ärelystnaden; och det är värdt att taga med i räkningen, att om täflan inom industrien och affärsvärlden är hårdare, så är priset så oändligt mycket större.
Innan vi sysselsätta oss med yrkesidkarens framtidsutsikter i den industriella eller bokhållarens i den merkantila och finansiella världen, så låt mig få visa att inga andra klasser än dessa båda ha haft mycket att göra med etablerandet af de bäst kända fabriker, affärshus och finansiella institutioner, som vi i dag äga i Förenta staterna. Jag börjar med yrkesutbildade handtverkare och väljer de bäst kända industrietablissemangen i hvarje fack; Baldwin Works för lokomotiv, Sellers & C:o, Bement & Dougherty för mekaniska verktyg; Disston's Works för sågar; Dobsons och Thomas Dolans fabriker i Filadelfia och Garys i Baltimore för textiltillverkning; Fairbanks för vågar; Studebakers för vagnar; Pullman i Chicago, Allison i Filadelfia, vagnar; Washburn & Moen och Cleveland Rolling Mills för ståltråd etc., Bartletts järngjuteri i Baltimore; Sloanes—äfven Higgins—mattor; Westiughouse, elektriska apparater; Peter Henderson & C:o och Landreth & C:o, fröaffär; Harper Brothers, bokförläggare; Babbits, »Babbitt's metall»; Otis Works, Cleveland, ångpannor; Remington Works and Colt's Works, skjutvapen; Singer Company, Howe och Grover, symaskiner; Mc Cormick Works i Chicago, Balls i Canton och Walter A. Woods, jordbruksredskap; skeppsbyggeri, Roach, Cramnp och Neafie för Atlanten; Scott för Stilla hafvet; Pankhurst, Wheeler, Kirby, Mc Dugall, Craig, Coffinberry och Wallace, hufvudmännen för skeppsbyggeribolagen för våra stora insjöar; Burdens, hästskor; Atterbury Works, glas; Groetsingers, garfveri; Ames Works, skyfflar; Steinway, Chickering och Knabe, pianofabrik.
Hvartenda af dessa stora affärsföretag grundades och sköttes af yrkesmässigt utbildade män, som börjat från början. Listan kunde bli mycket längre, om vi räknade äfven dem, som skapats af personer, hvilka började sin bana som springpojkar eller kontorister. Edison, till exempel, var telegraftjänsteman, Corliss, innehafvare af Corliss' maskinfabrik; Cheney, »Cheneysilke» Roebling, ståltråd; Spreckels, sockerraffinaderi—alla dessa och ännu många flera arbetets härförare—voro fattiga gossar med naturlig begåfning, för hvilka en regelbunden yrkesutbildning knappt är behöflig.
På det merkantila och finansiella området intager den fattige kontoristen samma plats, som den fackbildade yrkesmannen på det industriella. Claflins, Jaffrays, Sloans, Lords, Taylors, Phelps, Dodges, Jordan & Marshs jätteaffär i Boston, Fields i Chicago; Barrs i St. Louis; Wanamaker i Filadelfia; Meldrum & Anderson i Buffalo; Newcomb, Endicott & C:o i Detroit; Taylor i Cleveland; Daniels & Fishers i Denver; Home och Campbell & Dick i Pittsburg—alla dessa hafva, så långt »mina forskningar nått, samma historia att förtälja. Wanamaker, Claflin, Jordan, Lord, Field, Barr och de öfriga ha varit fattiga springpojkar, och Phelps och Dodges voro båda två fattiga kontorister.
Inom bank- och finansvärlden är det ett kändt förhållande, att våra Stanfords, Rockefellers, Goulds, Sages, Fields, Dillons, Seligmamms, Wilsons och Huntingtons stigit fram ur de djupa leden. Millionärerna startade som fattiga gossar, tränade i den strängaste, men nyttigaste af alla skolor—fattigdomen.
Jag bad en börsbankir ge mig några namn på högre banktjänstemän i Newyork, hvilka börjat som springgossar eller bokhållare. Han skickade mig trettiosex namn och skref att han skulle skicka mig flera dagen därpå. Jag kan icke upptaga läsarens tid med att räkna upp hela listan, utan får nöja mig med att anföra de mest kända: Williams, direktör för Chemical Bank; Watson & Lang för Montrealbauken; Tappen, direktör för Gallatin National; Brinkerhoff, direktör för Butchers' and Droversbanken; Clark, vicedirektör för American Exchange; Jewitt, direktör för Irving National; Harris, direktör för Nassaubanken; Crane, direktör för Shoe-and-Leatherbanken; Nash, direktör för Corn Exchangebanken; Cannon, direktör för Chase National; Cannon, vicedirektör för Fourth National; Montagne, direktör för Second National; Baker, direktör för First National; Hamilton, vicedirektör för Bowerybanken o. s. v.
Frånvaron på denna lista af den akademiskt bildade bör noga begrundas. Jag har gjort efterforskningar på alla möjliga håll, men kan icke spåra honom som affärsledare, ehuru han icke sällan innehar förtroendeposter i finansiella institutioner. Detta är mycket förklarligt. Segrarna ha många års försprång före den studerande. De ha redan i tonåren beträdt täflingsbanan—den bästa åldern för att inhämta kunskap är mellan fjorton och tjugo år. Under det studeranden har lärt sig litet om gamla barbariska skärmytslingar eller sökt tillägna sig kunskap i några längesedan döda språk, något som synes lämpligt för tillvaron på någon annan planet än vår och är af ringa värde i praktiska lifvet, har den blifvande affärsmannen uppfostrats i erfarenhetens skola och fått just den utbildning, som betingar framgång.
Jag talar icke om verkan af universitetsbildning på sådana unga mäns framtid, som bestämt sig för den lärda banan, där den i viss mån är så godt som oundviklig, men den nästan totala frånvaron af akademiskt bildade män på de förnämsta platserna inom affärsvärlden synes nästan leda till den konklusion, att universitetsbildning i dess nuvarande form rent af hindrar framgången på detta område. Det bör anmärkas att aflönade tjänstemän icke äro i egentlig bemärkelse affärsmän—icke sådana, som sätta in hela sitt intresse och sin energi i affärsföretaget och bero af dess framgång. Det är på detta fält den tjugoårige studenten har ringa utsikt mot gossen, som vid fjorton års ålder började med att sopa kontoret eller skrifva fakturor. Verkligheten bevisar detta. Det finns några exempel på söner till affärsmän, hvilka, efter aflagda universitetsexamina, ägnat sig åt affärsverksamhet och lyckats sköta ett redan ordnadt företag, men de äro få i jämförelse med dem, som misslyckas i att uppehålla den ärfda förmögenheten.
Men på de senaste åren ha uppstått tekniska skolor, hvilka börja att bära god frukt inom olika yrkesgrenar. Den i yrket uppfostrade, som hittills alltid afgått med segern i våra industriaffärer, kommer nu att möta en farlig rival i den vetenskapligt bildade ynglingen. Tre af de största stålfabriker i världen stå under ledning af tre unga, bildade män—studerande från dessa skolor, som lämnade teorien i skolan för praktiken i fabriken, medan de ännu voro i tonåren. Walker, Illinois Steel Company, Chicago; Schwab, Edgar Thomson Works; Potter, Homestead Steel Works, Pittsburg, äro typiska för den nya rasen— ingen af dem ännu öfver trettiotalet. De flesta af afdelningscheferna, som lyda under dem, tillhöra samma klass. Sådana bildade unga män hafva en viktig fördel öfver den endast yrkesbildade—de äro tillgängliga och fördomsfria. Den uppfostran de fått i sökandet efter sanning gör dem mottagliga för nya ideer. Huru stor och oumbärlig arbetaren-yrkesmannen än har varit, är och fortfarande skall vara, så är han dock benägen att ha trånga affärssynpunkter, ty han är vanligen till åren, innan han får någon maktställning. Det är helt olika för den vetenskapligt bildade gossen: han har ingen fördom och är genast med om den sista uppfinningen eller nyaste metoden, äfven om en annan har upptäckt den. Han antager den plan, som han finner har bästa utsikten och förkastar sina egna påfund och idéer, hvilket arbetaren- förmannen mycket sällan kan förmås till. Underskatta därför icke fördelen af bildning; men det skall vara en bildning, som passar ens syfte och gör en bättre skickad för det lefnadsyrke man valt.
Det är på samma sätt inom den merkantila och finansiella världen, som inom den industriella, att vi böra fråga, icke hvilka platser dessa två typer—den teoretiskt och den praktiskt bildade yrkesmannen— intaga, utan hvilka de lämnat kvar åt andra inom affärslifvet. Mycket litet återstår, i sanning.
På det industriella området är den tränade yrkesmannen grundaren och ledaren af framstående affärsföretag. På det merkantila, handels- och finansområdet är det den fattige kontorspojken, som visat sig vara den förklädde prinsen, som icke går miste om sin arfvedel. Dessa äro de vinnande partierna. Det är den fattige kontoristen och arbetaren-yrkesmannen, som till sist råda inom hvarje affärsgren, utan kapital, utan relationer och utan universitetsbildning. Det är de, som ha stigit till toppen och tagit ledningen, som ha lämnat aflönade platser och modigt riskerat allt i grundandet af en affär.
Universitetsbildade finner man vanligen bland löntagarna, skötande underlägsna förtroendeposter. Hvarken kapital eller inflytande eller akademisk lärdom eller alla förenade ha visat sig vara i stånd att täfla med den energi och okufliga vilja, som framväxa ur den alltbesegrande fattigdomen. För att icke något af det jag nu säger må missförstås och uttydas såsom ett förringande af universitetsbildning, så ber jag att få förklara, att jag talar här till de lyckliga fattiga unga män, som äro hänvisade till arbete för sitt uppehälle. Sådana, som hafva råd att skaffa sig en akademisk titel och ha tillräckligt att lefva af, vill jag visst icke förmena denna förmån—i jämförelse därmed är mångmillionärens pekuniära vinst bara agnar—men för en fattig yngling är arbetet för uppehället en plikt—och en uppfylld plikt är mer värd än universitetsbildning—hur dyrbar denna än är. Grundlig bildning ger en man, som förstått att tillägna sig den, ädlare smak och högre syften än förvärfvandet af rikedom, och han har en hel värld att njuta af, dit den, som endast är millionär, icke har tillträde. Sann bildning kan förvärfvas utanför skolan; snille odlas icke uteslutande i de akademiska lunderna—en vildblomma, funnen ensam i skogen behöfver ingen hjälp af samhället—men genomsnittsmannen behöfver universiteten.
Vår tids praktiske unge man, som arbetar vid hyfvelbänken eller disken och som Fortuna ännu icke hugnat med sitt leende, känner sig kanske hågad att påstå, att det är omöjligt att i våra dagar starta ett affärsföretag. Det ligger någon sanning häri. Det är naturligtvis oändligt mycket svårare att börja ett nytt affärsföretag nu än förr. Men det är bara en skillnad i sätt, icke i hufvudinnehåll. Det är oändligt mycket lättare för en ung praktisk man, som duger till något, att komma in i en ordentlig firma, än det någonsin varit. Dörrarna äro icke stängda för duglighet; tvärtom, de stå alltid på glänt. Kapital fordras icke—lika litet som relationer. Verklig duglighet har aldrig varit så eftersökt eller blifvit så högt uppskattad som nu.
Koncentrationslagen, som samlar alla merkantila och industriella företag i ett par stora fabriker eller firmor, innehåller i sig en annan, lika viktig lag. Dessa vidsträckta företag kunna icke med utsikt till framgång styras af aflönade biträden. Ingen stor affär af hvad slag som helst kan räkna på en lysande och varaktig framgång, om den icke är i händerna på praktiska personer, ekonomiskt intresserade af dess ställning. I den industriella världen ser det ut, som om bolagens dagar voro räknade. Jag har under största delen af mitt lif varit nödsakad att följa noga med verksamheten inom en mängd stora affärsföretag, hvilka ägdes af ett hundratal aflägsna kapitalister och sköttes af aflönade biträden. Jag tror att delägarskap mellan lifligt intresserade män, som känna sig äga affären, skall visa sig mera tillfredsställande och kunna lämna större utdelning, då man däremot i ett bolag knappast vet hur balansen ställer sig vid årets slut. De stora manufakturhusen, som gifva sina dugligaste biträden andel i deras respektive afdelningars vinst, arbeta med framgång, medan de, som försöka drifva affären endast med aflönade biträden, gå under. Äfven vid ledningen af våra stora hotell har det befunnits vara en klok åtgärd att låta de förnämsta biträdena bli delägare i affären. Inom hvarje affärsgren verkar denna lag, och affärernas framgång står i proportion till mängden af dugliga delägare bland dem, som handhafva förvaltningen. Kooperation i denna form tränger mer och mer in i alla affärsföretag. En manufakturaffär, som icke har praktiska, i sitt arbete fullt hemmastadda delägare, bör strax rätta denna försummelse och skall antagligen finna den eftersökta hjälpen bland de vakna, unga yrkesarbetarna, som utmärkte sig, då de arbetade för ett par dollars om dagen, eller bland ynglingarna från polytekniska skolan. Det är en ofta upprepad erfarenhet, att ett bolag, som är ovilligt att som delägare antaga en praktisk, duglig man, går miste om hans tjänst och ser att han erhåller del i en firma, där man är klok nog att ständigt ligga på utkik efter nödvändighetsartikeln: duglighet. Hittills har det icke ingått i bolagens praktik att efter förtjänst belöna dessa blifvande direktörer, men de måste börja därmed, om de icke vilja bli efter i täflingen med affärsfirmor, som lämna sina biträden andel i inkomsten.
Å andra sidan hafva bolag, hvilket jag särskildt vill påpeka för praktiska unga män, en fördel. Deras aktier säljas öppet. Om en arbetare önskar blifva intressent i något yrkesföretag i Amerika är vägen att nå dit ganska lätt. För femtio eller hundra dollars kan han bli aktieägare. Det blir mer och mer vanligt för arbetare att på så sätt placera sina besparingar. Det finns många förträffligt skötta bolag, som lämna riklig utdelning, och det bästa bevis en arbetare kan ge sina förmän på sin duglighet och sitt goda omdöme är, att hans namn står infördt i böckerna som aktieägare i affären.
Arbetarna hysa fördom mot att visa sina förmän, att den aflöning de erhålla tillåter dem att göra besparingar; men detta är ett misstag. Den sparsamme arbetaren är den värdefulle arbetaren, och den kloke arbetsgifvaren ser i den omständigheten att han sparar ett säkert bevis på att han måste duga till något. Hvarje bolag borde sträfva efter att förmå sina förnämsta arbetare att köpa dess aktier för sina besparingar. Endast därigenom kunna bolag hoppas att hålla jämna steg med enskilda yrkesmän, som redan hafva upptäckt en af framgångens värdefullaste hemligheter, nämligen att dela förtjänsten med dem, som mest bidraga att framkalla den. Den aflägsne kapitalistaktieägaren, som icke hyser det ringaste intresse för affärens verksamhet, utom kvitteringen af sin utdelning, är på väg att försvinna. I hans ställe inträder den duglige, praktiske arbetaren i industriens värld. Därför bör ingen ung praktisk arbetare fälla modet. Tvärtom, det blir lättare och lättare för yrkesmannen eller den duglige praktiske mannen att diktera villkor för sina arbetsgifvare. Där det förr fanns endast en väg till framgång, där finns det nu ett dussin. Framtidens jätteaffärer komma att lämna utdelning icke till lata kapitalister, som intet göra för deras framgång, utan till ett hundratal af deras dugligaste arbetare, på hvilkas förmåga och villighet framgången till stor del beror. Den frånvarande kapitalisten-aktieägarens plats intages af den kunnige oeh närvarande arbetaren.
Hvad de nödvändiga kvalifikationerna för unga praktiska mäns befordran angår, så kan ett citat af George Eliot vara lämpligt att anföra: »Jag skall tala om för er, hur jag bar mig åt för att lyckas. Jag höll öron och ögon öppna och gjorde min husbondes fördel till min.»
Första villkoret för en mans framgång är, att han måste väcka uppmärksamhet. Han måste göra någonting ovanligt, och särskildt utom de egentliga gränserna för sina åligganden. Han måste föreslå, eller spara, eller göra sin principal någon tjänst, som han ej kunde tadlas för att ha uraktlåtit. När han sålunda ådragit sig sin närmaste förmans uppmärksamhet—låt vara att denna endast är förman för ett arbetslag—så har det första steget tagits, ty på närmaste förman beror befordran. Det beror nu på honom själf huru högt han stiger.
Ofta hör man män klaga öfver att de ej få tillfälle att visa sin skicklighet och att, om de visa sådan, den ej blir erkänd. Detta betyder föga. Förmännen tvingas af sitt eget intresse att göra till sin närmaste man den, som bäst kan fylla platsen, ty chefen vinner anseende i samma mån som hans departement är dugligt.
Ingen kan hålla en annan nere. Man vet att många praktiska män vunnit rykte och förmögenhet genom de förbättringar de infört. Förbättringar kunna lätt åstadkommas af praktiska män på deras eget område, ty de ha den mest ingående kunskapen om där förekommande problem. Det är på detta sätt många af våra mest värdefulla förbättringar kommit till stånd. Den, som åvägabragt en förbättring, skulle städse föredraga en andel i affären framför högre lön. Äfven om affären hittills icke varit särdeles famgångsrik tror han, om han är af rätta slaget, att han kan bringa framgång, och han kan det. Alla affärer erfara med- och motgång. Tryckta och goda tider följa hvarandra, ett år stor vinst och därpå flera med liten eller ingen. Detta är affärslifvets lag, som jag ej behöfver förklara. En duglig, praktisk ung man bör därför ej vara ängslig angående valet; hvilken affär som helst skall, om den skötes rätt, under årens lopp ge god vinst.
Där finnas tre stötestenar i vägen för den praktiske unge, mannen, som har börjat stiga i graderna. Först dryckenskap, som förstås är fatal. Det tjänar till intet att öda tid på en ung man, som super, han må vara hur begåfvad som helst. I sanning, ju större begåfningen är, desto större blir missräkningen.
Den andra stenen är spekulation. En man, som spekulerar, kan omöjligen draga jämnt med en fabrikant eller en affärsman. För att vinna framgång inom affärsvärlden bör man räkna på endast fabrikantens eller köpmannens vinst. Fabrikanten skulle gå stadigt framåt, rättande sig efter marknaden. När det finns varor att sälja, sälj dem; när nytt lager behöfs, köp det, priset för dagen må nu vara hvad det vill.
Jag har aldrig känt en spekulerande fabrikant eller affärsman, som var stadigt fraingångsrik. Han är rik ena dagen, bankrutt den nästa. Det är dessutom fabrikantens sträfvan att tillverka saker och därvid sysselsätta arbetare. Detta menar en lofvärd verksamhet. En sådan man är nyttig för sina likar. Köpmannen är nyttigt sysselsatt med att sprida förnödenheter, bankiren tillhandahåller kapitalet.
Den tredje stötestenen liknar spekulationen; den heter borgen. Affärsmän behöfva växlande penningbelopp, stundom ej mycket och en annan gång stora summor. Då andra arbeta under samma omständigheter, är frestelsen att ömsesidigt gå i borgen ganska stor. Denna stötesten måste undvikas. Tillfällen finnas utan tvifvel, då man måste hjälpa sina vänner, men för att man skall vara säker borde denna regel beaktas. Ingen bör sätta sitt namn på ett papper för någon annan, om han ej är i stånd att betala beloppet utan att skada sin egen affär. Att göra så är ohederligt. En man är skyldig räkenskap åt dem, som litat på honom, och kreditorerna ha rätt till allt hvad han äger. Hvad ens egen firma angår så är det »ert namn, er förmögenhet och er heder», men åt andra kan man ge endast sådan hjälp, som ej stjälper en själf. Det är därför bäst att ge andra den kontanta hjälp ni förmår, men aldrig er borgen.