Ack, nådig herre! Ej så vek till sinnes
Jag ville vara, som Ni tror om mig.
Men jag dock fattar Eder bild så väl,
Att jag mig önskade på isens öknar,
För att så djupt ej gripas af dess mening.
O! Hvarför blef jag ej i skogen lemnad.
Att härdas der, att lida och gå under
I deras krets, med hvilka jag bordt falla!
Att fostras till en sådan isig vind,
Om hvilken nyss Ni talte, bättre varit,
Än att, förvekligad i värmen, likna
De gnistor, som blott kunna göra — ondt.
Då jag steg fram till Er, jag trodde mig
Ha kraft att bära hit dock något annat,
Än ömklig, enskild klagan. Vid Er åsyn,
När Eder röst jag hör, då sjunker jag
Tillbaka till mitt intet åter. Bruten
Är kraften, viljan, hjertat — och förlorad
Jag störtar hän, dit undergången vinkar.
Han störtar ut.
Slut på fjerde acten.
Samma sal i Åbo slott, som i Andra och Fjerde Acten.
Ebba Stenbock. Mathilda.
Båda sitta nära hvarandra, sysselsatta med broderi-arbete,
Matbilda tager en fotpall och flyttar den ännu närmare till
Fru Ebba, innan hon sätter sig derpå.
Ej denna är en plats för dig, Mathilda.
Vid dina knän är mig så godt att vara.
Låt mig få drömma, att jag än är liten
Och lutar hufvudet mot modersskötet.
Fru Ebba fäller en tår på sitt arbete.
Det är så skumt för mina ögon åter.
I mina da'r jag gråtit har för mycket.
Det blir till slut en elak vana, och
Man skämmer derigenom bort sin syn. —
Men lika mycket, om jag icke ser
Så snart fullborda detta arbet — ämnadt
Till prydnad åt min Johan, när han skall
En gång i verlden brudgum stå. Det torde
Så hastigt ej behöfva vara färdigt.
Mathilda söker under en stunds tystnad att kufva en våldsam sinnesrörelse.
Kan du förlåta mig?
Hvad då, min dotter?
Uti din fråga ligger re'n ett svar,
Det mildaste af alla, på min fråga.
Du ej förlåtit blott, men äfven glömt
Hur mycket du dock hade att förlåta.
Mer blid du är, än sjelfva vårens sol:
Så länge töcknet hänger sig deröfver,
Den ler ej ljust. Men du af huldhet strålar,
Fast sorgen kastar öfver dig sitt moln.
Du står ju för mig uti vänlig klarhet.
Igenom den ej tränger sorgens töcken.
Ack! Hvad är jag? En dimmig skymning blott,
Emot den glada gryning, du förlorat
För min skull, moder! — För oss båda den
Har bleknat bort, uti ett fängsels mörker.
Hon utbrister i gråt, och kastar sig i Fru Ebbas armar.
Gråt ut, min stackars flicka! Du förlorat
Långt mer, än jag. Din gryning släcktes ju,
Då sjelf du stod ännu i morgonglansen.
Hvadhelst jag mist, för min förlust dock gafs
Ersättning uti dig. Men tom är platsen,
Som fylldes upp af den, du sörjer nu.
Ej mina tårar äro endast sorgens.
Som strömmarna uti min hembygd rinna
Tillhop ur många källor, ej allenast
Från öde fjäll och marker, men också
Från blomster-ängar; så ock tåren, kommen
Från sorgens dalar, möts af andra tårar,
Som strömma ifrån solbelysta nejder.
Hvar ligga dessa nejder?
I ditt hjerta,
När jag mot det min panna luta får,
Då tycker jag, att engla-vingar höjas
Upp ur dess värma och mitt hufvud lyfta,
Och flägta undan alla dystra tankar,
Och hämta dit tillbaka flyktad frid.
Det käns så ljuft, så godt, som när jag sjunkit
Mot altar-runden, och välsignelsen
På en gång höjer själen upp mot himlen,
Och fäster den igen med frid vid jorden.
Gud vare lofvad, att Han dig, du arma,
Har med sin hårda skickelse försonat.
Om, mellan menskans svaghet och Sin stränghet,
Till medlare Han städse gåfve väsen,
Så milda, fromma, såsom ditt — då skulle
Hans domar ej så krossande oss drabba.
Så föga du mig känner än, mitt barn.
Få stunder flytt, se'n jag dig skådat först,
Och dock mig tycks, som intet kunde vara
Af gammalt mer förtroligt för min själ,
Än detta hjerta, som nu mot mig klappar.
Din stämmas ljud, ditt ögas godhet, — allt
Mig syns så väl bekant. Jag är lik vandrarn,
Som, kommen första gången i sitt lif
Till fjerran nejder, tycker sig ha sett
Dem redan längese'n. Och liksom minnen,
Som ej på långlig tid uti oss lefvat,
Uppvakna stundom plötsligt i vårt sinne,
Med blixtlik klarhet — så jag trodde, att
Jag återsåg dig, då jag först dig såg.
Förunderligt! Jag samma känsla sporde,
Då i min famn jag slöt dig första gången. —
Gemensam var vår saknad dock och kärlek:
Hvarann vi lärde känna uti den,
Vi båda älskade. — Re'n i ditt namn
Och ålder tedde du liksom en fordran
Derpå, att jag i dig blott borde famna
Ett återfunnet barn.
Om för mitt lif
Jag hade dig att tacka, ej så mycket
Jag skyldig vore, som jag nu dig blifvit.
Min bättre menska födde du på nytt
Till frid och kärlek. Jag, som trodde mig
Att hata pligtig, vågar åter älska.
När du mig sluter i din modersfamn,
Jag känner mig som inom templets murar,
Dit hatet ej kan tränga annorlunda,
Än såsom synd; och ur förhärdadt bröst,
Rördt af Guds finger, tårens källa spritter,
Lik den ur klippan, rörd af Mose staf.
Ditt unga hjerta har då inrymt hat?
Det bittraste, som bränt i sliten barm.
Säg, på hvad föremål, förutom hjertat,
Ditt hat har frätt?
Claes Fleming inträder.
Jag ej det minnes mer.
De förra. Claes Fleming.
Mitt löfte, att du skulle finna här
En vänlig hand, som sträcktes dig till möte,
Det sig besannat?
Ej du lofte detta.
CLAES FLEMING, förvånad.
Så var min mening dock..
I fall du talat
Blott om en vänlig hand, hur armt ej skulle
Ditt löfte varit då. Men du mig lofte
En modersfamn — och den jag öppnad funnit.
Den slöt mig till ett modershjerta, hvilket
Slog med en huldhet, som jag ännu aldrig
På jorden hittills rönt.
CLAES FLEMING, leende.
Så mycket bättre,
Om litet mer jag lofvade, än mindre,
Då ord jag kunnat hålla. Det gunås
Ej alltid faller sig så lätt.
Ett löfte
Åtminstone du måste bryta snart.
Det kan nog hända, att på gamla dagar
Af dig jag lärer bryta mina löften.
Det är du sjelf, som lärt mig sådant. Men
Ju mindre dina löften af dig hållas,
Dess mera skall jag hålla utaf dig.
Det vore icke första gång en sådan
Belöning lockade till löftesbrott, —
Så litet än man borde tro ditt löfte.
Matbilda går.
Claes Fleming. Fru Ebba.
Frimodig är den ungen, liksom vinden,
Som morgonfrisk ur skogen går till hafvet,
Så säker att af vingarna ej svikas.
Men tacksamt hennes barnahjerta öppnas
För hvarje vänlig blick, likt vårlig mark,
Hvars nya blommor möta hvarje stråle. —
Är du nog sträng, att låta domen, fallen
Ur ögonblickets vrede, resa sig
Emellan hennes — och ännu en annans
Förhoppningar om hela lifvets lycka.
Den vore icke menska, som det ville,
Och endast Hertig Carl det skulle kunna.
Det ordet kom utur den bästa bland
Oaserna, dem sorg och strider än
Ej hunnit härja i din ädla barm.
Det är så lätt ätt synas god, när enskild
Och allmän fördel bjuder oss att handla
Så, som en svärmisk yngling vill det goda.
Sök ej förringa din förtjenst, då du
Om fördel talar vid en flickas lycka,
Som värnlös, öfvergifven, väntar allt
Blott af din godhet.
Önskar du då heldre,
Att jag skall tala om en rättvis fordran,
En skuld, som gäldas borde, utan prut?
Om hon är värnlös — hvem har vållat detta?
Dock, dessa tider skulle tanken sjunka
I djup förutan botten, om man ville
På slika skulder grubbla. — Men om ock
Vi ej till hjertats röster ville lyssna,
Så flyter Kungens bästa hop med vårt,
När vi Mathildas hand i Johans lägge.
Den utsigt, du mig öppnar, visar höjder,
Som lyfta vänlig lycka emot himlen.
Om dessa höjder i sitt sköte bära
Dessutom dolda skatter, ej jag vet,
Och knappt min fröjd det skulle kunna öka.
Mathildas — Johans moder tänker så.
Men när du har betänkt, att barnens lycka
Kan bli en underpant för frid, försoning,
I detta sönderslitna land — då ökas
Din glädje, Flemings maka, med en ny.
Se'n upprorslågan dämpats, den förbittring,
Som jäst i alla sinnen, stillas bör,
Och lugn och trefnad åter bygga här.
Ej finns ett namn, som högre blifvit lyftadt
Af folkets kärlek, än Mathildas namn;
Och derför kan föreningsbandet mellan
Vår Johan och Mathilda vidga sig
Till ett, som sluter Konungen och folket.
Och glömska skall af lycka låna vingen,
Som sopar spåren bort, dem hatet intryckt.
Likt sångerna, som kring vår vagga klingat,
Och sedan hunnit glömmas, ljuder: fred!
I mina öron ljuft. Är det väl möjligt,
Att än en tid skall stunda, då jag somnar
Hvar afton roligt, utan att befara,
Att under nattens mörker skola smyga
Försåt och våda, lurande på dig?
Skall drömmen, stirrande mot framtids-mörkret,
Ej qvalfullt mera föda uppå nytt
De faror, dem din hjelte-arm re'n dödat? —
Lik seglaren, som utan rast och ro
Har brottats natt och dag med vilda stormar.
Af hvilka kosan stängts till Nya Verlden,
Så skall ock du omsider hamna vid
Den nya verld, som öppnas dig af friden.
För din skull önskar jag, att fridens kuster,
Dem hoppet målar för din blick så nära,
Ej blott en svekfull hägring skulle vara.
En seglare, som jag, den ödet kastat
På vida haf, der häftigast det blåser.
Får dock ej tänka på att styra in
I hvarje bugt, dit vinden icke hittat.
Ej blott hans pligt det är, att hålla sjön;
Det är ock tryggare, att öppna stormar,
Än dolda reflar möta. Och pirater,
Som skulle bäfva för hvar öppen strid,
I strandens blindskär och dess buskar finna
De bundsförvandter, som till anfall mana.
Du tjcktes sjelf dock hoppas ändtlig frid.
Ja — frid i sinnena och ro i landet,
Och en försoning mellan vreda landsmän.
Men sjelf jag tror mig lika långt från friden,
Som från den vagga, der som barn jag somnat.
Det är dock rysligt!
Stackars maka! Du,
Hvars öde band din lefnads julle, ämnad
För stilla vatten, fast vid örlogsskeppet,
Som heter Fleming, och som oceanen
Har fått till hamn. Om, att din oro stilla.
Jag kunde söka mig en mera rolig — —
Gör ej din hustru orätt, Fleming, fast
Den utsigt till en lugnad tid, du öppnat,
Med veka önskningar mitt sinne dårat.
Jag vore icke värd din maka heta,
Om jag en hårsmån skulle vilja rubba
Dig från den hjelteban, du sjelf har öppnat
Och än skall staka ut. — Hur än det storme
Kring dig, du starke, jag mig känna skall
Mer lugn, emot ditt djerfva hjerta lutad,
Än ensam i en fridfull tempelgård.
Min syster Catharina, när hon sjönk,
Uti den store Kungens famn, ej tyckte
Sig mera stolt och trygg, än jag i din.
De följas åt ut. Kort derpä inträder Hertig Carls Sändebud, och ser sig försigtigt omkring åt alla sidor.
Här börjar kännas brydsamt, mer ocb mer:
Och låge hafvet mellan mig och Åbo,
Det skulle glittra skönare, än nånsin
Dess fjärdar sig från slottets fenster te. —
En vexling i mitt läge är väl möjlig,
Ja, sannolik — men annorlunda, än
Med mitt intresse tyckas kan förenligt.
I stället att jag stirrar nu åt berget
Här midt emot, med längtan att mig röra
Så fritt derpå, som gettren vid dess branter,
Det kunde sig en vacker morgon hända,
Att jag i motsatt riktning måste kika,
Från berget hit åt slottet, och får se
Långt mindre lif, än hittills, samt det röja
Än mindre, än jag här det röja kunnat.
Så knappt det ock om lif och frihet varit. —
Ditt hjul i all min da'r jag följde, Lycka!
Kan du så otacksam emot mig vara,
Att åt ett annat hjul du i min dödsstund
Mig öfverlemna skulle? Än jag hoppas,
Att du, som hjelpt mig öfver månget svalg,
Hvaraf jag hotats, äfven nu mig bistår.
Vis' mig en flik utaf din klädfåll blott!
Jag fatta skall i den, ej släppa tag,
Förr än du hjelpt mig till mitt dolda mål. — — —
Den gamle Kern jag smyga sett kring slottet.
I afsigt att sig tränga dit. Det bådar
Ej godt. En skugga af sitt eget fordom,
Han vet för mycket af, hvad komma borde.
Tvi det der bonde-samvetet, som hindrat
Min dolk att gräfva graf åt all hans vishet,
Af hvilken intet gagn nu mer kan väntas! —
Hvad som skall ske, bör tima klokt och hastigt
Och tyst, likt dina steg, du djupa Natt.
Du fostrarinna af de största planer,
Och deras graf. Blif nu en vagga åt
Det, som jag vill — men graf åt Flemings vilja.
Mathilda inträder, utan att blifva varse Sändebudet, som dragit sig undan i en fördjupning på ena sidan. Hon blickar ut ifrån ett slottsfönster.
Sändebudet. Mathilda.
MATHILDA sjunger.
Hur rikt är himlens djup, då på dess yta,
Så mycken herrlighet i vexling rår!
Om jag fick välja, skulle jag väl byta
Med dessa, hvilkas ban kring hvalfvet går?
Med hvem mitt fria val jag skulle börja?
Med töcknet, som bär åskor på sin arm?
Så starkt det är, det tycks dock kunna sörja:
Jag derför vill det trycka till min barm.
Du hoppets bild, du sky, som purpurn målar,
Hvad har väl du att bjuda mig till tröst?
Jag önskar ej ditt guld, ej dina strålar, —
Men hoppet flyte till mitt arma bröst.
Och fogeln, som nyss flyttat från sin Söder,
Hvad tog han hem med sig väl derifrån?
I honom söderns varma kärlek glöder, —
Ack, finge jag dock dela af hans lån!
Men längst der borta, invid blåa randen,
Der möte stämts af himmel, jord och haf,
Den skira dimman står vid hemlands-stranden
Och längtar vingad till sin öppna graf.
Tag, milda dimma, mig på dina vingar,
Med all min sorg, min kärlek och mitt hopp.
När jag med dig till hafvets djup mig svingar,
Då får jag frid — men ej på fästets topp.
När Mathilda vänder sig om, märker hon först Sändebudet, som under sången sakta smugit sig fram. Hon närmar sig och säger till honom.
Förlåt, att jag en obekant har stört
Med lösa griller ur en flickas hjerna!
Med lösa griller! Vackra flicka — kunna
I menskobröst allvarligare tankar
Uppstiga, än de voro, som dig gripit?
I fall du skulle läsa i min själ,
Du funne der att tankar uppå grafven
Din längtan mötte.
Uppå hvarje hem.
Som sorgen redt sig, klappar denna längtan.
Men äfven genom dörrn, som ovan glädje
Har lämnat öppen, smyger samma längtan,
Liksom en suck från nära kyrkogården.
Der sorgerna i syskonsäng sig hvila.
Intränger i den blomsterklädda kyrkan.
Ack! Menskoglädjen är ju blott en blomma,
Hvars rot i grafven bor och bidar kronan,
Som dit skall sjunka, kanske innan qvällen.
Ni har väl ofta sett den blomman vissna?
Hvar finns den dödlige, som det ej skådat?
Men mer än mångens, blef min lott dock sådan.
Mitt hufvud bär ju sorgens drägt, och pannan
En djupttryckt grafskrift öfver dessa blommor.
Jag nog af sorgen pröfvat, för att veta
Att han till sällskap ensamhet blott älskar.
När jag gått bort, hon kommer i mitt ställe
Och ger den tröst, jag fåfängt ville gifva.
Hon vänder sig om, för att gå.
SÄNDEBUDET, för sig sjelf.
Sentimentala fraser tyckas icke
Här taga skruf. Men frestom annorlunda!
Han går raskt efter Mathilda, fattar hennes hand och förer henne tillbaka.
Du får ej lemna mig så ensam här,
Bland sorgsna minnen, dem ditt qväde samlat.
Du måste gifva dem ditt eget sällskap,
Och dina egna sorger än dertill.
Det lika ljuft, som sällsamt, är att se
En flicka bära manligt det, hvarunder
En man så ofta dignar ned i vanmakt.
Att bära sorgen, minst man kan sig lära
Af mig, som, spökrädd, ängslas icke blott
Då hä'n de gått; men äfven, när på afstånd,
Ej hunna fram ännu, de kasta skuggor.
Det är så qvinnans art. Ej hennes styrka
Sig röjer i att förekomma faran,
Fast hon den trotsa kan, när den är nära.
Vi männer sörje blott, hvad vi förlorat;
Ej öfver det, hvaraf vi än ej nåddes —
Vi förebygge det, om det är ondt.
Om denna konst jag kunde, lugn jag vore.
Det var en tid, då icke heller jag
Den kände än — och derför icke lugnet.
Af hvem Ni lärt den se'n?
Af lifvet — men
Dock tidigast af den, som gaf mig detta.
Er mor! Således af en qvinna dock?
Ja väl — en qvinna. Men en qvinna, sådan
Ej någon finnes mer i vida verlden.
Gick hennes konst med henne derutur?
Ej Ni misstycka bör, om frågans svar
Blir fremmande för Er — som Ni för mig.
Jag inser nog min djerfhet. Om det gällt
Mig sjelf, den aldrig vågat gå så långt.
Men när man sig bekymrar för en annan,
Den man tror hotad, — små betänkligheter,
Ej mer än spindelnät, vår vilja hejda,
Då vi försåtens giller önska bryta!
Den samma kärlek, som är ofta blind,
Ser stundom mer, än verkligheten visar.
Och älskarinnan drömmer om försåt,
Der hennes famn blott hotar med ett sådant.
Hvar finns den flicka, hvilken vågar älska
Med sådan kärlek, som ni menar, honom —
En hjelte, mera värd, än hundratusen?
Hon hejdar sig, liksom förfärad för sin egen ifver, och tillägger lugnare.
Men detta hör ej hitn — —
SÄNDEBUDET, för sig sjelf.
Ah, blåser vinden
Från detta håll? — Den föra skall till målet!
Högt.
Bevare Gud, att in jag ville tränga
I djupet af Er hemlighet. Personen,
Som Ert deltagande har lyckats vinna,
Är utan tvifvel äfven andras värd,
Liksom Ni sjelf har mitt till fånge gjort.
Jag derför vill förflytta i Ert hjerta
En hemlighet, som lades ned i mitt
Utaf den hand, jag älskat högst i lifvet,
Och som förvarats der, liksom reliken.
Ärfd från ett helgon, gömmes af Papisten.
Jag kan ej säga, att jag är blott öra:
Ty hjertat ock har del i hvad Ni säger.
När, återkommen från min första utfärd.
Jag möttes uti hemmet af min moder,
Och hon mig famnat forskande, hon märkte —
Så skarpsynt, som en moders blick blott är —
Att sorger buros med mig, dem jag icke
Uppå mitt sinne kände, då jag bortgick.
Min hemlighet låg snart i hennes famn:
Tre fiender mitt ungdoms-öfverdåd
Tillskyndat mig. För fege, att på svärdet
Sin dolska vrede lyfta öppet, de
Med onda ränker sökte mig förderfva. —
När detta jag förtäljt, min moder skiljdes
Med sorgsen hug från mig. Jag återsåg
Den dagen henne icke mer. Blott böner
Från bleka läppar buro hennes tankar
Till bäste Hjelparn uti all vår nöd.
Och morgonen, som lyfter allt ur stoftet,
Fann henne knäböjd än och tårbesköljd.—
Men ack — förlåt, att, vilseledd af minnen,
Blott heliga för mig, Ert tålamod
Jag satt för hårdt på prof!
Hvem skulle icke
Af dessa minnens helgd bli djupt betagen?
Berättelsen derom min längtan stegrar — —
SÄNDEBUDET, för sig sjelf.
Det var just meningen.
Högt.
Omsider trädde
Min moder fram; men nu — hur annorlunda,
Än då hon från mig gick! I hennes öga
En aftonrodnad efter salig andakt
Vek för en gryning, som af modersglädjen
Blef tänd deri. Hvad i sin själ hon letat,
Var funnet. Hennes son nu skulle räddas
Ur allt försåt, som ville snärja honom.
Är det väl möjligt! Men på hvilket sätt?
En Engels röst hon trott sig höra — då
Ett vaknadt barndomsminne kanske blott
Till henne hviskat. Rösten lärde, att
Hon borde söka upp förvaringsrummet,
Der våra fäder fordom hade nedlagt
Allt, hvad för dem det högsta värde haft.
Hon skulle finna der, ej dolda skatter,
Men en klenod — af henne högre skattad
Än hafvens perlor eller bergens guld.
Blott en atom utaf det funna borde
Upplösas uti den pokal, som högst
Af huset aktades. Se'n drycken pröfvats
Af kärleksfulla läppar först, den skulle
Af samma hand, som tillredt honom, räckas
Åt föremålet för en trofast ömhet,
Men föremål också för ondskans funder.
Och när han deraf druckit, vardt han hård
Mot menskors och Hin Ondes arga konster.
Min moder följde engla-röstens vink:
Beredde drycken, smakade deraf,
Väl vetande, att hennes kärlek dock
Den aldrahögsta var. Så helgad, bägarn
Utaf mig tömdes — och ifrån den stunden
Jag framgick trygg, som hafsörn går utöfver
De stormupprörda vågor, hvilka krossa
Allt annat, slungadt emot deras klippor.
Hur underbart! Men jag har länge vetat,
Att slika medel finnas. Dock — hvad båtar,
Att veta det och att Ni räddats, då
Jag ej kan skydda den, jag ville hägna!
Sändebudet betänker sig nägra ögenblick.
Er oro rör mig djupt, och fast jag icke
Vet hvem den gäller, jag för Er skull dock
Vill afstå ifrån gåfvan, som min moder
Uti sin dödsstund hängde kring min hals.
Han tar fram en medaljong, prydd med ett fruntiramers-porträtt, och öppnar den.
Se här förvaras denna återstod
Utaf det underbara mediet. — Hvarför
Skall jag i grafven taga det med mig,
Då något godt jag dermed göra kunde?
Jag sjelf är gammal, äger ingen mer,
Som skulle kärleksfullt bereda drycken,
Om jag den ock behöfde än en gång.
Er hand ett bättre bruk deraf kan göra. —
Det bästa jag att bjuda har, Er skänkes;
Men låt min tår den fukta först och läppen,
Välsignande min moders minne vörda.
Han tager ur medaljongen förgiftet, som är höljdt i dyrbart omslag, hvilket af honom kysses.
Hur skall jag kunna tacka Eder?
Flicka!
En handling, såsom min, den göres icke
För att ett vanskligt tacke-offer skörda.
Han lefver nog, som skall den en gång löna,
I Sin rättfärdighet, som den förtjenar. — —
Ej såsom gärd utaf din tacksamhet,
Men blott för att ej gåfvan skall förfela
Behörig verkan, du mig svärja måste,
Att du bevarar denna hemlighet,
Tills du dess verkan pröfvat — lika troget,
Som jag den sjelf bevarat.
Ja, jag svärjer
Vid minnet af min arma moders aska.
Nå väl!
Han öfverlemnar åt henne förgiftet.
Gud löne Er, så visst, som jag
Ert ädelmod ej mäktar återgälda!
Hon går. Sändebudet försjunker en stund i mörka tankar.
Det var ett rysligt dåd! Bland alla dessa,
Som tynga på den tomma plats, der fordom
Mitt samvet var beläget, finnes intet
Med det jemnförligt, hvilket nu föröfvats. —
Men den, som ändamålet vill, han bör
Ock vilja medlen. Räddas måste Sverige
Ifrån den ofärd, hvilken hotar det
Uti den Pohlske Sigismunds gestalt.
Af Flemings vilja buren, är han Kung,
Men skugga blott, när Fleming sjelf står lik. —
Du stackars barn, hvars kärlek åstadkommer
Förvandlingen — du gör ju liksom Fleming,
Som sjelf sig menar rädda fosterlandet,
Då han den afgrund vidgar, dit det sjunker.
Du måste dö — tillsammans med din gerning.
Att ej förråda den. Du sannolikt
Dör mera lugnt, än sjelf jag dör en gång.
Han skakas våldsamt vid denna tanke.
Du faller, arma flicka, som millioner
I striden fallit, lyftande till seger
De välden, throner, tankar, hvilkas sak
För kämpa-skaran varit fremmande —
Som Pohlens träldoms-ok för Sveas nacke.
Scenen förändras till Åbo stads torg, hvarest det hvimlar af folk.
Stenbock. Lubomirsky. Folk.
Jag ser, att något är å färde här.
Det ser jag ock; men hvad? Kan Ni det säga?
Ni stal ifrån mig just densamma fråga,
Den jag Er ville ge till skänks. Tro icke
Likväl, att jag en smulgråt är; och pank
Så hastigt göres. Med förenta krafter,
Vi vände oss till denne der. Hans näsa
Är skinande, liksom en fyrbåk. Säkert
Den vädrat opp, hvad vind det blåser nu. —
Vändande sig till den påpekade.
Ni ser så snusförnuftig ut, att Ni kan dela — —
Jo visst! För hela verlden har jag snus,
Af egen art och verkan och tillverkning.
Men dermed är ej tid. Ty större frågor
Här skola göras. Kuggas måste en,
På hvilken snus ej biter — knappast krut.
Skall någon kuggas? Det ju vore präktigt!
Vi äro med, om det ock gällde fan.
Väl just ej honom sjelf, men likväl en
Ibland hans bästa bundsförvandter.
DEN ANDRE.
Vår
Nyfikenhet Ni töjt på sträckbänk. Gör
Dess pina dock så kort, som möjligt.
Föga
Er fyndighet mig tyckes passa till
Ett längdmått för nyfikenheten, då
Ni icke gissat, att det gäller Fleming.
Claes Fleming! Nej, jag tackar Er ödmjukast.
Bjud åt de andra herrarne. Jag tager
Min Maths ur skolan.
Han drager sig undan.
Och jag tecknar genast
Uppå din rygg ett harpass, som betyg.
Han slår efter honom med sin påk. En annan grupp nalkas, uti hvilken Stenbock, förklädd, ifrigt gestikulerar.
Det är såsom jag sagt: hans tyranni
Af inga gränsor mera vet. Utur
Sin egen son han just på detta stället
Det unga blodet tappa skall.
Och detta
Med rätta, om det samme pojke är,
Som vår Krasinsky slog — —
Nå, har man sett
Förr en krabat, så långsint, som den der?
Var då Krasinsky icke värd sin död?
Han, som med satan slutit ett förbund
Och som var värre sjelf, än sjelfva fan.
Är det väl billigt, att den stackars gossen
Skall dräpas som en hund, då han befriat
Vår här från sådant odjur? Nej, jag säger:
Det får ej ske, och blott den värsta mes,
Med händerna i kors, kan det tillåta.
Men blossa då ej upp, som tända blår!
Nog vet du, att din mening min är äfven.
Flera andra hafva emedlertid samlat sig och gifva sitt bifall tillkänna.
Jag hört af säker hand, att han skall släpa
Hit ännu mer af det utländska packet,
För att med dem ihjälslå allt, hvad öfrigt
Än finns af landets egna barn, dem ej
Han hunnit äta upp. Ja, det berättas
För visso, att blodhundar, stora såsom
Små elefanter, göra tjenst vid skaran
För att uppspåra hvarje lönnligt smyghål
Och sönderrifva allt, som der sig dolt;
Och blifver något öfrigt, slukas det
Alldeles rått af hedniska Baschkirer,
Kalmucker eller annat dylikt otyg.
Det vore ryslit, men dock ganska troligt
Om denne, som i natt skall låtit strypa
Bengt Bonde, fast han gifvit honom lejd,
Och Bengt har uppfyllt hvarje faststäldt villkor.
Ja, lita sedan på Claes Flemings ord,
Fast städs han yfs, att hålla tro och lofven.
Så länge lifvet sitter i en, måste
Man förekomma den menedaren,
Mot hvilken ingen säkerhet mer finnes.
Hvad skall man vänta sig af en, som smyger
Hvar qväll och morgon sjelf och släpar andra
Till en papistisk håla, inredd till
Kapell i sjelfva slottet. Christendomen,
Den rena, sanna, löper största fara
Om denne Antichrist ej rödjes undan.
En fjerde, som blott hört slutet, framträder och tror sig tala till trosförvandter.
Det är en sak, väl värd att rätt behjertas.
Hans grymma falskhet sträcker sig ju till
Ej endast lif och gods, hvaröfver menskor
Må råda, men ock till vår helga lära.
Man aktar Konungens och Påfvens bud
För intet — låter kätteriets ogräs
Allt mera frodas, tills det öfvervuxit
Den helga Jungfruns bild och all dess dyrkan.
Härvid uppstår ett väldigt sorl.
I helvetet med dig, du värsta ogräs,
Som, itändt, bränna skall på Flemings samvet.
Ett sådant Regimente, under hvilket
Slikt kan uttalas uppå öppet torg,
Bör kastas ned i grundsdjupet, dädan
Det kommet är. Gå att bereda vägen!
Papisten nedkastas och misshandlas svårt. Stenbock vänder sig till Lubomirsky, som dittills gått mellan grupperna, utan att deltaga i deras oväsende.
Gör slut på packets gräl! Ett hufvud gif
Åt dessa skilda lemmar. Led dem fram
Med enigheten af Er viljas kraft.
Ursäkta mig! Mitt hufvud tycker jag
Dock nästan är för godt till ett åt packet.
Det medges lätt, herr Grefve! Men till medel
I Eder hand är packet ej för godt.
Ni det begagnar, såsom närmsta tillhugg
I nödens stund, att dermed drabba, hvad
Ni vill åtkomma. Se'n det gjort sin tjenst,
Uppå sin sophög kastas det tillbaka.
På mig går ingen nöd, så vidt jag vet.
Såå? Verkeligen! Ni då icke hört,
Hur Eder frände, Radzivill, blef kränkt
Ock förolämpad. Pohlens hela adel
En hjertstöt fått i hans person; och pacta
Conventa, dem ej sjelfva Kungen skulle
Antasta våga, blifvit sönderrifna
Utaf en sådan herre, som — Claes Fleming.
Och Ni, en ibland dem, på hvilka Pohlen
Sitt hopp har byggt — Ni, Republikens stolthet
Ni skulle rygga för en möjlig fara.
Ni vågar ej förfäkta här i fjerran
De rättigheter, som i Pohlen skulle
Till löftesmän ha Edert lif och blod?
Er frihet här förrådes — det är skam.
Men att en Lubomirsky ser derpå,
Och har ej ord, ej svärd, ej hjerta till
Att den försvara, är dock något värre.
Hvem dristar sig att tala här om skam,
Förräderi och feghet, och att blanda
I denna dy ett namn, som Lubomirskys?
En annan stund hans lif det skulle kosta,
Och kosta skall det ock. Men ögonblicket
För dyrbart är, att piska ur hans skinn
Den smädelse, hvaraf det är så stinnt.
Hit! Hit! Kanaljer — J, som kifvens der
Om lappri med hvarandra. J ju veten,
Hvar roten sitter till allt ondt, hvars frukter
Så bittert smaka Eder alla. Följen
Blott mig, och med gemensam styrka skole
Vi rycka upp den roten, och af trädet
Oss skära spön att tukta denne best,
Som alla våra rättigheter kränker.
Rätt underligt ljöd början af hans tal,
Men slutet var galant och han ju ser
Bra hygglig ut. Hvem är den unge mannen?
Du känner icke Grefve Lubomirsky?
Det var besynnerligt. En riddarsporre
Ej fästad finnes vid en mera dråplig
Och ståtlig herres fot, än hans. Hvarthän
Han månde gå, vi kunne trygge följa.
Han, som har lefvat städs i stora verlden,
Vet hvad som passar bäst för hvar och en.
Bör man alldeles blindt då honom följa?
Det är tvärsäkert!
Men dock något vådligt.
Går allt på tok, nog slipper han väl undan:
Småtjufven hängs — den store, han går fri,
Såsom det heter. Det är vi, som lemnas
I sticket.
Åh, var lugn! — Har ingen fara!
Om Flemingen jag känner rätt, så göres
Herr Grefven till ett hufvud kortare.
Då är en småtjuf, såsom du, långt högre.
En sanning, djup som natten, klar som dagen!
Lubomirsky har emellertid under häftiga åtbörder samtalat med de särskilda grupperna.
Tar ej Ert prat omsider, något slut?
Den, som är menniska, han följe mig
Till slottet! Fänaden må stanna här!
Till slottet! Lefve Grefve Lubomirsky!
Nej — först vi bryte Johan Flemings fängsel!
Större delen följer den framtågande Lubomirsky. Några af de tappraste pratarena smyga sig obemärkt undan; bland dessa äfven Stenbock. Daniel Hjort, som stått med korslagda armar midt ibland de oroliga hoparna, utan att deltaga uti deras förhandlingar, stannar ensam qvar på torget och blickar efter den sig undansmygande Stenbock.
Smyg, fräckaste bland fräcke, dig pånytt
Till dessa stigar, der du nedåt halkat,
Från brott till brott, från uselt till mer uselt
Lönnmördare, bakdantare, spion,
Din väg skall blifva kort numera! Jag
Vill sörja för, att du snart nog befrias
Från mödor, dem du, oträngd, på dig samkat
Hvad hafve ej vi andre rätt att göra,
Då landets ädlingar som Stenbock handla?
Scenen förändras till Högtidssalen i Åbo slott. Gustaf I:s,
Johan III:s, Sigismunds, Catharina Stenbocks och Catharina
Jagellonicas porträtter pryda väggarna. En väldig thron,
hvars ryggstöd bär en krona, synes längst borta i fonden.
Ett af fensterna leder till en balkong.
Claes Fleming. En Officer.
Min vilja du förstått?
Till punkt och pricka.
Så rätta dig derefter. Du väl mins,
Att en försummelse med lifvet gäldas,
I fall, som dessa?
Ej så lätt det glömmes.
Så gack i Herrans namn och gör din pligt
Emot din Kung, som vet förtjensten löna.
Officeren går. De Vijk störtar in, och snart derefter äfven
Johan Fleming.
Claes Fleming. De Vijk. Johan Fleming.
Jag var beredd på sällsamma besök.
Er visste jag dock ingalunda vänta.
Har det så långt då gått, att Flemings vilja
Ej ens med fängselbommars tillhjelp och
Med riddar-edens, binder någon mer?
Din vilja är oss lag och lik Guds bud;
Om här vi stå, är det att den förnimma.
Det var ej här den skulle Er förkunnas.
Af en upprorisk, stormig skara bröts
Vårt fängsels dörr; och hopen störtar hit
Inunder hotfullt dån, liksom lavinen.
Jag blygs försäkra, att vi icke bedt
Om en befrielse, lik denna. Löse
Vi ryckte oss ifrån befriarhopens
Smek — mer förhatligt, än den tyngsta boja.
Och nu vi stå för dig med ödmjuk bön:
Försmå ej offret af vårt svärd, vårt mod,
I denna stund allenast. Nu vår plats
Framför ditt stora, stolta hjerta är.
Gud gifve, att det blefve oss beskärdt
Din godhet löna och vår kärlek visa.
Med strömmen af vårt bästa hjerteblod.
Låt oss i detta ögonblick ännu
En gång få vara dina söner, att
Den skönsta rätt vi äge — dö för dig.
När faran är förbi, vi åter äro
Blott dina fångar, — om ej döden vänligt
Det fängsel öppnat, som din vrede tillslöt.
Ett vildt skri höres nedifrån borggården. Claes Flemings öga skimrar dervid af en jerf, heroisk eld.
Ej okärt blefve mig, att stödjas af
Er ungdomsdjerfva, starka arm, ifall
Här vore fara eller nöd å färde.
Men detta väsen, som sig blåser upp
Uti sin tomhet till en hvirfvelvind,
Förflyga skall, liksom en sådan, spårlöst.
Dock nej! Ett spår det likväl lemna skall,
Hvarvid min tanke dröjer re'n med glädje:
Det är Er trohets och Ert mannamods,
Som djupt sig trycker i mitt fadershjerta.
Ett trängre fängelse åt Er jag ämnat,
Än der Ni hittills dvalts — men det är ljust
Och varmt. Ni der otåligt redan väntas.
Er skynden derför dit.
Han pekar åt ett bland sidorummen. Mathilda skyndar i detsamma ut derifrån.
Men se! Det tyckes
Som bojan ej har tålamod att bida
Tills fången sjelf inställer sig. Den hastar
Fram till hans möte. Ej så mycken hårdhet
Jag af den väntat. Men kanske dess bättre
För fången svarar hon hans hela lif.
Mathilda kastar sig i Claes Flemings famn.
De förre. Mathilda. Lubomirsky.
O! Visste hela verlden, som jag vet,
Hur god och ädel du dock är — —
CLAES FLEMING, leende.
Du sjelf
Ju derom icke länge varit viss.
Du derför ej får vara ond på verlden,
Om hon i det, liksom i mycket annat,
En smula farit vilse.
Nej! Förgäfves
Du ber för henne. Jag är ond på verlden.
Lubomirsky inträder och hör dessa ord.
Gör, sköna Dame, dock undantag för en,
Hvars hyllning sig för Edra fötter kastar,
Mer vördnadsfullt, än någon anns.
Mathilda kastar en stolt, kall blick på Lubomirsky, och aflägsnar sig, jemte Johan Fleming och De Vijk.
Claes Fleming. Lubomirsky.
Herr Grefve,
Ni kom som skickad. Jag var i beråd,
Att be Er hedra mig med Ert besök.
LUBOMIRSKY, vresigt.
Ni kunde Er bespara det besväret,
Såsom Ni ser.
Jag tog det ock för afgjordt,
Att när det gällde Kung och land, de icke
Behöfde bida länge. Deras tjenst
Ju finner städse Lubomirsky redo,
Som vore fråga om ett — rendez-vous —
Är det ej så, man kallar i Paris
De ömmes möten?
Visserligen! Ja,
Så klingar detta ljufva namn på ting,
Än mera ljufva. Hvilken stad, Paris!
Och hvilket land, det Franska! Kärlekens,
Galanteriets tjusningsfulla lustgård!
En månad der mer fröjd åt menskan skänker,
Än i decennier Nordens bleka sol.
Det rika kapital, som Eder bildning,
Erfarenhet och ridderliga sinne
Ha' samlat in uti kulturens länder,
Får icke gräfvas ned — ej gå förloradt.
Vår egennytta, som vill draga fördel
Deraf, är icke mera tadelvärd,
Än Eder äregirighet, då den
Vill göra gällande förtjenst och lycka.
Det medges: när min ära sätts på spel,
Min girighet af inga gränser känner.
Ni inom dessa måste få ett spelrum,
Ej mindre fritt, än stort. Se här min plan!
Ni hört kanske, att — missnöjd med klimatet
Och annat här — Furst Radzivill har önskat
Till Pohlen återvända. Då jag såg
Den platsen tom, som hittills fyllts af honom
Det första namn, min tanke flyttade
I ledigheten, var Ert namn, herr Grefve.
Men — —
Jag förstår de inkast, blygsamheten
Vill lägga uti vägen för min plan:
Er egen ungdom, grånande förtjenst
Hos mången annan — eller mera dylikt
Ni vet likväl, att ej så lätt jag bringas
Ifrån en föresats. Gif derför vika.
Det bud, som återgår i dag till Pohlen,
För med sig mitt förslag i denna sak:
Och kärt mig vore, om Ni äfven sjelf
Personligen det ville understödja,
Ju förr dess heldre, hos vår Kung och Herre.
Min tacksamhet — —
Det är ju jag, som borde
Er tacka för den redebogenhet,
Hvarmed Ni andras önskan går till mötes.
Officeren återvänder.
De förre. Officeren.
Är det, som göras skulle, redan fullgjordt?
Jo, till det bästa.
Hur gick dervid till?
Som Ni befallt. Af ryttare och knektar
Jag sammandrog en skara, ställde den,
Med laddade gevär, till hands att vara,
Och redo vid hvar vink, som gifvas skulle.
Se'n trädde jag till hopen, mött af vilda
Åthäfvor, skri och — —
Det förstås. Men fortfar!
Man var ej ense om, hvad göras borde.
Då en del ville spränga slottets port,
Förmente andra, att man borde bida
Tills upprorshopens hufvudman hann komma
Tillbaka ifrån den beskickning, hvarmed
De låtit honom bortgå.
LUBOMIRSKY, med yttersta förbittring.
Ha — de lumpne
Trashankarne!
Tag saken kallt, min herre!
Ert nit för Kungens bästa hänför Er.
Omsider gaf man mig gehör. Jag sade:
Ni önskar göra bruk af denna stund,
Då stadens hedervärda borgerskap
Så talrikt var församladt. Öfvertygad
Om dess deltagande för husets lycka,
Ni ville ej förhålla, att i dag
Förlofning skulle firas mellan fröken
Mathilda Gustafsdotter och herr Johan.
Derefter inbjöds stadens menighet,
Till slottet och till platsen deromkring,
För att betydelsen af festen höja.
Hur upptogs detta budskap?
Ändlöst jubel
Flög, såsom svar derå, kring land och vatten.
Och derpå skingrade sig hopen lugnt?
Så hastigt var ej lugnet återstäldt,
Den galna harm, som hejdlöst framvräkt massan
Till slottets port, var idel menlöshet
Mot ilskan, som i sinnena sig tände,
Och ledarns namn och rykte vildt förtärde.
Sig hopen ansåg ej blott öfvergifven,
Men sviken och förrådd. Och som de sleto
Hans ära, ville de ock sönderrifva
Hans kropp, om tag på den de kunnat få.
LUBOMIRSKY, med raseri.
De fege skurkarne! Om de ock vore
Så många, såsom män på Wohlas slätt,
När Pohlens kungar väljas, jag dem ensam
Skall skingra, stycka och tillintetgöra,
Liksom ett lejon lammens usla skockar.
Gref Lubomirsky! Ni är ung ännu;
Er känsla brusar mot de vilseledde,
Liksom en vårflod öfver låga bräddar.
Skall jag, som ren var man, då Ni ännu
Ej hade skådat dagens ljus, Er säga,
Hur lätt sig känslan vilseleda låter?
Den är en källa dock till godt, som ondt.
Döm derför icke strängt, när den gått vilse,
Men led den heldre hä'n till ädla mål,
Att döma så, var hittills endast gifvet
En enda menska — Henrik af Navarra.
Med undran ser jag Er med honom täfla.
Officeren går. Mathilda inträder, bärande en präktig pokal.
Claes Fleming. Lubomirsky. Mathilda.
Se, fader! Stadens horgerskap förärat
Oss denna gåfva, såsom underpant
Af frid och endrägt.
Herrlig gåfvan är,
Men vida herrligare deras önskan.
De en begäran till sin gåfva fogat.
Hvad vilja de? Det kan blott vara ädelt,
De önska skåda dig — och vid din hand — —
Hvem då? Kanske min yngsta dotter?
MATHILDA hviskar rodnande och knappt hörbart.
Ja.
Hur vackert röjer sig ej folkets sinne!
Och det är så naturligt. — Menskan kastar
Ju gerna blicken på en rosig framtid,
Som lofvar träda fram ur det fördolda.
Fyll bägarn, du, mitt barn! Med rörda hjertan
En skål vi skole tömma för vår Kung
Och för hans trogna folk, som bör bli lyckligt.
Matbilda går, för att uppfylla Claes Flemings önskan; men stannar vid dörrn och talar för sig sjelf.
Det rätta ögonblicket nu är inne:
Jag ser Guds vilja, och den måste ske.
Hård hjelten blifve emot allt försåt!
Gref Lubomirsky! Ej Ni torde vägra
Att såsom husets vän oss följa dit.
Han pekar utåt balkongen.
Ni finna skall, att samma folk, mot hvilket
Ni nyss så häftigt vredgats, dock i djupet
Utaf sin själ har rum för gränslös godhet.
Mitt rätta ställe, store man, är aldrig
Vid Eder sida. Minst den är det nu.
Men jag Er följer in i sjelfva döden,
Om Ni befaller så, — som skugga jag
Mig ställa vill invid Er beros-dager.
Mathilda återkommer, med bägarn ifylld.
Har du beredt en ljuflig dryck?