Nejden utanför Åbo, i grannskapet af Kuppis källa.
Bengt Bonde sitter hvilande på en sten. Hexan kommer gående.
Förunderligt, att våra vägar åter
Tillsammanstöta, såsom när jag sednast
Med trötta fjät min snabba längtan följde,
Då den framför mig flög upp till min hembygd!
Än mera tunga dina steg nu äro:
Dig trycker bördan utaf nya sår,
Och blodet, hvaraf dina krafter borde
Uppbäras, färgar torgets stoft der borta.
Förlåt mig det — ty äfven detta onda
Af mig blef vålladt.
Tala ej derom!
Min goda vilja fann uti min kraft
En vapendragare, blott alltför svag.
Om alla såsom du fullgjort sin pligt,
Väl mycket vore annorlunda nu.
Hvad som är illa nu, kan blifva bättre.
Gud lefver ju ännu: Hans nådes sol
På våra barn skall lysa mera blidt,
Än den på våra stigar lyste ned.
Bengt, du har barn ännu, för hvilka du
En bättre framtid hoppas kan.
Förlåt
Att glädjen af min lycka uppref sår,
Som svida mer, än mina kunna svida.
Ditt hjertas sår, de blöda då odödligt?
Det är ju i en moders bröst de öppnats.
De flyta så ur källor, som ej kunna
Försina ens, af hatets bränder tärda,
Och icke bottenfrysa ens, när hämnden
Sitt stela isfjäll sänkt i deras djup.
Ha! Lava-strömmar bryta fram ur kratern
Utaf en moders hämnd, hur isbelagd
Den synas månde. Moderssorgen sjuder,
Med denna lava uti brännhet täfling;
Den sjuder evigt, evigt lika vildt
Som detta vatten sjöd ett ögonblick,
Hvaraf min lefnads ljufva blomma tärdes
Och lifvets dal förbrändes till en öken.
Ack! Jaga hädan dessa bistra minnen.
Förjaga minnet deraf, att du lefver,
Då du på sträckbänk pinas. Jaga känslan
Af hvad du lider då, ur dina lemmar, —
Och minnet af hvad jag har lidit, skall
Din glömska följa, fastän tungt ocb långsamt.
Du arma moder! Ej du glömma kan —
Jag fattar det, fast jag ej vågat tränga
Till djupet af ditt hela olycksöde.
Hur fjerran vi än skiljas från de tider,
Då fädren sina vilda offer fällde
Åt vreda gudar, man af helig rysning
Dock grips, när oinvigd man vågar skrida
Till ställen, rysligt heliga för dem.
Af samma rysning jag tillbakahölls,
Hvar gång jag ville lyfta täckelset,
Som gömde hvad du längesedan lidit.
Och endast det, som ryktet bar på vingar,
Af alla väder lånta, hann derom
Upp till vår bygd, likt lemningar af hären,
Som slagen irrar, utan säkert mål. — —
Nu skiljas våra vägar åt för alltid.
Och främling för din smärtas rätta namn,
Jag bortgår än, som hittills. Det är billigt.
Du sjelf den burit; hvarför skall en annan
Kringbära endast hennes tomma mått.
Då ingen dödlig lindra kan din sorg,
Hvi skulle du kring jorden strö dess vigter?
Han vill gå.
Jag tegat länge; snart det ej beror
Af viljan mer, om tystnaden blir evig.
Snart dödens hand förseglar mina läppar;
Men dessförinnan vill jag bryta upp
Inseglet, under hvilket sluten ligger
Min hela lefnads djupa hemlighet.
Jag vill ej, att uppå min graf skall irra
Ett bländsken, som mig visar bättre eller
Mer ond, än jag har varit. Ingen värdig
Är, såsom du, att läsa denna grafskrift,
Som hittills knappt ens skymtat ur min barm.
Man säger, att din unga dotters lif
Föll offer för en grymhet utan like. — —
Hur helst man kläde sägnerna i blodfärg,
Framstå de bleka, mot den verklighet,
Hvras hamn de vilja synas.
Af Claes Fleming
Det var den första lärospånen i
Den konst, hvari han uppnått mästarskap.
Sitt mästarprof aflade han då redan.
Allt, hvad han sedan gjort, sig visar blott
Som en försvagad ålders bräckliga
Försök, att täfla med sin ungdöms bragder. —
Det var den tiden, då kung Johans trona,
Af samvetsqvalens ryckning endast skakad,
Gaf åt hans gunstlingar ny kraft och djerfhet.
Mer lycklig, än hans arme fordne konung.
Min make hade fallit uti striden.
Och fattig, som det krigar-enkan anstod,
Jag med min lilla faderlösa dotter
Omsider hamnade på Svidja gård.
En dotter af dess mäktiga baron
Der med ditt barn ju lekte?
Ja. Hvarandra
De älskade, och barna-åldern nedbröt
Rangskillnaden emellan dem. Som blomman
På tufvans höjd ej anser sig för mer
Än blomman, doftande vid tufvans fot,
Så ock barons Mathilda i min dotter
En like endast såg. Uti min vård
De växte båda. Snart min ömhet redde
Ej i min själ ett högre säte mer,
Dit jag den ena skulle lyftat ofvan
Den andra. Mina egna barn de begge
Re'n för min känsla blifvit.
Och en moder
De båda lika älskade i dig.
Jag dubbelt lycklig började mig känna,
Och dränkte pligtförgätet i min lycka
De sorger, jag bordt minnas. Straffet kom
Doct alltför snart, och vida mer förfärligt,
Än jag den värsta synd trott kunna näpsas.
Din dotter du förlorade?
Millioner
Af slik förlust ju drabbats. Tusende
Den lida hvarje dag. Men ingen så,
Som jag den led. Försynens vink ej ledde
Mitt barn i dödens famn, ur modersfamnen.
Försynens blick förmörkats, blifvit blind,
Likt höstlig himmels, der hvar stjerna slocknat
Och blott en vresig slump, vid galna irrbloss
Grep i min lilla dotters vackra lockar,
Och henne slungade i ett förderf,
Så gräsligt, att Försynen se'n ej vågat
Mer slå sitt öga öfver Finland upp,
Befarande att möta denna anblick,
Som upprests till ett hånfullt minnesmärke
Af tiden, då Försynen slumrat bort
I maklig ro, från jordens alla sorger.
Gud, som lät enkan lida, hvad du lidit.
Barmhertigt tål väl ock en mors förtviflan,
Hvars hädelse dock annars skulle kalla
Hans blixtar straffande på hennes hufvud.
På hvilken punkt kan Han mitt hjerta drabba.
Den Han ej sårat, krossat re'n? Hvad kunde
Han från mig taga, det Han ej lät ryckas
Ifrån mig så, att modershjertat visar
Barmhertighet mot Honom, då det tror,
Att Han deraf platt intet vetat. Om
Min klagan Han dock ville straffa, gjordes
Han lik sitt redskap, Fleming, hvilkens våld
Först kallar klagan omotståndligt fram
Och sedan straffar denna, som ett brott.
Din vilda sorg mig ger en gräslig måttstock
För hvad du lidit. Men du ville ju
Ditt olycksöde lägga aftäckt för
Mitt hjertas blickar. Stunden ilar. Låt
Din dystra saga i dess fotspår följa.
Förlåt mig, Bengt, att jag blott klagosuckar
Gaf, då berättelsen du väntat om
Hvad som berättigade mig att klaga.
Med ingendera plägade jag slösa.
Jag log, då hjertat sved. Jag teg, då ordet
Frambryta ville med omätlig makt.
Men då omsider detta hjertas sår,
De dolda, för en mensklig blick jag skulle
I dagen vända, bröt min klagan ut
I hejdlös fart, utur mitt slutna inre.
Det är förbi! Förbi, liksom allt annat,
Som väckt den sorg, hvars rop jag tystat neder.
Jag är så lugn på nytt, som jag det synts
I långa år. Och lugnt jag vill förtälja
Hvad som gjort detta skenlugn något dyrköpt.
Stenbock inträder, gnolande på en visa.
De förre. Stenbock.
Jag sökte muntra äfventyr; men ej
Jag tyckes gjort det bästa fynd, när hit
Min kosa ställdes. Lustigt lif jag älskar;
Men melancholiska figurer skymma,
Hvarthelst jag vänder mig, min lefnads glädje.
Ni möts af samma glädje, som Ni medför,
Herr Olof Stenbock, städs.
En ryckning genomilar vid detta namn Bengt Bonde, och hans hand lägger sig medvetslöst på skaftet af hans knif. Han sansar sig dock ögonblickligt, och synes åter lugn. Stenbock har dock bemärkt rörelsen.
Ursäkta mig,
Att obedd jag har vågat tränga in
I Er rådskammare. Men detta hvalf,
Hvarunder Eder öfverläggning plägas,
Ju räcker till åt alla.
Utan tvifvel:
Ty nederfallet det försloge nogsamt
Att krossa dem, som annars just ej hafva
Att skaffa någonting med himlen.
Den
Nog dröjer, att sig göra sådant omak,
Tills Er rådplägning öfver allmänt bästa
Ett lyckligt slut har tagit. Väntar himlen
Så länge blott, den spara kan sin möda
Att falla ned. Ty jordens krafter spisa
Väl till att stäfja Ert förbund. Jag vill
Emedlertid till Er förstärkning sända
En bundsförvandt, som jag såg irra nyss
Kring dessa nejder. Fast ej knif han bär,
Som vissa andra, kan hans vishet dock
Och den erfarenhet, han vunnit har
Uti Claes Flemings slott, Er gagna mycket.
Dväljs han i Flemings slott, han bäst ju passar
Till kund åt dennes högvälborne frände.
Stenbock fixerar skarpt och förnämt Bengt Bonde.
Hvad som sig passar bäst, det kan blott du
Och dessa lymlar, som dig bistå, säga.
Stenbock går. Bengt Bonde blottar sin knif med raseri.
Stenbock vänder sig likgiltigt och med förakt tillbaka.
Du kungamördar-skurk!
Säg! hvad befalls?
Vill du en pinne tälja, hvaruppå
Du hänger dig? Den mödan vore spilld —
För det bestyret skola andra sörja.
Han går. Bengt Bonde vill rusa efter, men hejdas af Hexan.
Bengt Bonde. Hexan.
Dig lugna, Bengt! Nog hinner straffet honom
Från annan hand, än din.
Men denne bof,
Vill oss förråda, störta i förderfvet.
Hvad har han att förråda? Hvad förderf
Kan han på oss väl samka? Vilja saknar
Ej denne usling nu. Men alltse'n han
Misslyckades i kungamordsförsöket,
Halffärdigt hvarje företag han lemnat.
Bäst var ändock, att jag mitt sista dåd
Ej ens hann börja; och det syns mig sjelf
Förunderligt, att i mitt tämda blod
Så mycken hetsighet ännu kan brusa.
Så länge än en droppe rinner, Bengt,
I dina ådror, skall den låga mäktigt
Mot allt, som nedrigt krälar uppå jorden.
Jag intet har att här bestyra mer;
Bort måste jag från denna stora pestböld,
Der hvarje andetag ger dödlig smitta.
Här har jag lärt på nytt min hembygd älska;
Hvadhelst der finns, en Stenbock finns der ej.
Du manligt här oss bistått. Nu din längtan
Att draga hädan, lemnar äfven bistånd
Åt all min svaghet, hvilken, svigtande
Inunder bördan, redo var att fälla
Ur själens djup den hemlighet, som länge
Tryckt deruppå, då ensam jag den bar.
Mitt ödes mening är, att hvad jag lidit
Och hvad jag gjort, skall otydt dö i natten.
Nämn svaghet icke — eller tadla min,
Som glömt, för stundens oro och bekymmer,
Din lefnads långa sorg. Men ej jag skiljes
Från detta ställe, innan bort jag bär
Till lifvet dessa minnen, dem du nu
Vill taga med dig in i grafvens tystnad.
Välan! Mig följ till mina sorgers källa;
Dit ledd af bistra minnens fors, jag går.
När soln i dag för femton år se'n grydde,
Den såg mig lugn. Då nästa dag den nedgick,
Dess glans uppå ett töcken icke gjöts,
Så svart som mina qvals. — Ej långt från gården
Vid vägen lekte mina båda flickor,
Med sina syskon, vårens första blommor.
Då kom en ryttarskara. Knektens lekar
Ännu den tiden icke voro det,
De sedan blifvit — fastän leken tog
En vändning, grymmare än hvarje allvars.
En ryttare i farten fångar upp
Min lilla dotter, och far af med henne.
En annan, smekande, uppå sin häst
Mathilda tog, baronens barn — — —
Var detta hennes namn?
Mathilda?
Det var och — är.
Han, som min dotter bortryckt, lemnade
Vid mina nödrop snart sitt byte dock.
Den andre aktade ej deruppå,
Men bortflög pilsnabbt med sitt glada rof.
Min nöd blef gränslös; och dervid jag mötte
En man från annat land, som följde hit
Med drottning Katharina af Jagello,
Och lefde nu som gäst på Flemings gård.
Det var Krasinsky — —
Himmel! Samme kämpe,
Den Johan Fleming slog i går.
Densamme,
Som sent omsider fick förtjenta lönen.
Han var mig gramse, se'n hans vilda lusta
Jag hade motstått. Honom bad jag dock
Om hjelp att söka upp Mathilda. Men
Han log blott hånande, och mente, att
Då jag hans sällskap hittills skytt, jag skulle
Nog finna ett, som mig anstode bättre,
Bland dem, af hvilka flickan röfvats bort.
Halft vred, halft lekande, tog han derefter
Mitt barn uti sin famn, och gick till Svidja.
Den lilla gret och sträckte sina armar,
Så länge hon mig kunde se. Det var
Den sista gången hon mig såg och — gret.
Min tid att gråta kom, och räckte längre. —
Emedlertid jag med förtvifladt mod
Flög bort i ryttarhopens spår. Blott dessa
Jag fann, men icke den, till hvilken spåren
Mig leda skulle. Qvällen mörknade
Alltmera, lik det hopp, mig upprätthållit.
Då såg jag hafvet blånande, emellan
Dess stränders björkar. Och en djup förtviflan
Gjöt i min själ den längtan, att få sänka
Uti dess svala famn min heta sorg.
Så godt det varit, om min längtans vink
Jag hade följa fått. Men annorlunda
Mitt ödes stig var tecknad ofvan stjernor.
Knappt hunnen stranden, såg jag långt från denna
En ekstock, hvarmed våg och vindar lekte
I nyckfullt välbehag; dock ledning af
En mensklig vilja kunde der ej spörjas.
Men snart, vid månans ljus, jag äfven märkte
Små barnahänder, hvilka lustigt ville
I vägomsköljda återskenet gripa.
Den späda gungade dervid så häftigt
Sin svaga farkost, att om hon på vågen
Re'n hade gungat, faran ej tyckts större.
Med ängslig hast jag sprang längs klipporna;
En annan båt till sluts ur deras skrefvor
Blef lösryckt, och i nästa ögonblick
Jag andlös tryckte mot mitt bröst Mathilda,
Som saligt log ännu åt dödsens lek,
Hvarur hon togs. Trött vid sin grymma lek,
Vid stranden ryttarn henne lemnat nyss.
Den späda vaggat båten se'n så länge
Tills den från sanden gled, och hon deri,
Lik månskensstrålen, flöt mot vida hafvet.
Lik henne, var ju äfven du nu räddad.
Jag trodde så, och bar med lugnadt mod,
Fast trött till döds, min ljufva börda hemåt.
Vår färd gick långsamt dock. När morgonsolen
Rann blodig upp, den Svidja än ej viste.
Mathilda slutligt slumrat stilla, och
Jag hade hjerta ej att hvilan störa.
Hon lemnades uppå en ladas stråbädd,
Men sjelf jag gick att spana öfver nejden,
Om ej ett menskligt väsende sig tedde,
Som kunde bistå oss. Och snart en gosse
Jag varsnade. Han sprang, liksom han jagats
Af vilda djur. När mig han såg, sig reste
Hans hufvudhår — och re'n på afstånd ropte
Han, under dödlig ångest: "Arma moder,
Fly, fly, så långt som vägen räcker till!"
Se'n föll han sanslös ned. Ifrån den stunden
Hans rop i mina öron ljudit, liksom
En evig själa-ringning för min dotter.
O! Herre Jesus! Hvad skall jag förnimma?
När gossen qvicknat vid, förtäljde han
Hvad som hans fasa vållat. Sjelf ett vittne
Dertill han varit uti herregården.
När, bärande mitt barn, Krasinsky hemkom,
Han möttes af Claes Fleming. Denne sporde
Med vresig ton, hvar hans Mathilda fanns?
Krasinsky log föraktligt, yrkande.
Att han mig lemnat qvar på vägen, se'n
Han fåfängt sökt afhålla mig ifrån
Att följa några ryttare, åt hvilka
Jag hade gifvit bort hans dotter. Fleming,
Af vrede skummande, befallte då
Pohlacken taga ur hans stall den springarn,
Som han fann bäst deri, och återhämta
Död eller lefvande mig sjelf; men barnet
Oskadadt, om hans lif var honom kärt.
Krasinsky lydde, trottsigt harmsen; bortred,
Och syntes icke mer i Finland, innan
Han af den stolte Radzivill hit fördes.
Emedlertid af fåfäng väntan uppdrefs
Till raseri Claes Flemings harm. Han svor
En ryslig ed, att om vid solens uppgång
Hans dotter icke fanns på Svidja gård,
Då skulle min — uti den största kittel,
Som gården ägde — sjudas lefvande.
Håll upp! Håll upp! Jag kan ej höra mer.
HEXAN, iskallt.
Du hört föf mycket, att ej höra allt.
Jag har ju mer än hört af denna sak. —
Du vet, att man på Flemings ed kan lita,
Åtminstone i fall som dessa. Kitteln
Af brännhett vatten uppfylld, natten lång,
Sjöd som vulkanens krater — som en afgrund,
Beredd att sluka en ditfallen engel.
Och engeln fälldes dit. — — När dagen grydde
Låg Flemings maka sjelf, låg allt, som lefde
I Svidja gård, på knä för denna klippa,
Som uti dagligt tal blir kallad Fleming.
Fru Ebba, hennes husfolk tiggde ont
Barmhertighet för den, som ondt ej gjort,
Så framt han, hvilken det bedrifvit nogsamt,
På nåd uti sin dödsstund skulle hoppas.
Det var förgäfves. Man till slut blott bad
Om uppskof, att han måtte låta solen
Gå öfver vreden ned. Kanske dock ångern
Sig hunne kasta framför handlingen.
Det vore bättre, än att den sig reste
Bakom våldsgerningen, och stängde himlen
I tid och evighet för gerningsmannen.
Det fåfängt var. "Rättvisan måste hafva
Sin gilla gång. Handhäfvarn fick ej tveka." —
Sin gång den hade. — —
O, du höga himmel!
Är du ej tom på Gud, som menskobarmen
Sig visar stundom tom uppå Hans fruktan,
Då har du sänkt djupt under dig en kittel
Mer het än grytan, som bordt hål sig bränna
Ned till hans botten, se'n hon vardt ett medel
För slik rättvisa af en syndig menska.
Det varit synd, om helvetet den grytan
Uppslukat hade. Nu den qvarstå skall
Som ett odödeligt tortyrens redskap,
Hvari Claes Flemings minne blir marteradt,
Så länge folkets minne lefver än.
Slikt glömmes ej, så länge modershjertan
Än klappa här, och barn invid dem fostras.
Daniel Hjort inträder med hastighet och vänder sig till Bengt Bonde.
De förre. Daniel Hjort.
Din plats är icke här!
Är jag den ende,
Som stannat, der det ej var godt för honom?
Din frågas mening fattar jag; mitt svar,
Det ligger i min bäfvan för din fara.
En fiende, en ny; du mot dig retat,
Som kan bli vådlig —
Jag i stället funnit
En vän, der knappt en sådan mer jag väntat.
Upprif ej gamla sår, du vet ju sjelf,
Hur bittert dessa svida; och det blifver
Nog tid, att slita våra tvister sedan.
Din första omsorg vara bör att fly.
Jag mötte Stenbock, som du förolämpat:
Hans ilska sprutar gift, och liksom menskan
Har äfven ormen blifvit värre, se'n
Han drefs från paradiset; och hans val
Af onda medel utsträckts i en verld.
Oändligt rik på ondt.
Är Ni ej sjelf
Betänkt uppå att undfly det förgift,
Hvaraf Ni tror mig hotad?
Ja! Jag vill
Fly med dig, Bengt, från detta Sodom, der
Det bästa, som det värsta, slukas upp
Utaf förderfvet. Låt mig följa dig
Till våra egna bygder åter — hemmet
För hjertats oskuld och för själens frid.
De äro än som förr, fast allt förändrats.
Då allt förändrats, skall du, Daniel,
Ej heller dem mer finna, som de varit.
Din plats är här. Dröj qvar, och som en man
Du stånde upprätt. Då kan än en gång
Sig allt förändra — här och uti hemmet.
Mitt hjerta är dock der.
Du det bevisar
Blott derigenom, att du hjertat bär
Städs i ditt bröst uppå det rätta stället.
Ni ryckt det ur mig, då Ni misstrott det.
Han går.
Bengt Bonde. Hexan.
Mot honom rar jag alltför hård, kanske;
Men sjelf för vek han varit. Hjertats godhet
Brast honom aldrig, men väl hjertats mod. — —
Det fanns en tid, då båda än du ägde. — —
Hvad du har lidit, vet jag. Hur du hämnats,
Låt mig få veta!
När det gräsligaste
Min själ förnummit, tycktes tankens urverk
Utlöpa i min hjerna. Småningom
Dock sansning satte det på nytt i gång.
Min första mening blef, att bida natten
Och i dess dunkel flytta ur min själsnatt
En af de bränder, som på själen tärde.
Jag ville tända under Svidja gård
En lusteld, värd att fira gårdsherrns lekar.
I lågan skulle han, Mathilda — allt,
Som andades, med mig begrafning hålla
Åt det förbrända liket af min dotter.
Af dessa tankar lifvad, kom jag åter
Till ladan, der Mathilda sof. Hon log
I drömmen ljufligt, nämnande mitt namn,
Och sträckte späda armarna, liksom
För att mig famna. Detta tomma famntag
Gaf räddning åt mitt skakade förnuft,
Och allt, som fanns förutan skuld på Svidja,
Och sparade dess skuldbetyngda herre
Till läglig tid — den, som hardt när nu kommit.
En hejdlös tårflod ur mitt inre bröt,
Och föll på den tilltänkta branden, innan
Den kastat ur min själ sin härjningslåga.
När natten kom, jag ängsligt tog Mathilda,
Liksom jag velat rädda henne ur
Den brand, jag påtänkt sjelf; och liksom Svidja
I eld och lågor stått, åt motsatt håll
Från det, jag ilade. På Guds försyn
Vår kosa sträcktes; blott en enda tanke
Mig ledde, stjernlikt klar. Jag ville hän,
Långt från min arma dotters pino-rum.
En tillflyktsort du måste ju bereda
Åt dottren, som dig ännu lemnats qvar.
Ja väl. Min första omsorg var dock endast,
Att hon ej skulle från mig röfvas bort.
Likt stjernornas, mitt tåg var äfven nattligt,
Så länge kända ställen än oss mötte
Och kända anletsdrag oss kunnat möta.
Vi ledo brist; Mathildas hunger dock
Mig tärde mera, än min egen. Målet,
Vid hvilket hvila, näring, kanske tröst
Oss väntade, ej tycktes närma sig,
Men skrida undan.
Mål din kosa ägde
Således dock?
När sansnipg återtagit
Min själ i sin besittning, och derur
Den närmsta fruktan vikit, klarnade
För mig ett sådant. Anförtro Mathilda
Jag ville åt min ädla ungdomsvän,
Herr Göstas maka. Nyss de flyttat båda
Till hennes fäders fordna herresäte.
Det huset älskade Claes Fjeming ej,
Af honom lönt med lika tänkesätt.
Hans dotter, när hon kom, som dit hon burits
På vänligt skygd der kunde säkrast räkna.
Det hoppet slog ej felt. Bedra'r ej allt,
Ditt skötbarn växte upp i herresätet,
Som husets egen dotter; och hon är
Densamma — —
Ja. Du vet om henne nu
Mer än hon sjelf och någon ann' på jorden,
Förutom mig, se'n hennes fostermor
Och fader båda vådligt nåddes af
Sitt sista öde, fast på olikt sätt.
Dig sjelf man sällan såg på herregården.
I början aldrig, se'n Mathilda ditkom.
Befarande Claes Flemings efterspaning,
Djupt i vår Herres skog mitt herresäte
Jag valde ut. Ibland dess skuggors vakter
Min sorg vantrifdes icke, fast om rummet
En annan gäst dock trängdes, hvilken flyktigt
Ett ögonblick trängt fordom i min själ,
Men blef der hemmastadd nu mer än sorgen.
Du menar hämndbegäret?
Det jag menar.
Att deråt smida vapen, blef mitt högsta,
Mitt enda lefnadssyfte. Dag och natt
I långa år, uti naturens urkund,
Som småningom mig uppläts, läste jag
Den djupa läran om dess ursprungs-krafter.
Hos öknens siare och vise gick
Jag ödmjuk länge uti barnaskola,
Tills jag derur som mästarinna trädde,
Med visshet att, när siarkraftens stund,
Af himlatecknen bådad, inne är,
I Flemings öra hämndestunden ringer.
Du tror den nära nu?
Den slår i morgon.
Tre gånger fem årsskiften hunnit tända
Den eld, hvars första gnista sprang ur lågan
Hans eget bud för femton år se'n väckte.
Vet han af det, som honom drabba skall?
Han vet!
Men hur?
Jag sjelf det honom kungjort.
Du! Han då dig har återsett?
En gång,
Men det förslog.
Och han ej dig förderfvat?
Att jag förderfva honom skall, du glömt —
Hans lifstråd nystad är kring dessa fingrar.
Hur såg du honom?
Uti en belysning,
Som anstod Fleming väl. Krasinsky, hvilken
Han sändt på ströftåg ut, red nattetid
Förbi herr Göstas gård, hvars ägare
Låg sjelf i fält med Er, och lemnat oss —
Jag var der äfven då — så utan värn,
Som himlens fågel — då den ej är rofvets.
Fast det befarats, våld likväl Pohlacken
Ej genast öfvade. Med hånfullt löje
Han lät de sina plundra, hvad dem lyste:
Men intet tog han sjelf. Dock, när hans folk
Sin roflust mättade till sluts för fräckt,
Dref harmen, väckt af gammalt och af nytt,
Mig inför honom, och jag ropade:
"Din vildhet kostat mig nog drygt, Krasinsky!
Låt detta gälla, såsom lösen för
Hvad som än återstår i denna gård!" —
Han kände mig igen, och log ej mer;
Men sade dystert blott: "Om jag dig kostat,
Jag gäldat det med själens salighet.
Förslår ej det ännu? — Dock annorlunda
Du var den tiden. Att uppå dig offra,
Det tycktes löna mödan. Lika mycket!
Vi måge nu oss anse qvitt. Farväl!" —
Jag ej förstod hans mening då. Hans bud
Till knektarne, att återlemna allt,
Var mera tydligt; och, fastän motvilligt
De lydde honom, se'n han lofvat sjelf
Tredubbelt återgälda, hvad de miste.
Samvetet slog omsider. Hvem väl kunnat
Det tro om honom?
Af Claes Fleming dock
Man vänta bordt den bragd, han förde ut.
Krasinsky med de sina bortred hastigt.
Men någon af hans folk lär underrättat
Claes Fleming om Krasinskys skonsamhet.
Då blossade hans vrede upp. Han röt:
"Att den förrädarn Göstas gods och gård
I lågor skulle stiga upp mot himlen,
Anklagande den troförgätne ägarn!"
Så sagdt, så gjordt. I natten tändes mordbrand.
Hvad sist jag öfverlefvat, hade jagat
Ifrån mitt öga slumren; men de andra,
Af ångst och trötthet brutna, slutit sina.
När lågan flammade, ur vakna drömmar
Jag uppspratt häftigt, väckte främst min älskling,
Mathilda — störtade med henne ut
Igenom denna äreport af flammor,
Ur hvilken hennes hem till aska nedsteg.
När ut vi hunnit, mötte vi Claes Fleming;
Ett isfjäll lik, han stod vid lågans eldberg.
Men när hans örnblick såg mig ila fram,
Liksom af lågans röda vingar buren,
Då skakades hans väsens fasta grundval,
Kanske för första gången, intill bottnen.
Ett ögonblick det tycktes brutet, splittradt.
Men snart han öfvermannade sin bäfvan
Med väldig kraft, lik jorden, hvilken kufvat
Den bäfning, som har kommit den att darra.
En sällsam dallring röjdes likväl än
Uti hans röst, när han mig bistert sporde:
"Hvad har du gjort utaf min dotter, qvinna?" —
Med dödens lugn jag sade: "Nyss hon fanns
I lågorna, som du åt henne antändt.
Men hvar, mordbrännare, dväljs nu min dotter
Dock, jag det vet. Ser du ej henne vinka
Dig för en högre domstol, än din egen?
'Rättvisan måste ha sin gilla gång.'
När nästa gång jag står inför dig, Fleming,
Var då beredd att stånda inför Gud!" — —
Han svarte intet; rusade i branden,
Hvari han trodde sig sin dotter finna,
Och som förtärde allt, hvad der var lemnadt.
Herr Göstas maka fann sin död i detta
Osläckeliga eldhaf. Sådan var
Den sista kunskap, hjelten fick om henne,
När han sig kastade mot Flemings pikar.
Men du och hon, som var ånyo husvill?
Hvad som än återstår utaf vår saga,
Är kort. Igenom Flemings hopar drogo
Vi, liksom blixten genom töcknen. Undan
För den, som trotsat deras bistre höfding,
Som ingen honom trotsat än, de veko
Med ängslig bäfvan. Större verkan, än
Af Edra klubbor, gjordes uppå dem,
Af namnet Hexan, som åt mig de gåfvo.
Och när vi våra egna skaror mötte,
Vi helsades med jubelrop. Mathilda,
Som deras fallne hjeltes dotter — jag,
Som den af högre makter sända hämnarn.
Jag vet, så var det. Men förunderligt
Det synts mig dock, att du din bostad valde
Bland biskoparnes gamla slotts ruiner.
Så nära Fleming — det vill säga faran.
Du menar faran, hvaraf Fleming hotas.
Der åteln är, dit samlas rofvets foglar.
Ej är det jag, som har att frukta något,
Tilldess mitt verk fullbordadt är — och sedan
Jag fruktar intet mer. Jag lefvat nog.
Är du så viss uppå din sak?
Så viss,
Som att min pligt jag fullgör, när jag hämnas,
Ej blott hvad sjelf jag lidit, men J alle.
Men bäfvar du ej för Mathildas öde?
Det är det enda, som mig än bekymrar.
Men Gud väl leder detta till det bästa,
Som hittills henne Han bevarat hafver.
Jag henne dolde undan menskors blickar.
Af henne visste länge endast Hjort,
Som gaf Mathildas tanke ljus och ledning
Åt hennes hjerta. Men omsider möttes
Hon en gång af herr Johan invid stranden,
Dit städse hennes håg och längtan gingo,
Och dit jag derför nödgats följa henne.
Ej den bekantskapen mig gjorde nöje.
Men Johan var dock menlös, som hon sjelf,
Och han var hennes — bror. Jag kunde ej
Förmena dessa barn att se hvarandra.
Hon, som förlorat allt, en tröst behöfde
Uti sitt glädjelösa, arma lif.
Dessutom trodde jag, att hennes känsla
Vid Hjort var fäst, ej blott af tacksamheten.
Jag visste ej befara, att den rena
Naturens röster skulle missförstå.
Och af hans broderskärlek hoppades
Jag stöd åt systern, när jag fallit undan.
Dold var för båda ej blott deras slägtskap,
Men hon ej visste ens, att hon åt sonen
Af Fleming egnade sin ömma känsla.
Det var nödvändigt; annars skulle hon
Med fasa stött sin broder långt ifrån sig.
Hon, som var kärlek blott mot hela verlden,
Allt hvad af hat i hennes väsen kunde
Hopsamlas, det förent mot namnet Fleming.
Hon honom hata lärt uti sitt hem — —
Sitt andra och sitt tredje hem.
Det första
Ur hennes själ re'n längesedan bleknat.
Dess minnen vakna nu som bäst måhända
På nytt deri.
Det vore mera rysligt,
An jag ens tänka vågar — jag, som dock
Ej skyggat har för hvad som rysligt synts.
Kern inträder och blickar förtviflad omkring sig, utan att tyckas fästa sig något visst föremål.
De förre. Kern.
Hvad går åt Eder, mäster Philip?
Kern uppspritter förfärad.
Hvem
Kan det väl vara, som sig vårdar än
Att spörja efter, hvad som felas Kern?
Ha! Det är du — du milda, som mig bortdref
Nyss från din hydda, att den icke skulle
Af Kern besmittas.
Tänk derpå ej mera.
Jag derom blef ju påmint åter!
Huru?
Ack! Jag förskjuten är af Gud och menskor;
Förlorad — dömd för tid och evighet
Det finns ej frälsning, ingen frälsning, ingen —
Om bergen skulle störta öfver mig,
Om jag af jorden sväljs, jag ej kan räddas —
Ej gömmas undan matkarna, som gnaga
Uppå min själsmerg.
Ve, olycklige!
Den rösten kom ifrån en menskobarm.
På länge ingen sådan till mig ljudit.
Den klang, som englarnes musik. O, låt
Mig falla ned och kyssa dina skotvång,
Du menska, som ännu en mensklig känsla
För den förskjutne, den fördömde hyser.
Befara ej, att jag besmittar dig!
Kern kastar sig ned för Bengt Bondes fotter.
Kom till mitt bröst, du olycksfödde man,
Om du ej fruktar, att dess hat dig sargar.
Ve! öfver mig, jag usla stoft, som vågat
En annans tjenare förmätet döma,
Och icke domen sparat har åt Honom,
Som rättvist dömer och — —
KERN, sprittande upp med förskräckelse.
Som rättvist dömer!
Men ock barmhertigt. Han din arma själ
Ifrån förtviflan rädde mildt. — Farväl!
Bengt Bonde går åt ett håll. Hexan åt ett annat.
För denna ljusskymt i en ändlös natt
Haf tack, o Herre! Du till viljan skådat.
Min varning bortsköt Fleming med förakt,
Då den från kunga-mördarn kom. Men bonden,
Som endast lidit, hvad som Fleming gjort,
Han kände i sin själ, att godt jag menat,
Och blef ett echo af Din nådes röst.
Han blir varse Daniel Hjort, som långsamt återvänder.
Der nalkas en, som kan om lycka tala,
Om hem, om vänner, hvilka akta honom.
Hans lärdomsskrud blef ej en Nessus-mantel,
Som tärt det innersta utaf hans lifsrot.
O! Skulle jag, som han, mig slutit in
I tankens rika, fria verld, och aldrig
På handlingarnes hala is gått vilse,
Jag ej behöfde fly den lycklige —
Och ej den olycksfullaste bland alla,
Om någon tillflyktsort än funnes till,
Som kunde dölja Kern för honom sjelf.
Kern går. Daniel Hjort blickar efter honom.
Han viker undan för mig, äfven han. — —
Du bortgått, Bengt, också till hemmets stränder.
Och lemnat mig här ensam, lik ett fotspår,
Af vandrarn intryckt i den öde heden.
Ack! Tom är verlden, tom lik fängselhvalfvet.
Hvarunder fången släpar sina kedjor
I åratal, och ej ett väsen möter,
Som skulle vänligt spörja, hvilka tankar
Frambryta i hans pannas djupa fåror,
Och hvilka känslor spränga hjertats kamrar,
Fast ej en länk de bryta ur hans boja.
Men är jag icke fri? — Ja, fri lik fogeln,
Hvars bur man öppnar midt i isig vinter,
Se'n vingen stäckts, och fängslets gallerverk
Hans himmel, jord och skog har länge varit;
Och han förglömt att reda sig bland drifvor,
Men saknar kraft att fly till andra nejder,
Der blomsterkedjor stäfjat vinterns framfart.
Är det ej re'n för sent? Kan jag bli frigjord?
Jag låg för länge i de dubbla band,
Som kring mitt väsende förrädiskt snärdes.
Utaf min kärleks smekande förtrollning
Och af den herrskarviljas allmakt, hvilken
Böjt ned min själ, liksom orkanen vassen.
O! Hvarför blef jag kastad ut i lifvet
Uppå en tid, då Finland var för trångt
För annat, än för Flemingarnes segrar!
En Fleming stal min kärlek — och det var
Hans rätt: jag får deröfver ej ens klaga.
En annan plundrade min mannakraft:
Och det är jag, som evigt skall fördömas,
Då han beundras ännu efter sekler
I detta land, der han ej annat byggt,
Än högar utaf grus, af lik bebodda.
Allt hvad han, ny Herostratus, har utfört.
Det minsta ord af denne fiende
Till allt sitt folk, uppletas skall begärligt;
Man skall med honom skryta, då man yfves
I rusigt öfvermod af store män,
Dem Finland till sin ära födde fram.
Men jag fördöms af desse, hvilka Fleming
Beherrskar än ur tusen-årig graf:
Fördöms, för det min svaghet icke motståit
Den tryckning, som de sjelfve känna än,
Fast graf och sekler spjernat emot denna.
Dock — åfven om du vore stor som verlden,
Mot sin lifegenskap min själ sig reser.
Din son ju kränkt en makt, långt mera helig
Och vördnadsbjudande, än din: min kärlek.
Hvi skulle jag ej kunna slita mig
Ur detta trollnät, hvari du mig fångat?
Berusad af den tjusningskraft, som strömmar
Utur din ande omotståndeligt,
Liksom ur kärleken — jag glömde länge,
Att ej min rätta plats fanns vid din fot.
Lik den, som sofvit ruset bort, och skakad
Ur höga drömmar, känner sig på marken,
Är jag ock hänvist till min låga dal.
Hvad skulle jag uti de stores salar?
Låg var den hydda, ur hvars dörr jag gick,
Lik dagakarlen, till sitt tunga arhet.
Från höga portar vänder jag omsider
Mer nedböjd, än från hemmets ringa boning:
Ty skuldlöst svällde då mitt unga hjerta.
Nu står jag nedtryckt, söndersliten af
Misstanken om förräderi, begånget
Emot det folk, jag hafver svurit trohet,
I lif och död, i medgång; liksom ofärd.
Och dubbelt nedtryckt, står jag en gång för
All samtid och all framtid, sedan jag
Tillbaka till min första fana trädt,
Och rifvit detta ledband, som mig förde
Beröfvad viljan — träl af Flemings vilja,
Och mindre fri, än fången stundom är
I skötet af sin centners-tunga boja.
Hvad båtar mig min stolthets hviskning om
Att dock min känsla städs orubbligt stått
Uppå det rättas regelbundna linie?
Hvem skulle tro mig, äfven om jag ville
Ödmjuka mig, att högt derom försäkra.
Med kraft af öfvertygelse blott talar
En handling, som sig aldrig sjelf förnekat
Och ej förnekas kan. Så sent det är,
Jag vill mig ställa under detta bröstvärn.
Ej uti penitentens tagelskjorta,
Med flärdfull ruelse; men som en man.
Ej verldens pris, ej dess förlåtelse
Jag eftertraktar ens; och minst jag menar
Mig värd martyrens törnekrona — fast
Den kronan stundom dock mitt sinne frestat.
Och synts mig afund, synts mig lifvet värd.
Med fast beslut jag går en makt att trotsa,
För hvilken Finlands alla klubbor sjunkit:
Min vilja reser jag mot Flemings vilja.
Scenen förändras till salen i Åbo slott.
Claes Fleming. Stenbock.
Claes Fleming är sysselsatt med att öppna några bref. Medan han genomögnar dessa, inträder Stenbock, utan att Fleming låtsar mårka det.
Om alla vore dock som Arvid Tavast
Och Gödick Fincke. Bättre män har Kungen
Ej i sitt rike, fast de smädas af
Den äre-, tro- och gudsförgätne skurken
Hans Hansson och hans lumpne själa-fränder,
Dem Gud och Satan samfaldt må förderfva!
STENBOCK, otåligt.
Du icke helsar, frände, mig välkommen!
Claes Fleming blickar mörkt på Stenbock.
Du är det ej. En lögn min helsning vore.
Så ljus då tycks dig tiden plötsligt vorden,
Att dina närmstes hjelp du kallt försmår?
Så mörk den ej kan bli, att på ditt bistånd
Bero dess dager eller skymning månde.
Väl mäktigare herrar, än Claes Fleming,
För lycka aktat, att af Stenbock bistås.
Den lyckan var för dig ej afundsvärd,
Om möjligt dock, för herrarne än mindre.
Det är så verldens lön. Så länge man
Behöfver dig, du smeks —- se'n stöts du undan.
Jag har ej pröfvat det: mig man behöft
Och än behöfver, mera än jag andra.
Och icke öfver mig du lärer klaga,
Då du om otack talar. Ej din tjenst
I anspråk togs af mig, ej heller tages.
Lik mycket! Jag dock gör, hvad mig min frändskap,
Liksom min trohet mot min konung bjuder.
CLAES FLEMING, ironiskt.
Det klingar ej så illa. Men hvad följer
På denna mycket lofvande ingress.
Du mig förhåne, bäst du vill. Ej kyler
Det af min ifver, att min pligt fullgöra.
CLAES FLEMING, otålig.
Så gör det då — om det med ord kan ske!
Här smidas dolda ränker emot dig,
Och mot den sak, hvars väldigaste hägn
Du varit hittills. Uppå en vulkan
Du står, Claes Fleming; och den väntar blott
På ögonblicket för sitt utbrott — —
Oh!
Det der jag redan tusen gånger hört
Af fega själar; och jag måste hafva
Natur af Salamandern, då så länge
Jag lefvat i den eld, som kring mig osat.
Har du ej annat att mig anförtro,
Än att jag ej på rosenbäddar ligger,
Dit ingen orm kan slingra sig, — du kunnat
Bespara dina varningar åt piltar,
Som än ej lärt att akta sig för elden.
Men då du ormen när vid egen barm,
Det höfves dem, som stå dig närmast, peka
Åtminstone derpå, när de ej sjelfve
Förmå bortrycka denna — skyddad af
Ditt eget riddarpantsars ädla hägn.
Det låter lömskt Hvad menar da dermed?
STENBOCK, för sig.
Det grep omsider. Högt. Jo, jag menar endast,
Att till exempel en med namnet Hjort,
Den du i skogen fångade som hjortkalf,
Åt hvilken du gaf boning, föda, vänskap,
Förtroende och allt, som binder menskan
Vid menniska, — han finns nu pläga rådslag
Med dina värsta fiender; han sig
Åt dem försvurit, till din undergång.
Det är omöjligt!
Lika möjligt dock,
Som att ej synnerligen väl dig menas
Utaf en qvinna, känd af dig, som andra,
Inunder heders-titeln Hexan, hvilken
Utgör det älskliga föreningsbandet
Emellan bundsförvandter, stämda såsom
En Mäster Kern, Bengt Bonde och mer dylikt.
Jag har Bengt Bondes ord, och bygger derpå
Mer än på mångens riddersmanna-ord.
STENBOCK, hånfullt
Har sändebudet, som här föreställer
Din väns och gynnares, herr Hertig Carls
Person, dig gifvit ock obrottsligt löfte?
Hvartill den frågan?
Den görs blott för ro skull.
Du vet, så väl som jag, att öppen fejd
Är mellan Kungen och Hans Konglig Höghet.
Utaf dess sändebud således ej
Förpligtelse begäras kan och gifvas.
Med honom dock jag tagit vissa mått,
Hvaraf hans skadelust till viljan inskränks.
Förtjensten af omtänksamhet förringas
Ju ej deraf, att tjuf, som hufvudporten
Har funnit stängd, uppå det oråd faller,
Att genom öppen-lemnad bakport smyga.
Jag dina mått och steg visst icke tadlar,
Och min beundran skänkes åt din tro
På tacksamhet hos dem, du godt bevisat.
Men tillåt en, som ej begärer något,
Att nämna om ett factum, rätt kuriöst,
Bevisande en enkel sats. Den lyder:
Det säkrare dock är på fränder lita,
Än uppå fiender, som stulit sig
In i ett hörn af ädla hjertans gömmen,
Då obevakadt det för sveket öppnats.
Du syftar på — —?
Daniel Hjort inträder dristeligen. Stenbock drager sig förlägen tillbaka, men Fleming fortfar att tilltala honom barskt.
De förre. Daniel Hjort.
Var god och fortfar endast,
Förutan krus. Af denne man behöfver
Din öppenhet ej låta hämma sig.
Han mitt förtroende re'n länge haft
Och deraf värdig är, så högt som någon.
Jag vill ej störa — och —
Hvad vill du då?
Du lät ju nyss förstå, att hemligheter
Af högsta vigt ditt trogna hjerta tryckte.
Är jag förtjent dem höra, så förtjenar
Min unge vän detsamma, äfven om
De honom icke skulle angå.
Af mitt nit
För mycket allvarsamt måhända tagits
De underrättelser, mig blifvit gifna
Från temmeligen säker hand. Det säges,
Att salig Konung Eriks Enkefru
I ensligheten rufvar uppå planer,
Som lätt en vådlig påföljd kunde hafva.
Det tros, att hon sig satt i rörelse,
Se'n hon beramat har ett hemligt möte
Med sin herr son, den biltoge Prins Gustaf.
Jag derför ansett, att min pligt mig bjöd
Skyndsammast derom underrätta dig,
Se'n jag på förhand redan lyckats taga
De steg, försigtigheten — —
CLAES FLEMING, med harm.
Mot en qvinna,
En fallen, olycksalig, som i fallet
Från jordens högsta branter bergat än
En engele rena, skära, veka mildhet!
Blygs, frände! Du, en riddersman, hvars blod
Dig binder vid hvad ädlast föds och lefver
I Sveriges ridderliga land, — du aktar
Ej under riddar-värdigheten, eller
Fastmer ditt menskovärde, att så stämpla
Emot en mor, som i sin bittra sorg
Den trösten söker, att sitt barn få famna.
Hvad helst du gjort mot hennes Kung och herre,
Är detta tusen gånger mera nesligt.
Men jag dig säger, Olof Stenbock: Om
Olyckans majestät i henne kränkes,
Med ditt förvållande, du räkne icke
På mitt beskydd då mer; och hvar du fälls,
Du falle ogild, såsom hvar mans niding.
Är det ditt sista ord?
Ja, sannolikt
Det sista ej för denna gång allenast.
Om baron Stenbock ej har annan talan
Att föra fram, än den, som fegt förstummas
När tredje man trädt in, då kan ej Fleming
Nedlåta sig att honom låna öra.
Du skall dock höra af mig än en gång.
Han bortgår förkrossad, men vresig.
Mer blid den stjernan tyckes varit, hvilken
Uppå din vagga lyst, min Daniel,
Än den, som glimmade uppå profetens,
Din namnes. Han i lejonkulan föll;
Du deremot en vanlig varggrop gräfvit —
Hvari jag störtar sjelf.
Hur kan du irra
Till slika dystra tankar? Lambsens sinne
Ju fallit på din lott. Hvad som är vildt,
Du icke lida kan — i någon mening.
Det vilda hittills jag ej endast lidit.
Jag det beundrat, såsom kraftfullt. Tiden
Är inne, rätta namnet deråt gifva,
Om jag ock lida skall — som mannen lider.
I drömmars verld du lefver helst, min vän.
Lätt deras trollstaf vexlingar kan ordna:
Så sorger, dem du förorsakar, lofva
Dig sjelf den njutning, som martyren hoppas.
Det goda, jag har verkat, ringa är;
Men ondt jag icke vet mig gjort åt någon.
Det ena, som det andra, är ett misstag.
Din tankes ljus, än mer, ditt hjertas värma
Har glädje spridt, närhelst man nalkats dig,
Som den från härden gjuts, se'n isens stigar
Man trampat, och i hemmet tänder brasan.
Men om ur denna vresigt spraka gnistor,
Än mot vårt ansigte, än mot vår klädnad.
Ja, kanske upp mot husets tak och väggar,
Då, Daniel, det händer lätt, att man
Sig önskar åter ut på öppna fjärden,
Der flingor snö och kylig vind visst yra
Kring oss; — dock derpå äro vi beredde.
Och på vår vakt mot dem. Vi klaga ej.
Men de der gnistorna från egen härd,
Som vilja skada oss, då annat väntats,
De göra ondt — ej endast när de bränna.
Är det ej så, min vän? Ditt fromma sinne
Ju fattar detta, djupare än någons.