Nej! En påminnelse Han ville gifva,
Att Hans långmodighet jag tröttat ut,
Då jag af svaghet kallnade för verket.
O! Vore jag så hård, som du mig tror,
Jag såge uti det, som händt Mathilda
Och henne drabba kan ännu, ett straff,
Förfärligt, så att helvetet blott kunnat
Uttänka det, men ej en menskohjerna.
Ett straff åt detta fromma, milda väsen?
Åt dottren af herr Gustaf — han, den bäste
Ibland de få af landets herrar, hvilka
I våra leder stridt och blödt med oss?
Det onda, hvaraf hon blir skuldlös träffad,
Tillbakafölle på dens grymma hjerta,
Som sett mitt lidande och alla andras,
Och aldrig sport dervid en rörelse.
Men finnes något menskligt än deri,
Af ett oläkligt sår hans hjerta skulle
Dock blöda, om det visste, huru nära
Mathildas ofärd rörer äfven det.
Du talar gåtor. Ej jag fatta kan,
Hur Flemings barm kan träffas af de öden,
Som blott fullfölja, hvad han sjelf begynt:
De lidanden, hvaraf Mathilda hemsökts.
Min gåtas lösning känner blott en Ende:
Men jordens tungomål Han talar ej.
Två kände den på jorden äfven förr,
Dock dessas röst förstummats re'n för alltid.
Tung trycker väl din gåtas hemlighet,
När du deraf så litet hittills delat.
Jag forskar ej derefter, då du obedd
Ej lagt den neder i min barm.
Om icke
Den går med mig i grafven, blir det du,
Som bergar den åt lifvet. Tiden dock
Är dertill än ej kommen; och ett brott
Uppslukas af hvart ögonblick, som bortflyr,
Då jag ej sökt att rädda min Mathilda.
Kan jag dig bistå, är jag dertill redo,
Hvad äfventyr mig dervid hota månde.
Ej hvad han vågade, men hvad han borde,
Af hennes ädle fader vägdes ju,
Då han från maka drog och hotadt hem,
Att med oss andra strida folkets strid.
Jag icke mindre af dig väntat, Bengt;
Du är en man, i ordets hvarje mening.
Min makt, som snart skall rädda Eder alla,
Är svag, när det Mathildas räddning gäller.
Jag trodde, att jag aldrig onödd skulle
Till lejonkulan återvända. — Herre!
Förlåt att jag ett mensko-ord nu bryter,
I hopp att icke bryta mot Din vilja.
Scenen förändras till Åbo stads torg, sådant det var i Sigismunds tid. Domkyrkans torn och öfre resning höja sig i fonden, öfver de mellanliggande husen. Det är töcknig natt, som småningom ljusnar till klar vårmorgon. En talrik vakt af Svenskar och Pohlackar svärmar på torget kring krigar-eldar. Då sorlet på torget stiger allt högre, släckas efter hand, men hastigt, de få ljusen, som äro upptända i kringliggande hus.
Krasinsky. Olof. Svenska och Pohlska Krigs-Knektar.
KRASINSKY sjunger.
Ej på jordens rund det finns ett land,
Godt likt det, som ifrån Weichselns strand
Sig mot alla verldens kanter sträcker:
Mörka flickor glöda eldigt der,
Och hvar knekt, som lans i handen bär,
Af en furste, hvilkens makt sig sträcker
Längre än den stackars Kungens.
Pohlens rike är de fries jord:
Bonden blef till slaf allenast gjord,
Och han måste lyda blindt sin herre.
Om hans hustru nåd för denne fann,
Eller fästmön knipes bort, minsann,
Han för det ej blefve mycket värre,
Fast han kröns som stackars Kungen.
Uti Pohlen skärs med tälgknif guld:
Ej behöfver krigarn göra skuld,
Ty han eger allt hvad juden eger.
Man ej pratar städs om "rikets lag",
Lag är der blott krigarns välbehag,
Och hans svärd der mer än spiran väger
I den stackars Kungens händer.
Uti Pohlen kan en enda man
Vida mer än allas vilja kan:
Säger en sitt veto, nederfalla,
Liksom idel stoft, förslag och val,
Huru än må slösas fagert tal
Om det gagn, de kunde ge åt alla, —
Utom åt den stackars Kungen.
Ej på jordens rund det finns ett land,
Godt likt det, som ifrån Weichselns strand
Sig mot verldens alla kanter sträcker.
Tokig den, som lemnar Pohlens jord,
För att frysa bort sitt lif i nord,
Hvarest vintern utan ända räcker —
Hin må slåss för stackars Kungen.
Ni plägar icke tycka, fader Olof,
För mycket om de visor, dem vi sjunga;
Och denna, som Ni hörde nyss, väl delar
Ert höga misshag, som de andre alla.
Ni träffat rätt. Den, som de öfrige,
Hvarmed J smitten fräckt vår rena luft,
Är skändlig ock gemen. Men likaväl!
Ett ställe fanns deri, som syntes mig
Den största sanning innehålla, hvilken
På länge jag ur Eder mun kar hört.
Du smickrar artigt, som din björna-art
Är städse van att göra. Roligt vore
Likväl att veta, hvilket ställe lyckats
Att skörda in ditt högtupplysta bifall. — —
Om jag ej missta'r mig, blef du förtjust
Vid tanken på den äran, som beskäres
Åt Pohlens bönder, uti deras hustrurs
Och fästemörs personer. Icke sannt?
Fy! — Utaf allt det fräcka, hvarmed visan
Var fläckad, detta dock var aldra fräckast:
Som bonde jag arbetat för mitt land,
Förr än jag bytte spaden emot svärdet,
Och började arbeta annorlunda
Derför; men lika troget, som jag hoppas.
Jag älskat har en fästmö, jag också,
Som blef min ungdoms maka. Längese'n
Den hulda togs från mig och från den jord,
För hvilken hon var alltför god. — Men när
Jag hör Er gäckas öfver afgrundsfog,
Som annorstäds drifs med det heligaste,
Jag falla vill på mina bara knän,
Och prisa Gud, som lät mig födas fri
Uti ett land, der kränkningen af hemfrid
Ej anses än som ädelt tidsfördrif
För den, hvars högsta värf är att den skydda.
Ni faller åter i prediko-tonen,
Hvarmed Ni ofta re'n oss tråkat ut.
Ni borde sjelf ha ledsnat, som vi andra,
Att höra den, och Er moral, som fåfängt
I tid och otid bäres fram till torgs.
Ni vet sjelf bäst hvad dråplig verkan Eder
Predikan haft; jag säger ej på oss —
Ty ej Ni sjelf ens lärer hoppas, att
I oss Pohlacker vinna proselyter —
Men på de andra, hvilka, likt Er sjelf,
Som frie bönder föddes, och som fostrats
Till vördnad för den hemmets frid, Ni dyrkar.
De hafva visat ganska nitisk lust,
Att uppå Finlands isar utplantera
En liten koloni af Pohlen — i den mening,
Hvarom nu frågan är, åtminstone.
Beklagligtvis! Ni har blott alltför rätt.
Exempel smitta, och tyvärr de onda
Långt mera, än de goda. Också ropar
All orättfärdighet, som blef begången
I detta arma, ödelagda land,
Till himlen högt, om rättvis vedergällning.
Det ropets bittra frukt kan mogna snart.
Och om det finnes något, som kan skymma
Den sak, för hvilkens rätt vi dragit svärdet,
Är skulden hos det öfvervåld, som öfvats
Uppå den sakens öfverfulla räkning,
Och under täckelse af kungamanteln.
Än tillhör segern konung Sigismund,
I denna stund; men andra tider kunna
Dock komma. Och jag säger eder, att
I fall de komma, vållas sådant ej
Af dem, som kämpa emot konungen,
Men dem, som säga sig försvara honom.
Ni öfvar lastligt tal och träder upp
Som olycksfogel, bådande en ofärd,
Hvaraf Ni förespår att kungen knäckes.
Det höfves illa en laglydig man,
Lik Er, att mästra förehafvanden,
Som muntra så hans trogna kämpars sinne,
Att vi ej spara lif och blod för honom.
Jag önskar, mer än hoppas, att min konung
Må hafva stridsmän, trognare än jag,
Bland desse, hvilka dricka glädjerus
Utur de usla brunnar, dem Ni prisar.
Och detta rus Er säkert gifvit mod,
Att finna något straffvärdt i mitt tal,
Se'n Ni så vördnadsfullt om "stackars kungen"
Uti Er visa täcktes sjunga.
Fnurra
Ej fåviskt, gubbe, öfver muntert skämt! —
Men det var godt, att du påminte mig
Om visan. Du mig ännu icke sagt
Hvad som, ur den, dig fallit så på läppen.
Jag vill ej heller säga det. Ty icke
Jag älskar väcka, uti oträngdt mål,
Ett gräl, som båta kan till ingenting,
Men tvertom skada ganska mycket.
Ha!
Jag fattar nu, du gamle räf, din mening,
Fastän din visa är blott halfqvädd. Du
Väl såge gerna, din förrädare, att vi
Pohlacker skulle draga bort och lemna
Det satans landet, der vi dröja endast
Emedan kungen här behöft vår tjenst.
Du ville, att vi öfvergåfve honom
Åt folk, på hvilket han ej lita kan,
Mer än en fästning på en vall af snö,
När solens guld på denna faller; eller
Ett störtregn banar åt den gömslen, i
En jord, der fegt den smälter bort i tårar.
Ej ens du sjelf tror, hvad din harm nu sagt.
Och bättre prof jag gifvit på mitt mod,
Än att behöfva det bevisa här,
Igenom att dig näpsa, som sig borde —
Jag vill dock öppet säga, att den sanning,
Jag funnit i din visa, låg, så som,
Du tycks förmodat det, uti den tanken,
Du talat ut om deras tokighet,
Som lemna egen jord och icke kunna
Sig rätta efter andra länders sed,
Men göra allt sitt till att den förderfva.
Pohlackar och Svenskar samla sig allt trängre kring de ordvexlande.
Hvad! — Andra länder säger du? Förgäten
Af ära, glömmer du också, att altt,
Hvaröfver spiran sträcks af Sigismund,
Ett lydland är inunder Pohlens rike,
Och bör sig rätta efter dettas sed.
Vet du ej mer, att hvarje knekt, som föddes
Uti det stora landet, är mer värd,
Än alla krypfän, som sig kalla här
För stora herrar i sitt björna-ide.
Och att en bondtamp, sådan som du sjelf,
Är ej ens värd att lösa upp hans skotvång.
Stå på dig, Olof! Du har ryggstöd nog.
Lär dem att veta hut, som intet veta!
Gif icke efter! Vi nog skola märka
Hans ryggstöd, som man slika stycken tecknar.
Frid! Frid! Kamrater — J från Weichselns stränder!
Och J, som ägen samma modersmål
Som jag! — Vår tvedrägt gäller ej blott oss,
Men drabba kan en högre sak, än den,
Ett lättrördt sinne nu har gjort till vår.
Hur skall ej hvarje ovän till vår konung,
Som för oss alla är en lika fader,
Sig glädja, om han hör, att vi, som varit
De tappraste, de trognaste, de bäste,
Som upprätthållit kunga-maktens helgd,
Nu vilje rifva, hvad vi sjelfve uppbyggt;
Och spola bort med strömmen af vårt blod
Den sådd, som hittills utur detta spirat!
Utaf vår hetta bortfräts hvarje skörd,
Och nordens kalla snö långt bättre kan
De nya frön bevara, dem vi utså. —
Måhända jag har vållat denna strid,
Som blossat upp emellan oss, hvars rök
Ej lät oss se, hvad som vår frid tillhörer.
Det felet vore dubbelt oförlåtligt,
Då ålderns snö sig lägrat på den is,
Som norden breda bordt omkring mitt hjerta.
Men värman, hvilken lefver hos mig än,
Kan likväl verka något godt kanske.
Den manar mig, att sammanfoga genast
En damm emot vår vredes vilda ström,
Uti ett vänligt handslag, hvari qväfves
Hvar gnista af den harm, som hotat nyss,
Att tända vådeld i vårt eget läger.
Låt mig, Krasinsky, lägga i din hand
Min, jemte bönen om förlåtelse,
Ifall du tror, att det var jag, som felat.
Lik qvinnan vek, jag låter icke locka
Min hand i dens, hvars ord mig förolämpat;
Som dermed fortfar än, då han försmädligt
Om ursäkt tigger — under talesätt,
Som mera dölja lömskt anklagelsen,
Än öppet bära fram ett erkändt fel.
Min hand, som slutit bättre slags förbund,
Är alltför god till slika upptågs gyckel.
Du är en niding, icke värd att slås
Till marken af den hand, som bjudes dig,
Förlåtande det fel, som blott är ditt!
Kamrater! Der J hafven en förklaring
På deras ömma ordalag, och på
Försoningen, som man med dem kan ingå.
Det lönar icke mödan, att begära
Rätt utaf denna ökens lilla kung,
Som sällan lyssnat till vårt klagomål.
Rätt vi oss skaffe sjelfva, det är sed
I Pohlen — — lika god, som någon annan.
Nedhuggom desse skälmar! — Då vi göre
En bättre tjenst åt Konung Sigismund,
Än då vi slagtat förr de arma djeflar,
Som sträckte knifbett emot våra lansar.
De stridsfärdiges uppmärksamhet bortvändes mot fonden af ett tumult, som närmar sig alltmer från en sidogata. Några Pohlska knektar släpa emellan sig Mathilda, som fåfängt stretar emot. Kämparne glömma for ett ögonblick sin stridslust, för att lyssna till det, som korama skall. Mathilda, hunnen längre fram på scenen, kastar förtviflade blickar omkring sig, och sliter sig slutligen lös från sina följeslagare samt hastar emot Olof.
De förre. Mathilda.
Hjelp, fader! — Låt mig arma så dig kalla.
Ditt anlet för ett menskohjerta tyckes
En spegel vara. Det ej liknar desse,
Der djurisk roflust lurar lömskt i blicken,
Som spanar vild sitt räddningslösa byte.
Du har kanske en dotter sjelf, som, fjerran
Ifrån dig skild, ej ropa kan till dig
Om hjelp i nöden, hvilken henne tränger.
Tro nu, att hennes bön bärs till ditt hjerta
Af mina bleka läppar. Skåda neder
Till mig med samma ögon, hvarmed du
Såg uppå henne uti afskedstimman.
Jag har ej fader och jag har ej mor;
Olyckan är min närmsta slägting, och
För dennas bön ej stängdes någonsin
Ett ädelt menskobröst. O, gif mig rum,
Ett litet rum i ditt, bredvid din dotter.
Du klagar, att du ej har mor och far.
Det är en verldslig sak; här finnas ju
Ibland oss flere, som ej nå'nsin haft
En far, och få en moder mera ega.
Och vi ej larma dock, som du, deröfver.
Men skulle vi en älskarinna mista,
Som du, så näpen, kunde tålamodet
Väl brista lätt; och rådligt ej det vore
För den, som toge dig, att sjelf sig bjuda
Som vederlag för en förlust, så dyrbar.
Hvad sjelf du mistat, lätt ersättas kan.
Vi skola för dig vara vida mera
Än fäder. Och vi unne gerna åt
Din skyddspatron, att moderspligten öfva
Emot dig, sedan du har följt oss först.
Hvar är ditt hem, mitt arma barn? Jag vill
Dig dit ledsaga, undan dessa vilddjur.
Jag har på jorden intet, som jag vågar
Att nämna som mitt hem. Jag är olycklig.
Du hör nu, gubbe, sjelf, att hon, förlupen
Från hem och från föräldrar, blott sig vändt
Till dig, emedan hennes säkra blick
Lätt fann den ende, som nog enkel vore,
Att dåras utaf hennes dumma fabler,
Hvarmed hon söker att sig göra rar.
Du kallat säker hennes blick; och rätt
Hon träffat. Och den kan ej heller ljuga
En oskuld, som ej bor i hennes själ.
Den säger sanning, som en morgongryning
Förkunnar att ej natten mera finns.
Min hjelp hon äskar och jag gifver den,
Så visst jag hoppas hjelp utaf min Gud! —
Jag eger ingen hydda sjelf, som lemna
Kan åt dig skygd; mitt hemvist är en kula.
Som delas utaf desse, dem du undflyr.
Men jag dig ställer under hägnet af
Vår store höfding. Uti Flemings vård
Är du mer säker, än i fadershemmet
Du någonsin har varit det.
Nej, nej!
Mig heldre döden gif som fadersgåfva,
Än du mig lemnar i hans bödelshänder!
Se'n du nu hörer hvad förrädiskt tal,
Hon vågar bruka mot Claes Fleming sjelf,
Du lärer lusten mistat, att dig göra
Medbrottslig i förräderiet! Släpp
Blott henne. Vi nog skola sörja för,
Att hon blir straffad så, som hon förtjenar.
För Guds skull, öfvergif mig icke nu!
Jag är ej brottslig, utan blott olycklig.
Hon tränger sig till hans bröst.
Jag vet det nog. Här är ej brott — här finnes
Blott offer; och det andra finnas skall,
Om någon vågar bära fräcka händer
På henne, som sökt skygd invid mitt bröst,
För hvilken jag med lifvet går i borgen.
J Svenske män, på hvilkas modersmål
Den arma burit fram sin bön om räddning,
I fall J låten desse fremlingar
I dag få rycka åt sig detta rof,
Som Ni ej kännen, skola de i morgon
Bortsläpa andra, som Er äro dyra.
J skolen bistå mig att henne skydda —
Mig, som Er bistått stundom, när det gällt.
Du tar den saken alltför hett, far Olof!
Är det så farligt, om de herbergera
En vacker flicka, hvilken stryker kring,
Och ej ens nämna vill sitt hem, på det
Man ej må återföra henne dit,
Der hon haft ledsamt och ej trifdes väl?
Han talar rätt. Låt ej ditt gämla hjerta,
Som gerna åberopar ålderns snö,
Bortsmälta så, vid första blicken af
Ett nittonårigt ögas dolda eld.
Flere gifva sitt bifall tillkänna.
Du himlens Gud! Är detta Svenska ord,
Och Svenska männers tankar? — Äfven jag
Har varit ung en gång — den tiden, när
Den store Wasas dag re'n börjat sjunka;
Men ord som dessa, från en ynglings läppar,
Ej nådde då ett gammalt öra, äfven
Om harmens löpeld bortbrännt alla band.
Du påstår, att han talat rätt, som tycker,
Att det är blott en ringa ting om oskuld,
Om qvinnors helgd, om en olyckligs bön
Bortkastas uti helgerånarns klor,
Och ingen hand sig höjer till försvar. —
Du sade sanning, Konung Gustaf, som
Du alltid sade det, när i ditt afsked
Du förespådde tiders ankomst, då
Man skulle vilja gräfva dig ur grafven.
De tider kommit snarare, än du
Väl kunnat ana; de re'n länge funnits.
J kämpar, fulle utaf eld och ifver,
Nyss, då en dåres ord Er galla svärtat,
J stån så lugne och förkunnen nu
De råd, som galenskapen gifvit in,
Liksom de vore höjden af all vishet.
Finns ingen här, som dela vill med mig
Min ära att försvara den betryckta,
Så går jag ensam mot mitt sista öde,
Såsom en man, som är för gammal re'n,
Att vika från sin pligt; men ej för gammal
Ännu att dö för den, om så skall vara.
Hit, Pohlens röfvarskaror! På ett lik
Slås Eder brygga till Er lustas offer.
Bengt Bonde framspringer med lyftad knif, sedan han en stund betraktat ställningen.
De förre. Bengt Bonde.
Ej på ett lik allenast, uppå tvenne
Går dessa vilddjurs stråt! Invid din sida
Står nu en man, som förr emot dig stått,
Men alltid närmast intill den betryckte.
Jag gifver gerna lifvet bort för henne,
Som du försvarar. Ej jag trodde mer,
Att det var värdt nog mycket, att få gälda
Min och de minas stora skuld till honom,
Som gifvit henne lifvet, och sitt eget
För Finlands arma, öfvergifna folk.
Han rycker svärdet från en närstående Svensk.
Der fån J mera visshet, än som fordras,
Att fälla den förrädarn Olof. Honom
Jag länge misstänkt för att ha försåtligt
Stått i gemenskap med dem alla, hvilka
Emot vår konung burit afvog sköld.
Gud dömme mellan oss! Han ser väl bäst
I hvilket bröst förräderiet ormar:
Om uti det, som bjuder allt sitt blod
Till att försvara allt hvad kunga-makten
Bör skydda främst: olycka, oskuld; eller
I det, hvars vildhet gör, att kungens makt
Syns blott ett annat namn för tyranni,
För våld! — J dröjen länge. Räcker
Det Pohlska modet icke mera till,
När tjugu måste hjeltedådet öfva
Mot tvenne män, som ej ha landsmän mer?
Rörelse bland Svenskarne. Mathilda rycker till sig knifven, som Bengt Bonde undanstuckit i sitt bälte.
Du ej behöfver detta vapen mer,
Men jag deraf kan göra bättre bruk.
O, kunde Ni Ert mål så säkert träffa,
Som jag skall finna mitt, då vore segern
Så viss, som, Eder undergång nu är.
Jag kan ej hindra Er från Ert beslut,
Ty jag vill Edert väl, och tiden är
Så ond, att döden gifver bättre hopp,
Än lifvet lemna kan. — Mig skänker rikt
Den död, jag ljuta får för Er, belöning
För all den trohet, hvarmed jag har älskat
Mitt fosterland och dem, som älskat det.
Då Pohlackarne, följande isynnerhet Krasinskys vinkar och uppmaningar, bereda sig att rusa emot Olof och Bengt Bonde, uppstår en ännu starkare rörelse bland Svenskarne.
Det vore nesligt utan namn och gräns,
Att öfvergifva den, som aldrig svek
I nöd och lust, åt de barbarers vildhet,
Af hvilka han blir hatad mest för det,
Som gör så kär för oss vår gamle Olof:
Hans Svenska sinnelag, hans lust att säga
Den sanning ut, som bor uti hans hjerta.
J gören som J viljen; men jag skulle
Med skam och nesa återvända hem,
I fall jag möttes der af helsningen:
Der kommer också en bland dem, som låtit
Sin stridsbror mördas, utan att ett finger
Upplyfta till försvar för honom, hvilken
Dock räddat flere bland dem förr i striden.
Vi följa dig. Den skammen nederböje
Vår hufvud ej, att vi förrådt vår stridsbror.
KRASINSKY rusar i vild vrede emot Olof.
Mitt handslag nyss begärde du, som tecken
Till vår försoning. Här det gifves dig
Långt mer uppriktigt, än i fall du fått
Det som bevis, att jag förlåta kunnat.
Han sårar honom illa.
Min sista stund är nära. När den kommit,
Min helsning bären till min hembygd, vänner,
Och sägen åt min son, att här jag fallit
Såsom en ärans man, med Gud försonad
Och med hvar menniska. — —
J, Svenske män!
Er äldste vän, den bäste bland Er alla,
Här ligger sårad. Hämnd! med blodig tunga
Till Eder ropa såren. Hvad har lifvet
För värde mer, än att det kan förklinga,
Som echo uppå detta rop om hämnd!
Han kastar sig med Hackapelitisk ihver på Pohlackarne, men såras af dessa. Johan Fleming störtar in, kort derpå följd af De Vijk.
De förre. Johan Fleming. De Vijk.
J vilde! Är det så J uppehållen
Den borgfrid, som J ägen att bevara.
Tumultet upphör ett ögonblick.
J handlen liksom den, som vore satt
Att vårda elden på ett heligt altar,
Och rifver endast bränder utur det.
Att dermed tända templets fyra hörn.
Hvem är väl denne dåre, som objuden
Sig tränger ibland manna-skaror, då
De fira såsom bäst sin högtidslek?
Den leken är ej gjord för dig, min gosse.
Gå hem! Din mamma kunde annars straffa
Dig, om din fina hy af krutrök skämdes.
Vet hut, Pohlack! Det är Claes Flemings son.
Ej rådligt vore, att på honom kröktes
Ett hår. Han är sin faders ögonsten.
Tack för Ert goda uppsåt! Jag dock är
En man, som sjelf vill stå för hvad jag gäller.
Berömvärdt är ditt uppsåt. Du begått
Ett misstag dock, då du dig kallat man.
De läppar, hvilka äga rätt att ge
Den, de tillhöra, vittnesbörd om mandom,
Som lagligt vittne böra åberopa
En smula skägg — det styrker deras anspråk.
Gack ned till Jericho och låt det vexa;
Du vet det stället ligger nära till,
Och ännu närmare din moders blick,
Som skall med glädje dina framsteg följa.
Din läpp ej saknar detta vittnesbörd,
Hvarom du talar: men ditt ord ej ställer
Fram något, som i godo går derför,
Att vettet uppnått höjden af ditt skägg.
Du skämtar lustigt nog, och detta skämt
Bevisar nogsamt, hvad jag nu dig sagt,
Att du ej passar, der det gäller frågor
Utaf helt annan art, än lek och joller.
Ur vägen måste du för våra lekar.
Du vill ej springa hem. Lik' mycket! Jag
En lekkamrat har här åt dig till hands.
Der gömmer sig en flicka, som re'n hunnit
Vid männers handtag vänja sig. Hon gifver
Dig tröst och mod, i fall ditt mod dig sviker.
JOHAN FLEMING blir varse och igenkänner Mathilda.
Min Gud! Hon här, i denna röfvarkula!
Jaså! Du också henne förr har känt.
Jag kunde nästan ana det, då så
Hon bäfvar för din far och herre, hvilken
Väl ej med samma glädje Er bekantskap
Har åsett, som J sjelfve. Vi Pohlacker,
Vi äro fördomsfrie. Gå nu blott,
Att din bekantskap lifva upp på nytt.
De Vijk hastar in.
Tig, djefvul! Hvarje hväsning af din tunga
Utspyr nog gift och etter, att deraf
Allt menskligt, heligt uppå jordens rund,
Besmittas kunde och förgås. Drag nu ditt svärd,
Och visa om det har en tusendel
Utaf din tungas mördarkraft. Jag vill
Först göra den för evigt stum; se'n gäller
Det Eder alla, nidingar, som sluten
En borg af Edra kroppar omkring honom,
Och med Er fräckhet hägnen in hans egen.
En efter annan träden fram mot mig,
I fall J icke älsken mer, att alla
På en gång, uppå äkta röfvarvis,
Er kasta mot en ensam fiende.
DE VIJK, lugnt och allvarligt.
Du är ej ensam, Johan! Jag dig bistår,
I lif och död. Jag har kanske att fordra
En skuld utaf din vänskap. Afstå, broder,
Åt mig ditt envig emot denne bof.
Du är för god, att i hans svarta blod
Ditt rena svärd befläcka, Johan Fleming!
Hvaren bör stå och falla för sig sjelf.
Mitt svärd du kallat rent; du dermed menat,
Att det ännu ej pryddes af de fläckar,
Som gifva glans åt hjeltens klinga. Jag
Den rätta stunden funnit nu dertill,
Och låter den ej tagas ifrån mig,
Ej ens af himlens salighet — — och dig.
För god jag icke vara vill att kämpa
Min strid för det, jag älskar mer än lifvet.
Jag dig förstår och gillar ditt beslut,
Du vill dig gifva sjelf ditt riddarslag. —
Hur det än går, blir jag dig nära, broder!
Till hälften endast du mig än förstår.
Pekar åt Mathilda, som de Vijk ej varsnat.
Se dit, och allt skall klarna för din själ!
Han går emot Krasinsky, som med osäker blick följt yttringarne af den inre förstoring, hvilken plötsligt växt i Johan Flemings själ och möter honom.
Hvart har ditt stora mod, som präktigt bars
Utaf de stora orden, flyktat nu,
När handling borde fylla tomma rummet,
Som de i luften lemnat efter sig?
Jag ser, att goda englar klingan föra
För dig; men fresta vill, om ej ändå
Min onda dämon blir dem öfvermäktig.
Han stupar efter kort strid, och fortfar med bittert hånskratt.
Du svek mig, djefvul, denna gång omsider.
Haf tack likväl, för hvad du lät mig göra
Och njuta, tills att vårt förbund blef slut!
Ditt välde vidta'r, och du skall väl öfva
Det på min själ, så som min kropp har öfvat
Sin makt på dig, förr slaf, men nu min herre. —
Hon spådde sannt, den hexan, hvilken sade,
Att blott ett svärd uti en ynglings hand,
Som vågat höja detta obefläckadt
Upp mot mig, skulle sönderrifva lätt
Det pantsar, som osynligt kring mig smiddes.
Af mitt förbund med dunkla makters höfding.
Mot Er, kamrater, svärdet kraften mistat.
Upp! Slagten honom, som mig mördat, till
Försonings-offer på barbarisk jord,
Der jag skall multna långt, ack, långt ifrån
Det sköna Pohlen, jag ej mer får skåda!
Pohlackarne bringas åter i rörelse af Krasinskys sista ord.
Ej låtom denna skam uppå oss falla,
Att af en pojke blifver nederslagen
Den tappraste utaf oss alla — han,
Som ställde sig att kämpa ensam ut
Vår strid — den gällde ju oss alla lika —
Och vi ej kräfva hämnd af banemannen!
Det stora Pohlen skulle rodna öfver
Så fega söner, om det erfar, att
Vi låtit sonen af en Finsk Baron
Onäpst afdagata' en krigsman, hvilken
Claes Fleming sjelf bordt hylla som sin herre.
J Svenskar hört, hur denne niding vågat
Att häda Eder store höfding — honom?
Hvars största fel måhända varit det,
Att han har älskat Eder alltför mycket.
Striden är åter nära att uppblossa. Då uppträder Claes Fleming, som hört de sista orden. Alla svärd sänkas ned och en allmän bestörtning griper de nyss så modige.
De förre. Claes Fleming.
Halt!
Gud nåde oss! Det är Claes Fleming sjelf!
Det är förbi med oss, förbi!
Ja väll
Det är förbi med tiden för det sjelfsvåld,
Som, se'n det slagit varglons klor uti
De hjertan, dem det afvändt ifrån kungen,
Nu rifver sönder hvad än återstår
Af dem, som kalla sig hans bästa vänner.
J ären säkert redan ganska trötta
Vid lif och lem, vid gods och hem, då J
De armar huggen sjelfve af, som borde
Försvara Er mot folk, af hvilka nåd
Ej står att vänta, om kung Sigismund
Sin starka hand ifrån Er tager bort.
J skolen känna snart till denna dock,
Och få det straff, Er gerning har förtjent.
Han blir varse den slagne Krasinsky.
Der ligger en, som var en bof; men tjente
Sin konung likväl tappert. Hvilkens hand
Har förekommit här Försynens och
Rättvisans dom. Hvem har Krasinsky mördat?
Djup tystnad.
Hvad denna ort, som nyss hört svärdets klang,
Nu blifvit plötsligt stum! En tunga vågar
Ej röra sig, att bära till mig fram
Bekännelsen om dråpet, handen öfvat.
Du talar blott om mord och dråp, min fader,
Och derför kan din fråga icke mötas
Af svar, ifrån en krigarskaras hjertan.
Hör jag väl rätt? Kom ifrån dig det ord,
Som lär Claes Fleming att sitt ord rätt ställa?
Jag tror mig brukat ha' det rätta, då
Det gäller att få veta, hur en krigsman
I fredlig tid, på sjelfva fridens altar,
Borgfridens höga hägn, har blifvit slagtad.
Ger ett tecken att Krasinskys lik skall bortföras.
Han, som du nyss har nämnt en bof, han föll,
Som han förtjente — för min hand, o fader!
CLAES FLEMING, döljande sin bestörtning.
Jag hade icke väntat detta svar
Uppå min fråga. Mitt beslut står fast
I alla fall. Och gerningsmannen blifver
Så dömd, som gerningen törtjenat hafver.
Finns någon här, som vet sig utan skuld,
Han gripe denne brottsling, före honom
Uti det strängsta häkte, som ger skydd
Åt staten, mot hvar öfverdådig ondska.
Du icke väntat af din Johans hand
Ett hjeltemod, så stort, som det han visat.
Jag vant mig vänta allt af dig, Claes Fleming.
Dock öfverträffar denna Romar-hårdhet,
Som öfvas af din starka själ uppå
Din älskling, hvad jag kunnat af dig vänta.
Du frågar, om här finnes någon, som
Sig vet förutan skuld. Kanske, att ingen
Står uti denna krets fullkomligt skuldfri.
Jag vet det ej — men ett jag vet likväl:
Det är, att en här finnes, vida mera
Tyngd under känslan af sitt fel, än han,
Som gjort den gerning, hvilken straffet drabbar.
Den skyldige är jag, som illa brukat
En vänskap, hvilken, rik på allt för öfrigt,
Hvad helst det gällt, var tom, förutan kraft,
I fall det angått afslag på min önskan.
Ett bifall utaf mig, en maning störtat
Din Johan i förderfvet. — En gång förr,
En enda gång jag bönföll dig om något,
Som för min lyckas lif ett villkor var.
Du gaf ditt bifall då, och illa jag
Dig lönade, då jag ej afvändt har
Den ofärd, som nu drabbat har din son.
Men hör ändå ännu en enda gång
Mitt hjertas bön. Låt den, som kallat fram
Det onda, äfven lida det han bör.
Förlåt din ädle Johan! Vänd mot mig
Din vredes hela tyngd — mot mig, som missbruk
Har gjort utaf den oerfarnes blinda
Förtroende till alla mina råd.
Jag älskar dig så högt som någonsin,
Och aldrig förr jag högre dig beundrat;
Men harmas måste jag likväl, att höra
Mig bli behandlad som en vettlöss dåre,
Af hvilken godt och ondt ej skiljas åt.
Jag harmas dubbelt, då du tror min fader
Nog blind, att icke se, hur blott din vänskap
Ingifvit dig — jag säger ej en dikt —
En sådan aldrig gått från dina läppar.
När det har allvar gällt — men likaväl
En likhet blott till sanningen, en bild,
Som lånat alltför varma färger af
Din vänskaps eld, för att de bleka dragen
Af förebilden ställa troget fram.
Jag kan ditt uppsåt icke klandra, Johan,
Du sjelf vill stå för hvad du sjelf har gjort:
Den lusten är kanske hos dig allenast
Ett gårdagsbarn; men uppå jorden redan
Den funnits länge — ty den föddes tvilling
Med mannens vilja, att till man sig adla,
I ordets högsta mening. Och den dör
Först när dess tvillingsyster ej mer finner
Vid något mannabröst ett fadersrum.
Den stundom ledt till öppen undergång;
Men der den saknats, låg förderfvet städse,
I än mer oundvikligt bakhåll, nära.
Hvad dom din gerning än må ha förtjent,
Det gläder mig, att ej ditt hufvud vill
Sig undandra' att bära bördan af
Den skuld, din hand har hopat deruppå,
Och fegt den kasta öfver andra skuldror.
De Vijk, du trott dig icke skuldfri sjelf:
Din näpst det blifve, att den skyldige
I ett förvar ledsaga, hvilket häftar
För honom, tills att undersökningen
Utstakar gränserna för rättvist straff.
Får jag ditt uppdrag tolka, som jag vill?
Jag trodde ej, att det en tolkning tarfvar.
Tack för det ordet! Vi tillsammans andats
Vår ungdoms fria luft; och nu, min Johan,
Skall fängsel-luftens qvalm sin tyngd förminska,
Då våra hjertan den gemensamt trycker.
Förutan döden ingen! var det valspråk,
Som band vår konungs moder vid sin make,
I nöd och lust, i bojan och på thronen.
Detsamma oss förenat, och det fäster
Oss vid hvarandra, om ock samma bila
Det sista samband blefve oss emellan.
Olof, som i half dödsdvala sutit på en framstående hörnsten af vaktens byggnad, uppreser sig med sina sista krafter och stapplar fram emot Claes Fleming.
Jag tyckte, herre, att du talat om
En undersökning, som bör röna ut
Dens fel, som slagit Pohlacken Krasinsky.
Förlåt, att oombedt ett vittne äskar
Inför dig ljud. Det har ej många stunder
Att mer förlora; och det bör dem bruka,
Att tala sanning, som kan saken reda.
Jag kan väl synas partisk, då jag blöder
Ett offer för dens hand, som fallit för
Din Johans. Men jag står beredd att träda
Inför en högre domarmakt, än din
Och hvarje dödligs. Då en lögn ej vågar,
Att spärra väg för hopp om Herrans nåd.
Min gamle, redelige stridsbror, Olof!
Jag känt dig längre, än mig sjelf jag känt,
Och sanningen jag lärde känna städse,
Närhelst ett ord gick öfver dina läppar.
Ej dödsens köld din kärlek kan förta'
Till den, du aldrig glömt i lifvets qvalm.
Kärt är mig än, så som det alltid varit,
Att höra vittnesbördet af din mening:
Rättvisan kan blott vinna deruppå.
Din Johans svärd bär fläckar utaf blod,
Men ren och skuldfri är hans själ likväl,
Så ren och molnfri såsom himlen stundom,
Fastän en blixt har drabbat derutur,
Som man ej väntat, och som frätte bort
Ett ondt, hvarpå ej solen ville lysa.
Det skulle varit svaghet, varit brott
Utaf din son, om han ej sökt förlama
Den arm, som helgerånande sig lyfte.
Jag dig förstår och länge dig förstått,
Claes Fleming, fastän hårda tiders vindkast
Omkring dig hopat töcken, som dig gjort
Oigenkännelig för mången blick.
Du tror dig böra visa för allt folk,
Att denna stränghet, som din hand har ledt,
När det har andra gällt, är än ditt sinnes.
När det ditt eget hjertblod drabba måste.
Men straffet, som du ämnar nu din son,
Har mer än sken af grymhet, och knappt nog
Ett sådant ens utaf den rätt, du hägnar.
BENGT BONDE stiger beslutsamt fram.
Ännu ett opåkalladt vittne beder,
Att lägga få sin skärf i samma vågskål,
Som redan sjunker under Olofs ord.
Jag vet, att mitt har föga vigt inför
Er domstol, herre; men då detta talar
Om Johan Fiemings oskuld, borde det
Dock gälla mer att fria, än att fälla.
Ni sjelf vet bäst, att sällan på min lott
Det fallit, att bevittna deras frihet
Från skuld, som ägt att bära Edra bud,
Och hvilkas vilja blott Er egen utfört.
Men om jag stundom trott, att något annat
Än rätt har öfvats, mot mig sjelf och mot
De mina, bjuder dock mitt samvet mig,
Att säga ut min mening, till försvar
För en person, som icke står mig nära.
Herr Johan handlat, följande sitt unga,
Sitt rena hjertas mening, annorlunda
Än de exempel, dem han stundom haft
För ögonen, väl kunnat honom lära.
Är han förtjent af straff, då har re'n straffet
Sin fordna art förlorat, och betyder
Nu blott belöning för en ädel handling.
Du är än här, Bengt Bonde! Jag dock trodde,
Att du, som städse funnits så beredd,
Att tadla löftesbrott hos alla andra,
Var mera bunden af ditt löftes helgd.
Du skulle genast lemna denna ort,
Och dig bege till nejder, hvilkas talan
Du trott dig kallad föra, sedan du
Helt andra vapen fört för dem förgäfves.
Hvarhelst du mellankommit, föga båtnad
Den sak har vunnit, som af dig försvarats;
Och den, till hvilkens målsman du dig bytt
På dessa ställen, der du äger intet
Att skaffa, vinner, fruktar jag, dock minst
På det försvar, du onödd åt den egnat. —
Hvad ser jag? — Du är sårad! Detta blod,
Som flyter ur ditt sår, bevisar starkt,
Att du ej nöjt dig med att endast slösa
Ditt ord på mål, som icke angå dig.
Ett svärd uti din hand till slut har rödjat
Nybyggen, invid gränsen af den vildmark,
Der, fridlös sjelf, du andras frid har stört.
Du bär en drägt, som fridens värf betecknar.
Ditt blod, som derpå flyter, passar der
Så litet, som uti en dopfunt, hvilkens
Invigda vatten helgar barnets tinning.
Och utaf detta blod gjuts fula fläckar
Uppå det lejdbref, under hvars beskydd
Du hit din kosa skulle fredligt ställa.
Och mitt är felet ej, om fläckarna
Det brefvets mening gjort oläslig redan.
Jag i min lefnad redan sett och hört
Så mycket underligt, att intet mer
Förvåning väcka kan hos mig. Men annars
Jag häpna kunde öfver Edra utslag. —
Ni menar, att det blod, hvars röda strömmar
Fly undan svärdens hugg ur bondens hjerta,
Frambärer visshet om hans brott, och icke
Fastmera talar om hvad han har lidit.
Man bör ej undra, att i dessa tider
Bevis så ofta funnos för de brott,
Man ville finna hos ditt arma folk,
Mitt fosterland — då re'n bevisning nog
Flöt på det blod, som dina söner miste.
Mitt lejdbrefs mening skymmes, säger Ni,
Utaf det blod, som bär min trötta ande
Från denna dödsens kropp, till grafvens hvila.
Må ske! Som lagen läses, lagen är:
Så menar våra fäders visa språk,
Som sjelfve rönt, att lagens rum har bredd
För motsatt tydning. Ni den starke är;
Er rätt är så den högsta — det är klart.
Jag denna lagförklaring länge känt,
Men har ej kraft att deremot mig sätta,
Och skulle spörja föga lust dertill,
Om jag ock ägde styrka till försvar.
Jag mången gång har tyckt: det vore lika
Hvarhelst en biltog i sitt eget land,
En fågelfri — som likväl föddes fri,
I annan mening — når sitt sista öde.
Jag tycker ej så mer. Långt bättre är
Att här förgås, inför allt folk, uti
Den stad, som kröner hela landets hufvud,
Än irra, jagad, likt det värsta rofdjur,
Uti den ödemark, der man sökt värja
Sin makas skogsrätt och de barns, hon födde.
Ni har väl icke tålamod, Claes Fleming,
Att vänta, tills att källan af det blod,
Som bragt Ert eget uti våldsam svallning,
Har torkat ut. Påskynda skall Ert bud
Min hädanfärd; jag ber ej om förskoning.
En ynnest jag begär likväl — den enda,
Hvarom en dödlig jag har nå'nsin bedt.
Må Ni mitt gråa hufvud akta värdigt,
Att höjas upp till spetsen af det torn,
Som kröner denna undersköna kyrka,
Bakom hvars fensters blommor friden blickar
På den förstöring, hvilken ute härjar.
O! Det blir skönt, att än med brustna ögon
Se dessa sköna fjärdar le i tårar
Mot vårens sol, och hoppas vår ännu
Åt Finlands stränder, utaf himlens Gud,
Fast Finlands folk har intet mer att hoppas,
Åtminstone af menskor. Nästa Söndag,
Då skaror blicka mot den höjd, hvars stämma
Dem bjuder hem till Herrans helga frid,
De skola se hvad tiden lidit — och
Fastän dess framfart tecknas annorlunda
Än vanligt, veta de, hvad deras frid
Tillhöra månde. Och de falla ned
På sina knän, och bedja tyst en bön
För Herrans ro åt den, som blifvit gjord
Uti sin sista stund till visare
Af tidens lopp, i dessa sista tider.
Och fast den bönen flyr på lätta vingar
Mot himlen hän, den trycker likväl nedåt
Med gräslig tyngd en annan bön, hvaråt
Man bäfvande ett annat namn plär gifva.
Förbannelse är denna bönens namn.
Ni vet kanske på hvem och bvilkens hus
Den bönens tyngder falla neder, herre!
Att denna tid så farlig icke är,
Som du den målat ut med mörka färger,
Bevisas klart deraf, att du fått tala
Till punkt, och lyssna kan ännu till svar.
Ni säger rätt: Er tid är icke farlig,
Och Er förtjensten tillhör äfven deraf.
Ni ställt så till, att lifvet är till börda,
Och döden synes oss en vinning blott.
När det så långt har kommit, byter faran
Sin gamla art, och synes endast räddning.
Och ingen finnas kan då mer så feg,
Att han ens hyckla vill ett ord, som kunde
Den enda räddning, han än hoppas, skymma.
Mathilda, som stadnat i bakgrunden och med ytterligt spänd uppmärksamhet följt handlingen, framträder med säkra steg.
Javäl! Så feg ej finnes här en man
Bland dem, som vuxit jemte våra skogar!
Och sjelfva qvinnan lär omsider inse,
Att ej den tid, som grundats af Claes Fleming,
Så farlig är, som hon den trodde förr.
Min tacksamhet mig omotståndligt bjuder,
Att ropa högt hvad han, som lifvet vågat
For mig, ej nämnde med ett andetag.
Den sak, som hänfört till hans sista strid
Bengt Bonde, var ej fremmande för honom.
Det var hans egen, angick honom nära,
Som alla de, hvari han kämpat förr.
Det var för mig han offrat sig, för dottren
Utaf en stridsbror, hvilken jemte honom
För Finland stått; och, lycklig mer än Bengt,
Fått falla på dess jord, som skölden faller
På kämpens bröst, när hjertat klappat ut.
Haf tack för all din trohet, du, hvars själ
Är mera herrlig, än de allas, hvilka
Sig kalla stolt för detta landets herrar.
Jag är så arm, att intet jag kan göra
För dig. Min sista bön likväl skall höjas
Till Gud, om evig frid för den, som offrat
Sin egen ro för andras blott. I templet
Får denna bön väl aldrig stiga mer,
Men kring hvar bön sig tempel städse hvälfva. —
Du vill det icke, och jag ej förmår
Vanhelga ens till båtnad för din räddning
En bön om mildhet, sträfvande till denna
Iskalla barm, der ej ett hjerta klappar
För egna barn en gång.
O, min Mathilda!
Ej sårade du också det stora hjerta,
Som du ej känner; och hvari så gerna
Jag skulle vilja ställa dig i rummet,
Som blifvit öde, då derur skall ryckas
Den kärlek, hvilken jag ej mer förtjenar.
Det fanns en kärlek, som du har förtjenat
Måhända vida mindre, än din faders.
Den finns ej mer, se'n jag omsider vet,
Att det var Flemings son, som stulit den.
Du älskar mig ej mer, Mathilda? Se
Uti mitt öga, som för sista gången
Emot sin morgons skönsta stjernor blickar,
Och säg, att du mig icke älskar mer!
Det vore godt! — Ej morgonljus få blända
Det öga, som i fängslets skymning öfvas,
Att skåda modigt in i dödens natt.
Mathilda blickar länge på Johan Fleming, som knäböjt för henne, och slår slutligen sina armar omkring honom, sig sjelf ej mera mäktig.
Jag älskar dig, Claes Flemings son, i lif
Och död! — Min faders blodbestänkta skugga,
Förlåt mig det! Jag kan ej annorlunda.
Mathildas blickar mötas i detsamma af Daniel Hjort, hvilken nyss förut inkommit och likblek stirrar på henne, hvarefter hon, vänd emot honom, utropar:
Af dig kan jag förlåtelse ej hoppas.
Radzivill träder upp med häftighet.
De förre. Radzivill.
Man kan dock icke vara öfverallt tillstädes,
Men hvarhelst mina blickar icke följa
Och öfvervaka händelsernas gång,
Sker ofog af en så betänklig art — —
Att Er närvaro knappt kan öka detta.
Det får ej öfverskrida alla gränser,
Och oundvikligt torde derför vara,
Att Ni aflägsnar Er, herr Kammarherre!
HADZIVILL, ryckande på sin värja,
Blod kräfver ett förfarande, likt detta.
Den mark, hvarpå Ni står, är re'n så hal
Af gjutet blod, att lätt deri Ni halkar.
Ett sådant fall dock vore mindre önskligt;
Men det blir oundvikligt, om Ni icke
På ögonblicket min befallning lyder.
Hvad! Er befallning! Vågar den väl stiga
Så högt, att sig en Radzivill derunder
Nedböja skulle?
Blott en sådan lutning
Hans Herrlighet kan rädda ifrån den
Upphöjelsen, som annars väntar honom
På berget Korpilais, der en triumfport
Står redo för hans räkning. Den bereder
En genomgång till ännu högre rymder,
Än der hans stolta ande redan ströfvar.
Se'n solen lyst på någon adlig sköld
I Pohlens rike, har ej sådan skymf
Ett furstevapen fläckat.
Adelns valspråk
I hvarje land sig skulle byta till
Ett smäde-rim, om tomma anspråks fräckhet,
Om endast adels-vapnets slöa värn
Står qvar på vakt, der ädelt sinne flyktat.
Må alla adels-vapen heldre krossas,
Än att de spöka såsom bleka skuggor
Uti den nya dag, man här vill tända.
En träl, lik denne der,
Pekar på Bengt Bonde.
djerfs bära vapen
Emot en krigsman, som af mig beskyddats
Och man tillåter, att hans fräcka arm
Får suga lif ännu utur hans kropp,
Då sjelf jag hotas med en upprest galge!
Nej, heldre vill jag helsa såsom sol
Graflampan uti mina fäders grifter,
Än se en dag, hvars morgon skådat dylikt.
Till Poblen ilar jag och — —
Lycklig resa!
En Budbärare inträder.
Men dröj ändock ännu ett ögonblick,
Tills vi förnummit, hvad som spörjs från Pohlen.
De förre. En Budbärare.
En skrifvelse ifrån Hans Majestät!
Var god och läs! Ni ser af innehållet,
Att Kungen icke delar fullt Er mening
Om regimentets duglöshet i Finland.
Sedan han läst brefvet, räcket han det åt Radzivill.
Hans Majestät åt Eders Excellence
Har öfverlemnat obetingad makt
Att göra eller låta i Hans stad
Och ställe, huru helst Ni finner godt. —
Herr Marsk och Admiral och Öfverhöfding,
Ni vill väl ej min ofärd vålla — —
Nej!
Den mödan kan jag gerna mig bespara
Er ofärd bärs inom Er, hvar Ni går:
Det står Er fritt, att sjelf bereda denna
I Pohlen eller här, som det Er lyster.
Radzivill bugar sig ödmjukt och går.
Man åldras hastigt uti krig. Jag märker
Det på mig sjelf, att jag är gammal vorden.
Hvad jag i går förnam, jag hade glömt,
Men mindes det för längese'n jag skådat.
Hans minnes svaghet i hvad sednast timat.
Förlåt dock, herre, den, hvars minne tärts
Utaf så långa lidanden, som mitt.
Vår Konungs kod, i detta bref, är skrifvet
Utur mitt eget hjerta: "Glömska åt
Det som har varit, hvarest ångern stigit
Uppå de platser, der det onda herrskat."
För att du må din ånger visa, Bengt,
Och straffas såsom du förtjenat det,
Du måste göra mig en tjenst. Du röja
Skall genom denna ock, att du blott minnes,
Med trohet, hvad som godt och ädelt varit.
Förutan skygd du icke lemna kan
Ju denna flicka, som du ville hägna
Med våda för ditt eget lif. Ledsaga
Till slottet henne. Hon uti min maka
Skall finna der en moder, vill jag hoppas.
O! Om Ni aldrig straffat annorlunda,
Än Ni mig straffar nu, finns ej i Finland
En redlig man, som icke vore redo
Sitt lif för Eder vedervåga gladligt.
Bengt Bonde går, åtföljd af Mathilda. Likaledes skingras de öfrige åt olika håll. Äfven Olof, stödjande sig på tvenne kamrater, lemnar scenen. Endast Daniel Hjort qvarstannar, och Hexan inträder kort derpå.
Daniel Hjort. Hexan.
Vik från mig, djefvul, fast jag fallit djupt!
Jag kände ju en ilning genomljunga
Min själ med glädje, då jag såg hans ofärd,
Som från mig röfvat bort min lefnads lycka.
Den tanken skall dock ej få makt med mig.
Fastän jag ingen fröjd i lifvet hoppas,
En fröjd lik denna inger mig dock fasa.
Mathildas hjerta, älskande och sällt,
Mig skulle salig gjort; men ej nog usel
Jag känner mig, att plocka upp det krossadt
Bland spillrorna af hennes egen lycka.
Hexan inträder, blickande oroligt omkring sig.
Hvar finns Mathilda?
Hon som bäst sig lärer
Att vörda Flemings hustru såsom svärmor.
HEXAN, med fasa.
Förr än hon lärt sig det, må Åbo slott,
Nedstörtadt, krossa allt hvad Fleming heter —
Och det, som aldrig får det namnet bära!
En Franciskaner-munk tittar skygg in på scenen. Han drager sig tillbaka, men återkommer genast derefter, jemte tre andra bröder bärande en likbår, öfvertåckt med en eldröd mantel, hvilken liknar andens, som visade sig för Krasinsky i Första Acten. Munkarne sjunga doft, medan de tåga till öppningen af Klöstergatan.
Chör.
Under menskans alla öden,
Säker om sitt rof, står döden,
Bidande den rätta stunden.
Åt den fromme öppnas himlen,
Men den onde rycks från hvimlen
Och mot djupen kastas, bunden.
Krasinskys lik förs dit hans själ förutgått.
HEXAN, häftigt skakad.
Den väg, han gått, är återgång omöjlig.
Slut På Tredje Acten.