Han går.
Claes Fleming och Bengt Bonde inträda under samtal med hvarandra.
Du känner ju det gamla ordet, Bengt,
Af högre vishet taladt ut, än vår:
Den, som till svärdet griper, falla bör
För svärd. Den läran sammanfattar strängt,
Men rättvist, domen öfver Eder alla,
Som omsmidt Edra yxor, hvarmed Ni
Bordt endast föra krig mot trädens kronor.
Ni vapen deraf gjort, som lyftats fräckt
Mot kunga-kronans helga tempel-lund,
Af hvilken ensam kan beskäras hägn
Emot de stormar, som de svage härja.
Re'n sedan långlig tid ej obekant
Den helga läran var mig, som Ni, herre,
Ånyo åberopar, såsom dom
Att fälla oss, se'n våra hufvu'n fallit
För Edra bilor, mer än Edra svärd.
Jag hört det ordet ofta repas upp
I fall, som bittert mot hvarandra svurit;
Och det har kastat tvekan i min själ,
Så att, i bruset utaf tviflets hvirflar,
Den sanna meningen försjunkit bortskymd.
Förvillelsernas makt är stor, J blinde,
Som lemnen Er åt ledare, mer blinde
Och värre, än J sjelfve. Solklar dock
Är ordets mening, der den ej förfalskas.
Det är en slutföljd blott utaf ett annat:
Gif Kejsaren, hvad Kejsaren tillhörer.
Den tolkningen, som nu af Eder gifves,
Är en bland dem, på hvilka jag har grubblat.
Men när jag sedan åter har besinnat,
Hur mild den helga Gudalärarn vär
Också emot den ringe, som utaf
De mäktige på jorden blef förblandad
Med markens stoft inunder deras sulor,
Då har en annan mening åter blixtrat
Omkring det svärd, för hvilket den bör falla,
Som först till svärdet skoningslöst har gripit.
Och huru lyder denna andra mening?
Hos mig har aldrig uppstått mer än en.
Jag derpå icke kunnat tvifla. Men
Han, som med kärlek trifdes bland de låge,
Förtryckte, hvilka i Tiberias våg
Sitt hjerta svalkade, förbrändt af nöden,
Han talte endast om den andens frihet,
Som borde fästa vingar vid de bojor,
Af hvilka slafvens kropp till jorden bröts —
Att dessa skulle trycka mindre tungt.
Han kände, äfven Han, en qvalmig tryckning
Utaf den dystra smedja, vid som verlden,
Hvari åt Juda-folket fjettrar gjötos.
Af jernet, hemfödt uti kejsar-grufvan.
Han visste, att ett svärd i slafvens händer,
Mot Romarns pantsarklädda hjerta brutet,
Blott nya länkar skulle gett åt bojan.
Och derför talade Han blott om hoppet,
Och sökte vända blicken upp mot himlen,
Långt från den jord, der blodiga ruiner
Allenast skulle krossat hoppets vinge,
Och sölat dennas skära glans för alltid.
Men skulle svärdet först blott gripits af
En Sigismund — och ntaf dem han utsändt —
Hvem vet, om icke fridens Gudatolk
Då sagt, att de just bordt för svärdet falla?
Du menar det?
Så är min mening, herre;
Men om den träffat rätt, det vet ej jag.
Vi lärt så litet, vi, som tuktas upp
Med svärdet blott, att slika djerfva frågor
Vi endast tvingas kasta fram, men lösa
Förmå vi icke dem.
Men derför ären
Ni också desto brådare att lyssna
Till hvarje munnens väder, hvilket blåser
Ur svikande profeters tomma hjernor.
Det vädret gör Ert sinne uppblåst, tränger
Derur all sanning, pröfvad och befästad
Af seklernas erfarenhet, och fyller
Er själ med hugskott, lärda utantills,
Och som ett ögonblick ej profvet hålla.
Så måste saken synas Er. Ni oss
Har sett allenast ifrån höjden af
Er häst, hvars hofvar trampat våra skördar;
Från mynningen af de kanoner, hvilka
Förkrossat våra lemmar; genom flammor,
Hvari sig speglat gruset af vår boning.
För oss, som sjunka ned på detta grus,
Sig mycket ter likväl helt annorlunda,
Än det ifrån Er höga ståndpunkt röjes.
Så pröfvade, vi lärt oss pröfva allt,
Förr än vi tro derpå. Uti ett tillstånd,
Så hopplöst såsom vårt, vi måste hoppas
Att meningar, dem fordna sekler alstrat,
Utplånas skola eller jagas undan
Och gifva v:lka för en annan mening,
I bättre samklang ljudande med Hans,
För hvilken sekler tyckas som en stund;
För hvilken Ni, den väldige Claes Fleming,
Står såsom menska blott, så väl som vi.
Jag vill ej tvista här med dig — —
Man vet,
Att Ni ej älskar detta slags bevisning.
Du är bra djerf, förtröstande uppå
Ditt lejdbrefs skygd, förskansningen, bak hvilken
Du smög dig hit, liksom en mullvad kryper
Inunder mörka hvalfvens säkra gömmen.
Jag litar på mitt lejdbref, det är sannt:
Ty på Ert riddar-ord jag städse litat.
Men ej jag smög mig hit. Jag vågar väl
Ej säga, att med öppen hjelm jag kommit, —
Som hvarje riddersman försäkra skulle,
Om än hans lock af hjelmen aldrig tryckts. —
Af öppen dag min gång likväl belystes.
Och om jag aldrig vågat träda upp
Förutan värnet, skänkt af Edra lejdbref.
Ni skulle ej så vred uppå mig blicka
I denna stund, och ej för Er jag stod.
CLAES FLEMING, räckande honom handen.
Det är en sanning, Bengt. En modig man
Står inför mig, och gerna vill jag tro,
Att en rättskaffens man der står derjemte.
Men jag förmodar, ätt du icke ställt
Din kosa hit, för att dispyter väcka
Om hvarje olik mening, som oss skiljer
Ifrån hvarandra. Gerna du behålle
För dig din mening, som jag min behåller,
Blott dina handlingar laglydigt böjas
Inunder det, som gälla bör för alla.
Jag hittills trott: vår handling borde vara
Blott öfversättning af vår menings grundspråk.
Nej! Nej! Och evigt nej! Hvar enskilds handling
Bör böja sig inunder samhällshvalfvet,
Som sammanbinder, hägnar, lyftar allt,
Af kunga-spiran lyftadt sjelft mot himlen.
Du har väl sett uti Domkyrkan, Bengt,
Hur sjelfva dessa högsta pelare,
När de mot hvalfvet nått, sig ödmjukt buga,
För att, förenade med dem, som höjas
Från andra sidan, ge åt hvalfvet stöd.
Hur ginge det, om hvarje sten ur muren
Framspringa ville och sig häfva upp
Emot det hela, eller golfvet sökte
Sig resa upp till tak — — —
Ack! Hvalfvet der
Ej störtar ned mot golfvet, att det krossa.
Det skulle göra så, om uppror brunne
Uti dess alla lemmar. Uppror, uppror!
Se der den vådeld, hvilken allt förderfvat.
Det slapp då ut omsider, detta ord,
Som, stängdt i Edert hjertas kammar, ryckte
Uppå dess väggar, för att väg sig bryta,
Såsom ett vilddjur, spärradt i en bur.
Ni slungat, herre, på oss ordet uppror,
Se'n Ni, måhända mer än någon annan,
Utkastat sjelfva saken, som Ni döper
Med det ochristeliga namnet: Uppror!
Två stafvelser, som sluka all vår rätt.
Liksom oss Gud en sådan aldrig gifvit;
Som bränna våra kojors arma hem,
Liksom en offer-eld den armes gåfva;
Som mörda våra kroppar, likasom,
Ej Herrans ande lif dit aldrig gjutit.
Allt menskligt anspråk, stammande från Gud,
Från våra fäder och från deras furstar,
Allt, allt tillintetgöres, sköflas, kastas
Som agnar, till en lek för alla vindar.
Och hvarför blir vårt menskovärde störtadt
I denna lejongrop, man kallar uppror?
Emedan vi ha kastat våra kroppar
Till sköld för våra själars högsta väl;
Emedan vi vår andes frihet värnat
Mot den papismens träldom, som oss hotat,
Och vår lekameliga frihet mot
Det Pohlska slafveriets skam och ofärd.
Fantomer utan verklighet och blod
De faror voro, hvilka Er förvillat
Att kalla ned på Eder andra faror,
Blott alltför verkliga och öfverhöljda
Af blod, som bordt och kunnat sparas till
Ett bättre bruk. Papismens spöke skickats
På Er af prester, som Er enfald brukat
För snöda ränker; andra lika fåfängt
Er skrämt för Pohlska träldoms-okets spöke.
Radzivill uppträder med buller och bång.
Till dessa andra hör väl äfven denne?
Ett lefvande bevis åtminstone
På spökens svaghet träder upp med honom.
Låt derför icke skrämma dig; dröj qvar
Pekar på ett sidorum.
I detta rum, tills fursten gifver vika
För bonden. Vi som vänner måste skiljas.
Radzivill, som dittills sysselsatt sig med sin persons upputsning, framträder då de sista orden sägas, ooh följer med föraktande blick Bengt Bonde, som drager sig undan i det anvista rummet, hvars dörr ej stänges.
Claes Fleming. Furst Radzivill.
Ert vänskapsband har en betydlig längd.
Då ena ändan släpar der i dyn,
Han pekar åt sidorummet.
Den andra deremot förlorar sig
Vid Majestätets sol, ibland dess strålar.
Är jag nog lycklig att ha träffat rätt,
Då jag förmenar att, bland andra titlar,
Den af en stråle ock tillkommer Er?
RADZIVILL, sjelfbelåten.
Ni tviflar, herr Baron, uppå min vänskap?
Visst ej, min Prins —
Radzivill bugar sig förbindligt
man hyser icke tvifvel
Om det, hvarpå man icke alls kan tro.
Min herre! — —
Ni Er vant i hvar belöning.
Som af Er skördats, se förtjensten lönt.
Ni bör mig derför fatta rätt, då jag
Försäkrar mig ej tro på Eder vänskap:
Min furste jag den icke har förtjent.
Är den betänkligheten Eder enda?
Man vänner mellan ju ej räknar noga.
Den man, som äran har i dessa tider
Att som ståthållare i Finland helsas.
Bör, mer än någon annan, känna att
Förtjensten ensam ej rekommenderar.
Hvad menar Ni dermed?
Jag Eder mening
Förutan kommentarier ju fattat;
Månn' ej min mening röner samma framgång?
Men lemnom dessa bagateller. Då
Jag uppsökt Er, herr Fleming, var min afsigt
Ej den, att mitt missnöje tolka öfver
En småsak, sådan som Er brist på vänskap.
Min obelåtenhet sig reser upp
På högre grund, och nyligen den fått
Förökad näring.
Vant att frossa städse
Ju detta Edert älsklingshusdjur varit.
Låt höra, hvarmed Ni på nytt det matat.
Såsom Ni vet, jag länge önskat hade
Sjelf taga närmare i ögnasigte
Det stycke kärr, hvarom vi slitas här,
Med svultna djur och än mer svultna bönder.
Jag tänkte, efter mogen öfverläggning:
Än ligga isens bryggor qvar, de enda
Som leda öfver strömmar och moras,
Af hvilka vandrarn dränks och sjelfva landet.
Men, minskad, lemnar snön dock öppen plats
För modets djerfhet, som sin väg vill bryta.
Hvart land behäftas af olägenheter,
Hvarmed man måste göra sig förtrolig,
Om hjeltemod ej skall behöfva slösas
På det, som vanan byter till en lek.
Vi, som ha vuxit upp med grodorna
Uti de kärr, ur hvilka till Er stiga
Ömsom förakt och ömsom någon — fruktan,
Vi färdas öfver våra isars snö
Så lätt, som molnens skuggor gå deröfver.
Vi tumla mellan våra sjöars skär,
Som fogeln kryssar mellan töcknens klippor.
Vi skulle dock ej utan obehag
Oss vältra i det femte element,
Hvarmed naturen riktat sina fyra,
Då höstens mörker på ett sätt i Pohlen
Förkroppsligas, hvarvid Ni blifvit van.
Det derför fägnar mig, att Ni betänkt —
Förr än Ni gjort Er till en ny Columbus —
Olägenheten af ett företag,
Hvars stora vigt Ni sjelf väl bäst kan inse.
Men min uträkning slog dock felt totalt.
Snart voro de förråd, vi medhaft, tömda.
Och då sig infann verklig brist på det
Nödvändigaste, bland den stora suite,
Jag ansåg böra omge mig, — ej blott
För rangens skull, jag innehar i staten,
Men äfven för att värdigt föreställa
Den konung, som af mig representeras.
Det var försigtigt. Annars ej så lätt
Till vigten af Ert värf man ana kunnat.
Ej nöden hade nått ännu sin höjd.
Hvad tycks? Jag sjelf till sluts har nödgats sakna
Ej blott beqvämlighet, men äfven sådant,
Som jag väl aldraminst förr kunnat tro
Att jag, en Radzivill, umbära skulle.
Der intet finns, har Kronan mist sin rätt.
Må vara Kronan! Men jag frågar: hvad
Angå mig dess förluster? Mig, som kunde
Det första rike köpa, som blir ledigt.
Det vittnar ej om ordning i ett land,
Der herrar, såsom jag, behöfva svälta —
Och törsta ännu mer.
Det låter sällsamt,
I detta vattendränkta land.
Ert inkast,
Det smakar — Finskt, som landets enda dryck. —
I början gick det dock behjelpligt an,
Så länge vi än kunde låta slagta
Hvar bondhäst, som ej ville mera fram.
Vi födde så, fast med en mager spis,
Vårt folk. Till sluts dock funnos inga hästar,
Och ej vi kunde vänta att det packet,
Från hvilket vi dem tagit, skulle skaffa
Till uppehälle åt oss något annat,
Då deras armar ej ens skänkte oss
De lättjefulles bistånd.
Kanske var
Den lättjan, som ej tillät folket bruka
Till Eder tjenst sin arm, ett uttryck endast —
Ett missförstådt måhända — af en godhet,
Som dock i bottnen bor utaf dess sinne. —
Men hvilken båtnad kunde dessa armar,
Mot Eder sträckta, bjuda Er, min furste?
Er fråga är naif, liksom den ursäkt,
Hvarmed Ni öfverskyler packets fräckhet.
Jo, hjelp behöfdes väl. En tidig vår
Bortslungat isbron ifrån alla forsar,
Och brutit hvarje strand för dessas flöden.
Så vidt som himlen sträckte sig utöfver
Vårt hufvud, flöt en parodi på himmel
Vid våra fötter, hotande hvar stund
Att reda oss en lika graf, som den,
Hvari kung Pharao drack sista skålen
För Juda-folkets lyckosamma resa —
Ifall ej endast sagan fyllt pokalen.
Vår fara lärer varit stor. Dock derpå
Pohlacken tänker sist. Men vida större
Var den förargelse vi måste tåla
Af dessa mennisko-amphibier,
Som kräla i de Finska kärren, hvilka
Ej afund hysa bordt mot elementet
I Pohlen, dit Er tanke nyss sig sänkte.
Ej utan ömkan kan man höra, Prins,
Ert Pohlska mod, satt på så hårda prof.
Men mitt deltagande Ni än ej fört
Till sista gränsen för Ert lidande.
Vi sågo här och der förvägna pojkar
I forsens värsta svall sig tumla om
På båtar, mera flarn än skepp, och skamlöst
Förhåna nöden af vår svåra ställning.
De ropte till oss, att vi skulle komma
Och fiska från dem deras brudar, samt
Dem sjelfva hänga såsom kläppar i
De kyrkoklockor, som än finnas qvar.
Ett sådant hån af dessa slafvar framdref
En galla, som ej kunnat lösas upp
I allt det vatten, hvaraf säkerhet
Gafs dem, med hvilka det stod i förbund,
Men ämnade oss sjelfve blott förderf,
Så smädligt, som de ord vi nödgats smälta.
Ha! Det är ej ännu tillräckligt knäckt.
Det fräcka sinnet uti dessa öknars
Skogs-menniskor. Det fordras dertill, att
De skulle fostras upp af Pohlska herrar,
Med piskor utaf jern. Så kan det blifva
Än något af dem. Alla dagar dock
Ännu ej hafva sett sin sista qväll.
Den natten torde än ej vara nära. — —
Men sökte Ni ej gifva dessa slafvar,
Såsom Ni dem behagat kalla, försmak
Af den uppfostran, som dem en gång väntar,
I fall det skulle blott bero af Er?
Hvad menar Ni, att vi då göra skulle!
De fleste ibland dessa vildar flydde
Till skogs och sökte der sitt rätta sällskap,
Och läto ej sig locka fram derur,
Fastän, till straff och till varnagel, vi
Hvarenda höggo ned, som kunde gripas.
På sådan lockmat man sig ätit mätt
I detta land, hur än man annars svultit.
Den fastan kan ha sina goda sidor
För det der folket — fastän jag ej sjelf
Blef styrkt i tron på dess nödvändighet,
Då den min egen kropp tog nyss i anspråk.
Den tjena kan till dubbelt ändamål:
Som bot för kättarene, hvilka fallit
Utur Katholska kyrkans helga sköte
In i villfarelser, dem timligt straff
Hemsöka bör på förband, så att syndarn
Ej blifve onäpst, äfven om den dom,
Hvars följder våra prester flytta hä'n
I andra verldar — utaf giltigt skäl —
Ej någonsin uti fullbordan går.
Men äfven som en förberedelse,
En späkning af den syndiga lekamen,
Kan denna fasta, hvarom nu vi tale,
På Finska folket öfva nyttig verkan.
Dess hunger böjer vilda sinnets trots,
Och gör affällingen nog mjuk, att krypa
Till korset, hvarifrån man honom lockat.
Jag är väl ej, i hvad mig sjelf beträffar,
Bigott; men skandalöst det synes mig likväl,
Att detta land, som lyder under Pohlen,
Skall lemna tillhåll åt ett kätteri,
Förtjent att göra Finlands alla skogar
Till blott ett enda bål för Finlands folk.
Ett annat språk Ni fört, då detta folk,
Sig resande liksom en enda man,
Stod redo att med upprorsfacklan, lyftad
Uti sin hand, upptända bål, hvarpå
Man skulle brännt, måhända, kättare
Af annat slag, än dem Ni vigt åt bålet,
I fall Ni egt att här improvisera
Stor-inqvisitorn Torquemadas vålnad.
Jag medger, att jag annorlunda talat
Förr någon gång — då misstag eller svaghet
Hos den förvaltning, hvaraf Finland styrdes,
Gaf packet lust att mucka. — Vanan att
I politikens alla labyrinther
Mig reda, räknar detta sig till ära.
Barbaren endast binds af samma språk
Vid hvarje tid och rum; och, oförstådd,
Han tränger ej i skilda skiftens mening.
Det gällde förr att blidka, vinna tid,
Att dela sinnena, och att slå neder
Bestraffande, uti de remnor, hvilka
Af lämpeliga talesätten öppnats.
Men sedan ändamålet vunnits, sedan
Min politik och Pohlens vapen segrat,
Det vore dårskap att än hänga fast
Vid ord, som all betydelse förlorat,
Se'n de beräknad verkan åstadkommit.
Att repa evigt upp, hvad förr man yttrat.
Det vore att vid slagets slut begynna
Upplocka ifrån marken alla kulor,
Som gifvit segervinning, och ej bruka
Dem, hvilka finnas qvar, att den fullborda.
Min mening är densamma, som den varit,
Fast mig blef gifvet medlens kloka val.
Jag ville förr det Finska folket böja
Till samma lydnad, som åt Pohlens herrar
En makt beskär, af kungar sedd med afund.
Så vill jag än. Men tiden, som är inne,
Mig lär ett annat språk, än det jag aktat
Nödvändigt, för att åstadkomma den.
Att tala flerahanda tungomål,
Den gåfvan blef Er obestridligt gifven.
Men huruvida Ni det rätta bruket
Utaf Er tungas rörlighet har gjort —
Bedömandet deraf ej tillhör mig,
Som, fastän långt till åren hunnen re'n,
Mig lärt blott tala väl ett enda språk,
Mitt kärfva, mig så kära modersmål.
Ert modersmål? Ni menar kanske Finskan?
Jag fruktar, att Ni delar samma fördom,
Som äfven andra hysa här i landet,
Att detta pöbelspråk, barbariskt, liksom
De, hvilka dermed tolka råa tankar,
Skall aktas heligt, oantasteligt,
Såsom ett testamente, der en moder,
Med sin välsignelse, sin sista vilja
Har nederskrifvit med sin egen hand.
Det borde hägnas lika — om ej mer,
Än dessa tvenne andra språk, dem man
Har funnit godt att trampa neder fräckt
I spåren utaf Luthers villomening.
Men är det rimligt, att en vis regering
Skall låta komma sig till last det fel,
Som tynger Sveriges svaga kungars minne?
De hafva ej haft insigt eller kraft,
Att utur sina Finska slafvars själ
Bortfräta denna hinna utaf rost,
Som, under namn af eget språk, fördröjt
De kufvades försvinnande inunder
En segervagn, som rullar fram på hjul,
Ej mindre hala, än de äro tunga.
Det är ett missbruk, som ej mer bör tålas.
Ej Pohlens kungar och magnater kunna
Sig gifva tid att lära alla språk,
Dem slumpen kastat ned på deras tunga,
Som bilda massan uti rikets lydland.
Men dessa massor! Hvilken bättre stege
Kan dem beskäras, hvarpå deras själ
Bör klättra upp ur barbariets dy,
Än skyldigheten att till modersmål
Förvandla herrskarspråket — det, på hvilket
De buden böra utgå, som för alla
Ha' giltighet af en gemensam lag.
Den resan, hvars besvärligheter tycktes
I anspråk tagit alla Edra krafter,
På långt när icke uttömt Edert mod
Till käcka, alltomfattande reformer.
Lik en jordbäfning, som på en gång ryster
På allt, hvad helst den finner ha' bestånd,
Ni spörjer lust att Eder skaparhand
På allting bära, som står fast i Finland.— —
Min liknelse ej saknar öfverdrift,
Jag medger det, men har dock någon trohet.
En jord, som bäfvar, lik en Pythia
Uppå sin heta trefot, håller sig
Med möda fast; förkunnar svindlande
Den straffdom, som, förutan prescriptions-tid
Och utan vad, skall nå fullbordan genast.
Den domen kan väl synas blott en nyck,
Ett hugskott, stiget i dens brända hjerna.
Som vill sitt infall gifva kraft af lag,
Se'n ingen vågar finna löjligt, oblygt,
Ett anspråk, som kan fylla mellanrummet
Emellan sig och verkligheten med
En graf, hvari allting ohjelpligt störtar,
Och hvarpå den, som redde grafven, sjelf
Är redo falla ned, en bruten vård;
Ty jorden, bäfvande — ej utaf svaghet,
Men under öfvermått af kraft — sjelf skonas
Så litet, som han något annat skonat.
Hvartill den liknelsen? Den passar ej. — —
Visst ej på Er, och ej på munnens väder;
Men väl på stormen, den de tyckas båda.
Ni har der bilden af reformationer,
Som försiggå i största stil. De drabba
Det reformerade och reformatorn
Med samma Herkuls-klubba. Stora städer
Bortsopas mera spårlöst, än de agnar,
Som synas länge sväfva än i luften,
Se'n de från marken blifvit sopade.
Och dalens djup nu mäta höjders fall,
Och lätta vågor hviska om försänkning
Af trots, på hällens hårda panna tecknadt.
Ni talar som en bok, som Plinius,
Jag sett det der kring Napels paradis.
Jag föga läst i böcker, och ej funnit
På jorden paradis. Men lifvets mödor
Och strid mig lärt åtskilligt minnesvärdt.
Förlåt att jag en teckning kastat fram,
Af vilda skakningar för Er, som sjelf
På ort och ställe uppsökt spåren till
Förstöringarnas jätteverkan, hvilka
Vi andra känna blott ur bleka sägner.
Men dessa spår utaf en jord, som bäfvat.
Och dervid bäfvan väckt så när, som fjerran,
I Eder själ ej tyckes lemnat intryck.
Ur dessa skakningar, der jättekrafter
Förstörarns jättelust uppburit, stiger
Till Eder ingen varning, som hörs ropa:
Sätt ej i gäsning elementer fåvitskt!
Ryck ej den grundval bort, som uppbär allt.
Ibland ruiner, som än vittne bära
Om det, som fallit, kan Ni sjelf försvinna,
Så att man ej ens vet att till Ni funnits!
Åt gamla qvinnor lemnom spådoms-konsten. —
Er Pythia-vishet manar Er, min Furste,
Att förespå tillintetgörelsen
Af allt, hvad Finland egt och skattar heligt.
Dess språk, dess gudalära och dess lag,
Samt denna frihet, hvilken adlat bonden,
Så långt som sagan minns, till menniska,
Och som gör Finlands folk, inunder allt
Sitt lidande, sin brist, sin nöd och ringhet,
Dock afundsvärdt för dessa starka horder.
Som, slafvar sjelfva, dertill göra andra.
Och ledas af magnater, som sin kung
Förakta lika djupt, som sina trälar.
Med vördnad skåden de exempel, Sverige
På denna kust ställt upp till efterföljd.
Det icke handlat likt banditen, som
Antänder strandens koja, för att se'n
Vid lågan värma sig en enda qväll,
Och ej besinnar, att en natt skall komma
Med kulen storm, som kastar fram behofvet
Att söka skygd inunder hyddans tak,
Och luta hufvudet mot tryggadt läger.
Ej Svensken gjort liksom den öfversvämning,
Hvarom Ni nyss berättat, hvilken sveper
Sin platta yta på hvar olikhet,
Som förr gaf lifvets former, färgers skiftning
Åt dal och kulle, äng och lund och tegar.
Ni tror, att denna dygd var blott en svaghet,
Ej mäktande att trycka stämpeln på
Hvar yttring af ett skiftrikt lif hos folken,
Som nacken böjt för Svenska vapnens tyngd.
Jag nekar ej, att Svenska folkets målsmän,
Som fört med ord och svärd nationens talan,
Väl sjelfve insett vanskligheten af
Försök att plåna ut det, som naturen
På djupa sinnens grund i sekler präglat.
Men jag tror dock, att detta vikings-lynne,
Som älskat segrens sång på ombytt kust
Och ifrån skilda klippor nya genljud
På stormens brus och vapnens klang, har gått
Igen i dessa Svenska kungars själ,
Som funnit mer behag vid färgrik mångfald,
Hvari sitt lif en trädgårds blomster yttra.
Än i likformigheten af en öken,
Som echo ger åt rop från tomma sinnen.
Jag hört för mycket, och kan blott beklaga
Att Pohlens angelägenheter fallit
Uti en hand, så föga lämpad att
Dess vigtiga intressen skickligt sköta.
Såsom Senator anser jag mig skyldig
Vid nästa Riksdag yrka på ransakning
Och räfst med de oformligheter, hvilka
Här äfventyra Republikens bästa.
Gör Ni Er pligt; min skall jag söka fylla,
Som jag förstår den. Tillåt mig att bjuda
Er än ett tillägg vid anklagelsen,
Hvarmed Ni täckes hota. Ej jag vet
Att Pohlens "Republik" det aldraminsta
Kan vänta, hoppas eller äfventyra
Vid min förvaltning uti detta land.
Ej Republikens ärender jag gått,
Och ämnar ej för denna stå till ansvar.
Jag känner inga herrar öfver mig,
Men blott en Herre: Svea Rikes Konung.
Mot den, som djerfves sträcka ut sin hand
Ur hermlins-mantlar eller slitna trasor,
Upp till hans diadem, skall jag försöka
Att föra ut besluten af den riksdags
Der pligt och trohet talat ur mitt bröst.
Från barbariets tider komma dessa,
Som råa landtbåd.
Ve den Pohlska bildning,
Som ej dem unnar säte eller stämma!
Den tid skall komma, då, fast landsförviste,
De bistert dömma land och folk till döden.
Radzivill går ut i vredesmod.
Claes Fleming. Bengt Bonde.
CLAES FLEMING, till Bengt Bonde, som tigande betraktar honom.
Hvaröfver grubblar du?
Jag tänker blott:
Om för ett år se'n, herre, på ett berg
Ni skulle stått, och Finlands folk kring Er,
Och hört Er tala, som Ni talat nu,
Då hade tjugu tusen klubbor, hvarmed
Vi luften klufvit eller krossat skallar.
Och som på oss se'n återfallit tunga,
Till bränsle spjälkta, uppvärmt våra hyddor.
Det varit bättre för oss alla, Bengt.
Ja, utan tvifvel.
Hvems är felet, att
Det bättre ej fått råda?
Allas!
Måhända har du rätt.
Men lika visst
Är dock, att hvar och en af oss har lidit,
Ej blott för hvad han brutit sjelf, men ock
För andras synd: Ni, herre, icke minst.
En dåre, såsom den. Ni näpste nyss,
Kan locka eller störta i eländet
Mångtusende. Men det är ej en sådan,
På hvilken något ansvar finner fäste.
Hvem drabbar detta?
Den, uti hvars namn
Det onda utförts; den, som lät det ske,
Och så sig bytt till en handtlangare
Åt egna verktyg, äfven då, när dessa
I annan riktning slintat, än man ämnat.
Den låter detta ansvar stiga högt.
Ej högre dock, än deras ära stiger,
Som hägna lycka, rätt och frid i landen.
Ej någon dödlig mäktar skapa detta,
Då tusen viljors roderlösa nycker
Hans afsigt korsa. Ej vår Herre ens,
Som dock ur intet hafver skapat allt,
Kan tvinga folken att bli lyckliga,
Då dessa all förnuftets ledning jäfva.
Men öfver hvarje enskild önskan står
Dock Konungen så högt, att han ej önska
Kan annat, än hvar undersåtes lycka.
Hans vilja möts ju af hvar enskilds trängtan,
Hvars högsta mål detsamma är som kungens.
Den stund Ni tron det och hans afsigt lätten,
Stå kung och folk gemensamt nära målet.
Vi skola nalkas det, den stund Claes Fleming
Ej ljungar mot oss, men går framför oss.
Tro mig: mitt lif ett högre mål ej önskar, —
Om målet ock betydde lifvets gräns.
Som Ni, jag föddes ju på dessa stränder,
Som barn der lekt och härdats der till man.
Så väl, som Ni, jag ville skåda lyckan
Uppblomstra uti alla våra dalar.
Med dubbel kraft jag skulle draga svärdet,
Då det ej mot Er gäller mer, men med.
Men vänner kunna vi ej blifva, innan
J blifvit Kungens män, så väl som jag.
Det är mitt ord, oåterkalleligt,
Likt dödens slutdom. Du förkunne det
Åt dem, som utsändt dig. Nu drag i frid
Rätt fram, och ej till höger eller venster
Din blick förvilla. Gud, den Högste, gifve
Att jag dig ej mer skåda må i lifvet.
Allt, hvad du sednast skött, är ej ditt värf.
Jag närmsta väg upp till min hembygd drager,
Med mera frid, än dädan jag gick ned.
Claes Fleming räcker honom handen till afsked.
Slut På Andra Acten.
En ödslig hafsstrand. Det är qväll. Månen har ännu ej stigit upp.
Johan Fleming. De Vijk.
De Vijk går otålig med häftiga steg öfver scenen.
Johan Fleming nalkas långsamt och djupt sorgbunden.
Att låta vänta på sig något länge,
Det täckts min herre. Medan han har skött
Helt andra nöjen, blef det mig förunnadt
Att hålla sällskap åt de skogens korpar,
För hvilka heldre jag vill vara rof,
Än för den ledsnad, som beskäres gunstigt
Af kärleksdruckna svennens tomma löften.
Jag lätt begriper, att en sådan finner
Sig road af att sucka dag och natt,
Förklädd till herde, vid sin Chloës fötter.
Men mitt förstånd ej räcker till att fatta
Nödvändigheten af att den, som heter
Hans vän, skall nöta bort sin tid som skogsvakt
I ödemarker, der idyllen kyles
Af frost och is, till arga tankars bocksprång.
När du härnäst dig känner inspirerad
Att stämma upp ett nytt bucolicon,
Vill jag åtminstone mig se befriad
Från hvarje hederspost, hvarmed vår nye
Alexis ärar sina knapars skara.
Ej någon, högre än jag sjelf, kan önska
Att nu för sista gången ha' gjort missbruk
Utaf dens tjenster, som jag trodde vara
Den sista vän, mig återstod på jorden.
Din önskan, gråtmild, som det höfs en herde,
Fullbordas lätt. Jag känner mig för god
Att låta någon leka vän med mig,
Som tror att blott för det Claes Fleming — denne
Stormäktige, hvars alla titlar jag
Ej orkar minnas och än mindre nämna —
Har gifvit honom lifvet, han kan handla
Med hvarje vän, så som hans fader gör
Med detta land, för hvilket han sig säger
En faders ömhet hysa —
Detta är
Ändock för mycket! Jag ej väntat sådant
Af dig, och minst likväl i denna stund,
Då jag mig känner osäll nog att vilja
Mitt öde byta emot sonens af
Den förste tiggare, jag möta kunde,
Bland dem min far till tiggarstafven bragt.
Min Johan! Gud i himlen! Hvad är det,
Som felas dig? Nu ändtligt flyktar bort
Den blindhet, hvarmed galen harm mig slog.
Så har jag aldrig sett dig än. För Guds skull
Säg, har mitt dumma ord dig sårat så?
Har det blott vidgat såret i ditt hjerta,
Af någon annan slaget skoningslöst?
Säg hvem det varit? Om den grymmes barm
Sig gömmer inom Carl den hårdes pantsar,
Jag skall det söka upp och kräfva hämnd,
I fall han ej förbarmar sig och straffar
Mig sjelf, för det emot dig jag har brutit. —
Min Johan! Se ej mer på mig med dessa
Så kärleksvarma ögon. Denna gång
De tända upp en afgrund i mitt bröst.
Låt dina blickar spruta eld, men harmens,
Blif vred emot mig, som dig förolämpat,
Och skändat uti galenskap din vänskap,
Som är mig dyr, såsom din systers kärlek;
Såsom det högsta, jag har egt och eger:
Som minnet af min moders hulda ömhet;
Som dessa ställen, skönare än något
I Norden annorstäds: min barndoms stränder,
På hvilka dagens ljus mig helsat först.
Blif vred mot mig — och sök i vredesmod
Att vedergälla blott en tusendel
Af all den orättvisa, jag begått,
Mot den, jag vore skyldig att försvara
Med lif och blod mot hvarje orättvisa,
Begången af en annan. Om du blefve
Emot mig vred och låte vredens utbrott
Framljunga, gåfve det mig samma visshet,
Som åskans blixtar teckna ofvan jorden:
Den visshet, att ej vintern än fått makt
Men när, så mild och så förlåtande,
Din blick mitt hjerta rycker till ditt hjerta,
Jag tror, vid afgrundsflamman i mitt bröst,
En norrskenslåga stiga upp ur ditt,
Så blodrödt målande emot dess himmel
En vinters öken, hvari döden herrskar.
Du ber mig vredgas och att kasta våldsamt,
På askan af din nederbrunna harm,
En blixt af vrede ur min öde barm.
Det vore som att vilja nederrifva
Ett altar, hvilkets flamma flög mot hvalfvet
Ett ögonblick för häftigt, och sig lade
Det nästa, utan att den skada gjort.
Det vore raseri. — Det är omöjligt
För mig att harmas emot den, hvars vrede
På nytt blott kastar ljus uppå hans vänskap.
Ack! Vreden är dock yttring af ett lif,
Som brusar ungdomsvarmt i blodets vågor.
Mitt hjerta det är dödt. Det slår väl än.
Emedan hjertats slag förnimmas sist
Af gammal vana, äfven sedan lifvet
Har flytt derur. Men det är dödt likväl.
Se'n dödsköld dämmer hvarje åder, som
Bar kraft deråt, att kunna klappa friskt.— —
Du arma hjerta, vore du ändå
Så hårdt, som qvarnens stenar, hvilka forsen
Framdrifver än, se'n de sitt arbet fullgjort.
De gnistra, brinna, medan de förtäras
Inunder fåfäng, men dock lustig rullning.
De äro starka, de. Den svages lott
Är och förblir att flykta, liksom dammet
Från trampad stråt, i hvirfvelvindens lekar.
Dock bättre är ändå att så förgås
I fria luften, än att ligga bunden
I qvalfull dvala, utan dödens ro
Och utan lifvets kraft. O! Jag behöfver
Frisk luft. Jag vill den fånga upp,
Der djerft den leker uppå brustna kanter
Af detta sista stycke is, som håller
Sig längst i viken fast ännu vid stranden.
Månen går upp.
Se huru isens spegel, ifrån hvilken
Vårvindar lyftat täckelset af snö,
Ler emot månen, som försofvit sig.
Men dess mer klarögd spritter nu ur sömnen,
Min skridsko bära skall en varelse, —
Hvars lif försofvit sig också uppå
En jord, der den ej något har att skaffa, —
Kring blåa ytan, som en annan höljer,
Med svalka i sitt djup och rum för lugn. — —
Och du, min broder — du, som för mig varit
Mer än en sådan nånsin kunnat vara,
Min helsning hembär till min mor, den hulda,
Gif henne denna ring, som fästa skall
Mitt minne vid det bröst, mig närt och älskat.
Min brodershelsning för till henne äfven,
Som löna skall den vänskap, du mig skänkt.
Säg äfven honom — — Nej, säg endast att
Jag ej så snart lär återvända hem; —
Att mig en jagtfärd sannolikt skall föra
Långt bort till nejder, dem jag förr ej sett. — —
Din sinnesstämnings mörker breder ut
Ett täckelse af töcken, hvilket stänger
Min blick ifrån din smärtas dystra källa.
Igenom denna natt jag ser dock ett,
I ryslig klarhet. Harmen, som ej bryter
I öppen låga fram, den har du stängt
Uti din själ, så att deri ej finnes
Mer plats för vidden af vår fordna vänskap.
Till denna stund har aldrig någon tanke
Uppå ditt hjertas rena himmel stigit,
Som ej en öppen väg sig bröt till mitt.
Nu, då omätlig smärta hopar borg
Utaf bekymmer på din barm, jag aktas
Ej vänlig att få bära ock den andel,
Hvarpå jag tror mig ega giltigt anspråk,
Då jag din glädje fått så ofta dela.
Du vill gå bort. Hvad lindrig mening jag
Än sätta må uti din själs beslut,
Din återkomst tycks ligga lika fjerran
Och obestämd, såsom en lycklig framtid
För den, som städs vek längre bort från denna.
Och du ej har ett ord till vänlig helsning,
För honom, som du älskat mer än lifvet —
Han, som dig gifvit detta? —
Nej! — Du göre
Dock som dig lyster sjelf. Du bäst förstår
Att ställa dina ord, så att de icke
Den smärta öka, som de önska lindra.
I denna stund förstår jag blott en sak:
Det är, att följa dig, hvarthän du går,
Om ock till verldens horizont det vore.
Du har behof utaf frisk luft. Välan,
Jag är ej den, som säga vill åt sucken,
Då den, på hjertats bördor lyftande,
Sig tränger fram emellan dessa: Dröj
Och vänta tills att hjertat qväfs, då får
Du denna ro, du nu förgäfves söker.
Jag säger ej åt altarflamman, der
Den flämtar tungt inunder askan, hvilken
Derpå blef tanklöst kastad: qvarblif lugn,
Du sträfvar fåfängt upp till ljus och luft.
Jag är ej den, som säga kan åt dig:
Gå hem och afkläd, jemte manteln, sorgen,
Som tynger skuldrorna utaf din själ.
Men lika visst som ditt behof jag inser,
Att låta himlens fria vindar lyfta
Uppå din smärta, känner jag behofvet
Att andas samma luft, du andas in,
Att se hur tyngden småningom blir lättad,
Till hands att taga mot af all din sorg
Min del, hvars rättighet ej någon jäfve.
Ske som du vill. Så dödt är ej mitt hjerta
Ännu, att det ej skulle öppna sig
För strålen af ditt ord, du starke, som
Gud har mig gifvit, att min svaghet stödja.
Hur väl jag känner nu igen dig, broder!
En väntan under några ögonblick,
Som du trott glömda af mitt gifna ord,
Förslog att eld och lågor i dig tända.
Men om det gällde att åt vännen offra
Ett lif, af kärlek värmdt, — en framtids verld
Som vidgar sig i hoppets skönsta dager, —
Då syns uppoffringen dig blott en rätt,
Som ingen makt ifrån dig taga kunde.
Hvadhelst mig hända må likgiltigt är.
Mig skänktes ej den kraft, som handlar stort,
Och äfven till att lida eger jag
Långt mindre styrka, än jag hittills mente.
Men du, de Vijk, till stora ting är kallad.
Gud låte icke dig, hvars hjeltesinne
Ej anar ens att svek kan finnas till,
Gå under uti dessa tiders falskhet,
Der man på ingen vågar mera lita.
Johan Fleming. De Vijk. En Tjenare.
Gud vare lof, att jag Er återfunnit!
Jag sökt Er, som en perla söks i hafvet.
En snäcka utan värde fann du endast.
Stort värde sättes dock på det jag funnit:
Det många ädla, äkta perlor kostat.
Är du den slösarn, som dem kastat bort?
Hvad är väl det, för Er jag gifva kunde,
Om ock mitt hjerteblod jag gåfve, mot
De perlor, som Er moders öga fällt
Utur sitt ädla hjerta öfver Er?
Hvad säger du? Min mor har gråtit?
Ja,
Så heta tårar, som en mor blott gjuter,
Då hon sin son förlorad tror.
Förlorad!
Ja, det är sannt. Förlorad är ju jag,
Fast annorlunda, än hon menat det.
När hon Er icke såg, hon såg blott sorg;
När hon Er återser, hon ser blott glädje.
Den glädjen blefve dystrare, än sorgen.
Jag vill bespara henne den. Farväl!
Med detta svar, och utan Er, kan jag
Ej återvända — —
Hvad! Är jag ett barn.
Som utan ledsven ej ett steg får taga?
Hvem ville icke synas evigt barn,
Inför en sådan moders kärlek, herre?
Ja, du har rätt. Jag önskar synas så,
Men kan ej mer. Min själ är fylld af hat,
Af ondska; och jag ej förtjänar,
Som barn, att tryckas mot min moders bröst.
När jag har hunnit åter blifva bättre,
Jag vänder om till denna sakristia,
Der allt, hvad godt och heligt är, förvaras.
Kanske att jag aflösning finge då.
Förr kan jag icke återkomma.
Heldre
Jag från en lejonkula går med ungen,
Än jag med detta budskap vänder hem
Till honom, som mig utsändt — —
Blef
Du icke skickad af fru Ebba?
Nej.
Jag på herr Flemings eget bud Er sökte.
Och nu du fruktar möta samma vrede,
Som den dig stötte bort från Åbo slott.
Det var ej vrede, herre! Faders-oro,
Utaf vår stränge höfding ej betvingad,
Blott darrade uti hans röst och blick
Ännu när han Er moder ville trösta.
Ej en, men tjugu gånger sporde han,
Afbrytande de vigtigaste värf,
Om Ni ej syntes än? Han icke kunnat
Vår konung bida med en större ifver.
Och om ett fäste, han försvarat, varit
Bragdt till det yttersta, han icke sett
Emot ett lofvadt bistånd mer bekymrad,
Än längtansfullt han Eder ankomst väntat.
Du icke bordt mig säga detta.
Hvarför?
Då sanning, pligt och kärlek mig det bjudit.
Bäst vore, om mig ingen skulle älska:
Jag allas kärlek blott med otack lönar.
Hvem kan Er se och icke älska Er?
Ifrån den tid, då jag på Svidjas backar
Er bar omkring, så hård jag ingen funnit,
Att den på Eder blifvit ond, herr Johan.
Så ung jag är, jag annat sett än du. — —
Gå medlertid, du gode, sakta hemåt.
Vi unge skola på de lösta vågor
Vår lycka söka.
Dröjen icke länge,
Jag Er besvär, vid allt hvad heligt finnes.
Han går.
Johan Fleming. De Vijk.
Den gamles mening vill du följa, Johan?
Kan du betvifla, att jag ville det?
Men jag det icke kan. Som brottslingen,
Emellan hästar sliten, slits min själ.
Min moder gjuter sorgetårar, och
Jag får ej byta dem i glädjens. Det
Är dock för rysligt. Om du visste allt!
Jag säger dertill amen; men ej fattar
Hvarföre jag ej detta allt får veta.
Hexan inträder. Då Johan Fleming ser henne, vänder han sig bort, för att aflägsna sig.
Johan Fleming. De Vijk. Hexan.
Du viker undan för mig nu; dock bättre
Det varit, om du gjort det härförinnan.
Jag då ej lärt det enda, jag af dig
Har lära kunnat.
Och det var?
Att hata!
Det var att söka vattnet öfver ån;
Du ej behöft gå långt, för att det lära.
Tig, qvinna! Ej förbittre du hans sinne.
Tror Ni väl, Junker, att jag kommit hit,
För att med sötebröd en Fleming fägna?
Han vet ej det, som jag, och derför tviflar — —
Skryt med Ert vetande, herr Johan, ej.
Om nu Ni visste, hvad Ni veta borde,
Ni icke skulle blicka vred mot mig,
Men på Er sjelf — i fall en mensklig känsla
Kan rymmas än uti en Flemings själ.
Hvad ondt har jag väl gjort? Jag ondt blott lidit.
Hvad Ni har gjort? — Ni röfvat bort det sista
Af frid och lycka i en fridlös boning.
Ni gjort likt den, som mot en drunknande
En planka sträcker, för att — sänka honom.
Ni min Mathilda i förderfvet bringat.
Hvad säger du, förfärliga! Mathilda?
Har hon af ofärd drabbats?
Ja, det värsta
Har henne öfvergått.
För Guds skull, menska,
Vill du mig döda, gör det mindre långsamt!
Jag vill Er väcka blott till lif och känsla
Af Eder pligt.
Spar dina väckelser,
Och säg mig blott: Kan än Mathilda räddas?
Jag hoppas, att det möjligt är ännu.
Då skall det ske, om jag ock måste störta
Ett altar ned, för att till henne hinna.
På vida mindre helga ting Ni pröfva,
Till hennes räddning, får Ert mod och styrka.
Så mycket lättare de skola kufvas. Men
En riktning gif åt stormen i min vilja.
Hvad vid Ert sista samtal förefallit,
Det är mig ej bekant. Men se'n jag fåfängt
Mathilda väntat, drefs jag af min oro
Att söka henne upp i skogen. Der
Jag mötte knektar, hvilka sins emellan
Omtalte, att Er fader utsändt dem,
Och att de sökte Er, herr Johan. Slutligt
Jag mellan träden såg Mathilda skymta
På afstånd. Men förr än jag uppnått henne,
Hon blef af knektar kringhvärfd, och de släpa
Nu henne våldsamt bort åt Åbo-sidan.
Jag fiender af väldigare slag
Mig hade önskat i en kamp för henne.
Men hennes fara är dock lika stor,
Som om af Lancelot hon blifvit röfvad —
Om icke större. Bort med blixtens fart
Jag ila vill — —
Nej, Johan, qvardröj här.
Af sinnesrörelser och vandring tömd,
Din kraft sig återhämta bör. Men allt
Hvad i min vänskaps makt kan stå, jag gerna — —
Hvad nu? Fullända ej. En möjlighet
Mig lemna, att din mening missförstå.
Om någon ann' än du fördristat sig
Att åt en sådan syfta, jag deri
Sett en uppsåtlig förolämpning, slungad
Mot denna, som jag nyss, förutan vilja,
Lät komma mig till last. — Ej den, som vill
Till himlen eller helvetet sig tränga,
Dit sänder sina vänner såsom ombud.
Han ilar bort. De Vijk följer honom.
Det unga sinnet störtar utan roder
Emot sitt mål, och skall det långsamt hinna,
Oaktadt fartens hastighet. Min ledning
Dem skulle fört igenom skogen, säkert,
Som dykarn hittar stråten under vågen.
Hexan. Bengt Bonde.
Du här, så långt från hemmet?
I mitt hem
Du träffar mig som bäst: landsvägen, skogen.
Jag intet annat eger mer till hemvist.
Har ny förstöring gått på de ruiner,
Hvari din boning smugit sig till lugn?
Förstöring inkom denna gången ej,
Som vanligt, utifrån. Lik själens,
Min kojas rubbning framgick ur dess inre.
Af hvilka onda andar åstadkoms
Den rubbning, som dig husvill gjort ånyo?
Anklaga onda andar ej, om du
Ej första grunden till min ofärd vill
Uppsöka hos mig sjelf. Men närmast
Olyckan kommit genom det, som lemnats
Mig ensamt qvar, till tröst i allt mitt qval.
Du menar hoppet om din hämnd?
Omensklig
Är frågans bitterhet, men väl förtjent:
Jag känner det, fast hämnden aldrig syntes
Mer rättvis, än i denna stund, då jag
Den goda engel sörjer, som fördröjt
Min hämnd kanske för länge. Min Mathilda,
Hvars åsyn stillade min törst derefter,
Ifrån mig röfvad, törsten dubbelt väcker.
Gud velat så ditt vilda sinne tämja.