Befall mig dö af hunger, och du lyds.
Men den befallningen jag ej kan lyda.
MATHILDA, med låtsadt missnöje.
Då i en sådan småsak ej min vilja
Är lag, jag intet mera har att bjuda.
För mig den dock är större än mitt lif,
Ja, ej stort mindre än min kärlek sjelf.
Fast du är ledsen, gör mig dock till viljes
Ännu en enda gång. Låt värman af
Din kyss sig gjuta på den arma blomman,
Som, bruten, rönt för litet solens värma.
Pekar på en viss blomma.
Du bröt den, Johan, drifven af din kärlek.
O! om din kärlek skulle en gång — — Nej!
Det var en ryslig tanke. Bort, nattvandrare
Från drömmens mörker, än på ljusa dagen!
En kärlek såsom min i brutna blomman
Ej frukta bör en bild utaf sitt öde.
Kysser blomman häftigt. Johan Fleming kysser den strax derefter.
Nu först den helgad käns till vårens tolk.
Den ånga, som utur dess hjerta doftar,
Är vårens anda nu i högre mening.
Hvem skilja kan dess doft ifrån din själs?
De smultit, vigts till ett, och bättre lott
Jag ej begär än att berusad dricka
Min lefnad all af denna etherdryck.
MATHILDA, med djupt allvar.
Men jag begärer mera af min Johan.
JOHAN FLEMING, förvånad.
Mathilda?
Ljuflig är för mig din kärlek
Som hoppet för min själ, som soln för ögat,
Och ej för mig begäres det, jag fordrar.
Jag vore nöjd att, liksom dessa blommor
Omslutas af ett band, sä lent, men — vekt
Rycker på der gröna sidenbandet, som hållit blommorna tillsammans, hvarvid detta brister, och blommorna förströs kring golfvet.
Som detta här. Dock denna tid, så hård,
Som jernet, kräfver andra band, än dem,
Hvarmed en blomsterkrans kan sammanfogas.
Jag vill, att du ej blott skall älska kunna,
Men äfven våga — hata som en man.
Allgode Gud, hur skall jag det förstå!
O! Kasta blicken på ditt fosterland,
Ej blott med kärlekens, men mannens öga.
Väl lyser vårsoln uppe på dess fäste
Och ler mot jorden, som den ler mot hafvet,
När nattens skeppsbrott gömts af jemnad yta;
Men vidt kring landets dal och höjd dock jaga
Likt rofdjur vild förstöring, mord och brand.
Kan jag väl tro ditt hjerta slå för mig,
Som blott en spillra är midt bland ruiner
Af det, mig dyrast varit, om ditt hjerta
Ej storsint klappa käns för landets nöd?
Hon lägger handen på hans hjerta.
Hvad röster höjas här? Uppmanas du
Af dem att kämpa för ditt folk, att hämnas
Den oförrätt, det lidit har; att falla,
Om så skall vara, i dess glesa leder?
Hvad fråga — och af dig!
Jo, frågan gäller,
Om jag bör älska än, som jag det vill:
Jag måste fordra icke endast kärlek
Utaf min Johan, utan främst dock — hat.
Mot hvem? Mot hvem?
Mot landets vilde bödel,
Emot Claes Fleming och hans mördarfölje!
Jag kan, jag vill, jag bör ej lyssna till
Ditt afgrundshårda hämndeskri, du djefvul
Förklädd till engel. Slitet sidenbandet,
Som oss tillsammansknöt, är nu för alltid.
Jag flykta vill till verldens sista gränser.
Ack! vore den nog stor, att kunna skilja
Mig sjelf från minnet, som vid dig mig binder.
Skyndar bort under vild fortviflan. Mathilda följer honom med tröstlösa blickar.
Kern. Mathilda.
Jag nyss blef drifven från din närhet, flicka,
Emedan jag ej ansågs värd din anblick.
Mer blid än menskorna dock slumpen varit,
Då den mig ställde för ditt vackra öga,
Ehuruväl jag i dess milda strålar
Ej bättre passar än för juli-solens
En ishöljd nejd.
Har ni ej nå'nsin skådat
En juli-morgon gry, kall, dimmig, dyster,
På fälten, hvilkas frukt bränts af en frost,
Som upp ur kärren steg lik krokodilen
Vid nattens inbrott att sin roflust mätta?
Mitt lif har räckt nog länge för att hinna
Se allt det värsta, hvaraf jorden härjas;
Och dränkt i tårar öfver det jag sett,
Mitt öga blifvit skumt likt stjernans bild
På dunkla insjöns botten. Men det längtar
Dock outsägeligt till ljusets värma,
Då denna än på jorden stundom spörjes —
Ehuru den för mig der sällan funnits,
Och annorstädes aldrig finnas skall.
Ni säger sannt: Er blick är vorden skum,
Då ljus och värma den vill söka upp
Uti min närhet. Sök den hellre dock
I kyrkogårdens varma, ljusa tjäll,
Ditt slägte efter slägte flyttat in,
När ättlingen gjorts lika husvarm der,
Som ättefadern varit re'n i sekel.
Ack, den, som finge dela bo med dem!
Men bättre det dock varit, om jag fått
Re'n hvila ut den sista natten der,
Och denna morgon der mig funnit somnad.
Hemsk, mer än grafven, ljuder denna längtan
Till grafven, då dess suck uppstiger från
Ett nittonårigt hjertas rika lustgård.
Men jag förstår dig: rik på lif och lycka.
Du ej vill låta bördan af din rik'dom
Nedfalla tung på gubben, der han stapplar
Mot grafven, krökt ej blott af årens börda.
Nej! Jag är lika litet god, som lycklig.
Då äro godhet, lycka endast ord,
Som gå igen likt vålnader, se'n lifvet
Ifrån den mening flytt, de först betecknat.
O! tag tillbaks ditt nej! och återgif
Åt orden: godhet, lycka denna ande,
Som finner intet rum i vida verlden,
Om ungdomen och kärleken ej skänka
Ett nattherberge, fastän ständigt ombytt,
Åt dessa främlingar från himlen fallna,
Men som ej glömt sitt första hemvists lynne.
Låt mig få tro, att du är god och lycklig,
På det jag ej förbanna må den stund,
Då jag från intets kaos vräktes till
Det helvete, som jorden blefve, om
Ej dessa lifvets englar mera gästa
Ens der, som ungdom, kärlek spännt sitt tält.
Kan jag då det, som andra lärt sig redan,
När de att andas lärde? Kan jag hyckla?
Beljuga sanning, liksom lögnens yta
De anletsdragen vore, uti hvilka
All sanning helst sig borde kläda om?
Att jag den konsten lärt, jag sjelf ej visste,
Och hittills jag den icke sakna kunnat.
Men bättre, än jag trott, den måste vara,
Och mästerprof deri jag aflagt nu.
Jag olycksalig är, men syns Er säll.
Mitt hat har drifvit långt från mig min kärlek
I evig landsflykt, och jag tycks Er god.
I fall jag än kan lära älska något,
Skall det bli sveket, som utaf mig älskas,
Då det tycks ega makt att lyckliggöra,
Om också icke mig, så likväl andra.
Såsom ni säger, att mitt svek gjort Er.
Ha re'n förnuftets fogningar då alla
Ryckts lösa under spillror af min hjerna?
Min tanke gitter ej att binda samman
Det, som var sannt ännu, då soln stod der,
Pekar uppåt fästet.
Och hvad som månde vara sannt, när denna
Sig flyttat några linier på sin bana!
Få ögonblick sig hunnit byta, se'n
Vårmorgon såg på dig som på en like:
Så full af hopp och fröjd du tycktes sjelf,
Så rik på fröjd och hopp att gifva andra.
Och nu förnekar du din kärlek, lycka,
Som brottslingen förneka ville brottet —
Åtminstone för sig — om han det kunde.
Om ögonblick du talar. Tusen år
Mitt förr och nu dock tyckas skilja åt;
Och under årens nötta vingar ligger
En verld af hopp och kärlek djupt begrafven.
Regeras verlden af en blindfödd slump?
Föds ondskans öde tvillingsbror med ödet,
Hvaraf den kärleksfulles sällhet mördas?
Om någon kärlek varit lycka värd,
Var det väl den, som strålade ur dig,
Och i hvars glans försoning tycktes gjuta
Tillsammans känslor, utaf hatet skiljda,
Likt elementer i odödlig strid.
Mitt ord ljöd gåtlikt nyss för dig. Jag straffas
Nu af ditt tal, för mig än mera gåtlikt.
Hvad kan dock vara klarare än detta?
Jag såg dig luta nyss ditt vackra hufvud
Emot en ynglings skuldra: och jag trodde
Mig skåda bilden af en vänlig frid,
Som sänker mot ett blodigt slagtfält vingen,
Att torka blodet bort och jaga undan
De vreda andar, hvilka länge pustat
Deröfver hatets heta härjningsflammor.
Och det är Ni, som fruktar att ej finna
På jorden godhet; Ni, som kan befolka
Med frid, försoning, sjelfva hatets öknar!
Ni sett i mig ett fridens bud! — I mig:
Det blinda hatets viljelösa verktyg;
Brandfacklan, som dess väldes gränsor vidgat.
Jag förde med mig samma frid, som gamen
Medför till gästskänk åt ett dufvonäste;
Den frid, som bjuds åt Guds församling af
En kula, hemgång görande i templet;
Den frid, som blef beskärd åt Finlands folk
Utaf dess onda genius — Claes Fleming.
Vill du dig sjelf besvika eller mig
Med detta skrynsteri? Jag det ej fattar.
Ett ville jag dock kunna grunda ut:
Hur månde sig din kärlek röja, flicka,
Då sig ditt hat så tolkar, som det talte,
När Flemings son slog kring ditt lif sin arm?
När Flemings — — — son?
Ja, hvem väl annars
Din hatuppfyllda blick — om du så vill —
Med lika blickar mötte?
Flemings son!
Säg om det ordet! Nej, för Guds skull tag
Tillbaka det! Bekänn, att vanvett skådat
Den syn allena, som ditt ord beskrifver.
O! Haf barmhertighet med mitt förnuft,
Och för att rädda detta, tag på dig
Den galenskap, hvarom du jollrar, gubbe!
Jag lyder sanningen, och derför kan
Din nyck jag icke lyda. Och om än
Jag kunde det, jag det ej skulle vilja.
Mitt ögas minne, lika litet som
Mitt hjertas, låter från sig röfva bort
Den ljufva anblick, som ditt — — hat mig bjöd,
Då du, som dvalts inunder detta tak,
Pekar åt den sidan, der hyddan är belägen.
Försoningsfullt din hand i Flemings lade.
Har denna hand tryckt handen af en Fleming?
Ha' dessa läppar kysst en Flemings mund?
Har detta hjerta för en Fleming klappat?
Och handen, läpparna och hjertat sjönko
Ej djupt uti en syndaflod af blod,
På hvilken ingen räddnings-ark kan flyta?
Det är omöjligt! Denna synd kan Gud,
Som låter dock allt ondt befläcka jorden,
Likväl ej tåla. Jorden skulle remnat,
I svalget stukande den pligtförgätna,
Som älskat sonen af sin faders bödel. — —
Det var en villa af din syn, som ställde
Invid min sida Flemings son. Bekänn,
Skumögde gubbe, detta misstag, och
Jag vill förlåta dig den ångest, du
Har diktat åt min själ, mot hvilken dödens
Kan kännas endast som en kärleksrysning. — — —
Du tiger. — Om du hade rätt ändock!
Hans vilda sorg, då jag bad honom hata
Claes Fleming, jag omsider börjar fatta.
Ack! Det är jag, som främst förtjenar hat,
Af dem, jag trodde älska mig i himlen.
I himlens salighet släcks jordens hat,
Och kärleken i jordens dunkla dalar
Som stjernan strålar upp till himlens blickar.
En kärlek såsom min, lik afgrundslågan,
Blott hädande emot Guds himmel sträfvar:
Ej Gud, ej mensbor kunna den förlåta.
Nej, det är endast jag och det jag gjort,
För hvilka vägen till försoning stänges.
MATHILDA, missförstående hans mening.
Misströstar du, som blott mitt brott har yppat?
Hvad skall då jag, som brottet sjelf begått!
För mig finns mer ej hem, ej anförvandter.
Ut måste jag, i vida, vilda verlden!
Bäst vore, att i närmsta fjärd få sjunka,
Liksom en vindpust, barn af hafvets klippor.
Mathilda går bort åt ett håll, motsatt det, hvaråt hyddan ligger.
Kern qvarstannar grubblande.
Scen XII.
Kern. Carls Sändebud.
Hvart helst man vänder sig i denna nejd,
Man träffar endast vänner och bekanta.
Men mera önskadt ej mig skänkas kunnat
Ett möte än det, som beskärts mig nu.
Kern stirrar på honom, utan att svara.
Ha' åren re'n mig plånat ur Ert minne?
Man glömmer ej så lätt ett samvetsagg,
Och hvad med detta närmast likhet eger.
Alltid densamma liksom förr: så sinnrik
I ordets skarpa vändningar! Ni leker
Med gisslet af satiren lika väldigt
Som Jupiter med sina åskors viggar.
Jag icke hört, att Jupiter fann nöje
I leken att med egen vigg sig sarga.
Nå, nå! Visst kunna olikheter finnas
Emellan Er och Jupiters person.
Men deri liknar ni dock honom nu,
Att en hans älsklingsvana af Er hyllas:
Ni är vid dåligt lynne. Är det Astrild,
Som väckt Er obelåtenhet? Han gynnar
Er dyrkan af sin allmakt ej nu mer
Kanske som fordom i de sälla da'r.
Då mången fager tärnas pulsar slogo
Med eldigare fart, när mäster Kern
Med konsterfaren hand dem varmt berörde.
Men böjelsen hos eder för det sköna —
De sköna borde jag ju rättast säga —
Den är sig lik: den öfverlefvat åren.
Måhända blickar Ni så mörkt mot mig
Blott derför, att jag råkat öfverraska
Vår gamle Jupiter i herdestunden
Med en bland Gäas yngsta, ljufva döttrar.
Min herre! Eder tid är utan tvifvel
För dyrbar, att bortslösas under snack. —
Då jag aflägsnar mig, jag Er bevisar
En tjenst — den enda, som af mig kan göras.
Nej, dröj! Ni underskattar Edra krafter,
Om Ni Er tror blott gjord att gå och — glömmas.
Ni äfven mig gör orätt, om Ni menar
Att saker utaf större vigt jag icke
Afhandla vet, då slumpen skänkt mig lyckan
Att återse en man, så van som Ni
Att lägga handen vid de största ting. — —
Att bära hand uppå de högsta män,
Ni ville säga. Jag bordt ta' för afgjordt,
Att då ni nedlät Er med Kern att skämta,
Var skämtet blott en öppen förgård åt
De allvarsammaste bland slutna planer.
Med hvilken raskhet Edra tankar ila
In medias res, såsom poeten säger!
Ni är då fullt ännu den gamle Kern,
Sådan Ni stod uti Kung Johans hof — —
Och uti Konung Eriks fängelse.
Men äfven Ni har burit upp den lön
Som ofta faller på förtjenstens lott.
Då den är af det slag, som min förtjenst —
I rågadt mått jag skördat har dess lön.
Ni blifvit glömd, åsidosatt — —
Jag minst
Kan öfver glömska klaga.
Anspråk, hvilka
På nya tjenster kunde grundas, skulle
Kanske på lösan sand ej byggas.
Hårda,
Som hälleberg de voro, dem jag tjenat.
Med skäl Ni öfver hårdhet klagar, då
En man, som Mäster Kern, har lemnats
Att irra hjelplös uti ödemarken.
Den är ju skadedjurens rätta hemvist.
Er kraft var stor, då. andras plan Ni utfört.
Den blir förfärlig, när Er egen hämnd
I egen hand Ni tager. De, som hafva
Att tacka Er för allt, för kungaspiran,
Och gäldat denna med en tiggarstaf,
De kunde väl omsider röna, att
Ni lika väl förmår att — ta' som gifva.
I grafven af Ert skämt tycks ligga allvar.
Det är ej skämtet, som — — vill öppna grafvar.
Ert allvar vill det då? — — Åt hvem, åt hvilka?
Er hänmd i valet af sitt offer tvekar.
Den har ett val. Vi ej förstå hvarandra.
Jag Er förstått långt bättre, än Ni menar.
Men liksom Ni har velat anförtro
Er egen hämnd åt mina svaga krafter,
Jag lägger ner min hämnd i Edert våld.
Är den ej då i goda händer? Kern,
Som mördat har en kung, hur skulle han
Nedlåta sig att drabba nedom thronen?
Kern aflägsnar sig långsamt.
Du mig förstått! Dock endast till en del
Du ej begripit vådan af att fatta
En plan som min och ej gå in derpå.
Jag ej haft äran mörda kungar; derför
Jag nöjes ock med vida lägre offer.
Du ej lärt glömma. Du det lära måste!
Han rycker en dolk ur sin barm och hastar efter Kern, men mötes under farten af Bengt Bonde.
Sändebudet. Bengt Bonde.
Fatalt!
Ett sällsamt fredsbud, herre, höjer
Ni upp en sällsam oljoqvist, som tecken
Af Er fridfärdighet!
Vi lefve ju
Här i Claes Flemings tider. Såsom saken,
Som bör betecknas, sådant är ock tecknet.
Har hit Ni kommit, för att föra ut
Herr Flemings domar, bort Ni måste träda.
Från dessa skogssnårs natt. Hans värsta dåd
Sky mindre ljuset, när de nå fullbordan,
Än mången ann's skenheligaste bragd.
Jag ej förmodat att dig återfinna
Såsom loftalare af Flemings bragder.
De prisas ej, om jag ett lönnmord tadlar,
Hvaraf en värnlös gubbes lif tycks hotadt.
Gemensam ju för oss är vän, som ovän.
Men medlen att dem vinna eller kufva
Desamma äro ej.
Vi råd ej hafva
Att splittra våra krafter genom split.
Ej Finlands bönder kunna från sig stöta
Sin enda fasta, starka bundsförvandt.
Nu talar du, som jag af dig det väntat.
Från denne bundsförvandt till Er jag sändes,
Med löfte om det kraftigaste bistånd.
Jag tviflar, att Ni gått från honom utsänd.
Är du från dina sinnen? Hvem väl annars
Mig skulle skickat, om ej Hertig Carl?
Med hjelparen, på hvilken vi förtröste,
Jag icke mente Hertigen, men — Gud!
Den hjelparns bistånd Ni tillräckligt rönt.
Hög tid det är, att Ni från denna vädjen
Till rätte hjelparn, han, hvars bud jag bär.
Gudlöse hädare! Vi blott för långt
Oss vändt från Honom, som kan ensam hjelpa,
Och derför tyckas vi förlorade.
Jag nu ej vill föröka längden af
Det skuldregister, der vår synd blef tecknad.
Och kommen hit uppå Herr Flemings lejd,
Mitt löfte jag vill hålla i all helgd;
Det gånge se'n, som Herrans vilja fogar.
Att du har räddat kungamördarn Kern,
Uti din himmelska meritförteckning
Visst nådigt tages upp.
Har Kern jag räddat?
Du tycks dig ångra nu.
Ett hindradt lönnmord
Man aldrig plä'r i våra bygder ångra.
Slut pa första acten.
En sal i Abo slott.
Fru Ebba Stenbock. En Åldrig Tjenare.
FRU EBBA, med yttersta oro.
Hvad har du att förtälja? Onda hudskap?
Det är ju så? Om något godt du visste,
Då skulle glädjen springa såsom förbud
Ur dina ögon; allt ditt väsen lysa
Liksom en fröjde-eld, den upp man tänder
Att sprida segerbud, långt innan ordet
Har hunnit det förkunna. Men ditt öga
Det stirrar dystert, dina läppar darra
För bördan, som de än ej burit fram.
Jag eger intet att förkunna — —
Jag din tystnad väl förstår. Den är ett galler,
Bak hvilket du den värsta nyhet stänger,
Liksom ett skadedjur, att den ej, lössläppt,
Mitt hjerta sarga må. Du tror mig svag.
Har du ej än lärt känna mig dess bättre?
Jag är ju Flemings maka. Oss du tjenat
I fem och tjugu år. Du märka bordt
På denna tid, att jag mig hann bereda
Uppå det värsta. Menar du dig kunna
Uppsluka allt det onda, du förnummit,
Liksom du orden qväft, som borde vittna
Om hvad som händt min Johan?
Jag vid Gud
Bedyrar, att ej till min kunskap kommit
Det ringaste om honom än.
Och detta
Du säger kallt, liksom du blott försäkrat,
Att du ej vet, hvarom i månen hviskas.
Har allt, hvad mensklig känsla heter, skyggat
Tillbaka från den kalla, hårda jorden,
Och trängt sig hop i modershjertats värma?
Begärde detta kunskap om sin älskling
Af luftens vindar eller hafvets vågor,
De skulle finnas mera villiga
Att lyssna till dess önskan, än de ménskor,
Af hvilka godt man väntar, då man dem
Bevisat godt. — —
För första gången nu,
Högädla fru, jag måste önska att
Jag ej så mycken godhet af Er rönt:
Så otacksam jag då ej skulle tyckas
Stå inför Er i denna stund.
FRU EBBA.
Förlåt,
Du trogne, gode tjenare, den orätt,
Hvarmed en moders oro kränkt ditt sinne.
Jag vet det väl, om du en droppe glädje
Mig kunde hämta, skulle du den söka
Med svullna fotter bortom alla öknar.
Den enda droppe fröjd, som än kan läska
Mitt hjertas heta törst, dock skimrar bortom
En härjad trakt, af ovissheten utsträckt,
Emellan Johans öde och min själ.
Fru Ebba. Tjenaren. Claes Fleming.
FRU EBBA, till den inträdande Claes Fleming.
Du kan ju allt i detta land, närhelst
Det gäller blott din kung. En vink af dig
Kan samla härar, båda menigheter
Att resa sig i massa, eller jaga
Som lösta falkar öfver land och rike.
Men när det om ditt eget blod är fråga,
Din ende son, I hvilken Flemings namn
Och lif skall lefva än, när du år stolt,
Du obekymrad tycks, som då det gäller
Att låta blodet flyta ur din kropp
På något slagtfält för din afgud, kungen.
Vår Johan är förlorad — — —
Lugna dig!
Ännu ju intet är förloradt.
Intet!
Och detta kan du säga. Hvad skall menskan
Förlora, att det borde synas något?
Kan den, som redan mistat har ett öga
Och hotas med att ock det andra mista,
Kan den väl vänta lugn, som vore intet
Å färde, tills att med dess sista ljus
All verldens ljus för evigt blifvit utsläckt?
Är det ej nog med hvad vi re'n förlorat?
När vi vår dotter miste, halfsläckt redan
Mitt ögas dag mig tycktes uti tårar.
En häftig skakning genombäfvar härvid Flemings själ.
När nu vår Johan äfven går förlorad,
Det slocknar helt och hållet, ifall tårens
Uttömda källor ännu gömma qvar
Så mycket, som en bergets skrefva gifver
Åt den, vid henne dignar, tärd af törst.
En mor, som led förluster, dina lika,
Har rätt att klaga; men hon bör ock hoppas,
Att Gud barmhertig ser till hennes sorg.
O, kunde jag det hoppas! Men jag fruktar,
Att om vår Johan uppsöks af Hans blick,
För fädernes missgerning barnet drabbas.
CLAES FLEMING, brusande upp i vrede.
Hör upp att qvida dårligt, qvinna, öfver
Hvad som du icke vet ännu ha skett,
Och icke heller hända kan. Är Johan
Gås-ungen lik, som, kläckt utaf en höna,
Sig vågat några famnar ut från stranden
Och lemnat modren sörjande derpå?
Skall Flemings son ett dygn ej våga ströfva
I närmsta skogar, utan att han tyckes
Förlorad, om han några timmar dröjer
Mer än hans mor har gifvit honom lof.
Har du då glömt de Vijk, som åtföljt Johan?
Han ensam ju försloge, om det gällde
Att skydda hundra nunnor, släppta lös
Utur ett kloster. Faran den är ingen.
Och om också en sådan funnes, ville
Jag att sig Johan lärde småningom
Blott lita på sig sjelf. Det kan behöfvas
Med tiden — — —
Han tillägger lugnare:
Jag dessutom redan skickat
Ett tjog af raska knektar i hans spår.
Vändande sig till den gamle tjenaren.
Gå äfven du, som i hans barndom burit
Så ofta Johan uppå dina armar.
En moders tårar äro heliga,
Och bränna bittert, der de falla ned.
Du känner, mer än någon, marken het,
Hvarest de gjutits, och du skall ej hvila
Din bräckta kraft, förr än du återhämtat
Den, som dem pressat och dem torka kan.
Tack för det ordet, du min lefnads stolthet!
Fru Ebba och Tjenaren gå åt skilda håll.
Claes Fleming. En Småsven. En gammal Sjö-Officer.
Ett Sändebud från Hertig Carl begär
Att blifva hördt.
Nu re'n! Bed bonom vänta.
Småsvennen går.
CLAES FLEMING, till Officeren.
Välkommen! Blir sjöfogelfångsten god?
Mer rik än någonsin. De gamla kullar
Framföda ungar, såsom vågen vågor.
Ej göms en vik uti vår vida skärgård,
Der ej ett segel börjat lustigt leka
Med vårens muntra vindar, och ej längtar
Att pröfva deras kraft, till stormar vuxen.
Det låter godt. Dock bättre ej, kamrat,
Än af dig, gamle hafsörn, jag det väntat.
Du dina vingar får väl lossa snart
Och dermed klappa grundligt om hvar fiskmås,
Som fiska vill i grumligt vatten här.
En sådan vågar sig väl ej så lätt
Till våra skär, så länge vid dem ligger
Den gamle, trogne skytt — Claes Fleming. Men,
Ifall den frestar det, med skjuten vinge
Den bloda vågen skall, hvarpå den flyr.
Det lofvar jag.
Och du har aldrig lofvat
Det du ej ville eller kunde hålla.
Officeren går.
SMÅSVENNEN, ånyo inträdande.
Hans Kunglig Höghets Sändebud — —
Får bida.
Småsvennen går. En ung krigare inträder.
Claes Fleming. Soldaten.
Är du beredd?
Jag är det, nådig herre!
Du rida måste till Kexholm, min gosse,
Igenom natt och dag.
Skall ske!
När dit
Du anländt, uppsök genast Arvid Stålarm.
Gif honom detta bref. Deri står skrifvet,
Hvad Svensk och Rysse, Gud och hela verlden
Må läsa och förkunna, när och fjerran.
Lätt är att gömma slika hemligheter.
Kan du bevara dem af tyngre art?
Skänk mig den nåden, att på prof jag sättes.
CLAES FLEMING, betraktande honom en stund under tystnad.
Så full af lif du är, du tycks mig dock
Som grafven trofast. Om uti din själ
Jag sänkte ned ett bref, som ej är skrifvet? —
Om det ej läsas bör, det göms försegladt
Tills domsbasunen bryter det.
Nej, förr
Det öppnas måste, för att göra verkan.
Det gäller — lifvet — uti hvarje mening.
Förstår du det?
Javäl, fullkomligt.
Jag blir odödlig, om mitt lif beror
Blott på min tystnad — när jag tiga borde.
Jag tror, att ej mitt bref kan skrifvas bättre,
Än i ditt unga, varma blod. Välan!
Mitt skrifna bref du ber att lemna få
Åt Arvid Stålarm ensam — i ett rum,
Hvars mur ej öron har för — det oskrifna.
Ger honom en ring.
Du visar honom denna ringen, prydd
Med anletsdragen af vår kung, ock hvilken
Du gömmer, till ett minne af ditt budskap.
När han den sett, han tror dig som mig sjelf.
Då säger du: Claes Flemings vilja är
Oåterkalleligen denna: Ut man drage
Med underhandlingen om freden, mäklad
På lumpna villkor. Upp de få ej fyllas!
Men brytningen med östra grannen bör
Undvikas i det längsta, tills att kungen
Med all sin makt kan kasta sig i remnan
Och storma fram till segrens högsta mål,
Bak hvilket hvilar fred — men fred, som ligger
På ärofulla lagrar, och ej vräks,
Liksom ett mättadt rofdjur, mellan stycken
Utaf vårt sönderrifna hemland. — Säg
Åt Stålarm — och han skall dig väl förstå:
Om Fleming bjuder handen till en fred,
Som sliter hjertat utur Finlands barm,
Då må den sista bödelsknekt man låta
Bortslita högra armen, ifrån honom
Och hänga den på tornet i Kexholm,
Som nidingstecken och en korpars lockmat.
Vet du det icke skrifnas mening nu?
Jo, store höfding. Tack för det Ni låtit
Mig se så djupt in i Er höga själ.
Och om mitt värf jag väl fullända mäktar.
Så skänk mig en belöning.
Hvilken?
Den,
Att när Er högra arm åt striden pekar,
Få tåga främst deri. Om ej mitt öga,
Tills att det slocknar, skådar mot det mål
Som af Er visas, må mitt unga hufvud
Få samma plats, dit Eder hjeltearm
Ni ville flyttad, om den kunde teckna
En fred, som slete hjertat ur vårt land.
Soldaten går. Småsvennen inträder och stannar tigande vid dörrn.
Om Sändebudet hunnit hvila ut,
Så bed det hedra mig med sitt besök.
Småsvennen går. Sändebudet inträder.
Claes Fleming. Carls Sändebud.
En tolk, en öppen, af den Furstes bud,
För hvilken vi en lika känsla hyse,
Välkommen till de fjerran nejder, der
Man länge bidat fåfängt att förnimma
Kungörelsen utaf Hans öppna vilja!
Haf tack för denna helsning, sådan jag
Den väntat af en vän från ungdomsåren.
Din väg och min, som ofta stötte samman
Vid trapporna till konung Johans thron,
På hvilka samma nåd steg ned till båda,
Ha' sedermera ej på länge råkats.
Jag, envis som en Finne — som det heter
Har stannat, der min ungdomstid mig ställde,
Och mannaåldern band mig än mer fast.
Mitt tröga sinne, hvilket hårdnat till,
Likt isens skorpa på en bergsjös djup,
För nya intryck långsamt tinar upp.
Du är och blir dig lik. Ej derpå tviflas.
Väl denna själens styfhet för en sjelf
Käns obeqväm, men mest ändock för andra.
Men ej jag kan likväl med afund se
En sinnets rörlighet, som rastlöst täflar
Med torra trädet, fallande i svallet
Af våra forsar, der de, evigt unga,
Ej ens sig gömma undan vinterns kyla.
Jag ofta stått på dessa strömmars kanter,
Med undran skådande det lätta spelet,
Som med ett sådant lösryckt träd kan lekas.
Det syntes nyss så rotstarkt, fäst vid jorden,
Som gaf det näring och mot dagen lyfte.
Och kort derefter dansar det så lätt
På strömmens lösa mark, af nya vågor
Städs' sänkt och lyftadt, enligt deras nyck.
Det svarfvas glatt, likt ålen i dess grannskap.
Der rötter bundo det vid marken troget,
Nu bildar sig en spets, så hvass, så skarp,
Att det kan tränga genom hvarje hinder,
Som skulle möta på dess hvirfvelbana,
Sig slingrande mot obestämda mål, —
Ifall ej strömmens nya infall kasta
Det sönderbrutet emot strandens klippor,
När leken icke roar strömmen mer.
Förlåt, Claes Fleming, om jag bryter af
Den yra flygten af de fantasier,
Som, oförhindrade af sinnets styfhet,
Den nyss Ni sjelf hos Eder har beundrat,
Er hänför till poëtisk målning af
De bistra lekar, Finlands forsar leka,
Ifall de icke dämmas — till exempel
Af slagnes lik, som vräkas ned för dem.
Det ärende, som fört mig hit till Er,
Är af en annan art, än att förnimma
Naturbeskrifningar, hvarmed det roar
Ert snille att ge lif åt land och vatten.
Ni bör ej slösa bort Er tid uppå
Ett sådant lappverk, som af Finlands djeknar
Och runo-smidare långt bättre göres.
Ni är en målare af högre slag:
Ej tomma ord Er anstå, utan färger,
Som Ni har rifvit sjelf — Ni vet nog hvadan.
Jag felat, medges; mest deri likväl,
Att den naturbeskrifnings varma trohet.
Ni misstyckt utaf obekanta skäl,
Har bortsmält pantsaret af lugn och köld,
Hvari Ni sannolikt har trott Er böra
Ikläda sinnet, vid ett möte med
En knarrig gubbe, som i fordna tider,
Oaktadt all Er vänskap, ofta rönt
Missödet att ej fullt behaga Eder.
Jag dock ej ovan är, att se det språk,
Mitt hemlands dalar lärde mig att tala,
Med föga nöje spordt af alltför mången.
Men jag kan icke hjelpa det. Min tunga
Med svårighet sig böjt för utländskt ljud,
Och tankar, som ej fullt mitt hjertas varit.
Jag mins, att uti sjelfva Rådets kammar
Mitt uttal ofta väckte mera knot —
Ty endast detta hördes uppenbart —
Än meningen, som utaf talet uppbars.
Ni tyckes icke älska diktens drömmar;
Och verkligheter finnas, hvilkas sanning
Oemotståndligt inta'r öppna sinnen,
Så träffande ock dikten stundom kännes.
Men skulle Ni, som jag, ha vuxit upp
Bland detta folk, der, såsom sjelf Ni säger,
Hvar djekne, ja, hvar bonde födes skald,
Och dikten ofta hyser mera allvar,
Än det, som mången hyllar såsom sanning
Ett ögonblick, förglömdt, det nästa, re'n —
Då hade Ni förutan harm kanske
Den bild besett, som kallats fram af nöjet
Att återse Er, städse lik Er sjelf,
Ehuru många skiften om Er slitits.
Ni mycket mins, hvarom ej nu är fråga;
Men hufvudsaken stötes allt mer fjerran
Från Eder tanke. — Svensk, och utsänd af
En Furste, som är Svensk framför allt annat,
Min talan jag till Fleming ville ställa,
Såsom till Svea Rikes Riddare
Och Råd, fastän hans vagga blifvit kastad
Af slumpen på en mark, ej ärorik
Som modrens, hvilken adopterat honom.
Ni tycks ej fästa hälften af den vigt
Som Eder herre, Hertig Carl, vid Finland.
Men Ni ju icke känner det. På afstånd,
Betraktadt från en annan kust, det synes
Helt annorlunda, än vid noggrann forskning. —
Dock jag förglömt, att årets svåra tid
Ej låtit Er den närmsta vägen taga
Uppå Er färd till detta slott, som var,
Såsom jag hört det sägas, färdens mål.
Er kosa, sträckt längs dessa låga kuster,
Som stigit upp ur Bottenvikens djup,
Har utan tvifvel varit lärorik.
En resas svårigheter skänkt Er säkert
Åtminstone den tid, som var nödvändig,
Att uppå ort och ställe samla in
En skörd af kunskap, hvilken ej kan undgå
Ett sinne, vant att ej förgäfves forska.
Jag hoppas dock, att de besvärligheter,
Som Eder mött, ej kändes tryckande.
När man, som Ni, frambär en Furstes uppdrag,
Som med ett synnerligt intresse fästes
Vid hvarje yttring ur de rörelser,
Af hvilka Finska folkets sinne lifvas,
Bör tacksamhet och nit bortrödja lätt
De stötestenar, hvaraf stråten spärras.
Har Ni omsider uttömt rikedomen
Uppå de brutna bilder, dem Ni slösat,
Liksom en sönderslagen spegel, hvilken
Ur alla sina stycken återger,
Förklenade, de föremål, som först
Uti naturlig storlek der sig visat. —
Ni ser, Er målnings-ifver lockar mig
Till efterföljd, fast härmningen är svag,
Och icke uppnår skärpan af Er pensel.
Dock gerna afstår jag Er segerpriset
I denna täflan. Ty ej hit jag kommit
Att leda in en fåfäng strid om ord.
Jag anar det; men jag ej dela kan
Föraktet, som Ni hysa tycks för — ord.
Det finnes vissa, bakom hvilka gömmes
En lefnads hela, djupa andemening,
Och framför hvilka mannen står som vakt,
Tills att hans fall afbryter väktarkallet.
Ni visat böjelse att stundom lägga
Nog mycken mening i en annans ord;
Kanske det händt Er någon gång också,
Att lägga alltför liten i Ert eget.
Men om jag rätt förstår Er, är det ej
Er egen mening, som Ni nu vill tolka:
Det är en sons utaf den store konung,
Hvars minne vuxit i min själ tillsamman
Med all den vördnad, jag hyst för hans hus,
Med all den trohet, jag deråt har egnat,
Och egna skall — så sannt Gud hjelpe mig!
Ert tänkesätt är kändt af hela verlden,
Och konung Gustafs störste son har tacksamt,
Så högt som någon, aktat dessa känslor,
Hvaraf en ringmur slås kring Wasas ätt.
Hans aktning, städse stor, har vuxit högre,
Om möjligt är, för Eder nu, Claes Fleming.
Han vördar denna mannakraft, från hvilken
Ej årens lie någon sena bortskär.
Han ser i Er ett föredöme af
Den viljas styrka, som sitt öde bär,
Likt hjeltens fasta arm sitt svärd i striden.
Han skänkt mig äran att till Eder bringa
En gärd af denna aktning — — —
Min är äran.
Det öfverstiger, hvad jag kunnat hoppas,
Att hertig Carl har afsändt Er allenast
I ett så ringa värf, som det Ni uppger.
Men jag ej eger rätt att derpå tvifla.
Och det mig gläder desto mer, som jag
Ej kunnat skörda denna högre aktning,
Hvarom Ni ordat, annorlunda än
Igenom några tjenster, dem min trohet
Mot Sveriges konung mera sökt än mäktat
Bevisa sednast. Inte i vittnesbörd
Kan gifra mera kraft åt mitt beslut
Att stå och falla för min konungs rätt,
Än bifall af en furste, som naturens
Och mensklig lag har ställt vid thronens fot,
Att styrka, stödja den vid hvarje anfall
Emot dess oantasteliga helgd
Af brottet eller vilseledda sinnen.
Stödd uppå grunden utaf denna helgd,
Kung Sigismund, Din thron statt städse säker,
Som på en kyrkas altare dess prydnad,
Hvarefter nidingshanden sednast sträcktes.
Men hägnad af Din Farbrors trogna vård,
Den trotsar, dubbelt säker, alla skiften.
Det gladt mig högt att höra dessa uttryck,
Som göra rätt åt kraften af den furste,
På hvilken allt, hvad finnes redligt Svenskt,
Sitt bästa hopp om Sveriges framtid bygger.
Om Carl ej funnes, skulle detta hopp
Förgås i obekanta ödens dimma,
Likt båten, roderlös, på oceanen.
Carl delar stora männers gudalott:
Blott vissheten derom att till de finnas,
Förslår att gifva högre mod åt starke
Och trygghet åt de svage, hvilka känna
Att någon tänker, handlar, står för dem.
Det är den trygghet, hvilken stärker hären,
När stridens stund är inne, om den litar
Derpå att föraren är stor, är hjelte.
Det är den trygghet, hvilken lifvar vandrarn,
Då han ser solen, fast omätligt skild
Ifrån hans låga ståndpunkt, lysa stråten.
Det är den trygghet, som så mången känner,
Vid tanken derpå att Claes Fleming lefver.
Ert sista ord har slappat nerven af
Bevisningen, Ni velat föra ut.
Och ej jag neka kan, att jag ej delar
Fullkomligt denna lära, som Ni hyllar
Med samma ifver, som Ni fordom talte
Om annat, hvarom förr vi varit ense.
Ni tycks nu vänta säkerhet för starke,
Liksom för svage, med ett ord: för Staten,
Af kraften hos en eller annan menska:
Ty endast detta är ju äfven Fursten,
Åt den Ni nu afgudadyrkan egnar.
Min tro är än, såsom den var, en annan.
Högt skattar äfven jag väl kraftens gåfva,
Men tror ändock, att hvarje sådan är
En möjlighet till godt och ondt allenast.
Och frestelsen till ondt är endast större,
Der större lott af kraft dertill blef gifven.
En trygghet blott, ett värn allenast finnes
Mot hvarje nyck utaf en enskilds styrka:
Det kunga-makten är, kring hvilken lagen
Sitt helga famntag slår, som diademet
Sin fasta ring kring kungens panna sluter.
För lagen finns ej svaga eller starka:
Det endast likar finns, liksom för Gud,
Som står så högt, att hvarje skillnad bleknar
Bort för Hans dom, och godt och ondt blott väger.
Men kraften, hvarmed kunga-handen knytes,
Kan böja spiran till ett bödelssvärd,
På hvilket lagen kasta tycks ett sken
Af rätt ännu, då re'n det drabbat
Långt bortom lagens gränser — —
Är det väl
Det öfvermått af kraft, Ni känna lärt
Hos konung Sigismund, som närt Er fruktan
För missbruk utaf kunga-makten; eller
Väcks denna bäfvan utaf någon annan,
Hvars kraft vill lägga spiran i hans hand
Och sedan vigter i en vågskål, som
Ej lagens är, men lätt kan lyfta dennas?
Jag vill besvara frågan med en annan.
Kan det ej hända, att en konung, hvilken
Sjelf vek till sinnes, saknar kraft till ondt —
Liksom till godt — lätt finna skulle verktyg,
Mer eller mindre kraftbegåfvade,
Men städse redo att med tunga-manteln
Kringhägna dåd, dem Söderns bravo höljer,
Ej utan rysning, under blodad kappa?
Den, som har makten, saknar sällan medel
Att föra ut sin vilja, som är lagens.
Men äfven den, som blott till makten sträfvar,
Kan finna redskap lätt, till allt beredde.
En konung får dock följa fritt sitt val;
Har ingen orsak att det låta falla
På andra än de bäste, mest förtjente.
Men den, som nödgas att till målet smyga,
Han måste gripa till hvad hjelp, som först
Förirrat sig uppå hans dunkla stråt.
Och ingen undrar derför, att hans redskap
Ej handlar olikt den, som tänder mordbrand,
I nattens mörker, under menskors hydda,
Som slumrat in med frid, men väckas upp
Af lågor, ödeläggelse och nödrop.
Den hand, som vållat ofärd, drages bort,
Liksom ett irrsken slocknar uti kärret.
Se'n det har vandrarene vilseledt.
Men bördan af den skuld, som tyngder brottet,
Ej bör ju kastas uppå deras skuldror,
Dem pligten bjöd att släcka mordbrandslågan,
Fast endast de uti dess sken sig visa,
Och natten höljer nattens första dåd
Och den, som det föröfvat, tvår i oskuld
I närmsta källa brandens spår från handen.
Din lust att måla ut på nytt dig gripit
Med ökad ifver. Svåra tider gjort
Ditt sinne bittert. Samma tiders ofärd
Med smärta fyller upp den Furstes hjerta,
För hvilken du din aktning nyss betygat.
Han älskar, äfven han, de goda redskap,
Som mäkta ro åt Sveriges rike skänka,
Och hägna lagens altare och kyrkans.
Dock du, Claes Fleming, ställt dig alltför högt
Igenom eget värde och igenom
Den tanke, du hos honom om det uppväckt,
Att han i dig ett medel skulle söka
För fosterlandets frid och för dess välfärd.
Han ärar dig såsom en bundsförvandt,
Den ypperste i hela Svea land,
Som bär i handen svärd, i barmen hjerta.
Han tror ej hoppet svika, som försäkrar,
Att du med råd och dåd vill bistå honom
Vid planerna, som Sveriges lycka kräfver.
Ett sådant sinne såsom ditt ej tjusas
Af guldets glans och maktens: men så stor
Finns ingen dödlig, att han kan utföra
De största värf förutan stora medel.
Bjud derför endast, och din viljas bud
Är äfven Hertigens, den stund du lägger
Din hand med gammal vänskap i hans hand;
Och allt, hvad han förmår, förmår du äfven,
Och hvad han eger, tillhör äfven dig.
Det är ej första gången Hertig Carl
Har slösat på mig oförtjenta anbud.
Hans löftens stegring visar, att hans tro
Uppå min trohet mot min konungs sak
Har stigit till sin höjd; ty annars kunde
Hans löften ej förnyas, och han ej
En niding finna inom Sveriges gränser
Nog fräck att bära fram till mig hans anbud.
Ni bad mig bjuda något. I ett fall,
Likt detta, ej det vore mig tillständigt
Att bjuda något annat än mig sjelf.
Med kropp och själens alla krafter, hembär
Jag detta offer åt min konungs farbror,
Då han mig aktar värdig ett förbund,
Hvars afsigt är att trygga kunga-thronen.
En bundsförvändt bör dock ej tomhändt ställa
Sig in på mötesplatsen, der förakt
Blott skulle möta honom, om han vågar
Förutan jemngod styrka visa sig.
Berätta derför, hvad Ni sjelf har sett,
Och det, hvarom Ni visshet än kan vinna,
Förr än Er färd på Ålands haf blir trygg.
Säg Hertigen, att Finland, som har lockats
Af dolda, dunkla makters lömska svek
Att bära afvog sköld emot sin Konung,
Är lugnt omsider, lugnt som kyrkogården,
När snön sin svepning bredt utöfver den, —
Hvari de dödes ro så sällan störes.
Hans hjerta skall väl svida vid den tafla,
Som Er vältalighet för honom breder.
Men han bör trösta sig. Ej hans var viljan
Att så det skulle gå, och han ej "rifvit
De färger", hvarmed taflan måste målas.
Säg honom vidare, att denna här,
Som kufvat Finlands djerfva bönder, står
Hvar timma redo att till stoft förtrampa
De händers vanmakt, som än spörja lust
Att söla perlorna på kunga-kronan;
Att flottans segel skola svälla snart
För östanvindar, hvilka meja bort
Hvar krypväxt, som sig ville resa upp
Att kasta skugga uppå kungens makt.
När sådant budskap Ni kan föra fram
Till Hertigen, Er herre, står Ni säkert
Välkommen inför honom, som för mig.
Emellertid jag hoppas Ni ej vägrar
Att bli min gäst på detta slott, tills Ni
Med större trygghet börjar återfärden.
Och borgens frid skall skydda Er emot
Beröringen med folk, som lösa rykten
Ha' kunnat stämma oblidt. Och för öfrigt:
Besvärligheten, vållad genom trängseln
Af allahanda menskor på Er hitfärd,
Gör ensligheten för Er högst behöflig,
På det att Ni i ostördt lugn må ordna
De spridda dragen af Er upptäcktsresa.
Ej utan skäl Ni yfves att förblifva
Er städse lik. Jag känner Er igen
Också på denna gästfrihet, Ni bjudit
Mig oombedd. Jag hoppas likväl, att
Ej länge deraf nödgas göra missbruk.
Det vissa är, att Hertigen, från hvilken
Som Sändebud jag afgått har till Eder,
Ej underlåter att i rikligt mått
Det öfvermått af omsorg vedergälla,
Hvaraf Ni aktat värdig en person,
Som inför Er hans egen föreställer.
Knappt våren, som ur Sveriges sjöar stiger,
Skall hinna sätta sig på deras stränder,
För att ur lättad barm dra' efter andan,
Förrän Er nye bundsförvandt skall stå
Beredd att motta' Er och alla dem,
Ni dragit med Er — med ett öppet handslag.
Ni vant Er lita mest på egen styrka;
Men Ni skall lära Er, att Hertig Carl,
Fast han Er aktat värdig ett förbund,
Sjelf eger krafter nog, att hvarje trots,
Förnärmande hans höghet, trampa neder;
Det må då yfvas högt på taggarna
Af kunga-kronan, eller uti stoftet,
Omkring en simpel riddarsporre, hväsa.
Jag är för gammal, att numera lära
Mig något synnerligen nytt. Dock tackar
Jag Er för den förklaring, Ni mig gaf,
Om huru stark sig anser Hertig Carl,
Och hvad han tror sig kunna vedervåga.
Ett sändebud ju uppfyllt allt, hvad man
Af honom någonsin begära kan,
När han sin herres rätta mening mäktat
Fullkomligt uppenbara. Detta lyckats
Er kanske mer, än sjelf Ni kunnat tänka;
Och derför bör Ni lätt Er sjelf förlåta,
Att minnet så af gammalt som af nytt,
Framkalladt genom mig uti Ert sinne,
Har satt i svallning Edra känslors ström,
Så att ur den uppvräktes ett och annat,
Som för Er sjelf Ni kanske velat gömma.
Er rätta afsigt likaväl Ni vann,
Liksom jag min. Mitt tänkesätt Ni känner.
Det är sig likt. Jag känner Ert. Och derför
Jag hyser säkert hopp derom, att Ni
Er arm skall bjuda åt oss och Ert hufvud,
För att bekräfta segern af den sak,
Som, rättvis, räkna kan på högre bistånd,
Än till och med den djerfve Hertig Carls.
Fleming går.
Mot denna klippa krossas hvarje stål,
Och klangen utaf guldet öfverröstas
Af en, som ljuder högre ur hans inre:
Hans evigt enahanda sinnes skarpa guldklang.
Beundra måste jag, som honom hatar,
Hans fasta viljas hårdhet emot allt,
Som verkar smältande på andra hjertan. — —
Men ett förhärdadt ondt ej eger väl
Mer anspråk på att skonas, än ett annat,
Som mindre stelnat under många solhvarf.
Och värre klippa till förargelse,
Än denne här, ej ställt sig midt i svallet
Af tidens flod, som bryta vill sin bana. —
Dock hvad ej stål förmår att hålka ut,
Det kan väl vattnet dock omsider tära.
Pris vare Söderns djerfva snillestyrka!
Uppfinningskraften, ammad der, af större
Behof att leda högre planers fortgång,
Har uttänkt hjelp, der synlig hjelp försvinner;
Har skapat läkemedel, hvarest stålet
Ej mäktar skära bort det ondas rot.
Af denna lifssaft bringas ljudlöst bot,
Men säkert, ofelbart, — lik undergången
För dig, hvars vilja utaf jern sig kastat
Emot en annan lika väldig vilja,
Som för till thronen, den du fåfängt hägnar.
Du litar på en rättvis sak, på Gud;
Men hvarje sak blir rättvis, när den lyckats,
Och Gud, som lät den lyckas, derigenom
Bevisar, att Han sjelf var med om den.
Claes Fleming! I ditt arma, vilda land,
Du lärt dig föra svärdet blott och bilan:
Du är en nybegynnare i konsten att
Framdrifva planer till ett önskadt mål.
Och föga tid dig återstår numera
Att återhämta, hvad du har försummat.
När ankaret blir lyftadt, när din flotta
Af österns storm mot Sveriges kust skall jagas,
Då käns din arm, den du så trotsigt lyftat
Mot fursten, hvilken jag mitt bistånd egnat,
Förlamad första gången, men för evigt.
Du bortgår som en skugga, och din lefnads
Utslitna segel, hvilka städse svällde
Enformigt för en enda vind allena,
Hopvecklas på den graf, som gömma skall
Den störste man, som denna tid gaf Norden —
I fall han ej dess störste dåre varit.