Än vid midnattstimman slamrar
    Det på väggen med stor makt,
    Liksom dvergen då han hamrar
    Vredgad inom grufvans schakt.

    Det vill säkert ut att strida,
    Och en aning säger mig,
    Att det en gång vid din sida
    Gosse, skall på nytt i krig.

    Derfor skall du ärva svärdet
    Efter mig du unga örn,
    Lät mig se du känner värdet;
    Strid och fäkta, som en björn!"

    Pilten log och tacksamt tryckte
    Gamla morfars varma hand,
    Som en kung han re'n sig tyckte,
    Hjärtats fackla stod i brand.

    Nu steg måg och dotter, båda
    På en gång, i hyddan in;
    Det var rörande att skåda.
    Gubben blef så glad i sinn.

    Bad dem vänligt sitta neder
    Främst på hyddans bästa bänk,
    Sade: "Er ske pris och heder
    För er gåfva och er skänk!"

    Mycket språkade tillsamman,
    Om besynnerliga ting,
    Måg och svärfar med hvarannan,
    Medan barnen "gömde ring".

    Men i köket mor och dotter
    Hjelptes åt att laga mat;
    Som der icke fanns karotter,
    Lades fisk och gröt på fat.

    Ändtligen var maten färdig,
    Hvar och en vid bordet satt;
    Nu steg mågen opp helt värdig,
    Tog i silfverbägarn fatt;

    Höjde den helt högt, och sade:
    "Femti år ha gjort sin rund
    Se'n J båda, unga, glade,
    Knöto kärlekens förbund.

    Många sorger med hvarandra
    Ha'n J delat denna tid;
    Ödets lag bör ingen klandra,
    Alla få den kännas vid;

    Men långt mera fröjd och lycka
    Himlen Er gifvit har:
    Helsans rosor kinden smycka,
    Glädjen bor i blicken qvar.

    O, mån J, med fröjd och gamman,
    Ännu lefva många år,
    Som ett lyckligt par tillsamman,
    Förrän sista timman slår!

    Skål, för hvad J hafven varit,
    Skål, för edra framtids dar,
    Hjertlig skål för Brudeparet!
    Gud välsigne Mor och Far!" —

    Gladt instämde allesammen
    I en bön för deras väl.
    Och de gamle sade: "Amen!"
    Af allt hjerta, håg och själ.

    Så tillsammans, kärt förtroligt,
    Lefdes hela natten om…
    Man med litet kan ha roligt,
    När man blott är nöjd och from.

Den Fattiges Ode.

(Sann händelse.)

Barmhertighetens nådeport i trång.

Nicander.

    Som ett fridsbud rundt kring nejden,
    Klingade i qvällens tystnad
    Klockans malm från herregården,
    Och förkunnade arbetarn
    Att hans frihets timma slagit.
    Knappt hann skogens echo åter
    Ifrån bergets grottor svara
    På dess sista ljud, förrn Ola,
    Som på åkern grävde diken,
    Kastade sin tunga spade
    Långt ifrån sig — lyfte sedan
    Litet på den slitna hatten,
    Och med grofva lintygsärmen
    Torkade sin våta panna.
    Tog derpå sin läder-ränsel.
    Fyllde den med bark och syra
    Och gick vacklande mot hemmet,
    Sorgsen uti håg och hjerta.
    Sorgsen, ty han tänkte säkert
    På de fordna glada dagar,
    Då han ännu stark och frodig
    Växte upp bland bygdens drängar,
    Hade helsa, kläder, föda
    Och en fästmö på köpet,
    Rosig som en sommarmorgon.
    "Då var roligt till att lefva;
    Men nu är det annorlunda."
    Så han tänkte. Strök ur ögat
    Litet vatten, och omsider
    Trädde inom öppna dörren
    I sin lilla, låga koja,
    Vänligt helsande: "godafton."

    "Ack välkommen", ljöd en stämma,
    Och ifrån sin stråbädd reste
    Sig hans bleka, sjuka maka,
    Med ett litet barn vid barmen;
    Och från golfvet sprungo fyra
    Nakna ungar upp och sträckte
    Sina händer jemmerfulla.
    Bedjande om blott en beta
    Bröd att stilla hungerns smärta.
    "Många dagar ha vi fastat
    Och det svider så i bröstet…
    Käre, gif oss endast något"…
    Stum tog Ola fram en knippa
    Syra och bland barnen delte.
    Gick till sängen fram och sade:
    "Anna, Anna, hela dagen
    Har jag gräft på åkern diken,
    Utan att det minsta smaka,
    Endast för att kunna spara
    Detta lilla hem åt eder,
    Som jag har så hjertligt kära.
    Tag och ät, och om du sedan
    Orkar stiga upp från bädden,
    Skola vi af bark och syra
    Litet bröd åt barnen baka."
    Honom svarade hans hustru:
    "Käre Ola, ät allena!
    Sjelf förmår jag icke mera
    Af det svarta bröd förtära;
    Ty det gifver ingen föda
    Åt den lilla, som jag närer
    Vid mitt bröst, jag arma moder.
    Gif mig blott en droppe vatten,
    Förr'n jag dör; ty icke längre
    Vill jag qvar på jorden leva." —

    "Nej, vid Gud", sad' Ola sorgligt,
    "Dö, det får du ej, af hunger.
    Jag skall ut och skaffa föda,
    Menniskor om hjelp anropa,
    Och om än de voro hårda
    Som den kala, gråa klippan,
    Kunna de väl icke neka,
    Då jag tiggande dem beder. —
    Om en timma är jag åter. —
    Trösta dig till dess, mitt hjerta;
    Efter stormen, regn och sorger,
    Låter Gud ju solen skina…
    Glädje kommer efter smärta,
    Trösta dig dermed, mitt hjerta."

    Nu tog Ola vangringsstafven,
    Mätte skogens smala gångstig
    Fort, som krafterna tilläto.
    Kom så fram till herregården,
    Mötte straxt vid porten Grefven;
    Räckte ut sin hand och sade:

    "Ack, ers nåd, der hemma ligga
    Barn och maka, sjuka, svaga,
    Färdige att dö af hunger.
    Öfver dem er mildt forbarma."
    "Usling", ropte Greven harmfullt;
    "Har jag icke hela året
    Hulpit dig och likväl kommer
    Du med slika klagovisor.
    Gå och kom ej mera åter."
    "Aldrig skall jag återkomma",
    Suckade den arme Ola;
    Gick så fram till kyrkobyen,
    Kom till rike Nämdemannen,
    Bad om blott ett enda qvarter
    Mjölk, till lindring uti nöden.
    Vredgad svarar Nämdemannen:
    "Tiggare, så tätt som flugor,
    Stå här hela da'n och skrika,
    Veta icke hut om qvällen.
    Likväl hafva vi beslutit:
    Hvarje by skall föda sina.
    Gå och kom ej mera åter!"
    "Aldrig skall jag återkomma",
    Suckade den arme Ola;
    Gick så vidare till Prosten,
    Satte sig längst ned vid dörren,
    Talte om sitt hårda öde.
    Prosten reste sig från bordet,
    Gäspade helt tungt och sade:
    "Jag kan icke hjelpa alla!
    Gå till Grefven, som du tjenar.
    Han har lofvat att försörja
    Sina fattiga för sommarn.
    Gå och kom ej mera åter."
    "Aldrig skall jag återkomma",
    Suckade den arme Ola,
    Och gick stapplande på gården.
    Plötsligt kallade en stämma,
    Mild som flöjtens ljud i kvällen,
    Honom till att återvända,
    Och med lättadt hjerta ställde
    Han sin kosa in i köket.
    Der fick han utaf Prostinnan
    Tvenne kannor mjölk och tvenne
    Stora kakor bröd, som gåfva.
    Med ett: "Gud välsigne eder!"
    Tog han afsked af Prostinnan,
    Och gick fröjdefull mot hemmet.

    "Anna, Anna", ropte Ola,
    "Dö, det skall du ej, af hunger!
    Barnen skola det ej heller;
    Ty, ifrån Prostinnan bringar
    Jag båd' mjölk och bröd tillräckligt
    Att oss allesamman mätta…
    Nu är tid att vara glade…"
    Glade blevo också alla.
    Barnens matta blickar lyste
    Klart, som morgondaggens droppar
    Lysa i små blomstrens ögon,
    Och så fort som sädesärlor,
    Trippande på åkern plocka
    Kornet upp ur svarta mullen,
    Plockade små barnen hvarje
    Smula bröd, som föll på golfvet
    Upp och stoppade i munnen.
    Men den stackars Anna kunde
    Ej det minsta bröd förtära.
    Endast litet mjölk hon hällde
    Uppå sin förbrända tunge,
    Prisande derjemte alla
    Goda människor och Ola.
    Mest för det hon ej fick höra
    Barnens jemmerrop i natten.

    Redan hade sömnens engel
    Stänkt sitt valmodoft i hyddan,
    Och försänkt i ljuvlig slummer
    Barn och maka, — när som Ola
    Smög ifrån sin hustrus sida
    Och gick ut i vilda skogen.
    Här föll han på knä och sade:
    "Fader! Du, som ser till hjärtat,
    Styrk mig uti denna stunden,
    Och förlåt mig, om jag syndar,
    Ty jag har för morgondagen
    Ingen hjelp i vida världen,
    Och jag kan omöjligt längre
    Se hur barn och maka svälta.
    Styrk mig derfor, milde Fader!
    Och förlåt mig, om jag syndar"…
    Så han bad. Steg upp från marken
    Tog en knippa furugrenar,
    Lade dem vid stuguväggen,
    Lockade ur stål och flinta
    Eld, och blåste sedan varligt
    Tills det började att brinna. —
    Sorgligt glad i själ och hjärta
    Gick han nu intill sin maka,
    Slingrade kring henne armen,
    Sjönk så neder invid barmen,
    Ögonen tillsamman lyckte,
    Och en kyss på kinden tryckte.

    Medlertid flög stormens ande
    Fram och härjade derute,
    Blåsande alltjämt på elden,
    Som i alla fyra hörnen
    På den sommartorra hyddan
    Spridde hungrande sin flamma…
    Taket föll uti detsamma,
    Och de blefvo alla — döde…
    Gråt med mig vid deras öde
    Du, som har ett menskohjerta;
    Men gå bort, med blod och smärta,
    Du, som i ditt överflöd
    Nekar uslingen få bröd.

Längtan från Staden.

(1842.)

    Jag längtar hä'n från stadens qvalm
    Till skog och dal och sjö.
    På landet under björk och alm
    Jag lefva vill och dö.

    Här är väl roligt några da'r
    Att gå och se uppå
    Hur herrar, damer, par om par,
    Med stolta steg framgå.

    Här finnas många stora hus,
    Och granna äfvenså;
    Men lefva jemt i sus och dus,
    Är vådligt ändå.

    Hvar menska glömmer att hon är
    En menska, tror jag visst;
    Man pratar, ljuger, skrattar, svär
    Och bugar först och sist.

    Farväl, o stad, med all din prakt
    Och all din herrlighet!
    I fjärran dal, i okänd trakt
    Ett bättre hem jag vet.

    Der är så ljuft att lyssna till
    Den glada lärkans sång
    Och orrens lek och trastens drill
    Och bäckens muntra språng.

    Der hemtar jag vid källans brädd
    Min dryck ur hennes sköt,
    Och njuter se'n på blommors bädd
    En sömn så god och söt.

    Der spelar vinden nu som förr
    I skogens täta snår —
    Och vid den lilla hyddans dörr
    Min väna flicka står.

    Hos henne, skild från stadens qvalm,
    Jag lefva vill och dö
    På landet under björk och alm
    Bland skog och dal och sjö.

En Mulen Stund.

    Hemskt hviner stormen genom öde lunden,
    Och sopar marken ren i kulen höst,
    Men ännu hemskare på hjertegrunden
    En storm hörs hvina i mitt eget bröst,
    Der lidelsernas hvirvelvindar hejdlöst rasa
    Och svepa allt i mörker, natt och fasa.

    Det var likväl en tid för mig då lifvet
    Låg skimrande i hoppets ljusa glans,
    Då det på hvarje blad deraf stod skrifvet,
    Att tro och vänskap uti verlden fans;
    Den tiden flytt, jag tror ej sådant mera,
    Ty menskligheten känner ingendera.

    Nej, stolta mänsklighet, du är och blifver
    En rosa sminkad hycklerska som går,
    Och under svekets helgonmantel drifver
    Ditt fräcka gyckelspel från år till år,
    Du säger dig från själva himlen stamma,
    Men jag tror förr du är en afgrundsflamma.

    Det visar du fullkomligt i din vandel,
    Som är en väfnad af bedrägeri
    Med Dygd och Samvete du driver handel
    Och smider nästan lömskt i slaveri,
    Du smädar oskulden, du ler åt smärtan
    Och droppar sorgens gift i ädla hjärtan.

    För dig finns intet heligt här på jorden,
    Och ingen himmel lär du tro uppå,
    Väl är du englamild och söt i orden
    Men djefvulsdragen skymta fram ändå
    Inunder masken af den lånta drägten
    Förstelnande, som bistra nordanflägten.

    Jag känner dig… du skall ej mer mig dåra
    Med fagra löften och med sirligt tal,
    Väl kan du ännu länge hjärtat såra
    Och fråssa sniket af dess bittra qval.
    Men — aldrig kan du fängsla detta sinne,
    Och sångarfåglarna, som bo derinne.

    Så diktade jag vildt i feberyra
    Till tröst för hjärtats sjuka fantasi,
    Men sångens engel rörde vid min lyra,
    Och allt blev åter frid och harmoni.
    Förlåt mig mänsklighet de djerfva orden,
    Ty mulna stunder gifvas ock på jorden.

    Men dessa fly, och ack, de ljusa komma
    Som lärkor qvittrande i grönklädd vår
    Och hoppets rosor spricka ut och blomma
    Och glädjens näktergal i barmen slår
    Och bättre toner ifrån lyran klinga,
    Ty, "Skaldens sorger äro ändå inga".