SAMLADE SKALDEFÖRSÖK

Af

PEHR THOMASSON

Stockholm, Hos J.J. Flodin, 1857.

Innehåll

Min Sångmö.
Till Tonerna.
Hvad jag helst ville vara.
Det enda ordet.
Den största boken.
Svanen.
Liljan.
Perlan.
Dufvan.
Drufvan.
Törnet.
Perlbandet.
Gossen och Filosofen.
Stjernan.
Flickan på Grafven (Barnsaga).
Näktergalen (Saga, tillegnad Jenny Lind).
Liljan och Fjärilen (Blekings-folkvisa).
Den fattiges rikedom.
Ung Erik och skön Karin.
Ett lyckligt ögonblick.
Till Blenda.
Du är mig när.
Vid hennes graf.
Den förskjutne.
Den blinde sångaren.
Den döende Skalden.
Hvi suckar du?
Gud ser till mig.
Nyårsbön.
En blick på Kyrkogården.
Lifvets Engel.
Polacken.
Blekinge.
Skandinavisk Förbundssång.
Till Svenska Bondeståndet.
En Vinterqväll.
Fatta Mod.
Minnessång öfver Nils Månsson i Skumparp.
Soldaten Stång.
Äreskänken.
Sångaren.
Arbetarens sång.
Den gamle knekten.
Vallgossen.
Tiggaregossen.
Herdinnan.
Sjömansflickan.
Barnhus-Barnet.
Spelmannen.
Den Liknöjde.
Torparens Morgonsång.
Sång vid Majstången.
Till Vårens första Lärka.
Liten Visa.
Till Henne.
Qvinnotrohet.
Ett Guldbröllop.
Den fattiges öde (Sann händelse).
Längtan från Staden (1842).
En Mulen Stund.

Min Sångmö.

    Jag är ett barn utaf naturen,
    Och känner inga reglors tvång:
    I skogen är jag född och buren
    Vid bäckens sus och källans språng
    Och derför kan jag icke sjunga
    Med konstlad ton och hycklad röst;
    Det bor ej smicker på min tunga,
    Ej näktergalar i mitt bröst.

    Mitt enkla modersmål jag talar,
    Som jag af mina fäder ärft;
    Och om uti de stores salar
    Man tycker detta låter kärft,
    Mig rör det föga — ej bland lärde
    Jag vågar strängad harpa slå;
    För dem har endast konsten värde,
    Och annat allt de blott försmå.

    Der bygdens glada ungdom dansar
    På ängen under gröna träd
    Och barnen binda sina kransar,
    Der vill jag också vara med
    Och sjunga ut hvad skönt jag tänker.
    Hvad gladt, som för min blick sig ter.
    Och lefva skild från verldens ränker:
    Det är min önskan — intet mer.

Till Tonerna.

    Englabarn från högre zoner,
    Ljufva, milda harpotoner!
    Svingen jublande i qväll
    Öfver dalens blomstersängar
    Upp mot himlens stjerneängar
    Till Allfaders sängartjäll.

    Fallen se'n i nattens stunder
    Såsom dagg till jordens lunder
    Ner i hvarje känsligt bröst,
    Gjuten frid i qvalda hjertan.
    Trösten sorgen, söfven smärtan,
    Med er oskuldsfulla röst.

    Väcken kära barndomsminnen,
    Elden friska ungdomssinnen,
    Till att fatta rätt och skönt;
    Sväfven glade öfver verlden,
    Och på ljusa sångarfärden
    Kläden allt i hoppets grönt.

    Sist när trötta handen domnar.
    Och i lifvets afton somnar
    In vid välbekanta ljud,
    Ljufva toner! klingen klingen.
    Och med frälsta anden svingen
    Hem till sångens milde Gud.

Hvad jag helst ville vara.

    Helst af allt jag ville vara
    Blott en liten näktergal,
    Som fick fri och osedd fara
    På besök i hvarje dal,
      Sjungande och glad,
      Mellan blommor, blad,
    Uppå lätta vingar buren
    Öfver allt uti naturen.

    Dagen om jag skulle hvila
    Gömd i doftrik rosenhäck,
    Och om qvällen lustigt ila
    Till den spegelklara bäck.
      Tjusa med min röst
      Hvarje tärnas bröst.
    Som i svala aftonstunden
    Trånar suckande i lunden.

    När som nordens lunder inga
    Blad och blommor ägde mer,
    Skulle jag mig rastlöst svinga
    Dit, der evig sommar ler,
      Fjerran ifrån nord
      Till den södra jord,
    Land och städer se på färden;
    Finns väl gladare i verlden?

Det enda ordet.

    I allt på hela denna jord
    Jag ser och hör ett enda ord,
    Som, hvar jag är och hvart jag går,
    För mina blickar står.

    Uti naturen, blad för blad,
    Jag läser det i hvarje rad,
    Och hör det ljuda ur hvart bröst,
    Som känsla har och röst.

    Det lyser klart på fästet blå,
    Det skrifvet står i minsta strå.
    Och, äfven i hvad större är,
    Af allt, som jorden bär.

    Det klingar skönt i skog och dal
    Ur bröstet af hvar näktergal,
    Och jublande i höjden far
    På lärkans vingepar.

    Men djup och outgrundlig är
    Den allmakt, som det innebär,
    Ty mitt förstånd kan fatta blott,
    Att allt är skönt och godt.

    Jag ser det ordet likväl klart,
    Och hör det tona underbart
    I åskans knall, i stormens ljud;
    Ty detta ord är — Gud.

Den största boken.

    Jag vet en herrlig bok — mot denna
    De andra äro ingenting!
    Så mycket snillrikt ingen penna
    Har tecknat än på jordens ring.
    Den är en öppen gudasaga,
    Med hvarje år i ny upplaga.

    En outtömlig rikdom hyser
    Den inom sig så underbart;
    Hvartenda ord af vishet lyser,
    Hvart blad är strålande och klart,
    Som stjernesådda himlapellen
    Uti den klara vinterqvällen.

    I lefvande bokstäfver prålar
    Den öfverallt, för blicken röjd,
    Och ler i återbrutna strålar
    Från fjellets solbeglänsta höjd
    Till dalens blomsterrika lunder.
    Der allt förkunnar Skaparns under.

    Långt mera stort än konsten äger
    I den jag stundligt skåda får.
    Och mera skönt än skalden säger
    Omtonar mig hvarhelst jag går.
    Till permar äger den azuren,
    Och denna boken är — naturen.

Svanen.

    Det sägs att svanen, tyst och stum,
    Ses ila genom tid och rum,
    Och börjar sjunga först i döden.
    Den sagan är som mången ann,
    Rätt nätt och täck, och kanske sann,
    Ty många äro lifvets öden.
    Jag vet en svan, mer underbar.
    Han på sitt ljusa vingepar
    I rymdens vida salar svingar,
    Och andas idel poesi,
    Hvar fjäder är en melodi,
    Hvart vingslag som ett tonfall klingar.
    Han gör ibland på en sekund
    En färd kring hela verldens rund,
    Och för hans tjusta blickar
    Hur solbelysta alla berg,
    Hur skiftande i rosen färg
    All jordens skönhet nickar.
    Der ligga skönt i morgonstund
    Så mången dal och palmelund,
    Om-armade af spegelsjöar,
    Och fågelsången klingar gällt
    Från liljekullar, rosenfält
    Och guldbeströdda blomsteröar;
    Här resa sig snötäckta fjell
    Mot himmelen i stjernklar qväll.
    Med pelarskogar, dunkelt gröna,
    Och strida elfven stänker opp
    Sitt silfverskum i granens topp,
    Som glänser rikt af perlor sköna;
    Men ack han skådar icke blott
    Hvad jorden äger skönt och godt,
    Han gästar äfven himlens salar.
    Med englarne bekant han är,
    Och utaf dem han hör och lär
    Det ljufva språk han stundom talar.
    När se'n han kommer till sitt bo.
    Han sätter sig i salig ro
    Och sjunger hvad han sett på färden.
    Men sången blifver endast matt,
    Ty för den rika själens skatt
    Har språket intet ljud i verlden;
    Och, denna svan, så snabb och fri,
    Är — skaldens rika fantasi.

Liljan.

    Mig lyster till att sjunga allt om en lilja rar,
    hen raraste på hela vida jorden,
    Hon blommar både vinter och vår och sommardar
    I hvarje dal inom den höga norden;
    Af henne alla rosor och alla blommor små
    Och alla fagra blomster, som uppå ängen stå,
    Sin oskuldsfulla skönhet hafva lånat.

    När alla andra liljor för höstens stormar dö,
    Står hon ännu uti sin fulla fägring
    Så röd som mognad drufva, så hvit som nyfälld snö,
    Så bländande som sommarnattens hägring,
    Så glad som lilla lärkan i rymdens blåa sal,
    Så tjusande som sången af nordens näktergal,
    Så vänehuld som skogens turturdufva.

    Hon ångar idel glädje, hon sprider frid och tröst
    Till alla väsen i naturens rike,
    Hon gjuter med sin kärlek i hvarje manligt bröst
    En lefnads lust och sällhet utan like,
    Hon är det skönsta smycket i hela skapelsen
    En engel sänd till jorden från Gud i himmelen,
    Den liljan det är — nordens frida flicka.

Perlan.

    Af alla perlor ingen finns,
    Och ingen tappas, ingen vinns
    Så dyrbar, som ett qvinnohjerta,
    Om det är troget, rent och godt,
    Och utaf ädel kärlek blott
    Med ömhet lindrar lifvets smärta.

    Liksom en herrlig blomsterö
    Mildt doftar kring den vida sjö,
    Som leker vid dess täcka stränder,
    Det sprider tröstens balsamdoft
    Omkring bland jordens låga stoft,
    Hvarthän det på sin vandring länder.

    I lifvets glada solskenstid
    Af lefnadslust och inre frid
    Det lätt som källans bubbla väller;
    I mulen tid, i sorg och nöd,
    Ja ända in i blekblå död
    Det lika varmt af kärlek sväller.

    Om du en sådan perla har,
    Som skiner, strålande och klar,
    En stjerna på din lefnads himmel,
    Den som ditt bästa smycke göm,
    Och aldrig hennes värde glöm
    På marknaden i verldens hvimmel.

Dufvan.

    Hilda har en snöhvit dufva,
    Som på fager blomstertufva
    Byggt sitt lilla lugna bo.
    Ifrån detta näste
    Upp till himlens faste
    Hon i menlös tro
    Hvarje qväll sin dufva sänder,
    Somnar se'n med knäppta händer

    Under sömnen kommer dufvan
    Åter hem till blomstertufvan
    Med små barn från himmelen,
    Hvilka vänligt smeka
    Och i drömmen leka
    För sin lilla vän
    Hela natten om förtroligt,
    Derför sofver hon så roligt.

    Denna underbara dufva,
    Det är Hildas aftonbön;
    Denna täcka blomstertufva,
    Ångande ocb mild ocb skön,
    Det är hennes späda hjerta,
    Fullt af tillförsigt och tro;
    Himlabarnen äro englar,
    Sväfvande kring vaggans bo.

Drufvan.

    Jag har icke råd att dricka
    Fräsande Champagne-vin;
    Njuter likväl af en drufva,
    Mera doftande och fin.

    På en snöhvit perlekulle,
    Lik en glödande rubin,
    Sväller hon alltjemt och ångar
    Af det kostligaste vin.

    Utaf hennes ljufva nektar
    Dricker jag med hjertans lust,
    Dricker tills jag blifver rusad,
    Ack, af idel purpurmust.

    Men fast jag den drufvan pressar
    Nästan hvarje dag och stund,
    Är hon lika röd och saftig,
    Ty hon är — min flickas mund.

Törnet.

    Ibland det törne jorden bär
    Det gifves ett, som giftigt är
    Och mer än andra stingar;
    Det är dock ofta mjukt och skönt,
    Och som en ros bland sommargrönt
    Det doft omkring sig bringar,
    Som kännes sött till smak och lukt,
    Men är likväl maskstungen frukt,
    Som plågsamt fräter, tär och bränner
    I många runda Herrans år,
    Och ger ett troget hjerta sår,
    Som det i hela lifvet känner —
    Det törnet pressat tårar fler
    Än dagg till jorden fallit ner
    Ur känsliga och unga,
    Men frodas ändå ofta här,
    Ty du skall veta att det är —
    Ett svekfullt bröst med smidig tunga.

Perlbandet.

    Vid sin enda dotters sjukbädd modren satt
    Och klagande sin hand på heta pannan lade.
    Men som en æolsharpa i luftig sommarnatt,
    Så flickan hviskande sitt sista afsked sade:
    "När jag blir död och bäddad ner i mullen,
    Sätt då ett litet måladt kors på kullen
    Och rista dessa orden deruppå:
    'Af kärlek till en fattig yngling här i verlden,
    Som hon ej ega fick för högmodet och flärden,
    Upphörde detta unga bröst att slå';
    Sätt sedan derintill min hvita älsklingsblomma,
    Till henne skall min käraste om dagen komma
    Och fälla tårar i den lösa sand;
    När se'n det blifver tyst kring land och vatten,
    Skall jag som engel komma dit om natten
    Och knyta mig af tårarne ett perleband;
    Det bandet skall mitt bröst för evigt smycka,
    På det min älskling känna skall igen
    Sin barndomsbrud hos Gud i himmelen,
    Och henne till sitt varma hjerta trycka."

Gossen och Filosofen.

    En fyraårig gosse
    Satt tyst en aftonstund
    Och hänryckt blicken höjde
    Mot fästets stjernerund.

    En filosof det märkte
    Och sporde gossen så:
    "Hvad är som dig förtjusar,
    Hvad tänker du uppå?"

    "Jag tänker på hur vackert
    Det är i himlen — då
    En sådan skönhet strålar
    Och lyser utanpå."

    "Tack gosse för de orden" —
    Den lärde sade ömt —
    "Jag mycket tänkt och forskat.
    Men denna tanke glömt."

Stjernan.

    Nina, liten tärna,
    Satt invid en sjö,
    Såg en vacker sljerna
    Som en gyllne ö
    Simma i det klara vatten,
    Strålande i mörka natten.

    "Hafsfru, gif mig denna
    Stjernas fina guld,
    Och jag skall bekänna
    Dig för evigt huld,
    Som en Gudom i vår kyrka,
    Och ej någon annan dyrka."

    Så hon barnsligt tänkte,
    Och i böljans famn,
    Som en svan sig sänkte.
    Strax en andehamn
    Kom från ljusa stjernelanden
    Och drog Nina opp på stranden.

    "Hör, min lilla flicka",
    Ljöd en stämma nu,
    "Upp mot himlen blicka!
    Stjernan ser du ju
    På den hvälfda himlabågen,
    Och dess afbild blott i vågen.

    Så Guds rika under
    Stråla öfver allt
    Uppå jordens lunder,
    Uti hvar gestalt,
    Men från himmelen härstammar
    Allt det sköna, som här flammar.

    Älska djupt naturen
    I Guds goda verk!
    På dess armar buren
    Lefver du — men märk
    Gud allena tillhör äran
    Dyrka honom… Mins den läran!"

    Och den läran minnes
    Lilla Nina än…
    Men, ack, mången finnes
    Som förglömmer den —
    Som sig hand och stjernor väljer
    Och för dem sin himmel säljer.

Flickan på Grafven.

(Barnsaga.)

    Lilla Emma gick så dyster
    Till de dödas hem en natt
    Sörjande sin tvilling-syster,
    Hon på grafvens kulle satt,
    Hviskande med barnslig stämma:
    "Anna, sofver du väl än?
    Har du glömt din lilla Emma?
    Känner du mig ej igen?
    Minns du ej hur gladt vi lekte
    Förr i dalens blomsterland,
    Och hur ömt oss mamma smekte

    Med sin sammetslena hand,
    När vi i den ljusa sommar
    Sprungo mellan skogens trän,
    Plockade små sköna blommor,
    Lade dem i mammas knän?
    Minns du ej hur gladt vi logo,
    När som skogens fåglar små
    Sina muntra driller slogo
    Under himmelen den blå?
    Vi oss önskade att vara
    Tvenne lärkor, som med fröjd
    Fingo jemt kring rymden fara
    Sjungande i blånad höjd.
    Minns du af hvad himmelskt värde
    Pappa sade bönen är,
    Samma afton han oss lärde:
    'Gud som hafver barnen kär?'
    Allt var förr så gladt och roligt;
    I vårt lilla lugna bo
    Slumrade vi tyst förtroligt
    I en stilla menlös ro,
    Drömde att på liljestänglar
    Emot himlens blåa rund
    Vi med hulda syskon-englar
    Sväfvade i sällt förbund…
    Minns du dessa ljufva tider,
    O, så kom till mig igen!
    Vet att jag af saknad lider,
    Äger ingen barndomsvän,
    Som kan mina dockor sira,
    Fast jag siden har och gull; —
    Som kan blomsterkransar vira,
    Fastän utaf blommor full
    Lunden är, och uppå kullen
    Rosen nyfödd mot mig ler — —
    Hu, det är så kallt i mullen…
    Stackars syster, kom! jag ber."

    Så den lilla Emma beder,
    Fäller tår på liljehy.
    Då en engel sväfvar neder
    På en rosig purpursky
    Ifrån stjernehvalfvet höga,
    Svanehvit med krona på.
    Emma lyfte opp sitt öga;
    Lilla engeln sade då:
    "Jag bor ej i svarta mullen:
    Jag i himlens salar är.
    Bättre rosor än på kullen,
    Bättre blommor dofta der;
    Bättre sånger, bättre toner,
    Än som skogens fåglar slå,
    Ljuda i de klara zoner
    Ofvan stjernorna de små.
    Der jag längtar att få sluta
    Dig på nytt uti min famn
    Och med dig för evigt njuta
    Salighet förutan namn.
    Men vill du till himlen komma,
    Vill du bland de sälla bo,
    Vårda ömt din lefnadsblomma:
    Oskuldshjertats rena tro!"

    Nu på skära silfvervingar
    Engeln emot höjden for;
    Men för Emmas öra klingar
    Än hans lära, som hon tror.

Näktergalen.

(Saga, tillegnad Jenny Lind.)

    Solen sjunker ned från fästet
    Bakom skogens mörka bryn,
    Dufvan ilar glad till nästet,
    Lärkan tystnar uti skyn;
    Men i blomsterrika dalen,
    Sjunger lilla näktergalen.

    Liten gosse, satt jag ofta
    Ute hela natten lång,
    Der som ängens rosor dofta,
    Lyssnande uppå hans sång,
    Med en innerlig förtjusning
    Invid bäckens milda susning.

    En gång — just som dagen grydde
    Öfver mån-försilfrad dal,
    Och de nätta elfvor flydde
    Suckande till böljans sal —
    När jag länge lyssnat hade,
    Hänryckt jag till honom sade:

    "Lilla fågel, om din tunga
    Jag en timma ägde blott,
    Glädligt jag dä skulle sjunga
    Och ej klaga på min lott —
    Hvarför bor i dina sånger
    Städse trånad, sorg och ånger?"

    "Gosse, hör min lefnadssaga!"
    Svarade strax sångarn mig…
    "Om jag stundom höres klaga,
    Kan det väl förundra dig:
    Jag var förr en lycklig qvinna.
    Verldens största sångarinna.

    Öfverallt i land och städer,
    Der jag höjde sångens röst,
    Spridde som ett vestanväder
    Glädjen sig till alla bröst:
    Menniskor i millioner,
    Tjuste jag med mina toner.

    Dyrkad jemt som en gudinna
    Af en fåfäng menskohop,
    Glömde jag att vara qvinna;
    Söfd af smickrets bifallsrop
    Blef jag stolt i håg och sinne:
    Högmod växte opp derinne.

    Straffad blef jag för min villa,
    För min dårskap och dess flärd —
    O, jag hade handlat illa
    Och var icke bättre värd!
    Ödet mig för rätta ställde
    Och ett sådant utslag fällde:

    Himmelen dig bjöd att fara
    Öfver stoftets trånga verld,
    Och i ödmjukhet förklara
    Sångens gudom på din färd;
    Men din skapare der ofvan
    Har du glömt, som gett dig gåfvan.

    Derför skall du rastlöst ila
    Öfver hela verldens rund,
    Dag och natt förutan hvila
    Klagande i hvarje lund,
    Så i Södern, som i Norden,
    Näktergal benämnd på jorden.

    Evigt skall du dock ej tona,
    Ty en Jungfru, skär och ren,
    Skall i sångens verld försona
    Hvad du brutit har. Och se'n
    Får du dig förklarad svinga
    Dit, der englaharpor klinga.

    Sagd var domen. Och allt sedan
    Jag som liten fågel far
    Sorgligt klagande, emedan
    Minnet af hvad förr jag var
    Hvilar tungt uppå mitt hjerta —
    Derför denna bittra smärta.

    Men förlossningstimman stundar
    Efter många tusen år:
    Snart skall jag från jordens lunder
    Flytta till en evig vår
    Och ej mer med smärta tona —
    Jenny Lind skall allt försona".

    Så, o ädla sångarinna,
    Näktergalen sjöng för mig;
    Och jag lofvade att bringa
    Sagans enkla ord åt dig.
    Göm dem, honom till ett minne
    I ditt varma sångarsinne!

Liljan och Fjärilen.

(Blekings-folkvisa.)

    Der stod en fager lilja
    Allt uti grönan lund
    Och blickade mot solen
    Den arla morgonstund;
    Hon gladde sig åt lifvet
    I snöhvit blomsterskrud,
    Och var i daggjuveler
    Så smyckad, som en brud.

    En fjäril flög att gillja
    Densamma morgonstund,
    Kom så till fager lilja
    Allt i den gröna lund;
    Af hennes fägring tjusad
    Han föll i stoftet ner
    Och sade till den sköna:
    "Ack, hör den bön jag ber!

    "Låt mig med dig få lefva,
    Du hulda, väna vif!
    Jag skänker dig mitt hjerta,
    Min kärlek, och mitt lif,
    När andra fjärlar svärma
    I yra blommors lag,
    Skall jag invid din sida
    Förnöja dig hvar dag.

    "Ditt anspråkslösa väsen,
    Din oskuldsfulla själ
    Har fängslat håg och sinne!
    Jag svär att bli din träl,
    Och dig för evigt älska
    I glädje, lust och nöd,
    Så länge som jag andas,
    Intill min bleka död!"

    Och späda liljan trodde
    Den sockersöta skalk,
    Och öppnade för honom
    Sin ljufva honungskalk;
    Han flög deri berusad,
    Och lifvets balsam sög,
    Men till en ros i dalen
    Han straxt från henne flög.

    Den arma liljan sörjde
    Sin fjäril bitterlig,
    Och fällde många tårar
    Uppå sin lefnadsstig.
    Hon före middagsstunden
    Stod blek, och sorgligt log;
    Då kom en vänlig dufva.
    Och henne med sig tog.

    Men fjärilen, som listigt
    Från liljan flög sin kos,
    Och tänkte glädje finna
    I kalken hos sin ros,
    Han fann sig grymt bedragen;
    Ty bladen föllo ner,
    Och endast hvassa törnen
    I stället han nu ser. —

    Den liljan var en flicka,
    Som i sin oskuld log;
    Och fjäriln var en gosse,
    Som henne grymt bedrog;
    Och dufvan, det var döden
    Som kysste flickans mund.
    Och hennes ande sände
    I englarnes förbund.

    Men rosen var en enka
    Rik uppå gods och guld,
    Som nu den gossen plågar
    Allt för sin otro skuld.
    Han smärtans törne känner,
    Och äger ingen ro —
    Så händer det med alla,
    Som bryta ed och tro.

Den Fattiges Rikedom.

    En morgonstund, när solen sken
         På löfvad gren,
    Och orren flög i topp,
    Stod Blenda uti skogen grön,
         En lilja skön,
    Nyss vecklad ur sin knopp.

    Allt var så herrligt, ljuft och friskt,
         På björkens qvist
    Sjöng siskan för sin vän,
    Och trasten slog i lummig gran,
         Mot blånad ban
    Flög lärkan gladligen.

    Men Blenda stod i sorg försänkt,
         Så tåredränkt
    Som ros i qvällens stund;
    Ur bröstet mången suck sig smög,
         Som vingad flög
    Till himlens stjernerund.

    Ack stackars Blenda hon var kär,
         Och kärlek är
    Ibland förunderlig,
    Den kännes samma ögonblick,
         I vexladt skick.
    Båd' glad och sorgelig.

    Hon älskade ung Olof ömt,
         Och hade drömt
    I natt en dröm, så grann;
    Han henne älskade igen,
         Dock icke än
    De sagt det för hvarann.

    Ett hinder mellan dem det var,
         Ty Blendas far
    Fått guldet på sin lott,
    Men Olof egde ingenting
         På jordens ring,
    Mer än en hydda blott.

    Hon ville gerna dela den
         Med hjertats vän,
    En ren omöjlighet!
    Ty hennes far, med gods och gård,
         Var sträng och hård.
    Och derför nu hon gret.

    Men bäst hon gret, smög Olof fram
         Bak ekens stam,
    Der han sig hade gömt;
    Kring hennes midja, blyg och varm,
         Han slöt sin arm.
    Alldeles som han drömt.

    Han sade ej ett enda ord,
         Men genast gjord
    Var hjertats bigt likväl,
    Två smultron stötte en sekund
         På perlegrund,
    Och själ försjönk i själ.

    Hvad denna stund var gudaskön!
         På englars bön
    En salighet den göt
    I tvenne oskuldsfulla bröst.
         Som utan röst
    Ett himmelrike njöt.

    Hur kort blef icke glädjen dock,
         En fjäderflock
    Den flög i blinken bort;
    Ty Blendas far var stadd på jagt
         I samma trakt,
    Och kom mot dem helt fort.

    Att få sin Olof Blenda bad,
         Men gubben qvad:
    "Är du förryckt, mitt barn,
    Du skall dig ha en mäktig man,
         Som lysa kan,
    Och ej ett fattigt skarn.

    Ung Olof blef helt lingonröd,
         Hans blod det sjöd
    Så hett i modfull barm;
    Det lade sig dock hastigt nog,
         Och nu med fog
    Han svarte utan harm.

    "Nyss var jag arm, nu är jag rik,
         En konung lik,
    Ty Blendas hjerta är
    En grufva, utaf kärlek full,
         Och mer än gull
    Den skatten är mig kär."

    "Jag äfven tvenne händer har,
         Som alla dar
    Jag flitigt bruka plär,
    Dertill ett sinne, friskt och gladt,
         En dyrbar skatt
    Och rikedom det är."

    Den gamle åt det talet log,
         En suck han drog
    Och sade: "Svärmare!
    Vill flickan ha en narr, får gå,
         Men hör nu på:
    Jag vill er aldrig se!"

    Med dessa ord han vände sig
         Till skogens stig
    Och vred mot hemmet dref.
    Till lilla hyddan Blenda gick
         Med glädjeblick,
    Och Olofs maka blef.

    Nu nöjda med sin ringa lott
         De lefva godt
    Och sjunga der med fröjd.
    Men Blendas fader lider nöd
         Bland öfverflöd,
    Ty han är aldrig nöjd.

Ung Erik och skön Karin.

    Ung Erik mötte Karin sin
    På skogens ödestig
    Och sade: "Vill du blifva min,
    Så skall jag älska dig
    Som maka uti nöd och lust
    Allt intill lifvets sista pust."

    Skön Karin rodnade och log
    Och svarade: "Välan —
    Jag älskar dig, det vet du nog,
    Så ömt som älskas kan;
    Men om du skulle svika mig
    Den högste Guden löne dig."

    "Förr skola stjernor falla ner
    Som perlor till vår jord,
    Än jag dig nån'sin öfverger —
    Gud hörer mina ord
    Och straffe mig till evig tid
    Om jag ej trofast blir dervid."

    Så talte Erik ömt, och slöt
    Skön Karin till sin barm
    Och från dess rosenläppar njöt
    En kyss så lång och varm.
    Ack, sälla voro begge två…
    Till julen skulle bröllop stå.

    Ur Eriks famn sig Karin slet
    Och hem mot hyddan lopp;
    På munnen brände kyssen het,
    Och pulsen i galopp
    Väl hundra slag i hjertat slog
    För hvarje vingadt steg hon tog.

    Dock mera lugn hon blef, när som
    Hon allt för modern sagt
    Och denna med ett men och om
    Sitt bifall dertill lagt,
    Samt äfven några varnings-ord
    Hur falskheten är stor på jord.

    Att Erik ej otrogen var
    Det visste Karin väl,
    Och derför alla söcknedar
    Med lifvad håg och själ
    Hon snällt frän rock till väfstol gick,
    Att allt till julen ha i skick.

    När veckan ändtligt var förbi
    Och söndagssolen sken,
    Flög hon så glädtigt som ett bi
    Till täppans åker-ren
    Och blommor plockade i hast
    Och band en färgrik blomsterqvast.

    Med denna på sin psalmbok gick
    Hon sedan till Guds hus,
    Och säkert var, att Erik fick
    Den innan solens ljus
    Hann sjunka bakom bergen ner,
    Och han fick kanske ändå mer.

    Så flydde månader och dar;
    Snart sommarn vek sin kos,
    Och hösten kom och Karin var
    Nu mer den enda ros
    Som blommade i lundens snår
    Så yppigt som en blomrik vår.

    En söndag satt hon hemma sjelf
    I ljufva drömmar säll
    Och speglade sig i den elf,
    Som rann förbi dess tjäll;
    Hon satt der än när modern kom
    Helt rörd från Herrans helgedom.

    "Min dotter", sade modern ömt,
    "Jag sorger till dig bär:
    Ung Erik hafver dig förglömt,
    Han har en annan kär.
    Det lystes första gång i dag —
    Att det är sannt försäkrar jag."

    Med tårad blick och bleknad kind
    Steg Karin hastigt opp.
    Och, lätt som skogens unga hind,
    Hon tog ett rysligt hopp
    Djupt ner i elfvens kalla våg,
    Der hon likt vattenliljan låg.

* * *

    Om trenne veckor Erik for
    Till kyrkan med sin brud
    Och inför altarrunden svor
    Vid alla verldars Gud
    Att henne uti lust och nöd
    Med trohet älska till sin död.

    Ur templet bröllops-skaran skred
    Med fröjdefull musik
    Allt efter ortens bruk och sed,
    Men mötte der ett lik
    Vid kyrkogårdens gröna port —
    Det bars till grafvens stilla ort.

    "Hvem är den döda, som man bär?"
    Ung Erik sporde nu.
    "Du säkert henne minnas lär:
    Skön Karin är det ju,
    Som döden i förtviflan fann."
    Så svarade en gammal man.

    Blek såsom döden till att se
    Och mörk som stjernlös natt,
    Med hemska ögon stirrande,
    Hof Erik upp ett skratt
    Så vildt som ufvens hesa skrän.
    Och lopp från bröllopsskaran hän.

    Nu irrar han båd' natt och dag
    I vanvett bygden kring
    Med dystert vridna anletsdrag.
    Ej ro på jordens ring
    Han får i sina lefnads dar,
    Ty falskt han kärlek svurit har.

    Men djupt i jordens hulda sköt
    Skön Karin njuter ro,
    Och sofver der en sömn så söt
    I grafvens lugna bo —
    Och dit går mången ömsint mö
    Att tårar fälla, blommor strö.

Ett lyckligt ögonblick.

    Det var en vacker Juninatt
    Som jag vid Blendas sida satt,
    Och hennes mjella hand så fin
    Låg darrande i min.

    Allt var så tyst, blott då och då
    Vi hörde tvenne dufvor små,
    Som hviskade i lindens bo
    Om kärlek, hopp och tro.

    "Ack, Blenda!" sad' jag, "i mitt bröst
    Der hviskar samma ljufva röst,
    Låt oss tillsammans lefva så
    Som dessa dufvor små."

    Hon gaf mig ej ett ord till svar;
    Men från dess blåa ögonpar
    Fick jag en vänlig bifallsnick —
    Ett lyckligt ögonblick!

Till Blenda.

    Du fagraste bland tärnor,
    Du vänehulda mö,
    Min lilja i det gröna,
    Min ros bland vinterns snö,
    Med dig hur ljuft att lefva,
    Hur sällt en gång att dö
    Och hän på toner sväfva
    Till salighetens ö!

    Den brud jag länge älskat,
    I dig jag funnit har,
    Ty innan jag dig kände,
    Mitt ideal du var.
    Som nu — i drömmen ofta
    Du hvilat på min arm;
    Som nu — jag många gånger
    Har tryckt dig till min barm.

    Den känsla, som låg domnad
    På djupet af mitt bröst,
    Fick lif af dina kyssar
    Och värma af din röst.
    Hvad skönt jag sedan diktat,
    Hvad ädelt som jag tänkt,
    Det har ditt rena hjerta
    Åt mina uttryck skänkt.

    Och derför, hulda Blenda,
    I både ve och väl
    Jag skall dig troget älska
    Af all min håg och själ.
    Med dig hur ljuft att lefva,
    Hur sällt en gång att dö,
    Och hän på toner sväfva
    Till salighetens ö!

Du är mig när.

    Fast jag är här, och du är der,
    Så tro ej att du fjerrran är,
    Ty öfverallt uppå min stig
    Jag ser och hör blott dig.

    I vårens prakt, i solens ljus,
    I vindens spel och bäckens brus,
    Ja i allt skönt naturen ter,
    Blott dig jag hör och ser.

    I hvarje tanke, hvarje dröm,
    I hvarje känsla, mild och öm,
    I allt jag tänker eller gör,
    Blott dig jag ser och hör.

    Det gifs i himmel och på jord
    Ej bild, ej föremål, ej ord,
    Som skulle kunna hindra mig
    Att se och höra dig.

    Som tvenne droppar, fällda i
    En liljekalk, en perla bli;
    Så våra väsen äro ett
    I både ljuft och ledt.

    Tro derför ej du fjerran är,
    Fast jag är här och du är der,
    Ty hvart min färd i verlden bär,
    Du är och blir mig när.

Vid hennes graf.

    Engel i det fjerran höga,
    Som en stund emot mig log,
    Inga tårar vill jag fälla
    Vid din graf — jag gråtit nog —
    Men för verlden vill jag sjunga.
    Hur du lefde, hur du dog.

    Blyg som vårens första sippa,
    Mild som nyfödd ros i lund,
    Ren som svanen, när han badar
    Sig i hafvets djupblå grund,
    Hälften engel, hälften qvinna
    Lefde du på jordens rund.

    Ljuft, som liten fjäril somnar
    I en doftrik rosenknopp,
    Och en harpoton förklingar,
    Dog du hän i saligt hopp,
    Och på hvita dufvovingar
    Sväfvade till himlen opp.

    Nu på rosenmoln du sitter
    Ibland ljusets sångarhär,
    Och min sångmö här på jorden
    Har också en stämma der;
    Derför sörjer jag dig icke,
    Fast du var mig hjertans kär.

Den Förskjutne.

    Misskänd af verlden,
    Föraktad och ringa,
    Har jag på färden
    I lifvet nu inga
    Som dela min smärta,
    Som känna mitt hjerta,
    Ty jag är förskjuten.

    Hånad af vänner,
    Som stulit min lycka,
    Dubbelt jag känner
    Hur smärtorna trycka;
    Så nätter som dagar
    Jag suckar och klagar,
    Ty jag är förskjuten.

    Hon, hvilkens kärlek
    Jag aldrig kan glömma,
    Lönat med smälek
    Min känsla, den ömma.
    O, qvalfulla minne,
    Du plågar mitt sinne,
    Ty jag är förskjuten.

    Bröder, jag äger
    En tröst dock i striden,
    Som rikt öfverväger
    Allt annat i tiden:
    Fast menskor mig svärtat,
    "Ty Gud ser till hjertat",
    Jag är ej förskjuten!

Den blinde sångaren.

(Visa, tillegnad H. Ohlin.)

    Det var en tid jag klagade, en tid jag sorgsen var
      För det jag icke kunde skåda verlden;
    Men nu jag tackar Herran, som af sin godhet har
      Mig gifvit sångens tröst till ljus på färden.
    Ty är det mörkt för ögat, så är det klart likväl
    På botten af mitt hjerta, på djupet af min själ,
      Der tonerna som fjärilar ljuft slumra.

    De fjärilar jag väcker, när smärtan någon gång
      Vill lägra sig utöfver själ och sinne,
    Och såsom lärkor flyga de upp uti min sång,
      Och ljust och gladt blir åter snart derinne;
    På bönens dufvovingar de fly till himmelen,
    Och följda af små englar de vända om igen
      Med tröst till hjertat, som var nyss bedröfvadt.

    Så skön ej någon tafla naturen företer,
      Hur bländande och grann hon än må vara,
    Som den jag ofta vaken i mina drömmar ser.
      När sångens svanor själen genomfara;
    En verld af rosenlunder och liljekullar full,
    Der milda Alfer leka på skyarna af gull,
      Står leende för mina slutna blickar.

    Haf tack o gode Fader i himlens ljusa sal
      För denna outsägligt dyra gåfva!
    Med foglarna i luften, med lundens näktergal
      Min röst skall städse dig af hjertat lofva.
    Haf äfven tack, du allmänhet, som skonsamt lyssnat till
    Min anspråkslösa visa, min enkla sångardrill;
      Den blinde skall din godhet aldrig glömma.

Den döende Skalden.

    Jag trifs ej här nere i skuggornas dal,
    I lifvets förvillande öcken,
    Der dygden försmägtar i sorger och qval
    Och sanningen svepes i töcken.
    Ifrån denna onda och ränkfulla verld,
    Som närer inom sig blott oro och flärd,
    Jag längtar till himmelens salar.

    När lossas de fjettrande bojor och band,
    Som hålla i stoftet mig fången?
    När kommer jag till det förlofvade land,
    Som ofta jag drömt om i sången?
    När blifver det verklighet utaf mitt hopp,
    Och när får jag flytta dit opp, dit opp
    Till himmelens stjernströdda salar?

    Min ande, hvi längtar, hvi spörjer du så?
    Var stilla och tålig i striden!
    Snart skall din befrielsetimma väl slå
    Och du sväfva renad ur tiden.
    Dig kläd uti oskuldens snöhvita skrud —
    Der kommer bevingad en engel från Gud,
    Som manar till himmelens salar.

Hvi suckar du!

    Hvi suckar du, som på din bana
    Knappt första steget tagit ut?
    Var glad — se lifvets blomsterfana
    Står leende och bjuder: njut!
    Ja, njut och drick ur nöjets källa,
    Men drick dig vis derur likväl!
    Hvad se'n i framtiden må gälla,
    Du möta kan med öppen själ.

    Hvi suckar du som stark och frodig
    Står i din fulla middagsglans?
    Träd upp mot tidens villor modig,
    Och vinn dig ärans lagerkrans!
    Vik ej, fast ondskan hotfull vinkar
    Med bleka, vridna anletsdrag!
    Den är ej man, som hugg-rädd blinkar
    För våldets tunga hammarslag.

    Hvi suckar du, som stödd mot stafven
    Af ålder krökt med krämpor går?
    Var lugn — snart i den djupa grafven
    Du dina lemmar hvila får.
    Hvi blickar du alltjemt i gruset,
    En slaf inunder korset böjd,
    Se upp till rätta fadershuset,
    Som strålar klart i himmels höjd!

    Hvi suckar du, som har af ödet
    Fått gods och guld i öfverflöd?
    Med villigt hjerta dela brödet
    Åt nästan, som är stadd i nöd!
    Det goda, som du gör din like
    På vandringen i lifvets dal,
    Skall bli belönt i himmelrike,
    Så lyder evangelii tal.

    Hvi suckar du, som arm och ringa
    För hvarje dag bekymmer har?
    Ack, dina qval de äro ringa
    Mot Hans, som verldens synder bar.
    Arbeta träget, bedja, vaka
    Och vara tålig, from och nöjd
    Och älska, lida och försaka,
    Är summan utaf lifvets fröjd.

Gud ser till mig.

    Jag fruktar ej, hur än må gå
    Hur ringa ock min lott må blifva,
    Jag vet jag skall min utkomst få
    Af Honom, som blott godt kan gifva;
    Och derför går jag trygg min stig
    I denna tro: Gud ser till mig.

    Gud ser till mig. Det ger mig mod
    Att emot verldens villor strida.
    Jag vet att Han är vis och god,
    Och skulle jag i kampen lida,
    Så styrker, stödjer Han mig visst
    Och hjelper både först och sist.

    Gud ser till mig. Det är min tröst
    I motgångens och sorgens timma.
    Han gjuter lugn i upprördt bröst
    Och låter glädjens facklor glimma;
    Han sorgekalken vänder om,
    Blott jag är tålig, nöjd och from.

    Gud ser till mig. Det är mitt hopp;
    I alla dunkla lefnadsskiften
    Han styrer så mitt vandringslopp,
    Att jag till sist får ro i griften,
    Och evig fröjd i himmelen,
    Dit anden städse längtar hän.

    Ja, Gud mig ser. Hvad gör väl då
    Att menskor klandra och fördömma,
    De se blott hvad är utanpå,
    Men icke hjertats tysta gömma;
    Ack, såge de en gång dit ner,
    De skulle ej fordömma mer.

Nyårsbön.

    Du tidens nya genius, som svingar,
    Ur österns port på morgonrodnans vingar,
    En ljusets engel, strålande och skön,
    Tag mot mitt hjertas enkla morgonbön!

    Ser du en enka, suckande i nöd,
    Och barn, som ropa, klagande, på bröd,
    Och sjuklingar, som qvida under smärtan;
    Gjut tröstens arladagg i deras hjertan.

    Ser du en ung och oerfaren mö,
    Som hvilar kindens ros i handens snö,
    Och drömmer svärmande om dar som komma;
    Låt ingen frostvind härja hoppets blomma.

    Ser du en yngling, stadd på villoväg,
    Ett kraftigt varningsord i örat säg;
    Men ser du en för ljus och frihet strida,
    Blif då en trogen ledsven vid hans sida.

    Ser du en man, som redligt kämpar för
    Det rätta och det sanna, som sig bör,
    Låt honom icke under kampen digna,
    Hans goda engel var, hans verk välsigna.

    Träd upp, en sanningens och fridens tolk,
    Med lugn och allvar ibland nordens folk
    Och väck till handling alla dufna sinnen,
    I kraft af nutids röst och fäderns minnen.

    Låt en och hvar sig känna fri och säll
    I stad och land, i hydda, slott och tjäll,
    Men, först och sist, vår gode Kung bevara
    För onda råd och smickrets falska snara.

En blick på kyrkogården.

    Hvi bäfvar man för grafvens gömma
    Hvi rädes man för hennes frid?
    Här är ju ljufligt till att drömma,
    Ej störd af verldens sorl och strid.

    Här är så tyst. — I sommarqväll
    Ett saligt lugn på platsen rår,
    Och hägrar kring de gröna tjällen,
    Dem aftondaggen perlbesår.

    Här är så skönt! — Som stjernor
    Bland spridda moln på fästet blå,
    Så lysmaskar i gräset glindra
    Bland korsen, som i mullen stå.

    Här är så sällt. — I rolig hvila
    De döde sofva lugnt i fred.
    Och goda andar glade ila
    På gästbesök till jorden ned.

    Här önskar jag mitt stoft må gömmas,
    När själen flyger ur sitt bo,
    Och må det rummet gerna glömmas,
    Blott hon får evig fröjd och ro.

    Men skulle någon vänlig tärna
    En blomma strö på kullens sand,
    Min ande skall från strålrik stjerna
    I drömmen trycka hennes hand.

Lifvets Engel.

    Vid Lycksalighetens Eden
    Engeln stod med draget svärd.
    Men på töckenhöljda heden,
    Af förtviflans Furier tärd,
    Menskan gick i mörka tankar
    Med ett skuldbelastadt bröst,
    Hoppet egde intet ankar,
    Minnet egde ingen tröst.

    Hvart hon skygga blicken slungar,
    Hvilken syn och hvilka ljud!
    Blixt på blixt från Fästet ljungar
    Genom molnets svarta skrud.
    Vreda åskor högljudt knalla,
    Som det vore domens dag,
    Strida hagelskurar falla
    Såsom täta hammarslag.

    Stormens starke ande ryter
    På mång tusen tungomål,
    Genom pelarskogen bryter
    Han så skarpt som slipadt stål;
    Hur han hviner, hur han tjuter,
    Rysligt är att lyssna till,
    Af förstörelse han njuter,
    Och förstöra blott han vill.

    Hafvet svallar högt och larmar
    Under fasligt skri och knot,
    Hårdt i sina kalla armar
    Vill det famna jordens klot.
    Bäckarne som floder svälla
    Med ett gräsligt dån och gny,
    Och den aldraminsta källa
    Sprutar bubblor högt i sky.

    Jorden, förr så grön och herrlig
    I den sälla Edens tid,
    Ligger, gulnad och förfärlig,
    Utan inre ro och frid;
    Ty från Skaparen i höjden
    Har förbannelsen gått ut,
    Och med glädjen, friden, fröjden
    Tyckes evigt vara slut.

    Ingen fogelchör hörs klinga
    I den dystra skogens natt.
    Sångens vänner rädde svinga,
    Jagade af ufvens skratt;
    Ormen som en masugn hväser,
    Björnen brummar der han går.
    Lejonet af mordlust jäser,
    Tigern söker menskospår.

    Ingen klarögd måne lyser,
    Ingen stjerna blickar ner,
    Lifvets källa bottenfryser,
    Rymden mörknar mer och mer.
    Ingen vänlig engel svänger
    Ljusets fackla, klar och mild,
    Himlen som en likduk hänger
    Dyster, hotande och vild.

    "O! hvad här är hemskt och öde",
    Suckar menskan djupt och tungt.
    "Vore jag ibland de döde,
    Fick jag kanske sofva lugnt;
    Döden, döden vill jag famna,
    Intet lif jag mer begär,
    Skall jag ock för evigt hamna
    Ibland mörksens andehär."

    Så i afgrundslika tankar,
    Med ett skuldbelastadt bröst,
    Och ett hopp förutan ankar
    Och ett minne utan tröst,
    Dignar menskan slutligt neder
    I en törnbevuxen dal,
    Genomträngd till alla leder
    Utaf bittra samvetsqval.

    Plötsligt flammar det kring rymden,
      Himmel, hvilken gudasyn!
    På ett rosenmoln sig svingar
      lätt en Engel ner från skyn.

    Åskan tystnar, himlen klarnar,
      solen går i öster opp,
    Och naturens hjerta klappar,
      sprittande af lif och hopp.

    Vilda stormen sig förbyter
      i en luftig vestanvind,
    Spelar gladt i trädens kronor,
      smeker fallna blommans kind.

    Hafvet ligger slätt och stilla
      som ett genomskinligt glas,
    Bäcken silfverperlor rullar,
      källans bubblor gå i kras.

    Jorden grönskar, blomsterslägten
      stå på nytt ur dvalans stoft.
    Rosor ånga, blommor fylla
      luften med sitt balsamdoft.

    Skogens sångarskara svingar
      jublande mot blånad höjd,
    Berg och dalar, fjell och lunder
      skalla utaf idel fröjd.

    Skön är verlden, ack, men skönast
      Engeln står i snöhvit glans,
    Smyckad med en purpurmantel
      och en strålrik stjernekrans.

    Såsom smycke öfver barmen
      han en strängad harpa har,
    Och till armband tvenne lyror,
      klara som ett stjernepar.

    För den minsta vindflägt harpan
      klingar ljuft en melodi,
    Och de båda lyror stämma
      in i salig harmoni.

    Mildt och leende han helsar
      jorden med en vänlig nick,
    Lyfter sedan upp mot höjden
      rörd en obeskriflig blick.

    Svanehvita handen lägger
      han på menskans bröst till slut,
    Hviskar med en himmelsk flöjtton:
     "Blicka upp och lifvet njut!"

    Menskan, nyss i qvalen domnad,
      vid förtviflans mörka ort,
    Slår sitt öga upp och vaknar
      vid det ljusa hoppets port.

    Hänryckt af den ljufva fägring,
      som sin glans kring henne spred,
    Faller hon med knäppta händer
      framför Engelns fotter ned.

    Stum hon ligger der och vågar
    Ej för Engelns blick, som lågar,
    Skåda upp mot dagens sken,
    Ljufva känslor genomfara
    Hennes själ, hon tror sig vara
    På besök i elysén.

    Barmen häfves lätt för vinden,
    Friska rosor smycka kinden,
    Skiftande i liljeskrud,
    För den hoppets eld, som bränner,
    Och den salighet, hon känner,
    Äger hon dock intet ljud.

    Äntligen hon lyfter sakta
    Blicken upp, för att betrakta
    Engeln, strålande och skön;
    Faller sedan åter neder,
    Och med rörda känslor beder
    Hjertligt denna enkla bön:

    "O! hvem är du, gudasände?
    Det är likasom jag kände
    Dig från paradisets tid,
    Denna tid, som, hur jag gråter,
    Aldrig mera kommer åter
    Med sin herrlighet och frid.

    "Der på sammetslena ängen,
    Knäppande på harposträngen,
    Sjöng du hvarje aftonstund;
    Alla fröjdades och tego,
    Blommorna på marken nego,
    Djuren nickade i lund.

    "Silfverflodens perlesusning
    Stannade i rörd förtjusning
    Vid din himlaburna sång,
    Och den lilla spegelbäcken,
    Gömd af täcka rosenhäcken,
    Glömde sina ystra språng,

    "Edens sångarfåglar logo,
    Och blott bifallsdrillar slogo
    Då och då i skogens sal.
    Vinden, hänryckt vingen sänkte
    I en blomkalk. Månen stänkte
    Perlor öfver hvarje dal.

    "Allt du visste att berusa,
    Och med sångens magt förtjusa,
    Mig dock aldramest likväl.
    När jag dina toner hörde,
    Underbara känslor rörde
    Sig på djupet af min själ.

    "Säg då, hvem du är, ty lifvet
    Blef af dig mig återgifvet
    Och en verld att lefva i.
    Jag vill tacka dig, du gode.
    Och om i min makt det stode
    Din — ja din för evigt bli."

    Menskan så. Men Engeln svingar
    Upp på skära liljevingar,
    Och ur hennes åsyn far;
    Ljufligt dock hans stämma klingar
    Från en purpursky och bringar
    Henne dessa ord till svar:

    "Treenig, som den Gud mig sände,
    Jag till mitt andeväsen är,
    Med blott min ankomst nyss jag tände
    Nytt lif i hvad som jorden bär,
    Ty lif och fröjd i allt jag gjuter,
    Och Lifvets Engel är mitt namn.
    I Dikt, Musik och Sång jag sluter
    Trefaldigt verlden i min famn.

    "Den sanna dikten är och blifver
    En skapelse i kärlek gjord,
    Musiken ordnar den och gifver
    Förklaringsglans åt hvarje ord;
    Och sången smälter dem tillsamman,
    Hugsvalande i milda ljud.
    De äro tre, men ett, likt flamman
    Och väsendet hos verldars Gud.

    "Förutan dessa tre en öcken
    O! menniska dig verlden blef,
    Der famlande i tviflets töcken,
    Du liksom nyss i mörker dref,
    Med qvalets ormar i ditt hjerta,
    Med afgrunds marter i din själ,
    I namnlös sorg, i namnlös smärta,
    En syndens slaf, en dödens träl.

    "Men genom dem du redan finner
    Dig säll i lifvets låga dal,
    Och genom dem du en gång hinner
    Till himlens ljusa fröjdesal.

    "Der får du tydligt se och höra
    Bland englarne i ljusets sfer,
    Hvad själens inre blick och öra
    Blott dunkelt kunnat ana här.

    "Tro icke att jag mig fördöljer,
    Fast du ej mera skådar mig;
    Ty som osynlig jemt jag följer
    Och sprider frid och fröjd till dig;
    När smärtans skuggor vilja lägra
    Sig öfver dina ögonbryn,
    Jag låter glädjens solsken hägra
    I granna färger för din syn.

    "När orgelns brus med sången svingar
    I bön och andakt upp till Gud,
    Jag frid åt qvalda hjertat bringar
    I psalmens högtidsfulla ljud;
    När glada jubelhymner skalla
    Uti naturens blomstersal,
    Du hörer mina känslor svalla
    I bäck och flod, i lund och dal.

    "Vid vaggan mina toner ömma
    Dig vyssa in i drömmen blid.
    Vid grafvens bädd de ännu strömma
    Till dig med hopp och tröst och frid.
    Ja, öfverallt bland lifvets öden
    Jag sprider idel ljus och fröjd,
    Och lyfter anden sist i döden
    Ur stoftets band till himlens höjd.

    "Ack, lär dig då att evigt älska
    Allt ädelt, snillrikt, skönt och godt,
    Och jag skall såsom engel gästa
    Din hydda eller ock ditt slott.
    Men först och sist se upp mot höjden
    Och tacka endast Herran Gud,
    Som nådigt skänkt dig denna fröjden,
    Ty jag är blott — Hans sändebud."

    Den sista tonen dog. Nu menniskan sig böjde
    I hjertats djup inför all kärleks Gud,
    Och sedan "fallets stund" hon första gången höjde
    Sin röst till lof i sångens helga ljud.

Polacken.

    En stormig qväll, för icke längesedan,
    Satt jag på stranden invid Östersjön,
    Och såg hur böljan tumlade sig nedan
    Mot klippans fot, båd' hvit och grå och grön.
    Den klara solen hade sjunkit redan
    I vester ned bakom den gröna ön —
    Och svarta åskmoln skymde himlapellen,
    Der ingen stjerna lyste fram i qvällen.

    Men stormen lade sig. På fästets bana
    Gick månen fram uti en stjernekrans,
    Och spred sin klarhet. Som en segerfana
    Låg hafvet skimrande i strålfull glans.
    Och Elffruns stämma hördes vänligt mana
    De glada elfvorna till lek och dans.
    Strax, lydige sin herrskarinnas vilja,
    De svängde kring på bonad silfvertilja.

    Allt var så ljuft och gladt. Som i en spegel,
    Jag blickade utåt den blåa ban,
    Då blef jag varse fjerran från ett segel,
    Som flöt på ytan fram, liksom en svan;
    Framåt det sväfvade i afmätt regel
    Delfinen likt, som är vid hafvet van.
    Snart stod ett litet vingadt skepp vid randen
    Utaf den lugna, skogbeväxta stranden.

    Ur skeppet reste sig en manlig hjelte,
    Klädd som han kommit ifrån härnadståg,
    Ett svärd, till hälften draget fram ur bälte,
    Vid sidan hang och sken som sol-lyst våg.
    Men blickens vilda eld i tårar smälte
    Och sorgligt leende han kring sig såg.
    En bleknad qvinna höll han ömt i famnen
    Lik vattenliljan, gungande i hamnen.

    "Välkommen" — sade jag — "till svenska jorden,
    Hvem än du är och hvart du kommer från!
    En säker fristad bjudes dig i Norden
    Bland blåa fjäll och strida strömmars dån,
    Du vänskap finna skall, ej blott i orden,
    Hos mig och hvarje redlig vikings-son!
    Välkommen derför hvem du än må vara!"
    Han steg i land och hördes vänligt svara: