I går aftons, då vi ungefär vid maghrib blifvit färdiga med ön Philae, gingo vi det lilla stycket ner till byn eller Moradah, der vi äfven vid uppfärden hade legat öfver natten. Senare på aftonen kom shellal shekhen Massan till oss, men vår rais, som redan på afstånd såg honom komma, gick honom till mötes och de hade med hvarandra ett samtal, hvars resultat vi snart fingo erfara. Shellal shekhen föregaf nemligen att han hvarkén i dag eller i morgon kunde föra oss ner genom forssen, emedan det var helgdagsafton; ty i dag thorsdagen stodo iVeMa-valfardarena på 'Arafat och för dem voro alla slags göromål förbjudna, h vårföre icke heller han ansåg sig böra göra något. Vår shekh, som satt inne med mig i khaznen, gick genast ut och upplyste honom om att detta ej gällde andra än valfärdarena; shekh Hassan fann sig ock genast öfvertygad af en lärd sliekh och sherif, samt förklarade sig vara färdig. Men shekh 'Ali fick förebråelser för sin upplysning af vårt båtfolk, som spetsat sig på att få lättjas i två dagar; han försvarade sig dermed, att han trodde just dem hafva största brådskan, nemligen för att få sig bröd, emedan detta blifvit slut redan för flere veckor tillbaka och de blifvit tvungna att äta blott durra. Allt blef sålunda efter vår önskan afgjordt i går aftons, och i dag tidigt på morgonen infann sig verkligen shekh Hassan med omkring 8 man, gick om bord och lade ut. Vi kommo förbi samma små holmar som vid nppfärden, gingo äfven nedför samma fall som då, icke utför det stora. Nedfarten gick oändligen lätt och dervid gjordes intet annat än roddes med välbemannade åror. Allt berodde på styrmannen, en fingersbredd för mycket eller för litet hade kunnat föra oss på stenarne. Det var ej utan en viss rysning vi sågo den nedstörtande vattenmassan och liksom kastade oss midtuti den, men derjemte högst intressant, skänkande mig verkligen stort nöje. Denna katarakt har dock en helt annan karakter, än den andra. Här är allt väldigt och storartadt, stora stenmassor ligga uppstaplade på hvarandra till berg; medan deremot allt är smått vid Abu Sir, med små svarta hällar af sandsten, halfförtärda af vattnet och solen. Här äro klipporna af granit, derföre hafva de bättre emotstått båda elementerna, ehuru det forssande vattnet äfven här hålkat stora cistern-lika gropar i berget. Det var roligt att se huru styrman kände till och visste begagna sig af alla strömmens vändningar och slängningar; huru han styrde midtuti den, ehuru lugnare och säkrare väg tycktes finnas på sidan. Allt gick utomordentligt väl, vi togo icke ens en sqvalp in i barken. Det vanliga alkamdo lillah bisselameh upprepades tätt och ofta af shellal-folket efter hvarje fall vi passerade. Hufvudsakligen två sådana funnos, och längre ned bashans stora fall, som vi snuddade öfver och som sqvalpade oss rätt dugtigt. Från Moradah till Assuan behöfde vi ej mer än en half timme ungefär, då vi vid uppfärden för samma väg behöft en hel dag. Framkommen till Assuan gick jag upp, lät raka mitt hufvud och spatserade litet omkring. Der var stark rörelse i dag i anseende till morgondagens högtid, alla måste köpa sina behofver för de följande dagarne, emedan då ingen torgmarknad hålles. Emellertid hade doktorn fått besök af en i sin bark bredvid oss liggande Nordamerikanare, som jemte en sin vän och dennes hustru ämnar sig till Nubien, men i anseende till högtiden och shellal-folkets vägran att arbeta, blifvit nödgad att ligga här öfver 3 dagar. Han berättade för doktorn att man för upphalandet öfver shellal fordrade af honom 300 piaster och andra 300 för nedförandet. Dessutom hade han hyrt Engelska konsulns i Kairo bark for 300 piaster, med vilkor att blott på egen risk föra den öfver shellal; då han ej ville riskera det, måste han här taga en annan bark för 1,200 piaster, och under tiden äfven betala Engelska konsulns. Också hade han beklagat sig att man här i landet måste låta sig behaga allt, då man ej kände sederna och språket. De stackars Frangerna, huru de här bli uppdragna och klådda! Utom denna Engelska bark låg här en annan med Fransk flagg, bärande om bord en markisinna med sin kammarfru och brorson. Äfven de hade blifvit uppehållna och tvungna att ligga öfver. Sedan doktorn blifvit färdig med sitt besök, begåfvo vi oss båda uppåt bergen för att bese de stora stenbrotten, der man säger att bland annat en halffärdig obelisk skall finnas. Dessförinnan stego vi upp på det södra berget, som vetter åt shellal; på vägen kommo vi till en begrafningsplats, der upprättstående rectangelformiga grafstenar syntes i stor mängd, alla försedda med ännu ganska läsbara Kufiska inscriptioner. De voro alla, såsom vår cicerone sade, grafvar för Ashab, hvilka hade stupat här under Khalid ibn Jezid, kallad Sejf Ollah, och blifvit begrafna vid Assuans intagande. Bland annat visade han mig en sten, i hvilken syntes en urgröpning, gjord liksom af en kula, ehuru dess kanter voro vida och breda; en soldat, sade han, hade gått förbi och frågat af en åsnedrifvare, hvem grafstenarne tillhörde, då åsnedrifvaren sade dem alla tillhöra profetens följare Ashab och kysste den närmaste stenen; soldaten deremot sköt i stenen med sin pistol, men kulan studsade tillbaka och gick honom i buken, hvaraf han dog. Ofvanpå berget stodo åtskilliga kubbor, en halfförfallen minaret och qvarlefvor af en sebil. Mest roade mig de små platser på den släta bergsplatån, som voro omslutna med en rand eller vägg af 2 à 3 på hvarandra laggda stenar, eller såkallade morkad, dem min cicerone berättade vara gjorda af qvinnor från Assuan. Om nemligen en qvinna är ofruktsam, och går hit upp, gör sig en sådan morkad, lägger sig att sofva i den några timmar, vare sig dag eller natt, samt återgår till staden, så skall hon snart bli hafvande; då åligger henne att förstöra sin morkad och kringsprida dess stenar. Ett litet stycke derifrån fanns en stor morkad, gjord på samma sätt, men med en portöppning; om någon hade hufvudvärk, borde han lägga sig att sofva der, så skulle han under sömnen begynna rulla på den släta marken, och vid uppvaknandet hans hufvudvärk vara sin kos. Det vore ett verk af avlija och deras undergörande kraft. Jag läste sjelf och uppmanade min följare att läsa fathe för dessa heliga avlija. För öfrigt såg man härifrån öfver den stora ökenslätten mellan granitbergen; den var på flera ställen full af kubbor och avlija-grafvar, längst åt norr syntes äfven på bergstoppen en shekhs kubba, samt åt öster en annan vali-byggnad. Hela trakten hade heliga platser i ymnighet, der dessa helgon förrättat sina böner dels allena, dels flere tillsammans, äfvensom hälft eller helt förfallna moskéer och sebiler, alla liksom kubborna af lertegel. Det förundrar mig högeligen att dessa murar, såväl som ruinerna på höjden invid staden, med sitt usla material kunnat stå så länge emot luften och tiden. Dock såg man att dessa kubbor och mekamer, t.ex. För Essejid, Hassan, Hossein och andra helgon, nu hålla på att förfalla, att man ej vårdade sig om att reparera eller ens hvitstryka dem, eller ersätta den bortfallna hvitlimningen. Vi kommo slutligen fram till stenbrotten, hvilka längs närmaste vägen torde ligga blott 1/4 timme ifrån staden. I graniten syntes hål efter sprängning, som torde hafva skett med aflånga trädkilar, ansvällda af vatten. Den supponerade halffärdiga obelisken kunde jag ej rätt förstå, tviflar också högeligen på att detta granitstycke varit ämnadt till obelisk. Sedan vi kommit tillbaka vandrade jag ännu omkring i staden, såg på rörelsen och satt i ett café. Här finnas isynnerhet stora palmplanteringar, men för öfrigt föga eller allsintet jordbruk. Invånarne äro alla småkrämare, som färdas dels åt norr, hemtande varor från Kairo eller andra städer, dels åt söder för att hemta slafvar; äro ock merendels raskt, dugtigt folk. Stadens läge är för öfrigt det vackraste jag sett i Egypten, den stad i hvilken jag här kanske bäst skulle trifvas. Vi hade nu det fattiga Nubien i ryggen, der vi haft just ingenting annat än ris att förtära, men nu stodo oss åter Egyptens fulla köttgrytor till buds, hvarföre vi togo oss en dugtig middag. Om aftonen vandrade jag omkring i staden och på bergen, samt betraktade de gamla lerruinerna, som jag tror härstamma från Romarnes tider. Månen var nu half med vackert sken, aftonen ljuf och mild, gåendet under palmerna högst behagligt.

Dec. 20.

Vaknade något sent upp, så att jag icke hann in i moskén förän då de höllo på med andra knäböjningen af högtidsbönen. Jag hörde på hela khotben, ehuru den ej var särdeles god. Jag var något obelåten med att ej hafva kommit i tid och öfvervarat hela bönen, men hvad stod att göra? Sedan satt jag om bord, under det doktorn och shekhen foro öfver till Elefantine för att köpa smör, det vi för högtidens skull ej fått i staden. De hemtade hit något litet mjölk och smör, som de samlat styckevis ifrån många hus. Kort derpå lade vi ut och afsköto några pistolskott för de två Europeiska barker, som blefvo qvarliggande. Detta var ett påfund af doktorns fåfänga; då jag deröfver skrattade högt, sade han det vara för att se om de hade nog "Anstand" att svara oss. Då de ej gjorde det, såsom jag hade förutsett, blef doktorn något flat deröfver. Utan omvexling gingo vi hela dagen med rodd utför strömmen, och jag hade ovanligt tråkigt. Landet bibehöll ännu den Nubiska karakteren, bergen sköto långt ut nära stränderna, lemnande blott föga odlingsbar mark mellan sig och floden. Om aftonen kommo vi fram till Ombos och lade oss på vestra stranden, midtemot ruinerna på andra sidan, under samma by som vid uppfärden, då vi gjorde den stora fantasin med dans och musik för byfolket. Äfven nu hördes sång och skrammel, men båtfolket var trött af rodden och vi stannade alla om bord.

Dec. 21.

Satte öfver till andra stranden under kaffedrickningen, och skyndade oss upp till tempelruinerna, Sattler för att teckna. Vägen dit var högst besvärlig, ty på en lång sträcka vid den höga stranden stodo gamla murar och hvalf af det vanliga obrända teglet. Dessa bräckliga ruiner torde vara från Romarnes tid, ty man ser här en ännu stående mur af deras rödbrända, med andan utåtvända tegel. Man går längs den släta, men med ras från ruinerna betäckta stranden, och kommer förbi denna förstöring till en väldigare, nemligen till ruiner af stora sandstensmurar, stående dels under, dels på jorden, och inneslutande ett nedrasadt Isis-tempel, der ännu en pelares kapitäl lägger med hälften af denna gudinnas hufvud på alla fyra sidorna. För öfrigt synes detta tempel hafva bestått af flere rum, eller kapeller, antingen förbundna till ett eller stående hvar för sig. Murarne och rummen liknade mycket dem på ön Philae i fortsättningen af den vestra pelargångens golfmur. Bland de tallösa stenar, som lågo nedstörtade på den smala flodbrädden, syntes två af en vacker svartaktig färg, den ena i form af ett altare, den andra i form af en skifva. Längre fram åt söder kom man till en ensamt stående hög byggnad i form af en pylon. Dess sidor äro alla, utom den ena åt öster vända, utsirade med figurer, som dock på smalväggarne blifvit förstörda; storväggen åt floden till har regelmessigt återkommande sirater, föreställande (som jag vill minnas) guda-nyckeln. För öfrigt tyckes den stå på en fotbyggnad och intet spår syntes till port eller öppning, vidare än några gluggar, synbarligen sednare gjorda. Denna byggnad står vid höjdens slut åt söder och från den löper ut en lång af Romerska tegel byggd mur, hvilken tyckes omfatta hela höjden der tempelbyggnaden står, äfven som till en del de ruiner af lera, hvilka stå qvar från något bland de många Egypten beherrskande folks tider; i nordost- och sydosthörnet af muren synas utbyggnader mot den ändlösa öknen, som sträcker sig hit. I densamma står ock nära floden en äkta forn-Egyptisk port, som ledt till några underjordiska kamrar eller tempelkapeller, ehuru nu af dessa intet tydligt spår synes, blott ett förfärligt virrvarr af lermurar och hvalf. På sjelfva sandhöjdens midt reser sig det ståtliga, stora och vackra Ombos-templet. De vid hvarje Egyptiskt tempel vanliga pylonerna söker man här förgäfves; i stället för sådana ser man en öppen pelarsal, bestående af 15 pelare, bland hvilka dock de båda yttersta i första raden äro nedstörtade. Denna pelarsal bildas af 3 rader pelare, med 5 i hvarje rad, hvilka alla hafva de vanliga Egyptiska kapitälerna i palm-, lotus- eller dompalm-form, samt nedantill regelbundet återkommande sirater af djur. De äro utomordentligt stora och bära, öfver de qvadratiska på kapitälen laggda stenarne, väldiga, långa stenskifvor; öfver dessa ligga åter på tvären ställda stenar, som helt och hållet täcka pelarsalen med ett tak, der vingsläpande glador och rutor äro målade. De 3 mellersta pelarena af yttre raden äro utböjda till små halfcornicher, för att bilda liksom två dörröppningar. Pelarsalens enda vägg har två stora portar med öfverböjd corniche, der man ser det flygande klotet, samt längs hela väggen en stor corniche med de vanliga ormarne. Öfver denna takrand finnas stenar för takets uppbärande, hvilka äro vackert utsirade med en tempelslup, bärande en gud. Sanden ligger här så högt att man ej kan gå genom dessa portar, ej heller se af dem just annat än cornicherna; genom dem skulle man komma in i ett stort rum, som dock nu är fylldt ända till taket med öknens inblåsta sand. Rummet är ej deladt i tu, ehuru sådant påstås af resande, utan ett enda, med två portar ledande inåt och likaså två portar ledande till de öfriga tempelrummen, hvilka alla ha två dörrar, utan någon tudelande tvärvägg. Rummets form och beskaffenhet är dock svår att bestämdt utreda, emedan det nu är nästan helt och hållet dränkt i sand. Så mycket jag kunde gissa, hade en pelarrad gått på längden från vägg till vägg emellan båda portarne, uppbärande taket i midten; äfvensom vid hvardera sidan af rummet en rad pelare, lemnande blott en smal gång emellan sig och väggen. Inre väggen är en pylonvägg med två portar; den venstras corniche har en tydligt läsbar Grekisk inscription, antydande att Ptolemaeus och Cleopatra helgat detta tempel åt Arinos (?). Dörrarne, nu alldeles höljda af sand, ledde till ett annat rum, och vidare till det sista synliga rummet, hvars vägg också har två portar, ledande ut i den djupa sanden. Men denna mot öknen och sanden stående vägg är full med målade figurer och hieroglyfer, samt tyckes visa spår af ännu ett rum till, isynnerhet som en tempelbyggnad icke gerna kunde slutas med en vägg der två dörrar finnas, utan att leda annorstädes än till öknens sand. Antager man ett slutrum till, så har man de 4 vanliga rummen, ehuru i något förändrad form mot den vanliga. Vill man dertill antaga att en finare Grekisk smak utbytt den egentligen idélösa och tunga pylon-förgården emot den lättare pelarsalen, så har man förklaringen på denna ovanlighet. Templets rum äro alla på sätt och vis delade i tu, ehuru icke med vägg, utan kanske med en rad pelare emellan de två dörrarne. Så mycket af sculpturen som syntes ofvan sanden, var utfördt i den vanliga vackra och finurliga smaken, föreställande offergåfvor, framburna åt gudar med mångbrokig nos. Det är öfverhufvud ett särdeles vackert tempel, så till byggnad som seulptur, och jag betraktade det med stort nöje. Lika härlig var utsigten öfver den åt flere håll oöfverskådliga öknen, på sina ställen slutande i berg med hvitglänsande fötter samt förespeglande en underlig serab eller synvilla af vatten, det vi först ansågo vara en utgrening af den breda, mäktiga Nilen, som här bildat en vacker ö och breda, gröna spår efter sin öfversvämning. Det odlade jordbältet på ömse sidor om floden var bredt och vackert, der igenkände jag det äkta Egyptiska landet med sin rikedom och feta jord, märkbart afstickande från den torftiga Nubiska. På öknens gräns, som ligger betydligt högre än det odlade Nilbältet, är det jordbrukande folkets by belägen i torra sanden; man har troligen valt denna plats för att vara säkrare emot flodens flöde. Hvarföre de ej hellre valt sjelfva tempelhöjden, der de haft tillräckligt byggnadsmaterial och varit närmare floden, kan jag ej inse. Öfverallt omkring i sanden lågo spillror och stenar, utsirade med hieroglyfer; en stor del af dem, jemte sjelfva templet, hade sanden slukat.

Middagstiden voro vi färdiga att gå om bord. Jag gick tillbaka längs flodstranden bland stenar och ruiner af gamla heliga kapeller; nästan för hvart steg jag tog med mina nakna fötter slingrade små ödlor omkring mig. Äfven en liten krokodil (som låg på en nedfallen corniche af detta tempel, fordom invigdt åt den krokodilhufvade Isis och åt den henne helgade krokodilen) störtade sig hastigt ned i floden vid min ankomst, så att jag ej märkte annat än svansen, som brokigt glimmade i solen. Den tycktes hafva solat sig i middagshettan och liksom drömt sig tillbaka i den tid, då de gamla Egyptierna med huld, moderlig kärlek och dyrkan ledde detta djur i heliga processioner kring dess tempel och badade det i dess egna badkar af granit; uppväckt ur sin dröm af en oren fremling, störtade den sig i floden och skrämde honom icke litet. Denna trakt tyckes äfven i våra dagar vara särdeles rik på krokodiler, mycket rikare än trakten ofvanom Assuan. Vi lade ut och kommo i det lugnaste väder, som fortfarit hela dagen, till en by Faris, som ligger midtemot berget Selseleh. Det var en stund före maghrib; Mohammad gick upp till den något aflägsna byn for att få mjölk och smör; jag spatserade på land och såg 4 karlar ösa upp vatten ur floden med sitt klumpiga instrument 'od elnatil, det vi icke mer än undantagsvis hade sett i Nubien. De hade i vattnet gjort ett litet stängsel af durra-halm, inom hvilket de två nedre karlarne stodo; det tjente till att hindra krokodilerna från att fara af med de i vattnet stående karlarne. Detta förekommer ej vidare än i trakten häromkring. Folket, som jag språkade med, togo mig för en Maghrabi. Sedan Sattler kommit tillbaka från byn lade vi åter ut, kommo efter en timmas färd i stark nordlig motvind till den trakt af Selseleh-bergen, der stenbrotten finnas, och togo land just under de i klippväggen huggna kamrarne. Vi stego upp, gingo in i bergsrummen samt omkring på bergen i det vackraste månsken.

Dec. 22.

Gingo upp och betraktade rummen, kapellerna samt stenbrotten i det vidsträckta Sandberget. Rummen äro 7, dels illa dels väl bibehållna, de flesta med 3 eller 4 bilder sittande inom små nicher i väggen, för öfrigt enligt mitt tycke af föga eller intet värde. Alla hade de haft öfver dörren det flygande klotet och hieroglyfer omkring den, men emedan dörrarne voro sönderhuggna hade äfven hieroglyferna blifvit till större delen förstörda. Stenbrotten sträcka sig längs hela berget, äro vidlyftiga, visa långa släta väggar, samt liksom i berget uthuggna dalar, hvilkas sidor uppstiga dels släta, dels i afsatser. Här och der gingo ådror af en hvitare och lösare sten, några väggar voro liksom hvitlimmade. Längst åt söder står ett klippstycke, liknande en väldig pelare, som bär ett löst liggande stort klippstycke på sig liksom kapitäl. Nedanföre stå tvenne små speos eller bergskapeller, med en ofvantill uthuggen vacker corniche, uppburen af pelare på ömse sidor, som äro något tillspetsade mot foten. I cornichen synes, som vanligt, det flygande klotet. Midtemot dörren är en liten pylon-vägg, med corniche och plattade ormprydnader ofvanom, äfvensom figurer och hieroglyfer på alla väggarne. Bredvid synes en uthuggen stenskifva med figurer, samt en ensam, upprättstående sten, hvars ena sida är huggen till en slät tafla, fullritad med dåliga hieroglyfer. Dessa små bergstempel ligga helt nära flodstranden, som har något alluvial-jord, bevext med sträft gräs och törnvexter. Såväl templen som bergstrakten med sina stenbrott äro särdeles vackra och intressanta; desto ödsligare är det ofvanpå berget, som består af svarta solbrända spillror från den skifviga bergsytan samt skärfvor och skräp efter huggningen. Längre åt norr skall äfven finnas dylika bergsrum som här, men jag kom mig ej dit; ej heller gingo vi i land på östra sidan om floden, förmodande der vara ingenting annat att se än här. Vi lade ut i god tid och gingo oupphörligen hela dagen. Jag hade ovanligt tråkigt. Ungefär en timma före maghrib hunno vi fram till Edfu, och gingo der upp för att köpa provision. Staden ligger temmeligen långt från floden, så att vi gingo nära en half timma på vägen. Här träffade vi två kristna Kopter, af hvilka vi köpte smör; jag tyckte mig här, liksom annorstädes i Egypten, finna att de varor man köper af kristna i allmänhet äro bättre och renare, än dem man får hos Araberna. Den ena, en skrifvare, berättade att här funnos inalles 10 Koptiska kristna, som åt sig reparerat en gammal kyrka, stående qvar från de aflägsnaste tider hälft förfallen i bergen; att de hade en prest, som kunde läsa och förstå deras Koptiska språk, medan de sjelfva ej förstodo annat språk än Arabiskan; att i hela staden funnos blott omkring 600 invånare. Han var en högst treflig man, som skrattade oupphörligt och smålog, äfven då han berättade huru stora afgifter de måste betala åt pashan. Vi kommo ej tillbaka om bord förän efter solnedgången i mörkret. Sedan vi druckit vårt aftonthé gick jag upp med min bössa, för att se efter räfvar och shakaler, som i stor mängd sprungo på stranden och i durran. Jag anträffade dock ingen sådan, men väl några karlar, som suto under ett skjul af durra-halm och vaktade hästar; med dem språkade jag länge i det vackra månskenet- Det var alldeles ljumt i luften och från den stora sykomoren, under hvilken vi lågo, kommo till oss myggor i stor mängd.

Dec. 23.

Gingo bittida upp till staden för att ånyo betrakta det gamla templet, som vi vid uppfar den i hast besett. Hela staden ligger på och är omgifven af stora grushögar, bildade troligen af de särskilda städers ruiner, som under olika tidehvarf stått här och förfallit. Af templet står ännu mycket qvar och det torde vara ett ibland de bäst bibehållna, om blott det förfärliga grus, som öfverhöljer allt, skulle bli undanskaffadt. Främst synes en stor pylon med sin mellandörr, väl konserverad, undantagande några stycken af cornichen som fallit ner. Äfven figurerna voro alla synliga, fastän huggna och illa tilltygade af ilsken förstörare-hand. Genom pylonporten kom man in på en stor tempelgård, på ömse sidor omgifven af vackra pelaregångar, ledande från pylonen till försalen. Hvar och en af de väldiga pelargångarne bestod (tror jag) af 16 pelare i den vanliga Egyptiska formen och fullkomligt väl bibehållna. Sjelfva tempelförsalen har 18 pelare, 3 på längden af byggnaden och 6 på bredden; de två mellersta i första raden bilda port genom corniche-utböjningar mot hvarandra. Men såväl denna pelarsal, som förgårdens pelargångar, voro höljda med grus nästan till pelarenas kapitäler; pylonväggen mot de Öfriga tempelrummen syntes i försalen blott till cornichen, ty sjelfva dörren var så igengrusad att man ej kunde komma igenom den. Dock kunde man från yttre taket se att det var en vidlyftig byggnad; derifrån såg man ock de tre särskilda delar, af hvilka ett Egyptiskt tempel alltid består, nemligen förgården med sina pelargångar, försalen, som är lägre och mindre, samt de egentliga tempelrummen, som utgöra en smalare byggnad under ett lågt tak. Ifrån taket, der stadens nuvarande invånare uppbyggt sina pygmeiska lerkojor i stor mängd, kunde man komma in i tempelrummen genom ett hål; men emedan derinne var alldeles mörkt och jag intet ljus hade, slog jag ur hågen att stiga dit ner. Men hvad som ej varit fallet vid något annat tempel af dem jag hittills besett, den stora, vackra, breda mur, som omfattade hela byggnaden, syntes här fullkomligen väl och var temmeligen oskadad, utgående från pylonen. Denna var obetydligt lägre än den innersta tempelbyggnadens tak, och dess inre väggar tycktes vara fullritade med hieroglyfer. Så äfven templets yttre väggar, i hvilka dessutom funnos utstående sphinx-figurer, bildade af från innantaket utgående stenar och liksom bärande en del af byggnadens tyngd. För öfrigt voro alla utväggar, såväl murens som tempelbyggnadens, sakta lutande uppåt och omslutna med prisma-kanter. Siraterna de vanliga, nemligen offergåfvor och allehanda djurfigurer.

Vi afgingo middagstiden och gledo öfver Nilens nu alldeles spegellugna yta, tills vi kl. 3 hunno fram till Kab, det gamla Elethyja. Vi gingo ungefär 1/3 timma från stranden innan vi hunno fram till kalkberget, i hvilket den gamla stadens gamla grafvar finnas. De bilda en lång sträcka och äro kanske 15 à 20 synliga, utom de oändliga hvalf och hålor, som tyckas gå under dessa i bergets djup. Vi betraktade här de vidtbeprisade taflorna ur de gamla Egyptiernas husliga och borgerliga lif, föreställande skörd, båtfärder, likbegängelse, musikaliska instrumenter, bland hvilka den dubbla zummaran och en nio-strängig harpa, som kanske är den ursprungliga kanon. Färgerna voro ovanligt väl konserverade, ehuru på många ställen den bräckliga kalkstenen remnat och fallit ner, samt sålunda förstört taflorna. Inom de flesta syntes äfven nicher, i hvilka suto 1 eller 3 bilder. Flere grafvar stå i sammanhang med hvarandra och, som jag tror alla, med en djup graf, gående långt ner i berget, oftast till ett stort, kanske för alla gemensamt hvalf. Ät norr sågo vi på afstånd ruinerna af ett tempel, men då de skola vara af ingen betydenhet, ansågo vi ej mödan värdt att gå dit. Vår Arabiska ledsagare sade ingenting finnas der, emedan stenarne (kanske af pashan) blifvit förda derifrån till Esne. Här står nära stranden en stor vidlyftig mur i fyrkant, som anses hafva omslutit den gamla staden. Inom densamma ligger nu blott en stor grushög, jemte en oändlig mängd skärfvor af gammalt krukmakare-arbete; likaså utanföre. Trakten emellan floden och berget består för öfrigt af en oodlad slätt, på hvars yta bildar sig salt af det från bergen nedflytande vattnet. Den syntes på flere ställen alldeles hvit och Araben sade att under alla sådana ställen fanns vatten upp till knäet. En lång sträcka längs floden var dock väl odlad jord; den nu bebodda byn låg temmeligen långt från floden uppåt öknen. Araben kallade den Hall, som jag vill minnas. Hela dagen hade varit ovanligt het och likaså blef natten, under hvilken vi fortsatte färden. Det led närmare midnatt innan vi hunno fram till Esne, de Egyptiska nymfernas och bland dem den vidtberömda Safijes högqvarter.

Dec. 24.

Så snart vi druckit kaffe, skyndade vi oss upp till templet för att uppvakta Egyptens gamla i Esne dyrkade gudar. Det enda som synes af detta fordom otvifvelaktigt vidsträckta tempel, är försalen, ty det öfriga är höljdt af grushögar, på hvilka en del af den nuvarande staden är uppförd. Men denna tempelförsal är oändligen storartad, dess anblick en ibland de imposantaste i hela Egypten. Den är en pelarsal, bestående af inalles 24 stora, väldiga pelare, 6 på bredden eller en face, 4 på längden eller byggnadens djup. Som vanligt sammanhänga pelarena i första raden med half-väggar och de mellersta äro utböjda med cornicher till dörr; midtemot är en pylonvägg med dörr, ledande in i de egentliga tempelrummen, men pylonformen upptager här icke hela väggen, utan lemnar betydligt rum qvar på ömse sidor, der ganska stora dörrar äro anbragta. Men alla dörrar äro nu tillstoppade med grus och tillåta ej ingång till byggnadens inre, som troligen också är öfvergrusadt. Den sal, som nu ensam står att beses, har likaledes varit betäckt med grus och troligen gifvit en föga bättre anblick än templet i Edfu, men under nuvarande pashans tid (antingen af honom sjelf eller någon bland hans hofstat) har den blifvit röjd och rensad, såsom man sade, för 20 pungar. Den kan nu ses i sin ursprungliga höjd och storhet, blott ringa stoft täcker dess golf. Salens stora höjd ger en oändligen imposant anblick, då man står här inne och ser uppåt pelarenas kapitäler samt det ännu högt öfver dem liggande taket. Kapitälerna hafva vanlig Egyptisk form, dock så nyancerad, att man knappt kan finna två som äro fullkomligt lika. Sjelfva pelarstiften voro mer än vanligt fulla med hieroglyfer; likaledes väggarne. Men jag måste tillstå att jag nu egentligen ej hade tålamod att ströfva omkring bland ruiner; samma tycktes förhållandet äfven vara med doktorn, som öfverhufvud tyckes hafva fått nog af forn-Egyptiska tempel. Särskilt i dag var han synnerligen otålig och pickhågad att få se den af hans Heilbronner så grannt och sentimentalt beskrifna Safijeh. Efter det vi omkring 3/4 timmas tid betraktat templet, och derunder ofta blifvit anmodade af doktorn att gå bort, begåfvo vi oss ut i staden, men hade knappt hunnit till torget föran en jemförelsevis ganska välklädd Arabisk sherif kom och ansatte mig, som språkade med vår shekh. Han tog mig uppenbarligen för dragoman om bord, helsade mig från en dragoman Jusuf, och hängde fast vid mig liksom vi hade varit bekanta från långa tider. Han bjöd oss alla in i ett café, satte sig vid mig, pratande allehanda strunt om talismaner m.m. dem han af barakat erresol kunde göra särdeles verksamma; han ville ingenting ha för de tjenster han kunde göra oss, utan ville göra det blott af vänskap för mig, som han kallade sin bror; allt hvad jag möjligen behöfde eller önskade kunde han anskaffa med sina talismaner. Sedan han pratat sig trött, under det jag alldeles tigande hört på, räckte han fram sin flata, något kupade hand och bad mig lägga något i den, till att bestrida kostnaderna för några småsaker som han borde taga från 'attaren för sin talisman. Jag lade i hans hand en slant, gällande 5 fadda; han vände den åt alla håll för att öfvertyga sig om hans ögon sågo rätt, och tycktes ej förstå huru jag kunde förolämpa honom så. Jag upplyste honom dock snart att det vore 5 fadda, såsom betalning för den kopp kaffe jag druckit, men om jag behöfde någon talisman skulle jag köpa ingredienserna sjelf samt gifva dem åt honom, jemte vedergällningen för hans besvär. Han himlade sig mycket öfver att jag så kunde vanhelga gästvänskapen med betalning för den kopp kaffe han bjudit, och tog sig i skägget, menande att det deraf skulle bli vanäradt; men höll dock till godo med styfvern, då jag vägrade återtaga den. Sedan hängde han sig vid shekh 'Ali, släpande med honom hela dagen under det denne gjorde våra uppköp af provision; ehuru vi på allt sätt afsnäste och visade mannen vår missaktning, kunde vi ej bli af med honom. Efteråt erfor jag att hans göromål och yrke var, att hänga sig vid alla resande Frankers dragomän, hjelpa dem vid anskaffandet af provision m.m. samt om möjligt bestjäla dem. Emellertid hade doktorn och jag begifvit oss på vandring i staden, för att få reda på Safijehs boning. Vi fingo ock snart på gatan en gosse, som förde oss dit, men erforo att hon för tillfället var hindrad och ej kunde emottaga oss. Vi vände således om och gjorde vandringar i staden. Den ligger sträckt på längden i norr och söder, hufvudgatorna gå mer eller mindre rakt åt detta håll. Husen äro alla af obrändt tegel, jemförelsevis stora, de flesta något i pylonform med sakta uppåtlutande väggar; detta var isynnerhet märkbart på de vackert målade och omsorgsfullt byggda dufhusen. Qvinnorna buro till större delen vackra och rena melajer, hvilka isynnerhet här forfärdigas; derföre förekomma de här oftare än högre upp, der en melajah nästan är en raritet. Lägre folket var dock här, liksom i allmänhet högre upp, klädt i bruna fula s'aboter, en klädnad som i nedra Egypten uteslutande bäres af män och är en skam för qvinnor. Kopter finnas här många och jag tror nästan att de snyggaste husen tillhöra dem, äfvensom Turkar och Tatarer, hvilka finnas talrikt här och i Edfu. Äfven en kasern med högvakt och fängelse ser man här; soldater med slarfviga kläder och slokigt utseende syntes drifva omkring på gatorna. Ett stycke utanför staden åt norr ligger mudirens palats, en hvitlimmad byggnad i den fula Turkiska smaken; rundtomkring synas trädgårdar och planteringar. I staden är temmeligen rörligt lif, isynnerhet på torget, som (deri olikt nästan alla Egyptiska städers) är en stor öppen plats, kringbyggd med cafén och barberare-stugor. De flesta förnödenheter stå att fås der, bland annat äfven Sori och Gebeli-tobak, som i Assuan ej ficks utan mycket sökande. Under mina vandringar hade middagsbön-sången blifvit sjungen, och jag skyndade mig derföre om bord för att få mig middag. Sedan gingo vi upp, hemtade den flitige Sattler ifrån templet, och aftågade alla tre till sirenen Safijeh. Öfver en trång gård kommo vi upp i ett ännu trängre rum med halfslitna mattor, och togo vår plats på divanen. Den vackra värdinnan jemte tre andra tärnor satte sig på golfvet, äfvensom två hvit-turbanade rebabijeh, med sina små gnällande rebab-violiner. Hvar och en af flickorna hade sin tarabucka, på hvilken hon gjorde några hvirflar, jemte violinerna accompagnerande en sångstump, den de gemensamt uppstämde med hög och hes stamma. Det räckte dock ej länge innan de gjorde paus och frågade om vi ej drucko arrack; vi nekade alla dertill, men de sade sig dricka sådant, menande att sång och dans icke kunde gå derförutan. Vi skickade derföre Giovanni om bord efter 2 buteljer af vårt absint-bränvin, som dock ej torde smakat dem rätt väl, emedan de grinade rätt hjertligt åt den bäska drycken. Emellertid fortgick sången, som var långt ifrån vacker, knappt dräglig, skrålande och gnällande, men dock öfverröstades af de på nära håll förfärligt gnällande rebab och dunsande tarabuckorna. Värdinnan, den prisade Safijeh, sjöng sjelf föga och tycktes ej kunna sjunga rätt, såsom hon ock sjelf medgaf. Sedan man slutat med sången, börjades den andra akten, nemligen dansen. Först uppträdde den ena af tärnorna och dansade ej utan talang, ehuru jag tyckte mig hafva sett bättre dans af khoval eller dansare i Kairo. Derefter förmåddes Safijeb, sjelf att stiga upp och gjorde sina skärningar, sedan hon lindat en ganska dyrbar kashmir-shawl om midjan; ehuru hon dansade sämre än den förra, tycktes hon uppenbarligen fordra att vi skulle anse hennes skönhet och antagna stolthet gifva full ersättning för det bristande i konsten. Slutligen uppträdde en tredje danserska; men ingendera af dem kunde intaga eller roa oss, vi voro fullkomligt matta på dessa profbitar af deras konst. Det hela hade för oss intet annat nöje, än att vi kunde säga oss hafva sett de berömda egyptiska ghavazi eller dansöserna. Vi gåfvo dem två 5-franc-stycken, men de voro högst obelåtna dermed ock tycktes hafva väntat sig åtminstone dubbelt så mycket. Hvad Sajijehs prisade skönhet beträffar, hennes af Heilbronner så poetiskt beskrifna melancholiskt milda blick, makalösa näsa och andra tjusande drag, så fann jag deraf just ingenting särdeles vara qvar, om de ens någonsin funnits; kanske hade hennes skönhet blifvit härjad af tidens tand på de sedan dess förflutna 5 åren ungefär. Hennes ansigte hade visserligen kunnat vara nobelt och stolt, om det ej derjemte haft en viss kastning åt det simpla; hennes drag syntes mig vara utan intresse, om man gaf sig tid att genom ett nogare betraktande försäkra sig om den första anblickens villa. Dock var hon ovanligt hvit, hade i allmänhet en helt annan färg än qvinnorna här vanligen hafva, ty äfven kinderna hade rodnad, som här är mycket sällsynt. Vexten var ganska vacker, fastän icke nog slank eller vek. Hon var särdeles rikt klädd, hel och hållen i siden; om ock alla hennes prydnader icke voro äkta, så var hennes kostym i alla fall mycket dyrbar. Hon ställde sig också på stort afstånd ifrån sin omgifning samt ville ibland dem spela den förnäma; de öfriga voro högst vanliga Egyptiska qvinnofigurer, fastän utstyrda i granna sidenkläder. Vårt besök hos den sköna danserskan, den mest berömda bland alla Egyptens ghavazi, blef sålunda snart undangjordt; jag spatserade sedan ensam omkring i staden, och satte mig slutligen i ett bland de många vid torget belägna cafén. Der blef jag åter antastad af sherifen, som erbjöd mig en heggab, den han sade sig hafva gjort enkom för min räkning i dag. Men då han såg sig ej sålunda få mig till att öppna pungen och vi tillsammans hade läst fathe för Sejide Zeineb, tiggde han penningar till ett vaxljus, det han för min räkning skulle upptända inför en mäktig och välsignelserik shekh Vali och vid dess sken läsa suran I S; men jag var obeveklig, bad honom blott läsa den suran i mörkret, om han så behagade. Sålunda blef jag slutligen af med honom. Derefter kom jag till en gård, der Barabra firade ett bröllop; en krets af karlar sjöngo, accompagnerande sin enkla sång med tambour de basquer. Barabras sång är i allmänhet mera rytmisk och melodiös än Arabernas, saknande de sednares osmakliga tremulando och snurriga granlåter; men också enklare, entonigare, närmande sig mera till vår Finska folksång än den Arabiska. Qvinnorna suto på afstånd och hörde på. Jag gick ännu länge på stranden i det ljummaste månsken, efter den ovanligt heta dagen, tänkande på hemmet, der nu julaftonen firades. Om jag varit hemma skulle jag kanske icke haft roligare, men här längtade jag efter att vara bland de mina. Kommen om bord, hörde jag på en saga, som vår tjenare Mohammad, litet klumpigt men dock med Arabisk talang, berättade för den efter sagor begärliga raisen.

Dec. 25.

Så snart sjöfolket hemtat om bord sina säckar bröd, det de bakat under natten, lade vi ut, ehuru en stark nordlig vind lofvade oss ingen god färd. Det gick också ganska dåligt framåt, så att vi straxt på eftermiddagen nödgades taga land under en så kallad badijeh, d.v.s. skattlöst land, som förut oodladt blifvit gifvet åt en f.d. kashif Ali att brukas och odlas. I dag var särdeles kallt, och det så mycket känbarare, som de föregående dagarne varit utomordentligt heta och qvalmiga. Vi sågo på den väl odlade jorden samt sockerrörs- och bomulls-planteringarne, köpte äfven något grönsaker. Satte åter ut, men måste snart taga land under en liten by Sfun. Der språkade jag med en högst treflig, ung och rask Saidi; han klagade öfver den nuvarande bashans stränga regemente, som qväst och kufvat folkets karlavulenhet, ty före honom hade ofta förefallit strid och slagsmål emellan folket, men sådant gick ej mera an. Nu voro karlarne så spaka att en qvinna kunde styra landet, och detta så fredligt att hunden och vargen trifdes med hvar andra som vänner. Med anledning af ett slagsmål emellan byns invånare för qvinnors skull, i hvilket min sagesman deltagit och hvar af han ännu bar ett djupt ärr i hufvudet, hade en del af byns folk valt annan boningsplats och flyttat ett stycke åt norr ifrån den förut samfälta byn. Sedan det efter solens nedgång lugnat, rodde vi under natten fram till Erment, der vi landade.

Dec. 26.

Gingo upp till staden, ungefär 1/4 timmas väg från stranden, och till det ställe der de gamla ruinerna stå. Dessa ruiner äro jemförelsevis ringa, af pelarsalen synas blott spridda pelare, kanske 10 till antalet. Denna försal eller kanske förgård har något annan form än den vanliga, ty den sträcker sig mera ut på längden. Det inre af templet användes nu till stadsfängelse, der suto nu 16 personer i jern. Jag hade ingen lust att länge bese det, utan spatserade i staden, som är uppförd på särskilda spridda fläckar emellan de stora grushögarne från fordna tider; i dessa syntes på flere ställen väldiga forn-Eyptiska murar med hieroglyfer. Byn är bashans privat-by och har en Turkisk nadsir, som pressar och utsuger det arma folket. Det var torgdag i dag, men vi dröjde ej der så länge att folket hann samlas, utan lade åter ut kl. 10, i fortfarande stark nordlig vind.

Medan vi åto middag kommo vi fram till Luksor, der vi ankrade för en längre tid. Så snart vi hunnit i land skyndade sig Sattler upp till Karnak med sin målareattiralj, men jag rökte min pipa vid kaffet innan jag gick. Den starka blåsten, som förde sand och damm med sig, gjorde min vandring ut till Karnak nog obehaglig; framkommen vandrade jag omkring i de stora och vidsträckta ruinerna. Nu först fann jag rätt huru storartade de äro, ty hvad jag hittills sett i Nubien förekom mig oändligen smått och leksaksaktigt, i jemförelse med dessa väldiga qvarlefvor från det gamla Egyptens egentliga hufvudsäte och prest-stad. Dock voro de så vidsträckta och utbredda, att jag ej kunde få någon riktig idé om hela byggnadens plan samt om de många utbyggnader, pyloner och portar, som fordom utgjort ett helt, men nu stå afsöndrade, sedan föreningsmurarne störtat dels för tidens, dels för härjares hand. Allt är i stor skala tilltaget, både pelare, portar och kolosstatyer, så att man tycker sig sjelf vara ett litet obetydligt barn, då man går der omkring. Jag vet mig ingenstädes hafva sett så väldiga pelare som här, isynnerhet de 12 som stå 6 på hvardera sidan af hufvud-genomgången i den mäktiga tempelförsalen. På de i pylonens vägg uthuggna små afsatserna klef jag upp och steg högst upp på densamma; der hade jag utsigt öfver den oändligt stora slätten, det gröna, odlade landet häromkring, ytterst åt alla håll omgifvet med en krans af berg. Hela den mäktiga ruinen låg närmast under mig, längre bort Luksor, på andra sidan om den ståtliga floden Kurnu och andra ruiner. Bergens många nyancerade färger och skuggor gåfvo en särdeles vacker, intressant anblick, såsom här är vanligt vid solnedgången. Men den häftiga blåsten hotade nästan att föra mig ned ifrån den höga plats jag innehade, skådande öfver Egyptens och kanske hela verldens mest klassiska jord. Sedan jag kommit ner begaf jag mig på återväg, då jag ett stycke utanför staden träffade ett läger af (som jag tror) Ziguenare. Sedan vi druckit vårt aftonthé ankommo hit två barker, förande Engelsk flagga liksom vi; före oss lag här en bark med 2 Engelsmän om bord, således nu 4 Frangiska barker. Gick upp på land, träffade i staden en bröllops-procession, och gick ett stycke bredvid sjelfva brudgumens far; men då han sade att det ännu skulle dröja några timmar innan de satte sig att sjunga och dansa, fann jag för godt att vända om. Kommen om bord träffade jag alla, isynnerhet shekhen, ihopkrupna och frusna af den här ovanliga kölden; äfven jag tyckte det vara kallt, men också var jag särdeles tunnt klädd, såsom hos oss under sommaren.

Dec. 27.

Satt länge inne i min koj, tills den Engelska barken begifvit sig på återfärden till Kairo. Genom mitt lilla fönster betraktade jag en bahlavan, som kommit till de Europeiska barkerna för att med sina konster förtjena litet penningar. Hans konster voro obetydliga, så att jag nästan kunnat göra efter dem; han gick på händerna, kastade sig öfver hufvudet, hoppade genom ett tunnband, som hans följare den gamle gubben höll på sitt hufvud o.s.v. Kort derpå kom en ghazi med sina två Berberi och en liten Arabisk flicka; de dansade vid slag af tambour de basque och knäppningar med castagnetter. Det var ej heller af något värde, men roade mig mera än konstmakaren, dels för deras vackra kostym, dels för den egna karakteren i hela deras väsende; isynnerhet intresserade mig den mindre Berberi-flickan med sina många behag, smidiga kropp och vackra vext. Jag blef inne sittande hela förmiddagen och hade något kallt. Efter middagen begaf jag mig åter upp till de ståtliga Karnak ruinerna; der gick jag omkring och fröjdade mina ögon, isynnerhet med den troligen i hela verlden makalösa, imposanta tempelförsalen och dess 134 groteska pelare. Dernäst intresserade mig mest de två små granit-kamrar, hvilka tyckas hafva utgjort det innersta allraheligaste; hela den öfriga ändlösa byggnaden tycktes blott ämnad att omsluta dem. Denna så kallade kungakammare är in- och utvändigt full af konunga- figurer, frambärande sina offer åt gudar. På norra sidan invid denna helgedom af röd granit står en liten vacker portal af svart granit, infattad i muren af sandsten, och torde hafva varit ett grafkapell för någon helig fogel. För öfrigt hvart man än går bland dessa vidsträckta ruiner, ser man öfverallt väldiga, dels sittande, dels stående bilder, än af granit, än af hvitglänsande kalksten, än af rödglänsande sandsten. Öfverallt ser man qvarlefvor af tempel, som ligga gömda under gruset, höjande blott sina takränder och cornicher öfver detsamma. Många torde väl ligga alldeles göaida derunder. Half- eller hel-förfallna portaler och pyloner vittna om de många ingångar, genom hvilka man från alla håll kunnat inkomma i det väldiga templet eller palatset, och ramlade pelare vittna om prakten i dess salar.

Dec. 28.

Vandrade omkring i Luksor, utan att dock bland de smutsiga Arab-kojorna någorstädes gå in för att se på de svartnade resterna af tempel. Sedän satte vi öfver till andra stranden vid Kurnu, men nu för lågt vattenstånd ansenligt lägre ned än vid uppfärden. Den flitige Sattler begaf sig genast upp till Medinet Habu; kort derefter äfven jag, och såg på qvarlefvorna af det kungliga palatset, midtemot det egentliga stora templet. Det är den enda profana byggnad jag sett här, kanske den enda af detta slag som finnes qvar från de gamla Egyptiska tiderna. Den gick i många krökningar och att dömma af de rum som ännu syntes, hade kungen ej bott i stora salar; der syntes ock ordentliga fönster med ofvanstående i muren gjorda bågformer. Det hela var ganska vackert, men jag fick ej rätt begrepp om byggnadens konstruktion, gaf mig ej heller tid att utforska den. Härifrån gick jag genom de förfallna, men ännu ståtliga, med granit inlaggda pylonerna in i den vidtbeprisade och prisvärda stora tempelsalen, utgörande försal till ett stort tempel, som nu ligger alldeles begrafvet under grus. Denna sal är, hvad taflorna och deras färger beträffar, kanske den bäst bibehållna som finnes i Egypten från gamla tider. Taflorna föreställa slagtnings-scener, offergåfvor åt gudar med djurnos, kungars välsignande o.s.v. sådant man ofta får se. Vandrade sedan omkring bland ruinerna af de lerhus, som stå vid templet eller på den grushög, der templet och den gamla staden stått. Gick sedan i sakta mak om bord vid solnedgången.

Dec. 29.

Gick med shekhen den långa vägen upp till Medinet Habu. Vi sågo oss omkring, men det tycktes göra föga intryck på shekhen, han blef snart mätt derpå och vände tillbaka om bord. Jag blef qvar hela förmiddagen, vandrade omkring mest i den stora salen och såg på taflorna der, äfvensom i det mindre templet, litet framför det stora. Låg sedan hela eftermiddagen om bord, men gjorde om aftonen en liten promenad längs stranden.

Dec. 30.

Gick med shekhen upp till en norråt belägen by Kamoleh, der man sade i dag skulle vara marknad eller torgdag, samt en betydlig stad. Vi gingo i nära 3 timmar innan vi hunno fram till en usel by, der man ännu icke hade samlats till torgs. Shekhen lät emellertid en gammal dålig barberare, som han fick tag i efter mycket sökande, raka sitt hufvud, men förgäfves sökte vi efter ett café att sitta uti. Folket samlade sig dock småningom till torgs och hemtade till salu några obetydliga lifsförnödenheter, såsom durra, hvete, lök, rättikor och bröd; dessutom funnos två attarer, som hade små askar med kryddor, qvinfolks-granlåter o.s.v., men detta var ock allt. Jag hade särdeles tråkigt här och skyndade på affärden, som äfven snart företogs på två åsnor; men åsnedrifvaren förde oss på afvägar, så att vi ej hunno fram till barken förän vid 'asr. Sedan gick jag ensam upp med min bössa och sköt en vacker räf, som jag lurade ut i gamla grafgrottor; der har en otalig mängd af dessa djur sitt tillhåll, ifall de ej upptagas af menniskor.

Dec. 31.

Tog en åsna om morgonen och begaf mig först till Elazzazif, der jag utför beqväma trappor steg ner 1 ganska djupa hvalf och hålor. Ingenstädes har jag förut sett en sådan mängd flädermöss som här. För öfrigt voro väggarne med sina målningar så nedsvärtade, att föga kunde urskiljas. Derifrån begaf jag mig till kungagemålernas graf-dal; såg der de så kallade tikan elharimat, efter hvad man säger, en slags fasha eller öppen plats der drottningarne sutit i bergens skugga och njutit svalka. Jag gick in i blott 2 eller 3 grafvar. De äro i allmänhet små ooh obetydliga i jemförelse med konungarnes grafvar, dock ganska vackra, prydda med målningar på väggarne; jag var inne i N:o 9 och 11, de öfriga skola vara obetydligare, ännu mer nedgrusade och svartnade än dessa. Vidare begaf jag mig till floden och lät föra mig öfver till Luksor, i en liten hög pråm, som var så öfverfull af folk att jag fruktade det vi skulle förlisa på vägen. Vi kommo dock lyckligen öfver. Jag vandrade litet omkring, gick på torget, der i dag hölls marknad, köpte några småsaker for mig och vårt kök, samt begaf mig tillbaka om bord. Sedan gick jag upp för att skjuta räfvar i grottorna, men en Fellah, som var med mig, förorsakade med sina klickar att 2 räfvar kommo undan oss.

Så har detta år gått förbi för mig i österns land, utan att någon ny sol gått upp öfver mig; fruktlöst har året dock ej förgått.

1845.

Jan. 1.

Sedan vi stigit upp bittida och önskat hvarandra ett godt nytt år, begaf sig Sattler genast upp för att afteckna Kurnu; doktorn och jag foro på hvar sin åsna till Lepsius. Under vägen hunno de två Preussare, som ligga här med sin bark, upp oss och kommo med. Vi blefvo vänligt emottagna i den borglika villan, som, först uppbyggd af Wilkinson, sedermera blifvit bebodd af flere berömda forskare i Egyptens gamla monumenter och nu innehafves af Lepsius, kanske den största och berömdaste bland dem alla. Öfver dess ena tornlika byggnad svajar nu den Preussiska örnen på en hvit flagga. Här vexlades ömsesidigt mellan alla önskningar om "ein gutes glûckliches Neujahr", ej utan en särdeles bred Tysk "Gemüthlichkeit." Slutligen kom Lepsius ut från sin lilla kammare i halfsiden schlafrock och röd tarbosh, vexlande med oss nyårsönskningen. Han hade i hela sitt väsende något särdeles enkelt och vackert, ej det minsta af vanliga halflärdas flärd och sladder; det syntes af allt att han var en djupt lärd, som helt och hållet intagen af sin vetenskaps storhet glömt all den ryktes-girighet, hvaraf mången halflärd plågas. Samtalet rörde blott vanliga ämnen, nyårsmorgonens ovanliga skönhet och den lika ovanligt sköna utsigten från denna villa, som ligger högt uppe i bergen. Morgonen var i sanning utomordentligt skön; solen hade ännu ej hunnit bli het och brännande, den kalla nordanvinden från föregående dagar hade alldeles laggt sig och tystnat, luften var klar och ren, såsom hos oss den mildaste sommar-förmiddag, samt lät oss se den nedanför liggande gröna slätten i det vackraste sken. Jorden stod öfverallt grön af hvetets nya brodd, som med en skarpt markerad linie gick upp till öknens rand. Midtpå denna gröna matta såg man de ståtliga salamat, två väldiga Memnons kolosser Shama och Tama, hvilkas under tidernas lopp förvittrade och stympade lemmar likväl ännu med sina hieroglyfer samt Grekiska, Latinska och Frangiska inskrifter vittna om många olika folk, dem de bjudit sin salamat-helsning. På ömse sidor om dem, dock på tillbörligt afstånd och nedanför de väldiga sandfärgade bergen i öknen, syntes det ståtliga Medinet Habu och Rhamasseum; längre bort Gurnu, samt på andra sidan om den mäktiga floden, Karnak med de många pylonerna och det pelar-rika Luksor, båda omgifna af en grön matta. Hela denna vida synkrets omslutes af mäktiga berg, bland hvilka Thebens mäktiga spetsar främst lysa fram. Sjelfva stodo vi på ett högt berg, från hvilket vi öfverskådade denna tafla, troligen en bland de skönaste i verlden; öfver oss höjde sig äfven mäktiga berg i väldiga spetsar eller pylonformiga toppar, bland hvilka man vet att de mäktigaste bland forn-Egyptiernas konungar och drottningar hvila i sina grafvar. För hvarje blick man kastar öfver bergen och deras dälder möter ögat någon graf eller håla, som äfven fordom tjenat till boning antingen för lefvande eller döda, men nu bebos af smutsiga, svarta Araber. Det skönaste och mest storartade var dock den mäktiga floden, som mellan de gröna fälten slingrade sin klart mörkblåa bölja; ty här uppifrån sedt har vattnet den renaste blåa färg, täflande med Medelhafvets, ehuru det på nära håll ser nog grått ut. Floden gör här åtskilliga bugter, bildar en ö på hvardera sidan, samt är stor och väldig som en sjö. Jag stod länge och njöt af den härliga utsigten, äfvensom af den ljufva, hälft ljumma, men dock friska morgonluften, blott stundom störd af de förtjusta Tyskarnes platta utrop: "wunderschön, sehr schÖn, göttlich!" o.s.v. Lepsius bjöd oss sedan att se på hans lilla, från Sennaar hemtade apa, en ödla och en liten krokodil, dem han höll lefvande och till min förundran handterade med blotta händerna utan minsta fruktan. Sedan vi så sysselsatt oss en stund, börjades nyårsdagen till ära en liten gudstjenst af Strauss, en bland de Tyskar som voro på barken invid oss, son till en kunglig hofpredikant i Berlin. I anseende till de många musulmanska tjenare, som här funnos, fann jag för godt att ej öfvervara denna gudstjenst, utan tog min åsna och gjorde en ridt till salamat-stoderna och Rhamasseum. Jag gick der en stund omkring och såg på taflorna samt pelarena, satte mig sedan att språka med min gamla trefliga åsnedrifvare, som berättade huru de gamle Kuffarne dyrkat dessa stora kolosser, bland hvilka den förstörda granitkolossen vid Rhamasseum, på hvilken vi nu suto, varit den största. Liksom flere bland hans colleger visste denne åsnedrifvare ett och annat af yttranden, dem han uppsnappat af de många Europeiska lärda, hvilka lefvat här en längre tid och anställt forskningar. Han kände äfven namnet på flere t.ex. Sult, Belzoni, Champollion. Sedan jag sålunda fått slut på förmiddagen begaf jag mig åter upp till Lepsius, dit vi blifvit inbjudna till middag. Han hade emellertid med de flesta af sällskapet begifvit sig till Elazzazif, hvarföre jag träffade blottSattler och två till Preussiska expeditionen hörande målare. Den ena språkade med mig om deras resa i Nubien och länderna der uppe, samt var öfverhufvud en ganska treflig man. Så snart Lepsius kom tillbaka satte vi oss till bords och åto middag. Derefter förevisades en humoristisk tafla, hvilken en bland målarena gjort, framställande huru alla till expeditionen hörande män klefvo omkring, begapade och aftecknade en väldig gammal-Egyptisk pelare, som stod i ett vackert landskap vid floden, rikt på palmer. Till denna tafla hade arkitekten gjort ett litet humoristiskt poem, som verkligen täflade med taflan i vacker witz och innehöll nätta karrikaturer af expeditionens medlemmar samt lätta anspelningar på deras svaga sidor. Såväl taflan som poemet var särdeles väl gjordt och gaf oss alla mycket nöje; de voro egentligen tillrustade för Lepsii födelsedag, som inträffat några dagar före jul. Sedan kaffe var drucket och några pipor rökta begåfvo vi oss alla, ett sällskap af 11 personer, öfver bergen till kungagrafvarnes dal, för att njuta af den ojemförligt härliga utsigten från de ståtliga bergtopparne. Der såg man öfver det vackra landskapet, med dess ruiner på ena sidan, på den andra den underliga bergsdalen, en verklig dödens dal; ty icke allenast gamla stormäktiga kungar ligga här begrafna i sina praktfulla, i bergen huggna grafpalatser, utan äfven hela naturen tyckes ligga död och begrafven i liksom sarkofager bildade bergsryggar. Vi gingo äfven in i några kungagrafvar och hörde på Lepsii väl korta, men vackra och enkla anmärkningar eller förklaringar öfver figurerna. De ståtliga grafsalarne och choren togo sig nu utomordentligt väl ut, emedan vi hade med oss ett stort antal ljus, som gåfvo stark belysning och tilläto oss med ens öfverskåda både de finurligt målade taken och väggarne. Liksom förra gången, då jag vid uppfärden med Sattler besökte dessa grafvar, gladde jag mig nu mest åt vekheten i de uthuggna bilderna och den hvita vackra kalkstcnsväggen eller stucken, som täflade med marmorn i skönhet, men öfverträffade den i mjukhet. Med lika stort nöje betraktar man de ännu ofulländade teckningar, hvilka här ofta anträffas på väggarne; de äro först gjorda med röd krita och sedan rättade eller noggrannare utförda med svart krita, för att slutligen efter denna teckning sculpteras och målas. Oaktadt den skenbara lätthet och nonchalance, hvarmed de äro smorda på väggen, skönjes dock den största säkerhet och accuratess i teckningen af såväl större som mindre figurer. Färgen är ännu alldeles frisk och glänsande, liksom den vore helt nyss påsatt, icke för tre årtusenden tillbaka. Äfven här stördes jag ofta af de exalterade Tyskarnes utrop, men Lepsii lugna små anmärkningar, i hvilka aldrig hördes något utrop eller ängslig suck, godtgjorde hans landsmäns platta förtjusning. Hans medföljare, målarena och arkitekten, voro öfverhufvud lefnadsfriska män och trefligare än Tyskarne vanligen äro, men från sin eviga lust att göra Witze hade de icke kunnat befria sig; isynnerhet var deras landskapsmålare, en fet, frodig man, särdeles färdig i konsten, ehuru sällan lyckad. Sedan vi dröjt i grafvarne ungefär till solnedgången, begåfvo vi oss på återväg, då alla från Lepsii villa togo afsked och gingo hem öfver bergen. Mästaren sjelf, den store hieroglyfläsaren, följde oss på den egendomligt vackra vägen, som leder ut från dödens dal emellan dess underligt formade, liksom askbeströdda berg, hvilkas toppar nu stodo blekt guldgult belysta af den nedgående solens sista strålar. Lepsius var under vägen språksam, frågade mig om mina tillämnade resor, samt sade sig ämna resa till Kosseir och Sinai. Komne om bord drucko de öfriga, men icke jag, med honom ett glas champagne och efter hjertliga önskningar om god resa begaf han sig tillbaka hem. Vi åter, sedan vi liqviderat våra åsnor och nattväktare, lade ut med barken för att fortsätta färden till Kairo. Sålunda hade första dagen af detta nya år gått till ända ganska angenämt, ehuru jag allt ännu känner mig litet främmande bland Tyskar.

Jan. 2.

Kämpade hela dagen mot stark nordlig vind, men hunno dock fram till Kenneh en stund före solens nedgång. Vid uppfärden hade vi legat just nedanför staden, blott några steg från sjelfva torggatan, men nu måste vi lägga oss ungefär en halftimmas väg derifrån, emedan vattnet torkat ut ifrån kanalen nedanom staden. Icke dess mindre begaf jag mig med doktorn upp till staden; men emedan det var mörkt funno vi för godt, sedan vi gjort en liten spatsertur der och med vår skeppare druckit en kopp kaffe, att taga hvar sin åsna samt fara tillbaka om bord i en särdeles kall och mörk natt.

Jan. 3.

Gick bittida upp till staden i sällskap med shekhen och Mohammad, för att köpa nödig provision. Såsom vanligt är i Egyptens smärre städer, hade man ännu föga samlats på torget, ej heller öppnat bodarne. Vi måste gå länge omkring och vänta, innan vi fingo hvad som behöfdes. Torget är ett ibland de största man ser i Egyptens mindre städer, kanske näst det i Siut; men här finnas de största och vidlyftigaste cafén jag ännu sett i orienten. Orsaken dertill är den starka rörelsen med varor och af resande, som härigenom färdas till Kosseir och Hegaz, samt vanligen, nästan uteslutande, taga sitt qvarter i sådana cafén. För öfrigt finnes här en ganska stor linneväfnadsfabrik, som sysselsätter omkring 1,000 menniskor. Staden är berömd för sitt krukmakare-arbete, sina kolal m.m. Man ser här ett ovanligt stort antal Turkar och tiggande dervisher. Vi blefvo ej färdiga med uppköpen förän närmare middagen, då vi återvände på hvar sin åsna. Komne om bord satte vi öfver till andra stranden, och foro på åsnor upp till Dendera templet, beläget ungefär en halftimmas väg från stranden. Det står på en stor grushög, bildad af den förfallna stad, som fordomdags troligen stått omkring den ståtliga tempelbyggnaden; denna grushög, med templet i dess midt, höjer sig vid öknens rand, der det odlade landet slutar som befruktas af flodens öfversvämning. Största delen af vägen från stranden bestod likväl nu af hvad man kallar ard hirth, d.v.s. odlingsbar, men oodlad jord, beväxt med sträft starrgräs, kalladt halfeh här och der funnos fläckar af mjukare gräs, som tjenar till bete för får, medan half-gräset betas blott af hornboskap. Slätten var för öfrigt, isynnerhet närmare stranden, rikt beväxt med vackra, ståtliga dompalmer. Från gräset och den unga hafrebrodden uppsteg nu den finaste vårdoft. Templet är väl bibehållet, i allmänhet fint sculpteradt, med vackert arbetade Egyptiska figurer från de senaste Grekiska tiderna under Kleopatra. Det består först af en stor pelarsal med 24 mäktiga Isis-pelare, som hafva upptill på alla fyra sidor ett Isis-hufvud; vidare en liten sal med 6 pelare, 3 på hvardera sidan; den öfriga byggnaden innehåller 3 rum, bland hvilka de två sista nästan utgöra ett tempel för sig. I norr på något afstånd från hufvudtemplet står ett annat temmeligen stort tempel, nu likväl till större delen alldeles öfvergrusadt. Åt vester nära intill det stora templet, men nästan utanför dess område, står åter ett litet kapell. På taket af den egentliga tempelbyggnaden finnas, liksom i Philae, många kapeller, 6 ungefär till antalet. Af målningen synes öfverhufvud föga, men sculpturen är särdeles vacker, kanske derföre att den härrör från en sednare Grekisk tid. I den stora pelarsalens takprydnader tyckte jag mig finna flere bland zodiakens stjernbilder; men den egentliga djurkretsen, som fordom fanns här i ett idokabinett, har blifvit bortröfvad och ses nu i Paris. Yi skulle hafva behöft lång tid för att beskåda allt, men såväl doktorn som jag ba redan fått nog af Egyptiska monumenter, och dröjde derföre blott en timme här, hvarefter vi särdeles hungriga återvände till barken, intogo vår middag och lade ut. Mot aftonen tilltog vinden i styrka, men vi gingo dock hela natten, just på de ställen der man berättar att den beryktade röfvar-anföraren Ragil skall grassera med ett band af 60 man, alla väl beväpnade med knifvar, pistoler och bössor. Båtfolket talade under natten mycket om honom och hans bedrifter, hvilka ofta hade någon likhet med våra ädla roman-röfvare, t.ex. att han röfvade af den rike och gaf åt den fattige m.m. Dessa historier ingåfvo stor skräck åt vår milda räddhågade shekh samt fortogo hans sömn under en god del af natten.

Jan. 4.

Stark och kall motvind, hvårföre det led föga framåt. I slikt vader är vanligt att man ej begagnar årorna, utan vänder sidan mot strömmen och låter denna drifva båten emot vinden, loverande från ena stranden till den andra. Så gingo vi till större delen i dag, medan folket skälfde af köld samt var tyst och tråkigt.

Jan. 5.

Hunno på förmiddagen fram till Girge, der jag med shekhen och Mohammad gick upp för att proviantera. Torget eller handelsplatsen är ganska vidsträckt, staden ännu ganska betydlig, ehuru ringa i jemförelse med hvad den förut skall hafva varit, innan floden undergräfde stränderna och kom husen att ramla. De flesta, nästan alla, galanteri-handlande voro Turkar; Araberna handla blott med lifsförnödenheter, linne- och ylletyger af Egyptens egen fabrikation. Staden tycktes för öfrigt vara byggd i samma krokar och vinklar som öfriga småstäder, och af samma fula, gråa lera. Vi satte åter ut vid middagen, ehuru den vexande starka nordan vinden, som hemtade mig en helsning från våra kalla snö- och isfält, ej lofvade oss någon god färd; hunno ock ej längre än till berget Haridi, der vi lade oss för natten.

Jan. 6.

Fortfarande stark nordlig blåst; först mot aftonen, då det litet lugnade vid solnedgången, passerade vi Akhmin. Manskapet låg hopkrumpet af köld under däcket.

Jan. 7.

Hunno om morgonen nära slutet af det väldiga berget Gebel el Haridi, midtemot Tahta. Här syntes 4 stora hålor huggna i berget; emedan vinden ej lofvade oss någon god färd, beslöto vi att gå i land och stiga upp till bergsrummen. De voro betydliga i berget huggna rum, troligen endast tillfälligtvis bildade vid stenbrott och i taket stödda af vid huggningen lemnade pelare. Uppstigandet dit var oändligen påkostande för det branta bergets höjd, och jag var alldeles andtruten samt hade stark hjertklappning när jag kom upp. Men utsigten lönade besväret. Det odlade, nu i vackraste vårbrodd stående landet var här en vidsträckt, nästan oöfverskådlig slätt, med små fläckar af palmlunder kring någon by. Midtuti den gröna mattan slingrade sig Nilen, bildande flere öar. Det odlade landet var afskuret af den skarpt markerade ökneranden och hela synkretsen ytterst begränsad af de väldiga kalkbergen. Nedanför mina fötter syntes, i det berg på hvars topp jag stod, en underlig, djupt nedgående bergsdäld, på hvars botten funnos 2 kubbor, den ena tillhörande shekh Alharidi abu Hassan, den andra hans son Hassan ibn Alharidi. Jag steg ned i den underliga dälden, som gaf en tydlig bild af Sindbads diamant-dal, betraktande med undran de många naturliga grottbildningarne. I de två kubborna voro simpla halmmattor utbredda. Araben, som trugat sig på den sednare uppkomna doktorn, berättade att ofta en stor orm visade sig i shekhens kobba, att folk samlades hit vid hans molid och äfven eljest; verkligen syntes också öfverallt svartbrända ställen i bergväggen, efter de grytor besökare haft på elden. Längre in i dalen syntes en liten grotta med en halmmatta uti, som var helgad åt Ghafir el Darb. Genom den djupa dalen gingo vi på en ganska gångbar väg, som emellan de höga klippväggarne ledde till byn på andra sidan vid bergsfoten. Dalen tycktes till stor del vara bildad af bergsfloder, kanske äfven ursprungligen af någon vulkanisk eruption; tiden och luften torde också hafva gjort sitt till att forma hålor och underliga skapnader. Nedanför berget sträcker sig ett stort fält, omkring en qvart timmas väg i bredd, ned till floden och detta stod nu grönt af brodden; här och der syntes stora palmlunder, bland hvilka en, som sträckte sig längs floden, isynnerhet var utomordentligt vacker. Vinden hade i dag något laggt sig och mot natten fingo vi fullkomligt lugn; åt manskapet lofvades kött till morgonen och nu genast kaffe, om det ville arbeta dugtigt, så att vi hunno fram till Siut. Detta löfte verkade godt och vid midnattstiden hunno vi fram; ty på kött och ett godt mål sätter folket här mycket värde.

Jan. 8.

Gick med shekhen och Mohammad upp till staden, hvarunder jag fröjdade mig åt den vackra vägen emellan de fina sofsof-träden, som likna våra Siberiska ärtträn. Hela förmiddagen upptogs med våra inköp och jag tröttnade alldeles vid att dels höra folkets gräl, dels sjelf gräla med det, ty derförutan kan ingenting göras. Siut är i mitt tycke den bästa stad jag här sett, näst Kairo och Alexandria, ty här finnas alla förnödenheter man kan hoppas få i en Egyptisk småstad; men jag kom dock ej längre än till handelsgatan och de ställen der grönsaker funnos till salu. Efter middagen redo vi på hvar sin åsna ned till barken, men måste der vänta ännu en timme på doktorn, så att vi ej kommo ut för än kl. 3. Om aftonen sent, då vi redan laggt oss, hörde vi på kajuttaket sparkningar och ett sprattlande, som väckte vår nyfikenhet och förvåning. Shekhen sade dock snart att det var en afrit vala budd, hvarvid hans ögon blänkte, såsom vanligt då det gäller någonting som har sammanhang med skriftlärdom. Då bullret fortfor kastade shekhen sin defijeh omkring sig, kröp ut genom fönstret, och fann, såsom han gissat, styrmannen liggande omkull på däcket, darrande och sparkande, ehuru ännu hållande i styret. Jag lyssnade vid det öppna fönstret. Det första shekhen gjorde var att läsa ett stycke från början af suran Essafat, derefter utropade han ett språk tre gånger efter hvarandra, och ett långt samtal begynte emellan honom och styrmannen eller (enligt hans föreställning) den afritah, af hvilken styrmannen var besatt. Slutligen läste shekhen Elfathe och 'afritan, som var af qvinligt kön, lemnade styrman samt hastade bort. Shekhen kom nu in tillbaka och berättade hela tillgången, som räckte till samtalsämne för oss långt inpå natten. Roligt var att höra huru belåten den fromme shekhen var med sin förrättning och sin makt öfver 'afritan, som i intet satte sig emot honom, utan helt beskedligt läste Fatha för Sejide Zeineb samt lemnade sitt rof. Deraf slöto vi att hon måste hafva varit en muslim-'afrita; ty det finnes äfven kristna och judiska 'afriter. Men skeppsfolket skrattade åt hela tilldragelsen och Ismain försäkrade att sådana anfall ofta påkommo styrmannen hemma; skepparen och Girgavi, som suto bredvid mannen under anfallet, visade den största köld och likgiltighet för hans lidande. Sådan liknöjdhet vid nästans olycka har jag ofta märkt hos folket här; den torde härröra af deras åsigt att allt sådant är shei min allah, af Herren pålagdt den lidande.

Jan. 9.

Hade lugnare väder, blott då och då några vindpustar, som manskapet ansåg nog starka för att hindra rodden. Ingenting föreföll om bord, utom några häftiga dispyter i grammatikaliska ämnen emellan shekhen och mig.

Jan. 10.

Hunno bittida fram till Beni Hassan Elkadim, men måste för lågt vattenstånd lägga till långt ifrån sjelfva berget. Det var särdeles kallt i dag och dimma, sådan vi ej förut haft på hela resan. Marken, nyligen lemnad af det sjunkna vattnet, var mjuk och fuktig, med stark dagg i brodden och gräset. Spatsergången var sålunda ganska besvärlig, men rörelsen dock god i morgonkylan. På ungefär 3/4 timmas tid hunno vi upp till berget och gingo genom grottorna. De flesta äro obetydliga, med smala, djupa, fyrkantiga hål, liknande brunnar, dit man kan nedstiga på fördjupningar huggna i väggarne. Dessa gångar torde leda till grafhvalf, kanske ett gemensamt för alla de öfra rummen. Två bland de nordligast belägna äro de vackraste och bäst bibehållna, bestående liksom af en förstuguqvist, hvars bergtak uppbäres af 2 vid huggningen qvarlemnade pelare, och en ståtlig sal, dit man kommer genom en stor vacker dörr; salens tak är deladt i 3 litet hvälfda, utomordentligt vackra plafonder, målade med rutiga eller stjerniga taksirater, och 4 pelare stå derinne (2 på hvardera sidan om dörren), delande taket i de nämnda 3 plafonderna. Dessa pelare, liksom dörrposterna, äro spräckligt marmorerade för att likna granit. Innanför salen är ett litet rum, der midtpå väggen sitter en stor bild, nu stympad och förstörd, med en stående bild på hvardera sidan. Väggarne såväl i salen som det inre rummet äro fulla af ritade hieroglyfer. Bland figurerna ser man i dessa bergsalar män som föreställas utföra alla slags gymnastiska rörelser och ställningar, sådana man får se i våra gymnastik-salar — ingenting nytt under solen! För öfrigt finnas här taflor ur det husliga lifvet, afbildande jagt, skörd, handtverksarbeten m.m., personer, som frambära frukter och boskap, medan en man med penna och tafla tecknar upp deras antal. I denna sal, som i allmänhet är den bäst konserverade, äro äfven taflorna bäst bibehållna, men i de öfriga mer nedsmutsade och förstörda. Nedanom berget ligga 2 stora byar, nu obebodda och halfförstörda; ty för omkring 10 år sedan skola den enas inbyggare hafva plundrat och dödat två resande Engelsmän, hvarföre pashan till straff förskingrat folket åt flere håll.(?) Utsigten från höjden var härlig öfver de närmaste underliggande öde byarne på den höga ökne- och bergkanten, hvarest det vidsträckta gröna och odlade fältet vidtog, samt floden slingrade sig i många bugter och vikar, bildande öar emellan dem. Mångahanda färger spelade omkring bergen, allteftersom solen arbetade sig fram genom molnen och dimman; då vi gingo tillbaka doftade brodden, gräset, tamariskerna den finaste doft ur sin unga gröda och solen hade redan hunnit skingra morgonens samt dimmans köld. Allt påminte mig om den ljufvaste senvårs morgon hos oss. På återvägen skilde vi oss åt. Jag gick först med doktorn inåt bergen i en bergströms bädd och vi förundrade oss öfver kalkbergets underliga formationer; sedan gick jag ensam i en liten tamarisk-lund och lurade på räfvar, ehuru jag ej kom åt någon. När vi kommit om bord förebrådde oss skepparen för vandringen, menande att på sådana ställen stor fara vore för Beduin Araber, hvilka plägade stiga ner från bergen och plundra resande.

Vi lade genast ut och hunno vidpass kl.3 fram till Minjeh. Anblicken af denna lilla stad är från sjösidan särdeles vacker. Man ser der flere hvitlimmade hus, och längs stranden flere små, nätta, hvitlimmade cafén, på hvilkas väggar och tak vinrankor slingra sig. Staden är byggd på sjelfva flodstranden och flere hus, bland dem en stor moské, tyckas färdiga att stupa ner i floden vid nästa öfversvämning. Emedan manskapets bröd blifvit slut voro vi tvungne att taga i land för deras skull, och jag begagnade tiden till att gå upp i staden och köpa mig tobak. Staden är ej så liten som den förekommer från sjösidan, utan sträcker sig ett godt stycke inåt landet. Torg-gatan var ganska stor och särdeles väl försedd, i jemförelse med städerna högre upp. Tobaksköpet (1/8 oka Gebeli för vidpass 75 kop. b. ass.) upptog 3/4 timmas tid, innan tobaken blef skuren och penningarne vexlade. Men så är det med all handel och andra gÖromål här; hvad orientalen mest fruktar och afskyr är brådska, allt skall gå i allsköns maklighet, tålamod fordrar och förutsätter hvar och en hos den andra. Man såg på allt att Kairo var nära, ty hufvudstadens mode syntes hos karlar och qvinnor, äfvensom småstadens noggranhet i convenancens iakttagande. Jag hade gått upp i min gamla utslitna nattrock, utan annat öfverplagg och barfotad, hvarföre man såg något långt på mig för detta brott mot convenancen. Turkar och Arnauter strÖko mycket omkring på gatorna, liksom i Siut och andra städer upp till Esne och Erment. Skeppsfolket hade köpt sitt brödförråd af en på stranden sittande fattig qvinna, som hade blott en utsliten melaja att skydda sig och sitt späda barn mot den känbara kölden; ändock hade de gemena matroserna haft samvete att bedraga henne på 15 fadda, kanske den enda vinst hon hade på hela dagen. Doktorn hade dock ersatt hennes skada. Vi foro sedan hela natten. Manskapet grälade om det bröd de köpt och det mynt de fått vid vexlingen, ty det är ett folk af skrik och gräl; man får dock ej taga skriket så på allvare, det gäller egentligen blott att ej låta den andre skratta på ens skägg, och att få passera for ged'a, d.v.s. en som i intet låter narra sig, men väl kan narra andra.