Dec. 7.

Förda af strömmen och 8 åror, gingo vi med fart nedför den alldeles lugna floden, och hunno på förmiddagen till ett litet bergstempel i berget Addeh. Det låg i berget invid floden och man steg dit upp på trapplika lager, bildade i berget. Templet var litet, bestående blott af två rum, ett större och ett litet kabinett; från gammal-Egyptisk speos hade det troligen under de första kristna tiderna blifvit förvandladt till kristen kyrka, ty öfverallt på väggarne syntes den helige Gregorius ridande öfver draken, mer eller mindre välbehållen. I taket stodo två helgonbilder emot hvarandra, den ena något större. Men på de ställen der den kristna stucken och målningen fallit bort, tittade Egyptiska figurer och hieroglyfer fram. Alltsammans var temmeligen väl bibehållet, särdeles nätt och vackert. Vi dröjde här blott en liten stund, lade åter ut, och hunno middagstiden fram till Abo Zembel Ebsambol. Sattler gick genast upp och begynte teckna af det stora templet. Jag gick först upp i det mindre templet och såg mig omkring. I den första stora salen stå i rad med dörren 3 pelare på hvar sida, stödande taket och med ett ansigte en face; emellan dem och väggen bildas en gång, öppnande sig med en liten dörr, som åter leder till ett smalt och långt mellanrum, innanför hvilket det nästan qvadratiska lilla kabinettet är. Innerst står en förstörd gudabild, som skall föreställa någon underlig fogel eller annan djurfigur. Från mellanrummet gå små rum eller hvalf in i klippväggarne. Pelarena och väggarne äro fulla med till större delen särdeles vackra, väl arbetade figurer, inhuggna i berget och stucken, de flesta föreställande den store Sesostris, bringande offer åt gudar och gudinnor med örnnäsor. Men jag vill ej ens försöka gifva någon beskrifning af detta tempel, då sådana kunna fås på alla språk i ymnighet. Det vackraste tycktes mig vara de på ömse sidor om dörren stående stora kolosserna, uthuggna i det till pylon sluttande berget, som är fullt af stora hieroglyfer. Dock kunde jag ej förtjusas af detta eller andra Egyptiska monumenter, på samma sätt som af lemningar från den gamla klassiska tiden, eller af vår tids konstprodukter; ty de förra äga ej skönhet i den mening vi taga ordet. Sednare vandrade jag uppför sanden, som ligger emellan båda tempelbergen och blifvit hit inblåst från den höga Libyska öknen. Uppstigandet i den djupa sanden var oändligen påkostande, ehuru jag var barfotad, så att jag nödgades sätta mig att hvila i liten skugga bakom berget; slutligen kom jag dock upp på den högsta topp jag såg här. Berget såg alldeles svart, förbrändt, förvittradt ut, liksom det vid Abu Sir och andra katarakten, bestod också af samma lösa sandsten, så att man mot en annan sten kunde söndermala det till sandmjöl. Förfärligt ödslig var utsigten öfver den stora oöfverskådliga Libyska öknen, med sina här och der uppstigande bergstoppar; dessa sistnämnda villade ögat så att man kunde tro dem vara skogar och planteringar, eller kanske var det en af öknens vanliga serab. På andra sidan om floden var en lika tröstlös öken; emedan dagen också var alldeles lugn, så rådde öfverallt en verkligen förfärande absolut tystnad. Intet spår af lif, blott här och der i sanden några granna, krusiga figurer efter torndyflars och ödlors fötter, längre fram några spår troligen af hyenor och räfvar. Det var den mest kompletta, men ock mest afskräckande bild eller utsigt jag ännu haft af öknen. Blott floden syntes på en lång sträcka af dess lopp, ty jag tyckte mig kunna se bort ända till Vadi Halfa med dess palmer;äfven sjelfva flodstränderna voro gröna, planterade med palmer eller eljest odlade. Så svårt uppstigandet hade varit, så behagligt var nedstigandet i den djupa, mjuka sanden, det gick nästan af sig sjelft. Om aftonen gingo vi upp, tände eld på det sträfva strågräset, som vexer utanför det mindre templet, samt fingo dymedelst en stor låga, som vackert upplyste de 6 väldiga kolosserna och bergväggen, i hvilken de äro huggna, jemte de med hieroglyfer fullritade pelare-skifvorna. Derefter uppstod dispyt emellan Giovanni och Mokammad å ena, samt åtskilliga bland sjöfolket å andra sidan, angående frågan om någon bland dem skulle våga sig ensam in i det stora templet under nattens mörker; en bland dem erbjöd sig att gå för 20 piaster, men deraf blef dock intet. I sjelfva verket hafva dessa tempel i sig någonting hemlighetsfullt och fruktan väckande, liksom våra kyrkor, medan deremot ingen drar i betänkande att trygg och orädd sofva sin natt i de Arabiska moskéerna. Sjöfolket berättade att dessa stora kolosser, hvilka nu förekomma som statyer, fordom varit verkliga menniskor, men för sin ogudaktighet af Herren blifvit förvandlade till stenbilder; sin kolossala form hade de äfven såsom lefvande, ty man vet att den första tidens menniskor varit jättar. Shekhen kunde ej förmås att gå vidare än längs stranden, derifrån betraktande kolosserna; icke ens till det lilla templet ville han gå, utan föredrog att skrifva på sin slentriankommentar till en i 40 verser författad Arabisk grammatik. Aftonen var särdeles ljum och ljuflig, af den milda sydvind som nu blåste upp.

Dec. 8.

Så snart vi druckit vårt kaffe skyndade sig Sattler upp till det stora templet, för att fullborda sin teckning. Doktorn väntade tills jag med shekhen slutat min lektion af Alfijeh; sedan gingo vi upp, togo litet ved med oss, samlade dessutom torra grässtrån, och gjorde upp eld i den andra salen, för att rätt kunna betrakta dess figurer och målningar. Vi funno dock snart såväl att elden ej gjorde oss särdeles gagn, som att här ej var särdeles mycket att se, emedan väggarne, isynnerhet den högra, jemte målningarne voro mycket förstörda. Vi åtnöjde oss således med att betrakta målningarne i den första stora salen, hvilka äfven äro betydligast och anmärkningsvärdast, samt väl kunna ses utan annan belysning än solens och dagsljusets genom den lilla dörröppningen. Jag igenkände här de ofta beskrifna taflorna, som föreställa Sesostris sittande till råds, beslutande krig och begifvande sig ut i fält; stridsplatsen är uppfyld med Egyptiernas och fiendernas krigsvapen, han hugger hufvudet af åtskilliga Asiater och Negrer, hållande i handen en hårtofs som sammanbinder alla deras hufvuden, han trampar hufvudet och foten på en besegrad samt stöter en annan med spjut genom bröstet, han beger sig ut på sin stridsvagn, följd af sina tre söner. Allt detta var på sitt sätt vackert, ehuru monumentet var temmeligen förstördt. Hela helgedomen består först af den stora salen, i hvilken man först inträder och mötes af de 4 på hvardera sidan stående kolosserna, som, fastän något lem-stympade, verkligen äro ädla och vackra figurer; vidare ett mindre rum, som närmar sig qvadratfiguren och det vanliga rectangel-lika rummet framför helgedomen; slutligen det innersta, åter qvadratlika, lilla helgedoms-kabinettet, som längs väggen midtemot dörrarne har en bänk eller mastaba, der 4 ungefår menniskostora gudabilder sitta med fötterna på golfvet, och ha framför sig midtpå golfvet ett litet altare af sten. Figurerna och altaret äro dock något stympade och förstörda. Från de två mellersta rummen gå andra små, låga rum in i berget. Midtöfver dörren står solguden Phu, med solen på sitt hufvud och djur-ansigte; ofvantill på den i berget huggna kornischen hafva fordom stått bilder af sittande apor i mängd, men numera synes endast nedra delen. Af de fyra ofantliga kolosserna är blott en hel och hållen synlig, uppröjd ur sanden, nemligen den längst till venster stående. Den till venster närmast dörren är nedramlad; den till höger närmast dörren är temmeligen väl bibehållen och synlig men den längst bort till höger stående är begrafven i sanden ända till halsen, så att blott hufvudet synes. På denne mätte jag näsan: den var lika lång som min arm ifrån innersta armgropen till spetsen af storfingret. På en annan mätte jag storfingret, som var fulla 6 qvarter, nageln inberäknad. Deras ansigten äro särdeles vackra, verkligen nobla, så äfven kroppsformerna. Jemförda med det höga berg, från hvilket de äro uthuggna och i hvilket de stå, förekomma de ej så stora och oformliga, men jemförda med dörren omkring hvilken de stå, och med templet hvars väktare de måste tänkas vara, kan jag ingen proportion finna dememellan. Vid och emellan deras fötter stå mindre, ganska vackra qvinnofigurer. Öfverallt på deras lemmar var fullskrifvet med Européers namn, bland andra en Italienares, som skrifvit sig hafva kommit dit från Lappland. Jag låg utsträckt i den mjuka, varma sanden, betraktande kolosserna och hieroglyferna, medan Sattler aftecknade templet; han blef middagstiden färdig med det stora, och vid maghrib med det lilla templet. Då först afreste vi, men den starka nordliga vind, som blåst hela dagen, fortfor ännu, så att vi ej hunno långt innan vi funno för godt att taga i land till natten.

Dec. 9.

Stormlik nordlig vind hela dagen. Det var ett eget sätt att färdas nedför strömmen: sidan vändes emot strömmen, emedan vinden förde fören uppåt, så drefvos vi öfver floden, gjorde vid andra stranden en kovändning och gingo åter med betydlig drift nedåt öfver till motsatta stranden. Ehuru motvinden var ganska stark,fördes vi dock temmeligen väl framåt. Luften var särdeles kall i dag, så att jag frös dugtigt. Om aftonen kommo vi nära till Ibrim, och emedan vinden något lugnat togs till årorna, hvarvid det sjöngs efter vanligheten. Förunderligt är att se huru folket upplifvas af sin skrikande sång, det är liksom en berserksgång skulle komma öfver dem, medan sången räcker äro roddarena ifriga och outtröttliga. De taga häftiga, hälft vilda tag med sina klumpiga åror, stiga raka upp och fälla sig ner på de tunga årorna. Men efter ansträngningen slakna de med ens och deras vanliga tröghet träder i berserksgångens ställe. Detta är bilden af hela Arabismen äfven i verldshistorien, kanske ock af hela Orienten; den synes tydligt hos nutidens Araber i allt hvad de företaga.

Dec. 10.

Ifrån ankarplatsen under några gårdar satte vi öfver till andra stranden, der grottor och hålor finnas i det väldiga berget. Vi stego först med klifvande upp i en bland dessa grottor, men der var ingenting att se, utom några otydliga spår efter hieroglyfer i väggarne. De öfriga hålorna lågo så högt uppe i berget, att vi måste begagna rep för att komma dit; Ali klef först upp och fastgjorde ändan af ett tåg uppe i grottan, hvarefter vi klefvo upp längs tåget och kommo in i den ena af två vid hvarandra liggande grottor. Den var ungefär 6 steg lång, 4 bred, och så hög att jag nådde taket med min utsträckta hand. I fonden af den suto tre gudagestalter, som voro stympade och särdeles illa konserverade. På väggarne syntes figurer och hieroglyfer, i livilka färgerna ännu syntes temmeligeu väl; äfven målningen i plafonden var väl synlig och bestod af små åttkantiga gula rutor. Den närbelägna grottan var ungefär lika stor, med 4 illa tilltygade sittande figurer, samt mer eller mindre synliga hieroglyfer på väggarne. Vägen hit var svår och besvärlig, men jag kom dock lyckligen dit öfver. Flera andra grottor syntes, men vi hade nog af dessa två, och då Sattler fann sig ingenting hafva att teckna här, stego vi om bord. På detta höga bergs topp syntes ett särdeles vidsträckt, förfallet kasteli, som upptager större delen af bergsplatån; i murarne synas några vackert huggna stenar, men mest bestå de af lösa stenskifvor, tagna nr berget och staplade på hvarandra.

Roade mig på eftermiddagen med att se på sjömännen Girgavi och Abdallah. Sjömännen hade dessa dagar roat sig med att spela udda och jemnt på dadlar. Redan i går hade Abdallah retats med den trygge, trumpne men karaktersfaste Girgavi, som tycktes hafva beslutit att ej spela; slutligen hade denne retad lofvat spela, men på större summor af dadlar, och sålunda i går vunnit särdeles mycket af Abdallah, men gifvit det tillbaka. Då den sednare i dag åter retades, gjorde båda ed på att ej gifva eller taga tillbaka hvad som vanns i spelet. Girgavi vann oupphörligt 30 à 40 toror i gången, så att Abdallahs hela förråd nästan blef slut, och ändteligen vann han 73 toror på en gång. Girgavi sjelf och de kringstående sjömännen tyckte det vara för hårdt, hvarföre dessa 73 efterskänktes genast; den öfriga vinsten kunde för bådas aflagda ed ej gifvas tillbaka, utan Girgavi föreslog att i dess ställe 20 fadda skulle återgifvas, men de öfriga 20 fadda falla Abdallah till last såsom lärpenningar i spel. Jag hade nöje af att betrakta såväl minerna, som känslorna hos de spelande och kringstående, alla ifrande för att spelet skulle gå rätt. Omkring 'asr hunno vi till Deir, der vi skulle proviantera, men fingo ingenting. Staden är en bland de största i Nubien, jemförelsevis stor och vacker. Nu låg Mudiren från Esne här vid sin återkomst från Vadi Halfa, med ett följe af 3 à 4 barker. Vi lade dock snart ut och kommo en timme före solnedgången fram till Amada, utgörande intet annat än en stor ökenslätt med ett till hälften i sanden begrafvet gammalt tempel. Sattler begynte genast afteckna det, doktorn och jag gingo in samt sågo oss omkring. Det bestod som vanligt af tre rum, först en större sal med pelare, sedan ett på bredden aflångt rum, innerst det allraheligaste, som dock här hade en annan form än vanligt, var nemligen större och med betydliga sidorum. Alla väggar voro fulla med hieroglyfer, i hvilka färgerna syntes tydligare än vanligt. I stora salen funnos isynnerhet mycket scarabéer afbildade. I de andra föreställde taflorna isynnerhet huru kungen frambär offer, bestående af allehanda frukter, elfenben m.m. åt gudar med örnnäsor, samt huru gudarne öfverlemnade åt kungen maktens insignier. I sednare tider tyckas Grekiska kristna hafva användt detta gamla hedniska tempel till kyrka och på den stora salens tak byggt en kupol af obrändt, grått tegel, som ännu står; på de stora rectangelformiga block af sandsten, som bildade taket, syntes också några Grekiska namn. Solen hade just gått ner, då Sattler blef färdig. Vi hade ännu tid att betrakta den underbara utsigten öfver den tröstlösa öknen, dess af solens sista strålar rosenfärgade aflägsna gränsberg, och de i mörkt violett spelande höga topparne på andra sidan om floden, bakom hvilka den sjunkande solen gömde sig. Himlen var lätt betäckt af ulltappar liknande moln, hvilkas rand af de sista solstrålarne färgades i underliga nyanceringar. Sedan vi kommit om bord lades genast ut, men vi hade ej hunnit långt föran vi körde fast i gyttjan; det kostade nära 2 timmars arbete innan barken åter kom loss. Under hela denna tid voro sjömännen nästan oupphörligt alldeles nakna i det kalla vattnet och den kyliga nordanvinden; der rådde ingen ordning i arbetet, utan alla skreko om hvarandra. Då de kommit upp ur vattnet, gjorde de eld i sin lilla spis, satte sig nakna omkring den att värma sig, och stego långsamt öfver lågan.

Dec. 11.

Hunno bittida fram till Korusko, der vi åter gingo upp. Här lågo stora packor handelsvaror, en del tillhörande Ibrahim Basha, en del Frangiska handelsmän; de hade legat här redan 2 1/2 månad, utan att man kunnat få lega erforderligt antal kameler för transporten till Kharton. Grekerna, som förde Frangiska varor, hade derföre beslutit sig till att köpa kameler för egna penningar, och voro nu färdiga att afgå efter några dagar. Härifrån till Kharton ansågs vara 15 à 18 dagars väg; deraf räknade man till Abo Mohammad en 8 dagars resa genom öknen, på hvilken endast en brunn stod att anträffa fyra dagar härifrån. De hade med sig två slafvinnor, en Habesh och en Negrinna; Negerslafvinnan lekte med en af Grekerna och gaf honom på lek rätt dugtiga slag med knytnäfven samt vexlade med honom rätt plumpa ord. På stranden talade jag länge med en Maghrabi Bedavi, som var en bland de ståtligaste och vackraste karlar jag sett; hans inre tycktes äfven vara lika nobelt som hans yttre. Vi hade dröjt här ungefär 2 timmar när vi lade ut, gingo resten af dagen med tidtals temmeligen stark motvind, samt kommo en stund före solnedgången fram till Sebu. Så kallas det vanligen, i stället för (såsom jag tror) Subu d.v.s. lejon, emedan en liten allé eller rad af ungefär 9 sfinxer på hvardera sidan går till det lilla tempel, som ännu står qvar från forn-Egyptiska tider, ehuru såväl de som byggnaden till största delen ligga begrafna under sanden. Vi gingo ungefär 5 minuters väg från stranden upp till monumentet och betraktade det. Framför _sfinx-_raden stod på hvardera sidan ganska stora statyer, ehuru inga kolosser, i en ganska hurtig ställning; den ena med högra, den andra med venstra benet framsträckt, liksom till gång. Invid dem stodo de första sfinxerna, men dessa voro också de enda, som syntes öfver sanden. Såväl statyerna, som sfinxerna voro något skadade; af 2 eller 3 bland de öfriga sfinxerna syntes blott en del af deras förstörda hufvuden. På baksidan af statyerna, hvilka hvar för sig bestodo af ett enda stenblock, stodo på en slät skifva hieroglyfer inristade. Sfinx-raden ledde till en stor dörröppning i en väldig pylon, hvilken var ganska väl bibehållen, så när som på några nedfallna stycken af cornichen. Derifrån inträdde man i en stor, öppen, taklös sal, med en rad pelare på ömse sidor, hvilka dock ej gingo i rät linie med dörröppningen, utan stodo längre inåt närmare väggarne; de tycktes hafva varit statyer, men nu syntes ej annat än kapitälerna, visande förstörda hufvuden, ty för öfrigt voro de betäckta med sand. Ingången till det inre af templet var alldeles tillstängd af en stor sandhög, så att vi måste afstå från inträdandet; jag har anledning tro, att folket sjelfmant vräkt sanden dit, för att sedan af resande få betalt för dess uppgräfvande. Män kommo äfven till oss och erbjödo sig dertill, men vi afböjde det. Här var öfverhufvud föga att se, utan vi blefvo snart färdiga att återvända. När vi kommit om bord, satte vi öfver till andra stranden under en stor by, i hopp att der få mjölk eller annan provision. Jag träffade der några karlar, som suto framför en liten eld af _durra-_halm och värmde sig; bland dem var en äldre godhjertad man, som sade sig och folket i allmänhet på orten ända ifrån Korusko icke vara Barabra, utan äkta Araber, icke ens förstå Barbar eller Rutani-språket. Samtalet gällde för öfrigt bashan, att han fordrade för stor skatt af folket, men att under hans regering rådde lugn och säkerhet i landet. Likt så många andra af folket här, begärde han af mig snus att sätta i munnen, hvilket bruk här tyckes vara lika vanligt som i Sverige.

Dec. 12.

Foro bittida om morgonen åter till andra stranden, och Sattler begynte genast afteckna templet. Jag gick litet omkring och betraktade det, men fann lika litet nu som i går något för mig intressant, utan föredrog att gå ner till de små kojorna nära stranden. De bebos af några få invånare, hvilka på den smala odlingsbara jordsträckan närmast floden odla litet durra och hafre. Jag språkade der med några gamla trefliga gubbar, som äfven berättade för mig att de voro ursprungligen rena Araber, ty deras förfäder af Arab-stammen Aleigat hade bott i trakten af Suez, derifrån nedkommit och bosatt sig här. De förstodo icke Rutani språket, utan deras modersmål var Arabiskan; dock tyckte jag mig höra liten Rutanisk nyancering och accent i vissa ord och talesätt. De berättade vidare att på flodens östra strand funnos blott Beduin-Araber, som nära sig med blott mjölk och kött, hafva stor rikedom på kameler och får (hvarje man 100 eller flere af de förra), samt äga dessa kameler från verldens början såsom rizk af Herren. Här på vestra stranden, ungefär en eller två timmars väg inåt bergen, skulle finnas en Birbe d.v.s. ruin af ett gammalt Egyptiskt tempel, hvarföre de erbjödo sig att föra oss dit. Deras qvinnor gingo fritt omkring obeslöjade; en gammal gumma begärde af mig snus att sätta i munnen, men fann det dock för bittert, så att hon åter spottade ut det. Små gossar, till en del ganska vackra och utan Berberi-karakter, stodo omkring oss; somliga af dem spatserade alldeles oblygt omkring splitter nakna, utan att det minsta generas af sin nakenhet. Emellertid hade Sattler kl. 9 vid pass blifvit färdig, vi gingo om bord samt fördes af strömmen och årorna så, att vi en timme före maghrib kommo fram till Offedina eller berget Muharräkah. Der gingo vi upp och betraktade ruinerna af ett litet gammalt tempel, som dock är ett ibland de obetydligaste gamla monumenter här; af det finnes föga qvar, mera än 14 stående pelare och några i dem huggna bilder, bland hvilka en från kristna tiden: jungfru Maria med en gosse-bild stående framför sig. Sattler aftecknade det på den timme vi ännu hade qvar af dagen; jag roade mig under tiden med den stora hop Barabra och deras små gossar, som till stor mängd samlat sig omkring oss samt bjödo ut glas, stenbitar och annat lappri, det de gåfvo ut för antiqviteter. Bland andra bjöd en man åt mig för drickspenning en liten omogen battikha; emedan jag visste huru vederstyggligt bäsk den var, erbjöd jag honom 5 fadda om han åte den. Det gjorde han också, men med svåra grimaser. Gossarne voro i allmänhet vackra i sitt svarta skinn och ganska trefliga, vida skilda från de gemena Arab-pojkarne i Theben. Medan vi voro här, hade nästan hela byns folk samlat sig ner till barken samt bjudit ut höns, dufvor och annan provision, men isynnerhet henna, som tyckes odlas mycket här och kanske gifvit byn namnet Hennah, På stranden handlades ifrigt och med stort skrik, samt var i allmänhet högst lifligt. Bland qvinnorna såg jag åtskilliga ganska vackra, isynnerhet en liten 12-årig flicka, som var särdeles skygg. Aftonen var oändligen mild och ljuf, varmare än hos oss den vackraste sommarafton. Vi lade ut genast efter solens nedgång och öfver vårt folk kom liksom en berserksgång, de rodde, sjöngo, skreko och väsnade förfärligt, samt glömde icke att i sin sång inblanda tiggeri om bakhshish m.m. Inom några timmar hunno vi fram till Dakkeh och lade oss der för natten. Ofvanför stranden låg en stor, gränslös öken, som gaf en vidsträckt synkrets; på den klara himmelen tindrade stjernorna med ett särdeles blinkande och glänsande sken. Jag satt länge i sanden och språkade med den barnslige Ismain, som kommit upp till mig.

Dec. 13.

Gingo upp till det här i Dakkeh befintliga gamla templet, och de usla, gråa Barabra-kojörna derinvid. Templet ligger blott ett litet stycke uppåt från stranden, är i allmänhet särdeles vackert, bland de vackraste jag sett, och väl konserveradt. Den stora, väldiga pylonen står qvar nästan alldeles oskadad, vettande mot norr åt en gränslös, slät öken. Till sjelfva porten tyckes en gjord väg hafva ledt på en liten sträcka. Genom pylonen kom man in på en gård, som tycktes hafva varit belaggd med väldiga stenskifvor; från pylonens ändar syntes spår efter en mur, som gått derifrån i rät linie och omslutit hela byggnaden. Framför mig stod väggen af den inre tempelbyggnaden, åter i form af en pylon, med pelare på hvardera sidan om dörröppningen, slutande sig i lotuskapitäler, särdeles vackra, men något skadade. Ofvanför dörren syntes, som vanligt, det bevingade klotet, omslingradt af smidiga, små ormar, fordom måladt, men nu syntes föga af målningen. Derigenom trädde man in i det första stora tempelrummet, hvars motvägg åter var i pylon-form med det flygande klotet och äspingarne; här voro väggarne rikt utsirade med allehanda djurhufvade gudabilder, samt framför dem konungafigurer, erbjudande offer. Detta rum hade tydligen blifvit användt till kyrka af de första Grekiska kristna, ty deras klumpiga helgonfigurer syntes ännu öfverallt i taket och högst uppe på väggarne. Hieroglyferna voro särdeles vackra och fint utarbetade, sjelfva sandstenen var finkornigare än t.ex. den i Abu-Zembel. Från detta stora rum kom man in i det vanliga aflånga rummet, hvars båda väggar hade en öppning; den till venster ledde till en begrafningskammare, inuti hvilken var liksom en graf, numera fylld samt tillstoppad med stenar och grus. Ofvanför denna graföppning i väggen funnos inhuggna flere utmärkt väl utarbetade lejonbilder och gudafigurer. Arbetet var utomordentligt fint gjordt och val konserveradt, blott betäckt med stoft och smutsigt damm. Öppningen i den andra väggen ledde till ett litet rum emellan de begge murarne. De öfriga väggarne hade båda pylon-form, rikligt prydda med figurer och hieroglyfer. Härifrån kom man till det innersta heliga kabinettet, som här var jemförelsevis ganska stort, lägre än det första rummet, täckt med tjocka väldiga stenskifvor, bland hvilka jag mätte ens längd och fick den till 16 1/3 fot, bredden till 4 fot. Det innersta kabinettets väggar voro fullritade med hieroglyfer och andra figurer, samt hade varit särdeles grannt och prydligt, men nu var alltsammans öfverdraget med svart, kanske en följd af rök. Innanför detta fanns åter ett större rum, som synbarligen blifvit sednare tillbygdt, ty dess sten var af litet annat slag och utarbetningen af figurerna på de tre nya väggarne något olika dem på helgedoms-kabinettets utanvägg. Dessa sednare äro nemligen djupt inskuren relief, då deremot de förra äro ren relief, utan att vara insänkta i stenen. Alla voro dock fint, vackert arbete och särdeles väl bibehållna, ehuru de troligen aldrig varit målade. Nedtill var väggranden rundtomkring prydd med en rad figurer, som alltid återkommo lika: menniskofigurer framför en figur, föreställande något träd (som jag tyckte) och under dem små ox-figurer; äfven syntes ett stort sykomore-träd och derbredvid en hund eller apa; ofvanföre stodo figurer af män, troligen kungar, offrande åt gudar eller af dem emottagande konunga-insignier. Här och der på ömse sidor om dörröppningen i pylon-vaggarne syntes i stenen ritade långa stafvar, omslingrade af en orm, som öfverst reste upp sitt hufvud. För öfrigt blifva figurerna enformiga, oupphörligen återkomma de samma. Utanfore syntes spår af åtskilliga murar, som tycktes hafva omslutit hvarandra; men jag kunde ej förstå deras ändamål eller huru de gått. Här och der syntes äfven stycken af granitblock, i det yttersta bakrummet ett ganska stort spräckligt granitstycke. Från mellanrummet ledde en trappa emellan väggarne upp till taket, dock icke vindeltrappa, sådan den i Offedina var och här är den enda i sitt slag. Trappan i Dakkeh var till en del sönderfallen, men man kom dock ganska väl uppför den till det släta taket, som bestod af väldiga stenskivor, der det ej var sönderfallet. Jag steg upp på den stora pylonen och hade der utsigt öfver den gränslösa öknen, en oöfverskådlig sandslätt, blott sällan afbruten af små berg; äfven på andra sidan om floden var blott en gränslös öken. Med särdeles nöje betraktade jag detta tempel; ehuru troligen ett ibland de nyare Egyptiska templen (kanske från samma tid som templet i Philae), fann jag det särdeles vackert och smakfullt, såväl i anseende till arkitektur som sculptur. Sedan Sattler i god tid blifvit färdig, begåfvo vi oss å väg och hunno straxt på eftermiddagen fram till Kirshe. Der gingo vi genast upp till det stora bergstemplet eller speos, som är inhugget i sandstensberget. Framför detsamma syntes fordom hafva stått en försal af pelare, utgörande konungafigurer i koloss-form; men denna var nu till det mesta förstörd, de få qvarstående pelarena voro stympade, bland annat låg ett stort vackert hufvud nedramladt. Genom pylonen i bergväggen kom man in i den första stora salen; parallelt med långväggarne och i rät linie med dörren stodo på hvardera sidan 3 kolossala kungafigurer, med armarne korslaggda öfver bröstet, och emellan hvar och en af dem syntes på långväggarne 3 figurer, stående i nischer, litet kupformigt huggna i bergväggen. Dessa nischer äro således 4 i hvardera väggen, hvar och en med sina 3 figurer. Från den stora salen kommer man, som vanligt, i ett aflångt rum, och vidare i det allraheligaste; der sitta på ett säte midtemot dörren 4 bildstoder, med fötterna stödda mot ett annat säte. Från mellanrummet ingå långsträckta rum i berget. På pelare och väggar synas figurer till stort tal, men allt är sa svartnadt och smutsadt, att man föga kan urskilja dem. Vi hade fått med oss en stor hop af den lilla byns Barabra, som tände upp eldar af gammalt dadelrep och dylikt skräp. Der var dock just ingenting att se, utom de stora figurerna. Vi fångade ett flädermöss, som jag tog med mig. Jag dröjde ej länge der, utan föredrog att gå till byn, medan Sattler tecknade. Dit samlade sig snart mycket folk, som begapade mig, och då jag frågade dem om orsaken der till samt litet ovettades, sade de sig betrakta mig såsom en annan slags menniska än de — nemligen röd, ahmar, då de sjelfva alla vore bruna, asmor. Bland deras qvinnor såg jag flera ganska vackra, som togo sig särdeles väl ut med sin svartbruna färg samt underliga kostym och granlåt. Vid maghrib hade Sattler blifvit färdig, vi lade ut och kommo efter 2 timmars färd till Dandur, der vi blefvo öfver natten. Aftonen var ovanligt varm och mild, jag satt länge uppe, hörande på styrman, som berättade en högst underlig saga; allt båtfolket var vaket, lyssnande med mycken uppmärksamhet och stort nöje. Han berättade äfven ganska väl, blott med för stort välbehag och med täta uppmaningar af ma-t-vahhadu llah; alla voro intagna, äfven Girgavi, som förut plägat somna vid Abdallahs sagor, och åhörarne upprepade ofta sammak rabbona kheir &c. I afton hade min shekh fått slut på sin sherh öfver den lilla, i 40 verser affattade Arabiska grammatiken; han var särdeles nöjd med sitt arbete och outtömlig i loford öfver dess förtjenst, ehuru ytterst hänförande denna till Herren, samt tackande Herren för de ord och tankar som blifvit honom ingifna.

Dec. 14.

Gingo genast efter kaffet upp till det några minuter ofvanför floden liggande gamla templet, hvilket vi redan i går aftons flygtigt öfverskådat i månskenet. Det första som föll oss i ögonen var en stor mur, hvilken tycktes hafva omfattat hela byggnaden; den var litet inåtböjd, med en lindrig, särdeles vacker bugt. Hela muren var utförd i det skönaste arbete, i allmänhet särdeles vacker. Inga spår till trappor dit upp kunde skönjas, hvarföre dess syftemål ej torde varit annat än att omsluta det hela. Derjemte föll genast i ögonen en stor, ensam stående pylon-port, men utan pylon; den stod vänd åt floden och åt det innanföre stående templet, samt var öfverst prydd med en corniche och det flygande klotet på ömse sidor. De yttre sidorna voro ej släthuggna, men väl de inre, som också voro fullritade med hieroglyfer. Sjelfva tempelbyggnaden var liten, bestående som vanligt af 3 rum, försalen, mellanrummet, samt det allraheligaste i qvadratform men utan sidogångar. Detta kabinett tycktes ej hafva blifvit färdigt, ty på väggarne syntes intet, utom några få hieroglyfer på väggen midtemot dörren, men äfven dessa täckta af två stora stenblock, som stodo upplutade mot väggen. Det första rummets väggar hade ritade figurer af konungar, frambärande offer åt gudar, dels ensamne, dels flere tillsammans; likaledes hade de yttre väggarne i stenen huggna taflor, 4 nedan och 4 ofvantill, alla föreställande en konung frambärande offer åt särskilda triader af gudar, blott en tafla förekom der han frambär offer åt en ensam gud. Sjelfva golfbandet hade äfven sina prydnader, hufvudsakligen bestående af lotus-träd; så äfven takranden i försalen, mest allehanda fogelfigurer. Taket hade i midten, som vanligt, figurer af glador med utbredda vingar. På södra sidan om försalen fanns en liten port, utanföre prydd med det flygande klotet och derofvan en scarabé. En midtemot belägen dörr tycktes vara öppnad i sednare tider. Dörröppningen i försalen omfattades af två pelare med lotus-kapitäler och nedanför kapitälerna utgående halfcornicher; på ömse sidor om dem syntes äfven orm-omslingrade lotus-stänglar. Längst bakom tempelbyggnaden gick man i rät linie med taket till en liten i berget huggen grotta, hvilken ej syntes stå i någon omedelbar förening med de öfriga tempelrummen; der var ock ingenting att se. I allmänhet var detta tempel ganska vackert, så mycket deraf var färdigt eller i behåll, men dess stil förekom mig vara lika med den i Dakkeh och Philae, således af nyare datum. Rundtomkring byggnaden och inom muren rådde för öfrigt en gräslig förstöring, der lågo hopar af stenar m.m., liksom äfven utanföre på hela sträckan under bergen. I stenhoparne syntes afven skärfvor af krukmakare-arbeten. Jag gick ett långt stycke uppåt bergen; öfverallt var svart, så väl längs den höga bergsplatån på denna vestra strand, som på den östra stranden. Nedanföre syntes stället, der man utbrutit stenar till tempelbyggnaden, och berget såg ej der så förbrändt eller förvittradt ut som här uppe. Det bestod af sandsten, dels ljusare, dels spelande i rödt och violett; olikheten syntes äfven i byggnaden, der ena stenen ofta skiftade i annan färg än den andra, utan att dock göra något fult intryck, hellre tvärtom. Sedan Sattler någon timme före middagen blifvit färdig med sin teckning, lade vi ut. Vid stranden var en brygga, gjord af stora stenar och gående ett stycke ut i floden; shekhen, som hela morgonen spatserat längs stranden, förklarade att man gjort denna brygga för att bryta flodens ström utåt samt sålunda nerom stenhopen bilda land af den gyttja floden afsatte. Gentemot på andra sidan floden var en dylik brygga, den shekhen ansåg andra strandens bebyggare hafva gjort för att afvärja strömmen från deras sida. Hans förklaring torde ej vara utan grund, men bryggorna hade tydligen blifvit gjorda i äldre tider, ej af Araber eller Barabra. Hela dagen blåste sträng nordlig vind, så att vi ej förän sent på eftermiddagen hunno fram till Kalabshe, eljest blott några timmars väg. Ungefär en timme före solens nedgång gingo vi upp till det invid floden belägna templet, som är särdeles stort och ett ibland de vackraste jag här sett. Äfven gjorde jag med Sattler en spatserfärd till det något aflägsnare bergstemplet, som är litet. Vi voro alla särdeles intagna af hvad vi nu i största hast öfverskådat och lofvade oss mycket nöje för morgondagen. Det hade emellertid blifvit mörkt och vi begåfvo oss ner till barken, der vi drucko vårt aftonthé. Derefter gick jag åter upp och satte mig vid några Barabra utanför ett litet hus, bygdt på stenar och murar från forntiden. De voro i allmänhet trefliga, jag hade roligt att språka med dem. Bland annat frågade jag dem om deras ursprung och fick svaret: att de ursprungligen vore rena Araber af stammen Koreish, hit inkomne från öster, att de besegrat urinvånarne, kallade Noba, äktat dessas qvinnor, sålunda blifvit förblandade med dem och antagit urfolkets språk, det nu af dem talade Rutani-språket. Tillfrågade om förstöringen i det stora templet, sade de det vara förfallet af sin egen tyngd, af solen och vädret. Sjelfva byn, större och vidsträcktare än vanligt, var till stor del grundad på kringspridda stenar af det förstörda templet samt af den stad, som troligen stått här i förgångna tider. En del kojor stodo rundtomkring tempelmurarne samt på den stora, ståtliga väg, byggd af väldiga sandstensblock, som ledde ifrån floden upp till templet. Äfven hade man begagnat delar af dessa gamla murar till att instänga trädgårdstäppor och grupper af palmträd; emellan murarne och de tallösa stenar, som ligga här kringspridda öfverallt, ledde små gångar ner till stranden, Deribland stodo vackra dompalmer, dels enstaka, dels i grupper, oföränderligen grenade gaffelformigt, först i två grenar, af hvilka hvardera grenar sig åter i två, men af dessa sednare delar sig endast den ena i tu, icke den andra o.s.v. Den lilla månen hjelpte till att göra landskapet tjusande på sitt egna vis, samt belyste de kringliggande toppiga, svarta bergen.

Dec. 15.

Så snart vi druckit kaffe, skyndade vi oss alla upp för att skåda. Jag begaf mig med doktorn först till berget i norr, der jag i går i det villande aftonskenet tyckt mig se torn och minaret. Vägen var lång dit upp öfver det, dels af naturen, dels af menniskohand förstörda berget. På långa sträckor såg man släta bergväggar, bildade genom de uthuggningar man gjort för att få nödiga block till tempelbyggnaden. Äfven syntes små, låga hålor i berget, samt i dem ben och qvarlefvor af mumier, omlindade med sina slarfvor och under tidens längd sammanhårdnade till en skör, svart massa. I en sådan grotta funno vi en ännu särdeles väl bibehållen hufvudskål. Slutligen kommo vi upp dit vi syftade, men funno oss snöpligen bedragna, ty der anträffades ej annat än en vanlig jordgrå graf för en Arabisk helgonshekh, jemte några af dylika jordtegel uppmurade ställningar, hvilka i går aftons villat våra ögon. Vi gingo genast tillbaka, men på en annan väg öfver berget, der vi hade utsigt öfver den högtliggande svarta öknen med sina svarttoppiga berg. Ofvanför templet var en mur uppförd af löst på hvarandra staplade stenar, hvilkens syfte och ändamål jag ej kan inse. Vi tittade flitigt omkring oss och hittade en liksom till tvättskål med rännor huggen sten; funno dessutom hålorna vara fulla med ben och mumie-trasor. Till det lilla bergstemplet ledde en i berget huggen gång, hvars båda klippväggar äro fullritade med vanliga Egyptiska figurer. Här ofvan voro i sednare Grekiska tider troligen murar uppförda af jordtegel, emedan detta speos sannolikt blifvit användt till Grekisk kyrka. Sjelfva speos bestod blott af två mindre rum. I det yttre stå två pelare, liknande Joniska och på hvardera sidan om den inre dörren tre figurer i sina nischer. I det inre rummet syntes äfven spår af en bild, som sutit i en nisch midtemot dörren, men nu var alldeles förstörd. För öfrigt funnos målade på väggarne de vanliga figurerna, ehuru ej så konstmessigt som i det stora templet; derföre skyndade vi ner, för att få desto mera tid qvar åt det stora. Jag gick nedåt emellan de i murarne uppförda Berberi-kojorna och träffade i en bland dessa en särdeles vacker ung flicka, som jag länge betraktade. Hon tycktes också ej vara blyg eller generad deraf, ty hon stod nästan orörlig medan jag i fred betraktade henne; slutligen gaf jag henne 5 fadda, men hon följde ytterligare efter mig i byn, kanske för att visa sig. Hon kunde knappt vara mer än 10 à 12 år gammal. Under min vandring förvånades jag öfver den mängd murar, som här gingo åt alla håll; osäkert om de alla kunnat höra till templet, eller möjligen till andra byggnader. Der syntes ofta smårum och kyffen i murarne, bland dem ett snedtstående, uppfördt af stora stenar, med hieroglyfer målade på alla 3 väggarne. Jag steg derifrån upp till pylonen öfver den förfallna stora muren, på de liksom till beqväma trappor nedstupade stenarne, och kunde så öfverblicka hela den stora byggnaden. Denna pylon, hvilken till det yttre var ganska väl bibehållen (med undantag af den högsta punkten öfver sjelfva porten), utgjorde byggnadens högsta del och från den utgingo höga murar, som omslöto hela templet; dess väggar voro blott släthuggna, antingen med afsigt eller icke färdigblefna. Här tycktes hafva stått 4 rader pelare, hvarje rad bestående af 3, ehuru intet spår syntes af de pelare, som bort förena förgårdens utdörr med den inre till templets sal. Af de öfriga pelarena qvarstodo åtskilliga, fastän skadade. Ingången till templets försal var åter en pylon, men genombruten, d.v.s. delad af 2 pelare på hvardera sidan om dörren; mellanrummen voro till hälften af deras höjd uppfyllda och skifvorna utsirade med bilder och hieroglyfer. Dessa pelare voro utmärkt vackra, med ganska sirliga lotus-kapitäler. De på ömse sidor om dörren stående pelarena hade uthuggna cornicher, på båda sidorna omgifna af stafvar omslingrade med ormar. Den öfriga delen af byggnaden utgjorde nästan ett helt för sig, blott omslutet af den stora muren; ty den är ej så bred, ej heller så hög, som den yttre pylonen. Denna inre byggnad, det egentliga templet, består, som vanligt, af försalen, hvilken är störst och högst, mellanrummet, med sidogångar och små mörka rum inuti muren, samt den innersta helgedomen, som är minst och lägst. Dertill kom ännu ett rum, liksom sednare tillkommet och större an de två föregående; ett sådant anträffar man äfven i några andra tempel af nyare stil, ty detta synes mig vara ifrån Ptoloméernas tid. Försalens väggar voro öfvertäckta med hieroglyfer och taflor, uteslutande föreställande en konung frambärande offer åt en trias af gudar, eller åt två, eller åt en ensam gud. Dessa gudar voro här särdeles varierade, med allehanda djurs, isynnerhet foglars, hufvuden försedda; t.ex. med ett ibis-, örn- eller bockhufvud på en menniskokropp och dels blå- dels grönmålade i ansigtet. Gudarne med menniskohufvud tycktes mig alla hafva ett mildt, men särdeles barnsligt utseende, ungefär sådant som små skolgossars. Bland bilder som jag förut ej sett, var en föreställande huru offraren afslår hufvudet af en menniska, efter allt utseende offrad åt de framföre sittande gudarne; den offrade hade händerna bakbundna tillsammans med fötterna, och offrarens hand höll i hans hårtofs. Såväl offret som offraren var målad röd, den färg som alltid gifves åt Egyptierna sjelfva; hvilket tyckes bevisa att det icke föreställde någon krigsfånge. Vidare en högst vidrig Priapus, åt hvilken konungen offrade en lotusblomma. Väggarne voro till en del öfverstrukna med Nil-lera, ett verk af Grekiska kristna, hvilka begagnat rummet till kyrka och efter hvilka ännu synas några fula helgonabilder i dörröppningen. Rummet innanför försalen var mindre bredt och lemnade sålunda plats för små kyffen samt en vacker, välbehållen trappa emellan försalsmuren och dess egen vägg. Det var öfverfullt med taflor. Randen längs golfvet, så mycket ännu kunde synas af den, hade sirater af öfverallt samma gudinne-figur, med en skål fylld af lotusblommor framför sig. Takranden hade likaledes öfverallt samma målning, nemligen foglar med andra prydnader liknande flaskor, särdeles fint och sirligt utarbetade. Emellan golf- och takranden befunno sig de egentliga taflorna, föreställande huru konungen frambär offer åt särskilda grupper af 2 eller 3 gudar, eller ock af dem begjutes med välsignadt vatten, det eviga lifvets tecken, rinnande ur flaskor öfver hans hufvud. Sådana taflor funnos alltid två öfver hvarandra, inritade i väggen; färgerna voro temmeligen väl bevarade samt gåfvo rummet ett högst brokigt, finurligt utseende. Äfven här voro figurerna på flere ställen öfvertäckta med lersmörja från Grekernas tid; denna smörja torde vi egentligen ha att tacka för det färgerna bibehållit sig så väl derunder. Det innersta rummet var, som jag tyckte, jemförelsevis grannast och med största omsorg måladt, men med samma taflor och i samma smak. Kanske dock för en noggrannare betraktelse skulle visa sig något olika djurhufvade gudar, men jag fann föga skilnad. Målningen, i hast öfversedd, hade litet tycke af vårt tapetmåleri, blott brokigare och finurligare. Det sista rummet, en tillsats, om ock möjligen gjord på ungefär samma tid som det öfriga templet, synes icke hafva blifvit färdigt, emedan färgen fattades på de flesta taflor och figurer. Taket öfver hela byggnaden, som bestått af kanske 20 fot långa och 2 fot tjocka sandstensblock, var öfverallt nedramladt, jemte de stora, vackra pelarena i förgården; blott här och der hölls ännu en taksten ihop, fastän sprucken. Öfverallt kunde man stiga upp och gå omkring på murarne, huru haskligt det än såg ut för de skröpliga, fallande stenarnes skull. Af sådant nedfall härrörde den förfärliga förstöringen i alla rum, man vandrade öfver stora stenar, som lågo vräkta öfver hvarandra i rysligaste villervalla. En nätt trappa ledde från mellanrummet upp till ett litet kapell, utomordentligt nätt och vackert, ehuru med blott rått huggna, skrofliga väggar. Lika nätt var trappan i pylonen, der vi nedstego med lamplykta, betraktande de många halfljusa rummen. Derifrån kommo vi ut genom en liten dörr till förgården, der vi likväl med största svårighet kunde klifva fram, emedan dörren var nästan tillstängd med stora nedstörtade stenar. I allmänhet förekom mig den gamla Egyptiska byggnadskonsten ganska enkel och konstlös, såvida de icke kände hvalfbyggnaden. Det stora i den består i de stora stenmassorna; tiden har genom förstörelsen utvisat att de tilltrodde sina stenblock för mycket. Hufvudsaken i deras arkitektoniska konst och skönhetsbegrepp tyckes hafva varit pylonen och pelarena; hvarje pylon med sin mot-pylon skulle utgöra liksom en byggnad för sig, blott genom den gemensamma omslutningsmuren bildande ett helt med det öfriga, genom sina egna murar åter ett ensamt för sig bestående helt. JemfÖr man denna konst med medeltidens inbundna, men säkra, fasta, på hvalf grundade arkitektonik, så måste den Egyptiska förlora betydligt.

Det hade dragit länge ut innan vi blifvit färdiga med vårt beskådande, hvarföre såväl jag som doktorn blifvit både mätta på ruiner och särdeles hungriga efter mat, hvilket sistnämnda ofta händt mig vid konstnjutningar, isynnerhet vid betraktandet af taflorna i Louvre i Paris. Vi hade ock oupphörligen vandrat omkring beskådande i ungefär 5 timmar, hvarföre vi nu vid middagen skyndade oss om bord. Under vägen såg jag huru den om natten hit anlända mudiren från Esne tvang byfolket att köpa pashans från Kordofan hemtade boskap. Man sade mig att kreaturen alla voro sjukliga, nu dessutom medtagna af den 30 dagar långa färden, och säkert ej skulle lefva många dagar. Det oaktadt satte mudiren pris på dem efter godtycke och byfolket måste köpa dem till detta pris, eller ock taga emot dugtigt korbag; de klagade väl högt öfver denna skriande orättvisa, men kunde ingenting göra. Den dumme Turken jemte sitt följe hade äfven bevärdigat tempelruinerna med en hastig öfverblick, men ej funnit dem värda mer än en fjerdedels timmes tid. Sedan han slutat sitt prejeri, gick han om bord med sitt följe jemte shekhens i Kalabshe son, den han tagit såsom fånge för fadren, hvilken af fruktan flytt till bergen undan den Turkiska mudiren. Hans följe upptog tillsammans 6 barker. Vi lade ut ungefär samtidigt, men för den starka motvinden gingo vi blott långsamt framåt och hunno vid 'asr till Tefa. Der gingo vi upp och betraktade de små ruiner af 2 särskilda tempel, bland hvilka det ena ej hade qvar mer än 3 väggar, det andra användes till boningsrum för folk eller boskap, men har ännu i behåll 4 pelare. Ofvanpå dess tak är byggd en liten mur af lera, hvilken sades vara gjord då engång en annan bys folk bekrigade denna by. Jag träffade åter mina gamla vänner från uppresan, med hvilka jag språkat och beställt djur; Ibrahim hade också lyckats skjuta en dab' eller schakal samt hemtade nu fram dess hud och ben, men då han laggt de sistnämnda att torka i solen hade hufvudet förkommit. Efter mycket sökande återfanns hufvudet, men jag fann benen så brutna att intet skelett af dem torde kunnat göras, hvarföre jag lemnade det öfriga och tog blott huden med mig. Medan man sprang omkring och sökte schakal-hufvudet, satt jag med några gamla trefliga gubbar, hvilkas prat roade mig mycket, ehuru jag hade svårt att förstå deras brutna Arabiska. Deras qvinnor stodo äfven omkring oss med sina småbarn, grensle uppburna på den om mödrarnes lif bundna sa'boten. De flesta bland dem voro ganska vackra, med det egna Nubiska tycket. Deras hår, besmordt med olja och talg samt uppfästadt i många klumpiga flätor, har ännu samma form som de gamla Egypternas och ser på långt håll ej illa ut, men ger på nära håll en högst vidrig lukt ifrån sig. Smörjan flyter långt ner på deras nakna axlar och ger dem ett flottglänsande utseende; den lilla duk de kasta öfver hufvudet är alldeles genomdränkt af samma smörja. Folket här tyckte jag i allmänhet vara det bästa på hela vägen. Vi lade ut en stund före maghrib, men emedan den häftiga nordliga vinden fortfor, gick det långsamt fram och vi togo snart land för natten.

Dec. 16.

Kommo bittida om morgonen fram till Borkab, der vi på stranden möttes af byns folk, som kommit ner for att förtjena på oss. Det syntes att vi hunnit närmare Egypten, ty man hemtade sjelfmant till oss sina små handelsartiklar t.ex. henna, smör, höns, hvilka vi högre upp hade svårt att få köpa, ehuru vi sjelfva sökte dem i byarne. Vi gingo genast upp till de små tempelruiner, som här finnas. Ett litet, nästan qvadratformigt tempel, ungefär 22 fot på hvarje sida, stod högt på berget; men af en vägg syntes numera intet, och de öfriga tre bestodo nästan blott af 2 pelare på hvarje sida. Dessa pelare voro särdeles väl bibehållna, utförda i ett utomordentligt fint arbete, deras kapitäler konstrikt och smakfullt utarbetade i lotusblommor, vindrufvor samt andra slags blad. Jag har ännu knappt sett här vackrare pelare. Jag gick öfver bergen, der öfverallt syntes vidlyftiga stenbrott och uthuggningar; sjelfva bergväggen var derigenom alldeles slätad och jemnad till vägg, stundom bildande liksom stora salar, hvilka dock voro fulla af splittrade stenstycken. I en sådan vägg syntes en nätt utarbetad Egyptisk portal, med det flygande klotet ofvantill; den gick blott 3 à 4 fot djupt i berget och innehöll ingenting, men på ömse sidor om portalen hade sednare Greker i den mjuka, vackra sandstenen inhuggit hvar sin helgonabild, dåligt arbetade och numera äfven till större delen sönderhuggna, samt nedantills likaledes hvar sin mindre helgonbild. Grekiska inscriptioner i rödt furnns många i klippväggen. Platsen der portalen var inhuggen, utgjorde liksom en dal, formad af stenbrott. Vidare gick jag till en annan del af samma by på något afstånd åt söder, der en stor pylon-port syntes från långt håll i en vidsträckt mur, fullbyggd på alla sidor, men omslutande intet annat än usla, gråa Nubiska kojor af ler. För öfrigt syntes intet spår af byggnader inom muren; i fall man haft för afsigt fordomdags att der bygga ett tempel, synes man ej hafva hunnit längre än till yttre muren. Sjelfva tempelruinerna, det så kallade Birbe, heta Kordas, men den Nubiska byn heter Borkab. Jag återgick till barken, sedan jag en stund språkat med en soldat, hvilken vaktade den boskap mudiren, som nu hitkommit, skulle pracka på äfven denna bys invånare. Han klagade å sin sida öfver att byfolket visade honom afvoghet och motvilja, så snart mudiren lemnat byn. Vi lade ut och krånglade oss emot den starka blåsten på några timmar till byn Debut, der åter tempelruiner synas. Vi sågo först 3 enstaka stående portar, utan pyloner och utan utlöpande murar. Midtemot dem stod sjelfva tempelbyggnaden, med sin på samma sätt som i Kalabshe genombrutna pylon, jemte 2 pelare på ömse sidor. Sjelfva byggnaden bestod af försalen, mellanrummet, det allraheligaste, och ett större rum, som tycktes ej hafva blifvit färdigt, ty dess väggar voro alldeles släta. På de andra rummens väggar syntes figurer och taflor, tvenne öfver hvarandra, utom golf- och tak-randens prydnader. Samma bilder som vanligt återkommo: konungen frambär offer åt merendels två gudar. Det hela, ehuru hållet i den nyare och finare Ptolemeiska eller Romerska stilen, syntes mig ej särdeles vackert i jemförelse med Kalabshe eller andra tempel, torde också ej hunnit bli färdigt. På ömse sidor om mellanrummet gingo temmeligen långa, mörka rum in i murarne och en trappa upp till taket. Af taktäckningen lågo ännu mycket stenar qvar. Jag kan ej neka att jag nu fått nog af dessa gamla byggnaders beskådande och är alltid glad då jag kan få något folk att språka med. Här träffade jag åter en Arabisk soldat, som jag länge språkade med, under det Sattler aftecknade templet. Det syntes att vi nu från de mera patriarkaliska och ärliga Nubierna kommit till Egyptens gränsor, ty barnen, för hvilka vi hittills varit i fred, strömmade här till oss med sitt förfärliga skrik: bakhshish ja khevage, och läto af intet afskräcka sig. Vid solens nedgång kommo vi om bord, sedan Sattler med knapp nöd blifvit färdig. I den fortfarande starka motvinden drefvo vi med strömmen under natten, tills vi kl. 10 hunno fram till Philae.

Dec. 17.

Vi hade legat öfver natten vid fasta landet, midtemot ön Philae, och jag vaknade upp den vackraste morgon i den skönaste bland alla Nil-trakter, belyst af solens första strålar. Sedan jag slutat lektionen med shekhen och derunder kommit i en häftig dispyt, satte vi öfver till ön. Shekhen hade beslutit tillbringa sin dag i Assuan och begaf sig dit. Ön Philae är i mitt tycke den vackraste och intressantaste punkten för den som reser till Nubien; ty naturen är här mäktigare, mera storartad än annorstädes, och tempelruinerna äro jemförelsevis bättre bibehållna än de flesta andra samt högst intressanta, fastän uppenbarligen från en nyare tid. Så måste de åtminstone förekomma den, som ej gjort hieroglyf-studium eller Egyptens äldsta historia till syftemålet för sin resa. Sjelfva ön är ganska liten i oval form, har alluvial-jord, är på sina ställen odlad och besådd, nästan rundtomkring prydd med stora grupper af palmer. Dess sydliga del, som stiger högre upp och slutar i några granit-grupper, är hel och hållen en ruin af gamla lerkojor och hus, samt har öfverhufvud föga alluvial-jord. Så ligger denna lilla, odlade, gröna ö i midten af förstörda granitberg och öknen. Ty landet rundtomkring samt den närmast belägna, blott af ett smalt sund skilda, ön Bitshe består af på hvarandra uppstaplade block och kolossala klippor af granit, hvilka i sina remnor lemna blott föga rum för törne och krypvexter samt af floden fått blott ett litet bälte alluvial-jord för några få palmer. Åt norr skådar man öfver den vidt utsträckta öknen, på andra sidan om den lilla byn vid den höga flodbrädden. Åt söder ser man ruiner af den halfförfallna Arabiska moskén, hvilken dukat under för så få århundraden, i jemförelse med det ståtliga templet härinvid. Åt vester synas äfven några vackra pelare och andra qvarlefvor, hvilka lätt igenkännas vara af annat slag än den hvitlimmade minareten, hörande till Dellals moské. Denna ö synes lika vacker och älsklig, sedd från hvilket håll som helst af dess omgifning, den ligger der som en oas i öknen, som ädelstenen i en mussla. Jag gick i den stora pelargången, som från öns sydliga udde leder upp till yttersta dubbel-pylonen. En hög mur går längs flodstranden, men om några trappor funnos direkte från floden till pelargången, kan jag ej bestämdt säga, tydliga spår dertill synas åtminstone icke. På denna stenmur, ytterst i pelargången, stå två obelisker; den ena är alldeles nedfallen, den andra står välbehållen, å en sida prydd med hieroglyfer och en Grekisk inscription. Pelargången här närmast består af 2 pelare, hvar och en med 4 _Isis_hufvuden, ett på hvardera sidan af pelaren; ofvanom hvarje hufvud finnes en prydnad, liknande en tempel-pylon-vägg med dess port. Dessa pelare, som sammanhänga med halfväggar och rundade löpa ner mot sina piedestaler, tyckas hafva bildat en egen paviljon eller ett kapell åt Isis; de stå icke heller i rät linie med den öfriga pelargången, utan blott i dennes ena ända och midtemot porten i dubbel-pylonen. Vestra sidan af den egentliga stora pelargången består numera af 31 synliga pelare, deribland 2 skadade och förfallna, men tyckes fordom hafva räknat flere. Hela gången är taktäckt, sålunda att på pelarenas kapitäler ligga stora fyrkantiga stenar, hvilka uppbära kanten af på längden emellan pelarena laggda stenar; dessas släthuggna och i rätvinklig kant utböjda sidor äro fullskrifna med hieroglyfer. På dessas halfkant ligga de på tvären laggda takbildande stenarne, men på andra halfkanten åter en på längden laggd sten. Den Egyptiska arkitekten lade taket icke omedelbart på pelarena, hvarigenom dessa synas stå liksom för sig sjelfva, samt förekomma smidigare. Innanväggen af denna pelargång är fullritad med inhuggna och målade figurer, samt har flere fönster utåt floden, som sköljer den pelargången uppbärande muren. Denna mur fortgår i många utgreningar längs floden på en lång sträcka, i hörn och bugter, betydligt divergerande från tempelbyggnaden, inneslutande många underliga gångar och kapeller; den är dock nu till större delen öfverbyggd med förfallna lermurar, eller ock förgrusad. Pelargången går icke rätt emot templet och dess pylon, ej heller parallelt med den midtemot gående östra pelargången. Denna östra pelargång synes hafva bestått af 16 pelare, bland hvilka dock ej mer än de 6 första, närmast stor_pylonen_ stående, hunnit få färdiga kapitäler; åt sidan om densamma utgår ett större rum eller kapell, som varit fullt af sculptur och målning, men nu är till största delen förstördt. Ett dylikt kapell synes hafva stått invid det lägst ner belägna Isis-kapellet, men är alldeles förstördt. Den östra pelargången har åtskilliga portar, som tyckas hafva ledt ut åt öster, men äro nu tillstoppade och öfverbyggda af gamla lermurar; för öfrigt tyckes den icke hafva hunnit bli färdig, hvarken ut- eller invändigt, ty sculptur och målning saknas. Mellan denna och tempelpylonen står en stor portal, ledande från öster in till den yttre gården eller den stora plats som bildas af båda pelargångarne. Denna portal står vänd på tvären emot östra pelargången och täcker med sin andra tvärsida en del af pylonens storvägg; den är rikt sculpterad med figurer och hieroglyfer, i hvilka färgerna synas särdeles väl. Sjelfva storpylonen, vänd ungefär åt sydvest, är öfverhufvud väl bibehållen, blott att dess sculptur-figurer blifvit till största delen öfverhuggna och utknackade af ilsken hand.

Dec. 19.

I går aftons, då vi ungefär vid maghrib blifvit färdiga med ön Philae, gingo vi det lilla stycket ner till byn eller Moradah, der vi äfven vid uppfärden hade legat öfver natten. Senare på aftonen kom shellal shekhen Hassan till oss, men vår rais, som redan på afstånd såg honom komma, gick honom till mötes och de hade med hvarandra ett samtal, hvars resultat vi snart fingo erfara. Shellal shekhen föregaf nemligen att han hvarken i dag eller i morgon kunde föra oss ner genom forssen, emedan det var helgdags-afton; ty i dag thorsdagen stodo Mekka-valfärdarena på 'Arafat och för dem voro alla slags göromål förbjudna, hvarföre icke heller han ansåg sig böra göra något. Vår shekh, som satt inne med mig i khaznen, gick genast ut och upplyste honom om att detta ej gällde andra än valfärdarena; shekh Hassan fann sig ock genast öfvertygad af en lärd shekh och sherif, samt förklarade sig vara färdig. Men shekh 'Ali fick förebråelser för sin upplysning af vårt båtfolk, som spetsat sig på att få lättjas i två dagar; han försvarade sig dermed, att han trodde just dem hafva största brådskan, nemligen för att få sig bröd, emedan detta blifvit slut redan för flere veckor tillbaka och de blifvit tvungna att äta blott durra. Allt blef sålunda efter vår önskan afgjordt i går aftons, och i dag tidigt på morgonen infann sig verkligen shekh Hassan med omkring 8 man, gick om bord och lade ut. Vi kommo förbi samma små holmar som vid uppfärden, gingo äfven nedför samma fäll som då, icke utför det stora. Nedfarten gick oändligen lätt och dervid gjordes intet annat än roddes med välbemannade åror. Allt berodde på styrmannen, en fingersbredd för mycket eller för litet hade kunnat föra oss på stenarne. Det var ej utan en viss rysning vi sågo den nedstörtande vattenmassan och liksom kastade oss midtuti den, men derjemte högst intressant, skänkande mig verkligen stort nöje. Denna katarakt har dock en helt annan karakter, än den andra. Här är allt väldigt och storartadt, stora stenmassor ligga uppstaplade på hvarandra till berg; medan deremot allt är smått vid Abu Sir, med små svarta hällar af sandsten, halfförtärda af vattnet och solen. Här äro klipporna af granit, derföre hafva de bättre emotstått båda elementerna, ehuru det forssande vattnet äfven här halkat stora cistern-lika gropar i berget. Det var roligt att se huru styrman kände till och visste begagna sig af alla strömmens vändningar och slängningar; huru han styrde midtuti den, ehuru lugnare och säkrare väg tycktes finnas på sidan. Allt gick utomordentligt väl, vi togo icke ens en sqvalp in i barken. Det vanliga alhamdo lillah bisselameh upprepades tätt och ofta af shellal-folket efter hvarje fall vi passerade. Hufvudsakligen två sådana funnos, och längre ned bashans stora fall, som vi snuddade öfver och som sqvalpade oss rätt dugtigt. Från Moradah till Assuan behöfde vi ej mer än en half timme ungefär, då vi vid uppfärden för samma väg behöft en hel dag. Framkommen till Assuan gick jag upp, lät raka mitt hufvud och spatserade litet omkring. Der var stark rörelse i dag i anseende till morgondagens högtid, alla måste köpa sina behöfver för de följande dagarne, emedan då ingen torgmarknad hålles. Emellertid hade doktorn fått besök af en i sin bark bredvid oss liggande Nordamerikanare, som jemte en sin vän och dennes hustru ämnar sig till Nubien, men i anseende till högtiden och _shellal_folkets vägran att arbeta, blifvit nödgad att ligga här öfver 3 dagar. Han berättade för doktorn att man för upphalandet öfver shellal fordrade af honom 300 piaster och andra 300 för nedförandet. Dessutom hade han hyrt Engelska konsulns i Kairo bark for 300 piaster, med vilkor att blott på egen risk föra den öfver shellal; då han ej ville riskera det, måste han här taga en annan bark för 1,200 piaster, och under tiden äfven betala Engelska konsulns. Också hade han beklagat sig att man här i landet måste låta sig behaga allt, då man ej kände sederna och språket. De stackars Frangerna, huru de här bli uppdragna och klådda! Utom denna Engelska bark låg här en annan med Fransk flagg, bärande om bord en markisinna med sin kammarfru och brorson. Äfven de hade blifvit uppehållna och tvungna att ligga öfver. Sedan doktorn blifvit färdig med sitt besök, begåfvo vi oss båda uppåt bergen för att bese de stora stenbrotten, der man säger att bland annat en halffärdig obelisk skall finnas. Dessförinnan stego vi upp på det södra berget, som vetter åt shellal; på vägen kommo vi till en begrafningsplats, der upprättstående rectangelformiga grafstenar syntes i stor mängd, alla försedda med ännu ganska läsbara Kufiska inscriptioner. De voro alla, såsom vår cicerone sade, grafvar för Ashab, hvilka hade stupat här under Khalid ibn Jezid, kallad Sejf Ollah, och blifvit begrafna vid Assuans intagande. Bland annat visade han mig en sten, i hvilken syntes en urgröpning, gjord liksom af en kula, ehuru dess kanter voro vida och breda; en soldat, sade han, hade gått förbi och frågat af en åsnedrifvare, hvem grafstenarne tillhörde, då åsnedrifvaren sade dem alla tillhöra profetens följare Ashab och kysste den närmaste stenen; soldaten deremot sköt i stenen med sin pistol, men kulan studsade tillbaka och gick honom i buken, hvaraf han dog. Ofvanpå berget stodo åtskilliga kubbor, en halfförfallen minaret och qvarlefvor af en sebil. Mest roade mig de små platser på den släta bergsplatån, som voro omslutna med en rand eller vägg af 2 à 3 på hvarandra laggda stenar, eller såkallade morkad, dem min cicerone berättade vara gjorda af qvinnor från Assuan. Om nemligen en qvinna är ofruktsam, och går hit upp, gör sig en sådan morkad, lägger sig att sofva i den några timmar, vare sig dag eller natt, samt återgår till staden, så skall hon snart bli hafvande; då åligger henne att förstöra sin morkad och kringsprida dess stenar. Ett litet stycke derifrån fanns en stor morkad, gjord på samma sätt, men med en portöppning; om någon hade hufvudvärk, borde han lägga sig att sofva der, sä skulle han under sömnen begynna rulla på den släta marken, och vid uppvaknandet hans hufvudvärk vara sin kos. Det vore ett verk af avlija och deras undergörande kraft. Jag läste sjelf och uppmanade min följare att läsa fathe för dessa heliga avlija. För öfrigt såg man härifrån öfver den stora ökenslätten mellan granitbergen; den var på flera ställen full af kubbor och avlija-grafvar, längst åt norr syntes äfven på bergstoppen en shekhs kubba, samt åt öster en annan vali-byggnad. Hela trakten hade heliga platser i ymnighet, der dessa helgon förrättat sina böner dels allena, dels flere tillsammans, äfvensom hälft eller helt förfallna moskéer och sebiler, alla liksom kubborna af lertegel.

Det hade dragit länge ut innan vi blifvit färdiga med vårt beskådande, hvarföre såväl jag som doktorn blifvit både mätta på ruiner och särdeles hungriga efter mat, hvilket sistnämnda ofta händt mig vid konstnjutningar, isynnerhet vid betraktandet af taflorna i Louvre i Paris. Yi hade ock oupphörligen vandrat omkring beskådande i ungefär 5 timmar, hvarföre vi nu vid middagen skyndade oss om bord. Under vägen såg jag huru den om natten hit anlända mudiren från Eme tvang byfolket att köpa pashans från Kordofan hemtade boskap. Man sade mig att kreaturen alla voro sjukliga, nu dessutom medtagna af den 30 dagar långa färden, och säkert ej skulle lefva många dagar. Det oaktadt satte mudiren pris på dem efter godtycke och byfolket måste köpa dem till detta pris, eller ock taga emot dugtigt korbag; de klagade väl högt öfver denna skriande orättvisa, men kunde ingenting göra. Den dumme Turken jemte sitt följe hade äfven bevärdigat tempelruinerna med en hastig öfverblick, men ej funnit dem värda mer än en fjerdedels timmes tid. Sedan han slutat sitt prejeri, gick hau oui bord med sitt följe jemte shekkens i Kalabshe son, den hau tagit såsom fånge för fadren, hvilken af fruktan flytt till bergen undan den Turkiska mudiren. Hans följe upptog tillsammans 6 barker. Yi lade ut ungefär samtidigt, men för den starka motvinden gingo vi blott långsamt framåt och hunno vid 'asr till Tefa, Der gingo vi upp och betraktade de små ruiner af 2 särskilda tempel, bland hvilka det ena ej hade qvar mer än 3 väggar, det andra användes till boningsrum för folk eller boskap, men har ännu i behåll 4 pelare. Ofvanpå dess tak är byggd en liten mur af lera, hvilken sades vara gjord då engång en annan bys folk bekrigade denna by. Jag träffade åter mina gamla vänner från uppresan, med hvilka jag sprakat och beställt djur; Ibrahim, hade också lyckats skjuta en dab' eller schakal samt hemtade nu fram dess hud och ben, men då han laggt de sistnämnda att torka i solen hade hufvudet förkommit. Efter mycket sökande återfanns hufvudet, men jag fann benen så brutna att intet skelett af dem torde kunnat göras, hvarföre jag lemnade det öfriga och tog blott huden med mig. Medan man sprang omkring och sökte schakal-hufvudet, satt jag med några gamla trefliga gubbar, hvilkas prat roade mig mycket, ehtiru jag hade svårt att förstå deras brutna Arabiska. Deras qvinnor stodo äfven omkring oss med sina småbarn, grensle uppburna på den om mödrarnes lif bundna _s__aboten_. De flesta bland dem voro ganska vackra, med det egna Nubiska tycket. Deras hår, besmordt med olja och talg samt uppfastadt i många klumpiga flätor, har ännu samma form som de gamla Egypternas och ser på långt håll ej illa ut, men ger på nära håll en högst vidrig lukt ifrån sig. Smörjan flyter långt ner på deras nakna axlar och ger dem ett flottglänsande utseende; den lilla duk de kasta öfver hufvudet är alldeles genomdränkt af samma smörja. Folket här tyckte jag i allmänhet vara det bästa på hela vägen. Vi lade ut en stund före maghrib, men emedan den häftiga nordliga vinden fortfor, gick det långsamt fram och vi togo snart land för natten.

Dec. 16.

Kommo bittida om morgonen fram till Borkab, der vi på stranden möttes af byns folk, som kommit ner för att förtjena på oss. Det syntes att vi hunnit närmare Egypten, ty man hemtade sjelfmant till oss sina små handelsartiklar t.ex. henna, smör, höns, hvilka vi högre upp hade svårt att få köpa, ehuru vi sjelfva sökte dem i byarne. Vi gingo genast upp till de små tempelruiner, som här finnas. Ett litet, nästan qvadratformigt tempel, ungefär 22 fot på hvarje sida, stod högt på berget; men af en vägg syntes numera intet, och de öfriga tre bestodo nästan blott af 2 pelare på hvarje sida. Dessa pelare voro särdeles väl bibehållna, utförda i ett utomordentligt fint arbete, deras kapitäler konstrikt och smakfullt utarbetade i lotusblommor, vindrufvor samt andra slags blad. Jag har ännu knappt sett här vackrare pelare. Jag gick öfver bergen, der öfverallt syntes vidlyftiga stenbrott och uthuggningar; sjelfva bergväggen var derigenom alldeles slätad och jemnad till vägg, stundom bildande liksom stora salar, hvilka dock voro fulla af splittrade stenstycken. I en sådan vägg syntes en nätt utarbetad Egyptisk portal, med det flygande klotet ofvantill; den gick blott 3 ä 4 fot djupt i berget och innehöll ingenting, men på ömse sidor om portalen hade sednare Greker i den mjuka, vackra sandstenen inhuggit hvar sin helgonabild, dåligt arbetade och numera äfven till större delen sönderhuggna, samt nedantills likaledes hvar sin mindre helgonbild. Grekiska inscriptioner i rödt funnos många i klippväggen. Platsen der portalen var inhuggen, utgjorde liksom en dal, formad af stenbrott. Vidare gick jag till en annan del af samma by på något afstånd åt söder, der en stor _pylon-_port syntes från långt håll i en vidsträckt mur, fullbyggd på alla sidor, men omslutande intet annat än usla, gråa Nubiska kojor af ler. För öfrigt syntes intet spår af byggnader inom muren; i fall man haft för afsigt fordomdags att der bygga ett tempel, synes man ej hafva hunnit längre än till yttre muren. Sjelfva tempelruinerna, det så kallade Birbe, heta Kördas, men den Nubiska byn heter Borkab. Jag återgick till barken, sedan jag en stund sprakat med en soldat, hvilken vaktade den boskap mudiren, som nu hitkommit, skulle pracka på äfven denna bys invånare. Han klagade å sin sida öfver att byfolket visade honom afvoghet och motvilja, så snart mudiren lemuat byn.

Vi lade ut och krånglade oss emot den starka nog af dessa gamla byggnaders beskådande och är alltid glad då jag kan få något folk att språka med. Här träffade jag åter en Arabisk soldat, som jag länge språkade med, under det Sattler aftecknade templet. Det syntes att vi nu från de mera patriarkaliska och ärliga Nubierna kommit till Egyptens gränsor, ty barnen, för hvilka vi hittills varit i fred, strömmade här till oss med sitt förfärliga skrik: bakhshish ja khevage, och läto af intet afslträcka sig. Vid solens nedgång kommo vi om bord, sedan Sattler med knapp nöd blifvit färdig. I den fortfarande starka motvinden drefvo vi med strömmen under natten, tills vi kl. 10 hunno fram till Philae.

Dec. 17.

Vi hade legat öfver natten vid fasta landet, midtemot ön Philae, och jag vaknade upp den vackraste morgon i den skönaste bland alla Nil-trakter, belyst af solens första strålar. Sedan jag slutat lektionen med shekhen och derunder kommit i en häftig dispyt, satte vi öfver till ön. Shekhen hade beslutit tillbringa sin dag i Assuan och begaf sig dit. Ön Philae är i mitt tycke den vackraste och intressantaste punkten för den som reser till Nubien; ty naturen är här mäktigare, mera storartad än annorstädes, och tempelruinerna äro jemfÖrelsevis bättre bibehållna än de flesta andra samt högst intressanta, fastän uppenbarligen från en nyare tid. Så måste de åtminstone förekomma den, som ej gjort hieroglyf-studium eller Egyptens äldsta historia till syftemålet för sin resa. Sjelfva ön är ganska liten i oval form, har alluvialjord, är på sina ställen odlad och besådd, nästan rundtomkring prydd med stora grupper af palmer. Dess sydliga del, som stiger högre upp och slutar i några granit-grupper, är hel och hållen en ruin af gamla lerkojor och hus, samt har öfverhufvud foga alluvial-jord. Så ligger denna lilla, odlade, gröna ö i midten af förstörda granitberg och öknen. Ty landet rundtomkring samt den närmast belägna, blott af ett smalt sund skilda, ön Bitshe består af på hvarandra uppstaplade block och kolossala klippor af granit, hvilka i sina remnor lemna blott föga rum för törne och krypvexter samt af floden fått blott ett litet bälte alluvial-jord för några få palmer. Ät norr skådar man öfver den vidt utsträckta öknen, på andra sidan om den lilla byn vid den höga flodbrädden. Åt söder ser man ruiner af den halfförfallna Arabiska moskén, hvilken dukat under för så få århundraden, i jemförelse med det ståtliga templet härinvid. Ät vester synas äfven några vackra pelare och andra qvarlefvor, hvilka lätt igenkännas vara af annat slag än den hvitlimmade minareten, hörande till Dellals moské. Denna ö synes lika vacker och älsklig, sedd från hvilket håll som helst af dess omgifning, den ligger der som en oas i öknen, som ädelstenen i en mussla. Jag gick i den stora pelargången, som från öns sydliga udde leder upp till yttersta dubbel-pylonen, En hög mur går längs flodstranden, men om några trappor funnos direkte från floden till pelargången, kan jag ej bestämdt säga, tydliga spår dertill synas åtminstone icke. På denna stenmur, ytterst i pelargången, stå två obelisker; den ena är alldeles nedfallen, den andra står välbehållen, å en sida prydd med hieroglyfer och en Grekisk inscription. Pelargången här närmast består af 2 pelare, hvar och en med 4 Isishufvuden, ett på hvardera sidan af pelaren; ofvanom hvarje hufvud finnes en prydnad, liknande en tempel-pylon-vägg med dess port. Dessa pelare, som sammanhänga med halfväggar och rundade löpa ner mot sina piedestaler, tyckas hafva bildat en egen paviljon eller ett kapell åt Isis; de stå icke heller i rät linie med den öfriga pelargången, utan blott i dennes ena ända och midtemot porten i dubbel-pylonen. Vestra sidan af den egentliga stora pelargången består numera af 31 synliga pelare, deribland 2 skadade och förfallna, men tyckes fordomhalfkant ligga de på tvären Iaggda takbildande stenarne, men på andra halfkanten åter en på längden laggd sten. Den Egyptiska arkitekten lade taket icke omedelbart på pelarena, hvarigenom dessa synas stå liksom för sig sjelfva, samt förekomma smidigare. Innanväggen af denna pelargång är fullritad med inhuggna och målade figurer, samt har flere fönster utåt floden, som sköljer den pelargången uppbärande muren. Denna mur fortgår i många utgreningar längs floden på en lång sträcka, i hörn och bugter, betydligt divergerande från tempelbyggnaden, inneslutande många underliga gångar och kapeller; den är dock nu till större delen öfverbyggd med förfallna lermurar, eller ock förgrusad. Pelargången går icke rätt emot templet och dess pylon, ej heller parallelt med den midtemot gående östra pelargången. Denna östra pelargång synes hafva bestått af 16 pelare, bland hvilka dock ej mer än de 6 första, närmast storpylonen stående, hunnit få färdiga kapitäler; åt sidan om densamma utgår ett större rum eller kapell, som varit fullt af sculptur och målning, men nu är till största delen förstördt. Ett dylikt kapell synes hafva stått invid det lägst ner belägna 7-m-kapellet, men är alldeles förstördt. Den östra pelargången har åtskilliga portar, som tyckas hafva ledt ut åt öster, men äro nu tillstoppade och Öfverbyggda af gamla lermurar; for öfrigt tyckes den icke hafva hunnit bli färdig, hvarlten ut- eller invändigt, ty sculptur och målning saknas. Mellan denna och tempelpylonen står en stor portal, ledande från öster in till den yttre gården eller den stora plats som bildas af båda pelargångarne. Denna portal står vänd på tvären emot östra pelargången och täcker med sin andra tvärsida en del af pylonens storvägg; den är rikt scnlpterad med figurer och hieroglyfer, i hvilka färgerna synas särdeles väl. Sjelfva storpylonen, vänd ungefär åt sydvest, är öfverhufvud väl bibehållen, blott att dess sculptur-figurer blifvit till största delen öfverhuggna och utknackade af ilsken hand.

Dec. 19.