Nov. 16.

Vinden var i dag svag och lugnade allt mera, så att vi redan tidigt måste taga till liban. Gick upp och spatserade längs stranden. Passerade en liten by Goze, emot hvilken på andra stranden ligger en något större, särdeles snygg by, der det i dag var marknad. På denna sida låg en stor mängd båtar, som färjade folk öfver; de som redan laggt ut för att gå öfver, voro alldeles fullproppade med folk. Jag satt en stund på stranden och språkade med flere Fellaher, som samlat sig omkring mig och förundrade sig öfver min dubbelbössa. Bland dem fanns äfven en, som varit Champollions tjenare under hela den tid han arbetat i Thebes och var hemma från Gurnu. Folket här är i allmänhet särdeles godvilligt och tyckes mig öfverhufvud vara bättre än det i nedra Egypten, Vid 'asr blef det fullkomlig vindstilla. Aftonen var den vackraste vi ännu haft på hela vägen, i dubbel mening en helgdagsafton, såväl för söndagen i morgon, som för de heliga och klassiska forn-Egyptiska ställen, dem vi nu allt mera närmade oss. Så otåliga vi, isynnerhet vår doktor, än voro att komma fram, måste vi dock taga land och lade till under ett stort af ler muradt hus, som för någon tid tjenat till kasern för soldater, här lägrade i ändamål att hålla de Arabiska Beduin-röfvarena i styr. Nu stod det tomt och visade fula, gråa murar. Medan vi gingo här omkring kom till oss från den närbelägna byn en ghafir, med en stor, svart, vacker hund, den han tvärtemot vanan och religionen här klappade och smekte. Han var en här högst ovanligt karlavulen man och behagade mig mycket. Jag satt länge, kanske några timmar, språkande med honom; han berättade underliga ting om en resa, den han, såsom tjenare åt två Franger, gjort långt ner i Nubien till guldberget, der han sade att hans herrar uthuggit mycket guld. Hans språk var ganska olika det man är van att höra i Kairo, samt nyttjade ord som ej ens min shekh förstod. Senare om natten seglade vi litet, men nödgades för lugna snart kasta ankar.

Nov. 17.

Sågo redan bittida om morgonen från vår bark först ruinerna af Karnak och Luksor på venstra sidan d.v.s. östra stranden af floden, sedan småningom till höger de väldiga Memnon stoderna, grafdalen och Medinet Habu. Emedan det var föga vind läto vi sätta oss i land gentemot Karnak och gingo till fots dit upp. Hvarken från vår bark eller från land, då vi småningom närmade oss, togo sig dessa ruiner särdeles väl ut; de gjorde intet synnerligt intryck hvarken på mig eller mina kamrater. Väl funnos der stora, ofantliga massor, men föga egentlig skönhet, åtminstone ingenting "mahlerisch"; med de gamla Grekiska monumenterna, sedda på afstånd, kunde dessa ej jemföras. Här fanns ej de förras lätthet och luftighet, ej heller deras hvita glänsande marmor. Dock när vi trädde in genom den väldiga porten och betraktade det utomordentligt väldiga, stormäktiga i de ändlösa pelargångarne, samt de med all sin storhet och väldiga massa dock utomordentligt vackra pelarne, intogs åtminstone jag af förvåning och hänryckning öfver det storartade i dem, hvarmed jag, utom pyramiderna, härtills sett intet jemförligt. Allt var fullskrifvet med särdeles väl bibehållna hieroglyfer; här fick jag rätt begrepp om skönheten i denna skrift, som man väl kan kalla en målning. Vi vandrade här omkring, men kunde ännu ej få riktigt begrepp om det hela. Ofantligt vidsträckt tyckes det hafva varit, att dömma af de många qvarlefvorna efter propyléer åt alla håll. Hvad som nu främst behagade mig var de sköna pelarena och hieroglyferna. Jag kunde ej rätt intagas af det imposanta i sjelfva byggnaden, emedan allt låg fullt af stora grushögar, ofta så höga att vi på dem nådde taket. Vi togo nu blott en hastig öfverblick, det egentliga betraktandet måste sparas till vår återkomst. Doktorn begaf sig härifrån gerad bort till Luksor på en åsna, och öfver floden till sin "Vetter" i Gurnu; Sattler och jag gingo till fots genom den vidtfrejdade allén af sphinxer, samt betraktade på vägen bashans krutfabrik. Dessa sphinxer äro till största delen begrafna under jorden, stympade till sina näsor och i allmänhet illa tilltygade; men vittna dock med sina stympade lemmar om sin fordna storhet och stolthet. På denna väg, hvilken vi dock emellanåt förlorade på gröna och palmtäckta slätter, kommo vi efter ungefär en halftimma fram till Luksor, kanske det mest prisade af alla gamla Egyptiska monumenter. Det syntes redan ifrån Karnak, isynnerhet den ståtliga obelisken, som föreföll mig långt vackrare än den i Paris. Det väldiga Propylaeon och de ännu väldigare koloss-statyerna derinvid voro öfver all beskrifning imposanta, så stympade ock förstörda isynnerhet de sednare än voro. Den förstörelse, som här herrskar öfverallt, är hjertrörande och gallretande, isynnerhet som man vet den härröra af råa, barbariska menniskohänder. Detta syntes tydligt, ty man har förnämligast uthuggit och förstört ansigtena på figurerna, der man alldeles tydligt ser spår efter spetsuddiga instrumenter. Men min harm och förvåning häröfver, äfvensom öfver grushögarne, nådde sin största höjd först då jag genom den stormäktiga porten trädde in i den egentliga tempelrunden eller tempelgården. Här syntes intet annat än de usla, fula Arab-kojorna med sina dufslag, sin förfärliga smuts, sina nakna svartsnuskiga barn och sitt trasiga folk. Så vederstygglig har jag ännu aldrig funnit någon Arabisk by, så gement och nedrigt aldrig något folk. Vi hade hela skaror af barn och män efter oss, som skreko bakhshish ja khevage och voro mera påhängsna än till och med åsnepojkarne i Alexandria. Så harmsen och uppbragt på Araberna har jag aldrig förut varit, aldrig föraktat dem så som nu. Men folket här, liksom på alla af Franger besökta orter, torde hafva blifvit förderfvadt genom de täta besöken. Vi gingo genom hela runden, men öfverallt var öfverbyggdt med Arabiska kojor, eller ruiner bebodda af folket och begagnade till stall. För att komma in och se, måste man krypa in i dessa kyffens smuts; men detta var mig så vedervärdigt, att jag skyndade så mycket jag kunde, och måste tillstå att jag ingenting kunde njuta af alltsammans. I Karnak var ett litet inre rum af helgedomen användt till fängelse; der råkade nu vara instängd en gammal gråskäggig man, omgifven af några gamla qvinnor och små barn. Jag gaf mig till tals med honom, han var utomordentligt munter och glad, skrattade och skämtade. Jag förundrade mig storligen öfver hans goda lynne i denna bedrofliga ställning; men här är allt shej min allah, såväl godt som ondt, derföre har man godt eller liknöjdt mod. Knappt hade jag kommit om bord fÖrän vår doktor kom från andra sidan med sin kusin, en Tysk doktor Abeken, som frivilligt och nästan på egen bekostnad följer Lepsii expedition. Han var en rödskäggig, effendi-klädd, rödbrusig Nordtysk, med äkta Tyskt sladdrigt munläder, samt sött släpigt, affekteradt språk. Han talade oupphörligt med tillgjord enthusiasm och fÖrtjusthet, ej allenast öfver det moderna forn-Egypten (hvaraf han är en "Liebhaber", genom Lepsii inverkan), utan äfven öfver Arabiskan, som han talar ganska dåligt, samt öfver alla andra ämnen i verlden, till sin kära "Vetters" stora förtjusning. Han begaf sig dock på eftermiddagen bort med sin "lieber Vetter" och lemnade oss i ro. Sattler aftecknade utsigten af tempelruinerna och obelisken; jag steg upp på den ännu temmeligen välbehållna Pyleon, Vägen dit gick genom en midtibland ståtliga ruiner uppbyggd ful och usel moské, i hvilken jag såg två får spatsera invid folk som höllo på att göra sin bön. Upp till sjelfva toppen af Pyleon, som utgör en stor bred plafond, ledde trappor, men dessa voro till stor del öfverhöljda af nedstörtade stenblock, så att man måste klifva och krypa. Men utsigten härifrån lönade väl mödan af den besvärliga uppgången. Man såg öfver Nildalens stora, gröna slätt, hvilken åt alla håll omgafs af i toppar uppstigande berg på båda sidor om floden, samt öfver dess gamla heliga ruiner. Jag stod vid porten till Luksors fordom kanske heligaste tempel, såg framför mig Karnak, samt på andra sidan af floden de väldiga, nästan pyramidlika Memnons-stoderna, som först föllo i ögonen, äfvensom Medinet Habo, Memnonium, Gurnu och grafvarne, hvilkas öppningar öfverallt tittade ut ur bergen. Det är sannt, jag kunde ej egentligen lefva i minnet af det jag såg, såsom jag skulle kunnat vid anblicken af gamla Grekiska ruiner; men tanken på såväl det utomordentligt storartade i dessa ruiner, som deras nästan oräknebara ålder, gående långt öfver Moses och kanske Abraham, upp till den tid man vanligen utsätter för syndafloden, jemte det egna, underligt fridfulla i Egyptens himmel, gjorde ett djupt intryck på mig. Jag fröjdade mig innerligt öfver att träda på de stenar, hvilka våra första fäders lärare staplat upp till sina gudars och regenters ära; dermed förenade sig ovilkorligen en innerlig harm öfver de barbariska helgedomsrånande händer, som användt så stor möda, så mycket arbete på att förstöra dem, äfvensom öfver det sammanfösta Arab-pack, hvilket nu med sina får och fän bor uppå dem. Dessutom kunde jag ej låta bli att harmas öfver de många kringströfvande Europeiska skojare-resande, som inhuggit sina namn på stenskifvorna. Förstörelsen i denna Pyleon var förundransvärd och förfärlig, så att jag nästan tror att dertill behöfts Herrans hand i en jordbäfning, hvilket äfven några resebeskrifvare påstå; ty de stora stenblocken, som varit uppstaplade till inre murar och öfver dessa, lågo nu till stor del vältrade om hvarandra härinne, och jag kan ej förstå huru äfven de mest fanatiska menniskor kunnat förmå sig att använda så mycken möda på förstörandet af stenmassor. Hvad äfven har mest behagade mig, voro de utomordentligt fint och så till sägandes elastiskt utarbetade hieroglyferna i obelisken, hvilken jag nu hade så godt som alldeles invid mig; de äro inskuret arbete och det inskurna i relief. Jag satt länge här, fägnande mina ögon och tankar.

Närmare maghrib gick jag åter om bord och roade mig med att se på våra sjömän, hvilka kastade boll och lekte. Bland andra en lek, i hvilken en man föreställde åsna, en annan hoppade upp på hans rygg och kastade en boll i marken, som åter uppstudsande uppfångades af andra deromkring stående; den som fick bollen fatt, satte sig i tur upp på dens rygg, hvilken sednast kastat, och så gick turen om. Derunder skämtades hufvudsakligen med åsnan, åt hvilken man ropade åsnedrifvares vanliga ord, t.ex. viss, viss, då man vill att den skall stå stilla. De voro härvid särdeles muntra och styrmannen sjelf, som torde vara emellan 30 och 40 år, deltog i leken med stort nöje. Vi lade nu snart ut och begåfvo oss öfver till andra stranden, der vi kommit öfverens att träffa doktorn hos hans kusin, som ligger under Gurnu med en egen i Assuan hyrd bark.

Nov. 18.

Sattler och jag begåfvo oss på hvar sin åsna å väg, föregångna af en gammal man, som redan i går aftons varit hos oss med en oändlig hop betyg af Europeiska resande om godt uppförande samt fullkomlig kännedom af trakten och dess antiqviteter. Vägen gick förbi det gamla förfallna templet i Gurnu upp åt bergen, samt förbi den usla byn, hvars folk till stor del lägrat sig i bergets stora, beqväma grottor. Dessa äro ock i alla afseenden bättre än de smutsiga lerkojorna, som de vanligen bebo. Vägen gick sakta och småningom uppstigande, genom en äkta ökentrakt, saknande alla spår af vegetation; den utgjorde tydligen bädden af en bergström, som understundom bildas af det vissa år (ehuru sällan) fallande regnet. Förlidet år vid denna tid, sade man, hade här fallit starkt och uthållande regn. Anblicken af bergen, som åt alla håll omslöto dalen, var högst imposant och passade fullkomligt för vägen till grafvarnes dal. Här fanns ej allenast årtusenden gamla kungagrafvar, utan äfven en graf för sjelfva bergen, hvilka i tidens längd här tyckas ruttna till lik så väl som allt annat; ty de voro alldeles förvittrade samt nedramlade till sand och grus, äfven i större hällar. Berget var till större delen sandsten, men äfven kalkberg med flintstens lager. Öfverallt lågo dessa flintstenar, öfverdragna med fin kalk, formade, snurrade och svarfvade i alla möjliga konstiga figurer. Genom denna ökneväg kommo vi, efter en ridt af omkring en knapp timme, fram till sjelfva grafdalen, Biban el moluk. Vår gamle förare förde oss först in i den berömdaste bland grafvarne, Sesostris graf. Vägen gick genom en bred gång, sakta sluttande nedåt med slät plafond; väggarne i kalkberget voro bestrukna med stuck, samt fulla af figurer och hieroglyfer, målade i bjerta, lustiga färger, liksom äfven takets plafond. Men lika litet som målaren Sattler kunde jag deri finna sådan skönhet som jag väntat, efter de beskrifningar jag läst om grafven, åtminstone icke i den mening man vanligen tager konstskönhet. Vi förliknade färgerna — hvilka dock i förhållande till deras uråldrighet voro särdeles friska och väl konserverade — äfvensom till stor del figurerna, med de målningar barnen hos oss ofta smeta på nyss hvitlimmade väggar. Figurerna, med sina underliga hufvuden och ofta snurriga sirater, gjorde på oss, som ej voro invigda i hieroglyfernas betydelse och språk, ofta ett intryck väckande skrattlust. Vi gingo naturligtvis med ljus i de mörka gångarne och sågo flädermöss flygande kring ljuslågan, dock ingalunda till så förfärande antal som resebeskrifvare skrika om. Det räckte länge att vandra i de stora hvalfven, som utbildades än till stora rum och salar, än till gångar, med i väggen stående smårum och kyffen, hvilka alla voro utmålade. Målningarne blefvo dock till slut enformiga, uttrycket alltid enahanda i figurerna. Äfven här, liksom annorstädes, behagade mig hieroglyferna mest, ehuru jag ej förstod hvad de sade, samt de härligt sculpterade figurerna med sina runda och mjuka former. Sedan vi kommit ut härifrån, besökte vi ännu en stor mängd grafvar, så att jag tror blott två blefvo obesökta. De voro alla temmeligen lika. I några funnos mer eller mindre väl konserverade likkistor, alla af ofantliga granitblock, dem guldtörstiga, skattsökande tyranner från senare århundraden slagit sönder för att öppna. Vi blefvo slutligen trötta både af betraktandet och af den starka bitumen-lukten samt de underjordiska hvalfvens qvafva luft, så att vi i det hela voro glada att hafva slutat vår rund. Men nu förestod oss en svår, ehuru jemförelsevis lättare gång, nemligen att stiga upp på berget till dess toppar, och att begifva oss ner på andra sidan, dit vi förut skickat våra åsnor. Men mödan af uppstigandet var fullt lönad med den på sitt sätt sköna utsigten åt alla håll öfver förunderligt storartade bergbilder, höjande sig i alla möjliga torn-spets- och kupolformer, åtskilda från hvarandra af de vägar och utlopp, som bergsfloder banat åt sig emellan lösa stenar. Oändligen härlig var utsigten från höjden, ehuru, liksom alltid i Egypten, saknande det lif och den omvexling, som våra väldiga granskogar gifva åt våra berg. Sedan vi kommit ner och sutit upp på våra åsnor, redo vi till det stora templet i Memnonium samt besågo det som hastigast; men jag måste tillstå att jag nu var lika mätt på betraktande, som hungrig efter mat, och kunde derföre föga njuta. Här var en stor hop män, som arbetade för Lepsius. Jag hade nöje af att betrakta deras vackra svartbrunt glänsande kroppar, hvilka voro alldeles nakna, blott ombundna med en slarfva som sammanhölls af cn repgördel. Passerade vidare det lilla templet i Gurnu, der äfven arbetare voro sysselsatta med gräfningar för Lepsius. Här, liksom på flere andra ställen, sprungo stora skaror af gossar till oss och bjödo ut småsaker af antiqviteter, dem de föregåfvo sig hafva hittat vid sina gräfningar. De åter, som ingenting hade att bjuda ut, tiggde med sitt eviga, framfusiga och spotska bakhshisk ja khevage. Dock voro de här ej så gemena som i Luksor.

Vi kommo om bord först omkring kl. 2, trötta och hungriga. Till vår lycka hade mest hela dagen himlen varit öfverdragen af lätta moln, hvilket här är en synnerlig raritet, och derigenom hettan varit mindre känbar mellan de höga bergen i öknen. Vid liqvidationen med våra åsnor och vår vägvisare förekom naturligtvis gräl och krångel, liksom vid alla dylika tillfällen här. Vi sluppo dem dock slutligen och begynte taga fram ur våra säckar de småsaker i antiqvitetsväg vi köpt, samt de stycken af stuck, som Sattler hade löst från grafvarnes väggar till prof på färgerna. Jag hade ej tillåtit mig denna frihet, ehuru redan före oss så ofantligt mycket deraf var plundradt, till och med stycken af sjelfva kalkberget, lika litet som jag kunde följa besökares vanliga bruk att rita eller hugga mitt namn i väggarne. Sådana namn funnos öfverallt i oräknelig mängd, dels kända, dels okända, bland de förra Mohammad Ali, vice roi de l'Egypte, skrifvet på Franska och Turkiska, jemte några verser på det sednare språket i Sesostris graf. Sedan vi ätit och hvilat oss litet, satte sig Sattler upp på land ock tecknade en utsigt, jag åter tog min bössa och gick uppåt landet, följd af Giovanni, men vi funno ingenting att skjuta. Öfverallt skreko barnen, som gingo i vall med boskapen, bakhshish ja khevage, och då vi en gång händelsevis gingo vilse bland de många småkanalerna, blefvo vi af några qvinnor tillropade: ja frangi. Äfven här, liksom i Kairo, kallar man oss ej gerna Nosrani, ty detta är ett öknamn, men icke så Frangi. Slutligen blef jag ledsen vid mitt följe af Giovanni och sökte göra mig honom qvitt; men jag fann honom vara rädd att ensam gå ner till barken, ehuru det var midtpå ljusa dagen och öppen, ren väg. Han är Maltesare och katolik, hans mörka, spökrädda, katolska tro gör honom till slaf af sin fruktan, liksom större delen af hans trosförvandter. Då jag begynte skratta och skämta deröfver, tvang skammen honom slutligen att bege sig å väg och lemna mig. När jag blifvit ensam begaf jag mig uppåt bergen och satte mig på en hög topp, njutande af den vidsträckta härliga utsigten, belyst af den milda Egyptiska aftonsolen. Det var fullkomligen lugnt med ljuf luft och aftonen sådan man blott i Egypten kan ha den. Ty ingen annorstädes har jag sett ett sådant saligt aftonlugn, här är hvarje afton en helgdagsafton, såsom hos oss någongång om sommaren en mild lördags- eller pingstafton. Jag hade ej sutit länge, förän från en närbelägen bebodd bergshåla en Fellah kom till mig, begynte sprÅka och bjöd åt mig ett ugnsrostadt maishufvud, det han kallade kandil. Snart kom äfven en annan till och vårt samtal blef ganska lifligt, ehuru jag ej väl förstod deras dialekt, som var ganska olik den i Kairo. Det är verkeligen förundransvärdt att se folkets goda lynne och oföränderliga munterhet i all uselhet och fattigdom, oberäknade de korbag-slag, som flitigt spenderas på deras fotblad; man behöfver ej bättre bevia på Egyptens härlighet och sköna himmel, än att den kan gifva ersättning för all denna uselhet och utgjuta tröst i en korbagerads sinne. Jag qvarstannade nästan till solens nedgång och begaf mig sedan sakta om bord. Shekhen hade icke heller i dag gått upp i land, utan tillbragt hela dagen om bord, skrifvande på sin grammatik — en förundransvärd liknöjdhet!

Nov. 19.

Lade ut om morgonen och fingo hala liban ett långt stycke väg, emedan vi för flodens kroknings skull icke kunde begagna den goda vinden. Sedermera kunde vi dock spänna ut seglen för en särdeles frisk kultje, som på dagen allt mera friskade i, så att vi slutligen måste berga vårt storsegel. Detta aflopp ej utan någon fara, emedan folket dervid måste klifva upp till den särdeles höga rån och derigenom gifva barken öfvervigt åt ena sidan. Vi togo vatten från suden, hvilket är mycket för en så lätt bark; folket skrek och hojtade, liksom om fartyget hölle på att förlisa. Nu mera än förr såg jag huru klumpiga och svårhandterliga deras stora trekantiga segel äro. Ingen olycka hände dock, utan vi gingo med frisk vind och god fart tills vi vid esha hunno fram till Esne, förvisningsorten och fristaden för hela Egyptens lösaktiga qvinnor, danserskor m.m. Vi gjorde ännu om aftonen en liten vandring genom staden, som presenterade sig högst usel. Redan kl. 8 rådde dödstystnad på gatorna och vi mötte högst få. Der lågo vi hela natten, emedan raisen vägrade att gifva sig ut, föregifvande att stenar och grund funnos i floden längre fram; också var ganska stark vind om natten.

Nov. 20.

Seglade för god och frisk vind, men hunno ej långt föran vi med god fart körde starkt in i gyttjan. Här arbetades en full timma innan vi åter blefvo flott. Men om dagen lugnade vinden allt mera ut, så att vi ej hunno särdeles långt fram. Sjöfolket gäckades med hvarandra om aftonen och spektaklet börjades med en zikr, som äfven karrikerades af det skämtsamma folket; ty man börjar här redan småningom karrikera äfven religionsbruk.

Nov. 21.

Vi måste släpa med liban tills vi kommo fram till Edfu. Emedan vi här skulle proviantera, gingo vi upp till byn, som ligger ungefär en halftimmas väg från floden. Der är ett vackert och temmeligen väl bibehållet tempel, ehuru fullt af grus. Pylon var särdeles väl behållen, figurerna sparade och synliga nog, en del dock sönderhuggna. Pelarena, isynnerhet kapitälerna, innanföre voro väl konserverade; till de sednare kom man alldeles nära på de stora grushögarne. Man kunde väl urskilja deras särskilda, vackra former af palmer, dompalmer och lotus. Väggarne voro fullskrifna med hieroglyfer och figurer. Byggnaden är från Ptolemaeus Philopators tid och således nyare. Blef anhållen af en högst munter och trcflig Turk, med rödaktigt skägg, som var litet rusig; han pratade först mycket på Turkiska, men då jag svarade på Persiska, som han ej förstod, togs till Arabiskan. Slutet blef att han tiggde, men fick ingenting. Ett stycke ifrån hufvudtemplet låg ett annat litet, liknande blott ett rum, till största delen begrafvet af grus, men också fullskrifvet med hieroglyfer och figurer. Vi dröjde här ungefär en timma. Byn var högst usel, visade äfven spår af förstörelse. Omkring middagstiden lade vi åter ut, men den lilla kåra, som blåste medan vi voro i land, lugnade ut och vi gingo blott sakta framåt. Blåsten öktes mot natten, men det usla sjöfolket kastade ankar, så snart de trodde sig säkra på att vi somnat.

Nov. 22.

Hela dagen dålig kultje, som än lugnade, än blåste upp; vi börja småningom alla bli mätta på resan och få ledsamt. På eftermiddagen passerade vi Ombos, som syntes på långt håll öfver en stor ö. Såg en karl sätta öfver floden på en flotta af 3 stockar, jemnt så stor att den rymde honom och hans kläder, dem han knutit ihop och laggt bakom sig; sjelf satt han alldeles naken och kafvade sig fram med en liten klumpig åra, samt sjöng hela vägen. Vid vårt aftonthé kom jag i hälft gräl med vår doktor, som öfvergick till små sarkasmer och ej så liten harm från hans sida; Sattler och jag hafva nemligen stor lust att vända om ifrån Assuan, men Schlederhaus yrkar på resans fortsättande. Togo land för natten under Mansorijeh, en liten by på den stora ön. Gick med Mokammad och två af besättningen upp till byn för att köpa mjölk. Satte mig om aftonen att resonnera med väktare öfver de stora durra-falten, under hvilka vi lågo. De voro trefliga, bland andra en, som pratade mycket och slöt efter vanligheten med att tigga af mig först min pipa, sedan min tarbosh samt andra klädespersedlar, ville dessutom nödvändigt att jag skulle taga honom med mig på resan. Det hela var dock mest skämt. Undertiden begåfvo sig vårt båtfolk med tarabukkan och zummaran upp till byn för att bivista en farah, som hölls der i anledning af en omskärelse. Jag gick med, så gjorde äfven de gubbar som suto med mig, och under vägen samlade sig ännu flere till, så att vi slutligen utgjorde en stor hop. Alla eller de flesta voro beväpnade med nebboter. Då vi kommo upp till byn erforo vi att festen ej var der, utan i en annan gård på andra sidan om durra-fälten. Vi hade ej egentligen lust att gå dit, men öfvertalades dertill af byfolket. Jag kan ej neka att jag hyste några misstankar och någon fruktan för öfvervåld, emedan vi voro aflägsnade från vår bark i den stora skocken af byfolket. Vi gingo dock fram och satte oss i ring utanför huset der festen var. Tarabukkan och zummaran voro snart i gång och våra händer bultade accompagnement till dessa instrumenters barska musik. Först uppträdde vår pajazzo Ali, kostymerad till flicka och dansande till allas stora förnöjelse och applaud; han förtjenade också bifall. Sedan uppträdde vår styrman och visade sig på styfva linan. Han spelade en ung, vig kämpe och svängde ej utan grace sin nebbot i luften med allehanda sirliga rörelser, liksom ett spjut; derefter gjorde han allehanda gymnastiska rörelser, dels ensam, dels med en af folket, som med sina knän knep om hans lif. Han hade verkligen vighet och styrka, mer än jag trodde härvarande folk om, emedan jag aldrig förr sett prof derpå. Hans dans och rörelser bestodo efter vanligheten mest i rörelser af veka lifvet och svängningar. Styrmannen fick förtjent beröm och starka bifallsyttringar, men tycktes vara van dervid och anse sig fullkomligen förtjena dem. Vi stego nu upp och tänkte bege oss ned till barken, men blefvo anmodade af byfolket att ännu stanna qvar för att höra deras sång och musik samt se på deras dans, i utbyte mot det nöje vi beredt dem. Detta kunde ej afböjas. Byfolket var ordnadt kring 3 stora runda tambour de basquer och begynte sin sång, hvilken hade det här vanliga uttrycket, något liknande den Ryska nationalsången, ehuru ej så full och rik. Snart framträdde i den stora ringen en qvinna, omslagen med en tarhan eller melajeh, hvars midt låg på hufvudet och båda ändar hängde ner, så att hela hennes figur var betäckt af den. Hennes dans bestod blott uti att med halfspringande gång sträcka öfver ringen från ena sidan till den andra, utan att med kroppen eller fötterna göra andra rörelser än dem som fordrades för att föra henne fram. Då hon stannade vid ändan af ringen, lyftade hon alltid i samma takt och med samma rörelser sina af tarhan täckta armar. Denna rörelse var ganska behagfull och slog tarhan i vackra veck, men emedan den beständigt i samma form återkom förlorade den slutligen sitt behag. Så väl sången, accompagnerad oföränderligt i en och samma rhytm, som dansen, var högst enformig och lika monoton som folket, landet, floden och allt i Egypten, men just derigenom ej utan sin vissa sublimitet; men till att kunna uppskatta denna fordras längre tid och annat sinne än de flesta resande ha. Ehuru jag på en kort stund fick nog af musiken och dansen, hvilken var generande derföre att den släpande melajan rörde upp fint stoft och förde det i min strupe, så fann jag likväl ett visst behag i dem; och scenen var vacker, på ena sidan väldiga palmer, på den andra en grå fattig Arab-by, på de öfriga stora gröna durra-fält, allt belyst af den milda, ljufva fullmånen. Dertill en stor skara svartbruna Negerlika Sa'ide Araber, beväpnade hvar och en med sin nebbot samt brokigt kostymerade i allehanda skynken och trasor, hvilka i det villande månskenet fingo ett högst fantastiskt utseende. Sedan allt var slut, skildes vi åt såsom de förtrognaste vänner med de vanliga komplimenterna, åtföljda till vår bark af flere som gingo ned för att vakta sina durra-fält.

Nov. 23.

Vid middagen blåste vinden upp och förde oss vid 'asr fram till Assuan. Denna stad ligger utomordentligt vackert, omgifveri af stora partier granitberg, i floden liggande hällar och klippstycken, samt högre upp på land ökneberg med släta, vektformade sandryggar, bildade af från öknen ditblåst flygsand. Det var i allmänhet den vackraste utsigt vi hittills haft på hela vägen. Isynnerhet tog sig det höga berg väl ut, som låg framför oss i fonden och begränsade inloppet till sjelfva katarakten. Här lågo ruiner af hus, byggda af det vanliga obrända teglet, och ehuru de voro högst usla, togo de sig väl ut här. På några bergtoppar sågo vi shekh-kubbor, på östra stranden ett i Europeisk smak uppfördt hvitlimmadt hus, som kallades palats och tillhörde fordna kashifen. Ön Elefantine är ganska liten och presenterade sig härifrån ej särdeles vackert. Sedan vi laggt till, gjorde jag en spatsertur upp till staden och dess marknadsgata. Allt hade ett temmeligen uselt utseende, så mycket mer som alla bodar voro slutna. Gaf mig i samspråk med allehanda folk samt fann dem i allmänhet välvilliga och goda. Så mycket oroligare var det om bord hos oss, ty vi hade gräl och krångel med doktorn att gå tillbaka ifrån Assuan. Han är en tråkig man med sitt äkta Tyska småsinne; med sina ofrivilliga, till ful vana öfvergångna, förargliga knyckningar på axlarne och ögonen, jemte åtföljande hostning och krakling, påminner han mycket om Gustaf Crusell. Sattler åter, ehuru i allmänhet en älskvärd man, har för mycket det Tyska hushålls- och sparsinnet för att man skulle kunna finna rätt trefnad i hans sällskap, isynnerhet vid den trånga sammanlefnaden på den lilla barken. Dertill hafva de den Tyska svagheten att vilja äta och lefva väl. Till följe af detta sparsamhetssystem förbjöds vår tjenare att taga socker i sitt kaffe och Giovanni anmodades att utdela åt honom hans portion! Om aftonen kom sjöfolket upp på den släta sandstranden och begynte leka. Först allehanda gymnastiska öfningar, t.ex, två män satte sig mot hvarandra, knepo hvarandras knän fast tillsammans och rullade turvis ner på ryggen, hvarvid den andra turvis steg uppåt, föreställande ett hälft hjuls rullning; denna öfning kallades skedd elkomat. Åfven förekom en lek, som liknade vår varglek. Tre eller 4 hukade sig ner till marken fyrfota och öfver dem breddes ett skynke, föreställande får eller annan boskap; en femte kastade en handfull sand öfver eller framför dem, till tecken att leken var börjad. Emellertid hade alla klädt af sig så när som på byxorna, och begynte springa omkring samt försöka slå eller beröra de nedhukade fåren. Herden försökte dervid taga dem fast; lyckades det så måste den fasttagne bli herde. Under allt detta skreks högt och det gick ganska lifligt till; man såg att de voro med själ och hjerta inne i leken samt roade sig af hjertans grund. Jag satt länge och såg derpå, ehuru aftonen var kylig och nordvestvinden kall; äfven annat folk kom och såg på dem.

Nov. 24.

Så snart vi druckit kaffe gingo doktorn och jag upp till vakil här i staden, för att anmoda honom bestyra om vårt framskaffande öfver shellal. Vi funno honom utanför sitt hus, samtalande med några Araber; bredvid honom var en skrifvare, en Kopt som såg särdeles välmående ut. Vi visade för honom doktorns tillstånd af pashan att resa o.s.v. Han var, som det tycktes, en välvillig Turk, lät genast sin skrifvare sätta upp en liten lapp, satte sitt sigill derunder och skickade sin khavas dermed till föreståndaren för shellal, eller den såkallade rais eshshellal, med hvilken han sedan lofvade komma till oss om bord. Det dröjde dock länge innan han kom, ty det lärer vara temmeligen långt till byn der han bor. Jag begagnade tiden dessemellan att vandra omkring i staden, som är jemförelsevis stor, men för öfrigt fullkomligen lik andra. Byggnadsmaterialet var det vanliga obrända, eller rättare soltorkade teglet. Öknen och dess berg voro ganska nära staden, den odlingsbara jorden utgjorde blott en liten sträcka och upptogs mest af palmträd. Närmare middagen träffade jag effendins Koptiska skrifvare, som jemte en annan bjöd sig sjelf till oss om bord. Jag gick således ner med dem, rökte och drack kaffe i deras sällskap en kort stund. När jag sedan gick upp på land, mötte mig effendins khavas med rais eshshellal och några andra bland hans svarta Berberi-handtlangare. Jag gick med dem upp till effendin, som träffades på en backe, der han höll på att bygga sig ett litet hus. Vi gingo alla ånyo ned for att afhandla saken om bord. Sedan vi först druckit kaffe, rökt och talat om våra hemorter, (jag föregifvande mig härstamma från Tiflis, nära intill hvilken stad effendins hemort Gurg är belägen) framkallades rais eshshellal och förhandlingen börjades, nu lika tråkig som alla dylika med Araber. Efter prat och krångel beslöts att de skulle föra oss öfver för 130 piaster. Ett annat krångel förekom med vår egen rais om lots upp till Vadi Halfa, den han påstod borde tagas på vår bekostnad; dervid var isynnerhet vår styrman storordig. Det gjorda kontraktet togs fram och lästes, men som der ingenting stod om lots, kunde han ej påtvingas oss, vi lofvade blott förskjuta penningar åt lotsen om han behöfdes. Sedan slutligen allt var afgjordt, folket gått bort och vi ätit middag, begaf doktorn och jag oss till ön Elefantine samt gjorde en spatsertur omkring den. På södra ändan uppstiger den till en temmeligen stor höjd, som är alldeles full med grus, gamla förfallna byggnader och ruiner, utvisande kanske att här varit fästningsverk. Vi omringades hela vägen af en förfärlig mängd svarta barn, som nakna eller ombundna blott med en liten gördel sprungo omkring oss och ropade bakhshish ja khevage. De voro särdeles närgångna och bjödo ut åt oss allehanda lapprissaker, dels stenar, dels gamla rostiga effekter af intet värde. Slutligen måste jag med ett långt durra-rör drifva dem bort och hålla dem på afstånd. Från toppen af denna höjd var en vacker utsigt öfver shellal och dess underbara klipphällar, omsusade af den forssande floden. Derifrån gingo vi längs stranden till norra udden af ön, der ingenting annat var att se än palmer och några durra-fält. För öfrigt funnos många små byar på ön, i dem alla stora hopar barn, som ropade sitt bakhshish och följde med oss långa stycken. När vi kommo tillbaka till vårt landningsställe, väntade oss äfven der en liten hop barn, som bjöd ut stenar, dem de kallade antiker, och annat lappri. Bland dem var en särdeles vacker flicka om 15 eller 16 år, som jag knappt kunde få mina ögon ifrån. Vi kommo lyckligen öfver i den usla höga båten, som var hopfogad af stockar, utan bräder, full med vatten och smuts; den var så kupig och djup, att den vaggade och var nära att stjelpa om man steg upp på toften. Sedermera lade vi ut med barken och seglade med god, ehuru svag vind uppför shellal. Här såg allt särdeles bekant ut för mig; det var liksom en forss i Kumo elf, fastän ej så starkt strömmande. Landet och stenhoparne i sjelfva strömmen påminte mig om Kumlinge Krokarne, blott att här fanns palmer och öknens gula sand, som äro fremmande för mitt hemland. Vi kommo dock ej långt förän vi lade i land under en liten by vid en sandbugt. Der steg jag upp på ett öfverliggande högt berg och skådade ut öfver den genom bergen och klipporna frambrytande floden, ännu svagt belyst af den småningom bakom Libyska bergen sig gömmande solen. Bergen voro här ändteligen alla granit, liknande våra berg, dock öfverhufvud grofkornigare och derföre mera förvittrande; de utgjorde öfverhufvud ingen fortlöpande kedja, utan liksom sönderfallna i hällar, hvilka staplade på hvarandra understundom bildade högst underliga former, pelare m.m. Vi (ty shekhen hade i afton gått med mig) suto här och betraktade den verkeligen underbara naturen, stego derpå nedför de hvassa klipporna och på den i veka ryggformer emellan dem inblåsta flygsanden från öknen, i hvilken vi med särdeles nöje knådade med våra nakna fötter. Sedan vi druckit vårt aftonthé, gick jag ensam till den ofvanfÖre belägna byn och språkade med en gammal gubbe, som satt på en låg mastaba utanför sin lilla koja, omgifven (på tillbörligt afstånd) af sina qvinnor och sina barn. Han var, liksom i allmänhet folket här, välvilligare och bättre än dem i nedra Egypten; också var han egentligen ej Arab utan Berberi. Liksom de flesta af hans landsmän talade han Arabiskan blott högst medelmåttigt. Deras eget språk är högst egendomligt, såsom jag tror, utan någon likhet i grunden med Arabiskan; då det talas låter det nästan fullkomligen som Turkiska, med en ringa modulation afvikande från Turkiskan, samt torde äfven innehålla åtskilliga ord från detta sednare språk. Från första början, då jag i Egypten hörde Barabras språk, har jag haft stor lust att lära mig känna det, men min tid och mina medel afhålla mig derifrån, liksom ifrån mycket annat. Så har det varit hela mitt lif igenom, derföre har det också blifvit: parturiunt montes et nascitur ridiculus mus. Äfven i Barabras fysionomi synes en helt annan karakter, än hos Araberna; de hafva i allmänhet ett ridderligt, markeradt ansigte, dock med något Abyssiniskt drag, märkbart isynnerliet hos qvinnorna. Deras karakter torde ock vara mycket aktningsvärdare än härboende Arabers.

Nov. 25.

Om morgonen skreko Sattler och doktorn öfver att vi ej kommo ut; det dröjde också nog länge innan allt var färdigt till afresa och rais eshshellal kommit ner, ehuru han lofvat vara tillstädes med sitt folk redan före soluppgången. Slutligen infann han sig dock och sedan doktorn, på sin brutna Arabiska, litet ovettats och grälat, lade vi ut. Strömmen var i början ej särdeles stark, men snart kommo vi till ställen, der den svaga vinden ej mäktade föra oss emot den starka strömmen, utan folket måste kasta sig i floden, kafva sig fram till hällar med tåg och hala oss uppåt. Härvid och ännu mer längre fram på dagen, hade jag tillfälle att beundra deras oförvägenhct och raskhet att störta sig i den starka strömmen, äfvensom deras konst och förmåga att simma. De simmade alla såsom Ryssarne, lyftande händerna upp öfver vattenytan, men skredo temmeligen väl framåt. Slutligen kommo vi till en liten sandstrand mellan klippor och berg, samt stannade der litet. Jag ställde mina saker i ordning för att de ej skulle sqvalpa omkull i forssen, tog min bössa, gick litet omkring på stranden, och såg på det egentliga fallet, der pashan låtit spränga bort några hällar. Forssen var ej betydlig, på långt när ej jemfÖrlig med de vanligaste som jag sett i Kumo elf, i höjd på långt när ej lika med Gammelstads forssen hos oss. Egentligt fall var der icke, utan en kanske omkring 40 steg lång sträcka, der vattnet pressade sig tillsammans och bildade väldiga forssvågor. Det dröjde länge innan folket hann komma tillsammans här; flere kommo till mig och frågade huru mycket vi hade lofvat åt raisen för shellal, samt sade, då jag ville veta anledningen till deras fråga, att han eljest skulle hålla största delen för sig sjelf. Tjufveri och bedräglighet öfvas och fruktas här öfverallt. Kort före middagen var slutligen allt färdigt och folket församladt. Man föredrog att gå en omväg kring öar, der strömmen skulle vara mindre häftig än i Bab el basha, såsom man kallade den öppning framför hvilken vi lågo. Vi seglade först längs stranden af ett litet sund mellan öarne. Jag föredrog att spatsera i den mjuka, veka sanden, hvilken floden hade uppsköljt och blänkte med tusental små glittrande perlor. Komna till sjelfva den så kallade stora Bab, började de arbetet med vanlig långsamhet; först halades med tåg öfver några mindre forssiga ställen, då hållpunkter för tågen gåfvos af klipporna i sjelfva strömmen eller på sidan af den. Slutligen kommo vi in i det första svåra fallet. Här fanns en lång hvirfvel, i hvars midt forssen lopp neråt, men på sidan uppåt. Vi arbetade oss in i den uppåtgående strömmen och komna i den fördes vi med svindlande häftighet uppåt, så att det syntes som skulle vi ovilkorligen föras mot de bredvid liggande stora klipporna och slås sönder. Anblicken var verkligen hasklig, men vi hjelptes af den motsatta strömmen. Det dröjde dock länge innan vi hunno öfver detta farliga ställe och fingo fatt en hviloklippa på sidan. Sedan folket här hvilat en stund, halades vi åter öfver ett lugnare pass till öppningen af det svåraste stället, der vattnet svallade starkt. Det dröjde något innan man fick allt i ordning till arbetet, som slutligen börjades kl. omkring 3. Här var rätt busligt och vår välfärd berodde på ett enda tågs styrka; om det brustit, så hade det varit förbi med barken och troligen äfven med oss. Vi kommo dock lyckligen öfver, ehuru med mycket arbete, och skellal var nu egentligen passerad. Vid allt detta förundrade jag mig högeligen öfver, att bland alla de mäktiga nationer, som efter hvarandra varit herrar öfver Egypten och Nubien, ingen inrättat en farbar eller med mindre fara förenad passage genom denna forss; eller att man ej åtminstone gjort några inrättningar (t.ex. Jernringar eller dylikt) för lättandet af båtars upphalning; eller slutligen och mest att här boende folk, som egentligen icke hafva annat göromål än båtars upphalande och kanske hvarje dag äro sysselsatta dermed, ej lärt sig vissa bestämda handgrepp och hvarje gång återkommande manövrer, som sålunda skulle gå lätt. Men nu kunde man ej se annat än att vår bark var den första, som de halat upp i sin tid, så ovant och klumpigt gick det till, med undantag af att några få visade stor rådighet i simning och annat. Dessutom fanns bland dem egentligen ingen hufvudman, som anförde arbetet, utan alla skreko om hvarandra. Dock tycktes det liksom vissa afdelningar skulle haft hvar sin shekh och ledare, bland dem en gammal, gråskäggig, svart Berberi om bord på barken. Men han hade ej tillbörligt lugn, utan skrek och hoppade som en tätting, så att man ofta skrattade åt honom. En annan liten gubbe var liksom chef för en afdelning af det på land halande folket. Liksom de flesta andra hade han blott ett skynke bundet om midjan, sina få öfriga klädesstycken hade han bundit på hufvudet såsom turban. Denne var en bland de mest theatraliska figurer jag sett i lifvet eller på scenen; han hade en liten käpp af de här brukliga ebenholtz långklubborna i handen och spatserade af och an på en hög klippa, der hans halande folk var uppstäldt i rad. De ropade dervid det vanliga ja Sejid ja Sejid, hvaremellan han med den mest theatraliska ton recitativt sjöng hia merkeb eller hia gaieh, eller om hans fantasi ej ingaf honom något annat upprepade han ja Sejid ja Sejid. Tänker man sig härtill folkets verkligen poetiska kostym, eller i brist på kostym deras svarta, men icke Neger-glänsande, kroppar, så har man en scen fullkomligen värdig theatern och bättre än den kan återgifvas. Äfven den vackra scenen: flodens forss med de kringliggande, till större delen i stora block nedramlade granitbergen, gjorde sitt till. Den lilla shekhen med sitt glesa Berberi-skngg, var dock ej den enda theatraliska figuren, ty nästan hos dem alla lyste något naturligen theatraliskt mer eller mindre fram i deras rörelser och tal. Folket var i allmänhet trögt, behöfde trugas och manas till sitt arbete, tycktes ej heller ha särdeles styrka, ty de flesta män hade smala, klena ben och armar. När vi slutligen hunnit igenom den sista, farligaste passagen, kom vår gamle gråskäggige shekh fram med sitt: alhamdo lillah bisselameh.

Nu kommo vi in i ett lugnt sund, hvars stränder stodo i den härligaste vår-grönska, jemte palmer, lotus och sykomorer. Något så gästvänligt inbjudande har jag ej sett annorstädes än i Ålands skärgård hos oss, det blef mig alldeles hemlikt till sinnes. Sykomorernås hvita bark påminte starkt om våra björkar, men palmen sade mig att jag var fjerran borta från mitt egna land. Dock var jag glad att jag kommit så långt, och fann att hvad jag mest älskat i naturen hemma äfven fanns här, samt af mina reskamrater också uppskattades såsom skönt. Det var en oändligt ljuf afton, sådan man möjligen kan ha den under Egyptens härliga himmel, mild som den ljummaste juli-afton hos oss. Oföränderligt skall denna afton bli i mitt minne, såsom en bland de ljufvaste jag haft sedan jag lemnat mitt hem; om jag blott haft ett Finskt hjerta att dela fröjden med mig! Folket, som var från åtskilliga öar i denna lilla skärgård, lemnade oss nu till större delen; emedan de inga båtar hade, band hvar och en sin lätta klädnad på hufvudet och simmade öfver strömmen till sitt hem. Slutligen kommo vi fram till en liten by eller så kallad morada, der vi lade oss för natten. Vi hade ock fullkomligen behof deraf; jag åtminstone hade blifvit nästan yr af forssens brus och den sinnesspänning, i hvilken jag varit under hela färden. Dertill kom att vi på hela dagen ingenting hade ätit; ty vi hade nödsakats packa alla våra matkistor in i ruffen, och emedan de voro inlästa knnde vi i trängseln ej komma till dem. Så väl maten som hvilan smakade derföre särdeles väl, sedan vi först sluppit den alltid tråkiga liqviden med folket och deras tiggeri om drickspenningar. Sedan satte jag mig i ett litet café, dit snart också vårt skeppsfolk kom. Med dem satt jag länge, men gjorde sedan för mig sjelf en liten promenad längs stranden under palmerna, mellan hvilka den bländande fullmånen sken. Forssens sorl hördes starkt och aftonen var så poetisk, som en afton kan vara eller drömmas af en älskare. Medan jag satt på stranden, särdeles intagen af allt det magiska i scenen, ankommo dit 4 unga män från Assuan, livilka ämnade sig till Halfa för att samla ricinus khanoa, som vexer här i ymnighet och säljes i Kairo. Det var mycket sent när jag kom om bord, der alla, äfven min shekh, redan sofvo.

Nov. 26.

Emedan om morgonen var lugnt gingo vi alla ut genast efter kaffet och begåfvo oss till den lilla ön Philae. Jag gick först med shekhen och betraktade de stora ofantliga stenblock af granit, som ligga på fasta landet gentemot ön. Flera bland dem äro fullskrifna med hieroglyfer och utstyrda med figurer, hvilka äfven här hafva förlorat sina ansigten genom barbariska händer. Medan vi förvånade oss öfver de förfärliga massorna, kommo de båda Tyskarne till och jag förenade mig med dem, men shekhen lemnade sig efter, troligen för att ej blottställa sig genom spatserande med Franger. Vi gingo längs den bugtiga stranden gentemot ön och funno slutligen en båt för att fara öfver sundet. Denna båt var högst vanskaplig, hög, rankig, sammansatt af stock-ändar. Man ser af allt att folket här ej är sjöfolk. Våra Finska bönders små ökstockar uppe i landet äro vida vackrare och beqvämare, än de vanliga färjfartygen här. Vi satte oss i alla tre, roddes af 2 små gossar, och styrdes af en ännu mindre. Till styrman tager man i allmänhet den minsta, skralaste gossen; på den båt, med hvilken vi satte öfver till Elefantine, hade vi till styrman ett litet naket barn, som man sade vara 3 år gammalt och satt under toften tills det framropades. Vi kommo dock väl öfver till Philae, som är en särdeles liten, men vacker holme, ungefär hälften af Rådmansholmen vid Helsingfors. Här vexte i ymnighet tamarind emellan palmerna på de gröna stränderna, och spridde den ljufvaste väldoft jag någonsin inandats. Längre upp på ön kommo vi fram till det gamla templet, som skall vara det bäst bibehållna monument från den gamla tiden. Vi stannade först i det lilla templet åt stranden till, som står alldeles ensamt och utgör liksom en förstuga till den stora helgedomen. Liksom det stora var detta af sandsten, hvilken man troligeu släpat hit från långt håll, emedan alla bergen deromkring äro af granit. Det tycktes såsom om templet icke hunnit bli färdigt, ty blott ena väggen, och den äfven blott till hälften, var prydd med figurer och hieroglyfer. Pelarenas kapitäler, i former af palm, dompalm och lotus, voro till en del utomordentligt väl bibehållna, utarbetade i det finaste, subtilaste arbete. Några voro sönderhuggna af ilskna händer. Vi suto länge här, dels inne i det lilla lätta templet, dels utanföre på det stenpålverk, som var uppfördt på stranden och nu stod högt öfver vattnet. Derefter inträdde vi i det egentliga stora templet. Det erkännes allmänt vara det bäst bibehållna bland alla från fordom, och så tyckte äfven vi. I en afdelning af detsamma syntes ännu pelare-kapitälernas färger, grönt, blått m.m. Palmbladen voro grönt och sirligt målade, så äfven lotus; jag tyckte att det måtte hafva tagit sig väl ut, ehuru jag eljest ej vill försvara färger i sculptur och arkitektur. Men satsen torde egentligen gälla blott Grekiska konstverk, i hvilka materialet var den vackra hvita marmorn, hvilkens skönhet blott kunde vanställas af färger; annat är förhållandet med Egyptens sandsten. Äfven fresco-målningarne i taket syntes ännu till en del, äfvenså de på väggarne, samt de målade hieroglyferna. När allt detta stod nytt i sina blänkande färger, måste det hafva gifvit en högst underlig anblick, sett brokigt ut med en viss anstrykning af rolighet och humor, som väl icke motsvarat våra begrepp om storartad skönhet. De stora salarne i medelpunkten af den vidsträckta tempelbyggnaden voro välbehållna, och dit upp ledde en trappa, så väl bibehållen och gångbar som om den blifvit färdig i går, blott man hade undanröjt det fina stoftet som betäckte trappstegen. Från plafonden af denna pylon såg man öfver hela templet och kunde härifrån få det bästa begrepp om konstruktionen af en sådan byggnad. Rundtomkring på fasta landet såg man öfverallt ofantliga, imposanta stenblock och väldiga hällar, af naturens hand ryckta från moderberget och staplade på hvarandra. Bland dem här och der ruiner från gamla och från Arabernas tider, t.ex. en halfförfallen moské, som man sade profetens muezzin Delal hafva byggt. Tempelbyggnaden, på hvars högsta topp jag nu stod, var uppförd längs stranden af den lilla ön, och emedan denne sakta bugtade sig, hade äfven sjelfva byggnaden formen af ett långsamt sig krökande cirkelsegment. Detta gjorde taket snedt och gaf ett litet stötande intryck, när man såg det inifrån med dess målningar. Sjelfva hufvudrummet skall i de första kristna århundradena blifvit användt till kristen kyrka; på några af pelarena syntes äfven klumpigt inskurna kors på utskrapade Egyptiska figurer och hieroglyfer. Troligen har man denna omständighet att tacka för templets goda konservering. De inre, heligaste rummen voro alldeles mörka och intet tecken till fönster synligt, så att de i gamla tider troligen varit upplysta med lampor och ljus. Sidobyggnaderna, som äro särdeles vidlyftiga, bestå af öppna pelargångar; men dessa voro till en del ej färdigblefna, till en del öfver- och kringbyggda med nyare, dock redan alldeles förstörda lerhus, liknande de vanliga Arabkojorna. Dessa nya och fula, lergråa ruiner voro synbarligen qvarlefvor efter en liten stad. Dock tror jag knappt att Araber bott här, ty de hade intet intresse vid att här bosätta sig, emedan ön är så liten att den som knappast gifvit tillräcklig näring åt några hushåll, och i motsatt fall skulle samma intresse ännu hålla åtminstone någon åbo qvar. Men nu finnes här ingen. Troligare synes mig att kristna munkar eller prester lemnat dessa ruiner efter sig, från den tid då det gamla hedna templet inreddes till kristen kyrka. Af otidig religions-ifver föraktade dessa den del af det hedniska templet, som ej behöfdes, medan deremot Greker och Romare buro största aktning för detsamma. Dessa fula ruiner hindrade mig att rätt se de under dem begrafna ståtliga pelargångarne; under en bättre regering skulle de utan tvifvel blifvit bortskaffade, kanske också hela templet återstäldt i sin ursprungliga form. Det förefaller mig underligt att se de ståtliga byggnadernas tunga massor, jemte till dem passande storartade pelare, och dervid tänka på de brokiga, småaktiga målningarne, hvilka måste hafva gifvit templets inre ett finurligt utseende. Af det lilla jag ännu kan dömma derom, vill det synas som skulle de gamla Egyptierna hafva varit just sådana: ägt en viss storsinthet i all sin finurliga litenhet; och denna karakter skiner ännu litet fram hos de moderna Arabiska Egyptierna. Jag fick ännu ej rätt begrepp om byggnadens helhet, men det måste sparas tills jag kommer tillbaka.

Någon timme före middagen kom vår bark hit i land, vi gingo här om bord och lade ut. Vi seglade hela dagen för särdeles god och frisk vind, som dock var litet ostadig och kom än med svaga, än med starkare pustar. Vid maghrib hunno vi fram till Tefa, der stora fornlemningar ännu synas. Vi gingo upp till den nära stranden belägna byn, som till stor del är uppbyggd på de gamla ruinerna; men fingo ej reda på något särdeles, så klart och bländande än månens sken var. Jag satte mig vid ett litet sällskap Barabra., som satt utanför ett hus med sina qvinnor, samt gaf mig i samtal med dem. De berättade att ruinerna efter de gamla Kuffar voro särdeles vidsträckta här, att desse otrogna invånare blifvit fördrifna af en från floden på sin häst uppstigen shekh, kallad Shekh Elbahr, som låg här begrafven i en kobba och var byns helgon; vidare att den sandsten, af hvilken dessa tempelbyggnader blifvit uppförda, ej finnes på långt håll härifrån, utan blifvit stöpt i trädform. Man hade nemligen en form af träd, öste i den sand, gjöt deröfver ett slags vatten, hvars namn min sagesman glömt, och detta hade den verkan att sanden genast formades till sten. Han anförde såsom bevis för sin uppgift, att om man högg sönder en sådan sten, var allt inuti den ren kornig sand. Min berättare var en högst treflig pratmakare, ehuru hans Arabiska var mycket bruten. Då han sade sig vara jägare, gaf jag honom krut och beställde af honom en krokodil jemte andra djur tills vi skulle komma tillbaka.

Nov. 27.

Längre fram på dagen blåste upp vind och vi fingo god fart. Stränderna bestodo ännu länge af granit, men på eftermiddagen vidtogo sandbergen. För ofrigt hade floden här en annan karakter än i nedra Egypten, var till större delen smalare, de odlingsbara sträckorna mellan floden och bergen ganska små; ofta sköto bergen ut i sjelfva vattnet. Här lågo öar i floden, dels blotta stenar och klippor, dels fruktbart land. I allmänhet hade floden och dess stränder ett högst gästvänligt, vackert utseende, påminnande än med sin inskärgårds karakter om Turholmen och Degerön, än med sina höga nakna berg om en hafsskärgård. På stränderna stodo de vanliga träden: palmer, dompalmer, lotus och sykomorer. Vattnet liknade mera vikar och sund än en egentlig flod. Vi gingo hela dagen för god, frisk vind och hunno vid esha till en by nedanom Dekkeh, jag tror Girshe. Der stannade vi för natten, gingo upp i land och spatserade under stora planteringar af palmer, hvilka stodo i öknens gula sand, nästan utan tecken till mylla. Under dem låg byn, sträckande sig särdeles långt längs stranden. Husen stodo öppna utan dörr, och ingen menniska syntes till; jag gick längre fram i det bländande månskenet, och fann stora hopar af qvinnor, sittande tillsammans i samspråk, men inga män. Jag gick tillbaka öfver ökentrakten till byns andra ända, fann der 6 à 8 karlar sittande tillsamman, helsade på dem och begynte spraka. De berättade att byn hade föga odlingsbar jord, att hvarje sakijeh måste betala 300 piaster i skatt, samt klagade mycket öfver sin fattigdom och landets orättvisa regering. De sade att Arabiska Beduiner bo och vandra på östra stranden af floden samt stundom komma ner att köpa säd. De vore godt, gästvänligt folk, röfvade aldrig resande; om någon genom en kamels händelsevis inträffade död var nödsakad lemna sitt bagage på bergen, så behöfde han ej frukta att vid sin återkomst efter månadtal finna det borttaget. Så säkert vore det att färdas bland dessa Araber, så fruktad var pashans makt och välde, att de hellre sprungo bort och lemnade de mellan bergen qvarlemnade effekterna i fred, än att taga dessa och utsätta sig för pashans hämd och tuktan. Så vore förhållandet äfven här i Nubien; man kunde tryggt lemna hvad som helst, till och med en säck Thalrar, på stranden, resa bort, komma efter månader tillbaka, och finna sin säck orörd. Bland dem som här suto var en gammal gubbe med alldeles krithvitt skägg och högst ärevördig; då jag frågade honom om hans ålder, kunde han ej uppgifva den närmare än emellan 60 och 90 år. Det är i allmänhet mycket vanligt bland unga och gamla här, att de ej veta sin ålder. Folket var godt, välvilligt och språksamt. Då jag frågade om de hade dadlar här, hemtade man fram sådana på en trädtallrik och trakterade mig med dem jemte en liten kruka vatten. Man har ej här så många komplimenter och fromma utrop, som i Egypten, särdeles i Kairo, och som jag alltid ansett för lika många bevis på deras skrymteri. Det är sannt att folkets språk här är icke Arabiskan och deras eget förstår jag ej; men så mycket jag kunde förstå voro sådana icke i bruk. Redan deras större ärlighet och heder föranleder mig att dömma så. Dem jag såg i afton talade dock Arabiskan jemförelsevis väl. Jag satt länge hos dem och trifdes oändligen väl. En följde mig ner för att visa mig vägen, men liksom för att visa sig ej vilja tigga, önskade han mig god natt ett godt stycke från barken.

Nov. 28.

God vind, som dock på eftermiddagen lugnade så att liban måste balas. Derunder gjorde vi en spatsertur på land, som var steril öken, med undantag af yttersta flodstranden. För öfrigt på hela dagen ingenting att märka, annat än bergen af sandsten, hvilka här hade ett ännu förstördare utseende än i Egypten, ofta liksom öfverdragna med svart aska. Till natten satte vi i land under ett durra-fält, der ingen by var nära. Himmelen lyste före månens uppgång med sina granna blänkande stjernor, hade i allmänhet här under kräftans vändkrets ett olika utseende mot vår himmel. Våra nordiska stjernor hittade jag ej, ehuru jag i afton mycket sökte efter att få sigte på dem; men väl syntes Sjustjernan, Aldebaran och Orions bälte i det mest bländande, tindrande sken.

Nov. 29.

Dålig vind hela dagen; kommo efter maghrib fram till en liten by Maliki, två timmars väg nedanom Korusko. Medan vi här drucko vårt aftonthé kom till oss en Turk, som var anställd i pashans tjenst för de härigenom gående beständiga transporterna af boskap för pashans räkning. Han förundrade sig öfver att vår shekh sherif följde med Franger, och kunde ej hålla sig ifrån att förebrående fråga: också du sherif? Han gaf sig dock tillfreds när det upplystes att shekhen följde med mig, effendin. Hufvudanledningen till hans besök, såsom vi förutsågo, var tiggeri, som ock snart visade sig, ty han begärde än snus, än medicin, än krut och hagel m.m.; han blef sittande vid vårt bord, ehuru vi allsicke inbjödo honom och slutligen blott för skam skull gåfvo honom en kopp thé. Jag gick upp på land att spatsera.

Nov. 30.

Lugnt hela förmiddagen, men på eftermiddagen kom en dugtig vindpust, som gjorde oss alla litet skrämda, ty den sqvalpade svårt om vår bark, isynnerhet vid vändandet af de klumpiga seglen och deras stora råstänger. Denna pust kom från nordvest, förde oss med god fart förbi Korusko och räckte ända till aftonen; men då floden här gör en krökning rätt i nordvest, hade vi ej allenast ingen nytta af vinden, utan den försvårade äfven betydligt liban-dragningen, som äfven eljest var svår på de trädbevuxna stränderna. Sykomorer, sont, lotus och palmer vexte invid vattenbrynet och deras yfviga grenar hängde långt ut öfver vattnet. Jag mådde hela dagen illa, ansatt af en febricula och till böld öfvergående svulst i venstra käken. Hade en högst orolig natt med föga sömn, ytterligare försvårad af shekhens förargliga vana att vaka och bränna ljus hela natten. Vi lade i land för natten vid en slät, af vattnet nyligen lemnad sandstrand, der 3 andra fartyg lågo, hvilka för pashans räkning förde halm och hvete upp till Nubien.

Dec. 1.

Lugnt så att liban måste dragas. Hunno fram till Derr, en by på östra stranden. Gingo upp och besågo en Speos, eller ett i berget inhugget tempel. Det var temmeligen stort, ännu ganska välbehållet, fullskrifvet med hieroglyfer och figurer; men för öfrigt ej särdeles vackert, hvarken till inre construction eller yttre läge. Byn var ovanligt stor och ganska vacker, d.v.s. här funnos öfverallt stora palmplanteringar och flere öppna platser, på hvilkas midt stodo stora, särdeles skuggrika sykomorer. Men nästan ingenting annat stod der att köpas än dadlar. De få dåliga kycklingar och den mjölk vi fingo, voro ovanligt dyra; men dadlarne voro billiga. Jag gick upp med Hamad, en af skeppsfolket, och hade dervid tillfälle att se huru man grälade och krånglade äfven för några dadlar. I samma gård höll man på att göra bröd af tirmis, en sorts ärter; man mol ärterna på en liten handqvarn, mjölet lades i en urgröpt sten och knådades i litet tillslaget vatten med en annan sten. Jag var illamående i rheumatisk feber med stark hufvudvärk, derjemte besvärad af en böld, som stiger upp i skäggroten på venstra käken.

Dec. 2.

Hunno fram till Ibrim, en stor, särdeles långsträckt by, berömd för sina dadlar, hvilka af den få namnet 'labrimi. Vi försedde oss här med allehanda matvaror, som dock kostade mycken möda att få ihop. Landet bestod här af många öar i floden. De hade en särdeles yppig vegetation, tycktes äfven vara väl odlade. Längs stränderna ser man i rader på långa sträckor savaki, ehuru man försäkrade mig att skatten på hvar och en af dem är 300 piaster. Folket klagade öfver fattigdom och nöd, men behöfde det sannerligen icke, ty den är blott alltför synlig. Men med allt detta välsigna de pashan och önska honom långt lif, menande att om han blott sjelf såge deras små ägor skulle han ingalunda lägga på dem så stor skatt. De äro i allmänhet enkla och rena, ej förvridna af religionsläror och språk. Jag mådde i dag bättre, sjukdomen tyckes hafva gjort sin kurs till slut. Shekhen hade haft en dröm, som han uttydde till sin förmån; han hade nemligen sett shekhen för Maliki-sekten vara afliden och föras till sin graf, men han sjelf blef inbjuden att läsa bönen öfver den afledne. I min anspråkslösa shekhs hufvud spöka drömmar om kommande ära och hedersplatser; på drömmar tror han fullt och fast.

Dec. 3.

Lugnt hela dagen. Vi hunno om aftonen fram till Feneik. Gingo upp och suto hos en bland byns invånare, af hvilken vårt sjöfolk ämnade handla dadlar. Han, liksom allt välmående folk här, hade en stor mastaba framför sitt hus och i dess midt en urholkning att göra eld uti. Vi lade ved och ris i den, gjorde oss en stor eld, suto deromkring och språkade. Våra sjögossar lyftade upp sina skjortor och sprungo nakna öfver elden, roande sig länge dermed. Handeln kom ej till stånd, ty styrmannen förde ordet och kom ej öfverens med säljaren om priset. Styrman är mig en olidlig man, nöjd med ingenting i verlden, utom med sig sjelf och hvad han gör. Om aftonen, då vi ämnade gå till sängs, fingo vi en häftig vindpust från nordost, samt kommo på väg efter litet gräl och krångel med skepparen. Den räckte dock knappt öfver en half timme och förde oss föga framåt till ett ställe, der vi blefvo liggande.

Dec. 4.

Om morgonen sågo vi framfor oss det stora bergstemplet Abu Zembel, och redan på långt håll förekommo oss de ofantliga kolosserna storartade. Det drog dock temmeligen länge ut förän vi kommo fram, ty det måste gå med liban. Vi gingo först in i det mindre templet, det nordliga, som ligger invid sjelfva stranden, så att floden vid sitt flöde måste gå alldeles nära det. Ofverhufvud var det väl konserveradt, äfvensom de på ömse sidor om porten i berget inhuggna figurerna. Sedan vi hastigt öfversett det inre af templet samt dess till största delen särdeles vackert utarbetade figurer och hieroglyfer, gingo vi på den fina flygsanden, som i ofantlig massa ligger emellan båda bergen, upp till det berg i hvilket det andra templet är inhugget. Med förvåning och häpnad stannade jag framfor de ofantliga kolossbilderna, som stå två på hvardera sidan om dörren. De på högra sidan äro dock till största delen begrafna under sanden, den ena ända upp till hufvudet. Den på venstra sidan närmast dörren är hel och hållen förstörd, den andra deremot ännu fullkomligen väl bibehållen. Dess höjd torde vara ungefår lika med Uschakoffs trevånings stenhus i Helsingfors; med all dess ofantliga, kolossala storlek äro dock alla ansigtsdrag ädla och fullkomligen vackra, äfvenså dess öfriga kroppsformer, sedda på tillbörligt afstånd. Dörröppningen var till större delen tillspärrad af nedramlad flygsand, dock nog rymlig för oss att slippa in. Skepparen berättade i går, att folket plägade med flit vräka sanden ner, för att sedan bli lejda af resande till sandens undanrödjande mot god betalning. Sådant var fallet ej nu åtminstone. Inom templet i den gång, som leder till det innersta, stodo 4 kolossala mans-figurer, med utomordentligt ädla och vackra drag, dock med något tycke af Judeansigten. Ehuru ej så kolossala, som figurerna utanföre, äro dessa bilder dock ofantliga; for öfrigt ganska väl konserverade och utarbetade med den noggrannaste, vackraste sculptur. Härifrån inträder man i sjelfva den stora tempelsalen med dess pelargångar; innanför den är det lilla allraheligaste kabinettet, der på en mastaba suto 4 bilder i den vanliga Europeiska ställningen, ej i den orientaliska. De voro af ungefar vanlig kroppsstorlek, men jemförelsevis ej så väl bibehållna som de andra. På ömse sidor om såväl detta kabinett, som den stora salen, gingo mycket små sidorum; ett vid salen var långsträckt och stort, men tycktes ej hafva hunnit bli färdigt. För öfrigt voro väggarne öfverallt fullritade med hieroglyfer och figurer. Medan vi gingo der omkring, ville doktorn förklara hieroglyferna och bilderna med sina af kusinen inlärda glosor, och då ingen annan ville höra på honom, försmådde han ej att utösa sin glosslärdom på sin tjenare, hvilken bar ljuset åt honom och alltid var färdig med sitt: si signore. Äfven för sjöfolket, som kom upp för att skåda, demonstrerade han ett och annat, men de tycktes just ej ha tålamod att höra honom. Deremot drefvo de gyckel med bilderna; så t.ex. när Ismain såg de stora figurerna, slog han sina händer ihop och helsade på en af dem med orden: fi imam illa, eish haleh, vahashtinna. Konstmakaren Ali ställde sig framför en bild, och föregifvande att den ovettats på honom, kastade han med stor ifver en sko mot dess hufvud samt öfverhopade den med öknamn o.s.v. Sattler hade emellertid satt sig att teckna af templet och blef just färdig dermed, när vinden blåste upp. Vi lade ut och hunno till berget Adde på östra stranden. Det består af ensamt stående bergsgrupper i underliga former. På det berg vi först sågo funnos ruiner af en gammal lerstad; på andra sidan af det stodo på en lägre bergselätt ett stort antal små Arabiska kubbor, icke hvitlimmade, och öfverst en hvitlimmad byggnad utan kupol af en Vali. Vår Berberi sjöman sade att alla de små kubborna härrörde af profetens ashab, som kommit hit under profetens tid (!), förstört den på berget liggande staden och blifvit här begrafne; äfven sade han om två nära hvarandra stående stora berg, att de fordom hängt tillsammans, men vid sagde tid blifvit splittrade. Dessa liksom söndersplittrade berg räckte ungefär 1/4 timme, blefvo småningom glesare och glesare, öfvergingo slutligen till en slät öken, på hvilken intet slut syntes mot öster, blott här och der ännu några bergplättar såsom fortsättning af Adde.

Vid maghrib satt jag och hörde på huru den rolige Ismain berättade för den barnslige Abdonnebi huru han förslösat sin månadspenning före månadens slut; det var en liten sagoberättelse om vår resa, huru han i hvarje stad ätit allehanda läckra saker, fatir, tokmet elkadi, agur, samt druckit kaffe m.m. Det hela liknade barnjoller, men utfördes med allehanda roliga miner och rörelser, som gjorde det ganska intressant; berättelsen räckte väl en timme, men jag tröttnade ej att hora på den, utan måste ofta brista ut i fullt skratt och hade hjertligen roligt. Abdonnebi å sin sida ställde sig oförståndlig och glömsk, samt gjorde med sin naturliga enkelhet och godlynthet sin sak icke sämre än hans berättare. Senare hörde jag ännu på en saga som Abdallah berättade, egentligen för Girgavi. Liksom berättaren låg äfven åhöraren färdig till sömns, och så liflig än den förre var, kunde han dock ej hålla den andre från att slumra. Abdallah blef deröfver mycket stött och grälade, men tröstade sig då han såg att jag och några andra hörde på honom med uppmärksamhet. Nu, såsom alltid förr, fann jäg att Arabens egentliga och jemförelsevis största talang är sagan, och vanligen finner jag mera behag i en olärd, enkel Arabs berättelse, än i en inofvad muhaddits. Såväl berättaren som hans auditorium lefva helt och hållet i sagan, med personerna som deri figurera. När man obemärkt kan sitta i en sådan sagokrets, ser man rätt Arabens treflighct och älskvärdhet; men hos en af Koranlärdom förvriden shekh ser man föga Arabiskt lynne. Vi hunno om aftonen fram till Serra.

Dec. 5.

Gingo hela dagen för en jemn kultje, som utan krångel eller äfventyr förde oss vid maghrib fram till Vadi Halfa, målet för vår resa. Här lågo före oss två Fransmän, den ena läkare, nu skickad upp till sin post hos pashan i Kordofan, den andre en målare, som följde med honom. Jag spatserade länge under de väldiga, särdeles talrika palmer, som stodo på den långa men smala sträckan land emellan floden och öknen, der äfven byns ringa odlingsbara jord finnes. Jag träffade Giovanni, som äfven spatserade omkring här; han begynte himla sig öfver doktorns och Sattlers smutsiga snålhet, huru de glosade på hvarje munsbit som han satte i munnen, samt tittade i grytorna om något blifvit öfver. Han var högeligen förbittrad, isynnerhet på Sattler, och törhända icke utan orsak; äfven for shekhen hade han beklagat sig, med anledning hvaraf shekhen och jag kommo i samtal om aftonen. Shekhen prisade Giovanni högeligen, hvilket denne också i sjelfva verket förtjenar, samt slöt med att hans hjerta älskade mannen, blott, ack hvilken skada! — att han ej är muslim, ville shekhen säga, men afbröt sig och tillade blott: den som är god han är god. Sattler hade på förmiddagen sysselsatt sig med att taga porträtter af sjöfolket; de voro i allmänhet väl lyckade, men porträtter hafva i allmänhet det felet, att man ser personerna i deras helgdagsmin, soin oftast är den faddaste, ej i den man är mest van att se dem hafva.

Dec. 6.

Så snart vi druckit vårt kaffe, togo vi en liten bredvid oss liggande båt, satte öfver till andra stranden, stego der upp och begynte vandra till katarakten vid berget Abu Sir. Hela denna trakt var en förfärlig öken, med temmeligen djup sand, som försvårade gången; här och der höjde sig bergtoppar, äfven till största delen förvittrade eller förvittrande till sand. De bestodo af lös sandsten, som nästan kan plockas sönder och liknar Nilens lera, styfnad och stelnad i massa. Dess olika lager och skifvor skimrade ofta i de grannaste färger, än var rosenrödt, än violett, än gråhvitt den förherrskande färgen. Jag tog upp lösa stenar och då jag gned dem mot berget, gingo de sönder i fint mjöl, gifvande vacker skrifsand. De små klippöarne, som bilda sjelfva forssen eller shellal, bestodo af röda sandstens-hällar (som jag tror), ehuru de utvändigt sågo alldeles svarta och glänsande ut, troligen af vattnet och luften samt kanske leran, som under långa sekler oupphörligt spelat omkring dem. På sina ställen hade floden afsatt sin rika lera längs stränderna samt emellan de svartglänsande klipporna; der vexte tamarisk, dompalmer och buskvexter, som gåfvo skären och stränderna ett nätt, trefligt utseende, dock ej jemförligt med shellal vid Assuan. Vi uppstego på berget Abu Sir, som lodrätt reser sig öfver den betydligaste forssen. Här hade otaliga resande inhuggit sina namn. Berget var högt och dominerade en särdeles vidsträckt utsigt, närmast öfver forssen, som låg derunder samt var längre och vidsträcktare än den i Assuan, men icke så mäktig, ej heller så vacker. Dess klippor lyste svartglänsande i solen, men bestodo i allmänhet af små, obetydliga stenblock. För öfrigt hvart helst man såg syntes den tröstlösa, enformigt gula öknen, afbruten på sina ställen blott af hälft förvittrade bergtoppar. I synkretsen längst mot söder syntes Semne-bergen, hvilka nu lyste liksom blåa öfver den oändliga öknen och togo sig särdeles väl ut. Mot norr syntes närmare oss Vadi Halfa med sina palmer och små odlingar, det enda gröna på hela den långa sträckan, med undantag af att flodens närmaste stränder voro betäckta med sträft, grönt gräs och små buskvexter. Berget sjelft, som jag stod på, var remnadt och brustet, samt gaf godt tillhåll för vilda dufvor, som flögo omkring här i otaliga skaror. Jag satt på branten af det brustna berget och såg ned i det under mig brusande, framforssande vattnet; det svindlade för mig ej så mycket af höjden, som af tanken att det stycke jag satt på äfven kunde behaga falla ned och föra mig med sig. En frisk nordvestvind afkylde middagssolen och åstadkom en behaglig luft, såsom på en mild sommardag hos oss, ehuru vi nu hafva den 6 december, hvilket jag knappt skulle kunnat tro om jag ej vetat det. Jag satt länge njutande af luften och den egna, på sitt sätt sköna utsigten, under det Sattler satt på sin målarestol och aftecknade den vackra nordliga utsigten öfver Vadi Halfa och den delen af shellal. Emellertid hade vår båt seglat upp och väntade oss vid ingången till forssen. När Sattler kl. omkring half tre blifvit färdig, begynte vi vandra tillbaka. Vår vandring hit från landgångsstället, under det stall pashan uppbyggt för sina boskapstransporter, hade räckt i 2 timmar på en högst besvärlig väg genom djup sand och öfver berg; tillbaka behöfde vi ej gå mer än omkring en half timme för att hinna vår båt. Sedan vi sagt farväl åt shellal, dit jag troligen aldrig mera återkommer och dit jag ej heller längtar, satte vi oss i båten och kommo till barken omkring kl. 4. Sedan shekhen köpt sig dadlar, för att utdela bland vänner vid sin återkomst till Kairo, lade vi åter ut och begåfvo oss på återväg. Barken hade emellertid fått annat utseende; stormasten var nedtagen, köket flyttadt fram i fören, årorna satta i ordning och allt färdigt till rodd. Ärorna voro förfärligt klumpiga, nästan oslöjdade stockar, med skaftet lika tjockt som bladet; jag beklagar hjertligen de stackare, som måste röra dessa hela dagen igenom. Men det förhåller sig härmed, som med allt annat i Egypten; hvad menniskan gör sig besvärligt eller ej förstår lätta, det underhjelper här den milda naturen. Man behöfver ej annat än låta åran sjunka i vattnet, så för strömmen båten nedåt med god fart. Under rodden sjunges nästan oupphörligt, dels blott skrik, dels ock egentlig sång; dervid följes bruket att en först sjunger en sats, och efter dess slut falla de öfriga in i chör, vanligen med några bestämda, oföränderliga ord, t.ex. he 'arafal jalla, eller om sången är en längre sats eller mera melodisk, med en vers bildande en mening. Solot eller recitativet är vanligen extemporeradt. Shekhen försäkrar mig att detta manskap i allmänhet ej förstår sig på sång, att det ofta är förtjusande att höra sådant sjöfolk som kunna sjunga. Sannt är också att bland vårt folk finnes ingen som har dräglig röst; de äro dock sjelfva muntra vid sin sång, och torde genom den glömma sina tunga åror. Det går med stor lätthet nedför floden, ehuru dess ström för ögat ej synes vara särdeles stark. På den korta aftonstunden hunno vi ett godt stycke fram och togo i land under en liten by. Der hörde vi dugtiga dunsar af pukor, hvilka sade oss att här firades bröllop eller omskärning. Vi gingo upp till platsen, derifrån ljudet hördes, och funno en mängd qvinnor roande sig med dans i en palmlund, bildad af höga palmer och emellan dem uppvexande små palmbuskar. Man hade upptändt två ganska betydliga eldar af torkadt palmris, hvilket brinner och ger låga ungefär så som vårt enris. Blott några få Berberi-karlar voro tillstädes, men de stego äfven upp och började dansa med sina qvinnor. Dansen var högst enkel och ej särdeles vacker, bestående nästan blott i gång och små rörelser på hufvudet och kroppen. Dervid klappades händerna flitigt, hvilket här i allmänhet är ett nödvändigt accompagnement till all dans och sång. Tjockt damm steg upp från den stoftiga marken, upprördt af de dansande. Jag var redan förut trött af dagens långa vandring, lemnade derföre snart dansplatsen, gick ner och lade mig.