Okt. 2.

Gick efter 'asr ut ock stannade i kutubijeh kos shekh Mustafa, för att handla på Hagi khalifi, men han ville ej slå af ännu. Jag köpte dock i dag ett vackert manuscript af Divan Hafis på Persiska. Han lofvade hemta åtskilliga rara böcker till öfvermorgon. Sedan vi ätit och druckit kaffe vid våra pipor, begaf jag mig ut ensam till Hanafi och min muhaddith Bejomi. Med allt hvad jag här och i Petersburg äflats med Arabiskan, hör jag dock ännu nästan hvarje minut ord, som jag ej förr hört och som jag ej förstår; då jag om nätterna vid vår suhur frågar shekh 'Ali om dem och andra, drar han fram han en ny, ännu större hop af likbetydande ord. Denna rikedom på ord och benämningar för hvarje liten bisak samt hvarje obetydlig tankenyansering, finnes säkert ej i något annat språk; en ny Kamos vore verkligen af nöden att samlas ur folkets mun nu, förän det kanske genom snart instundande blandning med främmande folk och språk låter en del af sitt språks stora rikedom gå förlorad.

Okt. 3.

Satt hemma hela dagen och arbetade. Efter vårt maghrib mål och esha gick jag ut. På vägen i Azbukijeh hade jag, liksom ofta förr, tillfälle att se och höra huru folket skrattar åt och gör narr af den Europeiska sången. Det kom nemligen på gatan en ung Europé, sjungande med ganska hög stämma en Italiensk aria, med språng och passager. Två 15-åriga Arabiska pojkar, som mötte honom, började gapskratta åt hans sång och härma den ganska väl. Detta har jag ofta hört förut. Det är ock ej underligt, att den oftast så fladdriga Europeiska sången ej kan anslå den vid sin vanligtvis klagande och allvarsamma sång vana Araben. Det förundrar mig dock att man har ej ännu blifvit mera van vid den och vid Européer. Jag har till och med i Azbukijeh-allén samt andra trakter af Kairo, sett hundar, som erbarmligen skällt på den Europeiska syrtuten. Jag gick ner och satte mig hos Hanafi, dit efter omkring en timmas väntan shekh 'Ali kom med shekh Abdallah. Yi blefvo sittande här länge, men jag tröttnade af det långa sittandet såväl här, som hemma hela dagen. Jag steg derföre upp, lemnade de båda shekherna och gjorde min vanliga tur genom Khamsavi samt Nahhasin hem. Samtalet hos Hanafi gick allt ut på dels Koran, dels frågor i Fikh, vid hvilka man i allmänhet rätt ser Arabens spetsfundighet och sofisteri lysa fram, vid sidan af hans fromma, aldrig disputerande ödmjukhet och lydnad för Koran.

Okt. 4.

Satt hemma ända till 'asr, då jag enligt öfverenskommelse begaf mig till kutubijeh och handlade äfven Persiska böcker af shekh Sejid Mustafa, Sedan jag hade handlat och redan stigit ner från hans lilla bodas mastabeh, samt ännu språkande med honom bad honom hemta åt mig vissa böcker, fick han helt hastigt och oförmodadt en allvarsam mörk min, blandad med det vilda uttryck man ofta ser hos Araben, samt frågade mig om det var sannt, som jag föregaf, att jag var Tsherkess. Han såg härvid särdeles barsk ut och det var ej utan att jag blef litet häpen öfver den oväntade frågan; jag frågade honom tillbaka med det vanliga: Eish ma'na. Härpå, sedan han tyckts bli försäkrad om sin ogrundade misstanke, berättade han sig härom natten haft en dröm, i hvilken han tyckt sig stå färdig att räcka mig en bok innehållande grundlärorna af Islam, men plötsligen blifvit hindrad af en osynlig hand, som hållit hans hand tillbaka. Ehuru jag flitigt upprepade de vid dylika tillfällen brukliga ord, såsom: kheir in sha allah m.m. kan jag ej neka, att jag stod der något häpen öfver den underliga drömmen. Man tror här i allmänhet mycket på drömmar och litar på dem. Om shekh Mustafa eljest hyser misstankar mot min Islam och hvarifrån han kunnat få dem, vet jag ej. Sedan jag gjort min handel och satt ut dag att åter komma tillbaka, för att se på andra böcker dem han lofvade hemta mig, gick jag hem, der jag stannade ända till esha. Då gick jag ut och begaf mig till det lilla cafét, der den gamla muhadditen Bejomi berättar sina sagor. Här blef jag sittande till midnatt. Händelsen med shekh Mustafa gaf mig ohumör för hela dagen, såsom alltid då man trängt in på min föregifna Islam.

Okt. 5.

Gick kort före 'asr till Prunner, för att ännu begära af honom en bok. Jag satt en stund der och läste tidningar, medan han var sysselsatt med några patienter och en Italiensk läkare. Han har antagit något högst förtroligt i sitt uppförande mot mig, men derjemte det mellan främmande vanliga, fadda sättet att taga en under armen och i band &c. Härifrån gjorde jag en liten promenad i Azbukijeh-allén och vidare inåt det egentliga Muski, der jag förut föga varit. Här synas präktiga Frangiska hus, i samma smak som man ser dem i Alexandria och redan i södra Frankrike. Vek sedan i förbigående in i den Armeniska kyrkan. Utåt gatan ser man af denna stora och vackra byggnad blott en lång slät vägg, utan prydnader eller grannlåt, men inuti är den en ståtlig byggnad. Här, liksom i Muski, hade jag tillfälle göra den anmärkning, att de kristnas byggnader alltid ha något eget propert i sig framför musulmäns. Det är liksom i Europa Engelsmäns hus ha det gemenligen framfor andra nationers, såsom jag tror. Jag gick dock ej in i kyrkan, der man nu just höll på att sjunga någon messa eller dylikt, utan vandrade blott på gården omkring byggnaderna. Slutligen frågade mig en Arabisk tjenare hvad jag ville. Han tog mig för en muslim och började ganska vänligt förklara mig de kristnas bruk vid sin gudstjenst, tala om deras kibleh och mambar &c. Rundtomkring kyrkan inåt en liten qvartergata stå flere vackra byggnader, som det tyckes privata hus, från ett af hvilka jag hörde en kanon spelas af skicklig hand. Härifrån gick jag hem och blef hemma sittande till långt efter vårt _maghrib_mål och esha, ända till kl. efter 3 à la Turque. Jag gjorde nu min vanliga tur, först ned till Hanafi, och sedan till min gamla muhaddith Bejomi. Här blef jag sittande ända till midnatt. Shekh 'Ali har flera dagar varit på ohumör, sedan han hört att jag ej var sinnad köpa någonting nytt för den instundande högtiden eller 'id essoghajàr, under hvilken det är oundvikligen nödvändigt för hvar och en att bära något nytt klädesplagg. Han hade nemligen då väntat något sådant äfven för egen räkning. Jag var således tvungen att bjuda honom pengar och gaf honom som vanligt en guinéa. Då jag frågade om han härmed vore belåten, svarade han den vara tillräcklig till utgifterna för hushållet, men att hans gibbe var utsliten och han behöfde en ny. Jag var så nödgad ge honom ännu en guinéa, och kunde ej annat än hjertligen beklaga honom, att han, nästan såsom en betjent, måste liksom tiggande begära sig en ny öfverklädnad af mig, som i sjelfva verket är mycket fattigare än han. Gud låte mig dock aldrig komma i sådan ställning till en annan, som den, i hvilken han står till mig.

Okt. 6.

Sedan vi slutat lektionen, gick jag ut, tog mig en åsna i Ghorijeh och red upp till citadellet. Under vägen gjorde min åsnedrifvare den anmärkningen att Masr är fullt med moskéer, att man ej behöfde taga många steg för att komma från den ena till den andra, och att detta är baraketha, en bland de välsignelser som Herren sändt öfver denna så högt beprisade stad, i hvars beröm invånarne öfverhufvud äro outtömliga. Min åsnedrifvargubbe i dag var dock ej särdeles talträngd, men tycktes vara en braf man och from muslim, begynte till och med göra mig frågor i religion och fikh. Vi färdades uppåt på den här jemförelsevis breda gatan, och förbi särdeles många moskéer, af hvilka isynnerhet i denna trakt finnes ett stort antal. Uppkommen på citadellet steg jag af vid den nya moské, som bashan nu håller på att bygga på platsen der fordom Selaheddins palats skall hafva stått; af detta sednare synas ännu dels grupper af fyra, dels ensamt stående väldiga granitpelare. Sjelfva platsen är utomordentligen väl vald, med den friaste, hela Kairo och Nildalen dominerande utsigt. Jag stannade länge, isynnerhet på SV sidan och vid vestra knuten, samt fröjdade mina ögon med anblicken af den så ofta sedda, men aldrig ledsnande utsigten. Sjelfva moskéanläggningen är verkligen storartad och praktfull, väggarne och pelarne beklädda med här ur bergen uthuggen alabaster, ofta på sina ställen utmejslad till vackra figurer i upphöjdt arbete. En midtpå den yttre af pelargångar omslutna gården eller shahn stående hanafijeh utmärkte sig isynnerhet för sitt granna arbete i den ännu grannare, brokigt ådriga alabastern. Den inre, egentligen till bön bestämda portalen är, som vanligt, betäckt med tak och i stor, väldig styl. Dock tyckte jag äfven här att den yttre glansen och prakten trädt i stället för det ursprungliga, stora och enkla. I alla fall blir det ett ståtligt monument efter dess byggare, ehuru han sjelf ej torde komma att se det färdigt. Utanföre, såväl som inne, var allt i fullt arbete och verksamhet; jag glömde det obehagliga gnisslande ljudet af stensågarne, för nöjet att se menniskors flit och idoghet. Sedan jag dröjt här temmeligen länge, steg jag åter upp på min gumpande åsna och red förbi den stora, väldiga, redan hälft förfallande gamla moskén af Kalaan, med sina 2 liksom af grön porcelaine öfverdragna minareter, samt förbi kastellet, på hvars ena ända nu en telegraf står. Vi redo ut genom den lilla slottsporten, som leder förbi kaserner och derutanför belägna usla soldatkojor; derpå öfver sanden till berget Gujushi. Här lät jag mitt ök vänta vid foten af berget och steg sjelf upp. Det var ganska besvärligt, isynnerhet på de ställen der lös sand och grus betäckte sjelfva berget; ty här måste man sätta foten säkert, för att ej slinta ner med det ofta ramlande gruset. Jag hittade dock liksom en väg och kom lyckligen upp på den släta, vida bergsplatån, der den halfförfallna moskén Gujushi står, samt ett stycke der ifrån den nya, af en stark mur omgifna byggnaden för krutfabriken. Jag gick in i den på höjden och nära branten stående moskén, der nu vinden spelade och susade med underligt ljud, i den omkullblåsta och hälft aftoppade minareten. Dörren in till sjelfva moskén är på NV sidan och ofvanom den en särdeles vacker, fullkomligen välbehållen kufisk inscription. Sjelfva byggnaden, såsom ämnad blott till bönehus och en helgedom för helgonets samt hans slägts multnade ben, var ej stor, dock ganska vacker. Här var en utomordentligt lätt och härlig luft, uppfriskad äfven af en måttlig NV vind, som gjorde andetagen särdeles lätta och ljufva. Jag spatserade här ännu litet omkring på den släta bergsplatån och såg nu friare öfver det jag sett från kastellet, hvilket nu på sin betydliga höjd låg under mig, som en låg kulle. Jag steg sedan åter ner, för att gå in i de grottor och bergshålor jag nedifrån alltid betraktat med så stor nyfikenhet. Jag vandrade mellan bergets underligt formade lager, af hvilka somliga sköto väldigt ut och bildade liksom ett tak för mig på långa sträckor. Såsom jag äfven här tyckte, voro dessa lager ursprungligen granit, öfverdragna med ett lager tunn kalk eller annan gråaktig sten. På somliga ställen var berget öfverdraget, liksom med en tunn skifva, af någon sorts saltart, så att det såg alldeles ut som hvitlimmadt. Jag vandrade här med ett särdeles nöje, men det var ej utan att hufvudet då och då svindlade af mina långa vandringar i höjden på fastande mage nu eftermiddagstiden, och troligen äfven för hiskligheten att gå på ofta högst smala stigar med bergets lodräta stupor under ögonen. Med allt detta fann jag dock ej vägen in till grottorna, som nedifrån sågo så underliga ut. Jag gick således åter ned, men då jag åter härifrån skådade uppåt grottorna, kunde jag ej hålla mig att ännu en gång försöka den besvärliga uppstigningen. Ehuru jag äfven nu ej hittade vägen till de grottor, dit jag ville, föll jag in på en annan väg, som ledde till några andra grottor, Vägen var smal, gick ofta på små i berget uthuggna trappsteg och ledde slutligen till liksom ett galleri framför sjelfva grottorna. Jag inträdde i dem, de voro här blott 2, liknande små kamrar med väggarne liksom hvitlimmade af naturen, särdeles snygga och nätta, samt så höga att jag fullkomligen väl kunde stå rak i dem. De behagade mig särdeles genom sin snygghet och den behagliga svalkan, jag tyckte att med en matta på det släta bergsgolfvet man hellre kunde trifvas här, än i snuskiga, mörka fum i Arabiska byar, ja hellre tillochmed än i de flesta hus i Kairo. Jag sökte härifrån ännu en gång att komma på vägen till de grottor, dit jag först ämnat mig och som tyckas mig stå midti graniten, men förgäfves. De stodo der liksom otillgängliga för vår tids berg- och merg-lösa slägte. Jag steg således ner och gick längs foten af berget, med mina ögon oföränderligen fästade på dess underliga grottor och dess väldiga, groteska former. Jag steg åter smått uppåt närmare dess fot och träffade här en halfsvart Arab, som gick i vall med några getter. Jag gaf mig i samtal med honom och erfor att han var väktare och tjenare åt ett helgon Sejid 'Abdallah el maghavri. Jag bad honom föra mig in i helgonets makam och fann honom dertill högst beredvillig, naturligtvis i förväntan på en drickspenning. Vi stego uppför den låga sandhöjden, som ligger vid bergfoten; på densamma äro hus uppförda för bashans soldater, af hvilka en del bo här, troligen såsom väktare öfver det i berget gjorda kruthvalfvet. Vi kommo upp till foten af sjelfva berget, förbi min följares hus och här öppnade han för mig dörren till helgedomen. Jag blef alldeles häpen och slagen af förvåning, då jag inträdde och såg framför mig ett stort rymligt hvalf inuti sjelfva berget, med tak och golf af berget. Vi gingo öfver berggolfvet, liksom genom ett förrum afstängdt från det inre rummet, som utgör ett ännu större hvalf; i dess innersta hörn står sjelfva helgonets graf, allt i granit. Äfven framföre sjelfva grafven står ett stort granitblock, i form af en väldig turban och framför den 2 små granitlampor. I det yttre, genom ett trädstakett afdelade hvalfvet, voro flera grafvar för helgedomsväktarens förfäder, hvilka alla, liksom han, härstammade från helgonet. I en upphöjning, murad i form af de här vanliga grafvarne, sade min följare helgonets husgeråd vara förvarade. Jag frågade honom hvem och hvad detta helgon varit och på hvilken tid ungefär han lefvat. På mina frågor fick jag, såsom jag vill minnas, svaret att han varit sultan och lefvat för omkring 560 a 570 år före vår tid. Han räknade efter, föran han gaf mig detta senare svar, men jag vet ej på hvilken kalkyl han stödde sig. Shekh 'Ali, som jag vid min hemkomst vidare tillfrågade om mannen, sade honom vara välkänd och berömd, men kunde ej ge mig något besked om honom alls. Hela hvalfvet, der han låg begrafven, omfattade en vidd af ungefär hela vår societetshusbyggnad, och behagade mig utomordentligt. Vid utgången blef jag omgifven af min följares alla barn, en skara tror jag af 6 eller 8, bland hvilka jag dock ej gaf en slant åt mer än 2 och sednare åt en med sin mor kommande, af hennes man skickad pojke. Min följare, som fick 2, gick med mig ut och nedför den lilla backen till sina får. Jag frågade honom om grottorna i berget och fick svaret, att de voro från aflägsnaste tider, då gjorda och bebodda af fromma heliga män, hvilka i dem offrat sin tid uteslutande åt Herrens dyrkan och tjenst. Jag frågade honom om de voro från Islams tider eller derförinnan, men han tycktes ej ha reda derpå, sade blott att de voro från långa, gamla tider tillbaka. Jag nästan tror att de ej äro från Islams tid, ty det låg ej i denna religions natur att dyrka Herren så. Jag begaf mig nu småningom på återväg, sedan jag först kommit öfverens med min följare, att en dag komma tillbaka och hemta honom, för att föra mig omkring på bergen. Jag kom hem i god tid före maghrib och skildes från min åsnedrifvare väl utan gräl, men emedan vi kommo i vexling, kunde han ej underlåta att, såsom alla hans kolleger och det mesta folket här, tigga en femma till bröd. Jag blef sedan hemma till efter esha, då jag gick ner till Hanafi och blef en stund sittande hos honom. Härifrån gick jag, trött som jag var, upp till Muaijads moské, steg genast uppför trappan och satte mig på hasiran invid shekhen för Bejomi dervisch-orden, hvars medlemmar här göra zikren. Emedan jag senast, då jag var här med Dittel, gifvit denne shekh en piaster, blef jag utomordentligt väl och vänligt emottagen med handslag samt flitigt upprepande af de vanliga complimenterna, genast uppvaktad med en kopp kaffe och anmodad att stoppa min pipa, den vi rökte i kompani med en annan gammal bredvid sittande shekh. Jag hade ej sutit länge, föran man till min förargelse slutade zikren och kom ut från moské-förstugan på trappan der vi suto. Bland de utkommande var en gammal man, som oupphörligt uppmanade att läsa fathe för än den ena, än den andra, troligen för i deras orden såsom helgon dyrkare shekher; deribland igenkände jag högst få namn, bland dessa dock deras hufvudshekh och ordningsman Bejomi. Härunder insamlade han af de kringsittande slantar, under det de läskade sina efter zikren skorriga strupar med kaffe, som bjöds omkring i den stora mängden med blott 2 koppar, bland hvilka en var söndrig, så att den ej inrymde mer an högst en half af de här vanliga små kopparne, och just denna föll på min lott. Härunder kom, af de i förstugan qvarblifne, den ena efter den andra fram och föredrog en lofsång öfver profeten ganska vackert, isynnerhet den som först uppträdde. Härunder ropades i slutet af hvarje rytm, som vanligt, af auditorium allah! allah!; eller vid nämnandet af profetens namn, som tidt och ofta skedde, allahu salli va sallim aleih; eller om det var något särdeles vackert ställe, uppmanades sångaren till da capo med: doli keman keman fi'ardek. Slutligen närmare midnatten och elabrar-adan, då sångarena hvilat och läskat sig med kaffe, ställde de sig åter på shekhens uppmaning upp i zikr-rund. Jag trädde in i förstugan, ställde mig äfven i ringen, råmade från strupen, så djupt det var mig möjligt: allah, samt runkade på hufvud och kropp, i samma takt som de öfriga; deri leddes vi af en äldre i hopen, som vid hvarje taktförändring angaf takten med sakta klappning med händerna. Till vårt tutti sjöng en mureshid vackra solon och jag fann mig verkligen såväl intagen af sjelfva zikren, som road af min ställning. Det räckte dock ej länge fÖrän man slutade och började sjunga Herrens 99 epiteter, till godt slut på lofsången. Som jag i dem ej var hemma, vek jag af och gick ut. Vid afskedet af shekhen, i hvars hand jag ej stoppade någon penning, tyckte jag hans hand var kallare än vid helsningen. Dock hade jag kort förut, då jag kom ut ur moskén och satte mig på hans hasira, fått många loford, att jag vore af ahl illah och ragil selah. Härifrån gick jag hem, verkeligen muntrad och uppiggad af zikr, men högst obehagligt hes och rostig i halsen af mitt starka frambråkande af allah.

Okt. 7.

Steg bittida upp och begaf mig till det Grekiska klostret eller kyrkan i Goanijeh. Jag träffade här 2 äldre, feta och frodiga gubbar, med långt gråttblandadt skägg, hälft knorligt, af hvilka den ena talade och förstod Arabiska. Honom frågade jag, om här nu funnes någon liten karavan till berget Sinai. Han började göra mig allehanda frågor och sade att någon sådan ej funnes, var i allmänhet något kortordig och snäsig. Af hans frågor, äfvensom af den Grekiska han talade med den andra presten, förstod jag att han tog mig för muslim och i allmänhet för en misstänklig person. Som jag dock lät dem förstå att jag vore kristen, blef gubben litet pratsammare och tjenstfärdigare, samt bad mig hemta en tezkere från min konsul och i dagen lägga hvad jag vore för en man, då skulle han se till hvad som kunde göras. Här har man ännu ej kommit så långt, att man låter hvar och en färdas huru och hvart han vill, man måste känna mannen och hans syftemål. Jag kan ej neka att jag, nu liksom förr, var högst besvärad af den dubbla role jag här spelar, att än nödgas uppträda som muslim, än som kristen. Sedan jag kommit hem och läst med shekh 'Ali, gick jag åter ut till Köhler, men han tycktes vara vid dåligt humör, såsom äfven Amin agha, på hvilken jag helsat vid förbigåendet i kansliet. Jag blef ock ej länge hos honom, utan gick ned och gjorde en liten tur i Azbukijef-allén, der en frisk vind blåste den ljufvaste doft ur acacieträden. Handlade sedan i Muski ett par små pistoler och äfven på en klocka. Kom sedan genom Khamsavi och Nakkasin hem. Då vi sedan vid suhur språkade vid vårt thé, föreslog jag honom att vi en af dessa dagnätter skulle göra en khatme, eller ock zikr, hemma här. Han blef synbarligen särdeles intagen och nöjd öfver propositionen, såsom jag hade förutsett, samt lofvade genast i morgon bestyra härom. Han tycktes verkligen vara saligt glad häröfver, blef särdeles pratsam och uppspelt, så att han satt alldeles ovanligt länge uppe hos mig.

Okt. 8.

Gick ut efter vår lektion på eftermiddagen och gjorde en temmeligen lång vandring genom Davadijeh åt Darb elahmar till och genom Ghorijeh. Det är nu öfverallt ovanligt stark rörelse på gatorna, af folk som handla, ty hvar och en måste köpa sig något till den nu instundande festen. Vek i förbigående in i Kutubijeh till shekh Mustafa, som åter visade mig åtskilliga nya manuscripter, afven en liten i Malta tryckt geografi, den han bjöd ut åt mig för några piaster. Jag började för ro skull gäckas litet öfver den af otrogna tryckta boken, han instämde rätt hjertligt deri och sade: ser du skillnaden mellan de rättrogna och de otrogna? de förstå sig ej rätt på någonting, ty de äro ej på den rätta och ensamt saliggörande vägen. Så tycktes han nu ej haft någon ny dröm om mig, eller ock gjorde han dessa anmärkningar blott för att försöka och fresta mig, såsom jag förut tyckt mig finna hos andra af hans trosförvandter. På hemvägen träffade jag en fattig fikih, som satt på en mastabeh med några gamla luntor. Jag satte mig vid honom, frågade och tittade på hvad han hade. Det var af intet värde, men jag kunde dock ej underlåta att taga en liten afhandling. Såsom han sjelf sade och i sitt uppförande visade, tog han mig för sahib 'ilm och sahib elkoran, kallade mig mebrok och gaf mig derföre den lilla resalen för ett högst ringa pris. Jag frågade om åtskilligt af hans land och familj, han var särdeles nöjd, som det tycktes, och kysste mig på handen högst ödmjukt när jag gick, såsom det vanliga tecknet på den högaktning man visar shekher och vetenskapsmän eller rättare Korankunnige män. Efter esha gick jag ner till Hanafi och satt en stund hos honom, medan jag drack en kopp sockervatten; satte mig sedan i cafét och hörde på min gamla Bejomi.

Okt. 9.

Vaknade först vid middagen, något trött och svindlig. Gick ut på bestyr för att hemta några små behof till aftonen. Gjorde först en liten vandring i Azbukijeh och uträttade sedan, hvad jag hade att uträtta. Kom hem vid 'asr och hade ej länge väntat, förän de beställda fokaha kommo samt började khatmen. Som de alla, i anseende till Ramadan, äfven voro sysselsatta i andra hus, aflägsnade de sig i tur, sedan de läst och sjungit hvar sin del. En sådan khatme har särdeles stor likhet med en musiksoirée hos oss. Liksom på en sådan, om der finnes två ungefär lika goda spelare, de alltid litet gnabbas och krusa med hvarandra hvem som skall spela första stämman, så äfven här bland jemngoda fokaha hvem som skall börja och hvem sluta med att sjunga slutkasidan. Liksom man hos oss hör musici kriticera andra musici och mästare, samt sällan hör dem tala särdeles godt om andras föredrag och konst, så blefvo äfven här, dels lefvande, dels hädangångna fokaha mönstrade af dem som voro hos oss. Liksom de första qvartetterna alltid gå trögt och tråkigt, så äfven läsningen här, isynnerhet under Ramadan, då fokaha fastat hela dagen. Liksom musici i allmänhet dricka punsch, så fortäres kaffet här till största omåttlighet; liksom våra musici efter slutad soirée vanligen hafva en glupsk appetit, så äfven fokaha, hvilka äro kända och beryktade derför; liksom hos oss handklappningar och bifallsyttringar, så här vid hvarje rhytms slut ett högt och allmänt utrop af: allah! allah! eller: tajibja fula, eller då en shekh slutat sin tur: akbal allah; liksom på våra soiréer pratas och skrattas af auditorium under sjelfva föredraget, så äfven här och i ännu högre grad. Äfven fokaha sjelfva, under det de läsa, afbryta ofta sin läsning för att kasta in en qvickhet i de andras samtal, eller höra på något skämt som yttras; här liksom i allt i detta land gå lättsinne och allvar invid hvarandra. De shekher vi hade i afton, nästan de bästa och berömdaste i Kairo, voro särdeles muntra och ofta verkligen qvicka, ehuru två de bästa voro blinda. Utom shekh 'Ali och jag voro inga andra åhörare än shekh Abdallah och en annan ung shekh från Ghamri, jemte Valad Mohammad, som tjente till uppassare. Jag gjorde allt mitt till för att shekh 'Ali skulle låta kaffet och mandelsherbeten flitigt gå omkring, hvarmed shekherna tycktes vara särdeles belåtna, äfvensom med futuren vid maghrib och suhur närmare morgonen. Isynnerhet kunde de ej nog prisa mandelsherbeten, den de med särdeles begär och snålhet slukade. Vi åhörare läto naturligtvis icke störa oss i vårt samtal, ehuru vi som oftast måste utropa allah, allah; jag dock föga, emedan jag ej kan intas eller på något sätt förtjusas af Koranläsningen, såsom jag verkligen gör det af en zikr. Sedan allt var slut och shekherna gått, kom shekh 'Ali in till mig och satt en stund, uttömmande sig i beröm öfver den härliga natten, liksom värdinnan plägar göra hos sin man efter en väl slutad ståtlig bal. Jag hade haft ganska tråkigt hela natten och blifvit trött af det långa sittandet.

Okt. 10.

Gick bittida ut om morgonen, tog en åsna i Mergush och begaf mig upp till Sok esselah, Köpte mig några lcnlor för mina små pistoler och begaf mig till fots, då jag ej kom öfverens om priset med min hammar, upp till citadellet genom Bab asab, der jag såg den Tyska målaren, som jag härom aftonen träffat hos Prunner, sittande för att taga af Hassans moské. Jag gick in i den gamla väldiga Kalaon moskén, för att se på den. Man hade nu inrättat den till en verkstad för snickare samt afdelat den i flera skilda, större och mindre rum, i ett af hvilka voro 2 Italienska snickare just under sjelfva den stora kupolen. Jag dröjde dock ej länge här, utan begaf mig ut åt bergen och först till Abdalla Maghavris grafhvalf, der jag häromdagen kommit öfverens att träffa den karl som sist öppnade det för mig. Jag träffade nu en ung man, som jag tillfrågade om den jag sökte. Han gjorde mig som vanligt frågorna hvad jag ville och sökte, men då jag i förargelsen ej upplyste honom derom, bad han mig vänta en stund i grafhvalfvet, der invid porten 2 goda mastabe stå. Jag satt här en stund och njöt af den härliga svalkan i hvalfvet, då en äldre prydlig man kom in och helsade på mig. Jag blef flat att ej igenkänna i honom den man jag sökte, så mycket mer som man hade väckt honom ur hans middagssömn, hvilket man här aldrig gerna tillåter sig. För att slippa honom väl, gick jag in till shekh Walis graf, låtsade göra min zijaret, samt tömde sedan åt gubben alla de slantar jag hade i min pung och gick ut. Jag gick längs berget, förbi vägen som leder upp till krutfabriken, och förbi den derunder liggande förunderliga stendalen, hvilken är full af större och mindre stenblock, liksom nedfallna från det ofvanom liggande berget, vid något utbrott af eld eller någon annan mäktig förstöring. Toppen af det ofvanom liggande berget ser ock verkligen ut som en rödaktig askhög, kanske är det en gammal utbrunnen vulkan. Jag följde berget, hvars fotås och närmaste öfra lager äro öfverdragna med en sorts hvitgråaktig sten, till utseendet liksom bildad af flytande och med ens stelnad Nil-sand-blandad lera. Här i foten äro förunderliga grottor, bildande stora hvalf, uppburna af väldiga pelare, grannt formade i mångahanda stil, mest som jag tyckte närmande sig den zirliga Korintiska. Taken i dessa hvalf äro af samma hvitgråaktiga stenöfverdragning särdeles vackert, liksom krusigt, utskifvade. Inni dessa grotthvalf var en ljuf behaglig skugga och det nästan förundrade mig, att menniskor ej inrättat dem åt sig till boningar. I ett af dessa hvalf lågo tvenne åsnedrifvare med en hel hop åsnor, som föra sand härifrån till staden. Jag gaf mig i samtal med dem och frågade dem om vägen upp till berget. De afrådde mig ifrån att stiga dit upp och skrämde mig med att der funnes 'arab. Jag vandrade här länge omkring och gapade med förundran på det konstfullt formade berget, i hvars klyftor och sprickor kråkor samt andra foglar nästade. Vinden susade väldigt öfver toppen, små svalor svajade muntert förda af den, och mig grep längtan att komma dit upp, då jag äfven högst uppe på sjelfva branten såg en stor, som det tycktes i graniten, dels af naturen, dels af menniskohand huggen grotta. Jag började ock stiga upp, men fann snart vägen stängd af tvärt utskjutande, skiflika lager af berget, samt såg mig nödgad att vända om. Jag började bege mig åt staden till, ifrån hvilken jag nu kommit temmeligen långt bort. Jag kom först till begrafningsplatsen, som sträcker sig härifrån ner till Kaid Bey. Här finnas vackra grafvar och minnesvårdar mest öfver Awlija, sultaner och i allmänhet berömda män. Jag träffade här 2 män, som lågo i sanden i skuggan af en vägg. Desse voro färdiga att öppna för mig grafvarne och föra mig omkring, men då jag på frågan om de kunde vexla mig ett stycke af 4 piaster fick svaret nej, och i Maghawri gifvit bort alla mina slantar, fann jag till min stora förargelse mig nödgad att slå detta besök ur hågen för i dag. Man förde mig i en shekhs kobba, omkring hvilken var en liten meda och en mosalla. Jag tvättade dammet bort af mig, men vattnet var så salt, att jag ej kunde svälja det, huru törstig jag än var. Sedan jag gått in i mosallan, gjort min middags och 'asr bön, samt sett på den fula, brokiga, i bondsmak målade kobban och sarkofagen för shekhen, begaf jag mig på återväg. På en grafdörr försökte jag mina pistoler och steg sedan upp på de förfärliga sandhögarne, som närmast på alla sidor omgifva Kairo. Här förundrade jag mig nu, liksom genast då jag första gången steg hit upp och sedermera alltid, öfver dessa högar, hvarifrån de sjelfva kommit och bildats, samt ännu mer hvarifrån den oändliga mängd stycken af sönderslagna krukmakarkärl kommit, som här ligga öfverallt. Jag satte mig på den högsta toppen, som helt och hållet dominerar Kairo samt dess omgifning, fröjdade mina ögon med den härliga utsigten och min kropp med den friska luften och vinden. Efter en stund steg jag ner i den lösa sanden, som bildade en temmeligen brant sluttning och gjorde nedstigandet särdeles besvärligt. Kom hem en stund före maghrib och fick besök af ormshekhen 'Ali, som börjar något besvära eller ledsna ut mig. Han frukosterade med oss här, rökte och drack kaffe. Efter esha gick jag ner till Hanafi. Medan jag sträckte mig der på en serir, kom en fet väldig Turk med en mager, gammal, grå skäggig Arabisk shekh sherif. De satte sig på en serir nära mig och jag hade så tillfälle att se, huru usla Araberna här äro i deras förhållande till och uppförande mot de högmodiga Turkarne. Araben här är i allmänhet mera bildad än Turken, isynnerhet i de jemförelsevis mest respekterade ämnena, såsom Koran och Fikh &c., äfven är han i allmänhet klokare och förståndigare; men med allt detta är han en ödmjukt krypande tjenare infor Turken. Den gamla grönturbanade shekhen vågade knappt öppna sin mun, om ej tillfrågad af den dumdryga Turken, ej stoppa sin pipa, om ej bedd af honom o.s.v. Jag kunde ej hålla mig från att helst på något sätt visa Turken min missaktning, sträckte makligt ut mina långa ben på soffan, liksom till sömn, och gnolade någon visa. Detta pars förhållande till hvarandra påminte mig om mitt tråkiga och alldeles mot min vilja uppvexta förhållande till min shekh. Jag orkade dock ej länge se härpå, utan steg upp och gick bort, gjorde min vanliga vandring genom Khamsavi, förbi Azhar och Hassanein, der jag dock till min förundran ej fann någonting annat, än mycket folk sittande i cafén, ehuru det i natt var den andra af de 3 betviflade nätterna Kadr.

Okt. 11.

Man höll på att tvätta i dag och jag fann mig nödgad sitta hemma ända till 'asr, då en af mina hvita koftaner hade torkat. Då gick jag ut till Bokty, tog penningar och köpte mig nu slutligen ett ur, som jag så länge varit i behof af. Gjorde sedan ännu en vandring till Ghorijeh och Muaijad. Vid vår aftonfrukost, som var högst tarflig, var shekh 'Ali vid särdeles dåligt lynne och jag förmodade att orsaken dertill, såsom alltid här till folkets ohumör, var den fatala penningbristen. Jag ledde talet på den gibbeh han skulle lägga sig till vid festen, och han berättade nu att han köpt kläde och gifvit det åt skräddaren samt att kostnaderna voro särdeles stora, belöpande sig till 200 piaster. Jag kunde verkligen ej spendera på honom mera från min kassa, som jag sjelf behöfver så väl och som ingalunda är stor, förundrade mig således blott öfver dyrheten. Vid esha gick ner till Azbukijeh, for att låta vinden och friska luften blåsa bort, om möjligt, den hufvudvärk och svindel, som plågat mig mest hela dagen. Köpte på vägen en liten ananas för en piaster och förtärde den; så god den än smakade mig, tycktes min mage ej väl kunna förtära den, ty den qvalde mig och jag befann mig särdeles illa. Hela aftonen luktade mina fingrar deraf liksom våra smultron och ännu följande dagen satt lukten litet qvar, till och med sedan jag tvättat mig. Af alla frukter bli dock våra vilda smultron för mig de bästa. Satt mest hela aftonen och natten hos Hanafi. Vid vårt morgonmål berättade mig shekh 'Ali, som kom från shekh Shihab, att Sejid Ali, min gamla betjent, kommit tillbaka från Alexandria, der han uppehållit sig denna mellantid, och att han troligen skulle komma hit i morgon. Ater en tiggare, som jag fått på min fattiga nacke. Gud gifve jag väl vore borta härifrån.

Okt. 12.

Gick kort efter middagen ut till Prunner och fick af honom den utlofvade listan på mitt tillämnade lilla resapotek, jemte en karta öfver Egypten och Petreahalfön. Han visar sig i allmänhet särdeles tjenstvillig och bemöter mig med all möjlig förekommande artighet. Gick derifrån till Issef, som säger sig nu vara färdig att resa till Damjat, för att börja och sluta samlingen af Egyptens foglar för vårt anatomiska kabinett. Träffade här äfven Wrede, som jag ej sett på lång tid. Gjorde sedan en vandring genom Azbukijeh-allén och började bege mig på hemväg genom Khamsavi. Vid förbigåendet vek jag in i Kutubijeh hos shekh Mustafa, som visade mig åtskilliga af här tryckta böcker, bland andra en anatomi med temmeligen dåliga planscher. Jag frågade honom liksom förvånad om denna vetenskap vore helal eller haram, och han svarade mig, efter en liten stunds tystnad, med särdeles eftertrycklig och vigtpålagd stämma: haram. Han vill packa på mig både skräp och godt för temmeligen höga priser. Jag kunde dock ej underlåta att taga af honom en sorts Arabisk geografi i manuscript för vårt bibliotek, ehuru något dyr och äfven med nymodig stil. Efter maghrib, sedan vi smält maten med en kopp thé, gingo vi ner till vår Ghamri moské, gjorde der först vår maghrib bön, suto sedan i ett sällskap af 5 à 6 andra shekher, som satte sig bredvid oss, och väntade tills esha bönen sjöngs ut från minareten. Vi gjorde så vår esha bön något afsides från den öfriga församlingen, derpå den under Ramadan oss åliggande teravih bönen, bestående af 20 knäböjningar med 10 tekbirah, samt derefter ännu 3 knäböjningar, vitr, hvilken senare dock i Shafi och Maliki sekten är något olika med den i min föregifna Hanafi sekt. Det var ej utan att de täta knäböjningarne, i allmänhet hela bönen och ceremonin, tröttade mig något samt bragte mig i svettning. Sedan allt var slut, gjordes handslag med hvar och en af oss 4 med orden: akbal allah, såsom vanligt vid fredagsbönen. Vi språkade ännu en stund med shekherna och begåfvo oss sedan ut. Jag gjorde först en temmeligen god spatsertur i Azbukijeh-allén och gick sedan till Hanafi, der shekh 'Ali satt väntande mig. På hemvägen stannade vi ännu litet i shekh Sultans 'attar-bod och pratade med honom. Vid vårt nattmål och derefter, då vi drucko kaffe, gnolade shekh 'Ali mycket på sina vanliga gnolord: ma li siva kar' liba bika hilah-lain roditto ejjo babin akra'o, troligen för att öppna samtalet till en anhållan om mynt, som han sannolikt behöfver till den i öfvermorgon börjande festen. Han tycktes verkligen vara trängd att tala, men kom dock ej fram med något. Han talade om allehanda bruk vid festen, huru man är tvungen att gifva pengar åt de herrars betjenter, hvilka man besöker, huru hvar och en af en familj, från den största till det minsta dibarn, kommer sjelf eller frambärs af sin mor och fordrar högtidsgåfvan, 'adijeh (?), som alltid består i penningar. Omkring detta och andra bruk vid festen vände sig hela vårt samtal, ty jag kände dem alla från Lane.

Okt. 13.

Rörelsen var stor på gatorna, af folk som köpte upp sina förnödenheter till festen, isynnerhet voro bodarne fulla med salt fisk, som i morgon hvar och en måste äta och som nu spridde en högst obehaglig lukt åt alla håll. Barn sprungo omkring och ropade: i morgon är fest, ungefär såsom hos oss barnen säga: i morgon afton är julafton. Barnen äro dock till det mesta lika öfverallt i verlden, glada och sorgfria — mannen måste gå så långa mörka gångar mellan religionens, vetandets och verldsvillornas daglÖsa labyrinter, för att ändå till sluts, om han skall lyckas komma till ljuset igen, träda ut genom samma dörr han gick in, samt längs samma första solljusa väg som han vandrade in i mörkret. Gubben vet nu först värdera och kan rätt se solens klara och värmande ljus, sedan han fått trefva omkring i det fuktigt kyliga mörkret. Men ej allenast barnen tyckte jag fröjda sig här på förhand öfver morgondagens högtid, äfven de äldre tycktes göra det af hjertans grund, ej såsom hos oss likt kusken åt smällen; de hade redan i dag användt omvårdnad på sin klädsel och tagit sina bästa slarfvor på sig. Ty desse ha ännu ej hunnit in i labyrintens mörker, der det just är likgiltigt huru den vandrande är klädd. Hvad mig beträffar så har jag ej laggt mig till något nytt plagg af min klädsel. Jag köpte en dolk i dag, och gubben, som jag köpte den af, sade sig förlora 4 piaster på detta köp; han gaf den mig blott som she lillah ja ramadan, för den instundande festen och för att i mig få en kund. Med alla dessa försäkringar tror jag han bedrog mig på 4 piaster. Jag vandrade litet omkring och kom hem en god stund före maghrib, då jag af shekh 'Alis nedslagenhet alla dessa dagar tvangs att ge honom ännu en guinéa, så nära jag ock härvid tog mig sjelf. Efter maghrib gjorde jag en tur till Azbukijeh och derifrån hem genom Khamsavi och Nahhasin. Gatorna voro i afton jemförelsevis toma, men folket mycket sammanträngdt i cafén och isynnerhet i barberarstugor samt badhus. Med denna dags maghrib var nu ramadan slut, i moskéerna hörde man ej i afton teravih bönen, icke heller Koranläsning i privathusen. Det var nu i allmänhet tystare, såsom vanligen äfven om thoredagsaftonen och qvällen före någon högtid. Nära vid vår port fann jag vid hemkomsten shekh 'Ali sittande med sidenhandlaren Shihab utanför vår muzeijins lilla butik. Jag satte mig bredvid dem och hörde shekh 'Ali vara inbegripen, nu som alltid, i en berättelse från Koran och dess förklaring, anförande derjemte hadither af deras profet samt andra språk och visdomsreglor. Vi gingo dock snart hem.

Okt. 14.

Bittida om morgonen vid solens uppgång kom shekh 'Ali upp till mig och väckte mig från min bästa sömn. Men det var i dag högtid och vi hade i går kommit öfverens om att gå i Ghamri moskén samt der göra vår festbön. Jag steg upp, började rusta och kläda mig. Härunder hörde jag de många tekbirat, som utropades af hvarje förbigående under hans gång till moskén, äfvensom 7 tekbirat från minareten. Jag hann sålunda ej bli färdig till bön i moskén och blef derföre stilla hemma, tills shekh 'Ali kom tillbaka. Nu upprepades mellan oss de redan om morgonen vexlade festgratulationerna och andra komplimenter. Shekh 'Ali var klädd i ny koftan och ny gibbe eller faragijeh (gibbe med vida ärmar); klädningen var särdeles vacker, som jag tyckte nästan för god och rik för en man, som äger alldeles ingenting, utan för närvarande åtminstone jemte hela sin familj lefver nästan helt och hållet på min bekostnad. Men fåfängan i detta afseende är här ej mindre än hos oss, jag får taga mig sjelf om näsan med min förebråelse till shekhen. Vi åto en god kahkeh, drucko kaffe i hans ka'ah, gingo sedan ned och satte oss i portgången. Hit kommo snart våra grannar, först gubben Abdallah komashi och småningom den ena efter den andra från Ghamri samt det öfriga grannskapet, så att vi voro ett sällskap af 10 personer inom en ganska liten stund. Med hvar och en kommande vexlades den vanliga högtidsgratulationen: kulli sanah vainta tajib, med svaret: vainta tajib in sha allah, eller med dess variationer och andra komplimenter. Bland de gratulerande var äfven vårt stadsqvarters shekh elhareh. Han var en särdeles stor pratare, sedan han helsat och satt sig vid kaffepannan, ur hvilken han delade ut åt de närvarande, fick ingen komma till tals utom han. Han hade rest mycket omkring i Syrien, samt talade vidt och bredt om der begrafna profeter Moses och Jesus m. fl.; vi blefvo dervid som oftast anmodade af någon bland de närvarande att recitera el fathe för den eller den profeten, slutligen för dem allesammans. Vid det han fortfor att tala, kom han äfven till de kristnas förhållande och ställning i Syrien, huru de t.ex. i Damask ej fingo rida en häst samt på mångahanda andra sätt voro tillbakasatta och utsatta för folkets förakt, utbrytande ofta i handgripligheter. Häröfver fröjdades storligen de närvarande och de talade om huru förut (och för ej så länge sedan) detsamma gällt här i Kairo, beklagande att dessa gamla goda tider nu äro förbi. Det plågar mig alltid svårligen att nödgas stillatigande åhöra sådant tal; det är upprörande att se detta folks köld och dumma stormodighet mot ett dem så öfverlägset slägte och dettas religion. Jag dröjde ock derefter ej länge nere; de började jemka sig bort den ena efter den andra, ehuru allt nya gratulanter i förbigående kommo in, drucko en kopp kaffe och gjorde sin felicitation. Jag gick upp i mina rum och började fundera på listan öfver medikamenter för mitt lilla resapotek. Gick sedan ut en stund efter middagen. Alla som man nu mötte voro klädda i nya eller åtminstone i sina bästa kläder rentvättade. Roligast var att se barnen: gossarne vredo på sin nya tarbosh, jemkade på sin nya sa'bot, tittade ner på sina nya gula bulgha eller merkob och gingo stolta fram på gatan. Flickorna, isynnerhet de små, svängde på sina långa vida ärmar och sina än vidare byxor. Äfven på de äldre, så väl karlar som qvinnor, märkte man den förnöjdhet och den stolthet som ett nytt plagg vanligen inger dess bärare, liksom pockade han på att bli dömd efter ordspråket: som man är klädd så blir man bädd. För öfrigt såg man dem nu nöjda sitta eller gå och röka sin pipa, till och med mången ridande. Ät alla håll hörde man kulli 'am vainta tajib och svaret derpå, äfven jag gjorde samma gratulation i det jag passerade några grannbodar. Dock var det ej synnerligen mycket folk ute i dag, åtminstone på den väg jag följde till Muski och Azbukijeh. Det är här, liksom hos oss, vanligt att tillbringa första dagen af festen hemma i sitt hus och först andra dagen börja vandra. Jag gick ned till Azbukijeh-allén, träffade der den gamla långa Grekpresten, med hvilken jag gjort bekantskap uti min snusbod, och satte mig med honom i mitt vanliga Grekcafé i hörnet af allén. Han är hemma från Drusernas berg, tyckes vara en god man, talar om sitt land och sitt folk samt roar mig med sina berättelser, ehuru hans Arabiska låter helt annorlunda än det här talade språket. Medan vi suto kom en hans bekante, en Kopt, och satte sig bredvid oss. Vi blefvo så en stund sittande att språka vid vårt kaffe och vår pipa, då Grekpresten steg upp, men jag ännu blef sittande en stund med Kopten. Till min förargelse var han nyfiken nog att fråga mig om mitt land och min religion; oaktadt alla undflykter och krokgångar blef jag till slut tvungen att säga min tarika vara islam. Jag gick derifrån en stund efter 'asr och vek in i apoteket, der jag såg några res-apotekskistor för en basha, som voro utomordentligt vackra. Det var alltännu tyst på gatorna, isynnerhet i Muski och trakten deromkring. Efter maghrib gick jag ut och gjorde min vanliga aftontur till Hanafi. Öfverallt der jag gick fram var tyst och tomt på folk, aftonen liknade fullkomligt en juldagsafton hos oss. Bodarne voro till största delen stängda, liksom under hela dagen, och i följd deraf var det mörkt på gatorna. Caféna voro ej heller alla öppna, blott några få och äfven de toma på folk. Jag satt ungefär en timma hos Hanafi, men äfven hans serirer voro toma. Jag hade i allmänhet hela dagen ganska ledsamt, såsom vanligen hemma hos oss en högtidsdag, så mycket mera som jag på intet sätt kunde deltaga i folkets fröjd. De under hela ramadan bannlysta fanalzerna voro framhafda i afton och man var nödgad bära en sådan.

Okt. 15.

Gick bittida ut och sedan jag vandrat en stund åt Azhar till för att komma till Bab el mugavirin, men ej hittade dit, tog jag en åsna, som förde mig ut genom stadsporten till den derutanför belägna begrafningsplatsen. Det var stor trängsel på gatorna af folk, som strömmade ut och in, till och från denna karafeh; vägen och luften var alldeles höljd i damm. De buro stora långa palmqvistar, blomsterbuketter samt korgar med mat och förfriskningar. Alla klädda rent och i sina bästa kläder, gjorde de med sina vackra ståtliga palmqvistar ett högst vackert hvimmel. På sidorna af gatan stod folk, som bjöd ut till salu dessa qvistar och blommor, samt bildade så längs väggarne en vacker trädgård. Ute på sjelfva platsen, dit man kom fram mellan de stora sandhögarne, var lifligheten och rörelsen stor. Här satt folket vid sina afledne anförvanters grafvar, dels under, dels utan något tält eller annat skjul, och bredvid dem de lejda fokaha, som läste sin Koran. Det materiella tycktes dock mera sysselsätta dessa små kretsar än det religiösa, ty de hade alla sina matkorgar och sin kaffepanna, samt tycktes förnöja sig mera häraf än vid åhörandet af Koran. Omkring samlade sig äfven andra fattiga, som i dag vanligen ej förgäfves tiggde sig till några kahk eller annan provision. I de större ommurade och med gärd försedda grafplatserna för familjer suto likaledes fokaha, men isynnerhet i shekhers och awlijaers små kobbor, der de bättre shekherna och 'olema voro församlade samt firade de hädangångna med läsning af Koran. Jag råkade, då jag steg af och började gå häromkring, först på en sådan liten kobba och var alldeles färdig att stiga in; men då jag der såg en stor samling af, som det tycktes, förnäma shekher, hvilka suto vid en präktig kaffepanna, vände jag om. Jag vandrade nu öfver den stora och folkfulla karafen, som i jemförelse med de andra gömmer de flesta fromma shekhers och avlijaers ben, samt begaf mig till den lilla byn Kaid Bey. Här gjorde jag först min zijaret hos Kaid Bey sjelf, i hans vackra, välbehållna moské och kobba. Jag hade varit här en gång förut, men då om natten, så att jag ej kunde se all den ståt och prakt, som här är nedlagd. Golfvet och en stor del af väggarne äro inlaggda med hvit och svart marmor, så väl i moskén, som i kobban, hvilken sednare är stor och väldig med hög kupol. Här inne såg jag den mäktige Mamluck sultanens Koran, i stort, nästan oformligt format, men med vacker stil och rikt utsirad med guld. Härinne visades äfven 2 stenar med spår af profetens båda fötter i hvardera; de voro naturliga urholkningar i stenen, liknande fotbladet med dess tår, ej verk af menniskohand, såsom jag tyckte mig märka i Tanta. Den ena stenen tycktes mig dock mera likna 2 händer och jag tror man äfven sade mig (i en annan moské) att det skulle vara profetens händer, ehuru min Cicerone här försäkrade att de båda voro spår efter fötter. Den ena stenen var täckt af en liten messingskobba, i likhet med Ka'aba. Allt var här ståtligt samt vittnade om de fordna Kairo sultanernas prakt och makt. Härifrån begaf jag mig vidare inåt sjelfva byn, eller rättare den förfallna lilla staden, och upphanns på vägen af en välklädd man, ridande en qvick och vacker åsna. Han helsade mig med selam, gaf sig i samtal med mig och vi följdes åt till en sultan Ashrafs stora präktiga, ännu välbehållna kobba. Vi inträdde äfven här, liksom i Kaid Bey, först i en stor mosalla, liknande en liten moské. Den var alldeles tom, utan member eller annat som vanligen ses i en moské, och tycktes sålunda ej begagnas till bön. Allt var dock här väl bibehållet, väggarnes och golfvets mosaikarbeten vackra och fullkomligt synliga. Den härinnanför belägna kobban var utomordentligt vacker, kanske den vackraste jag sett, genom dess imposanta höjd och den enkelhet, som öfverhufvud herrskade i den stora prakten. Allt var rikligen, i konstiga och mångfaldiga former, belagdt med mosaik af marmor i brokiga färger samt andra ädlare stenar och perlemor. Isynnerhet var kibleh särdeles konstfullt arbetadt i mosaik. Framför sjelfva maksoran, hvilken här liksom i Kaid Bey och Berkok var af enkel hvit marmor, står en marmorpelare, ungefär 2 hufvnden längre än jag, med liksom en turban och fullskrifven med Arabiska, innehållande, såsom våra ciceroner sade, den hädangångnes historia och dödsår. Man sade att denna pelare var af den salige sultanens längd och vi förundrade oss öfver det hädangångna slägtets starka och väldiga kroppsbyggnad. Detta är i allmänhet nästan det vackraste monument från fordna tider, som jag sett här, äfven ett bland de bäst bibehållna, ty senare händer ha här ej klumpat något till af sin uselhet. Härifrån begåfvo vi oss till den längst i Öster af denna rad belägna, ännu välbehållna kobban och moské-byggnaden af sultan Berkok. Det är en stor, väldig moské, innehållande långa rader af rum och boningar för alla som höra till moskén. Här tyckes äfven nu bo mycket folk, ty oss mötte i den lilla porten, som leder in hit, en stor hop i högtidskläder prydda, till en del särdeles nätta, flickor och qvinnor. Vi gingo in öfver den stora vida gården till den pelargång, som är bestämd till bön med dess mamber, och på hvars begge sidor stå 2 kobbor, en för sjelfva sultanen och hans manliga afkomlingar, en midtemot för hans gemål och andra qvinnor. För oss öppnades sultanens kobba. Den var stor, väldigt hög och derigenom högst imposant, såsom äfven för sin stora enkelhet. Här var föga eller intet af granna mosaikarbeten. I sjelfva grafvens fotställning, hvilken var af den här till alla grundvalar begagnade, smått pipiga, granitartade sandstenen, syntes 2 större och en mindre urhålkning. I den lilla var litet vatten, som ciceronen sade sig hafva laggt dit föregående dagen; han föregaf att detta vatten, nu blandadt med den heliga sultanens grafs stoft, skulle ha en undergörande god verkan på sjuka Ögon, eller såsom han sade: om den sjuke dermed smörjer sina ögon, tager Herren i hans hand (rabbona jakhad bido). Af de 2 andra urhålkningarne hade den ena större kraft, att förvandla deri öst vatten till undergörande botvatten för hjertat (lilkalb), d.v.s. (som jag tror) för alla slags åkommor af moderpassion; den andras vatten verkade undergörande och botande på sjuka och trötta knän. De 2 senare voro nu toma, men af den lilla, som innehöll litet vatten med tjock bottensatts af damm, tog jag litet och smorde mina ögon. Vi gingo nu bort, ty i qvinnornas kobba, dit vi tittade in genom ett framförstående trädskrank, ansågo vi, såväl som våra ciceroner, det ej mödan värdt att gå in. Dessa 3 sultaners mausoléer, jemte en ännu något aflägsnare belägen, men nu af bashan till krutmagasin begagnad kobba med moské, äro de enda som blifvit bibehållna och konserverade. De öfriga, som äro många och ännu i sitt förfallna tillstånd imposanta, begagnas till stall för kameler, då här packas upp och aflastas varor, komna ifrån och gående till Suez, samt till boningar för deras drifvare och dessas familjer, eller äro de utan all omvårdnad lemnade till sitt förfall. Men huru väldig är ej ännu denna grafstad, huru öfverträffar den ej vida den ömkliga karafeh, de brokigt utmålade kobbor och bönehus, som Kairos nuvarande eller senast hädangångna slägte uppfört åt sina helgon och vördade shekher på platsen Mugavirin! Det var hit jag redan de första dagarne af min vistelse i Kairo begaf mig, och denna grafstad har jag sedan alltid betraktat med stort nöje från höjderna häromkring; sedan har jag så ofta hört Européer tala om den och kalla den Kalifernas grafvar. Utkomne på den härinvid liggande ökneslätten, skilde jag mig från min följare. Han var en bland de Araber, som tala Turkiska och som jag alltid så mycket fruktar, emedan de alltid tala till mig på Turkiska, då de på min Arabiska igenkänna mig för en utlänning, och jag då ej kan svara dem tillbaka på Turkiska. Sedan jag gjort en liten tur, vände jag om på den väg han tagit, gerad till Babennasr. Här var folk på grafvarne till lika stort tal, som på andra begrafningsplatser och isynnerhet på sjelfva vägen, som går härigenom. På sidorna af den voro tält uppslagna till cafén, och i dem dansade khoval - för öfrigt de vanliga folkförlustelserna af kava, sångare &c. Trängseln var här så stor, att jag knappt kunde komma fram på min åsna. Jag lyckades dock slutligen tränga mig igenom folkmassan och kom hem en stund före middagen. Sedan jag hemma hvilat och ätit med shekh 'Ali, som varit ute hos sin hustru (hvilken åter jemte sin syster, liksom alla Kairos qvinnor, tillbragte största delen af dessa dagar i eller vid sina anförvanters grafvar), begaf jag mig åter ut en stund efter 'asr och gick till Köhler. Jag fann honom ej hemma, men blef dock sittande i hans rum med hans mor, att språka om hennes yngre, från Alexandria med den Ryska briggen afresta son, hon på Italienska och jag på Franska. Snart kom Köhler sjelf hem och ehuru han sade sig vara alldeles nedslagen och sorgsen öfver sin hunds i dag morgon timade död, tyckte jag honom dock vara vid särdeles godt humör. Snart kom ock hans Engelska språklärare Hamilton och jag lemnade dem snart. Härifrån gick jag till Azbukijeh, till den Engelska skolan för att fä mig en liten Engelsk bibel. De många portvaktare, som stodo här, frågade med folkets vanliga frågvishet hvad jag ville och hvem de skulle anmäla hos elkhavage elkebir. Då jag slutligen sade mig behöfva böcker, förde de mig till en mu'allim i skolan. Skolan var stor och vacker i Engelsk stil. Jag fick ej här hvad jag ville och blef slutligen uppförd till den stora herren Lieder. Jag talade till honom Tyska, emedan jag visste detta vara hans modersmål. Han tog mig äfven på mitt språk för en Tysk, tills jag på hans frågor upplyste honom om att jag var Finne. Talet föll på lärda ämnen in orientalibus, hvari han tycktes vara något hemma. Jag satt en lång stund hos honom och han förekom mig artig, dock tycktes det mig att äfven han, såsom jag någon gång förr märkt hos en reformert kyrkolärare, hade en stor portion affekterad och inöfvad enkelhet. Han förebrådde sin gode vän Fresnell, hvars fru lefver i hans hus, för det ringa han åstadkommit i sitt författarskap samt för hans Fransyska flygtighet och ostadighet att hasta från ett till annat; prisade deremot storligen Lane, och sade honom, hvilket jag redan länge förmodat, nu vara sysselsatt med utarbetandet af ett Arabiskt lexikon, hvars like ej skulle finnas i något språk, enligt Lieder. Han talade vidare om huru Petreiska halfön, oaktadt alla dess förtjenstfulla beskrifvare, ännu behöfde undersökas. Hvad som förundrade mig hos denne man, liksom hos andra Européer här, var att han ej talade bättre Arabiska, ehuru han länge varit här och äfven vinnlagt sig derom. Han gaf mig en liten Engelsk bibel, som jag önskade, och tog ingenting för den, emedan den var begagnad. Härifrån kom jag gerad hem och det var äfven tid dertill, ty det hade redan lidit närmare maghrib. Gjorde vid esha en liten spatsertur till Azbukijeh samt derifrån tillbaka genom Khamsavi och Nahhasin. Det var särdeles tyst och tomt på gatorna, blott i några få cafén syntes folk.

Okt. 16.

Gick ut några timmar före middagen och tog nu vägen upp åt citadellet. Bodarne, som i förgår alla, i går de flesta, varit stängda, voro nu till största delen åter öppnade och folket tycktes nu småningom komma tillbaka till sitt vanliga lif före ramadan. Uppkommen till citadellet kunde jag ej hålla mig från att åter gå in i den ståtliga moské, som bashan håller på att bygga, och fröjda mig såväl öfver den vackra alabastern, hvarmed väggarne och kupolerna beklädas, som öfver den präktiga utsigten. Jag dröjde dock ej länge förän jag gick tillbaka och vek in på sjelfva citadellgården, der en stor hop soldater vräkte sig längs väggarne, väntande order möjligen af bashan till en parad eller annat. Jag gick åter ner till Romeile, der gungor funnos (dock ej till så stort tal som i går vid Babennasr), jemte andra förlustel ser och mycket folk var församladt. Jag gick häri genom utan att stanna, vek af inåt qvarteret och kom slutligen genom porten Gabr ettavil ut på Sejide Nefises begrafningsplats. Äfven här var mycket folk församladt, gungor och andra förlustelser funnos, sötsaker, matartiklar, småsaker och grannlåter voro utlaggda till salu, dock ej i så stor skala som vid Babennasr. Jag gick förbi grafvarne, i och invid hvilka qvinnor och karlar suto med kaffepannor och matkorgar, tillbaka till Romeile. Besåg bashans lilla menageri af några vargar och lejon samt en vildkatt och begaf mig i sakta mak tillbaka. I Ghorijeh såg jag huru en liten, kanske 15-årig, Arabpojke ovettades på en nosrani, som jag tror en Jude, för det han ridande en åsna i förbifarten hade stött Araben. Han gick på alldeles förfärligt med sitt ovett och hotade att reta upp el muslimin mot honom. Juden stod alldeles tyst, jag vet ej om af rädsla eller af förakt, och visade sig lugn, men det gjorde mig ondt att se honom, såsom jag å andra sidan ej kunde annat än skratta öfver Arabens dumma högmod och putslustiga grötmyndighet, ty han visste sig vara säker och ej behöfva frukta en Jude. De usla Araberna här taga sig ännu då och då en min af sin gamla myndighet, liksom den nya bandhunden, när han händelsevis slipper lös, kniper sig ett får tills han blir rätt qväst. Likväl äro de här qvästa, såväl af Turkar, som pä sätt och vis äfven af Frangerna. Vid Nahhasin stannade jag och såg på en Turkisk qvacksalvare, som satt på gatan med ett litet bord framför sig, fullt af små bleckdosor innehållande medicamenter. Han var omringad af ett stort antal patienter, isynnerhet qvinnor, som en efter annan bad honom titta sig i ögonen. Han tog mest af en större bleckdosa, som innehöll en halfflytande smörja, med sitt pekfinger och smorde dem in i ögonen; eller gaf han sitt medicament i en liten tom bleckdosa i pulver- eller annan form, som jag tyckte, åt dem han ansåg kunna betala litet bättre. För öfrigt tyckte jag han antog samma vigtiga min som våra Eskulapii söner, ty med en hastig blick på patienten låtsade han genast förstå sjukdomen. Jag tänkte på mig sjelf, att äfven jag kanske komme en gång att sitta så på gatan, utbjudande mitt qvacksalveri, och bemärkte nu på förhand huru ungefär en muslim qvacksalvare hade att bete sig. Jag kom hem ganska trött, och det granatäpple jemte dadlar, som jag åt vid min hemkomst med en liten bakelse, smakade mig särdeles väl.

Efter maghrib suto vi och språkade om skilsmessan mellan vänner, ty shekh 'Ali börjar nu misstänka att jag har någon resa i hågen, såsom ock fallet är. Vid esha gick jag ut och gjorde en tur omkring Azbukijeh-allén, som nu var belyst af den lilla månskifvan, särdeles klart och ljufligt.

Okt. 17.

Gick bittida ut på bestyr, först till en kaffasi för att beställa mig en kaffas till resan. När jag kom ut derifrån hakade Sejid Ali i mig och uppehöll mig på gatan med de vanliga komplimenterna samt berättelser om hans färd till Alexandria &c. Vidare gjorde jag en förfärligt lång vandring upp till Tailon, invid hvars moské man sade mig skulle finnas pistolbälten. Jag stannade här i en liten bod, satt länge språkande och ventilerande med 3 à 4 gubbar, utan att dock få hvad jag önskade. Detta var för öfrigt en nästan alldeles okänd trakt för mig, jag vet mig ej mer än en gång färdats här fram med åsna. Öfverallt såg man förstörda hus och ruiner, i bredd med de fula röd- och hvitrandiga Turkhusen, men i jemförelse med trakten af Sejide Zejneb färre hus af en äldre, ännu god smak. Med oförrättadt ärende kom jag härifrån gerad hem närmare middagen. Sedan jag språkat litet med shekh 'Ali, gick jag åter ut och lägrade mig i mitt gamla middagscafé hos Greken i Azbukijeh. Medan jag satt här, slog sig ned vid mig en Kopt, som kände mig från den dag jag var i Masr el 'atika, för att begära tillstånd att se Nilmätaren. Han satt länge språkande med mig och samtalet gällde först vetenskapens förfall i Kairo. Härmed mente han hufvudsakligen elilm elrohani, en slags trolldomsvetenskap, hvari han sade att ännu i hans ungdom en Maghrabi Hagi 'Omar här hade utmärkt sig. Han hade sjelf sett honom förvandla papper, som han hållit i sin egen hand, till silfver, jemte andra underliga saker. Det var, trodde han sig veta, med sådana konster som Kairos gamla herrskare bestridt sina kostnader och samlat sina skatter. Det var skada att sådana ej funnes nu och att ingen vinnlade sig om dessa vetenskaper. Hans far hade varit läkare och arbetat i kemin, detsamma var hans broder nu äfven; om han här skulle finna en sorts hvit antimon, så mente han sig kunna göra silfver och allehanda goda saker. De som nu visste hvar guld och silfver funnes i bergen, vore Frangerna, hvilka resa omkring och taga åt sig dessa ädla metaller, men lära ej andra hvar de finnas. Sålunda tyckas de kristna Kopterna här fullkomligen dela sina Arabiska landsbröders fördomar. Han var foröfrigt nu utan tjenst, sedan det behagat bashan att indraga hans och en annan hans kamrats göromål i divan, frågade mig derföre om jag visste någon, som kunde ha behof af och employera honom. Tiden hade härunder lidit öfver 'asr, jag steg upp och gick hem. Efter vårt _maghrib_mål gick shekh 'Ali och jag ut till hans svåger, Hagi Khalil, en gammal man, kanske omkring 70 år, som sett Fransmännens tid här och hade mycket att berätta derom, äfvensom om andra små politiska förhållanden, t.ex. Grekernas krig mot Turkarne. Han instämde med så många andra här i stora loford öfver Fransosernas välde, öfver deras rättvisa, samt den jemlikhet, de iakttagit mellan muslim och kristen. Härigenom leddes samtalet på Frangerna i allmänhet och båda instämde i stora loford öfver dessa, ehuru då och då ett glåpord undföll dem. Vore någonstädes ett Frangiskt välde i den muslimitiska verlden välkommet, så vore det isynnerhet här i Kairo. Härunder försummade ej shekh 'Ali att på mellanstunderna berömma mig för gubben, att tala om min karaktär m.m. Det är i allmänhet mycket brukligt här, såsom jag ofta haft tillfälle att erfara; men det är ett högst förargeligt och generande mode. Vi drucko dugtigt kaffe, mer än jag egentligen förmådde och rökte likaså dervid; men för öfrigt fann jag mig högst trefligt.

Okt. 18.

Gick ut på förmiddagen och gjorde en vandring genom Sok esselah, der, hvad jag ej förut vetat, hölls en stor sok elgum'a. Här var mycket folk som handlade, bland andra äfven mycket Beduiner, livilkas språk, utseende och hela beteende är helt annat än Kairo-boernas. Jag råkade här ut för en gubbe, som hade ett dåligt och fult skrifvet nytt manuscript, Sejid elbedawis lefvernesbeskrifning. Jag kunde dock ej hålla mig från att taga det, ehuru det ej behagade mig och äfven var något dyrt. Jag vandrade här temmeligen länge omkring under sultan Hassans moské, längs hvars vägg en stor hop Tatariska Bokhara-boer hade bredt ut sina småsaker till salu. Jag tyckte mig bland dem igenkänna några från Sejid, men min Moskovitiska _Bokhara-_bo, som jag handlade thé af der, fann jag ej. Härifrån gick jag åter ner till Surugijeh och stannade i en liten sadelmakarebod, för att beställa mig ett pistolbälte. Det dröjde mycket länge förän jag kunde förklara allt för mannen, huru jag ville ha det, ty vi resonnerade närmare en timma. Som han såg det nyssköpta manuscriptet i min barm, tog han mig för en af ahl elkoran, som han sjelf sade, och lofvade derföre göra bältet för hälften billigare än åt någon annan. Sedan vi slutligen kommit öfverens om priset och arbetet, gick jag och gjorde vandringar i Davadijeh samt andra deromkring belägna trakter, för att få tiden för fredagsbönen till slut. Härunder stannade jag framför 2 små pojkar som slogdes. Omkring dem suto 6 à 8 andra, mest mindre pojkar, bland dem dock en större, som 4 eller 5 gånger steg upp och skilde de kämpande åt med en palmkäpp, med hvilken han slog dem verkligen hårda slag. Men det halp ej, så snart han lemnade dem, voro de åter hår ihop. De voro förfärligt argsinta, såsom jag ofta förut haft tillfälle att se bland barnen här, refvo och ryckte hvarandra så att fradgan stod dem i munnen. Sedan gick jag vidare och träffade ihop med Amin Agha, som uppehöll mig länge på gatan med prat. Till min stora förundran frågade han mig om jag ej plägade gå i moskén för att göra bön, och då jag bejakade det, fann han intet anstötligt deri, utan filosoferade länge och väl om att Herren var en, samt att vi alla gerna kunde gå i hvarandras helgedomar och dyrka honom. Han visade i allmänhet, ehuru sträng muslim, en tolerans och ett fritänkeri, som jag ännu ej funnit hos någon.

Okt.19.

Gick bittida ut om morgonen för att, liksom hela det öfriga Kairo, se på processionerna med Kisveh och Mahmil, som i dag fördes ner ifrån citadellet till Hassanein. Öfverallt der jag gick fram voro stora skaror af gapande folk, dels spatserande, dels sittande i bekantas bodar och cafén, eller äfven på sjelfva gatan. Trapporna till de moskéer, som lågo i vägen, voro fullsatta med qvinnor, äfvenså till stor del taken. Jag fick länge spatsera omkring och vänta förän sjelfva processionen kom. Härunder roade mig storligen en skara små gossar, som gingo omkring för att uppspana kristna, ansätta dem och fordra pengar. Jag såg huru de attaquerade en Jude, som de fingo tag på inne i ett qvarter. Anföraren för hopen ropade sina följare tillsammans med: ja olad elhareh ja gid'ar nosrani fi horetna. Härvid lupo de tillsammans och ansatte den svartturbanade mannen, som tog sin tillflykt i ett magasin, hvars ägare, jemte några andra bredvid belägna bodars ägare, drefvo bort pojkarne med käppar. Jag såg äfven några Franger, som gingo här fram, men de fingo gå i fred, så mycket jag kunde märka. En Frang är här dock helt annat än en nosrani, man tyckes till och med ej vilja ge honom detta namn. Detta ger man vanligen blott åt här boende Greker och Armenier, klädda i orientalisk kostym. Slutligen, sedan jag spatserat upp och ned kanske 2 timmar, började sjelfva processionen, föregången af 2 halfnakna, blott med korta, alldeles nedsmorda kortbyxor skylda män, bruna och, som jag tyckte, med olja smorda på sina kroppar. De stannade då och då framfor någon bod och, tror jag, utöste ovett mot hvarandra för 5 fadda. Jemte dem följde den vanliga skaran af tjufpojkar. Få något afstånd efter dem följde militär, föregången och förespelad af trummor och filipipare, med hvilka äfven följde en tambourmajor, ganska prydligt svängande sin staf. Efter dem musikkorpsen, bestående blott af horn, mest bashorn, en oändlig mängd klarinetter och med bjellror fullsatta skrammel-halfmånar. De voro nu tysta för filipiparne och trummorna, som allena spelte marschen. Härefter följde soldaterne, nodsam, till stor mängd. Efter dem kom sjelfva Kisveh, hoplaggd i sex stora packor, hvarje packa på sin åsna. Öken voro af sämsta slag och ej på minsta vis utstyrda, packorna åter lågo på en brädskifva på åsneryggen. Äfven karlarne, som ledde åsnorna och höllo i packorna, voro af sämsta och ruskigaste slag. Efter dessa packor af svart dyrbart sidentyg, utbroderadt som det tycktes med språk ur Koran (hvilka dock nu, såsom vid hoppackningen vända inåt, ej voro synliga), kom sjelfva panelningen, antingen vid golfvet eller taket af Ka'abeh, bestående af långa stycken af samma tyg, rikt utbroderade med Koranspråk i guld, t.ex.: la illaha illallah &c. Dessa stycken voro uppburna på stänger, laggda i halfbågform, hvardera ändan på sin åsna. Härefter kom nu sjelfva Ka'abe kupolbetäckning, i kupolform uppburen på en dertill gjord ställning, öfverträffande de föregående styckena i prakt och vackert arbete. Den var särdeles rikt utbroderad i guld, i röda och gröna färger. Arbetet var verkligen utmärkt och det vackraste jag sett af det slaget. Härefter kommo nu shekher, som i sin klädsel voro ganska enkla, på intet sätt utmärkta, utan fastmer af det sämre slaget. De ropade, hufvudsakligen den ena, oupphörligt sallo 'ala nnebi ja ommat annebi, jemte andra loford och välsignelser öfver profeten. Allt som dessa särskilda stycken avancerade framåt, skockade sig folket deromkring för att beröra dem med handen och sedan med den bestryka ansigtet. Härvid frågade de föga efter de ofta dugtiga slag de fingo af soldaterna, som gingo omkring dem, för att skydda de kostbara och heliga styckena för folkets klåfingrighet, kanske äfven smutsiga finger. De togo gerna utan knot emot slagen, för att få beröra helst yttersta randen af tygen. Framför de första packorna af hisveh red en officersperson och efter det sista stycket 8 à 10, alla klädda i sina guldbroderade röda tröjor. Härefter var ett stort mellanrum, först efter kanske 5 minuter kom en hög trädställning, ungefår trekantig, gående på 2 medar samt hel och hållen behängd med en grön sidengardin. Högst uppe på denna ställning, liksom på ett takröste, stod en man, som hann upp till andra och tredje våningarne af husen. Rundtomkring, isynnerhet på ena sidan der gardinen var uppslagen, stod mycket folk på trädspirorna, som gingo parallela med medarne, äfvensom på sjelfva medarne. Denna gardin, liksom alla andra heliga stycken hvilka följde med i processionen, berördes flitigt ej allenast af det på gatan stående folket, utan äfven af folk, isynnerhet qvinnor, som var hoppackadt i fönstren och på taken; dels med sina händer, dels med shawlar berörde folket dem, isynnerhet det stycke, till hvilket man lättast räckte i anseende till dess höjd. Hela denna ställning, som var en särdeles stor koloss och hvars mening jag hvarken sjelf förstod eller sedermera genom efterfrågningar kunde få reda på, drogs af de pojkar, som så modigt i dag snokat efter kristna i qvarteren. Det var nu en alldeles förfärlig hop af dessa pojkar, som satte denna koloss i rörelse, under förfärligt skrik och hojtande. Det behöfdes ock verkeligen denna mängd, såväl för den tunga kolossen sjelf, som för det stora antal på den stående menniskor. Efter denna ställning kommo långa rader af allehanda dervisher, samt sig så kallande avlija, fromma och religiösa män, hvilka sjöngo oupphörligt: la illaha illallah, eller andra språk ur deras religion. Deremellan såg man besynnerliga figurer, utspökade på mångahanda sätt, med turbaner vridna på ett eget vis, samt med andra underligheter och bjertheter i sin klädsel. Det tyckes alltid höra något maskradaktigt till de heliga processionerna här. Slutligen kom härefter den helige Mahmil, en bild af den taktravan eller täckta bärstol, i hvilken fordomdags sultanen eller sultaninnan plägade åtfölja vallfärdartåget till Mekka. Nu går den tom dit på en kamelrygg. Kamelen som bar den var ett vackert, utvaldt ök, grannt utsiradt med bjellror och andra grannlåter. Så voro äfven de kameler, som omedelbarligen följde härefter, och bland hvilka den första bar shekh El gamal, den underliga, halfnakne _maghrabi_guhhen som oupphörligen nu, såvälsom under hela taget till Mekka, runkade sitt hufvud i afmätt takt. Efter honom en annan man, som jag tyckte en Turk, äfven till kamel och runkande sitt hufvud, men tydligen ännu en nybörjare i konsten och en klåpare. Efter dem kommo 4 à 6 kameler, som buro musiken och musikanterna, stora tympaner och de skrikande bokk. Härmed var nu det egentliga tåget slut, såsom jag vill minnas. De tågade alla i långsam marsch till Hassanein, dit äfven jag begaf mig på en omväg. Jag gick dock ej in, i anseende till den stora trängsein, utan begaf mig till Jusuf, åt hvilken jag åter gaf en guinéa för hans resa till Damjat. Här träffade jag en bland de slynglar, som bashan skickat till Europa för att bildas, denne till mekanikus, och som kommit tillbaka halfbildade samt tusendefalt värre än de gått. Denne hade hufvudsakligen vistats i Wien och talade Tyska, ehuru han under sin 8-åriga vistelse der ej kunnat afslipa de barska Arabiska strupljuden. Talet föll på Mahmil-processionen i dag och det var ej utan stor harm jag hörde honom fördömma och håna dessa hans religions bruk, samt kalla dem dumt tyg. Josefs mor och styffar, båda Tyskar, frågade om ett och annat dithörande, men han kunde ej förklara dess betydelse. Då gjorde jag det samt började med skonsamhet och försonande tala om islams ceremonier; nu måste, åtminstone för skammens skull, Hassan börja hålla med mig. Jag kom hem särdeles trött efter mina långa vandringar i dag och blef derföre hemma ända till maghrib.

Okt. 20.

I dag började vi åter vår Alfijeh efter flera dagars lättja. Jag blef hemma den öfriga dagen för att vänta min lille Mohammad effendi, min gamle skriflärare, som jag i går träffade vid Mahmil-proccssionen och som då lofvade komma till mig vid middagstiden. Jag väntade ända till en timma före 'asr, men förgäfves. Vid denna tid kom shekh 'Ali hem från Bolak, dit han varit för att köpa hvete. Han mådde illa och under det vi suto här fick han ett anfall af frossa. Ehuru han frös och darrade i hela sin kropp, kunde han dock ej underlåta att göra sin middagsbön. Han skälfde derunder i hela sin kropp och skägget skakade dugtigt, hvilket såg högst roligt ut. Denna sjukdom ansåg han som förklaring på en dröm, den han haft i natt. Jag gick nu ut och begaf mig till Surugijeh, för att se huru långt mannen var kommen med mitt pistolbälte. Han hade det ock under arbete, men jag kom just i lagom tid för att ännu Förklara för honom huru jag ville ha det. Ty oaktadt jag härom dagen närmare en timmas tid stått och ventilerat med honom, samt gifvit honom ritning på huru jag ville ha det, hade han ej förstått mig. Jag förklarade mig nu ytterligare kanske en halftimme för mannen, som just höll på med arbetet. Han var begripligare och tycktes fatta min mening. Härefter gick jag till kansliet, men fann Köhler upptagen af göromål. Satt derefter en stund i Grekcafét i Azbukijeh och kom hem någon timma före maghrib.