V. Afdelningen.

Ramadan i Kairo. 1844.

Dagbok, Sept.4.

Hade mycket att pyssla med mina bölder; pulvret, som jag tagit in, låg och qvalde mig. Gick först efter maghrib till cafét i vårt granskap och hörde på en Sha'er, som nu tyckes sitta här alla aftnar, ehuru han ej lyckats samla något stort auditorium.

Sept. 5.

Gjorde middagstiden en spatsertur till en trädgård utanför Bab el hadid, der en Grek håller ett litet vinhus. Som han intet annat har än vin och arrak, måste jag beställa ett glas vin. Då jag skulle betala och intet småmynt hade, kommo vi i ordvexling och öste öknamn på hvarandra. Sedan vandrade jag i Muski och gjorde åtskilliga små uppköp. Efter maghrib gick jag ut i afsigt att bege mig utanför staden, der shekh Afifis fest firades, af hvilken det nu var den stora aftonen. Men som jag fruktade den långa färden till fots och ingen åsna numera anträffades på gatorna, slog jag om och spatserade blott omkring i staden. Min shekh är högst ömklig, jemrar sig och stånkar förfärligt i en liten rheumatisk feber, som han ådragit sig. Han berättade sig äfven förlidet år hafva blifvit ansatt af samma feber; sedan han legat i den 14 dagar, hade han sett i en dröm Sejide Zeineb komma och sätta sig framför hans säng samt säga åt honom: gå till shekh Sh'aravi, läs för honom suran I S, och all krämpa skall försvinna. Han hade följande morgonen släpat sig upp, klädt sig och begifvit sig till Sh'aravis moské, läst i helgonets kubba den nämnda suran och blifvit fulleligen återställd från sin sjukdom.

Sept. 6.

Gick efter middagen ut och satte mig i Azbukijeh i Grekcafét, der jag blef ända till närmare 'asr, då jag gick till Prunner och fick till låns "Lanes Extractions from Kuran." Jag blef sittande en liten stund hos honom, jemte en Italienare. Gick sedan ner åt Muski, der någon shekhs molid firades, men utan särdeles ståt. Jag vandrade här några slag omkring och gick till cafét Shems ed doleh, för att höra shekh Ism'ain, men han var ej der nu, lika litet som de förra aftnarne då jag sökt honom. Jag vandrade ännu omkring, för att få tag på någon muhaddith eller sh'aer, men fann ingen.

Sept. 7.

Begaf mig till Jusuf, för att höra om vi skulle göra färden till våra Arabiska djurfångare. Jag träffade honom ej mera hemma, utan hans tjocka, feta, vederstyggliga mor, som alltid med sin dunsighet och negligé verkar obehagligt på mig. Begaf mig derefter på min åsna till Khan khalili, till effendins bokhandel, i afsigt att köpa Hafiz. Han hade skamlösheten begära 200 piaster, i stället för dess första boklådspris 33 piaster. Jag kunde ej hålla mig från att litet ovettas på honom och gick genast bort. I mitt Grekcafé satte sig bredvid mig en Turk, med hvilken jag blef länge sittande att spraka. Han hade varit här i 16 år, gift med trenne Arabiskor, men talade dock Arabiskan högst slätt och medelmåttigt. Träffade på hemvägen Jusuf, som ännu ej fått något af våra utsända Araber. Gick med honom till en Tysk, som för mitt språks skull ansåg mig för sin landsman, och högeligen förundrade sig då jag föregaf mig vara Arab, men någon tid lefvat i Hamburg. Gick derefter till Wrede och tog af honom en bok: "Mohammad und sein Leben". Vi hade hemma besök af shekh 'Alis svåger från Baranijeh, shekhen och imamen Mohammad. Till min stora förundran och förargelse perqvaestionerade honom shekh 'Ali om de andra Baranijeh boerne som gästat här, hvad de sagt om sin välplägnad här, hvad de yttrat t.ex. om maten &c. Men det hör till den förderfvade Egyptiska Arabens småsinta och qvinliga karaktär.

Sept. 8.

Erfor af vår Baranijeh shekh att han egentligen kommit hit för att göra sin reverens hos Sejidna Hossein och Sejide Zejneb, samt att han för dessa helgons räkning hemtat en get att slagtas samt hvete att bakas till bröd och utdelas åt fattiga. Derjemte hade han hemtat någon provision åt sin son, som studerar i Azhar. Här var nu hela dagen bestyr med att slagta geten och baka brödet. Jag fick dock sitta i god fred i mina rum och arbetade litet. Shekh Mohammad hade emellertid genom shekh 'Ali anskaffat 6 fokaha, som nu suto nere på gården och höllo på med en khatme. De hade delat läsningen så, att under det t.ex, en läste och sjöng den andra suran, mumlade de andra hvar sin af de följande surerna, och då det första 6-delade pensum var slut, togo de åter ett dylikt pensum, som de fördelade på 6 och läste alla på en gång. Så dröjde det ej längre an eu stund efter 'asr, då de hade mumlat och sjungit igenom hela Koran. Dock voro de alla 6 i allmänhet goda fokaha, hade vacker röst och vackert föredrag. Nu sedan de slutat, framhemtades ett förfärligt stort fat med fatteh, som de slukade med stort begär och god appetit. Äfven voro åtskilliga personer af grannarne inbjudna från Ghomri moskén. Om aftonen skickades äfven dylika fatteh-fat till Hassanein och Zeineb. Sedan gick jag ut och spatserade ner till Azbukijeh, der det i dag, såsom söndag, var mycket promenerande folk. Man hade nu äfven insläppt vattnet på de öppna fälten, så att man hade här liksom en insjö. Men vattnet hade redan ruttnat i ena kanten och spridde stank. Jag spatserade ett hvarf igenom alléen tills jag slutligen satte mig hos Hanafi och väntade shekh 'Ali, som äfven snart kom. Han talade åtskilligt om Arabernas tjufsinne, huru t.ex. en hans numera skilda hustru vid hvarje tillfälle snattat ur hans börs, och huru hon sålt af det hvete, som shekhen hemtat från sin hemby. Hon var dock dotter och enda barnet till en man, som varit den rikaste i Baranijeh och som hon ärft. Men shekhen sade att hon gräft ner pengarne i jorden. Vidare talte han om 'Attaren shekh Mohammad, huru han plägade i Ghomri moskén, der äfven unga fattiga studerande män finnas, vänta tills de somnade in och sedan bryta upp deras små förvaringsskåp och snatta deras bröd eller tilläfventyrs en shawl eller annat dylikt. Vi suto här till efter esha, då vi hörde bashans musikkorps dnnsa till i de mig från vår Ryska musik så väl kända ljud, på andra sidan af birket. Här var en brud, som fördes till den väntande brudgummens hus, föregången af musik och lång procession af karlar och unga män, som alla buro ljus. Det är verkligen förvånande att denna musikkorps blåser i allmänhet så väl sina marscher och stycken i fullkomligen Europeisk smak, på sina något falska instrumenter. En liten fackelbärare erbjöd mig att antända ljuset i min fanos ifrån hans mesh'al för 5 fadda, men blef särdeles flat då jag spottade åt honom, tog upp min fosforsticklåda och tog sjelf upp eld.

Sept. 9.

Vid middagen gick ut till Jusuf och såg på fisksamlingen, äfvensom på hans stora insektsamling, och kom öfverens med honom att nästa thorsdag göra en färd ut till Araberna, som äro anmodade att fånga åt oss qvadrupeder.

Sept. 10.

Gick bittida ut till kutubijeh och bläddrade genom shekh Ahmads alla manuscripter, utan att finna någonting som jag tyckte mig kunna köpa. Stannade äfven vid en annan shekhs bod och betraktade Sojoti öfver Egypten, jemte åtskilliga andra verk, men köpte ingenting. Jag hade emellertid blifvit ganska trött af detta bläddrande och begaf mig hem, sedan jag gjort en liten tur i Ghorijeh. Närmare 'asr begaf jag mig till Bokti för att fråga honom om ett exemplar af 'Antar, som han hade gifvit åt Timofejeff att köpas för 600 piaster. Sedan Timofejeff lemnat det tillbaka, hade han sålt det åt Ahmad elkutubi för 300 — ett vackert småkrämarknep, som han ville begagna mot sin vän Timofejeff.

Sept. 11.

Gjorde på morgonen en lång vandring genom Ghorijeh, genom Bab ezzuele upp till Bab el khalk och derifrån genom Azbukijeh qvarteret till mitt Grekcafé, der jag blef sittande att läsa på Weils "Leben Mohammads" ända till närmare 'asr. Kom derefter hem och började ställa min bössa i ordning tills i morgon, men hade oturen att kratsen lemnade stoppan inne i pipan, hvarföre jag måste föra den till smeden i Muski.

Sept. 12.

Vaknade redan vid midnatt och begaf mig till Jusuf, for att vara säker på att ej förfela vårt möte. Jag kom dock för bittida ut och mötte på vägen fokaha, mest blinda, som troligen kommo hem från någon khatme. Jusuf träffade jag i sin bästa sömn, då jag kom dit klockan half till 2 om natten. Vi togo oss ännu en liten lur båda två tills vid fagr-bönen åsne-egaren hemtade oss 2 ök, jemte 2 pojkar. Vi lagade oss i ordning och begåfvo oss på väg ännu i fullt mörker, stannade i ett café nära Babelfutuh, dit redan folk började smått samlas efter det de gjort sin fagr-bön i moskéerna. Vi dröjde dock ej mer än så att vi drucko vårt kaffe, utan gåfvo oss på väg i den betydligt svala och något fuktiga morgonluften. Vi hunno snart ut till öknen, passerade Demerdash vid dess rand och redo kort derpå genom en betydligare by. Vägen gick allt mellan träd och planteringar, största delen under en betydlig och vacker allé af acacier. Vi kommo förbi ett litet pashans lustslott, till hvilket de flesta af dessa planteringar hörde. De lågo alla på randen af sjelfva öknen och voro till största delen anlaggda i dess sand. Det dröjde ej länge förän vi kommo ut i den och sågo framför oss det stora sandhafvet, begränsadt af en sträckning sandhöjder, hvars toppar reste sig kägelformigt öfver hvarandra. Längre fram på kanten af denna stora slätt hunno vi fram till ett café i en liten by, Matarijeh. Caféhållaren var en gammal man med grått skägg, som genast när vi inträdde började tala om Fransoserna och Bonaparte. Det var nemligen just på denna slätt han slagit läger, utanför detta café. Gubben mindes ännu denna tid och prisade den högeligen: då hade funnits penningar i ymnighet och Fransmännen hade ej varit några gnidare. Han inblandade i sitt tal åtskilliga Franska ord och tycktes aldrig tröttna att tala härom. Det var ej utan att jag roades af gubbens prat, ty det var första gången han berättade det för mig; Jusuf deremot, som hade hört samma historia kanske sina hundrade gånger förut, gick ut med sin bössa längs öknekanten, men fick ingenting. Äfven jag gick ut och fröjdade mig öfver den egna storartade anblicken af öknen, hvilken gjorde på mig samma intryck som anblicken af hafvet; jag kände i mig samma längtan att komma ut på den. Vi begåfvo oss slutligen bort ut på det stora fältet och hunno efter någon timmas ridt till en by Merg, belägen i en stor palmlund, som sträcker sig rundtomkring temmeligen vidt åt alla håll samt nästan helt och hållet skymmer undan de små husen. Här hölls inne i palmlunden ett salu-torg, som besöktes af en temmeligen stor mängd folk. Förnämsta handelsartikeln var naturligtvis dattel, hvaraf man köpte 40 stora fullmogna, svarta, så kallade rutub för 5 fadda, d.v.s. 21/2 kop. koppar. Här var för öfrigt under palmerna ett högst rörligt lif, som gaf mig en oändligen intressant anblick. Bland andra var här en apledare, som med sina 2 stora Hegaz-apor kom hem ifrån Tanta. Vi handlade på den ena af dem, men han var oss för dyr. Ofvanför torget och marknaden var ett litet café, der vi stannade och drucko kaffe samt pratade med en så kallad dabba', hvilken af oss var anmodad att fånga hyenor och andra djur, men härtills ej lyckats få något. Han var en gammal ärevördig man, såsom ock en shekh, hans vän och hjelpare uti hans konst, samt öfverhufvud treflig. Vi blefvo sittande här en god stund att dricka kaffe, pratande med gubbarne, och jag fann mig mycket trefligt. Som det är nästan uteslutande hitåt Europeiska jägare komma från Kairo, känner man dem alla här, är van med och särdeles artig emot dem. Denne dabba' är det som skall hafva försett Clot-bey och alla andra Europeiska naturalhistoriker med djur; han lärer äfven, som det tycktes, förtjenat godt på dem, ty han hade ett välmående utseende. Vägen härifrån gick åter genom palmlunder och andra planteringar, mellan de små kanaler och rännor man öfverallt ledt upp från Nilen. Färden var utomordentligt behaglig, isynnerhet genom eller invid palmlunderna. Vi kommo åter snart ut till ett stort fält af öknen. På kanten af den låg en stor lund af acacia mimosa, der man i cafét sagt oss skulle finnas mycket harar. Vi stego således af och begåfvo oss åt skogen. Men den var så tät att vi blott på få ställen kunde tränga oss igenom, mellan de förfärliga taggarne och törnen af de stickande och uddiga träden. Vi hittade ock ingenting, blott Jusuf sköt en så kallad ökenlärka. I öknen närmare skogsbrynet gingo qvinnor och barn i vall med fårahjordar; barnen sprungo rädda undan då vi närmade oss. Sedan vi vandrat här en stund omkring, satte vi oss åter upp och gåfvo oss ut på Ökneslätten. Sanden var i allmänhet ej särdeles djup, ej heller mycket fin och stoftig, full med små stenar, hvita och runda. Framför oss sågo vi i syn-randen minareterna af den lilla stad, till hvilken vi ämnade oss, och på andra sidan blott sandhöjder, kanske äfven berg, samt deremellan så långt ögat nådde blott himmel och sand. Det var i dag ingen särdeles het dag, små moln drogo beständigt öfver himmeln och emot oss blåste en friskande nordanvind ur öknen. Färden var sålunda i alla afseenden särdeles angenäm och jag fröjdade mig rätt af hjertats grund. Föran vi stäfvade rätt på Khanka, staden dit vi ämnade oss, gjorde vi en liten afväg till en fullkomligen i ruiner gången gammal stad, som ligger på en liten låg höjd, kanske på en halftimmas väg från Khanka. Jusuf sade sig der engång skjutit en panter, och i hopp att äfven nu finna något, såsom äfven för att bese ruinerna, hvilket var hufvudsaken för mig, begåfvo vi oss dit. Den är ej från det gamla Egyptens tider, utan från Arabernas, men från hvilken tid kunde jag ej erfara. Den var till största delen, såsom äfven Khanka, byggd af brändt rödt tegel med mellanlaggda hvarf af den här befintliga sandstenen. Den tycktes för öfrigt ha varit ovanligt regulier med raka gator. Det var med ett eget särdeles nöje jag red mellan de förfallna raderna af hus, hvaraf blott grunden och den nedra delen blifvit qvar; jag lefde nu i verkligheten igenom Arabiska dikter, i hvilka skalden sjunger om sin älskades förfallna bostad. Den ligger midt i öknen och alldeles inga spår syntes af planteringar eller, såvidt jag kan minnas, af vattenledningar. Sedan vi färdats härigenom stäfvade vi rätt på Khanka, förbi en förfallen kobba och en likaså förfallen moské, kommo förbi några grafhvalf och sågo ur ett af dem en svart Saidi stiga upp alldeles splitter naken, utan att ens försöka dölja något alls af sin kropp. Jusuf och jag kallade honom galen, men våra små åsnedrifvare-pojkar kallade honom shekh och Wali. Vi retade en af pojkarne på mannen och han kastade en sten åt den svarte, men möttes blott af "Verwünschungen" och fördömelser. Han, liksom hans tillhåll derifrån han steg upp, hade verkligen något dämoniskt i sig och pojkarne voro rädda för honom. Sedermera bekräftade äfven folket i staden att han var en Wali. Vi redo så in i Khanka omkring middagstiden och togo in i ett så kalladt Vekale, sådana till min stora förundran här skola finnas tvenne. Vi fingo oss här ett litet kyffe till rum, som hade ingen annan Öppning än den låga dörren och var så lågt att jag knappt kunde stå rak derinne. Vi gingo dock ej ditin förän det blifvit väl sopadt och för tillfället så upputsadt som möjligt. Vi gingo ut på det ganska betydliga sok, d.v.s. på gatan, vid hvilken bodarne voro och saker såldes. Vi slogo oss ner hos en kock, som hade 5 grytor på sin eld, och togo oss ett dugtigt mål. Mig smakade dock ingenting annat än en risrätt, ty de andra rätterna hade i min mun smak af ej väl förtennta kärl. Jag vandrade sedan omkring på sok, som var en här ovanligt bred gata och temmeligen rik på bodar, med de vanligastering förnödenheterna, såsom tobak och kaffe. Jag gjorde sedan en vandring omkring i staden, som förekom mig vara en af de större och betydligare jag här sett. De flesta husen voro af brändt tegel och sandsten, men i allmänhet låga, med fönster och gallerverk af träd. Större delen af staden bestod dock af förfallna och obegagnade, äfven kanske obegagneliga hus. Gatorna voro i allmänhet bredare än vanligt och äfven ganska snygga. Jag vandrade sedan utom staden i trädgårdar, hvaraf fanns ett stort tal. Här är äfven ett bashans lustslott, med stora anläggningar rundtomkring. Alla dessa anläggningar och planteringar, som till största delen bestå af palm- och oliv-lundar, äro anlaggda uti sjelfva öknens sand; jag förundrade mig högeligen huru träden kunnat komma så väl upp och på en så kort tid af kanske 10 högst 20 år. Men här var rikt på sakijor och vattenledningar, som man anlaggt öfverallt, äfven på små kanaler från Nilen, som hemtade dess grumliga och feta vatten på sanden. På alla sidor af staden funnos verkeligen stora och vackra anläggningar, men de betydligaste voro dock omkring bashans slott. Äfven var här en ny vacker moské, just i kanten af staden eller nästan utanför den, utom 2 à 3, som voro inuti den. Jag gick dock ej in i dem, emedan jag kommit hit med en Frang och man i allmänhet mycket tviflade på mig här, somliga sägande att jag var en Frang, somliga, oaktadt alla påtagliga bevis (såsom att jag talade Franska med Jusuf), försäkrande mig vara muslim och gifvande mig selam-helsningen. Sedan jag gjort mina vandringar i kanske några timmar, satte jag mig i ett café och blef der sittande särdeles länge, under det Jusuf gått ut på jagt. Här i cafét suto äfven åtskilliga Turkar, af hvilka här tycktes i allmänhet finnas mycket, och andra af stadens folk. De berättade, att i morgon hitväntades åtskilliga af pashans yngre söner, som skulle komma for att tillbringa ramadan här. Äfven tycktes hit ha kommit folk från Kairo af den förtjenande klassen, såsom barberare och fokaha. Jag gjorde sedan ännu en vandring i och utom staden samt kom till vårt vekale ungefär vid maghrib. Jusuf var äfven tillbaka kommen från sin jagt, ehuru utan att hemta något foglar eller djur; vi gjorde här vårt aftonmål på ost, bröd och dattel, äfven hade vi låtit laga oss kunafa, en rätt som liknar mycket makaroner. Vi blefvo derefter ännu länge sittande på vår mastaba: att samtala, men hade nu slagit om från Franskan till Arabiskan, hvari Jusuf äger stor praktik och färdighet, såsom från helt liten uppfostrad här; dock igenkänner man honom genast på hans organ för en icke Arab. Han tyckes äfven vilja göra sig en ära af Arabiskan, samt anser sig sjelf vara en stor mästare i den.

Sept. 13.

Kommo oss ej alltför bittida upp, men dock så att solen ännu ej hunnit särdeles högt sedan vi tvättat oss och blifvit färdiga till affärd. Yi satte oss upp på våra åsnor och begåfvo oss bort, sedan vi först druckit en kopp kaffe i vårt gårdagscafé. Vi redo nu närmare kanten af öknen och Jusuf steg af med sin bössa, för att fälla hvad han kunde träffa. Han sköt skott på skott, men fällde ingenting. Jag förundrade mig högeligen häröfver, såsom äfven längre fram på dagen och vägen, då han oupphörligen sköt bom. Han tycktes sjelf vara litet flat häröfver och sade sig aldrig förr baft sådan otur. I dag var mycket vatten på vägarne och långa stycken måste våra åsnor vada deri. Vi kommo åter in i palmlunder och planteringar, allt under det Jusuf gick och jagade, utan att få något. Jag köpte dadlar och åt mest hela vägen, emedan jag började bli hungrig efter vår morgonridt. Deras pris var allt 2 torah, (hvarje torah 4 stycken) för en fadda och goz, d.v.s. 2, på köpet. Men troligen just häraf kände jag mig sedan hela dagen ovanligt väderspänd. Vi hunno snart fram till cafét i Merg, der vi åter träffade vår dabba och sinnat sällskap. När jag kom ensam, ty Jusuf hade lemnat sig efter för att jaga, hviskade man sinsemellan frågande om jag var muslim. Till min förundran föregaf min åsnedrifvare mig vara muslim, ehuru han i går tog mig för Frang och till och med kom fram med de få Italienska ord han kunde. Gubben dabba hade under natten fått en så kallad far fi'ran eller masmash, som var bunden inuti cafét; vi köpte den och han stoppade den i en liten säck. Vi stannade en stund i cafét, pratande med gubbarne, innan vi gåfvo oss på väg. När vi kommo fram till sandfältet utanför Matarijeh, veko vi af uppåt för att se på den obelisk, som här ännu står qvar från det gamla Heliopolis. Den står midtuti en trädgård, som jag tror tillhör någon Frang. Obelisken var stor och vacker med hieroglyfer, dock tyckte jag att äfven denna gråsten, såsom vår, vill något förvittra. För öfrigt tycker jag likheten mellan vår och den Egyptiska graniten är fullkomlig. Jusuf försäkrade mig att denna obelisk var det enda, som fanns qvar af den gamla staden, men jag tycker mig ha läst att äfven grafvar skola finnas här. I trakten häromkring tyckte jag mig äfven, såsom vanligt omkring ruiner, se små höjder, hvilka säkert under tidens längd|bildat sig af gruset, kanske äfven af stadsboernas sophögar. Vi hunno fram till cafét hos den pratsamma gubben och rastade en stund. Gubben tycktes i dag ej vara rätt på humör, åtminstone pratade han ej stort. Sedan vi här rökt och druckit kaffe, gåfvo vi oss åter på väg och hunno in till Kairo en stund efter middagen. Det var ovanligt mycket folk på gatorna och man hörde bukra sijam öfverallt. I allmänhet tager man emot fastemånaden med stor fröjd och tyckes glädja sig deröfver. Sedan jag kommit hem, hade jag tillfälle betrakta 2 stora processioner, som gjordes, den ena af shekhen för slagtarena, den andra af den för bagarena. Hela dagen var öfverhufvud stort oväsende och stark rörelse i staden, pojkar sprungo omkring och sjöngo. Om aftonen gick jag ut närmare esha och såg ett kompani eller kanske regemente soldater uppställda i Muski, för att vandra upp till citadellet. Men jag hade begifvit mig ut för bittida, så att ännu ej mycket folk hunnit ut. Jag kom ock snart hem igen och satte mig en stund med 3 gäster, som kommit till shekh 'Ali, en från Baranijeh och 2 från Kavadi. Allt under det jag ännu var vaken om natten, hörde jag buller och stoj på gatan af folk, som vakade genom natten. Jag kunde dock ej hålla mig vaken, utan somnade af trötthet efter färden. Kort före morgongryningen kom shekh 'Ali, väckte upp mig och hemtade mig mat för att göra en liten måltid. Genast derpå somnade jag, men vaknade dock i god tid på morgonen.

Sept. 14

Fastade som en muslim och satte till följe deraf intet i mun eller näsa, icke en dryck vatten och ej en pris snus ens; hvilken senare försakelse ensam egentligen förekom mig svår. Jag ville bli hemma och sofva bort den långa, tråkiga dagen, men fick ingen sömn. Gick derföre ut någon timma före 'asr till Muski och köpte några stålpennor. Här träffade jag en halftassig Tysk skräddare, som jag några dagar förut inbillat att jag var Arab; han höll nu en lång föreläsning att, sedan jag hunnit så långt i bildning och Europeiskt vetande samt isynnerhet talade sa väl Tyska, jag icke mera borde låta det förfalla, såsom de andra, hvilka på bashans bekostnad varit resta t.ex. till Paris, men redan nu (blott några år efter deras återkomst) ånyo blifvit fullkomligen råa och ohyfsade Araber. Då mig här bjöds kaffe och jag vägrade dricka, beskärmade han sig högeligen der öfver och tog det såsom ett bevis på mitt återfallande i barbari. På gatorna var i allmänhet kanske något tystare och trögare än vanligt, dock på långt när ej så som jag föreställt mig. Jag vandrade litet omkring i Azbukijeh-allén och var som hastigast inne hos Jusuf, men kom i god tid hem och träffade en ännu i dag ankommen byshekh från Baranijeh. Genast så snart maghrib-adan hördes, tog jag mig några duktiga prisar snus, som smakade mig alldeles ovanligt väl, samt några klunkar vatten och derpå grepo vi till maten. Min appetit var dock ej alls ovanlig, ty jag hade litet ondt i hufvudet. Efter slutad måltid blefvo vi sittande att prata och röka en stund. Närmare esha gick jag ensam ut och spatsede betydligt omkring, först till Babelkhalk, der jag gjorde några slag, sedan ner till Azbukijeh, der jag satte mig hos Hanafi och somnade små skof på seriren; vidare förbi Shemseddoleh, för att få reda på muhadditen shekh Is'main, men han var ej der, slutligen förbi Azhar och Hassanein. Det var i allmänhet ännu ej mycket folk ute, man tycktes ej ännu rätt vant sig vid den förvända ordningen, att byta natt till dag. Då jag kom hem, troligen något efter midnatten, möttes jag af shekh 'Ali med den underrättelsen, att han varit hos shekh Shihab samt att min afskedade tjenare der klagat öfver det shekh 'Ali varit skulden till att jag skiljt honom ifrån mig. Sejid Ali hade vidare berättat, att jag var en Frang, som blott ställde sig i utvärtes måtto såsom muslim och var det endast sorat an, jemte annat dylikt. Det var dock underligt att shekh 'Ali ej alls tycktes hysa några misstankar om min islam, utan kallade Sejid Ali fjollig och litet vanvettig. Det gör mig verkligen ondt att nödgas bedraga en sådan man som shekh 'Ali, men hvad skall jag nu mera göra? Dock längtar jag allt mera bort härifrån Kairo, ej allenast härföre, utan äfven för det tråkiga och stilla lif jag här för.

Sept. 15.

Vaknade ungefår midtpå förmiddagen, betydligt tidigare än jag hade önskat. Sedan jag i går försökt huru muslim-fastan smakar, fastade jag i dag ej egentligen, utan tillät mig vatten- och snus-förtäring, som gjorde att jag utan minsta saknad undvar mat ända till maghrib-adan. Vid middagen gjorde jag en liten spatsertnr och fann till min stora förundran gatorna, der jag gick fram vid Nahhasin, rörligare än vanligt, äfven jemförelsevis färre sofvande i sina bodar, än andra dagar. Man tycktes sitta hos hvarandra i bodarne och roa sig med glam, ehuru kaffet och tobaken saknades. Dessutom tycktes mycket folk strömma till och från Hassanein. Äfven kunde jag ej märka att folket i allmänhet nu var kortare om näsan än vanligt, såsom man säger att det är fallet med dem under Ramadan. Dock såg jag en karl som fördes i korakon och illa handterades af det kringskockade folket. Också sade mina Baranijeh främmande att de varit ute för att handla, men funnit folket så snäsigt och mutejisin, att det ej kunnat bli någon handel af. Jag gick genom Khamsavi ner till Muski och tyckte mig öfverallt finna mera folk än vanligt. Gjorde en liten tur i _Azbukijeh-_allén och gick sedan till Dietel, der jag träffade 4 Ryska sjö-officerare, som kommit hit från deras i Alexandria för ankar liggande brigg samt tillhragt 11 dagar här med att ströfva omkring och se Kairos märkvärdigheter. De voro just nu färdiga att bege sig å väg tillbaka. Af dem var en, som för 13 år sedan hade varit i Finland och tillbragt en vinter på Sveaborg. Han liksom alla var ännu förtjust öfver vårt härliga land och sade sig der ha tillbragt det ljufvaste år af sin lefnad. Han satte sig vid mig och vi pratade mycket om ett och annat. Hans namn var Spitzen och han trodde sig kanske vara af Svenskt ursprung, ehuru hans familj redan 4 sekler varit bosatt i Ryssland och liksom många andra blifvit förryssad. Han hade ock verkligen i sitt ansigte intet Ryskt, men väl den Ryska jargonen och litet äfven den Ryska sentimentaliteten. För öfrigt tycktes de alla 4 vara unga hyggliga män, det var ej utan att jag fann trefnad med dem och Köhler, som äfven kom dit senare. Han, liksom mycket folk detta år, hade varit i 5 dagar plågad af en Nilböld, som stigit upp midtpå magen och hindrat honom att röras ute. Yid 'asr begaf jag mig derifrån och började sakta vandra hemåt. Allt träffade jag samma mängd af folk på gatorna, nu nästan i tilltagande. Sedan vi efter maghrib frukosterat, (man kallar nemligen detta mål under Ramadan frukost), suto vi ännu en stund och pratade med Baranijeh gubbarne, bland hvilka jag numera finner nöje. Öfverallt var nu mycket folk, som satt i cafén eller bodar och förlustade sig med prat vid koppen och pipan. Jag gick omkring för att söka shekh Ismain och fann honom äfven slutligen inne på gården af en vekale; men folkskaran och trängseln var så stor, att jag ej ville gå in af fruktan för hetta och qvalm. Jag vandrade vidare genom Ghorijeh, der det dock var nästan alldeles tyst, förbi Ashar och Hassanein, som dock nu voro tillslutna, samt stannade slutligen i ett café nära intill oss och hörde på en gammal muhaddith, som ej var något särdeles. Sedan jag kommit hem och sutit litet, gjorde vi som vanligt nu vårt andra nattmål suhur, kanske omkring kl. 3 efter våra ur, samt rökte och pratade derefter. Jag forundrade mig öfver shekh 'Ali, som alls ingen appetit har och i allmänhet äter mycket mindre än vanligt; men han mente att det var Herren, som föder oss under fastemånaden med annat än kroppslig spis, samt att det fasta inre beslutet, äfvensom medvetandet af denna månads och dess fastas förträfflighet, gjorde oss mätta och glada.

Sept. 16.

Vaknade ej förr än vid middagen, till mitt stora nöje. Sedan jag ännu pysslat litet hemma, begaf jag mig ut, tog en åsna samt red till Gamla Kairo. Jag red nu förbi den sidan som vetter utåt öknen och betraktade med stort nöje trädgårdarne, som stodo öppna, utan mur eller skrank åt denna sida. Vek sedan af litet åt öknen och kom fram till den äldsta moskén här, kallad Gamia' Amr. Amr har nemligen byggt den, då han under kalifen 'Omar kom hit och eröfrade Egypten. Invid den står qvarlefvor af en annan vidsträckt byggnad, som min gamla trefliga och pratsamma åsnedrifvare sade hafva varit en kristen kyrka. Denna Amrs moské är äfven den största och vidlyftigaste som finnes här, ehuru den ej begagnas mer än en gång hvarje år, nemligen den sista fredagen af Ramadan, då allt folk strömmar dit från Kairo for att hålla fredagsbönen. Vid dess uppbyggande och vid bestämmandet af dess kible skola 40 af profetens ashab varit närvarande, så att man anser dess kible vara fullkomligen säkert och noggrant. Den håller på att alldeles förfalla, men först detta år har bashan derom underrättat sultanen i Konstantinopel; det är på denne senares bekostnad man for närvarande är sysselsatt med dess reparation. Då jag inträdde inom den förfallna porten, såg jag till min förundran att man på yttergården var sysselsatt med krukmakare-arbete. Man förfärdigar här alla kolal, drickskärl och krukor &c. Men detta var dock utom den egentliga moskén och i låga kojor, som man uppfört deromkring. Vid inträdandet på den egentliga moskégården förvånades jag verkligen öfver dess vidd. Den pelargång, som egentligen är bestämd till bön och som innehåller member och dikke, har sex breda rader pelare, parallela med kible väggen, de båda andra pelargångarne tre rader; den med den förstnämnda parallelt gående har blott en rad. Pelarne voro åtminstone till största delen af marmor. Två minareter funnos, men de voro i allmänhet låga och äfven till sin arkitektur högst simpla. I allmänhet tyckte jag det hela bära spår af den Arabiska arkitekturens första enkelhet och barndom. Man höll nu på att reparera, och det vore äfven verkligen skam om man skulle låta denna moské förfalla. Invid porten, då jag skulle gå ut, möttes jag af en gammal språkför gumma, som sade att hennes förfäder led från led varit väktare öfver moskén och visade mig 2 tätt invid hvarandra stående pelare, sägande: den som kunde gå derigenom, vore en god och bra man. Jag bad min åsnedrifvare klämma sig emellan dem, hvilket han ock gjorde, naturligtvis mumlande basmalleh. Derefter gjorde jag detsamma, men fann det verkligen vara trängre emellan dem än jag först tyckt, ehuru jag dock utan stor svårighet kom igenom. Vi begåfvo oss sedan på en annan väg tillbaka, passerade en mellan sandhögarne belägen liten moské för shekh Abo sa'odi el gerahi, till hvars ära hvarje natt mellan tisdag och onsdag hålles zikr och makra. Min åsnedrifvare försäkrade att hvem helst som vore sjuk och besökte honom från vecka till vecka, skulle finna lindring i sina plågor. Vi läste naturligtvis fathe för honom, i det vi passerade. Vi kommo sedan förbi vattenledaren, som går till citadellet och vanligen kallas Essab'a sevaki eller migra, emedan 7 hjul pumpa upp vattnet från floden. Vi kommo så in genom stadsporten vid Sejide Nefiseh och passerade vidare Sejide Rukijeh och Sekkine. På afstånd sågs uppe på berget Sejid Gujushi, herren öfver det efter honom benämnda berget, hvilket gränslöst, såsom min gubbe berättade mig, sträcker sig ner åt Koseir samt vidare och slutar först i Jambo. Han berättade underliga saker om berget och dess patron, att det alltid spatserade med honom, såsom berget 'Arafat med profeten; att de ropade till sina bergök khot, såsom ännu åsnedrifvarne alltid ropa till sina ök vid svårare steg; att berget Gujushi vägrat att stiga på 'Arafat &c. Vi kommo småningom inom staden, passerade en takijeh eller hus och tillhåll för dervisher, der hufvudsakligen blott Persiska dervisher skulle finnas; vidare förbi en Vali eller Mebruk, som beständigt och oföränderligt satt framför en liten zavijeh, aldrig talade ett ord, ehuru han ej var stum, samt blott med tecken yttrade sig för dem, som besökte honom och behöfde hans hjelp. Hans namn är Abdolhuhab, och han betjenas af sin mor, som i hans ställe tar emot de pengar man ger honom för hans helgonperson. Jag skildes slutligen i Muski från min åsnedrifvare, ej utan att på äkta Arabiskt sätt gräla om priset och fråga några bredvidstående, om jag ej hade gett efter kanon. Jag vandrade sedan ännu litet omkring i Muski och hade att göra med Abdolasiz, så att tiden förgick till en stund efter 'asr, då jag gick hem och väntade på den efterlängtade maghribadan. Jag hade dock ej fastat i dag, ehuru jag händelsevis ej kommit att dricka, och för öfrigt tagit mig få prisar från en liten pappersstrut, som jag tagit med mig. Emellertid har jag funnit att Mohammedanska fastan ej är särdeles svår, åtminstone för den som ej har alltför tungt arbete. Också tyckes folket i allmänhet ej anse denna månad för en tung, plågande fäste- och ånger-månad, utan fastmer såsom en tid af fröjd och glädje, ehuru de sätta stort värde på och bära högsta aktning för den. Men så är det i allmänhet med deras religion: den har ej det hemlighetsfulla, dystra och ärofulla som vår, man håller ej moskén för en skräck och bäfvan väckande helgedom, utan fastmera såsom ett hus der man alldeles ej drar i betänkande att t.ex. ensam tillbringa sin natt i ro. Men de flesta af Kairos bättre män hålla 2 fokaha, som från maghrib ända till suhur läsa Koran i deras hus, och hvarthelst man om natten går fram, hör man deras gnällande mumlande. Jag gjorde om aftonen min vanliga spatsertur först till Azbukijeh, der jag såg åtskilliga konsuler och Franger, som i sina vagnar begåfvo sig upp till citadellet, kanske för att helsa den nyss anlända pashan välkommen; sedermera till Ghorijeh, der jag satte mig på en bod_mastaba_ och hörde på en vacker zikr, som man gjorde uti sultan Muajads moské. Sedan vandrade jag hit och dit omkring, stannade slutligen en stund i ett café bredvid vår port och hörde på den gamla muhaddithen. När jag kom hem, följde shekh 'Ali upp med mig och blef länge sittande att prata. Han hade i afton åter varit hos shekh Shihab och derföre föll samtalet på honom. Han berättade nu utförligt historien om hans lif, hvaraf jag förut hört så många mustiga strofer. Denne shekh Shihab, som är Kairos största poet och en af dess utmärktare lärda, har det poetiska felet att supa och berusa sig med arrak samt det högst opoetiska felet att älska gossar.

Sept. 17.

Begaf mig kort efter middagen ut för att träffa Ahmad elkutubi, men fann hans bod stängd. Vandrade sedan i Khan khalili, der mycket folk satt i bodarne samt njöt af den behagliga skuggan och svalkan, som man alltid har här. Det var som vanligt dessa dagar mycket folk på gatorna och stor rörelse. Gjorde i dag äfven en tur i det inre af Ghorijeh, mellan elfahhamin &c. der jag förut varit högst sällan. Jag jemkade mig sedan ned åt Azbukijeh och gick till Dietel. Här träffades äfven den unga Köhler, som sade sig i morgon vara färdig att resa till Alexandria, för att hinna den Ryska briggen och de Ryska officerarne, af hvilka en löjtnant under sin härvaro öfvertalt honom att följa med och träda i Rysk krigstjenst, lofvande honom att bli officer inom 3 år. Jag blef temmeligen länge sittande hos Dietel, Han talade om sina resor i Persien och isynnerhet om en färd, som han gjort tillsammans med en Dansk, Westerdahl tror jag, från Shiraz till Ispahan. Denne Dansk beskref han såsom högst usel och förarglig, målade ut honom verkligen illa, såsom en snusker och tillika lumpen karl. Dietel, ehuru bland de bättre man här har att bjuda på, har dock mycket Ryskt i sig: den vanliga lusten att spela seigneur och se sig omgifven af stora hopar betjenter, den vanliga beundran och förödmjukelsen för högtuppsatta män eller förmän &c. Vi talte om vår tillämnade resa till öfra Egypten och han lofvade i morgon ge sig ut på bestyr om den. Jag kom i dag hem först en stund före maghrib. Sedan vi gjort vår måltid och rökt begåfvo vi oss ut, men shekh 'Ali blef efter vanligheten sittande hos vår granne, en muzejin, och jag vandrade ner till Azbukijeh, der jag efter en liten vandring i allén blef sittande hos Hanafi en god stund. Jag vandrade derifrån upp till Babelkhalk och vidare upp till Dervishernas tekijeh, i väntan att der få höra någon zikr. Men huset var stängdt och alldeles mörkt, de voro troligen engagerade på skilda ställen till zikr, såsom Zeineb, der det sades vara zikr i afton. Det blef mig dock för långt att spatsera ända dit upp, utan vände jag om och begaf mig till Ghorijeh. På vägen här, liksom annorstädes, hörde man från husen fokaha läsa Koran. Det är nemligen vanligt att hvar och en i helst måttligt goda omständigheter lejer 2 eller flere fokaha, att hvarje natt under Ramadan läsa i hans hus. De börja vanligen genast vid maghrib sedan de frukosterat, och hålla på ända till suhur eller nattmålet, som intages omkring en timma före den första morgonrodnaden. Jag satt sedan en stund utanför Muajads moské och hörde på en zikr, men den behagade mig ej särdeles i afton. Derpå gjorde jag min vanliga tur förbi vekalen, der shekh Ismain berättar sina sagor för ett allt lika stort auditorium. En lika stor skara åhörare hade äfven en hop sångare och instrumentalister samlat omkring sig vid Nahhasin, der de föredrogo sin Arabiska musik. Jag vandrade så vidare till Babeshsharijeh och gick in i ett café, der 2 khoval dansade vid en förfärligt skrällande musik af en stor zummara eller säckpipa och en stor tambour de basque. Det var nemligen här Dietels Persiska betjent i går hade sagt sig sett 2 danserskor samt blifvit alldeles förtjust och fröjdberusad af deras dans. Jag igenkände 2 khoval, som jag ofta och vid alla glädjetillfällen här sett förut, men vid dem hade jag redan alldeles ledsnat ut. Persern behöfver i allmänhet ej mycket för att råka i extas; han, liksom ursprungligen Germanen och Nordbon, är af naturen entusiast, så äfven Turken tror jag. Men Araben tillhör ett nyktert, i allmänhet prosaiskt folk och förtjuses sällan af annat än Koran, religion och förnuftiga ord, möjligen äfven af underfulla sagor. Men qvinnor, dans, sång m.m. dylikt frågar han ej så särdeles efter, om han ej dervid hör vackra ord. Hemkommen blef jag ännu en stund före och efter sukur sittande att prata med shekh 'Ali; men det nästan förekom mig, som hade han bakom öronen någon liten misstanka om mitt Frangskap, dock har jag intet säkert märkt.

Sept. 18.

Vaknade till min förargelse temmeligen bittida. Fick med åtskilligt skrifvande dock tiden till slut till litet efter middagen. Gick då ut, tog mig en åsna samt begaf mig af genom Babezzuele och genom Essujufijeh. Dessa trakter äro nästan såsom en egen stad för sig. Underligt är äfven att man kallar trakten vid Ghorijeh och Babezzuele för el Medineh, och säger t.ex. vid Babessharijeh sig vilja gå till Elmedineh, då man beger sig ditåt. Också skall trakten från Babezzuele till Babennasr varit den ursprungliga delen af Kairo, som först byggdes. Vi begåfvo oss sedan förbi Sejide Nefiseh ut i öknen, genom den stora begrafningsplatsen, som ligger der utanföre. Här finnas i allmänhet de vackraste grafvar och vårdar, som jag sett här omkring Kairo, de tyckas äfven vara från jemförelsevis äldre tider. Vi kommo vidare fram till Imam Shafi, på hvars kobba synes en liten båt af metall. I den sade min åsnedrifvare att man i början och midten af hvarje år lade 7 ardeb hvete till mat för foglar. Detsamma har jag ock förut hört; dock förekommer mig båten för liten, för att kunna rymma 7 ardeb. Invid denna moské har Mohammad Ali uppfört en väldig, vacker byggnad med 2 eller flere kupoler, till grafplats för sig och sin slägt. Jag gick dit in beledsagad af en väktare och betraktade grafvarne för redan många hädangångna medlemmar af hans familj. De voro i allmänhet vackra, dock i mitt tycke för mycket tillklottade med guld, röda och gröna färger. Man såg här, som i så mycket annat, att den gamla, enkla, storartade orientaliska smaken gått förlorad och ej mer kan senteras, hvarföre man söker ersätta den med yttre grannlåt. Byggnaden var afdelad i 2 stora hvalf, belaggda med vackra dyrbara mattor och i det inre plats lemnad för Mohammad Ali sjelf. Hvarje dag och nu under Ramadan hvarje natt hålles här en khatme för de här hvilande, hvartill fokaha äro antagna och lönade, boende i egna för dem härinvid uppförda rum. Derinvid är äfven en stor vacker trädgård och ett litet palats, som min vaktare sade bebos af harim. Sedan jag en stund dröjt för att bese dessa grafvar, gåfvo vi oss åter på väg. Det var i dag ovanligt hett och vindlöst, så att färden var något besvärlig, isynnerhet för åsnedrifvaren, som fick lof att springa, törstig och hungrig som han klagade sig vara. Vi passerade på begrafningsplatsen förbi åtskilliga minareter och kubbor, som stodo qvar kanske från sultaners eller emirers grafvar. De voro vackra, ståtliga, ehuru dels förfallande, dels redan till största delen förfallna, och buro tydliga spår efter den första muslim-arkitekturens storhet. Jag steg upp i en hälft förfallen, dock ännu temmeligen väl behållen minaret och fröjdade mig från dess topp öfver den vackra och vidsträckta utsigten öfver Gizeh och Sakkara, pyramiderna samt Kairo, som låg under mig i sin stora sträckning, äfvensom berget Gujushi. Det förargade mig blott att jag ej hade mina glasögon med mig. Sedan steg jag ännu in i en kubba, som var väl behållen och fullkomligen visade den karaktär man vanligen ser i slika byggnader. Vi begåfvo oss sedan in i det ruskiga och förfallande Romeli, ett qvarter mest för slödder och patrask, högst otrefligt och smutsigt. Öfverallt här som annorstädes var rörelse och lif mer än vanligt. Sedan stannade vi utanför sultan Ilassans moské, som jag förut så ofta passerat, men ännu ej besökt. Jag steg af och gick uppför den höga trappan och fröjdade mig redan här öfver de sirliga grannlåterna ofvanför dörren. Inne i den del af moskén, som egentligen begagnas till bön och der man nu höll på att göra 'asr bönen, stod midtpå sahn, som hel och hållen var belaggd med marmor, en liten men särdeles vacker meda. Sjelfva sahn var stor och vidsträckt, som vanligt utan tak under bar himmel, men med höga väggar rundt omkring. Den inre pelargången med member och dikke var likaså stor och vacker. Innanföre var sjelfva kubban. Jag häpnade öfver dess höjd, då jag inträdde, och i allmänhet öfver dess vidd och storartade stil. Så utan- som innantills är denna moské utan motsägelse den största och vackraste som jag sett och som här finnes. Det var ock med särdeles nöje jag vandrade här länge, tittade omkring mig och njöt af svalkan. Inuti kubban var dock ingen egentlig maksora, blott ett simpelt trädskrank, som inneslöt en upphöjning af träd i form af en vanlig kista, på hvilken stod en stor ställning eller hållare af Koran. Denna moské är öfverhufvud den ståtligaste och mest storartade byggnad jag här sett. Jag satte mig åter upp på min åsna samt kom genom aflägsna och förstörda qvarter, såsom Davadijeh &c, fram till Babelkhalk och Muski. Jag hade blifvit ganska trött och isynnerhet törstig samt kände mitt hufvud tungt. Jag begaf mig så småningom hem, släckte min törst stjälandes och obemärkt, samt blef hemma tills vi hade gjort vår frukost. Sedan gjorde jag min vandring till Azbukijeh, dit shekh 'Ali i afton hade begett sig före mig och der han nu väntade mig. Vi suto en lång stund här och togo oss nästan en liten lur på våra serirer i den utomordentligt ljufva aftonsvalkan och det klaraste månsken. Slutligen jemkade vi oss sakta och makligt hem. Shekh 'Ali blef sittande vid vår port, men jag begaf mig ännu ut på vandring. Nu tyckes man egentligen först kommit ratt i ordning med Ramadan, och alla nya cafén ha hunnit bli färdiga. En stor mängd finnes af sådana, hållna dels af Turkar, dels af Greker, och man har vanligen beställt khoval eller musikanter att förlusta folket uti dem. Jag satt en stund och hörde på en Sha'er i Khamsavi.

Sept. 19.

Gick middagstiden ut och vek in hos Kölder, der jag blef sittande någon timma. Hans mor, som var uppe i hans rum, tycktes ännu vara helt nedslagen och sorgsen öfver sin yngre sons bortresa och beslut att bege sig till Ryssland för att göra lycka. Kölder sjelf lärer dock vara en af de mest honnetta man här har att tillgå. Han hade i dag bestyr med att hyra kameler för en Preussisk grefve, som jemte en annan Preussare kommit hit och efter 4 dagars sejour nu gjorde sig färdig att gå genom öknen till Jerusalem. Jag gick derföre med honom ut och begaf mig till Jusuf, som åter gör sig färdig till cn resa till Alexandria och sedan vidare till Damjat. Derefter gjorde jag en tur genom _Azbukijeh_allén och begaf mig till kansliet. Här träffade jag en vandrande Tysk snickargesäll, som kom från Jerusalem och derefter närmare ett år uppehållit sig på berget Karmel. Han var en duktig, ärlig Nordtysk och högst treflig att språka med. Jag gjorde sedan slag hit och dit, för att få den långa tiden till slut, genom de rörligare delarne af staden, såsom Ghorijeh och Nahhasin, samt kom hem någon timma före maghrib. Vid esha begaf jag mig ut till mitt Grekcafé i Azbukijeh. På vägen, då jag passerade Oriental hotel, hörde jag på fortepiano föredragas en af Mendelsohns "Lieder ohne Worte" jemte åtskillig annan Tysk musik. Jag blef länge stående att lyssna. Vid sådana tillfållen är det svårt att hålla contenancen, då hemmet med alla sina minnen mäktigt kräfver ut sin rätt. Jag blef länge på natten sittande i cafét och njöt af det utomordentligt goda kaffet, det härliga milda månskenet mellan de lummiga acacie-träden, samt den ljufva aftonluften. Gjorde sedan min vanliga promenad förbi Nahhasin, hvarest i cafét, der musikanterna voro, så mycket folk var skockadt att de nästan stängde gatan. Jag satte mig slutligen i cafét invid vår port och hörde på en gammal hvitskäggig muhaddith. Dock börjar jag redan bli fullkomligen mätt på Ramadan och dess nöjen, liksom jag i sjelfva verket längesedan blifvit det på Kairo och dess folk.

Sept. 20.

Fick sofva i dag till middagen, då jag steg upp. Sedan jag skrifvit litet, satte jag mig att reparera min slarfviga koftan och fick tiden så till slut tills någon timma efter middagen. Jag gick nu ut och begaf mig i största maklighet till Azbukijeh. På vägen såg jag 2 unga män, som tycktes varit i stort och allvarsamt slagsmål med hvarandra, ty de voro båda nerblodade i sina ansigten. En stor skara af qvinnor omringade dem, der de ännu höllo hvarandra i kragen och flämtade, försökande att skilja åt dem. En liten flicka, kanske en dotter till en af de grälande, sprang gråtande omkring och försökte draga alla förbigående män till för att skilja dem. Slutligen hemtade hon en soldat, som förde dem i korakon. De voro bröder och hade nyttjat något tillhugg af jern, så att den ene hade ett stort sår vid tinningen och den andre i pannan. Det är sällan, nästan aldrig jag här sett blodsår. Jag gick så till Dietel och blef sittande hos honom ganska länge. Han berättade sig 2 gånger fått snubbor af Kasanska universitetets kurator, for de förändringar han gjort i sin reseplan. Huru olika vårt universitet, som sagt mig alldeles ingenting, ehuru jag ej det minsta följt min först gjorda reseplan! Sedan jag kommit hem någon timma före maghrib och gjort mitt mål, begaf jag mig åter till Dietel för att efter öfverenskommelse afhemta honom. Vi gingo ut, följda af hans 2 betjenter och äfven portvaktaren Mohammad, således med ett följe som om vi varit Turkiska magnater. Vi suto först en stund i vekalen, der shekh Ismain berättade sina sagor för ett öfverfullt auditorium, gingo sedan upp till Muajads moské, satte oss der på trappan och hörde på en vacker zikr. Denna zikr, ehuru ej af de vackraste, var dock ganska högtidlig och särdeles rik på nyanceringar i rytm och ton. Vi begåfvo oss sedan hem en stund efter midnatt. Jag kom hem alldeles utmattad och medtagen, med en liten feber, i allmänhet högst ömklig, troligen efter någon liten förkylning, som mig ovetande kommit öfver mig.

Sept. 21.

Vaknade bittida alldeles ömklig, liksom sönderhuggen i hela min kropp och alla lemmar. Jag begaf mig dock ut en stund före middagen och gick till Dittel. Medan vi suto der kom en tärna till honom, med hvilken han hade mycket bestyr och prat om Fatimah, som han tycktes mycket värdera. Samma flicka kom äfven sednare dit och tiggde penningar för sitt besvär, det hon haft för Dittels skull at i söka reda på Fatimah och tala med henne. Hela hans förhållande och uppförande häri misshagade mig på det högsta, jag fann mig högst tråkig och generad dervid. All sorts ridderlighet för glädjeflickor i allmänhet, men isynnerhet för orientens, är verkligen malplacé. Han tror sig älskad af sin Fatimah och det nästan förekom mig som han äfven älskade henne, såsom han sade för den stora likhet han fann mellan henne och en flicka i hans hem — den narren! Det är 2 klasser i samhället, som öfverallt i verlden och i alla stater äro till det närmaste lika, nemligen de såkallade förnäma eller noblessen och glädjeflickorna. De äro de båda extremerna och stå hvarandra nära uti karaktär; hos den ena och den andra finner man vanligen samma innobless. Den som vill se ett folks lynne och karaktär, finner den aldrig hos dessa klasser. Jag blef sittande hos Dittel ända till närmare 'asr, då jag gick hem. Efter maghrib, sedan jag ätit och hvilat mig litet, gick jag åter till Dittel, der jag nu träffade Köhler. Han talade om sin mors otröstlighet öfver sin yngre sons bortresa, huru hon ännu plägade sätta ett couvert för honom, m.fl. andra tokskaper och narraktigheter. Frid öfver dem som i lugn lida skilsmessans tunghet! Vi gingo sedan ut med Dittel och begåfvo oss till det stora rymliga cafét nära Babessharijeh, der 2 de vanliga khoval dansade. Jag blef dock ej länge der sittande, utan gick bort och lemnade Dittel ensam. Af hans sällskap samt stora följe betjenter har jag ingen fröjd, och finner nu som förr att jag har roligare samt är nöjdare att vandra ensam omkring, än med sällskap som ej rätt passar mig. Då jag lemnat honom träffade jag just Hassan Saleh, som till min förundran var högst vänlig och fryntlig. Jag kom i natt bittida hem vid midnatten och tog mig en liten lur förän shekh 'Ali hemtade vårt nattmål. Han talade mycket om en plats, som han hade i perspektiv vid tryckeriet och om hvilken shekh Shihab, som han i afton besökt, uppmanat honom att bemöda sig. Härtill var nödigt att han lofvade inspektorn öfver tryckeriet 2 månaders lön af sin egen och att genast betala den första månaden. Shihabs hustru, som nu blifvit åter upptagen till nåder af sin man, var äfven med i spelet och shekh 'Ali högst bevågen. Till shekh 'Alis beröm måste jag dock säga att han ej litade på allt detta, utan med from hängifvenhet lemnade hela saken i Herrans hand, yttrande i anledning häraf många fromma språk ur Koran och ur eget hufvud.

Sept. 22.

Gjorde en promenad utanför 'Adavi stadsporten och trädgårdarne deromkring. Inkommen i staden gjorde jag ännu en liten vandring der, så att tiden hade lidit till mellan 'asr och maghrib, då jag gick hem. Efter vårt aftonmål gick jag ensam ut och begaf mig till Azbukijeh. På bron här träffade jag shekh Ibrahim Elhanbali. Efter den långa tid som vi ej sett hvarandra, var nu vahashtinna och andra komplimenter rätt på sitt ställe. Sedan de voro vexlade oss emellan, satte vi oss hos Hanafi och drucko hölv. Han var som förr tråkig och pjåkig, rädd för hundar på långt håll &c. I går berättade shekh 'Ali att Ibrahim haft missödet, då han spatserade i ett stadsqvarter, att möta ett sällskap (troligen af hans många ovänner) som slog turbanen från hans hufvud. Kom sent hem något efter selam och fann shekh 'Ali sofvande. Jag lade mig äfven, men sedan jag somnat och sofvit godt en stund, kom shekh 'Ali upp med vårt nattmål och väckte mig. Nu först fick jag höra att man under natten i Ramadan gör 3 adaner från minareterna, först vid midnatt elabrar, bestående af den vanliga abrar, någon timma derefter esselam, den vanliga fredags-selamem, och vidare kort före adan el fagr den s.k. adan esshurb, för att påminna den törstige att dricka före fastans början.

Sept. 23.

Gick ut till Khan elkhalili och vandrade omkring. Der var stor trängsel af folk, isynnerhet af främmande, som tillbringa Ramadan här och sedan bege sig till Mekka på vallfart. Perser, Turkar, Kurder, Tscherkesser m.fl. såg man här tränga sig fram och handla. Det var i allmänhet högst lifligt. Jag vandrade sedan förbi Azhar och Hassanein, i hvilken senare moské och deromkring det isynnerhet var mycket folk. Begaf mig sedan på omvägar till Dittel, som nu fått de väntade brefven med underrättelser från Alexandria, hvilka hos honom stadgat beslutet att slå resan till öfre Egypten ur hågen och att redan i dag ge sig på väg till Alexandria. Så gick äfven denna plan och detta hopp att komma till öfre Egypten för mig öfverända. Detta jemte Dittels rustningar till hemfärden nedslog mig alldeles och jag blef vid dåligt lynne hela dagen, såväl under det jag satt hos honom, som sedan jag kommit hem. Jag blef här ända till någon timma före maghrib, allt under det Dittel packade in och lagade sig i ordning. Dock till slut såg han sig icke kunna bli färdig i dag och uppsköt resan till morgon bittida. Gick så till shekh Ismain i vekalen och blef der sittande en lång stund att höra på honom. Gjorde sedan ännu en vandring och blef sittande hos en annan muhaddith; men jag var verkligen ovanligt nedslagen och förstämd, samt hade ingen ro, hvarken i min kropp eller mitt sinne.

Sept. 24.

Får i allmänhet ej mera sofva på morgnarne, hvaraf jag så väl hade behof, dels för att ersätta den genomvakade Ramadann-natten, dels för att få slut på den långa och tråkiga dagen. Gick till kansliet och tog litet penningar af Köhler. Efter middagen läste jag åter ett pensum med shekh Ali i Alfijeh. Hans långa och beständigt med samma ord upprepade kommentar blef mig förfärligt tråkig. Jag hade i allmänhet obeskrifligt ledsamt i dag och visste ej huru jag skulle få min dag till slut. Gick vid 'asr till kutubijeh och tog slutligen det länge påtänkta manuscriptet af Sujuti om Kairo. Efter maghrib gick ner till Azbukijeh och satte mig i Grekcafét, der jag litet blundade på seriren.

Sept. 25.

Gick bittida ut till kansliet och satt der med Köhler tills Bokty kom, som var utgången. Tog penningar af Bokty och kom sedan hem. Efter middagen då vi åter hade läst vårt pensum ur Alfijah, gick jag med shekh 'Ali till Kutubijeh, för att handla på ett utmärkt vackert manuscript af Hagi khalifa. Men det var mig ännu för dyrt. Dock tänker jag ej låta det gå mig ur händerna. Härifrån gingo vi till moskén Hassanein, gjorde vår sijaret hos Hossein och läste honom suran 1. S., vandrade så litet omkring inne i moskén, der man nu invid alla pelare hade utlaggt böcker till salu. Jag igenkände i bokhandlarena mina shekher från Kutubijeh samt ansåg det ej mödan värdt att stanna och se på deras böcker, dels emedan de säkert voro blott i Fikh, dels troligen ej af stort värde. Vidare suto här åtskilliga kretsar, som hörde på någon föreläsare. Så var der en Turk, som på sitt modersmål höll en föreläsning för ett särdeles stort auditorium af mest främmande valfärdare. En annan Turk läste Koran, och ehuru hans föredrag förekom mig ganska vackert, var det ej utan att ju shekh 'Ali samt andra bredvidstående Araber drogo på munnen åt hans Arabiska och kallade den tekhin. Åtskilliga andra shekher suto här äfven och läste för ett större eller mindre antal åhörare. Jag fann mig i allmänhet i dag särdeles generad i moskén, af fruktan att träffa någon som kände mig; ty här vandrade många omkring från Mudaris och andra effendi-klädda män, för hvilka jag alltid bär en liten rädsla. Också såg jag verkligen Ustad Mahmud samtalande med några andra, men snuddade lyckligt förbi honom, ehuru han säkert bemärkte mig. Vid det jag trädde ut i medan mötte jag shekh Kotta, men låtsade ej känna honom, ehuru han tittade bakom sig efter mig. Jag kom dock lyckligen ut, ehuru rädd jag var att bli ertappad och få ledsamheter. Vandrade sedan ännu litet omkring med shekh 'Ali och kom hem någon timma före maghrib. Efter vårt aftonmål gick jag ut till Prunner och träffade der äfven Avareff, som pratade och schroderade på sitt vanliga sätt; bland annat om Rysslands Peter och Sveriges Karl: den förre kallade han verkligen stor, men den sednare värd att stängas in på ett dårhus. De dyns grodor! Såg här ett nyligen utkommet arbete "The English woman in Egypt" af Lanes syster. Blef länge sittande hos Prunner sedan Avareff gått, samt resonnerade om ett och annat angående mina resor i Arabien m.m. Satte mig sedan hos Hanafi i Azbukijeh och njöt af det alldeles ovanligt vackra månskenet. Begaf mig slutligen till det lilla cafét och hörde på den gamla gråskäggiga muhaddithen, och kom hem närmare suhur.

Sept. 26.

Satt hemma ända tills vi hade läst vårt pensum i Alfijah efter middagen. Efter maghrib målet suto som vanligt shekh 'Ali och jag ute på fashan och rökte; men jag vet ej hvad orsaken är att vi ej kunna prata. Vi suto en full halftimme och kanske mera utan att öppna munnen. Gick vid esha ut och satte mig hos Hanafi, Här var i afton mycket folk. Härefter gjorde jag min vanliga vandring upp till Ghorijeh, satt en stund vid Muajads moské ock hörde på zikr, som i afton ej behagade mig särdeles. Den var i en helt egen och ovanlig karaktär med långa pauser i kören, som stund efter annan blott föll in med ett långt hojtande. Vid hemkomsten stannade jag i vårt café samt hörde på en muhaddit, tills shekh 'Ali gick förbi och stannade äfven en stund här.

Sept. 27.

Medan vi vid middagstiden läste Alfijah blef det i hast ovanligt mörkt och började regna. Regnet fortfor allt i små skåf. Jag gick ut sedan vid slutat vårt pensum och lät det regna på mig. Det var mig särdeles kärt och roligt att en gång se en förändring i det beständiga, oföränderliga solskenet. Jag vandrade till Azbukijeh och spatserade under träden. Allt föll skur på skur af regn och luften tycktes derunder särdeles frisk, ehuru då solen åter stack fram det förekom mig qvalmigt. Det var mycket slipprigt och halt på gatorna, så man hade svårt att gå, isynnerhet ville de komliga kamelerna falla för hvarje steg. Jag gick sedan som hastigast till Köhler i hans hus och njöt af den friska doftande luft, som från hans öppna fönster kom in. Här talades om Timofejeffs och Dittels Ryska patriotism, samt huru den senare lemnat efter sig vid sin bortresa några kökskärl, som han fått till låns af Köhler, alldeles nedsmutsade och förrostade, säkert flitigt begagnade under tiden han var här, men troligen aldrig en gång tvättade. Vandrade sedan omkring i Muski, der jag hade att göra några små uppköp. Grälade och förargade mig åt en af de fördömda Grekerna. Efter maghrib begaf mig till Prunner för att begära en bok. Här träffade jag äfven en bekant Tysk juvelerare, en Jude, som genast då han kom in började politicera. Här talades om och tadlades England jemte dess författning, som kallades barbarisk; man förutspådde att Ryssland och England skulle komma hår ihop och dervid Tyskland komma att spela en högst vigtig rôle "liksom alltid förut" (!) Gick sedan spatserande vida omkring åt Babelhadid till och andra trakter, samt stannade slutligen för en liten stund i cafét invid oss.

Sept. 28.

Gick ut en stund efter middagen sedan vi läst vårt pensum och begaf mig till Prunner, för att efter öfverenskommelse hemta en bok, som han lofvat mig, öfver berget Sinai. Han hade dock varit så upptagen i dag att han ej hunnit skaffa mig den; sedan jag sutit här en stund och dels pratat, dels läst tidningar, der jag bland annat såg att Ryssarne lidit stora nederlag i Kaukasus, gick jag härifrån med ofÖrrättadt ärende. I dag hörde jag Prunner tala Arabiska och förundrade mig storligen att han, efter 10 års vistelse här, ej talade detta språk bättre. Efter maghrib tog jag en åsna och begaf mig upp till citadellet. Såsom annorstädes i alla divaner, utföras och afgöras här alla mål om natten under Ramadan, ty om dagen är divan stängd. Jag gick upp i den del af slottet der bashan befann sig och trädde in i rummet utanför det, hvari han sjelf satt. Det var en stor vacker salong, men jag förundrade mig storligen öfver den frihet och otvungenhet hvarmed folk af alla klasser gingo af och an. Icke allenast Turkar, som troligen voro tjenare här och slottets betjente, utan Araber, shekher och andra af alla slag, äfven af den lägsta klassen, klädda i 'ere, hade här fritt tillträde samt gingo af och an i pashans närhet — en frihet, tyckte jag, som verkeligen skulle göra heder åt hvilket Europeiskt hof som helst. Bashan sjelf satt inne i ett stort sidorum i ett hörn af den stora soffan, som gick rundtomkring väggarne. Han såg gammal och något skrumpen ut, med ett vackert, ärevördigt, silfverhvitt skägg. Dragen i hans ansigte kunde jag ej rätt urskilja, i anseende till det stora afståndet. Folk, troligen af hans närmaste Turkiska omgifning, rörde sig härinne, dock var ingen särdeles nära bashan sjelf. Äfven här tycktes råda stor frihet. Medan jag var der, hade en Frang audiens. Han var högst simpelt klädd uti surtout och hvita byxor, en kostym i hvilken hos oss ingen student skulle kunna göra sin uppvaktning hos rektor eller ens hos sin inspektor. Äfven andra, mest förnäma Turkar, gingo fritt in och ut, samt gjorde sin reverens för gubben. Jag fann allt högst trefligt och otvunget, såsom i Orienten allt det högsta och det lägsta är närmare hvartannat än hos oss. Jag spatseradc af och an i den stora, af 2 Europeiska ljuskronor upplysta salen; men slutligen kom till mig en qvasi ceremonimästare med en rörstaf i handen och bad mig sätta mig samt taga plats på soffan, emedan det ej passade sig att så beständigt spatsera upp och ner. Jag hade ock redan nog, samt begaf mig åter ut. Jag hade i dag köpt snus hos min vanliga gubbe, en kristen katolik från Aleppo. I anledning af en fråga till mig om snuset vore tillåtet under fastan hos oss (han håller mig nemligen för en mohammedan), kom han in i religionsfrågor samt resonnerade vidt och bredt om evangelium &c. Han lofvade hemta mig böcker i den kristna religionen, som jag borde läsa, samt tycktes bli alldeles glad och uppspelt, kanske af en hemlig tanke att göra mig till renegat, då jag ej visade den vanliga moslemitiska afvogheten och högmodet emot honom. Jag har alltid hållit denne gubbe för en trög och liflös snusgubbe, men fann honom nu alldeles förifrad samt särdeles liflig. Sedan jag kommit tillbaka från slottet, gjorde jag ensam några vandringar omkring i staden och satte mig slutligen i mitt lilla café i hörnet för att höra på den gamla muhadditen. Jag var särdeles sömnig i afton, så att jag till och med somnade på seriren, der jag satt, och blef uppväckt af kaffehållaren. Muhadditen, hvars lega för hvarje afton är 50 fadda, fick i afton dessutom 5 eller 6 femfadda stycken, hvilket tycktes särdeles lifva honom och hans berättelse. Kom hem en stund efter midnatten, åt och drack thé med shekh 'Ali, men jag vet ej huru vi numera ej kunna få upp något samtalsämne alls, utan sitta ofta hela timmotal med hvarandra alldeles tysta. Det har nu efter gårdagens regn och åska blifvit särdeles friskt i luften, isynnerhet under nätterna, som börja bli kalla och fuktiga.

Sept. 29.

Sedan jag läst vårt pensum med shekh 'Ali, gick jag ut och gjorde en vandring genom Ghorijeh samt sedan ner åt Azbukijeh till; men det är så med mig, att jag ej vet hvart jag skall gå nu mera, utan har tråkigt hvarthelst jag vänder mig. Efter maghrib gick jag ut tidigare om aftonen än vanligt, men fann gatorna mycket toma och öde samt bodarne stängda, ty nu voro alla sysselsatta med att frukostera och komma vanligen först vid esha åter ut. Jag satte mig hos Hanafi i Azbukijeh för att vänta shekh 'Ali, som lofvat träffa mig der, jemte shekh Abdallah. Men då de ej kommo efter omkring en timmas väntan, gick jag bort. Vek derefter in i ett stort café, der en khoval roade ett stort sällskap med sin dans. Han var en yngre särdeles vacker gosse, grannt och rikt utstyrd i qvinnokläder. Han dansade bättre än dem jag vanligen sett förut. En sådan dans utförd af en vacker flicka, måste vara det mest sinligt retande man kan se. Jag gjorde ännu en liten vandring till Nahhasin, men ehuru det först var midnatt, fann jag gatorna och caféerna nästan tomare än vanligt. Folket tyckes redan hafva blifvit mätt på Ramadan.

Sept. 30.

Gick en stund före middagen ut till Khanelkhalili, der det i dag var stor sok, liksom alla måndagar och thorsdagar. Jag hemtade dock ingenting derifrån. Kom sedan hem och läste vårt pensum med shekh 'Ali, hvarefter jag genast åter gick ut till Prunner. Han gaf mig åtskilliga artiklar att läsa ur en Fransk journal, den ena om en Svensk lärd, som utfunnit ett sätt att liksom petrificera djur och annat lefvande, äfven menniskan, samt efter flera års död åter uppkalla dem till lif; den andra om Judarnes herravälde öfver Europa och denna ursprungliga, ännu oförderfvade nations stora anda. Jag läste der samma åsigter, som jag för några år sedan hörde af Runeberg. Båda artiklarne voro högst intressanta, ehuru den om Judarne var temmeligen lång och det nästan generade mig att läsa den der. Det drog länge ut innan jag blef färdig och begaf mig bort med Schuberts resa till Sinai, som Prunner haft godheten taga ut åt mig från Egyptiska sällskapet. Jag vek härifrån in till kansliet och samtalade en stund med Köhler, som beklagade sig öfver oförståndliga bref och halfva notiser, dem han erhåller från Timofejeff och generalkonsuln Fock. Kom sedan hem och började genast min Schubert, först hans beskrifning öfver Kairo och dess folk, men fann honom på det gröfsta sätt blott och bart hafva plagierat Lane. Efter esha gick jag ut och begaf mig i sakta mak till Azbukijeh, dit shekh 'Ali jemte shekh Abdallah kom från Ghomri moskén; vi blefvo så sittande här att språka ända till abrar, då vi alla gingo hem. Jag blef hemma länge vaken vid Schuberts resa ända till morgon adan, så att jag sedan hade svårt att få sömn.

Okt. 1.

Studerade Schuberts resa till berget Sinai, allt med tilltagande intresse, troligen emedan han här ej mera plagierat, såsom vid beskrifningen öfver Kairo, eller jag åtminstone ej visste hvarifrån han plagierat. Sedan vi läst vårt pensum, som i dag drog något längre ut än vanligt, dels emedan shekh 'Ali varit sysselsatt med att läsa likbönen öfver en afliden bekant i Hassanein, dels emedan vårt pensum i dag var något svårare, begaf jag mig ut, såsom man här säger, bein elhassatein d.v.s. mellan middag och 'asr, och tog mig i Ghorijeh en åsna, som förde mig till sultan Talons gamla moské. Jag hade, som vanligt, länge valt mellan åsnedrifvare, ty alla passa ej på alla ställen, åtminstone ej för mig. Jag hade i dag funnit en, hvars utseende förekom mig särdeles roligt och originelt, en äldre men särdeles liten man. Han var dock ej af dem som väl kände Masr och dess märkvärdigheter, ty han hittade ej rätt till Talons moské; men desto vigare var han i sin mun, att ropa åt gående de vanliga termerna: till höger eller venster, med tillägg af salli 'ala nnebi och vahhidu. Sedan vi efter några förfrågningar funnit vår moské, trädde jag in och började vandra omkring i den vidlyftiga, numera halfförfallna helgedomen. Den var i samma enkla och stora skala, som Amrus första i Kairo byggda moské, blott att pelarne här äro byggda, då de i Amrus äro hela marmorblock. Gården eller sahmen var stor, en vidsträckt fyrkant med en liten meida i dess midt, jemte några i stenar uthuggna hod eller cisterner derinvid, med tappar att tjena som hanafijeh vid det första af böntvagningen. Pelargångarne voro stora och vackra, dock ej bildade af så många rader, som i Amrus moské. Minareterna, som i Amrus ännu hade den ursprungliga formen af en tartosh eller sockertopp, hade här redan fått den fylligare formen af en makleh eller stor rundaktig turban. De voro så mycket jag såg blott 3, ehuru en gosse sade att de skulle vara 4, bland dem en, som hade en vindeltrappa utantill, hvilken längs den yttre muren steg upp till toppen och hvilken sultanen låtit bygga i anledning af en kapris. Han hade nemligen en dag under det byggnaden påstod, sutit och vridit en papperslapp i spiral. Påminnt af sin storvisir att sådant fingerspel ej vore annat än lek, samt ej passade för en sultan, svarade han att det ej var blott lek, utan modellen till en trappa upp till minareten på den moské han höll på att bygga. Nu är moskén förfallen, liksom så många andra, blott den stora egentliga bön-pelargången (eller hellre blott en del af den) begagnas nu såsom en mosalla. Här satt en krets af mest unga män, af hvilka en läste något ur en bok och corrigerades af en shekh. Jag gick sakta förbi dem på de utbredda, halfslitna, ganska smutsiga halmmattorna, och begaf mig åter ut, sedan jag så slutat min rund omkring en af Kairos äldsta moskéer. Jag begaf mig härifrån till den ej aflägset belägna moskén för sejide Nefiseh bint zin el'abi din bni Rossein bni Ali bni Abi Talib. Jag hade ej någon särdeles lust att gå ditin, emedan jag varit der förut; men min åsnedrifvare dref så på mig att gå dit och hålla den just nu utropade asr-bonen, att jag nästan såg mig tvungen dertill. När jag kom in, såg jag ungefär 8 män jemte imam hålla på att sluta sin bön. Jag satte mig till dem, men hann ej med dem mera än den sista helsningen, och var så tvungen att stiga upp och göra min bön ensam inför den lilla församlingen, hvilken tycktes betrakta mig noga. Jag gjorde derpå min bön med alla knäböjningar, verkligen föga bekymrad om eller generad af folket; ty den muslimska bönen har verkligen något så gravitetiskt och högtidligt i sig, att jag som en äkta muslim föga eller allsicke vände mina tankar på omgifningen. Jag hade knappt slutat min bön och satt ännu på mina fötter mumlande, då en moskétjenare kom och öppnade dörren till helgonets kubba. Jag gick in, satte mig vid maksoran, mumlade åter en del af I. S. och betraktade monumentet. Skranket är ej här af metall, såsom på de betydligare helgonens t.ex. Hassanein och sejidne Zeineb, utan af träd med inlagda rhomb- och cirkelformiga stycken af perlemor. Jag dröjde dock ej särdeles länge här, utan begaf mig ut på den utanför belägna stora (kanske Kairos största) begrafningsplatsen och snuddade tvärs Öfver den åt citadellet till. Jag sökte på allt sätt förmå min åsnedrifvare att börja språka och berätta om de helgons grafvar och mausoleer, hvilka vi dels färdades förbi, dels sågo på afstånd; men fann att han verkligen föga kände deraf, tvärtemot vanligheten hos hans colleger, som (isynnerhet de äldre) alla äro väl bevandrade i legenderna. Han började deremot nu redan parlamentera med mig att vi skulle vända om till staden och ej färdas här åt bergen och öknen till. Trots honom och hans föreställningar begaf jag mig rätt fram mot det väldiga berget Gujushi eller Mokattam, på hvars branta sluttning jag nu, liksom förut, med nyfikenhet betraktade en gammal, hälft förfallande moské. Framkommen under foten af berget, bad jag min åsnedrifvare vänta medan jag steg upp. Han började göra invänningar häftigare än förr och afrådde mig på det kraftigaste att stiga uppför berget. Jag var dock obeveklig och klättrade upp på en sida der ingen väg var, blott fåran af en rännil, bildad af det häromdagen fallna regnet. Sådana syntes här många och min karl kallade dem manhar seil. Jag kom slutligen upp, ehuru ej utan besvär, och möttes af en qvinna med 3 barn, som förde mig in i den förfallande moskén, den hon sade vara byggd af sejid Shahin. Af den begagnas nu blott en liten del till en obetydlig mosalla invid uppbyggarens sarkofag, der äfven 2 söners och en dotters sarkofag står, som dock har ett eget litet instängdt och omslutet kapell, liksom om en flicka eller qvinna äfven efter döden måste stängas in i ett harem. Det hela var ej någon af de granna och praktfulla mausoléerna, utan hade all sin prakt och sin ståt af det höga majestätiska läget på sjelfva branten af berget. Jag steg ännu vidare uppför berget, längs deri uthuggna trappsteg. Under vägen beskådade jag med häpen förundran den underliga bildningen af berget. Det tyckes vara liksom öfverdraget med ett tunnt lager af kalksten, liksom hvitlimmadt, och under denna öfverstryknhig ligger den ursprungliga graniten. Skulle verkligen den stora floden så hafva öfverdragit berget och på detsamma, liksom på den dessförinnan kanske grönskande öknen, qvarlemnat sin drägg af sand och slamm? Denna kalköfverdragning är formad i allehanda underliga figurer, spetsar, i zickzack utskjutande, ofta slättgående lager. De smala trappstegen gingo öfver underliga hällar och utskjutande klippor, ofta öfver löstliggande sand och grus. Slutligen kom jag upp till en vacker, temmeligen stor plattform, der menniskohand blott föga behöft hjelpa till för att bilda liksom en salong. Härvid hade hvitlimningen eller bergets kalköfverdrag blifvit afskrapadt och den röda ådriga graniten syntes väl igenom. Hit och dit på ömse sidor gingo små gångar, dels utantills på sjelfva berget, dels under hällar och klippstycken, ledande till små hålor eller rum. I dem, såväl som på den större plattformen, voro kible uthuggna i berget, för dem som tilläfventyrs här hade lust att öfva sin muslim-andakt. Jag fann mig ej kallad dertill, utan tyckte att den innerliga fröjd jag kände öfver skaparens i berget visade allmakt, såväl som i den stora och härliga utsigten, var en andakt och en dyrkan, mera värd än en muslims tusende knäböjningar. Af allt hvad jag såg anslogo mig nu, liksom förut, mer än allt annat de väldiga, hemlighetsfulla pyramiderna. Det är ett magiskt, obegripligt intryck de göra på mig, hvarje gång jag ser dem. Så äfven, ehuru ej till den grad, öknen, af hvilken nu en stor, nästan oöfverskådlig slätt låg under mig, besådd blott med grafvar och mausoléer på en lång sträckning från citadellet till Imam Esshafiis moské. Kairo med alla sina resliga, dels sockertopps, dels turban beklädda minareter, låg i sin långa sträckning under mina fötter, och den majestätiska, nu i eftermiddagssolen liksom en silfvergördel glänsande floden slingrade sig med sina under flödet utvuxna, väldiga armar omkring palm- och orange-lunder. Här var verkligen en lämplig plats för bön och andakt, dock förundrade det mig att en muslim valt den dertill. Jag har ännu aldrig sett en muslim, som vid betraktandet af naturskönhet känt sig röras till andakt. De känna och tro knappt på Herrens uppenbarelse i naturen, åtminstone stämmas de icke till andakt af den, om de ej förneka den. Blott Koran är det som i sin förunderliga, ofta fadda och villervalliga form förtjusar dem, i allmänhet ordet från menniskomun. I naturen eller annat höra de ordet ej. Jag hade verkligen svårt att besluta mig till att lemna denna plats, ehuru min nedanföre väntande åsnedrifvare oupphörligen skrek åt mig att jag skulle komma. Som det ock var något långt lidet, måste jag beqväma mig till nedstigande och äfven i dag slå ur hågen besöket i Sejid Gujushis förfallande moské, på sjelfva den öfversta plattformen af berget. Öfverallt under nedstigandet syntes spår och spillror af gamla nu förfallna byggnader, uppförda zigzag i sjelfva bergsväggen. Jag kom ner på en annan beqväm väg, och såg nedanföre den förfallna moskén af Sejid Omar, (dock ej kalifen) jemte andra af Kairos gamla herrskare. Allt under det jag steg ner, hörde jag karlens skrik, som nästan liknade nödrop, och jag tror nästan att han var rädd. Då vi slutligen träffades, förehöll han mig huru jag kunde så stiga upp på berget, frågande om jag ej kände fruktan, och sade att jag måste vara en Vali då jag vågade mig dit. Jag såg betydelsefullt på honom med en illslug min, och frågade honom om han såg de i berget uthuggna grottorna. Der, sade jag, var fullt af Avlija illah. Han frågade mig om jag sett dem och varit med dem. Då jag ej svarade på hans fråga, utropade han: ma sha allah inta hake katan vali min avlija illah, med mera dylikt. Jag gjorde för rolighetens skull ej något till för att taga honom ur hans villfarelse, utan roade mig hjertligen åt honom. Det finnes i alla länder en sorts menniskor som äro originaler, oftast äfven "Aufbewahrer" och fortplantare af det humoristiska elementet i folkets lynne, då under fortgången af dess bildning dennas sax bortskär alla ruskiga och framskjutande qvistar af dess lifsträd. Hvad äro Tysklands "Eckensteher", våra gamla Åbo borgare, Stockholms "gutåränter" och månglerskor, Konstantinopels båtsmän eller kaiktshi m.fl. annat? Här äro åsnedrifvarne hufvudsakligen dessa originaler, jag har alltid med dem ett af mina bästa nöjen. Den jag i dag råkat få var, ehuru högst rolig, dock ej af äktaste sorten; ty Islam hade hos honom för starkt fått öfverhand öfver det egentligen Arabiska folkelementet. Under hela tiden vi foro fram, upprepade han att vi färdats omkring hela verlden (laffeina ddynja), och kunde ej rätt förlåta mig att jag föredrog bergen och de gamla sultanerna framför t.ex. Hossein och Sitte Zejneb in i staden. Jag försökte trösta honom der med, att sedan jag gjort mitt fromma besök hos alla stadens helgon, jag valt denna dag att besöka dem som äro utanför staden, och han gaf sig slutligen tillfreds med språket: she lillah ja ramadan. På vägen kommo vi förbi ett grafchor, som redan utantill visade spår af stor prakt och var af marmor. Efter mycket sökande fann jag slutligen några muntra, raska gossar, som hemtade mig nycklarne till det och Öppnade för mig dörren. Jag inträdde först i ett ganska stort rum, som utgjorde en sebil. Sjelfva brunnsmunnen eller öppningen var af vacker välbehållen marmor, likaså alla rännor och kärl. Innanför detta rum var ett lika stort, i hvars midt stod den präktiga, verkligen sultanlika sarkofagen för Soleiman Agha Hanafi, såsom en medföljande äldre qvinna uppgaf den här begrafna sultanens eller herrskarens namn lyda. Den var af marmor, med en mängd af de alltid på en muslims grafvård oumbärliga shahid eller små upprättstående marmorcylindrarne till uppbärande af turbaner och andra hufvndprydnaden. Dessa voro särdeles vackra med förgyllning och grannlåter, som jag tyckte, af en senare smak från Mameluckernas tid eller så ungefär. Uppe i taket syntes ännu halfutgångna frescomålningar. I allmänhet var denna grafvård en af de vackraste jag sett här. Några andra, till yttre byggnaden dylika, voro här äfven och jag inträdde i dem, men de innehöllo ej annat än en liten, troligen slägtbegrafningsplats. Här fanns vackra vårdar, dock ingen sultans- eller herrskares. Min åsnedrifvare blef allt häftigare ooh otåligare ju närmare han såg solen närma sig nedgången, samt pockade på att vi skulle bege oss tillbaka. Det var ock numera for sent att besöka de grottor och uthuggningar, jag såg här ofvanom mig i bergkanten invid Gujushi, jag måste lemna dessa besök till en annan dag och begaf mig hemåt. Vi kommo öfver Romeili och Kara meidan, förbi det gamla och brokiga citadellet, hvars senare af pashan nybyggda Europeiska del tar sig roligt ut, bland de gamla qvarlefvorna från Selaheddin och andra fordna khalifer. Hela den härinvid liggande delen af staden ända till Bab essuneileh har ett eget utseende. Det synes att den ej är bland de äldsta delarne, såsom trakten från denna port till Bab ennasr, dock ser man här, liksom i trakten af Sitte Zeineb, ännu kanske de vackraste styckena och qvarlefvorna af den gamla Arabiska arkitekturen. Deribland dock en stor mängd alster af den fula och föga nationella Turkiskt-Europeiska byggnadskonsten. Medan vi ännu voro på vägen hade maghrib-adan blifvit utropad och nu blef min karl högst otålig. Nu skulle han dricka, af hvar och en, som gick förbi oss och händelsevis bar ett stycke bröd, salatsvext, rättika eller dylikt, tiggde han en bit och gaf äfven mig ett blad af den särdeles goda salatsvexten gerger, som jag förtärde med god smak. Då vi slutligen skildes åt vid vår port, kunde vi dock ej undvika att komma i gräl vid liqviden, så Vali han än trodde mig vara. Men det hör här till saken att aldrig handla eller gifva och taga penningar i handel utan gräl och krångel, annars är det ej väl. Shekh 'Ali hade redan ätit sin aftonfrukost, säkert för att ej göra emot Sunna, som bjuder att man skall skynda sig bryta fastan vid maghrib. Jag frukosterade således ensam och ej utan appetit, efter min långa vandring på fastande mage; ty på hela dagen hade jag hvarken ätit eller druckit, blott då och då stulit mig till en pris snus. Sedan jag slutat mitt mål, blefvo vi efter vanligheten sittande vid vårt kaffe och våra pipor; emedan jag verkligen kände behof att berätta om det förunderliga jag sett i dag, som gjort starkt intryck på mig, talade jag för min shekh om hvar jag varit. Jag fann dock hos honom alldeles ingen anklang, och då jag frågade honom om han aldrig stigit upp på berget, svarade han helt kallt och litet snäsigt: hvad skulle jag hemta derifrån? raih agib eh min hinak. Jag sökte förklara honom att man ingenstädes så kunde se Herrens allmakt, som här i den herrliga Nildalen och det konstigt formade berget, samt medelbarligen i menniskors storverk, som syntes derifrån. Han svarade väl ej annat än att det var sannt, men kände ingen lust röras i sig att besöka det. Kanske till någon del hans spökrädsla för banditer och röfvare, som han tror finnas på bergen, afhåller honom och de i allmänhet ovanligt rädda och fega Kairoboerna från ett sådant besök; men hufvudsakligen är det deras religion och Koran som, om ock ej uppenbarligen dock omedvetande, ingifvit dem denna afsmak och apathi. Åfven tyckas dessa helgon och aflidna Kairo herrskare, som kanske af sin bibehållna Beduinkärlek till berg företrädesvis valt berget och höjden till sin hviloplats, i allmänhet vara föga respekterade och älskade. Jag blef sedan efter vårt kaffe en god stund sittande ensam, sedan shekh 'Ali gått ner. En god stund efter esha gick jag ut och träffade shekh 'Ali sittande i ett café, jemte en hans vän Shihab, nära invid vår port. Jag satte mig till dem och hörde till min stora förundran Shihab tala om att Tsherkesserna nu begynte segra öfver sina fiender Ryssarne. Denna berättelse, bekräftad äfven af mig, beledsagades af mina 2 muslim-vänner med varma böner och nedkallande af Herrens hjelp åt deras trosförvandter emot de otrogna, jemte fromma utrop och loford öfver Islams storhet. Islam är dem allt i allom, det enda, som kan och får beveka en menniska eller ett folk till något. Andra intressen, t.ex. handel eller mensklig frihet m.m., hafva de intet begrepp om. Shekh 'Ali och jag stego sedan snart upp och gingo ner till Azbukijeh. Här ledde jag honom på samtal om Moses. Som han naturligtvis förekommer i Koran, kände han honom väl och begynte berätta hans historia temmeligen öfverensstämmande med vår bibel. Bland annat berättade han följande: "då man tagit upp Moses ur Nilen och han blifvit uppfostrad i Faraos hof, ända tills det första skäggfjun börjat synas på hans haka, hade Farao beslutit döda honom. Faraos gemål hade deremot afrådt denne och sagt: skall du döda ett barn, som ännu ej kan skilja ett kol från en dadel (ma ja'raf el gamrah min ettamrah). Man hade laggt fram för gossen ett kol och en rödaktig dadel. Han hade först vändt sin hand till dadeln, men engeln Gabriel hade stigit ned och ledt hans hand på kolet, hvilket han tagit och laggt på sin tunga, som deraf blifvit bränd. Deraf hade hans språk lidit och han blifvit alkan d.v.s. ej vältalig." Ali talade vidare om Moses flykt till Sho eib Jethro &c. Nu fann jag den annars så tysta shekh Ali rätt pratsam, han upphörde ej hela aftonen att berätta. Allt emellanåt utropade han att Koran vore en skön och vacker bok, (nyttjade dock det simpla ordet koajjis) och alla vetenskapers vetenskap &e. Han sökte förmå mig stanna här och börja studera Tefsir elkoran samt andra dertill hörande vetenskaper. Nu var han entusiast, liksom alltid då talet faller på Koran eller ditåt. Är det fråga om hvad annat som helst af menskliga intressen, är han tyst och vet ej säga något; han är en typ för folket i allmänhet här, isynnerhet för de mera bildade af det. Men hvar blir då Arabens förtjusning och entusiasm för de brokiga och vidunderliga sagorna? Deras tycke för dem är kanske ännu en lemning af deras första, egentliga, poetiska nationalanda och bevisar att religionen med alla sina stränga, ofta onaturliga band och det tvång, som vanligen ej finnes i en religions ursprungliga renhet, utan oftast uppfinnes af vilseledda fromhetsifrande senare anhängare, ej mäktat utrota och i grund döda det unga, friska som låg i folkets natur. Sedan vi stigit upp och begifvit oss från Hanafi, gick jag ännu och hörde cn stund på min gamla muhaddith Bejomi.