Juli 30.

Gick om morgonen ut och gjorde min vanliga tur, först till malab och såg en stund på kämparnes och kappridarnes birgas. Vandrade derifrån öfver boskapstorget, seende på handeln och skriket der, ner till norra kanalen och simmade i den. Här var nu temmeligen fritt från folk, men stranden hade under festen blifvit nedsmutsad, så att det var mig svårt att finna någon ren plats. Vandrade sedan öfver det oändliga fältet, der de resande tälta. Det är den egentliga platsen för folknöjen, ty här är fullt med gungor, största delen gående vertikalt. Sångare och konstmakare, havi, tamburister m.m. äro äfven hufvudsakligen här församlade mellan tälten. Tälten åter erbjuda en högst rörlig anblick af qvinnor, som koka eller sitta inne och breda ut de saker de köpt på marknaden, gräla och skrika åt hvarandra med den här vanliga häftigheten, samt slå händerna ihop. Ibland dem hopar af barn, som springa omkring i deras fötter. Åfven ser man dem roa sig med deras vanliga lilla tar eller tambour de basque, till hvilken de sjunga sina enkla sånger, med sin vanliga tremulerande och något hesa stämma, Högre upp otaliga kockar och kokerskor, som i sina små usla mattskjul koka och sälja maten från sina stora grytor åt hungrigt folk. Min afsigt var att vandra omkring hela fältet, men det var så stort och vidsträckt att jag, isynnerhet i min nuvarande usla och bedröfliga ställning, plågad af bölder och äfven för öfrigt ej vid min vanliga välmåga, omöjligen såg mig vara i stånd dertill. Jag begaf mig således inåt staden, tågade genom den i den förfärligaste trängsel, som gjorde att jag som oftast måste stanna samt sätta mig på kanten af någon bod_mastaba_ att vänta och låta den värsta skocken passera. Hvad här liksom annorstädes förundrade och uppbragte mig, var att unga karlar, mest saiser till föregående hästar, för att öppna väg oförväget slogo in i folkmassan med hippopotamos-piskor, käppar eller andra tillhugg, och att folket ej gjorde något dervid, ehuru de ofta fingo sig dugtiga och gemena hugg på ryggen, hufvudet eller ansigtet. Vid sidan af gatan åter suto handelsmän, beväpnade med tjocka palmqvistar och slogo lika oförväget det påträngande folket, för att skydda sina varor från att krossas sönder. Pojkar och barn, ofta mödrar med sina småbarn ridande grensle på deras axlar, nära nog trampades under folkets fötter. Å andra sidan tyckes det rätt vara Arabens fröjd att få trängas och bogsera sig fram genom skocken. De skrika och hojta dervid som vanligt: hoa ja shekh, eller geda eller något dylikt. Skuffar man till en sådan påträngare och förebrår honom derför, får man till svar: är det ej molid nu och tycker du dig vara ensam på gatan? Jag kom hem före middagen och tog mig en välgörande lur ända till 'asr, då jag gick ut med shekh 'Ali och åt hos vår vanliga kock. Derefter satte vi oss i ett café vid sjelfva brädden af den höjd, på hvilken staden står och derifrån man har en vacker, vidsträckt utsigt öfver de östra och norra fälten. Solen gick ner i vår rygg och månen steg upp framför oss, men himmelen var till en del fördunklad af den rök och de stoftmoln, som hvimlet i och omkring staden förorsakade.

Vid maghrib begåfvo vi oss hem och suto en stund, men jag begaf mig åter ut på vandringar. Derunder träffade jag ihop med den lilla skräddaren från Hossein i Masr och vandrade omkring med honom hela natten. Suto länge i ett café invid bron, som ligger i hörnet af kanalen, och sågo på de raketter som kastades från Hakims tält. Vi hörde sedan på en äldre qvinna, som sjöng till en utmärkt god zummara, den bästa jag här hört. Det var ej utan att jag fann stort behag i den, men qvinnans röst var högst miserabel och alldeles förställd af heshet. Dock fick hon, såsom alla andra, de vanliga förtjusningsutropen. Derefter suto vi i ett annat stort café och hörde Sejideh från Masr, som uppe i ett fönster, under det öfver gatan spända tältet, turade om att sjunga med en nedantill i cafét sittande sångare. Hon är ej af Masrs bästa sångerskor, dock gjorde hon här effekt, så mycket mer som hon ej sjöng för betalning, utan blott she lillah ja Sejid. Under det hon hvilade och sångaren vidtog, beställde hon sig upp ifrån cafét shishe och kaffe. Det var under natten samma trängsel som om dagen, isynnerhet på vissa platser. I nästan alla cafén inne i staden funnos khoval, som dansade med sina castagnetter vid någon viol och tambour de basque. Jag såg några af dem, men jag kan ej finna mig vid att karlar utspökade till qvinnor skola dansa qvinnodanser och passera för qvinnor. Ungefär såsom då våra moderna operors hjeltar spelas af qvinnor. Sjelfva dansen är högst sinnlig och utförd af en vacker flicka måste den förefalla mycket retande. Vid midnattstid gingo vi in i moskén för att göra vår zijaret hos Sejid, men maksoran var ej öppen. Vi vandrade således blott omkring i moskén, samt sågo och hörde på några zikr, som här höllos. De voro i allmänhet utan något egentligt värde och ej att jemföras med dem jag hört i Masr. Dock funnos här dervisher, som under zikran dansade, svängde och snurrade med sina små tarer i sina händer. Dansen, liksom hela zikran och ceremonin hade något särdeles vildt i sig, dansen ofta äfven den retande sinlighet man finner hos khoval. För öfrigt var moskén full med folk, som dels vandrade omkring och begapade, dels sofvo, dels åto, dels läste böner. Qvinnor och karlar buro omkring bröd och annan provision, fruktsäljare suto öfverallt med sina korgar, vindrufvor och andra frukter. Häremellan ett otal af tiggare, hvilka plågade mig förfärligt för att få 5 fadda för en sura till Sejids ära, och hemalijeh, som ansatte mig att för samma summa låta dem utdela sina vattenbördor åt den törstige. Om man låter honom "jesabbil" (som det heter) sin kruka eller fårskinn, så får man en lång, ofta särdeles vacker bön eller önskning att i paradiset bli törstsläclk af Herren. Golfvet i moskén är slipprigt af vattnet som spillts och fullsudladt af halm eller smolk efter det otal af alla slags månglarc, som sitta här dag och natt. Vi vandrade ännu litet omkring, så oändligen trött jag än var, och kommo hem först någon timma före morgonrodnaden.

Juli 31.

Vandrade på förmiddagen omkring på det norra fältet samt betraktade åter det rörliga och brokiga lifvet i tälten, trätan mellan qvinnorna som kokade och (emedan de voro flera) käbblade om sättet att koka, eller som köpte leksaker åt sina barn eller lyssnade till någon sångare eller något dylikt. Barnens leksaker äro här temmeligen lika de hos oss brukliga, isynnerhet bleckskramlor i form af små stop, rörpipor, zummarer och tarer. Folk går här i ymnighet omkring utropande till salu sådana och andra saker, såsom dukar och knifvar. Underligt är att man ger åtskilliga sådana varor epithetet Engelska; dock är det brukligaste epithetet: Istamboliskt. Konstantinopel är i allmänhet hela Islams hufvudstad och allt är godt som kommer derifrån. Dock är allt som hemtas derifrån ursprungligen af Engelsk eller Fransk fabrikation och alltid det sämsta och uslaste skräp, som i Europa omöjligen kunde få afsättning. Men här måste allt vara billigt och fås nästan för ingenting, för att finna afnämare. Efter en lång omvandring på det stora fältet, kom jag ner till kanalen och simmade i den på annat ställe än vanligt. Före middagen kom jag hem och hörde på den khatme, som 5 fokaha gjorde i dag i vårt rum, beställda dit af Ahmad effendi från Baranijeh. Han har nemligen för afsigt att detta år göra pilgrimsfärden till Mekka och gjorde nu här denna khatme för lycklig resa. Om morgonen bittida kom shekh Soleiman hit med shekh Ibrahim och genast derpå 2 unga fokaha från Azhar, hvilka alla jemte shekh 'Ali läste och sjöngo hela Koran igenom. Vid middagstiden togo vi alla oss en dugtig lur och vid 'asr hade de slutat sin khatme. Ahmad effendi var mest hela tiden frånvarande och kom blott närmare slutet för att ge dem pengar. Liqviden, liksom alla förhandlingar med folket här, gick ej utan litet krångel var högst besvärlig att se på. Sedan alla hade gått gingo shekh Ali och jag ut, satte oss efter några slag uti vårt vanliga café på brädden af sandhäjden, suto der tysta och betraktade rörelsen och lifvet på fältet nedanför. Vi fröjdade oss öfver den vackra utsigten ända till mahgrib, då vi gingo hem. Efter min vana gick jag dock genast ut igen och begaf mig till det NV hörnet af det stora tältfältet, der shekh Hassan Abolgh?t var. Han skall för någon tid, kanske 10 år sedan, uppträdt här såsom Vali och samlat omkring sig några medföljare, dervid blifvit tillfångatagen af pashan, som bland annat slagit honom 100 korbag under fötterna, då mjölk flutit ner från fotbladen; de bundo stenar vid hans fötter och sänkte honom så i Nilen, men stenarne hade flutit upp med honom ridande på dem m. m. d. karamot eller underverk, som man berättar om honom. Han är af imam Lezis afkomlingar och ännu en ung man. Pashan, försäkrad, som det berättas, om sannfärdigheten af hans Vali-skap, gaf honom skattefri jord till stor mängd, pengar och rikedom. Nu är han här, tältar på det omnämnda stället samt upptar med sina många tält och sitt skräp en särdeles vidsträckt plats. Hvarje dag spisar han ett stort antal fattiga och andra, som obedda samlades dit. Han hade hemtat med sig 300 ardeh hvete och slagtade hvarje dag 15 får, en kamel och tror jag äfven hornboskap. Jag gick dit ner närmare esha och träffade en stor hop folk, som åto i tält och tycktes vara hans dervisher eller medföljare, alla klädda såsom militären här, samt kanske andra deras vänner. Till dem frambars maten på brickor, som efter vanligheten sattes på en kursi eller liten stol, och den tycktes bestå af de vanliga grönsakerna, bamia och melohijeh jemte kött. Det sämre folket stod omkring köket och kittlarne samt väntade tills turen skulle komma till dem. Desse spisades icke på bord, utan maten östes åt dem uti en lång trädmaskin, afdelad i 4 upptill bredare, nedtill smalare afdelningar. Hela maskinen gick på hjul och kunde sålunda flyttas efter behag. Den hufvudsakligaste födan, som tycktes bestås dem, utgjordes af fatteh, i smör stekt bröd, som östes i hvarje afdelning af den långa trädkärran, hvilken var så låg att då en vanlig man stod på knäna framför deti, räckte den honom till axlarne. Jag blef dock ej der så länge att jag fick se deras måltid, emedan det dröjde särdeles länge, utan gick tillbaka åt staden till jemte ett stort tal af folk, som likt mig gått dit ut för att skåda. Jag begaf mig på närmare håll till festdomarens tält, för att se på det briljanta fyrverkeri man sade i afton skulle afbrännas der. Jag träffade här öfverallt den förfärligaste trängsel, men trängde mig dock fram mellan folkhopen till ett upphöjdt ställe af gizr eller kanalbrädden; der såg jag några raketer som kastades och några blå eldar som afbrändes på den fria öppna plats, hvilken utanför tältet bildades af en i cirkel uppställd soldatskara. Men soldaterne, som beväpnade med neboter voro ställda öfverallt i folkträngseln för att hålla ordning, och som på det oförvägnaste sätt slogo in med sina käppar och piskor i skocken, förargade mig så, att jag snart åter gick bort. Man sade mig att fyrverkeriet skulle räcka hela natten och att det bästa skulle komma först mot morgonen. Jag satte mig att hvila en stund uti ett cafétält vid den östra kanalen, gick derifrån inåt staden och genom den fram till imam Lezis hus, der denne imams följare årligen samlas vid Sejids fest och hvarje afton hålla zikr till hans lof. Genom efterfrågningår fann jag slutligen huset, som är beläget i ena ändan af staden, och trängde mig ibland det på gården omkring den stora zikr-runden hoppackade folket. Zikren var verkligen härlig och kanske den vackraste, åtminstone en af de bästa jag hört. Allah, som ramades af chören, var oändligen djupt och dåft; iaynnerhet fanns der en man, hvars djupa, dofva och halft surrande stämma, (liknande ungefär E- eller A-strängen af en contrabas) öfverljöd alla samt genomljöd och genomsurrade hela zikren. Här tycktes mig vara ett ovanligt stort antal af munshidin eller solister. Det hela behagade mig utomordentligt, det var verkligen högtidligt och storartadt. Blott trängseln, som gjorde att jag ej fann någon plats, och hettan af den stora massan besvärade mig. Här hörde jag af en bredvid mig stående man, som berättade det för sin granne, att en kristen för en eller två dagar sedan vid åhörandet af denna zikr utropat shehadet eller bekännelseformeln, och öfvergått till islam. Detta hade jag äfven förut hört af Mu'allim Mohammad och af andra, med någon motsägelse beträffande platsen, sägande somliga att det varit vid den zikren som hölls i Abolghets tält. Mannen här sade att det var en Frangi från Paris, att man följande dagen gjort för honom en ståtlig zaffe och att han äfven skulle synas i nästa fredagsprocession. Det gör mig ondt att jag härom ej kunnat få några pålitliga underrättelser. Dock så högtidlig zikren än verkligen var, tror jag ej att någon, allraminst en Parisare, isynnerhet i våra tider kunnat hänryckas ända derhän, att han öfvergått till islam. Jag åtminstone kände ingen frestelse dertill nu, mera än förr. Men det är underligt att se huru hvarje muslim tror, att hvarje annan trosbekännare bör och måste med full öfvertygelse antaga deras religion och afsvärja sin gamla. Trött som jag var och tröttnande allt mera af ståendet här, var jag ledsen att ej orka ut längre, men begaf mig slutligen hem särdeles sent.

Aug. 1.

I dag, liksom redan de 2 eller 3 föregående dagarne, börja folkhopar draga hädan med samma pomp och ståt som de tågat in, dock icke fullkomligen så ståtligt. Man hör pukorna dunsa vid de skrällande piporna och det ännu finare och hvinande qvinno saghiret. Men äfven funnos de som i dag först anlände, ehuru till ganska ringa tal. Jag tillbragte min dag som vanligt med att vandra omkring, först på mal'ab för att se på kappryttarnes birgas och sedan på malaka att se lifvet i tälten. Simmade i ter'an och dref omkring i staden. Nästan i hvarje café var en eller två khoval, som dansade sina lasciva danser för ett stort antal åskådare, icke allenast inne i cafét, utan äfven för det sämre folket utanföre, som trängde sig omkring dörren för att få se en glimt in. Trängseln var som vanligt stor och nästan ogenomtränglig. Äfven funnos khoval som gingo omkring, stannade utanför bodarne, dansade och öppnade nätt sina castagnetter för att i dem fånga upp en 5 eller 10 fadda. Äfven jag träffade ut för en sådan, då jag satt på en bod-mastaba, köpte tobak och hörde på en Arabisk krigsman. Han berättade om Frangernas barn- och fattighus-inrättningar, huru hos dem inga tiggare eller fattiga alls funnes, utan alla bestämdes till något arbete och om de voro lytta på någon lem t.ex. armar eller händer, lärdes de och höllos till att arbeta med fötterna. Men deremot förebrådde han de kristna att renlighet ej hörde till deras religion. Det är en förebråelse som jag ofta hört, hvartill jag ej kan inse grunden, då vi dock i allmänhet och utan motsägelse äro mycket snyggare och renligare än de. Men kanske är det derföre att vi ej på våra afträden tvätta oss bak och fram med vatten. För öfrigt var i afton inga särdeles lustbarheter, såsom sällan hos musulmän aftonen före fredagen, utom möjligen någon zikr eller någon kkatme.

Aug. 2.

Efter en liten morgonvandring kom jag bittida hem och blef hemma sittande med shekh 'Ali ända till middagen, då hans systerson Mohammad följde mig till moskén Bosa. I denna moské hade nemligen Sejid under sin lifstid plägat hålla fredagsbönen och till hans minne håller hans khalifeh den nu äfven under Sejids-festen här. Tvagningen till bön hade jag förrättat hemma, behöfde således ej här besvära mig dermed uti den trånga medan. I porten lemnade mig Mohammad och jag inträdde, men fann alla 4 pelargångarne så fullproppade med folk att jag omöjligen kunde finna någon plats i någon rad. Midtpå gården stod ett träd och äfven derunder var fullt med folk. Sedan jag sålunda vandrat en stund omkring, ej utan att vara litet flat och utan att finna någon passlig plats, fann jag mig tvungen sätta mig i en rad som intagit sin plats midtpå gården. Jag bredde ut min näsduk på säfven och strået, som var lagdt på marken, förrättade mina 2 knäböjningar, tahijat elmesgid, och satte mig så midti den brännande middagssolen, utan det minsta skygd och utan den minsta vindfläkt. Som det var temmeligen bittida och man just hade sjungit selam, fingo vi sitta länge och vänta förän bönen börjades- Jag plågades oändligen, icke allenast af hettan, utan ock af en böld, som gjorde min sittning särdeles svår och plågsam. Bönen förrättades dock slutligen och gick för sig som vanligt, men i anseende till det långa afståndet från imamen kunde jag ej höra just någonting af hans khotbe. Så snart bönen var slut skyndade sig alla ut med största brådska, för att se och deltaga i den procession, som khalifen nu företog, dels inuti, dels utanför staden. Äfven jag trängde mig fram och kom, ehuru med stort besvär, ut på gatan samt såg nu här män till häst eller ridande på åsnor, utspökade och utklädda på det löjligaste, brokigaste sätt. Jag kunde dock omöjligen tränga mig genom skaran, utan följde med skocken, i hvilken folk grälade på hvarandra förfärligt. Bland annat såg jag här en stor, tjock, väldig gumma slåss med en ung man, som hon gaf dugtiga slag. Mannen tycktes af pur flathet ej kunna värja sig från henne, utan lät henne i ro slå honom efter behag. Sedan jag en stund så blifvit framskuffad i trängseln, vek jag af på en tvärgata, för att slippa ur den verkligen svåra plåga hvari jag befann mig, och kom efter några slag ut genom en stadsport, der jag af den stora trängseln slöt att processionen snart skulle passera. Jag stannade här på en temmeligen god plats och hade nu tillfälle att något bättre skåda Öfver den pajazzo-lika, nu äfven af nya skaror ökade processionen. De flesta voro brokigt målade i ansigtet, röda, blå eller hvitfläckadc, med löjliga hufvudbonader, såsom en urhålkad battikha med instoppade fjädrar eller något annat. Somliga voro helt och hållet höljda uti halmmattor, somliga voro mest nakna blott med en gördel om midjan, somliga voro grannt utstyrda med hvita, röda eller rödrandiga mokler på sina hufvuden, eller med andra dyrbara guldbroderade tyg. Flere hade framför sig på sina åsnor eller hästar små gossar och barn, som voro lika grannt eller lika löjligt utstyrda. Processionen föregicks af en stor skara män, beväpnade med nebboter, hvilka som oftast stannade och gjorde med hvarandra en låtsad kamp i luften, eller slogo de in i den hopträngda folkmassan för att skaffa rum åt processionen. Kort efter dem följde de stora pukorna på kameler, 4 som jag vill minnas till antal, och karlarne, som suto på dem, dunsade dugtigt på pukorna. Jemte dem följde de här i all fröjd oumbärliga skrällande piporna. Allt emellanåt syntes i processionen en och annan ensam pajazzo, beväpnad än med en stor oformlig nebot eller trädstam, än med någon annan knÖlig och knotig stock, palmqvistar eller något annat. De flesta buro på sin turban en tartosh, det vill säga en sockertoppslik spetsig strut af rödt papper med några löst nedhängande guldpappersremsor. Icke allenast de som deltogo i processionen, utan äfven andra buro sådana. Långt inne i processionen kom först khalifen; han var klädd i en lång röd mantel eller gibbe, med stor röd turban, utan något slags fladder. Han blef oupphörligt kysst på sin högra hand af bredvid stående fromma åskådare, utan att dock hindras i sin gång på sin vackra häst. Tåget slutades med en liten trupp militär af det vanliga nodsam eller fotfolket, föregångna af trummor och piccolo-flöjter, ty annan militärmusik fanns här ej. Öfverallt på vägen, utanför staden och på alla höjder, stod fullproppadt med åskådare, äfven här hade man svårt att komma fram, utom på långa omvägar. Solen brände hett och luften var full med dam, så att det öfverhufvud var högst besvärligt. Jag följde ock derföre ej med tåget längre än vidpass någon timme, utan begaf mig sedan ner till kanalen och simmade. Gjorde om aftonen en tur omkring de Arabiska horis hus, såg på lifvet der, hörde på deras castagnetter och små tamburer samt betraktade deras dans.

Aug. 3.

Sedan vi för 2 dagar tillbaka ackorderat oss en liten båt att föra oss från Tanta till Kairo, begåfvo vi oss i dag bittida på morgonen, sedan vi druckit vårt kaffe, om bord med vår lilla tross och lade ut. Vi hade hyrt båten enkom för vår räkning och utom oss två samt shekh 'Alis systerson Mohammad, voro blott de 2 båtkarlarne jemte en liten 7-årig flicka om bord. Vägen gick åt öster och sydost längs Tanta- eller Sejids-kanalen; fram drogos vi till det mesta med liban, i brist på vind. Middagstiden ungefär hunno vi fram till den så kallade Sejids-bryggan, som är ny med ett hvalf och ganska vacker. Såsom vanligt de första dagarne af en sjöresa, sof jag nästan oupphörligt hela dagen och förlorade heller intet derpå, emedan den smala kanalens stränder erbjödo ingenting att fröjda ögat med, så mycket mer som de voro så höga, att de fullkomligen betogo utsigten af landet deromkring. Om aftonen blåste en liten NVkåra upp, som förde oss fram till en betydligare by eller småstad Meliq, der vi gingo upp och köpte en förträfflig sötmjölk med ovanligt söt smak, så att jag frågade om de blandat den med socker. Äfven en annan sorts halfsöt mjölk köpte vi här, som mycket liknade vår gäsmjölk och här kallas metarid, af de kärl hvari den göres. Det var från ett kristet med vår rais bekant hus, som vi togo mjölken och den var derföre särdeles ren och god. Ehuru det redan var fullkomligen mörkt, stannade vi ej här öfver natten, utan begagnade oss af den lilla vindfläkt vi hade och seglade vidare, passerade ett invid Meliq beläget stort café vid stranden af floden, der största delen af de oss från Tanta medföljande båtarne laggt till för att tillbringa natten. Från dem hördes nu, såsom förut under hela vägen, starkt skrål, dels af grälande och skrikande folk, hvilket här är så vanligt, dels af pukor och pipor, hvilka fördes hem till Kairo, dels af sångare och andra. Oväsendet och lifvet här var lika, om ej värre än på våra Åländska Bomarsundsbåtar, då de återvända från Abo marknad; äfven här förekom täflan mellan båtarne att komma framom och segla förbi hvarandra, dock ej till den grad som hos oss. Egyptiern och Araben är egentligen ej sjöfolk, blott så mycket som behöfves på den alldeles ej farliga och ej skrämmande Nilen. Den del af floden vi nu beforo kallar man Elbahr elvastani, och den skall genom Sejids kanal gjuta sig ut i Medelhafvet genom 2 armar. Vi seglade om aftonen ännu ett stycke fram förbi cafét, ehuru vår rais tycktes ha stor lust att taga nattqvarter der. Vi kommo dock ej långt, förän vi slogo vår lilla plugg i land och bundo båten vid den, i sällskap med några andra.

Aug. 4.

Halade oss fram mest hela dagen under beständigt gräl mellan raisen och hans karl, som var hans slägtinge och egentligen ingen sjöman. Raisen var en gammal sol- och väderbiten man om några och 70 år, som han sjelf sade, men ännu rask och dugtig. Han hade från sitt 8:e år beständigt seglat och färdats på Nilen. Liksom alla sjöfarande var han vresig och hojtande, isynnerhet då turen kom till honom att draga liban. Då sökte han gräl i den simplaste småsak med sin karl och röt åt honom förskräckligt. Han å sin sida, som ej väl förstod sjömansspråket, hojtade tillbaka och sålunda var beständigt gräl emellan dem. Också kan man ej gerna ha tyngre och plågsammare arbete, än att dra liban i den förfärliga hettan, barfotad på den brännheta marken. Äfven förtröt det honom, som andra, att intet väder blåste. Deremot då god vind blåste upp och han i fred fick sitta vid styret, isynnerhet i aftonsvalkan, var han särdeles munter och berättade oss sagor &c. Vi hunno närmare middagen fram till en af Egyptens betydligare städer Shebin, som ställes i bredd med Menof och Tanta. Vi gingo blott som hastigast upp i land och gjorde våra "orationer", såsom Ålänningen säger. Staden var ungefär i Kairos smak, med fönster och melakif, och förekom mig temmeligen stor. Rundtomkring funnos planteringar och trädgårdar samt nära intill ett litet så kalladt palats, sätet för stadens Turkiska domare. Det låg midti en trädgård och tycktes vara vackert. I allmänhet förekom mig trakten här jemte flodstränderna mera odlade än annorstädes, ty tätt och ofta, nästan beständigt, färdades vi förbi trädgårdar och planteringar, som till största delen voro anlagda af och tillhörande hela byar. De flesta frukter, isynnerhet vindrufvor, sade man mig, hemtas hufvudsakligen härifrån. Sedan vi efter middagen tillbragt den värsta hettan på land, i skuggan af en trädgård, begåfvo vi oss vid asr vidare och hunno snart fram till bryggan Karineir. Den är ny, med 6 små hvalf och på ena ändan en sluss. Båtarne erlägga här en liten afgift för genomfarten. Shekh 'Ali och jag gingo upp, satte oss i ett invid bryggan uppfördt temmeligen stort café, drucko der jemte raisen en kopp och köpte oss några battikhor. Här var rörelse och lif af arbetande folk samt från Sejid kommande resande, och jag trifdes här väl. Men raisen manade oss att skynda, sedan han snart blifvit färdig med liqvidationen och flyttat sin lilla kijase till andra sidan af bron. Vi hade knappt hunnit om bord, så blåste upp en dugtig förlig vind. Straxt nedanför bryggan lupo vi in i den egentliga floden, det så kallade östra eller Dumjat hafvet. Här lågo flere Nilfartyg färdiga att afgå, som det tycktes, till Dumjat. Hafvet här var stort och väldigt, med dess egna enkla men storartade karaktär. Vi och våra kamrater flögo friskt fram för den goda och temmeligen starka kåra, som blåste från aktern. Raisen satt oändligen nöjd och nyter vid styret, men shekh 'Ali var något rädd. Vi kommo i afton ett godt stycke fram och togo land först senare på natten, då vinden laggt sig, under en by, kallad Bershom. Jemte oss lågo här alla våra kamrater och vi utgjorde liksom en liten flotta.

Aug. 5.

Ruskade på oss före solen, höllo vår morgonbön, gingo upp i byn samt köpte mjölk och bröd. Byn var just ej af de minsta, den hade något modernare utseende, med raka och temmeligen breda gator; dock tycktes den öfverhufvud ej vara af de mera välmående och rikare byarne här, ty trädgårdar och planteringar funnos der ej. Vi dröjde ej länge der förän vi lade ut och började åter det tunga arbetet att hala fram vår båt med liban. Det var lugnt och hett hela dagen och såväl folket, som vi, plågades oändligen. Middagsstunden i den värsta hettan somnade som oftast raisen vid styret och fann slutligen för godt att taga i land och ligga en stund bi. Jag simmade här, tvättade mina smutsiga kläder, som jag bar på mig, och lät dem torka på min kropp, hvartill i den heta solen ej behöfdes många minuter. Min näsduk tvättade jag äfven och höll den en stund i handen emot solen; inom högst en minut var den fullkomligt torr. Vi halade oss sedan ömsom fram, Ömsom gingo vi för någon liten vindpust och veko af till det vestra hafvet, för att under Manjal 'aros invänta shekh 'Ali; han hade nemligen om morgonen lemnat oss, för att öfver landet gå till Baranije, taga våra der qvarlemnade saker och låta tvätta mina smutsiga kläder, dem han tog med sig i ett stort knyte och bar på ryggen. Vi hunno en stund efter 'asr fram till stranden och skickade Mohammad upp för att hemta sin morbror. Här lågo äfven 2 andra fartyg, som lastade battikh, och vi kokade kaffe gemensamt med dem. Jag vandrade omkring på den bekanta stranden och fröjdade mig öfver aftonsolens milda och magiska glans, då den gick ner öfver den gamla Nildalen och dess väldiga flod, i hvilken nu ett litet ångfartyg bultade fram till Kairo. Vid esha kom shekh 'Ali och hemtade oss qvällsvard af kokad mat, som vi på länge icke ätit, hvarföre vi gjorde en dugtig måltid i mörkret. Shekh 'Ali var rädd for våra grannbåtar, sade sig känna en man på dem för att vara en skälm, och rådde raisen att föra oss till en närbelägen ö, der ett fartyg från Baranije låg, hvilket äfven skedde.

Aug. 6.

Begåfvo oss i morgonrodnaden från den plats, der vi tillbragt natten, vid ön under Manjal 'aros, seglade för svag förlig vind uppåt floden emot strömmen och hunno så småningom fram till Fum elbahr, der Nilen grenar sig i sina 2 väldiga grenar, det östra och det vestra hafvet. Här mer än annorstädes, såsom äfven vid inloppet ur kanalen till Dumjat hafvet vid Kantar et elkarinein, tyckes mig floden rätt förtjena namn af haf, isynnerhet nu, då den närmar sig sin öfversvämning och tilltagit betydligt i bredd. Den förekom mig särdeles stor och väldig, jag vet mig aldrig hafva sett en flod som kunde jemföras med denna. Emellertid hade nu vinden alldeles lugnat ut, så att vi måste dels med liban, dels med årorna och midran arbeta och skuffa oss fram i den förfärliga hettan samt den understundom uppblåsande sydliga brännande vinden. Denna dag förekom mig särdeles tung och odräglig, jag hade ingen fröjd af att beskåda det vackra Shubra och de nätta villor, som äro uppförda längs hela denna väg. Vi framkommo slutligen till Bolak närmare 'asr, och sedan vi klarerat allt vid tullen, väl med ringa men dock något krångel, begåfvo vi oss på åsnor till staden till shekh 'Alis hus. Den böld, som under resan stigit upp på mitt lår, hade temmeligen förvärrat sig, så att jag fann för godt att bli hemma hela aftonen. Vi drucko thé hemma af Bokhara-bons Moskwathé, och funno det godt. Men det jemte myggorna i min mandara, förtogo mig sömnen tills sent på natten.

Aug. 7.

Gick på förmiddagen ut till kansliet, der jag anträffade creditivet från Borgström jemte bref från honom, som dock innehöll blott få rader och äfven i dem föga glada underrättelser. Bref, som jag så säkert väntat från Geitlin och andra der hemma, funnos ej. Af Timofejeff fick jag underrättelsen att shekh Tantavi varit här och jemte honom i Tanta; dessutom några andra ledsamma underrättelser beträffande min islam och Musulmanism här. Allt nedstämde mitt mod på det högsta och jag blef vid dåligt humör hela dagen. Jag satt hos Köhler ända till 'asr, gick derifrån till Wrede och satt hos honom en stund, men trifdes ingenstädes rätt. Gick hem och åt med shekh 'Ali vid maghrib, hvarefter jag gick ut för att bära ett knyte hummus till Abdolkhalik, men träffade honom ej i hans bod. Deremot träffade jag shekh Sharawi och några andra af mina vänner från Gemelijeh; de voro alla glada och vänliga såsom förr, ehuru jag fruktat förändring.

Aug. 8.

Satt hela dagen hemma, besvärad och hindrad af en böld ofvanför högra knäet att gå ut. Vi hade i dag besök af Ahmad effendi jemte andra från Baranijeh, hvilka voro sysselsatta med att anskaffa förnödenheter för Ahmads tillämnade och nu snart förestående pilgrimsfärd. De gingo och kommo hela dagen, buro korgar med skorpor, kirab m.m. Slutligen kommo de närmare esha hem och åto här qvällsvard. Ahmad effendi läste hela tiden föran maten inhemtades böner och verser ur Koran och tycktes i allmänhet vara särdeles from. Det har alltid förundrat mig att folket här uti sina böner och sin andakt ej söker ensamheten. Här beder man och gör sina knäböjningar midt på vägen eller gatan och öfvar sin andakt i hvilket sällskap som helst. Dock har jag tyckt mig finna att de som mest bära religion samt fromma ord och utrop på sin tunga, äro just de minst religiösa, här som annorstädes. Efter qvällsvarden suto vi ännu på gården, rökte, drucko kaffe och hörde på Sejid Ismain, som berättade historier från sina resor och skojarfärder här. Han är från Baranijeh och skall vara en röfvare eller i allmänhet en stor rackare, som slagtar en menniska liksom en kyckling för 1000 piaster, efter hvad shekh 'Ali sade. Frågor uti fikh uppkommo nu äfven, och då shekh 'Ali förklarade dem, ropade de vanligen Allah, Allah, och tycktes särdeles förtjusta öfver t.ex. den lättnad Herren unnat resande uti förrättandet af de vanliga bönerna.

Aug. 9.

Satt hemma hela dagen af samma orsak som i går. Hela dagen hade Ahmad effendi bestyr med anskaffandet af förnödenheter för sin pilgrimsfärd och skickade oupphörligen sina karlar hit med packor. Ibland annat försåg han sig äfven med en packa bafte till svepningstyg, i händelse af på vägen möjligen inträffande dödsfall. Hela dagen satt här äfven den äldsta af Baranijehs byshekher, jemte sina tvenne små sonsöner, i hvilka han tyckes finna sitt enda nöje och sin enda fröjd. För öfrigt var här hela dagen just ingen ro för folket, som sprang af och an. Qvällsvard åto vi i ett särdeles stort sällskap, jag tror ungefär 12 personer, så att shekh 'Ali sjelf ej hade plats vid bordet. Jag var vid högst dåligt lynne, liksom de föregående dagarne, samt låg blott och tänkte på män resa till Arabien, dit jag längtar att komma ju förr dess hellre, ehuru jag ser mig ej ännu vara dertill så förberedd som jag önskade.

Aug. 10.

Ahmad effendi reste bort jemte de andra. Jag begaf mig ut efter 2 dagars innesittande, som hade gjort mig alldeles kollrig, och gjorde en tur i Asbuhijeh-allén, der jag tillbragte middagsstunden i cafét i det nordliga hörnet, under de största acacieträdcn. Här var en ljuf svalka och härlig skugga undan hettan och qvalmet, hvarfÖre jag blef länge sittande der. Senare träffade jag här 2 andra af Baranijes byshekher, som först i dag kommit till staden. Vi suto och språkade under det vi väntade på esha, men de voro ej vid det vanliga goda lynne folket här merendels har om aftonen, de lutade sig och somnade bort. Eshan kom slutligen sent och, sedan vi gjort ett godt mål, lade vi oss alla att sofva. Jag fick dock ingen sömn, dels för den starka middagsluren, dels for folk som oupphörligen färdades förbi på gatan, kommande från shekh helgonet Teshtoshis molid, som börjad i går, firas 3 dagar här i vårt granskap invid Babesharijeh.

Aug. 11.

Sedan våra Baranijeh shekher gått, begaf jag mig på förmiddagen åter till det café, i hvilket jag i går hade sutit. Men jag befinner mig i en högst svår ställning, icke allenast för böldens skull ofvanför högra knäet, som ser högst ruskig ut, utan äfven för en blåsa på min venstra häl, som nu först stigit upp efter den lilla barfota vandringen, jag under färden till Sejid gjorde på andra sidan om Ashmon. Jag kan ej stiga säkert hvarken på den ena eller andra foten och har särdeles svårt att röra mig. Dessutom högst dåligt lynne och för öfrigt ej min vanliga goda helsa. Jag tillbragte middagsstunden i cafét och kom sedan hem. Om aftonen kommo shekherna tillbaka och åto qvällsvard, hvarefter jag gick ut ensam för att se på Teshtoshis molid. Den, liksom öfverhufvud alla andra fester här, bestod hufvudsakligen i folkträngseln. Jag gick ej in i moskén, der man tycktes hålla en zikr, och dröjde öfverhufvud ej mer än en högst liten stund der. I natt var äfven lelet el marag eller profetens himmelsfärd, som gjorde den förra så mycket högtidligare för folket.

Aug. 12.

Gick om morgonen ut och gjorde min uppvaktning hos Bokti, som var särdeles nyter och artig; satt en stund der och gick sedan till Timofejejf, men blef ej länge hos honom. Träffade på vägen derifrån Engelsmannen Hamilton med sitt väldiga röda skägg. Han såg nu glad och nöjd ut, i stället för att han förut alltid gått med nedböjd blick och tittat ner mot marken; men han skall nu ha ett godt antal elever och sökte äfven förmå mig att öka deras antal. I dag var jag ensam med shekh 'Ali, sedan Baranijeh boerne alla rest bort; vi åto redan före maghrib, gingo sedan till Azbukijeh och andades hos Hanafi frisk, ren luft samt drucko hans goda hölv. Kommo hem först vid esha.

Aug. 13.

Gick bittida ut till Azbukijeh, för att besöka den för någon månad sedan hitkomna kasanaren Dietel, Berzins reskamrat. Han bor i samma ka'ah, der jag bodde de första tiderna af min härvaro. Vid mitt inträdande till honom tog han, liksom alla andra Européer här, mig för en Arab och helsningen oss emellan var högst tvungen, förän han fick höra hvem jag var. Härefter blef han mycket förekommande och artig, vi suto och pratade allehanda på Tyska, som är hans egentliga modersmål, men som han (likt så många andra Tyskar uti Ryssland) tyckes ha glömt och försummat för Ryskan eller andra språk. Han hade deremot af sitt Tyska ursprung bibehållit det breda, orddigra skroderandet, och pratade mycket med qvasi-lärdom. Han har dock ännu i sig en liten ynglingasjudning och är i alla fall här en, som man kan trifvas med. Medan vi suto, kom äfven rödskägget Hamilton hit, för att gifva honom timma i Engelskan och, som han sade, göra honom på kort tid till en John Bull. Jag gick derföre snart bort, begaf mig ut, tog en åsna och red till Masr-el'atikeh, satte der öfver floden till Nilmätaren, framför hvars port jag mötte en soldat och en Berberi, som förklarade det vara omöjligt att komma in utan biljett med tillstånd dertill. Jag försökte med lena ord förmå dem sätta sig öfver formaliteten, men de stodo ej till att beveka. Jag fick sålunda lof att vända om med oförrättadt ärende. Satte åter öfver floden och begaf mig till Amin Beys hus, som är nadsir öfver mikjas, men emedan det var middagstid träffade jag hvarken honom eller hans vekil. Jag begaf mig således tillbaka till staden på min åsna, betraktade på vägen floden, som stigit betydligt och nu snart hunnit måttet för sin öfversvämning. 'Aro&an eller den lilla jordvall hvarmed man stängt kanalen, som leder till och går genom Kairo, var nu högst 2 alnar öfver vattnet och således snart färdig att couperas. Vattnet i floden var alldeles ljusbrunt och såg särdeles underligt ut, men har dock ej förlorat sin goda smak. Jag färdades fram mellan de vackra trädsårdarne i gamla Kairo, förbi krutfabriken samt var ganska nöjd med min färd, ehuru den i hufvudsaken var förgäfves och jag gjorde den just i värsta middagshettan. På återvägen passerade Sejide Zejneb, hvars fest det nu är. Här var, liksom vid alla fester, stor trängsel af folk, isynnerhet af qvinnor, som besökt deras älskade och hälft dyrkade Sejide. För öfrigt var här fullt med sötsakers-stånd, khowal och andra förlustelser. Jag stannade dock ej, läste blott i förbifarten på min åsna fathe för Sejide och begaf mig hem. Blef hemmasittande till maghrib, då jag med shekh 'Ali begaf mig till festen för Sejide. Jag släpade mig fram på mina sjuka och ömkliga fötter den långa vägen jemte honom; vi gingo in i Sejides mekam, kysste det fina vackra gallerverket omkring hennes monument, satte oss i en knut af mekamen och läste suran Janin. Jag gaf en shekh och en gammal qvinno-shekhe hvardera 5 fadda för att läsa den för mig. Härefter gingo vi från trängseln inom den trånga mekamen ut i moskén, följda af tiggande fokaha och hemalije, vandrade en liten stund omkring i den rymliga och vackra moskén, der man ännu ej börjat, men satt färdig till zikr. Esha var nemligen ej ännu utsjungen. Gingo snart åter ut och satte oss i ett café, der shekh 'Ali berättade mig, att alltid då han befann sig i villrådighet eller någon svår ställning och läste fathe jemte någon bön om råd och hjelp, antingen Sejid el bedawi eller Sejide Zeineb visade sig för honom uti en dröm och gaf honom råd. Det är ock nästan troligt med hans enkla, oskrymtade, barnsliga tro. Vi suto länge här och sågo på det trängande folket; men begåfvo oss slutligen hem och mötte på vägen oändliga skaror af dels gående, dels återkommande folk, äfvensom många kretsar af fokaha, som suto dels på gatan, dels i hus och höllo zikr. Jag kom hem ej så mycket trött, som fastmera plågad af mina sönderskafvade fötter.

Aug. 14.

Shekh Soleiman och en annan fikh kommo hit på förmiddagen och blefvo sittande en stund medan vi frukosterade. Sedan de gått gick jag ut och tillbragte middagen i mitt vanliga café i Azbukijeh. Om aftonen åto qvällsvard här hos oss shekh 'Ali och några andra från kashifens hus i Baranijeh. Vi åto uppe, men jag blef ej med de öfriga sittande efter måltiden, utan gick genast ut, gjorde en promenad i Azbukijeh och satt en stund hos Hanafi.

Aug. 15.

Begaf mig bittida ut, tog en åsna och for till gamla Kairo. Jag träffade ej genast Bekir effendi, utan begagnade den stund jag måste vänta, att göra en liten tur inåt staden. Den förekom mig större och ansenligare än jag föreställt mig och vackrare än man af utsidan skulle vänta. Jag kom snart tillbaka och träffade nu Bekir effendi, som var en tjock och grötmyndig Turk, sådana man här ser till stort tal. Han var dock artig emot mig och gaf mig tezkeren att komma in i Nilmätaren, utan svårighet och utan dröjsmål. Skrifvarne här tycktes alla vara Koptiska kristna, pratade med mig om Ryssland och togo mig för en muslim. Sedan jag fått mitt papper, satte jag öfver kanalen till Roda och blef nu insläppt utan krångel eller prut. Jag inträdde således först på en trekantig gård, der på ena sidan voro stall och på den andra muren af en trädgård, gick öfver den ut genom några gångar emellan halft förfallna hus och kom så ut till sjelfva sydliga spetsen af Roda, der Nilmätaren är. Den är en liten fyrkantig, så kallad mandara, utan tak och äfven halft förfallen, med en half mans längd höga murar ofvan förgården eller fotståndet. Man stiger ner i den på en liten stentrappa. I dess midt står en temmeligen tjock 6- eller 8-kantig pelare, markerad med streck till mätning. Rundtomkring väggarne går en inscription i vackra välbebållna kufiska bokstäfver, som jag dock i anseende till afståndet hvarken kunde eller iddes läsa. Nedantill på alla fyra väggarne voro likaledes små vackra inscriptioner. Mandaran var nu full med vatten och floden hade snart hunnit sitt mått. Utanför på den östra väggen äro, såsom karlen hvilken följde mig sade, 3 portar på hvarandra, genom hvilka vattnet flyter in. For öfrigt tyckte jag det var just ingenting att se på, det hade i allmänhet, som så mycket annat, blott ålderns behag. Invid platsen der Nilmätaren står, är vägg i vägg med den en krutfabrik, i hvilken jag dock ej inträdde. Flodens vatten var alldeles ljusbrunt, hade en högst egen, underlig färg och strömmade med väldig styrka emot yttre muren af byggnaden. Jag dröjde ej särdeles länge här, gick ut och begaf mig till fots Öfver Roda, hvars sydliga del jag ännu ej besökt. Här voro några små fellah byar samt här och der på båda stränderna några magnaters kiosker, med trädgårdar och planteringar, utan att dock på långt när kunna jemföras med Ibrahim bashas förträffliga park på norra sidan. Jag vandrade äfven genom den och betraktade åter de granna påfoglarne. Floden var här särdeles bred och väldig samt kan rätt förtjena namn af haf. Jag fröjdade mig som alltid öfver den härliga anläggningen, inträdde nu äfven innerst i den musselgrotta, som är bildad utanför Ibrahim bashas kiosk; bland alla platser jag sett, tyckte jag mig helst vilja lefva och bo här. Jag satte sedan öfver på färjan och begaf mig till fots ända till närmare Sejide Zejneb, der jag stannade i ett café, drack en kopp särdeles godt kaffe och handlade en bok af en gammal Malthesare, hvars Malthesiska Arabiska jag ej utan någon svårighet kunde förstå. Tog sedan en åsna och begaf mig hem, dit jag hann en stund före 'asr, ganska trött af den långa färden i starkaste solhetta. Efter maghrib gick med shekh 'Ali till Azbukijeh, satt hos Hanafi och drack hans hölv.

Aug. 16.

Gick om morgonen till kansliet och tillbragte hela förmiddagen der. Jag ville ej stanna hemma, för att undvika fredagsbönen i moskén. Jag hade, liksom alltid om fredagen här, särdeles tråkigt och visste ej huru jag skulle hinna öfver middagen. Kort före maghrib gingo shekh 'Ali och jag ut och begåfvo oss på väg till Sejide och till Fum el khalig. Nilen hade nemligen nu hunnit sitt mått och man skulle i morgon bittida öppna kanalen, som leder till och genom Kairo. Natten före denna högtid beger sig största delen af stadens befolkning ut till den slätt och de sandhöjder, som ligga längs öppningen af kanalen. Allt som vi vandrade framåt kommo vi in i skaror af utdragavde folk, trängseln var ganska stark på gatorna och åsnorna upptagna, så att man ej kunde få sådana till särdeles höga priser. Vi vandrade derföre hela den långa vägen till fots. Så snart vi kommit fram till platsen, der man nu slagit upp kaffetält tätt invid hvarandra, begåfvo vi oss (såsom en stor del af de andra) öfver kanalen till Röda, der på stranden hopar af folk suto i cafén eller enskilda sällskaper. Vi funno slutligen en lämplig, ehuru något trång plats uti ett café just på strandbranten och satte oss der att betrakta det fyrverkeri, man nu börjat afbränna på stranden just gent emot oss. Det bestod hufvudsakligen och nästan endast i raketer af särskilda slag. Det hufvudsakliga tycktes vara kanonskott, som oupphörligen och till oändligt tal aflossades under hela natten och morgonen. Kanalen här mellan Röda och fasta landet låg full medels större båtar, som lågo bundna vid land och voro fulla af skådelystet folk, dels mindre båtar, som oafbrutet färjade folk öfver. Af de större båtarne voro flere grannt utstyrda med flaggor och gröna eller röda sidenlappar samt illuminerade, ofta hördes från dem tarabukor och kastagnetter eller någon nai eller zummara eller sång och så vidare. Man sade mig att inne uti dem funnos ghavazi. Bland andra fartyg lågo här äfven 2 af de små nätta Europeiska Nilångfartygen och från ett af dem hördes en flöjt med accompagnement af guitarre, men för öfrigt intet särdeles stoj eller oväsende. En min Arabiska granne berättade för en bredvid sittande vän, att de der ombord hade kök och nu höllo på att äta och dricka vin, arrak och annat godt, samt slutade med det vanliga: allah jil'an abokom. Vi suto länge här stilla och betraktade det särdelas rörliga lifvet och fyrverkeriet, men stodo slutligen upp och gjorde en liten vandring i folkskocken. Vi veko af på en väg som leder upp till en moské samt en by, och satte oss der i ett annat från vägen aflägset café. Här tog jag mig en särdeles välgörande lur på en öfver marken utbredd halmmatta. Vi hade nu hunnit kanske midnatten och begåfvo oss öfver på andra sidan till fasta landet. Här var naturligtvis trängseln och mängden större, men för öfrigt ingenting annat att se och höra än fyrverkeriet och kanonerna. Vi satte oss åter här i ett café och shekh 'Ali lutade sig nu ner till cn lur. Jag steg upp och gjorde vandringar hit och dit bland folket, hvaraf nu en stor del somnat och låg utsträckt, dels i sanden, dels på halmmattor. Dock voro tillräckligt många af dem vakna för att bilda trängsel. Fyrverkeriet fortfor allt med korta uppehåll och man afbrände nu större pjeser, t.ex. här så kallade sakijeh, gargi m.m. Återvände slutligen till vårt café, der jag fann shekh 'Ali insomnad på en serir. Jag lutade mig på en annan och somnade äfven godt, ehuru min bädd ej var mjuk.

Aug. 17.

Vi blefvo uppväckta före solen vid fagr och af caféhållaren betjenta med ett stop vatten att tvätta oss i ansigtet, det första som hvarje musulmän gör då han vaknar upp från sömn. Shekh 'Ali klagade nu (som jag tror uppriktigt), att han hade svårt att vara utan sina dagliga böner, och begaf sig bort hem för att i Sejide moskén ordentligen göra sin morgonbön. Han lemnade mig således ensam och jag började nu vandra omkring för att få litet varmt, ty jag hade om morgonen, der jag tunnt klädd låg på min serir med bara fötter, underligt nog, fått något kallt i morgonkylan före solens uppgång. På stranden af khaligen var nu uppställd militär, som ordnades och öfvades litet att skyldra, tills deras Turkiska öfverste skulle komma och se på dem. Det syntes att det ej var på rätt allvar som Araben är soldat; de stodo uppställda i ledet, gapade omkring sig på folket och pratade, dock tyckte jag de gjorde sina små manövrer med lätthet nog. Jag satte mig slutligen i ett café, der jag hade temmeligen god utsigt öfver kanalen och folkmassan samt betraktade ett litet sällskap Araber, hvilka suto framför mig, skämtade och skrattade med det här vanliga hårda och obehagliga skrattet. Det tycktes mig vara några af de många hashashim, som om aftonen och under natten hade berusat sig med denna osmakliga rusplanta. Medan vi så suto kom ett regemente militär frammarscherande, föregånget af den lilla musikcorps, som hela natten varit sysselsatt att blåsa på platsen der fyrverkeriet afbrändes. De marscherade öfver den stora nya bryggan, defilerande framför det stora tält, som derinvid var uppslaget för den Turkiska magnat, hvilken tycktes ha öfveruppsigten öfver det hela och der tillbragt natten i ett stort följe af tjenare och officerare. Folket trängde sig nu särdeles hitåt för att se arbetarne, som nere i kanalen höllo på att med hackor och spador afhugga 'aroseh, eller den smala jordvall hvarmed Fum elkhalig var stängd. Snart började äfven vattnet sakta och småningom flyta in i kanalen; otaliga skaror af barn och annat folk spatserade vadande i det inflytande bruna vattnet och tycktes fröjda sig utomordentligt. Ceremonierna invid sjelfva vallen fick jag ej se, i anseende till afståndet derifrån, ej heller båten, som föres af strömmen in i kanalen eller annat. Jag vandrade ännu litet omkring, tog slutligen en åsna och begaf mig på hemvägen. Vägen var fullträngd med folk, såväl gående som kommande, och ända till Sejide Zeinebs moské voro massorna så tjocka att jag med svårighet kunde komma fram, äfven längre inåt staden var ovanligt stark rörelse. Allt utvisade att det var en särdeles och kanske mer än andra firad fest; jag kan ej påminna mig någonsin vid något tillfälle här hafva sett lif och trängsel såsom nu. Bland hemkommande skaror var äfven ett sällskap kristna (jag tror Greker och Italienare) hvilka ridande på åsnor förde ett förfärligt oväsende, skrikande, sjungande och hojtande, rusiga som det tycktes, väl förtjenande det förakt folket här visar dem och görande skam åt kristna. Det var i allmänhet ej allenast musulmän, som deltogo i och fröjdade sig öfver denna fest, äfven de kristna och i allmänhet alla, så gamla som unga, så karlar som isynnerhet qvinnor, gladdes öfver vattnet som nu i ymnighet kom till staden. Allt visade att fester, som äro grundade i landets natur samt i tilldragelser af hvilka folkets välstånd och timliga välgång bero, senteras mera och firas med större glädje än de, som ett folks religion lägger på dem; så älskad och dyrkad än profeten här är af sitt folk, var hans fest dock ej att jemföras med denna. Jag kom hem kanske några timmar efter solens uppgång, ej utan att vara ganska trött. En stund före maghrib begaf jag mig ner till Azbukijeh, troende mig finna vatten i kanalen der, men man tycktes ännu ej ha släppt in det dit. Äfven här var ovanligt stark rörelse af spatserande folk och isynnerhet kristna, som spatserade i allén arm i arm med sina fruar och qvinnor. Jag blef länge sittande hos Hanafi i cafét och höll nästan på att somna på en serir i den svalkande aftonfläkten.

Aug. 18.

Om morgonen gingo vi i badstugan, som är gent emot vår port. Vi badade der, sträckte oss efter badet och drucko thé, men jag hade egentligen ingen fröjd af alltsammans, i anseende till mina bölder, som jag måste akta, och det smårödprickiga utslag, som jag har på hela kroppen och kliar förfärligt så snart jag det minsta svettas. Efter 'asr gingo vi i ett café, som man uppslagit på stranden af kanalen. Folket satt i fönstren, hissade upp vatten derifrån i sina krukor och tycktes rätt fröjda sig öfver vattnet i deras stad. Dock var vattnet ännu särdeles orent och kanalen i det hela ruskig och förfallen, såsom husen vid dess strand; huru skulle det vara om de ståtliga kanalerna t.ex. i Petersburg vore här? Cafét, i hvilket vi suto, var ruskigt och fullt af sämre folk, så att jag hade ingen fröjd der. Vid maghrib gingo vi efter vår vana till Azbukijeh och suto hos Hanafi; men det är ej utan att jag finner mig något besvärad af min shekh, som jag sällan eller nästan aldrig kan slippa undan, ehuru han säkert är en af de bästa jag här kunnat finna.

Aug. 19.

Gick på morgonen något bittida ut och sökte Dietel, men träffade honom ej hemma. Stannade dock der en stund och talade med min gamla Berberi, som har gammal välvilja för mig. Satt derefter en stund uti mitt café i Azbukijeh-allén samt vandrade litet omkring i Muski och Khanelkhalili, der det i dag var torg- och auktions-dag samt fullt med ankomna Turkar, Krimboer och andra fromma Muslims, som rusta sig till pilgrimsfärden. Träffade åtskilliga bekanta i Muski, bland andra Jusuf och stadsqvarter-shekhen Äbdolasiz. Sedan jag åter en stund sutit i cafét hos Hanafi, begaf jag mig vid esha till Prunner, der jag träffade ett sällskap af 5 Tyskar, bland andra äfven den Tyska sjökaptenen, som gjort resor mellan Gadde och Suez. Han berättade att de 2 Fransoser, hvilka bodde i samma hus som jag de första månaderna af min härvaro, voro tillbakakomna och redan skickat saker upp till Gadde. De hade härifrån begifvit sig till Jemen för att genom Aden tränga vidare in i landet, men kommo således ej långt med sina öfverflödiga förberedelser, och jag tyckte det ej var utan att Wrede gladde sig deråt. För öfrigt var det ej utan nöje för mig att åter tillbringa en stund i Europeiskt sällskap, och samtala med Européer, isynnerhet med Tyskar, hvilkas språk här är mig såsom ett annat modersmål. Jag kom något sent hem, men shekh 'Ali kom dock ner till mig och blef sittande omkring en timma hos mig. Han var nu, såsom i allmänhet folket här, om aftonen gladare och nytrare än på dagen, samt berättade mig mycket från sin studertid i Azhar, hvilket, så väl som mycket annat, öfvertygade mig om att deras studier och all deras lärdom går hufvudsakligen ut på småaktigheter och knoppar.

Aug. 20. Middagstiden vek in hos Jusuf, som jag åter gaf en guinée för preparationen af den nu snart färdiga fisksamlingen; betraktade äfven åtskilligt, som han hade hos sig, af samlingar i Egyptens natural-historia. Fick sedan tag på shekhen Abdolaziz, som hängde länge vid mig och för 5 fadda (som jag gaf honom) vandrade omkring 2 timmar med mig. Han, liksom nästan alla här, låter for några styfver leja sig till hvilka tjenster som helst, och för en bakhskish kan man, tror jag, här köpa pashans hufvud och hvad helst det vara må, af de förvekligade och försmutsade Araberna i Egypten. Jag tillbragte med honom en stund i cafét hos Greken vid stranden af den lilla Azbukijeh kanalen, der man nu släppte in vatten. Folk hade samlat sig i mängd för att se på det inströmmande vattnet, äfven Azbukijeh-qvinnorna kommo ut, satte sig i cafén och rökte i all maklighet sin shishe. Der var en högst behaglig svalka i skuggan af de stora acacieträden, ökad af det uppfriskande vattnet och jag fann mig särdeles väl på min halmmatta, som jag bredt ut på marken. Jag kom hem vid 'asr, läste en stund med shekh 'Ali och blef sedan sittande att prata om studierna i Azhar. Der finnes ingen t.ex. som läser i historien, blott i hadith, dit äfven historien om de 4 khaliferna hör, och få som studera den hemma; blott sådana som om aftnarne göra sig ett nöje af att sitta i sällskaper och berätta, hvilket ej anstode en lärd. Det är förvånande att se huru religionen och studium af det, som närmast hör dertill, uppslukat allt annat samt till och med väckt förakt och motvilja för alla andra studier. Man vet af intet annat än Koran och Fikh, på sin höjd äfven grammatiken, men ett grundligt studium af sjelfva språket finnes här ej. Åfven är det just ingenting annat än Fikh, som kan gifva en någon förtjenst. Vi kommo vidare in på kapitlet om predestinationen och huru menniskans alla handlingar, så goda som onda, äro she min allah. Det är en förfärlig absoluthet och hårdnackenhet som de inlägga i denna lärosats; också är det tillfölje af den, som de med större beredvillighet än vi förlåta menniskors svagheter, samt med större saktmod i allmänhet än vi se på sin nästas fel.

Aug. 21.

Gick ut närmare middagen och begaf mig raka vägen till Grekens café i Azbukijeh, der jag bredde ut en matta på kanalstranden, lade mig på den och läste en medhafd bok. Jag tillbragte så min middagsstund i den behagliga skuggan här och begaf mig hem först närmare asr. Här träffade jag vid min hemkomst Ahmad effendi från Baranijeh, som kommit för att hemta sina färdiga effekter till sin pilgrimsfärd. Han stannade blott så länge han behöfde för att packa in dem för afförandet till Bolak, der fartyget låg, som skulle föra honom till Kenne. Hos mig uppstod nu åter stor lust till färden, men jag kommer väl ock derhän i sinom tid. Efter maghrib begaf jag mig ut till Gemelije för att träffa Abdolkhalik, men han hade redan stängt sin bod. Jag träffade der ihop med shekh Isa, hvilken var vänlig och glad att se mig som vanligt. Satt med honom i ett uselt café hos ett gammalt gråskägg och lemnade honom der efter mig, då jag gick till cafét bakom Sejidna Hosein; blef der sittande att höra på en antari, hvilken, liksom hans kolleger, läste upp ifrån Siret 'Antar ungefär halfannan karras. Som de vanligen äro halfbildade män och ej känna grammatiken, vidare än högst ytligt, är deras föredrag brutet språk. Verserna, som ofta förekomma, sjunga de fram, dock hvar och en på sin ton, ej utan ganska stort behag. Dock faller sig åhörandet af en antari i allmänhet styft, har ej den lätthet och det nöje med sig som det af en muhaddit. Jag blef dock der sittande ända till kl. 3, ehuru jag började bli sömnig och det fina rödprickiga utslaget, som går likt en gördel omkring veka lifvet, kliade af svetten och hettan, samt jag äfven för öfrigt ej var vid särdeles humör, liksom hela denna tid.

Aug. 22.

Tillbragte som vanligt middagsstunden i Grekens café i Azbukijeh-allé vid stranden af kanalen, der vattnet nu ökats betydligt. Om aftonen gick med shekh 'Ali till Hanafi och suto i hans café till efter esha. Jag somnade medan jag låg der på en serir. Hade oändligen tråkigt hela dagen och var vid ovanligt dåligt lynne, som äfven under natten ej lemnade mig, utan förtog mig all sömn.

Aug. 23.

Satt hemma med shekh 'Ali hela förmiddagen och befann mig vid dåligt lynne samt ej god helsa. När stunden till fredagsbönen nalkades, väckte jag upp shekh 'Ali, som tog sig en liten lur; han gjorde sin tvagning och gick till vår moské, utau att, till min förundran, uppmana mig att följa med. Men han ansåg mig ursäktad, såsom jag ock verkligen var, af den nya böld hvilken uppstigit vid mitt högra knä. Sedan han kommit tillbaka från bönen, gick jag ut och begaf mig till mitt vanliga café i Azbukijeh, tillbragte der middagsstunden ända till 'asr, hvarefter jag kom tillbaka, stannade en stund på gatan vid ingången till Azbukijeh-allén, och såg på dervarande folkförlustelser; bland annat tittade jag in i en "Guckkasten" (camera optica), der allehanda förunderliga saker förevisades. Figurerna, som voro högst illa och klumpigt målade med vattenfärg, drogos nu bakfram. Här visades bland andra figuranter Napoleon och andra Nosara, kameler, Mahmil, Negrer ridande på underliga djur o.s.v. Karlens språk och förklaringar voro ej så löjliga, som jag väntat och som man hör dera i Tyskland eller annorstädes, men deremot voro orden här ofta rimmade. För öfrigt var här en hawi, som samlat omkring sig en stor ring, isynnerhet af barn, och några sångare, som voro omgifna af lyssnande qvinnor. Några sjelfsvåldiga flickor sprungo omkring i folkhopen med obeslöjade ansigten och skämtade med hvarandra. När jag kom hem satt jag en stund med shekh 'Ali, som berättade mig att Sejid Ahmads hustru jemte hennes syster (högeligen förargade öfver att nödgas flytta från den öfra ka'ah, som de bebott i shekh 'Alis hus och som han nu skulle upplåta åt mig) kommit ner till hans hustru och utöst sin vrede på henne, med förbannelser öfver huset och önskningar till Herren att det måtte förstöras af eld och brand eller annan olycka. Uppe i rummet och fashan hade de under 14 dagars tid, sedan shekh Ali sagt upp dem att flytta, samlat all möjlig sorts smuts och skräp för att på allt sätt visa sin ilska. Sejid Ahmad sjelf är dock en god och beskedlig man, men har ingen makt öfver sina qvinnor. Såsom de flesta qvinnor här, skola de hålla sin man väl under toffeln. När de slutligen flyttade, togo de nycklarne med sig och shekb 'Ali var nödsakad att gå till dem i deras nya hus och fordra nycklarne tillbaka. Ehuru de undertiden de bodde här haft föga eller intet af husgeråd, såsom dynor eller bolster, läto de under de senaste dagarne en muraggid komma och göra sig några dynor, för att, såsom shekh 'Ali sade, visa för folket att de hade någonting att flytta. Hela dagen bar en liten, omkring 10-årig, flicka sakerna, hvarje gång en halmmatta eller dyna, till sluts togo de en karl att bära en stor kista och Sejid Ahmad sjelf bar en annan.

Aug, 24.

Gick bittida ut till kansliet, tog pengar af Köhler och träffade Timofejeff, som hade blifvit utnämnd till sekretär hos den nya general-konsuln Fock samt i morgon var färdig att afresa till Alexandria. Gick sedan att göra en liten visit hos Engelsmannen Hamilton, det väldiga rödskägget, och satt hos honom en stund. Han tyckes nu rätt hafva kommit på modet här, det synes höra till goda tonen för alla att taga timmar hos honom. Gick derifrån till Dietel, som i går haft ett häftigt anfall af slag, hvarvid han nästan hållit på att krepera. Till all lycka hade hans Engelska lärare Hamilton råkat komma och skaffat honom en läkare, som åderlåtit honom. Han var nu särdeles svag och låg i en lätt sömn, hvarur vi naturligtvis ej väckte honom. Gick derifrån och satte mig i mitt Grekcafé i Azbukijeh, der jag dock ej dröjde särdeles länge i dag. Gick derifrån hemåt, men stannade på vägen och såg på den Hawi, som nu vid 'asr alltid roar barn och folk här. Bland andra konststycken han i dag visade, var att han åt några tåtar bomull och slutligen nystade upp ur sin mun rödt, blått och gult bomullsgarn. Tiden upptogs dock mest af prat och groft skämt. Bland åskådarne voro äfven 3 Judepojkar, som oaktadt all smälek och alla gemenheter, han yttrade mot dem och deras religion, ej kunde förmås att ge fram 5 fadda, men ändå blefvo stående qvar, utskämda och beskrattade af konstmakaren samt det församlade folket. När jag kom hem hade sällskapet uppifrån ändteligen flyttat och man liöll nu på att skura och skrapa undan den smuts de lemnat efter sig. Om aftonen flyttade vi upp, satte oss i fashan och drucko thé, som smakade särdeles väl. Shekh 'Ali var särdeles nyter, såsom alltid om aftnarne; vi suto länge, föran vi somnade under bar himmel och sofvo särdeles godt.

Aug. 25.

Här städades och rustades hela dagen, för att få min nya ka'ah i ordning och mina smutsiga kläder tvättade af qvinfolken. Jag såg dels med förundran, dels med vedervilja på folkets beredvillighet att tjena och passa upp mig; isynnerhet är jag förlägen för shekh 'Ali sjelf, som alldeles emot min önskan ställer sig fullkomligen på en tjenares fot till mig. Men hvad skall jag göra? Middagstiden då här var temligen i ordning, begaf jag mig ut till Timofejeff, som höll på att ställa sig i ordning till sin resa i dag. Han sprang och fjeskade och tycktes ännu ej rätt hafva hemtat sig från sin glädje öfver sin nya post. Han tyckes vilja spela litet seigneur och är hel och hållen upptagen af tanken att rätt kläda sig à la gentilhomme, när han nu i stället for sin Turkiska drägt skall anlägga Europeisk. Sedan jag sutit der en stund med de andra, som åto sitt middagsmål, begaf jag mig till Dietel för att afvänta Timofejeffs ankomst dit. Jag anträffade Dietel sofvande och satte mig att bläddra i en bok tills han vaknade. Han var nu fullkomligen återställd från den svåra slagattacken han haft, men ännu styf i sin tunga. Medan vi suto kom dit en man, klädd som effendi men talande Franska särdeles väl. Han var en af de unga män, som pashan härifrån skickat till Paris för att uppfostras till Pariser-gar?oner. Det tycktes ha lyckats nästan för väl med denne man; han var fullkomligen Fransosierad, skall hafva glömt eller förakta, om ej sitt Arabiska modersmål, så åtminstone sin religion, och vara en politisk marktshrejer emot Egypten och dess regering. Senare kommo Timofejeff och 2 andra unga män, som skulle följa honom ett stycke på vägen, samt kort derpå äfven gubben Bokti, spridande doft omkring sig af essencer och pomador. Här pratades hit och dit, jag satt mest tystlåten af verklig oförmåga att mänga mig i sällskapets samtal, som ock var tråkigt; jag fann mig här fullkomligen fremmande, kanske mer fremmande än bland Araberna. Sällskapet aflägsnade sig slutligen och jag blef ännu en stund sittande med Dietel ensam, som är den bästa af dem. Han har dock ej fullkomligen kunnat vanslägtas från sitt Germanislta ursprung, ehuru han för Ryskan nära glömt sitt modersmål. Jag kom hem kort före maghrid, blef sittande med shekh 'Ali hela aftonen i fashan och drack thé. Jag är dock rädd att jag gifvit mig för nära ihop med honom, utan att egentligen behöfva det, jag kan ej gerna slippa honom någon stund, hvarken om dagen eller natten.

Aug. 26.

Som man ännu en gång ville skura och rensa mina rum, begaf jag mig bittida ut och gjorde några turer i Khanelkhalili, der det i dag var marknad. En stund före middagen begaf jag mig derifrån och träffade i Muski åter shekh Abdolaziz, som klagade att han för min skull gifvit ut en piaster häromdagen. Jag gaf den åt honom, ehuru osäker om det var sannt eller osannt, och vandrade till mitt Grekcafé, der jag blef sittande ända till 'asr. Efter maghrib satt jag med shekh 'Ali i cafét hos Hanafi till något efter esha, och hade sålunda ganska tråkigt fått slut på min dag.

Aug. 27.

Satt hemma hela dagen och skref på ett bref, som jag började, till Geitlin. Jag hade högst tråkigt och mitt dåliga lynne, som nu räckt ovanligt länge, vill ej alls lemna mig.

Aug. 28.

Ville bli hemmasittande, men kunde ej härda ut dermed, utan gick ut på förmiddagen för att besöka Dietel. Fann hos honom hans Engelska språklärare och gick ej alls upp. Satte mig i Grekcafét i Azbukijeh, dröjde dock ej länge förän jag steg upp. Träffade en bekant hammar, med hvilken jag sedan gjorde en lång tur först till Sejide Zeineb, sedan tillbaka ut genom Babelhadid till en khammara uti en trädgård på kanalens strand. Här var särdeles vackert, dock fanns här ingenting för mig att förtära, ej kaffe och ej shishe, blott vin och arrak, som jag nu ej smakar. Jag satt der dock en lång stund och roade mig åt vattnet samt den vackra trädgården, men hufvudsakligen åt ett sällskap druckna män, som råkade i häftigt gräl med en qvinna. Ett sällskap musici suto i det gröna och bildade en nätt trio af tambour de basque, kanon och kemenge, samt tycktes äfven roa sig med flaskan. En god stund före 'asr begaf jag mig tillbaka, vek på vägen in hos Bokti och tog åtskilligt ur min i hans förvar lemnade sahhara. I dag var Leilet elkebire af molid Imam Shafi, men jag hade under hela denna vecka, som hans fest firades, ej kommit mig dit ut.

Aug. 29.

Gick middagstiden ut för att träffa den hammar, som i går färdats omkring med mig och hvilken jag kommit öfverens med att träffa. Han höll dock ej ord, såsom allt folk här, och jag kunde ej få tag på honom. Satte mig derföre i Grekens café i Azbukijeh och dröjde der kanske en timme. Gick derifrån till Bejomi-moskén, der i dag firades den sista stora dagen af hans en vecka långa fest. Jag trädde in i moskén, gjorde min zijareh hos shekhen i hans lilla och nu af folk trånga kobba, läste för honom fathe och spatserade sedan omkring i moskén bland de stora skaror, hufvudsakligen af qvinnor, som suto här. Utanför moskén på gatan deromkring var stor trängsel, isynnerhet på den närbelägna begrafningsplatsen utanför Babennasr. Här voro tält uppslagna till stort tal och cafén anlaggda, i hvilka khoval dansade. Jag satte mig i ett af dem och såg på ett par af dessa till qvinnor utspökade dansörer. Deras dans, såsom all orientalisk dans, sitter ej såsom hos oss i fötterna, ty dem röra de ganska ringa och i allmänhet klumpigt, så mycket man kan se för de långa vidbyxorna; utan dansen ligger hufvudsakligen i veka lifvet, som de böja i alla möjliga bugter och i retande rörelser. De satte sig i karlars bland åskådarne famn och betedde sig der fullkomligen såsom qvinnor. För öfrigt funnos här, liksom vid alla dylika tillfällen, de vanliga lustbarheterna af havi och sångare. En förfärlig och ovanlig mängd af qvinnor var här församlad. Man gjorde här äfven dose, men jag aflägsnade mig fornt och kom hem vid 'asr. Sedan jag hvilat mig gingo vi ännu ut dit och gjorde vandringar på den fblkträngda platsen. Nu rustade man sig till zikr i en stor del af tälten, och det hela hade något tycke af profetens fest. Äfven en stor mängd landtfolk hade kommit in hit, för att öfvervara festen, och uppslagit sina tält åt sidan af den stora begravningsplatsen. Vi suto dels i cafén, dels på grafstenar, andades den friska aftonfläkten, som blåste in från öknen, och stannade slutligen i ett café, der en muhaddit roade ett litet sällskap.

Aug. 30.

Satt hemma hela dagen och skref på brefvet till Geitlin. En ny böld stiger nu upp på knäet och 2 på hvardera låret, hvilka plåga mig svårligen. Efter maghrib släpade jag mig dock ut med min shekh, ehuru svårt jag hade att gå och begaf mig till Azbukijeh, der vi lägrade oss i mitt vanliga middagscafé hos Greken.

Aug. 31.

Satt hemma till middagen, då jag linkade ut i min bedröfliga ställning, med haltande och släpande fötter. Satte mig i Grekens café i Azbukijeh och dröjde der ända till närmare 'asr, då jag gick till Dietel. Han var nu fullkomligen återställd från den slagattack han haft och hade redan varit några gånger ute. Jag satt en lång stund hos honom och det var ej utan att jag hade litet trefligt. Af honom erfor jag att ett bref låg och väntade mig på kansliet. Jag skyndade mig så till Köhler och fann honom sysselsatt med sin Engelska lärare. De slutade dock snart sin lektion och vi blefvo sittande att språka. Det är mig alltid en glädje att höra en Engelsman och vara i hans sällskap, jag fann mig nu äfven särdeles trefligt. Slutligen gick Köhler ut med mig och gaf mig mitt bref. Det var från min mor och Geitlin samt minskade till stor del det tråkiga och krångliga humör, som jag i långa tider haft. Blef hemma sittande hela aftonen med min shekh och drack thé. Samtalet var i afton jemförelsevis lifligt och i allmänhet trefligare än vanligt.

Sept. 1.

Satt hemma hela dagen och skref till det närmaste färdigt brefvet till Geitlin. Jag var högst ömklig af mina bölder och visste ej rätt huru jag skulle gå, sitta eller stå. Äfven för öfrigt mådde jag ej rätt väl, hade hetta i min kropp och en liten feber. Om aftonen gick jag litet ut med shekh 'Ali och satt hos Hanafi, der aftonsvalkan och den friska doftande luften något vederqvickte mig.

Sept. 2.

Gick middagstiden till Wrede, der jag äfven träffade den Tyska sjökaptenen från Suez. Samtalet föll på de af Tyskarne så högt älskade "Witze", hvaraf de hade en bok full. Jag satt dock ej särdeles länge hos dem för att låta dem taga sig en lur i fred. Gick sedan hem och skref färdiga brefven till Geitlin och Bonsdorff. Jag blott spatserade sedan omkring hela aftonen, utan att sätta mig någorstädes, och träffade mycket folk, som kom hem från Azbukijeh. På hemvägen vid esha träffade jag vid ett nära till vår port beläget café en Sha'er, som med sina berättelser ur Abu Zeid och sina enkla recitationer, accompagnerade af den enkla kemenge, roade ett fåtaligt auditorium. Jag satte mig äfven ibland dem och stannade der tills han slutat.