[147] Hvad skinnplagg härmed menas, upplyses af Seneca (Epist. 90, 38) då han säger att en stor del af Scythiska nationen klär sig såväl i hermelin som i zobel- och räfskinns-pelsar, hvilka voro både lätta och mjuka, samt ogenomträngliga för vinden. Samma klädsel brukade, enligt Hesychius, äfven Partherne, ett till hälften Scythiskt, till hälften Persiskt folk; och likaså var förhållandet med Hunnerna, enligt Ammianus Marcellinus (L. XXXI).

[148] Månne ej möjligen orediga berättelser om dessa nordboers trolldoms-förmåga, kunnat gifva en anledning till den tro att de "sacri habentur." Skulle man våga öfversätta dessa ord, dermed att: "de ansågos såsom trollkarlar", och skulle man, utan afseende å de af Auktorerne vidfogade förklaringarne, endast fästa sig vid resultatet af hvad i forntiden berättades om Hyperboreerne m.fl. nemligen om deras säkerhet och den vördnad hvarmed de betraktades af andra nationer, jemnfördt med hvad nordens gamla häfdatecknare, ungefär i samma mening, sagt om Finnarne, — endast då — men icke förr, skulle vi hafva löst knuten af dessa de gamles, gåtlika, berättelser om norden. Och Tacitus skulle hafva varit den som härvid beträdt öfver gången ifrån sagans områden, in på Historiens.

[149] Enligt hvad vi sidan 53 nämnt, upprepa vi ännu, att, så vidt Taciti skrift redan varit känd af Plinius, denne, under Hyperboreorum felicitas, troligen subsumerat och omfattat Fennorum securitas; men deraf följer dock ingalunda, vice versa, att Tacitus, med sitt begrepp om securitas, förstått den andres, om felicitas, och det så mycket mindre, som han nyss förut sagt att de brukade spe metuque versari. Deremot synes snarare Jornandes ännu hafva velat lämpa på Finnarne något af hvad som fordom blifvit sagdt om Scytherne, då han säger: Finni mitissimi, Scanziæ cultoribus omnibus mitiores; ett vitsord, hvilket alltför litet öfverensstämmer med de historiska urkunderna och de Påfviska bullorna.

[150] Naturligtvis uppstår här fråga hvarifrån Tacitus erhållit dessa sina underrättelser (ty sjelf uppger han sällan sina källor)? Väl omtalar Plinius en Sotacus, som, bland andra, skall hafva meddelat en beskrifning om Bernstenen, hvarom man, numera, lika litet som om författaren, äger någon kunskap. Deremot finner man, att Pytheas redan långt före Plinius (enligt dennes Hist. Nat. Lib. 37, c. 11) vid beskrifningen om Östersjökusterna, sagt: "insulam esse Abalum: illuc vere fluctubus advehi (scil. electrum) et esse concreti maris purgamentum: incolas pro ligno ad ignem uti eo, proximisque Teutonis vendere." Hvarefter Plinius sjelf tilllägger: "Huic et Timmæus credidit, sed insulam Basiliam vocavit." Således, hvad Pytheas här kallar: "concreti maris purgamentum", det kallar Tacitus, i 45:te Kap. om Estherna, "ejectamen tum maris"; när Pytheas, om Bernstenen, säger: "illuc vere fluctibus advehi", så säger Tacitus derom: "vicini solis, radiis expressa, in mare labuntur, ac vi tempestatum in adversa littora exundant", och när den förre säger: "incolas pro ligno ad ignem uti eo", så säger den sednare, liksom i anledning häraf: "Si naturam succini admoto igne tentes, in modo tedae accenditur, alitque flammam pinguem et olentem." Denna stora öfverensstämmelse i de detaljerade uppgifterna, som röjs emellan båda dessa skriftställare, tyckes vara något mera än tillfällig. Väl kan härvid invändas, att deraf dock icke följer det Tacitus plagierat Pytheas, emedan enär de beskrifvit samma land och samma folk, så måste naturligtvis sjelfva beskrifningarne öfverensstämma. Äfven häremot hafve vi ingenting att påminna — ty det var just detta vi trodde oss böra bevisa: att nemligen Pytheas med sitt Balthium eller Abalum menade det land som, enligt Tacitus, innehades af Æstyi, om hvilka Tac. bland annat, ehuru mindre riktigt, tilllägger: "quod (scil. succinum) ipsi Glesum vocant".[P] Den etymologiska förklaring som påstår, att ordet glesum (fabriceradt, som det tydligen synes, af Tyska ordet glas) är uppkommit af Arabiska orden k—l songh eller k— lsongh, hvarmed Phoenicierne skulle hafva betecknat ett bernstensrikt land, lemma vi derhän. Herr Reinegg, som gifver oss detta vid handen, och derjemte underrättar oss att Finska benämningen Suomenmoa ursprungligen härleder sig af Arabiska ordet Somgh, som skall betyda bernsten, är man härföre högeligen förbunden (se Büschings Wochentliche Nachrichten &c. N:o 28, a. 1787). Månne det icke då, tvertom, vore mera troligt, att nemligen Bernstenen, hos Araberne, fått sitt namn efter landet (Same, Suome) och icke landet efter Bernstenen?

[151] Jemför Plinius och Tacitus.

[152] Jemför Straho och Solinus.

[153] Plinius förklarar sjelf (L. 37, c. 3) att namnet Austravia, hvilket han likväl på ett annat ställe (L. 4, c. 13) skrifver Austrania och Actania, är utländskt, upptaget från dessa främlingars språk: "Austrava, insula septentrionalis, a barbaris sic appellata: a Romanis vero Glessaria." Man upptäcker lätt, i detta redan till hälften latiniserade ord, bemärkelsen Esthland, eller som det af de gamle fordom kallades Österlanden, Austrland, hvarunder stundom äfven inbegreps Finland.

[154] Ja långt före Pytheas, talar redan Herodotus, Historiens fader, på ett ställe, ehuru ofullständigt, om detta land. Han säger nemligen, att Bernsten hemtas från yttersta delen af Europa, kring en flod den infödingarne kalla Eridanus (Hridanón), hvilken utfaller i ett haf emot norden, utan att likväl gifva något vidare namn på landet. Efter honom upprepar Strabo detsamma. Man bör kanske icke förtiga att det, i Preussen, verkligen befinnes en flod benämnd Rudaun eller Rodaun, som, ursprungen från en sjö med samma namn, vid Danzig, utfaller i Weixeln.

[155] Förmodligen beräknar Pytheas här Olympiska stadier, hvilka innehöllo, hvar, 625 Grekiska fot, eller 125 geometriska steg; och hvaraf 8 gingo på en Romersk mil (milliarium); men 30, och derutöfver, på en Persisk mil (parasanga) och följaktligen 144 på en Svensk mil. Enligt denna uppgift, skulle således detta låga kustland (æstuarium) hvilket Pytheas kallar Mentonomen, och som innehades af Guttonerne, sträckt sig 6000 stadier, d.v.s. 41 2/3 Sv. mil i längd. Denna dimension qvadrerar nästan till siffran med verkliga förhållandet, om man antager honom härmed hafva menat Jutland, eller promontorium Cimbricum, som det sedermera kallades, hvilket räknas vara 45 mil i längd.

[156] Namnet Basilia (Basileia) torde egentligen böra anses som ett nomen appellativum, utmärkande att det utgjorde ett eget Konungarike. Äfven Herodotus, Strabo, m.fl. benämna en af de Scythiska stammarne "Basilii" (de kunglige), och förklara att de voro såväl till värdighet de förnämste, som till antal de talrikaste, de der, såsom en hufvudstam, ansågo de öfriga Scytherne såsom sina trälar. Att äfven dessa fordna Esther haft egna kungar och ägt mycket trälar, intygas af Others och Wulfstans vitsord.

[157] Man finner i allmänhet, enligt hvad förut blifvit anmärkt, att såväl Romare som Greker voro mycket böjde att anse de fleste af dessa nordiska länder för öar, förmodligen emedan de ännu icke landvägen kommit i någon närmare beröring med dem, utan endast sjövägen öfver hafvet. Derföre, liksom de kallade lycksalighetens land: insulæ fortunatæ v. beatorum, så kallade de nu ock bernstenens land: insulæ glessariæ, v. Electrides. Som nu Plinius, (å ena sidan) antingen med eller utan skäl, uppger att Germanicus, med den Romerska flottan, sträckt sin sjöexpedition ända till bernstens kusterna, och man deremot, (å andra sidan) oviss på hvad grund, vill betvifla det hvarken Romare eller Phoenicier varit in i Östersjön, så har man, i anledning häraf, sett sig föranlåten att, på de för dessa tider upprättade geografiska kartor, förflytta flera af dessa Östersjö-provinser till kusterna af Nordsjön. Detta tyckes åtminstone hafva varit fallet med Austravia, Glessaria, m.fl. Emedlertid synes det som denna de gamles uppgift, att nemligen Bernstenslandet vore en ö, icke skulle sakna all grund: ty som bekant är, utgöres detta land af en del utaf det Brandenburgska Preussen, memligen provinsen Samland (på Lat. Sambia), hvilken ännu återstår, såsom ett minne, af ett gammalt rike med samma namn; af hvilken provins hela Samländska kretsen ännu bär sitt namn, innehållande provinserna Samland, Schalanen (Schlavonien) och Nadravien.[Q] Detta de gamles Samland, som redan genom sjelfva sitt namn, ehuru till hälften Germaniseradt, tyckes antyda en omisskännelig frändskap med de likaledes till hälften barbariserade orden Suomi-land (Finn-land), och Same-land (Lapp-land), till ett bevis på folkens och språkens fordna slägtskaps förhållanden, formerar en stor, på trenne sidor af haf omgifven, landtudde, hvilken, kringfluten af Östersjön, Frische och Curische-haff, begränsas äfven på landtsidan af floderna Pregel och Deune, hvilka sålunda afskilja den från den öfriga kontinenten. Uti denna, ehuru mindre fruktbara, likväl tätt befolkade provins, utgör den egentliga Bernstens-kusten, kallad Sudauische Ufer, en sträcka af endast 10 mil, räknadt ifrån neuen Tieffe till Krantz-kruge vid början af Curische-Nehrung.

Hvad som, med afseende å namnets etymologiska ursprung, blifvit sagt om Samland, tyckes till en del äfven gälla om Samogitien, en af Lithauens största provinser, hvilken före år 1560, innan det införlifvades med Polen, styrdes af egna Furstar, Hertigar och Konungar. Äfven detta namn tyckes förråda ett ännu ej utdödt minne af dess fordna bebyggare. Väl anses det härflutet af ordet Samogitz, som på landets språk skall betyda lågländ; men äfven i detta fall — hvarifrån härleder sig då detta ord? Och månne det ej ursprungligen kan hafva bemärkt ett land som beboddes af dessa Samer eller Suomer, hvilka, af Letterne och Slaverne undanträngde, togo sin tillflykt till de sumpiga och morasiga kärren och skogstrakterna?[R] Denna namnförklaring torde dessutom här förtjena så mycket mindre uppmärksamhet, som ordet Samogitia, hvilket är provinsens latinska benämning, egentligen är ett i sednare tider tillskapat vetenskapsord; ty af infödingarne kallas det än i dag Sámodzka-zemlá (Samiska landet) af Polackarne Smudzka-ziemiá, och af Tyskarne Samaiten, (jemför Cluver. Germ. Ant. 33, 44, p. 686). Äfvenså tyckes namnet af den norr om Samogitien belägna, under Polska kronan fordom lydande, Liffländska provinsen Semgallen, hvilken numera, såsom ett Län, är tillslaget Hertigdömet Kurland, innebära det dess fordna invånare varit en blandning af Finnar (Samer) och Galler, i likhet med hvad som till förene blifvit nämndt om bemärkelsen af Fin-gallia. På samma sätt tyckes den i Nordens gamla Historia så mycket omtalta Danska ön Samsoe, liksom den derin till belägna ön Fyen (på Lat. Fionia), härleda sin etymol. upprinnelse från dessa gamla Finnstammar, hvilka, efter eget språkbruk, kallades Samer eller Suomer.

[158] I anledning häraf hafva några med namnet Hæsti, velat förstå de i sednare tider bekante Hessarne. Kuriöst nog, tycks det som man äfven i södern skulle återfinna detta namn hos forntidens Auktorer. Histiæi omtalas redan af Herodotus såsom ett Grekiskt folk, under Xerxis tid, om hvars härkomst man skulle kunna sluta deraf, att han omnämner Histia, såsom en Scythisk drottning under Darii tid. Straho uppger att folket Histi bebodde ön Icara, m.fl. st., samt att en del af dessa Histiæer sedermera flyttade ut till Macedonien. Att dessa berättelser icke saknat historisk grund, skönjes deraf, att en stad på Euboea hette ännu långt efter dem Histiæa (namnet skrefs äfven Estiæa, Hestiæa och Istiaea) hvilken sedermera (enligt Strabo, L. 10) kallades Oreum eller Oreus.

[159] Då så många forntidens Författare vetat att tala om Estherne, måste det förefalla oss underligt att Tacitus är den förste, och nästan den ende, som nämner något om Finnarne. Af Strabo (L. IV, c. 4. §. 1) finner man likväl att redan Pytheas talt om ett folk, hvilket varit Venedernes närmaste grannar, det han kallar Timios (månne ej möjligen ett skrif-fel, i stället för Finnos?) hvarom sedermera ingen annan Förf. förtäljer; och hvilket folk skulle hafva bebott en ganska långt ut i hafvet sig sträckande landtudde: epi tinos propeptokuias ikanos akras, eis ton okeanon oikentes.[S] Vi styrkas i denna förmodan så mycket mera, som både Tacitus och Plinius, hvilka ganska flitigt tyckas hafva studerat hans skrifter — åtminstone de fragmenter deraf som förekomma hos Strabo — äfven göra Venederne till Finnarnes närmaste grannar. Hvarföre vi också anse Strabos gissning, det Pytheas härmed skulle hafva menat Osismerne, mindre lycklig. En gissning, som, att sluta af Stephanus, tyckes grunda sig derpå, att Artemidorus förvexlat Ostionerne med deras grannar Cossinerne, af hvilka han förlägger de sednare vid vesterhafvet (ad occiduum Oceanum). Icke mindre anmärkningsvärdt måste det förefalla, att Strabo sjelf, som ganska noggrannt uppräknar alla den tidens kända Germaniska folkslag, icke nämner ett ord om Finnarne; hvilket folk likväl, af hans närmaste samtid, redan var kändt, såsom bosatt i trakterna kring Weixeln. Vi finna deremot af honom omtald en nation, den han kallar Sumos (Sémes) — månne han ej härmed menar Suomer, eller Suomis-folk? — så mycket mer som han omnämner den omedelbart strax efter Luios (Leies), hvarmed han torde förstå Livos eller Liverne; hvilka båda nationer han (L. VII, c. 1, §. 3) säger blifvit, jemte flera andra, bragte under Marobodi välde. Pomponius åter känner icke dessa Sumos, "no" tyckes liksom i deras ställe konstituera ett folk, som han kallar Satmalos, ett namn, som kunde synas deriveradt af Samelaner.

[160] Väl har man uppgifvit att Finland, den tiden, beboddes af Lapparne; men Lapparne bebo intet land, de genomströfva det blott. Märkvärdigt nog söker äfven Porthan, eller rättare sagdt Juusten (Chron. Episc. Finl. p. 88) utsätta Finnarnes ankomst hit till norden, till 3 à 400 år eft. Chr., endast af det skäl, att Finland, vid Svenskarnes ditkomst, ännu var, i hans tanke, alltför litet bebodt och befolkadt (?). På grund af en sådan hypotes skulle således större delen af Sveriges nordligare provinser saknat invånare intill sednaste tider. Till följd af denna åsigt, vill han lämpa allt hvad Tacitus och andra, före denna tid, skrifvit om Finnarne, på Lapparne. Och för att med så mycket större konseqvens drifva denna sin sats, söker han äfven insinuera den tanke, att man med dessa i gamla tider omtalta Esther ingalunda borde förstå den nation, hvilken nu af oss så kallas, utan att härmed troligen utmärktes ett helt annat folk; hvilket folk han, lika så litet som någon annan, ej kan närmare antyda — ej ens till spåren. Måhända stödjer sig denna hypotes på de af några Förf. anförde yttranden, det dessa fordna Esther sedermera blifvit af Sarmatiska folkslag utrotade; (hvarmed torde böra förstås: att de blifvit af dem underkufvade eller utträngde); eller måhända grundar den sig på ett missförstånd, föranledt af några Preussiska Annalisters och Krönike-skrifvares, lika så ensidiga som spetsfundiga uppgifter? Likasom åtskillige af Sveriges nyare Historici (förmodligen — af ren patriotism!) icke kunnat lida den tanken att Finnarne skulle hafva bebott Skandinavien före deras förfäder, de yfverborna Götherne;[T] så hafva äfven Preussarne, å sin sida, lika måne om sina anor, icke kunnat fördraga att desse Esther innehaft landet (Preussen) före deras egna ättefäder. Och för att gifva dessa, af dem framställda, åsigter, något sken af sannolikhet, påstår t.ex. Hartknock (i sin Preuss. Hist. P. 1, c. 1) att de forntida Esther icke varit annat än renhårige Göther, — nemligen öst-Göther, hvilka man (troligen för det långa namnets skull?) kallade AEster. Olyckligtvis infaller Göthernes invandring i norden, nog sent, för att kunna anses vara landets aborigines; han har derföra sett sig nödsakad att tilldömma Venederne detta hedersrum. Men — på hvad skäl?

I öfverensstämmelse härmed, hafva nu äfven Svenskarne — i trots af alla äldre historiska urkunder, i trots af alla gamla folk-traditioner, ja i trots af deras egna sagor och myter — börjat insinuera, det man med de i vår äldsta historie så ofta, ömsom, förekommande Jättar, Jotar och Finnar m.m., hvilka der nästan alltid karakteriseras såsom ett folk, icke blott af fiendtlig sinnesstämning emot Svear och Norrmän, utan såsom en nation, helt och hållet härstammande af ett främmande ursprung, att man nemligen med dessa i Sverige och Finland fordom bosatte Finnar, bör förstå äldre, förut hit invandrade Asar och Göter. Likasom man fordom fördref eller tillbakaträngde de Finska folkstammarne från sina besittningar, så söker man nu äfven uttränga deras minne från sjelfva historien, och att derifrån liksom utplåna det Finska namnet. Hvad nytta samtiden, eller framtiden, skördar af dessa Historiens gengångare, eller — till hvad vinst de äro för sjelfva vetenskapen, derom må de sjelfve dömma. Utom alla de många motsägelser och invändningar som skulle kunna uppstå i anledning häraf, vela vi blott tillåta oss följande lilla anmärkning: Om Finnarne icke innehaft Skandinavien före de så kallade Asarne, så måste de följaktligen hafva inkommit på en gång med dem, eller ock efteråt. Att de icke åtföljt de förre, vittna alla historiska efterrättelser, der icke något förekommer, som skulle kunna antyda ett sådant ressällskap af Jättar eller Jotar; hvilka, tvertom, här först omtalas, såsom landets ur-invånare. Att de således icke heller kunnat hitkomma sednare än Svenskarne, intygar, utom föregående omständighet, sjelfva historien, hvilken ingalunda skulle hafva lemnat onämnd en tilldragelse, så vigtig som denne — ett helt folkslags invandring till norden: bestående af flera talrika stammar. Sjelfva den omständigheten, att de Finska folken (Samer, Suomer) aldrig omtalas inbegripne eller deltagande i de stora allmänna folkvandringarne, som i gamla tider omskapade stater och riken, eller som invandrande från östern till vestern, ofta omtumlade med hvarandra i blodiga fejder, (och hvilka nationer flitigt uppräknades af häfdatecknarne);[T] utan att de deremot fast mera omnämnas ibland dem, som af dessa påträngande folkmassor blifvit sprängde eller tillbakaträngde — denna omständighet bevisar, enligt hvad vi skulle förmoda, redan ensamt nog, att de nemligen varit här långt före denna tid — ja, så långt före alla andra, att icke engång sägnerne, eller sagorna, om deras hitvandring, kunnat uppfattas, eller upptecknas, af forntidens auktorer. Att således med dessa Jotar eller Finnar vilja förstå Svear och Göther, förutsätter en, emot all sann historisk forskning, så härdad panna, att derom är ingenting att påminna.

[161] Om vi icke misstaga oss, söker Billmark, på ett motsatt håll, bevisa, att Finland först blifvit befolkadt af Finnar från Helsingeland: förmodligen emedan äfven derifrån möjligen någon öfverflyttning kunnat ske, vid det de påträngdes af de framryckande Göterne. Besynnerligt förefaller det oss emedlertid, att man alltid liksom sökt en mindre naturlig förklaring.

[A] Detta gäller om sjelfva det ord, som redan i sig sjelft uttrycker begrepet liten; och ehuru i Svenska språket icke finnes ett enda ord, som motsvarar något af de flere och mångfaldiga deraf i Finskan formerade Diminutifver, skola vi dock söka att, i nödfall, åtminstone approximationsvis, uttrycka dem, så godt vi kunna, genom tillägg af något dervid fogadt Adjektivum. Så t.e. bildas af ordet pieni, liten (Comparativus, pienempi; Superlativus, pienin) följande Diminutifver af Första graden; hvilka man gerna, om man så vill, endast kan anse som dialektskillnader (hvilket de dock, i sjelfva verket, icke äro) emedan de alla äga lika betydelse; Dessa äro nemligen: pienuinen, pienäinen, pienoinen, pienöinen och pieninen, ganska liten (hvar och en med sina Komparatifver på: …isempi; och Superlatifver på …isin). Dessutöm bildas, enligt en annan ordhärledning, Diminutifverne pienukka och pienikkö, (egentligen: en liten Tingest) i hvilkas begrepp af litenhet äfven ingår karakteren af sjelfva det Substantivum, hvarpå de lämpas. De äro således, till sin natur, mera Substantifver än Adjektifver, och kunna följaktligen icke heller kompareras. — Af dessa båda sistnämde bildas följande ännu mindre Diminutifver, hörande till Andra graden hvilka tillika äfven utgöra nya Diminutifver till de fem förstnämde; nemligen: pienikkäinen och pienukkainen, altför-liten (med sina Komparatifver och Superlatifver). — Såsom ett ännu mindre Diminutifvum, af alla de föregående, framstår nu ett nytt ord pikku, helt-liten (Compar. pikkumpi eller pikkuhumpi; Superl. pikkuin); hvilket således ensamt utgör det af Tredje graden. — Af detta ord bildas följande mindre Diminutifver, af Fjerde graden: pikkuinen och pikkainen, mycket-liten (jemte deras Komparatifver och Superlatifver). — Af sistnämde Diminutifver bildas ännu ytterligare följande mindre Diminutifver, af Femte graden; pikkuruinen, pikkarainen, och pikkiriinen, fasligt- eller grufligt liten (jemte deras Komparatifver och Superlatifver). — Ändteligen bildas af desse sistnämnde, ännu en en gång, följande mindre diminutifver af den sista, högsta och Sjette graden; nemligen: pikkuruikkunen, pikkaraikkanen och pikkiriikkinen, onaturligt-, obeskrifligt-, eller obegripligt liten (med sina Comparativa: pikkuruikkusempi, pikkaraikkasempi, och pikkiriikkisempi; samt Superlativa: pikkuruikkusin, pikkaraikkasin, och pikkiriikkisin). Hvad tyckes läsaren nu om ett språk, som blott i den enkla frågan om hvad som är litet, äger icke mindre än 18 särskildta Diminutifver, med alla sina olika grader, och minst 50 kasus i hvar; (Singural. och Plural tillsammantaget) utgörande tillsammans öfver 1500 olika diminutifva flexioner. Och detta språk vill man likväl kalla fattigt och olämpligt för en högre kultur; ehuru det, genom sjelfva sin formation och ordbildning, företer det evidentaste bevis på en forntida högre odling. Det folk som verkställer, såväl med tanken som med orden, icke mindre än 6 gånger förnyade abstraktioner af ett grundbegrepp, hvilket redan i sig sjelft tyckes vara ett non plus ultra, genom allt högre och högre, finare och finare distinktioner, — detta folk, såväl som dess språk, står icke, eller har åtminstone icke stått, på en låg bildningsgrad; liksom det aldrig, icke en gång i nödfall, tillgripit talesätt, så meningslösa som t.ex. dessa, hvilka, genom det allmänna språkbruket, slutligen vunnit häfd; nemligen: mycket litet, fasligt litet, förfärligt litet, förskräckligt litet, oförskräckt litet (i Uppland), obarmhertigt litet, och ristligt litet, och förträfflige litet (på Gottland), och flera dylika uttryck, hvilka alla kommer ungefär på ett ut.

[B] Mellan dessa båda Reciproca Verb-former, i Finska språket, är en så fin skillnad, att vi icke på Svenska kunna specificera den närmare, än att den ena tyckes innehålla begreppet af sjelfva Verbum i förening med Accusativus totalis ihteni, (af Pronomen Reciprocum ihe, ite, jag sjelf) t.ex. seisottain, i stället för seisotan-ihteni; den andra deremot synes utmärka begreppet af Verbum i förening med Accusativus partialis, ihtiäni t.ex. seisottaiten, i stället för seisotan ihtiäni. I anledning hvaraf vi ock kallat den förra formen, som nyttjas allmänt i Savolax, och utmärker en mera generell eller permanell handling, Verb. Reciprocum totale; och den sednare, som nyttjas allmänt å de Svenska och Norrska Finmarkerna, och utmärker en mera partiel eller momentell handling, Verb. Reciprocum partiale. Denna begrepps skillnad utmärkes på enahanda sätt i de andra Verb-formerne, neml. genom Verbets konstruktion antingen med den ena eller andra af dessa olika Ackusatifver; t.ex. seisotan hänet (hänen) "jag har honom att stå, eller stanna" (neml. i anseende till alla dess rörelser; eller på alla punkter af dess yta, eller — för en längre tid); då deremot seisotan häntä betyder: "jag har honom att stå, eller stanna" (neml. med afseende endast å vissa af dess rörelser: nemligen de större, t.ex. på händer och fötter, hvarvid jag i tanken ännu icke abstraherat bort den möjliga rörelsen i de mindre delarne, t.ex. i fingrar och tår; eller ock tänker jag mig detta afstannande blott — för en kortare tid).

[C] För att i Svenskan kunna uttrycka Neutra nödgas vi begagna ordet det, som egenteligen tillkommer 3:dje person Singularis.

[D] Det skulle troligtvis blifva lika nöjsamt som lärorikt att utgallra, och med sina loca parallela, i de Finska Runorne, jemföra detta, i de gamla sago-sångerna förekommande, af oss ännu urskiljbara, plockgods. En möda, hvartill vi för en annan gång skola spara oss.

[E] Jemför hvad vi förut härom skrifvit i Svensk Litteratur-Tidning för år 1817, och i vår afhandling om de "gamla Finnars Vishets-lära;" införd i 1:sta Delen af Otava.

[F] Man tyckes i allmänhet vid öfversättningen af detta ställe hos Tacitus, hafva ansett orden: "formas aprorum gestant: id pro armis omnique tutela", betyda, eller åsyfta, detsamma som orden: "effigies et signa guædam in prælium ferunt", (i 7:de Kap.) Meningen är dock här helt annan. Några hafva likväl insett orimligheten af att vela tro det figurerna af några afbildade svin skulle vara dem mera till skydd än allsköns vapen och försvar; och derföre sökt förklara saken derigenom att Estherne, vid anblicken af dessa bilder, blefvo modigare och djerfvare. (Se Walpys edition. London 1621, Vol VII). Men detta förklaringssätt, som torde vara nog longe petitum, lämpar sig åter icke till Taciti här på stället alltför tydliga ord.

[G] Väl söker Brotier, i sina noter öfver Tacitus (Parisiis 1776) förklara detta derigenom, att han vill lämpa det på Hertha, som blifvit nämnd i 49:de Kap. Men utom det att hon af andra folkslag, än Estherne, hade sin dyrkan, så säges det tydligt der "terram matrem", hvilket aldrig kan få någon synonymi med "deûm mater."

[H] Väl kan det icke nekas att Romarne, af ett slags förkärlek för egna myter, ofta trodde sig i främmande folkslags superstition finna Romerska mysterier. Detta var fallet med Castors och Pollux's dyrkan hos Naharvalerne, att förtiga många andra exempel. Det kan således vara en möjlighet, att Tacitus med Mater deum här verkeligen menat Cybele; och hvilket kunde kanske förklaras derigenom att Metragyrterne, och Kyrobanterne, som voro hennes prester och tillbedjare, i likhet med våra Noijat, ströko omkring landet på tiggeri; och betjente sig, liksom Kamtschadalernas Schamaner och Lapparnes Noider, af en puka, hvarmed de antydde sin närvaro. Kanske denna likhet mellan Cybeles prester och Esthernes hexmästare, gjorde att Tacitus förblandade den med hvarandra, och ansåg dem dyrka samma Gudom.

[I] Man må ej tro, att detta vore en motsägelse af hvad som förut blifvit sagdt om qvinnornas slafveri hos Finnarne; ty huruvida husmodren häruti gör ett märkeligt undantag, hafva vi förut visat i Sv. Litter. Tidn. 1817, sid. 577, 774.

[J] Högst besynnerligt är, att Sturleson säger just detsamma om Odin och hans trollkonst, hvilken han lärt sig af Jotarnes Konung Gylfe; nemligen att han derigenom alltid segrade och var en förskräckelse för sina fiender; "fordi hand kunde skifte sit ansict oc Aasium mit lyd oc skickelse hvorledis hand vilde" (sid. 5). Månne icke Tacitus sjelf tänkte sig något sådant, då han nyss förut, i 45 Kap. säger om dem som gifvit sig i strid mot Arierne: "Nam primi in omnibus præliis oculi vincuntur?" Hvarmed han torde hafva afsett att de voro hvad vi kalla silmän kääntäjät, d.v.s. sådane som kunde "vända ögonen på folk." Eller månne han väl härmed kunnat haft afseende på den bekanta versen hos Homerus, der han, talande om Mycerna i striden, sjunger:

… "autos de palin trepen osse phaeino."…

hvilka ord, såväl Possidonius som Strabo, hvardera, sökt, på sitt sätt, uttyda och förklara (se Strabo. L. VII. c. 5 §. 2). Annars hade de gamle den berättelse om Partherne, (ursprungligen ett Scythiskt folk) att de ofta begagnade sig af det krigsputs, att vända fienden ryggen till och låtsa fly, under det de härunder på det häftigaste fullföljde striden: hvarpå Horatius alluderar i 2 B. 1 Ep. v. 112; möjligt äfven att något sådant låg här dunkelt för Taciti tanke.

[K] Man må icke tro att detta var första gången, som Romarne hyste den tanken att menniskor kunde byta om skapnad och natur. Så t.ex. säger Mela om Neurerne (ett Nord-Scythiskt folk) "Neuris statum singulis tempus est, quo si velint in lupos iterumgue in eos qui fuere mutentur." (sid. 155). Romarnes egen Mytologi öfverflödar af dylika metamorfoser, i likhet med sagorna om Jättar och Troll i Norden.

[L] Ytterligare gissningar och förklaringar öfver landet Thule, finner man. af Arngrim (Conment, de Islandia); Praeton (Orb, Goth.); Totfaeus (Hist. Norveg.); Rudbeck (Atl. T. I. p. 511, &c.); Camd (Britann. T. 2. p. 1482); Gatterer (Univers. Gesch.); Carlström (Dissert. de Thule. Holm. 1675); Grupen (Orig. Germ. I. p. 526); Voss (über Thule, i Bredows Untersuch. über alte Gesch., p. 122-129); Brehmer (Entdeck. im Alterthum, 2:te abth. Weimar 1822, p. 557 cet.) och And. Arv. Arvedson (Diss. de Pytheae Massil. fragm. Upsaliæ 1824), der man finner flera af dessas meningar anförde.

[M] Orden lyda: "hvilket land han sjelf ej säger sig ha besökt." I anledning hvaraf frågas: har han nu besökt det, eller har han — icke besökt det? Sjelfva denna mening, liksom många andra, i dessa Sveriges "Häfder", är framställd på ett alltför otydligt språk, för att riktigt och klart kunna fattas, enär den innebär en påtaglig tvetydighet, hvilket, i ett historiskt arbete, blir ett dubbelt fel. Ty antingen är här meningen, "att Pytheas besökt landet, ehuru han ej sjelf säger det"; eller: "att han besökt det, oaktadt han sjelf nekar det"; eller, hvilket synes troligare, är Hr Professorens mening "att han aldrig ens besökt det"; så mycket mer som han börjar perioden med denna ingress: "till dessa (Pytheas') underrättelser, sluta sig andra till utseendet mera vidunderliga", (åter ett obskurt uttryck: hvems voro då dessa "andra" uppgifter? Voro de Pytheas' eller ändras?)… I hvilketdera fallet som helst är Hr Geijers uppgift oriktig, och det så mycket mer, som ej blott Strabo, Polybius, Cleomedes, Geminus, Cosmas, Eratosthenes, Hipparchus, m.fl. af forntidens Auktorer omförmäla det Pytheas besökt Thule, det han beskrifvit, utan som han sjelf, och just på detta ställe, säger sig hafva besett hvad han här omtalt. — Man kan ej gerna bese ett land, eller dess kuster, utan att hafva besökt dem; — ehuru Hr Geijer, för att sedermera vidhålla och till någon del godtgöra denna sin uppgift, vidfogar en annan — lika oriktig, nemligen: "något dylikt hade Pytheas sjelf sett." Vi skulle kanske icke anmärka detta egna slags sätt att kommentera och citera gamla Auktorer, om det ej redan blifvit så vanligt hos mängden af våra nutida skriftställare, att på god tro, och liksom blindt, antaga, den ena allt hvad den andra säger, utan att sjelfve närmare forska i ämnet, eller dervid rådföra sig med sjelfva urkunderna. Förmodligen är det denna Geijers tolkning vi hafva att tacka för det äfven Stringholm, hvilken i sin nyligen utgifna Svenska Folkets Historia I D. s. 10 gör Pytheas till "en Grek från den milda södern" bestämdt säger: "Sjelf har han (Pytheas) icke sett detta land" (nemligen Thule) m.m.

[N] Eller måhända har man härtill blifvit missledd af Strabos yttrande, det Pytheas omtalt "hvad han hört" (eks akoes) — liksom man vid beskrifningen af ett land endast anför hvad man der ser; icke hvad man hör? Hvilket yttrande dessutom afser helt andra ämnen (t' alla) hvilka förmodligen i nästföregående meningar, ehuru af Strabo icke här reproducerade, blifvit af Pytheas framställde. Hvad detta varit känner således ingen; men gissningsvis formoda vi att fråga kanske varit om solens förhållanden under solstånden, hvarvid alla författare nödgats grunda sina uppgifter på infödingarnes muntliga berättelser, af orsak att de sjelfve icke varit i tillfälle att här öfvervintra, eller afbida dessa årstider.

[O] Detsamma anför Virgilius (Georg. L. III, v. 464) om Geterne, som äfven räknades såsom ett Scythiskt folk:

    … … … "Atque in deserta Getarum
    Et lac concretum cum sanguine potat equino."

[P] Plinii förklaring torde här likväl vara den rättaste, då han säger: "a Germanis appellari glessum"; ty Estherne sjelfve kalla Bernsten meri-kiwi (hafs-sten), af orsak att den uppfångades ur hafvet.

[Q] Inom denna Krets finner man ännu namn på flera trakter, städer och byar, hvilka synas leda sitt ursprung från landets fordna bebyggare, och hvilka till sjelfva språket äro så rent Finska, att de knappt tyckas hafva undergått den minsta förändring. Så t.ex. träffar man endast i provinsen Schlavonien namnen: Lapinen, Linkunen, Kaukenen, Metschinen, Wilmandinen, Pellenen, Lasdenen, Laponen, Mulinen, Millunen, Gumbinen, Kautten, Tapiau, m.fl., hvilka, genom sjelfva sitt namn icke blott tyckas utmärka första grundläggaren till de platser, utan ådagalägga derjemte att samma slägter, eller åtminstone att — samma slags folknamn, ännu anträffas såväl hos oss i Finland: Estland och Ingermanland, som uti de i Sverige, Norrige, och Ryssland — koloniserade Finnbygder. Samma slags namn träffar man ännu ned i Natangen, t.ex. Multeinen, Mumeinen, Tillenen, m.fl., och i det till Marienburgska Kretsen hörande Ermeland (på Lat. Varmia; ett namn nog mycket likt Wermland) t.ex. Putrinen, Lusieinen, Leginen, m.fl., ja allt ned i Hockerlandska Kretsen, som t.ex. Narsinen, Kannien, Kossela, m.fl. Dessa slags namn träffas numera endast å de stora skogarna som framstryka emellan södra delen af det gamla Preussen, Mazovien och tillstötande Polska provinser. Vi böra kanske här tlllägga, hvad vi endast muntligen hört berättas, och hvarvid vi således icke, utan fullständigare uppgifter, kunna fästa vederbörlig trovärdighet: att nemligen inom Polen ännu skola träffas flera Finnbyer; och att under sista Polska kriget funnits Polackar, äfven af börd, hvilka obehindradt talat Finska språket, det de lärt sig af sina underhafvande.

[R] Ja, månne ej sjelfva Samojederne, dessa Asiens Lappar (Samer) antyda, redan genom namnet, ett föråldradt slägtskaps-förhållande med denna urgamla, vidt kringspridda, Suomska eller Samska folkstam. Väl har man sökt härleda denna benämning, såväl som dess bemärkelse, från Ryska orden sam (sig sjelf) och jedu (jag äter), och förklarat att man härmed ville bemärks ett folk: "som åt upp sig sjelf"? (se Zedlers Univers. Lex. T. XXXVI, p. 1709). Fråga torde likväl först blifva, huruvida de, i detta fall, gjort skäl för namnet; hvilket dessutom, om det är Ryskt, vore att tillskrifvas sednare tider. Enligt egna gamla traditioner påstå sig Samojederne härstamma från Suomissembla (Suomisland), hvarmed man dock icke, såsom Strahlenberg (Nord. u. Ostl. Theil, von Europa und Asia. p. 56), torde böra förstå Finland. Emedlertid lärer såväl Porthans som flera andras tanke, att nemligen detta folk icke står i något skyldskapsförhållande med de Finska folkstammarne, hufvudsakligast grundad på en ännu högst inskränkt kunskap om deras språk, vara kanske något forhastad, och torde således komma att framdeles bero på en närmare undersökning. Då man i de gamles berättelser om länderne ikring Svarta och Kaspiska hafvet, finner underrättelser om snartsagdt alla Europeiska nationer, hvilka genom dessa bergpass, såväl som öfver Hellesponten, vandrat från östern till vestern, så vore det i sanning underligt, om man icke i dessa gamla, på historiska minnen rika, folkländer, äfven skulle finna några spår af dessa Samer eller Suomer, hvilka, med skäl, anses vara ibland de äldsta som den vägen hit invandrat. Såväl Herodotus som flera andre af forntidens författare, omtala ett gammalt folk, det de kalla Samii, hvilket de tyckas hafva känt nästan endast till namnet, men hvilket qvarlemnat alltför många talande spår af sin tillvaro, för att sanningen deraf skulle ens kunna sättas i fråga. Så t.ex. kallades ett landskap i det gamla Thracien Samaica Regio, beläget vid landskapet Bennica, hvars invånare kallades Benni, (hvilket namn, kuriöst nog, liksom Phoeniciernes Pæni, Phæni, är liktljudande med vårt Fenni) Enligt Ptolemaeus fanns i Scythien ett urgammalt folk, som hette Sammitæ, hvilket bodde vid berget Imaus; och ungefär i samma trakt, emot Kaspiska hafvet, fanns ett Tatariskt konungarike, kalladt Samahania. Måhända har staden Samara, i Simbrisk vid Volga, floden Sammara (Sam-meri?) i Chersonesus Taurica, och floden Samor i öfra Ungern, häraf fått sitt namn. Att denna Samiska folkstam fordom äfven innehaft Grekland, finner man af flera namn, hvilka de efter sig qvarlemnat, såsom ön Same i Joniska hafvet, ön Samos i AEgeiska hafvet, staden Samo på ön Cephalonia; Samicum, en gränsstad i Peloponnesiska provinsen Elis; Sammonium promontorium, en udde på Kreta, m.fl. Dessa Samii räknades äfven för ett forntida Atheniensiskt folk, hvilket uppbyggt staden Cale-Acte, det nuvarande Negropont, på Euba, och af hvilket många ord och talesätt ännu i sednare tider bibehållit sig, såsom samia terra, samia testa, lapis samicus, samica melissa, m.fl. Att detta folk sedermera blifvit med andra nationer sammanblandadt, och sålunda slutligen utgått, tyckes namnet Samo-thracia (en ö, med en stad af samma namn, i Arkipelagen) intyga, hvars invånare tyckes hafva utgjort en blandning af Samier och Thracer. Likaså Sama-mycii, ett obekant folk, hvarom Ptolemæus talar, hvilket synes hafva utgjort en blandning af Samer och Mycer; hvilka, liksom fordom Scytherne, sträckt sina eröfringståg i Afrika, och hvaraf måhända landskapet Samen, i Abyssinien, fått sitt namn. Dessa blandade folk-benämningar tyckas vara analoga med hvad ofvanföre blifvit sagdt om Semgaller, m.m. Emedlertid synes det som dessa Samer utsträckt sig icke blott till Mindre Asien, der man anträffar landskapet Samisena i Galatien, staden Samsun i landskapet Run, vid Svarta hafvet, m.fl., utan omtalar Plinius att dessa Sammei fordom voro ett folk i Lyckliga Arabien, hvarom ock landskapet Sammaria i Palestina, till någon del tyckes bevittna. — Huruvida nu dessa nordiska Samer och Suomer ursprungligen möjligtvis, kunnat haft någon gemenskap med dem af samma namn i södern, lemna vi åt de gunstige läsarne att sjelfve afgöra.

[S] Jornandes, som lefde 550 år e.Chr. upprepar nästan detsamma om Estherne, om hvilka han säger: "longissima ripa Oceani Germanici insident." (de Reb. Geticis. c. 25)

[T] Af dessa framstår Hallerrerg i första rummet, hvilken i sina kritiska, ofta till stor del förtjenstfulla, anmärkningar öfver Lagerrring — med all sin lärdom — framger en ensidighet, en partiskhet, ja (hvarföre skulle vi icke våga säga det?) — en okunnighet i Sveriges Historia och Geografi, den vi knappt förmodat; i anledning hvaraf vi, mer än en gång, varit frestade att underkasta nämnde anmärkningar en närmare gränskning, om icke vi ansett tiden dyrbarare för nyttigare företag.

[T] Väl finner man bland dessa, några mer eller mindre med Finnar beslägtade folk, som Alaner, Hunner, m.fl., hvilka flera sekler efteråt utvandrat från det gemensamma stamlandet för så många nationer, — de Asiatiska stepperne eller högländerne, sträckande sig allt till Indien och Thibet.