[115] Se härom Åbo Tidn. 1785, Bih. p. 235.

[116] Läs härom Åbo Tidn. 1789, p. 173, och H. H. Aspegrens Beskr. öfver Pedersöre Socken, P. 73, 86, införd i Åbo Tidn. 1793, p. 66-74.

[117] Se Histoire de Charles XII Roi de Suède, par Mr. Voltaire, p. 46;
Histoire de Suède sous le Règne de Charles XII &c., par M. De Limiers,
T. 3, s. 98; The History of the Wars &c., p. 67. Jemf. Nordbergs Carl
XII:s Hist. T. 1, s. 144.

[118] Då Ryssarne, om våren 1808, ville framsläpa några större kanoner och mörsare, till Helsingfors, för att begagnas vid belägringen af Sveaborg, blefvo dessa, förmodligen af blida och menföre, vid det då hastigt infallna vår-stöpet, så qvarhäftade midt på stora landsvägen, vid en grind strax utom Borgå tull, att de med all konst och möda ej kunde förmås af stället. Sedan man fåfängt anlitat hjelp af hästar och karlar, skall, enligt berättelse, soldaterne, som ansågo detta genom satans list och funder vara verkstäldt af en Finne, nemligen en tiggare gubbe, som man nyligen på vägen mött och illa trakterat, slutligen företagit sig att risa dessa kanoner med qvistar af alla möjliga trädslag, för att derigenom utdrifva den onde med sitt anhang. Huruvida detta lyckats, veta vi icke, ej heller hvad lycklig påföljd kunnat blifva af det vigvatten, som, enligt sägen, sedermera skall härvid blifvit begagnadt; men att de omsider väl fått dem ifrån nämnde grind, dock ej längre än ett litet stycke derifrån, på andra sidan om staden, under den så kallade Näsibacken, der de varit tvungne att vältra dem i skogen strax invid vägen, och bygga öfver dem ett skjul af granris, hvarunder de legat långliga tider, till dess de vid ett tillfälle, efter flera år, sjöledes, på en Rysk galeas, blifvit bort-transporterade. Händelsen är visserligen så till vida sann, att jag sjelf, då jag om våren 1810 insändes till Borgå Gymnasium, ofta besåg dessa fältstycken, bestående af 4 grofva kanoner och 2 mörsare, hvilka ännu då lågo qvar uti sitt långa vinter-qvarter, i en liten skogsdunge, tätt intill venster om landsvägen.

[119] Ej utan skäl, skulle man häruti bordt vänta sig någon upplysning af vår, annars så förtjente, Porthan, i dess Dissert. de fama Magiæ Finnis attributæ, Aboæ 1789, hvilken Akademiska afhandling, dock tyvärr, innehåller ingenting af hvad titeln lofvar. Fastmera märker man deruti ett hos Förf. tillkonstladt bemödande att bevisa Finnarnes oskuld, och att, så vidt möjligt, vederlägga det onda rykte man kommit dem uppå. Detta tillskrifver han sid. 7, Tyska, Svenska, Norrska och Danska Författares oförskämdhet, som, vid Kristendomens ljus, rodnande öfver det mörker och den vidskepelse hvaruti de sjelfve befunno sig, varit nog oblyge, att, under det de sökt urskulda sin egen nation, gemensamt derföre beskylla Finnarne. Dock drager Förf. ej i betänkande att sjelf sid. 8, på samma sätt skjuta all skulden på Lapparne. Och sedan han (sid. 15) betalat Svenskarne lika med lika, samt (sid. 16) häraf beräknat hvad som på Katolicismen kunnat komma att belöpa sig — tillskrifver han ändteligen (sid. 17), hvad ännu möjligen kunnat återstå, Romare och Greker, hvilka till vår nord kringspridt sin mytiska Fabel-lära. Vi vela blott i förbigående anmärka, att hvad det vidkommer som sid. 15 och följ. säges vara besvärjningar från Svenskan öfversatte på Finskan (och hvilka, om vi icke misstaga oss, tyckas vara hemtade från Ihres Dissert. de superstitionibus hodiernis, Ups. 1750, p. 61, sequ. samt Fernows Beskrifn. öfver Wermland, s. 250, och följ.) så äro dessa tvertom från Finnarne komne till Svenskarne; hvilket vi hoppas få tillfälle att någon gång framdeles, vid en beskrifning om de i Vermland varande Finska kolonier, nogsamt bevisa. Emedlertid tjenar det anmärkas, hvad just icke bevisar mycken konseqvens, att nemligen Porthan 7 år tillförene, eller år 1782, presiderade för ett akademiskt specimen, utgifvit af Chr. E. Lencquist, under titel: de superstitione veterum Finnorum, theoretica et practica; der han med mycken sakkännedom, men med högst inskränkta, motsatta, och i grunden falska, åsigter, sökte i 2:ne digra delar bevisa Finnarnes afgudadyrkan (idolomani och demonolatri). Hvilket föranledde Christof. Ganander att år 1789 (således — samma år som Porthan, genom en sednare Dissertation, sökte bevisa motsatsen) utgifva sin Mythologia Fennica, der han likaledes framställde allt ur en högst ensidig och oriktig synpunkt. Dessa åsigter omarbetades, i samma anda, af Chr. Joak. Peterson, i Riga, och infördes i 14:de Häftet af J. H. Rosenplänters: Beiträge zur genauern Kenntniss der ehstnischen Sprache, tryckt i Pernau 1821. Emedlertid hade vi redan 1817 (i Sv. Litt. Tidn. förnämnde år) underkastat dessa, af Rühs äfven antagne, grundsatser, en närmare granskning; och vid ett noggrannare skärskådande deraf, icke blott bevisat det falska och orimliga i dessa åsigter, utan dervid äfven varit de förste som, genom en strängare kritik, sökt såväl vederlägga hans förfelade tolkning, som lösa den mytiska cykeln, hvarigenom vi gifvit klaven till helt andra idéer och begrepp, hvilka ganska otvunget framställa sig i deras högre, och således äfven ädlare, mytiska betydelse; sanningar, hvilka icke böra undgå hvarje sak- och språkforskare, vid en närmare och noggrannare undersökning.

[120] Se Heims Kringla, s. 56, 59, 87, 292, m.fl. st.

[121] Detta intygas äfven af andre, t.ex. Buræus: "Lappones olim, quam nunc, magicis superstitionibus magis dediti erant"; och Peecerus: "hoc tempore minus est ibi incantationum quam fuit antea."

[122] Vi vela här göra en liten tillämpning af det vi bevisat. Efter alla trollsånger och trollformler, af hvad namn de vara må, äro författade på Runor (Run-vers) — ja ej blott hexerier och trollsånger, utan äfven alla Fabler, Myter, Ordstäf och Sedespråk (se Dissert. de Proverbiis Fennicis, Ups. 1818, p. 7) så är klart att Runorne varit förr till än desse. Eller med andra ord: att Run-poesins tidehvarf infallit på en tid, som varit långt före vidskepelsens epok, emedan denne iklädt sig den förres drägt. Nu hafva vi bevisat att vidskepelsen, hos Finnarne, redan var till vid Frälsarens tid, d.v.s. för närmare 2000 år sedan; alltså måste Run-poesin, hvars yttre form den antagit, hafva hos dem florerat redan långt före denna tid. — (Jemf. Otava, 1 D. p. 28).

Ännu en slutsats! Efter Finnarne voro allmänt kände för sin så kallade Finnekonst, som på den tiden utgjorde den största vishet och filosofi, hvilken Odin sjelf af dem sökte inhemta, så följer häraf, hvad vi redan förut anmärkt, att om de fordomdags varit vidskeplige, så voro de likväl, åtminstone i detta afseende, kunnigare och således äfven mera upplyste än andra den tidens nationer, hvilka, i följd af en grof okunnighet, trodde och fruktade dem med ett slags panisk vördnad, under det de, å andra sidan, härföre ärade och högaktade dem. (Jemför Otava, 1 D. s. 27). — Slutligen kunna vi icke underlåta att ännu bifoga den anmärkning, nemligen, att då på djupet af denna Finnarnes mysticism, eller kakodemonism, ligga förborgade spår af en hos dem förgången naturkunnighet, af en verkligen högre upplysning, så torde det, äfven från denna synpunkt betraktadt, icke blifva utan intresse att närmare intränga i dessa deras magiska vetenskaper, och framställa dem i sin fulla dager; och äfven öfver denna punkt skola vi framdeles, om tiden och tillfället det medgifver, söka att så vidt möjligt, meddela några upplysningar.

[123] Vi veta väl att de nuvarande Kurer, likasom större delen af de nuvarande Liver och Letter, ej äro ursprungne af Finsk stam; men här är ej heller fråga om de närvarande, utan om de fordomtima innevånarne af dessa länder; af hvilkas slägtingar en qvarlefva ännu skall finnas nästan öfverallt, kringspridd bland bergen och de större skogstrakterna, i de flesta af Rysslands provinser; men förnämligast i Olonetzska, Archangelska, Tverska, Pleskouska, Nischneynovgorodska och Novgorodska Guvernementen, och i det sistnämnde, synnerligast i Borowitschka, Kristetska, Tichwinska och Valdaiska Häraderna, m.fl. st. der de träffas till en stor myckenhet, och förekomma under namn af Kareler, Tschuder, Ischorer jemte flera andra mindre kända benämningar. Det är om dessa gamla qvarlefvor af Rysslands, Preussens, Lifflands och Kurlands fordna bebyggare, hvilkas stamförvandter ännu sträcka sig genom Ungern nedåt Svarta havet, som vi med skäl kunna säga: Divinis auguribus atque necromanticis omnes domos sunt plenæ.

[124] Af de gamla Tschuderne skall det ännu finnas en, som man tror, ursprunglig qvarlefva på somliga ställen i Ingermanland, förnämligast kring sjön Peipus, som ock derföre af Ryssarne kallas Tschudskoe Osero, och vid stränderna af Luga-floden; ehuru dessa, äfven efter andras tanke, anses fordom vara öfverkomne ifrån Finland; en gissning, som vi lemna i sitt värde. Visst är åtminstone, att de kallas Tschuder och äro af en Finsk stam. De underrättelser vi om dem äga, innehålla förnämligast att vidskepelse och trollkomst alltid varit deras hufvudsak (se Gadebusch's Livländische Geschichtskunde, 1 B. V St. s. 15, 21, 22, m.fl. st.) Det heter om dem bland annat: "Was erstlich ihre Religions gebräuche betrift, so bekenmen sie sich jetzt zur russischen Kirche, beobachten aber dabey noch immer ihre uralte, ganz eigene, abergläubische Religionsgebräuche, und glauben besonders noch sehr viel an Hexenmeister, welche sie Neidas nennen… Wenn Jemand unter ihnen, es sey Mann, Eheweib, Bauerjunge oder Bauermägdchen krank wird: so geht er zum Hexenmeister, eröffnet ihm sein Anliegen, und giebt ihm nach Vermögen oder Willkühr ein Stück Geld."

[125] Nu görer man väl skillnad emellan ett pörte, en badstuga och en ria; men att de fordom varit så till vida förenade, att de utgjort ett hus, kan på flera grunder antagas, ehuru man småningom med tiden börjat, att, för hvarje af dessa behof, uppföra särskilta byggnader. Såsom skäl till denna förmodan, kan man anmärka, att icke blott inredningen och strukturen är hufvudsakligast enahanda, och att de fattiga, enstaka skogsboarne ännu i dag på många ställen begagna sina boningsrum stundom både såsom ria och badstuga; utan hvad som än mera tyckes bevisa denna vår gissning, är att dessa namn blifvit med hvarandra ofta förvexlade, — ja att sjelfva boningsrummet ännu bibehållit alla dessa tre benämningar, ehuru på olika orter. Så t.ex. kallas en stuga (tupa) i Tavastland, Åbo län och en del af Estland pirtti (pörte); Tschuderna, eller de så kallade Grekiske Finnarne kring Peipus, kalla sina boningsrum deremot för riihi (ria), och Finnarne på Wermlands och Norriges Finnskogar, kalla åter sina bonings stugor för sauna (bastu). (Jemf. Otava, 2 D. p. 210).

Ehuruväl Tacitus icke uttryckligen omtalar dessa Finnarnes bastur, tyckes han dock derom icke varit okunnig, enär han i 22 Kap., utan att likväl närmare namngifva hvad nation han dermed menar, omtalar ett folk, hos hvilket mestandels herrskade vinter (i likhet med hvad han berättat om Thule — guam hac tenus nix et hiems abdebat) det der dageligen tog sig heta bad; ehuru han härvid nämner, att detta skedde om morgnarne; hvilket måhända då varit bruket, enligt hvad som ännu är vanligt i Österlanden. Han säger nemligen: "Statim e somno, quem plerumque in diem extrahunt, lavantur: saepius calida, ut apud quos plurimum hiems occupat. Lauti, cibum capiunt: separatæ singulis sedes, et sua cuique mensa." Väl namnger han icke detta folk; men att han härmed icke gerna kan förstå andra än Finnar (Tschuder) synes oss så mycket mer troligt, som både de Götiska och Germaniska folken bada sig nästan sällan och aldrig, hvilket redan före honom Skalden och Historieskrifvaren Nicolaus Damascenus (som lefde under Frälsarns tid) anmärkt, då han säger om flera af de nationer, som gränsade till Schythien, att de endast blefvo rentvättade 3:ne gånger i sin lefnad; nemligen då de föddes, då de gingo i brudstoln, och då de stodo lik. "Ter solummodo lavantur in vitas cum nascuntur, cum nuptias celebrant, et mortem obeunt", och hvilket än i dag, till stor del, torde gälla om Finnarnes närmaste vestliga grannar. Derföre, om ock Finska folket, uti sin klädsel, och i sitt yttre, icke alltid företer den propreté och snygghet som endast visar sig på ytan, så utmärka de sig så mycket mer genom en större renlighet till det inre, icke blott i afseende å det dagliga badandet, utan äfven genom det beständiga skurandet af deras rum, husgerådssaker, bord och bänkar, m.m., hvilket föregår hvarje lördag, och som alltid skall lända deras gvinnfolk till beröm. Märkeligt är att hvad Tacitus vidare säger i samma Kap. lämpar sig alltför mycket på Finnarne. Så t.ex. "Tum ad negotia, nec minus sæpe ad convivia, procedunt armati", hvilket han i 13 Kap. ytterligare upprepar: "Nihil autem neque publicæ neque privatæ rei, nisi armati, agunt." — Månne han icke härmed torde mena sig deras puukot (stora tälgknifvar) hvilka slags vapen ännu i dag, i likhet med den Österländska dolken, ständigt hänga vid deras gördlar. Deras dryckeslag och ölsinne, (så som en följd af deras häftiga och lätt retliga lynne), skildrar han ganska naift: Diem noctemque continuare potando, nulli probrum. Crebræ, ut inter vinolentos, rixæ, raro conviciis, sæpius cæde et vulneribus transiguntur. Deras karakter: "Gens non astuta, nec callida, aperit adhuc secreta pectoris, licentia joci. Deliberant, dum fingere nesciunt: constituunt, dum errare non possunt."

Vi vela derföre icke påstå att Tacitus med dessa meningar speciellt utmärkt Finnarne, endast att de till alla delar ganska väl kunna lämpas på dem. Måhända kunna de med samma skäl äfven hänföras till andra nationer? — Detta är något hvad vi icke känna. Men visst är att mycket synes röja en påtaglig likhet emellan Finnarnes karakter och de af Tacitus beskrifne Germaniska folkstammars, ibland hvilka han äfven räknar Finnarne; så t.ex. då vi om deras förlofningssätt, läsa: "Dotem non uxor marito, sed uxori maritus offert. Intersunt parentes et propingui, ac munera probant", (18 K.) så kunna vi härvid icke låta bli att tänka på Finnarnes kosiat; och då Tacitus om deras gästfrihet säger: "Convictibus et hospitiis non alia gens effusius indulget. Quemcunque mortalium arcere tecto, nefas habetur: pro fortuna guisque apparatis epulis excipit", (21 Kap.) synes detta oss endast vara en närmare förklaring af det Finska ordstäfvet: Koirat kuhtuin tuloowat, hywät vieraat kuhtumatak. Vid beskrifningen öfver deras klädedrägt, säger han: "Tegumen omnibus sagum, fibula, aut, si desit, spina consertum; cetera intecti, totos dies juxta focum atque ignem agunt." Bara i brickan, och med blottade barmar, gå Finnarne ännu, liksom de, än i dag, endast med en skinnrem och ett spänne, eller en sölja, tillsluta sina rockar: med en brisk, sina skjortor. Visserligen väljer sig Finnen, vintertiden, gerna en plats uppå pankon, liksom Svensken för spiseln; dock sitter han der icke såsom denne, ofta nog, hela dagen — af orsak att Finnen eldar blott en brasa om dagen, och får sitt rum deraf varmt som en bastu; Svensken deremot eldar den kalla årstiden från morgon till qväll, och fryser likväl ofta ändå, med mindre han icke alltjemt sitter för brasan, ty värmen utgår, med röken, ur hans vida skorsten, som vanligtvis saknar ett spjäll. I anledning af denna Nordbons dubbla natur, att, i följd af sitt olika klimat, ofta tillbringa vintern i en slumrande sysslolöshet, och om sommaren deremot försätta sig i den lifligaste verksamhet, utbrister Tacitus i 15 K. med ett slags förundran: "mira diversitate naturae, cum idem homines sic ament inertiam et oderint quietem", Äfven deras utseende: "truces et cærulei oculi, rutilæ comæ" (4 K.) eller som Strabo säger flavi coloris, motsäger icke sanningen. Ja han tyckes till och med hafva attraperat några af deras ord och talesätt; då han t.ex. i 11:te K. säger: "Nec dierum numerum, ut nos, sed noctium computant: sic constituunt, sic condicunt; nox ducere diem videtur." Ännu är bruket allmänt hos Finnarne att räkna nätter, der andra räkna dagar och dygn; så säga de t.ex. om ett barn: kolm öinen wanha (tre nätter gammalt) då Svensken säger tre dygn gammalt; likaså räkna de ofta vintrar der andra räkna år, så t.ex. säga de om en häst kaks-talwias, kolm-talwias, (tvenne vintrar gammal, trenne vintrar gammal) der vi säga, två eller tre år gammal, o.s.v. Äfven Svenskarne hafva här upptagit detta Finska talesätt, så till vida att de säga t.ex. den är i tredje vintern, i fjerde vintern, o.s.v., i stället för att säga på tredje året; hvilket tyckes ge ett stöd åt den tanken, att menniskorna i den aflägsnaste forntid med år betecknat årstiderna. Ja, hvem igenkänner icke slutligen beskrifningen på båtfarten utför våra nordliga strömmar och elfvar, då Tacitus, efter att i början af 44:de Kapitlet hafva omtalt Svenska sjömakten, nämner: "Forma navium eo differt, quod utrinque prora paratam semper appulsui frontem agit: nec velis ministrantur, nec remos in ordinem lateribus adjungunt. Solutum, ut in quibusdam fluminum, et mutabile, ut res poscit, hinc vel illinc remigium."

[126] Pythea Massiliensis var, såsom namnet utvisar, hemma från det nuvarande Marseille, i Frankrike, hvilken stad var en Grekisk koloni från mindre Asien, anlagd af Phocæerna, under Cyri tid, eller ungefär 550 år före Christus. På hvad tid Pytheas egentligen lefvat är obekant; men då hans skrifter redan citeras af en utaf Aristotelis lärjungar, Dicæarcus från Messina, hvilken lefde 320 år f.Chr., och af Timæus från Taormina, som blef landsförvist af Usurpatorn Agatocles, hvilken 305 år f.Chr. underkufvade Sicilien, så kan man i det närmaste anse honom hafva varit samtidig med Alexander den store. Han tros annars hafva lefvat vid samma tid som Ptolemæus Philadelphus, eller a. R. 440, 445, som (då man antager Roms 754:de år vara Christi första) blir efter vår tideräkning, ungefär 313 år f.Chr. Utan att dertill uppgifva något skäl, gör Fant (sid. 6, 8), enligt Lagerbring, Pytheas till 100 år äldre, eller att hafva lefvat 400 år f.Chr. —

Angående denna Pytheas, och hans skrifter, känner man numera alltför litet. Blott så mycket är afgjordt, att han varit ett stort snille på sin tid, bemärkt såväl för sina matematiska och astronomiska, som för sina geografiska och fysikaliska kunskaper. Historikern Plutarchus (i sin skrift de placitis Philosophorum), och Astronomen Cleomedes (i dess Cycl. Theor. L. 1, c. 7), hedra honom med namnet Filosof; och flere, af äfven sednare tiders Författare, hafva låtit honom vederfaras rättvisa för de förtjenster man länge nog frånkänt honom. Af vettgirighet företog han sig vidsträckta resor åt Norden, hvarunder han besökte främmande, då ännu okända, länder, genom hvilkas beskrifning han betydligt utvidgade den geografiska kunskapen på sin tid. Men han hade dervid samma missöde, som, både före och efter honom, träffat så mången annan vetenskapsman, hvilken, i följd af ökade insigter, först vågat utsäga en ny sanning, eller tilltrott sig framställa en annan mening, än den så ofta, utan hof, beprisade gamla. — Med ett ord: han förföljdes, förlöjligades, och föraktades. Derföre, då hans berättelser i allmänhet icke öfverensstämde med de felaktiga begrepp de gamle gjort sig om norden, bör man kanske icke falla i förundran, om han härföre af dem blifvit bittert tadlad — isynnerhet af deras Geografer, hvilka, i detta afseende, ansågo honom vara en kättare till deras satser, eller sågo måhända med afund denna nya utveckling, som förestod den Geografiska kunskapen. Det förakt man visade hans person, öfvergick snart till en fullkomlig glömska af hans skrifter; och en sen, men upplyst, efterverld, känner djupt förlusten af hans numera förgångna arbeten. Att sluta af de få afbrutna meningar, hvilka, lösryckte från sitt sammanhang, blifvit citerade af åtskillige Auktorer — mera i afsigt att derigenom göra honom än ytterligare misskänd, än att genom deras meddelande bidraga till en närmare historisk kännedom — synes det som skulle han hafva författat tvenne arbeten; det ena, under namn af Jordens omlopp (Ges periódos), det andra om hafvet (Peri Okeano); hvilka båda skrifter, till en oersättlig förlust, numera äro förlorade. Brehmer och Murray förmoda likväl att dessa båda afhandlingar ursprungligen hört till ett och samma verk; förhållandet blir i alla fall detsamma. Flere, deribland Bougainville (i dess Mémoires de l'Acad. des Inscr. T. 19, p. 153), Brehmer (i sina Entdeckungen im Alterthum, Weimar 1822, p. 349) och Ukert (i Geogr. d. Griechen u. Römer. 1, 2., p. 305) tro att han gjort tvenne särskilta resor, den ena till Britannien, den andra till Thule; hvilket i det hela kan göra oss lika mycket — antingen han företagit sig dessa resor vid ett eller tvenne tillfällen. Om man af Skoliasten till Apollinus Rhodus, L. 4, v. 761, skulle få sluta det Pytheas äfven sjelf besökt Lipariska öarne, dem han händelsevis omnämner, så ville det synas som han dessutom skulle hafva gjort en tredje resa, till medelhafvet; så framt man icke, såsom Brehmer, p. 381, vill förmoda, att han från Östersjön, landvägen (långsmed floderna Weixeln och Don) letat sig fram till Svarta hafvet. Vare härmed huru som helst, så var Pytheas en man, som stod mycket fram om sin tid, hvarföre han ock, såsom alla store män, redan af sina samtida, misskändes, och bedömdes högst olika redan af de gamle. Den gamle Geografen Eratoshenes (född i Cyrene, uti Afrika, 275 och död 192 år f.Chr.) hyste för honom, enligt hvad Strabo på flera ställen intygar, ett oinskränkt förtroende; lika så Astronomen Hipparchus från Nicæa (hvilken lefde emellan 128 och 162 år f.Chr.) ehuru likväl kanske just icke till den grad. Historikern Polybius från Megalopolis (som, vid 82 års ålder, dog 121 år f.Chr.) kallade honom deremot för en uppenbar charlatan och storljugare; likaså Strabo, som knappt kunde citera hans namn, utan att dervid tillvita honom för osanning; och äfven Plinius tyckes, till någon del, hafva delat denna tanke. Af sednare tiders författare har Mannert (Geogr. d. Griechen u. Römer, I. p. 85) gått så långt i sitt beröm öfver honom, att han tillägger honom förtjensten att hafva varit den förste, som kommit på den tanken att man från Europa, vestvart, skulle kunna segla till Indien; en idé, hvilken sedermera påskyndade Amerikas upptäckt. Tiden när hans skrifter blifvit förgångne, kan man icke så noga bestämma, dock synes det troligt, som åtminstone en del deraf ännu funnits i behåll vid slutet af 5:te seklet; hvilket man tror sig kunna sluta deraf, att Stephanus Byzantinus, som lefde under Kejsar Justiniani tid, anställer några reflexioner, i anledning af hvad Pytheas herättat om Ostionerna; hvilka berättelser, enligt hvad han sjelf uppger, tyckas blifvit honom meddelta af Artemidorus från Ephesus, som lefde vid pass 100 år f.Chr.

Hvad för öfrigt hans enskilta lefnad beträffar, är man derom lika okunnig. Väl hafva många af sednare tiders skriftställare, och ibland dessa, sednast, A. M. Strinnholm (Sv. Folk. Hist., 1 B. s. 10) antagit, det han, på statens bekostnad, företagit sig dessa resor, hvilket dock ingenstädes hos de gamle auktorerne står att hemtas; och hvilket skulle förutsätta att han haft, hvad man kallar, ett "allmänt förtroende"; hvilket med andra ord vill säga detsamma som, att han innehaft ett af de betydligare af statens offentliga embeten — en förtroende-post. Man har härvid mindre besinnat huru litet enskilte i allmänhet, och sjelfva staten och landsmän i synnerhet, gynna vetenskapliga och litterära företag — helst då de företagas af den, för all yttre glans och flärd, obemärkta, vetenskapsmannen, enär dervid icke tillika ingår någon beräknad pekuniär vinst för det allmänna; i anledning hvaraf ock alla stora framsteg, inom litteraturens områden, nästan alltid varit den enskiltes förtjenst: sällan och aldrig det allmännas. Vi tro derföre, så mycket mindre, att Massilienserna, i detta fall, egnat Pytheas någon uppmärksamhet, som de fastmera tyckas hafva lemnat honom utan allt slags understöd; emedan han, enligt hvad Polybius berättar, (jemf. Strabo, L. II) skall hafva framsläpat sitt lif i största armod och fattigdom. Äfven att sluta af de triviala epiteten aneo och anthropos, de enda hvarmed man hedrat honom, tyckes han icke heller hafva ägt något slags offentlig tjenstebefattning, eller så kalladt "allmänt förtroende."

[127] Enligt Strabo, L. I, c. 45, 46, och Plinius, Nat. Hist, L. II, c. 75 (77), L. IV, c. 16. — Solinus (c. 35) säger att man på fem dagar och fem nätter seglade dit från Orkadiska öarne, sedan han nyss förut likväl nämnt, att det endast var tvenne dygns segling från yttersta udden af Norra Skottland till Thule.

[128] Af denna Plinii och Strabos uppgift, (för hvilken de tyckas vilja debitera Pytheas), att nemligen Thule låg norr om England, böra vi icke låta förvilla oss, då vi känna de gamles förvirrade begrepp om läget och lokalen af de särskilta länderna i denna del af verlden. Strabo, som alltjemt häcklar och motsäger Pytheas, i hvad han berättat om norden — uppger sjelf (L. IV, c. 5, §. 4) att äfven "Irland (Hibernia) låg norr om England." — Så plär det ofta gå när kitteln skall sota grytan!?

[129] Ishafvet har, i anseende till sin, stundom flytande stundom stelnade, form, erhållit så väl af Romare som Greker skiljaktiga benämningar. Orpheus kallade, enligt hvad s. 81 finnes nämnt, sitt nordligaste haf Kronion, och tillade som en förklaring, "nekrén te thalassan" (det döda hafvet). Hvad han i sin poetiska stil sålunda nyttjat som ett epitet eller som en diagnos, anfördes af Dionysius, Strabo, m.fl. såsom ett nytt namn, det de förklarade genom ett tredje ton-ton pepegota (det ihopfrusna hafvet), förmodligen för att derigenom skilja det från det, med sin tjocka bituminösa salthinna öfvertäckta, Döda hafvet (Mare mortuum) i Palästina. Äfven Romarne hafva icke saknat namn för att beteckna nordhafvet, hvilket de i allmänhet indelade i tre delar, nemligen 1:o Mare Schythicum, 2:o Mare Sarmaticum eller, som de äfven kallade det, Saturnium, och 3:o Mare pigrum eller (som Tacitus tillägger) prope immotum. — Utom dessa benämningar hade de gamle äfven en hop andra namn, hvilka uppgåfvos vara upphemtade ifrån sjelfva infödingarnes språk. Så t.ex. uppger Plinius (L. IV, c. XXVII) och efter honom Solinus (c. XXX) att Hecathæus, enligt invånarnes språk, kallat den del af Nordhafvet som stöter till Scythien, räknadt allt ifrån floden Paropamisus, Amalchium; hvilket ord på deras tungomål skulle betyda mare congelatum; och att åter, enligt Philemon, Cimbrerne kallat den del af detta haf som sträckte sig till landtspetsen Rubeas, morimarusa, hvilket han öfversätter med mare mortuum; samt att hvad som härifrån vidare sträckte sig upp mot norden, kallades Cromium, hvilket ord han i XXX c. förklarar med mare concretum. Dessa tre benämningar, af hvilka likväl endast de 2:ne första bestämt uppges vara nordiska, hafva öppnat ett rikt fält för Etymologerne att deröfver utbreda sina förklaringar. Det första namnet, Amalchium (ej olikt Balthium?) var dem likväl en hård nöt — man lemnade det derföre oförklaradt. Så mycket mer deremot förklarades det andra, morimarusa. Schlözer (Allgem. Nord. Gesch. 1. 114, jemf. Schöning, p. 73; Forster, p. 34, m.fl.) bevisade att det kom af Cimbriska och Iriska orden mor (haf) och marw (död), och följaktligen betecknade hvad Plinius ganska riktigt anmärkt, det döda hafvet. Vi böra kanske i förbigående nämna att kustlandet af Ryska Lappmarken, allt ifrån floden Ponoja ned åt hvita hafvet, än i dag kallas af Ryssarne Moremanskaja Laponja, (se Rühs Sv. R. Hist. 1. D. s. 148) hvilket, rådbråkadt af Finska ordet meri-moan, betyder "Lappska kustlandet." Möjligen kallade nu Finnarne det närmast derintill stötande hafvet, efter sitt sätt att tala: kustlandshafvet, till skillnad från det derifrån längre bort belägna frusna hafvet eller hafs-hafvet, (svarande mot Grekernes thalassa pontou); hvilka ord, i ablatifven in loco, skulle, på deras språk, i förra fallet, heta: merimaan meresä, i sednare: meri-meräsä (mori marusa?). På samma sätt förklarades nu äfven att Chronium kommer af de Iriska eller Irländska orden Muir-croinn, som betyder det frusna eller sammangrodda hafvet, (se Adelungs Mithridates II, 54 & 84) således hvad Plinius ganska träffande kallade concretum; ett ord hvaraf det förra, nära nog, kunde anses vara sammandraget.

[130] Thule. Hvad land Pytheas egentligen menar med sitt Thoule, har blifvit mycket omtvistadt bland de lärde. Strabo (L. IV, c. 5, §. 5; L. VII, c. 3, §. 1) anser såväl allt hvad Pytheas, som andra, derom skrifvit, för en ren dikt. Plinius (L. 4, c. 10) förmodar blott att det låg beläget inom den nordiska polcirkeln. Mela (L. III, c. 6) anser det ligga vid Belgiska kusten; och Solinus (c. 30) nämner det såsom af alla öar den längstbelägna från Britannien, ofvanför hvilket allt var frusit, och ishafvet vidtog; men tillägger på ett annat ställe, der han nämner att man på 5 dygn kunde segla dit från Orkaderna, att landet var fruktbart, och att invånarne lefde af vår-växter, mjölk, och trädfrukter. Tacitus (Agric. c. 10) säger att Romerska flottan, som kringseglat England, fått Thule i sigte, ett land hvilket allt hitintills af snö och vinter varit förborgadt. Claudianus (de quart. Cons. Honorii, v. 32) besjunger det, såsom skald, mera poetiskt, då han qväder att det upptinat af de i Brittiska kriget stupade Picters blod; hvaraf någre sednare tiders författare velat sluta, det han härunder tänkt sig någon af de Shetländska öarne, såsom t.ex. D'Anville (i Mém. de l'Acad. des Inscr. T. 37, p. 436) och Forster (Gesch. der Entdeckungen und Schiffahrten im Norden, Frankf. 1784, p. 33). Ungefärligen under samma latitud, tyckes verkeligen Ptolemæus (Tab. ad Geogr.) och Stephanus Byzantinus (nox Thoule) hafva tänkt sig detsamma. Henrik från Hunthingthon (i sin Hist. L. I, p. 297, Erf. uppl. 1601) som lefde i 12:te seklet, förstod härmed den nordligaste af de Orkadiska öarne; i anledning hvaraf ock Adamus Bremensis (de situ Daniæ) och efter honom Saxo Grammaticus (i företalet till sin Hist. Dan.) Pontan (Rerum Danic. Hist., p. 745). Henrik Massiliensis (Sect. 2, i Gronows Thesaur. p. 2973) Bougainville (Mém. de l'Acad. des Inscr. T. 19, p. 146). Mannert (Geogr, d. Gr. u. Röm. I. p. 83). Zeune (Erdansichten, Berlin 1820, p. 40), m.fl. lämpat detta på Island, såsom den nordligaste af dessa öar, helst det sades ligga i grannskapet af Ishafvet. Plinius (L. IV, c. 80) säger att man från Norrige (Nerigon) plägade segla till Thule, hvilket han förmodligen anför på grund af Pytheas' uppgift; (hvilken måhända äfven sjelf sålunda kommit dit). Men man har ju inga spår på att Norrmännen den tiden seglade på Island; ty som bekant är, blef detta land först 1000 år derefter eller 871 år eft. Chr. af dem upptäckt. Deremot är det verldskunnigt att de, redan i de äldsta tider, företogo sina resor norden om (ikring Finnmarken) på Biarmaland. Vi hålla det derföre troligare, att Pytheas med Thule betecknat den nordligaste delen af Skandinavien, eller de så kallade Finnmarkerna; i hvilket fall vi förena oss med Dalin (Sv. R. Hist. l. p. 58), Lagerbring (Sv. R. Hist. 1. p. 31), Murray (i Nov. Comm. Goett. T. 6), Schöning (i Schlözers Allgem. Nordische Gesch, Halle 1771, p. 18), Adelung, m.fl. Malte Brun deremot är den enda som tror att Pytheas härmed menat Jutland. Någre hafva åter med Thule velat förstå Grönland, som först, enligt de nordiske sagorna, blef upptäckt år 981 e.Chr. Detta har man troligen gjort i anledning deraf att Plinius i grannskapet af Thule nämner (i 4 B. 13 Kap.) ett land, och (i 16:de, 27:de och 30:de Kap.) ett haf, det han kallar Cronium, ett namn förmodligen taget af hvad redan den gamle Skaldekonungen Orpheus (hvilken lefde omkring 1200 år f.Chr.) (i sin Argonautica, vers. 1079, 1080) berättat om Kronion (scil. ponton) såsom han kallar Hyperboréernas haf, eller det döda (frusna) hafvet, hvarmed han torde hafva förstått Mæotiska träsket. Apollonius Rhodus, som lefde omkr. 230 år f.Chr., betecknar i sin Argonauticon. L. IV med detta namn Adriatiska hafvet; Philemon, som här citeras af Plinius, förstår härmed det ytterst nordliga Ishafvet, och Eustathius, som lefde omkring 330 år eft. Chr., kallar Kaspiska hafvet med samma namn. Detta ord, neml. Cronium (troligen deriveradt af Kronos, eller Saturnus, såsom härstammande från den ännu döda, oformade materien), har man trott vara en förvridning af ordet Grönland. Men Harduinus, i sina kommentarier öfver Plinius, vederlägger sjelf denna sin tanke, och förklarar det med Sarmatien, uti hvilket land, en ligt Ptolemæus (L. III, c. 5) en flod med detta namn skulle befinna sig.[L]

Af allt detta finner man nu att Pytheas är den förste och den ende som besökt och beskrifvit Thule, och att alla de andres förklaringar äro blott mer eller mindre lyckliga gissningar hvad land han härmed menat. Häraf följer, att då numera intet land med detta namn står att finnas, så måtte under den tid af 1000 år som förflutit innan den Nordiska Historien egentligen tager sin början, namnet antingen undergått en betydlig förändring, eller blifvit helt och hållit utträngt af ett annat nytt och främmande. Emedlertid hade Antonius Diogenes, som lefde ej långt efter Alexanders tid, författat ett historiskt arbete, bestående af 24 Böcker, under namn: "Thules märkvärdigheter", och hvartill han troligtvis hemtat sina materialier från Pytheas' resor. Äfven detta verk är numera förgånget, hvaraf likväl den lärde Patriarken Photius, som lefde vid slutet af 9:de seklet, skall, på sitt bibliotek i Constantinopel, ännu hafva förvarat ett excerpt. Att man ansett allt hvad han deruti berättat för orimligt, och alltsammans såsom en uppfinning af Förf. sjelf, intyga Eusebius och Synesius. Men det är vanligen menniskans lott att vara lätttrogen eller misstrogen; och då hon i förra fallet tror allt, vill hon deremot i sednare fallet ej tro annat än hvad hon sjelf ser. Och hvad ser hon? Derföre påstod äfven Strabo offentligen, att Pytheas ljugit i allt hvad han berättat om Thule, hvilket han ansåg för idel dikter.

Det förtjenar kanske anmärkas, att då namnet Thule icke låter derivera sig hvarken ur Grekiska eller Romerska språket, så måste det följaktligen vara ett vox barbara, eller det måste vara en benämning, som är hemtad från infödingarnes eget språk. Det är derföre så mycket mer underligt att våra gamla nordiska Antiqvarier och fornforskare, som med sina lärda etymologiska förklaringar, eller rättare sagdt gissningar, vanligtvis varit till hands att dechiffrera hvarje obekant ord, på ett sätt som ofta varit lika löjligt som orimligt, här icke engång vågat på försöket, af orsak, som det synes, att det varit dem nästan omöjligt att i något af de utaf dem kända nordiska språken finna dess radix, eller åtminstone ett ord, hvilket kunde vridas till dess förklaring. Väl uppger Werlauff (Skand. Lit. Sällsk. Skrift för år 1814) att ordet Thual på forn-Iriska språket skulle hafva betecknat norden; måhända, liksom hos oss, endast i följd af denna Pytheas beskrifning? Ett sådant isoleradt ord i ett språk, är vanligtvis sjelf af ett främmandt ursprung, (hvarföre det ock redan tyckes hafva dött ut) och upplyser derföre icke heller hvarom här egentligen är fråga; nemligen: hvilket land härmed bör förstås. Andra hafva åter sökt härleda det från Isländska ordet Tili, mål, yttersta gräns. Utan att kunna utfundera betydelsen af detta ord, tror likväl Ortelius att namnet Thule ännu bibehållit sig i Thelemarken, eller som det af infödingarne kallas Tauhlmarken, hvarmed man betecknade landskapet Tellemarken i Norrige. Djurberg går ännu längre, och påstår (Geogr. Lex. 2 D. s. 385) likväl utan att anföra något bevis, att detta landskap fordom kallades Thule. Så litet vi i allmänhet äro böjde för dessa lärda hårdragningar och ordtydningar, böra vi likväl nämna, att om Finnarne den tiden, liksom till en del ännu, innehade norra delen af Skandinavien, så är det äfven i deras språk man bordt söka anledningen och betydelsen till detta namn. Finska ordet tuulee (det blåser) hvilket uttalas precist såsom Grekiska ordet Thule, skulle visserligen kunna tjena såsom ett slags förklaring, det man härmed betecknade ett land eller en kust, der det ständigt blåste, eller der vinden låg på; och då detta ord på flera af de med Finskan närmast beslägtade tungomål, heter tél, tyrél, til, toi, (jemför Otava II Del. pag. 71) kunde det möjligtvis blifva en ännu större anledning att tro det man med Thule äfven betecknade Tellemarken, om nemligen ursprunget till detta namn ej låter sig på annan väg naturligare förklaras. Äfven Tacitus tyckes tala om blåst och orkaner vid kusterna af Thule, då han med anledning af det isbelupna hafvet, såsom tungt för rodden, säger: "perhibent ne ventis quidem perinde attolli." Annars kunde man äfven, ehuru med mindre sannolikhet, derivera det af Finska ordet tule (kom), och anse det som en vänskaplig inbjudning till en främling, att besöka deras land — ett yttradt: "välkommen!" Eller, i motsatt fall, en sådan varning, hvarmed de nordliga Finnstammarne helsade Wäinämöinen, då han besökte deras bygder (se E. Lönnrots Kantele. 1 D. s. 5); men måhända ingå dessa slags etymologiska deduktioner redan nog mycket i Rudbeckska maneret. —

[131] Man finner af denna Plinii citation att Pytheas här egentligen talar om de länder som ligga närmast sjelfva polen (sub vertice mundi) och att det således till mer eller mindre del kan gälla om Thule, beläget inom pol-cirkeln. Skulle man kunna antaga att Pytheas i stället för "sex månader", skrifvit "sex veckor", så hade man haft ingenting att deremot anmärka; icke engång att han varit hyperbolisk. Cleomedes, (se Cycl. Theor. L. I, c. 7) som äfven citerar Pytheas, säger det "man berättar om Thuleboerna, dem Pytheas skall hafva besökt, att de hade vid midsommarstiden en månads lång dag." Han skulle således, enligt denna beräkning, hafva befunnit sig ungefär under 68° 30' polhöjd, eller under samma latitud som Enontekis. Procopius, hvilken tyckes hafva varit något närmare underrättad om Thule, säger att solen under sommarsolståndet syntes der oupphörligt i hela 40 dygn. Man finner såväl häraf, som af åtskilliga andra smärre skiljaktigheter, hvilka, ehuru historiskt sanna, blifvit måhända anförde såsom bevis på Pytheas inkonseqvens, att han besökt landet på flera punkter; hvilket är så mycket mer troligt, som han företog sig en kustsegling, i flera dygn, emot norden. Så t.ex. säger Geminus (se Elem. Astronom. in Petavii Uranol. p. 22) som äfven åberopar sig Pytheas, att denne i sin skrift om Oceanen, sagt: "inbyggarena (oi barbaroi) visade oss stället hvarest solen låg och sof (ope o helios koimatai), ty det inträffade på dessa orter att natten blef ganska kort, på somliga ställen endast 2 timmar, på somliga 3; så att solen åter uppgick en liten stund efter nedgången." Detta skulle ungefär hafva varit under samma latitud som Torneå, d.v.s. vid 65° 51' polhöjd, eller måhända ännu sydligare. Cosmas (se Christiana Topogr. ap. Montfaucon, Collect: Patr. T. 2, p. 149) hvilken äfven anför Pytheas egna ord, säger att han i sina skrifter om Oceanen, sagt att då han kom till de längst mot norden belägna länder, så hade invånarna visat honom solens läger-stad (ten helis koiten) emedan der varit en beständig natt. Anmärkningsvärdt är att just dessa yttranden än idag karakterisera infödingarnes talesätt, hvilket han ganska väl tyckes hafva attraperat. Finnarne säga, nemligen om solen, vid dess nedgång: att den går till koia (mänöö majoilleen); äfven detta Svenska talesätt tyckes härleda sig från det Finska ordet koto (hem) eller Lappska ordet kåte (hus), hvarifrån såväl det Finska ordet kota, som det Svenska ordet koja torde derivera sig, såsom närmast uttryckande en Lapps boningsrum. Äfvenså säger man om solen, vid starrbraket, att den töfvar eller hvilar i sitt bo (makoo pesällään). Jemf. Otava 2 D. p. 59, 78.

[132] Många hafva fästat uppmärksamhet dervid, att Pytheas vid beskrifningen af Thule, nämner att der fanns honing; och hafva, i anledning deraf, äfven velat lämpa hela denna beskrifning på mera sydligare länder — helst ordet Thule icke speciellt förekommer i denna mening. Vi hafva redan anmärkt att Pytheas besökt landet på flera punkter, såväl de sydligare som de nordligare; och vilja blott till svar å denna anmärkning nämna, att Finnarne icke blott brukade mjöd, utan att de deraf voro stora liebhabrar, hvilket äfven Clausson intygar, då han s. 136 säger: "De (Finnarne) dricke ocsaa usigelig gierne miöd, oc gifue stundom et Otterskin for en kande miöd, eller giöre et stort arbeide derfore." Att Finnarne fordom brukat såväl mjöd som öl, ses äfven af flera gamla runor; som t.ex. den, deri en friare undfägnades sålunda:

    Tuotiin mettä kannun kansa,
    Kannu mettä, oltta toinen. &c.

(Se Pien. Run. 1. D. p. 5). Äfven biet (mehiläinen) besjunges mycket i gamla Runor och besvärjelse-formler, under önskan att det måtte samla honing, till lisa för den sjuke. Huruvida Finnarne ursprungligen redan sjelfve förstått sig på dess tillredning, eller om de lärt sig det af Svenskar, Tyskar eller Danskar, känna vi icke, hvilket likväl icke tyckes varit fallet, efter de hafva en egen genuin finsk benämning härföre (mesi) — så framt man icke äfven vill derivera den från svenska ordet mjöd, eller latinarnes mel, Grekernes meli. Men det veta vi, att då Finland först kom under Sverige, betalte det sin skatt i ikorn-skinn till Kronan, och i så kalladt Finskt öl, för hofvets räkning; hvilket ansågs bättre än det Svenska. I den ryktbara sagan Fundin Noregur, hvilken anses såsom det äldsta Nordiska Historiens monument, och tros vara författadt af Are Hin Frode, som lefde något öfver 100 år före Sturleson, står: "Konung Raumur (hvars tid anses hafva infallit 200 år e.Chr.) hade samdryckjo om julen med Berg-Finn." Det tyckes vara temligen tänkbart, att de icke bjödo hvarannan på vatten, utan måtte det varit öl, mjöd, eller någon annan rusgifvande dryck, hvartill alla mindre civiliserade folkslag — isynnerhet de nordiska, satt ett stort begär. Likaså berättas det i Kon. Harald Hårfagers Saga, att nämnde Norrska Konung på 870-talet, undfägnades med mjöd, då han såsom gäst var bjuden till Finnen Svase. Vi känna att mjödet, hvaraf Odin (enligt Sagorna) tog sig dagligen en styrkedryck hos Saga i Söquabeck, varit Nordens äldsta välfägnad, allt från den tiden Fjolner deruti fann sin död; dock ej sådant det nu brukas, utan — i byttor, "starkt och kryddadt", (som de gamle kallade det) och derföre vanligtvis alltid åtföljdt af ett dugtigt rus. Förmodligen är det detta, eller något dylikt Tacitus menar, då han om Germanerne säger: "potui humor ex hordeo aut frumento, in quandam similitudinem vini corruptus" (c. 28).

[133] Om man nu nogare jemför denna Pytheas beskrifning öfver invånarne i Thule, med Taciti beskrifning öfver Finnarne, så skall man icke undgå att märka dem emellan en alltför stor likhet, ja det skall kanske visa sig, att den sednares berättelse på många ställen endast tyckes vara en omskrifning af den förras. Eller, med andra ord, man skall finna att Tacitus lämpat på Finnarne nästan allt hvad som Pytheas sagt om Thuleboerne, likasom man längre fram får se huru skickligt Tacitus förstått att kompilera Pytheas i dess beskrifning på Estherne. Så t.ex. då Pytheas säger om Thule (för att nyttja den latinska öfversättningen) "fructuum mitiorum nihil"; så säger Tacitus, liksom i anledning deraf: non queritant "ingemere agris"; då Pytheas säger: "milio et aliis oleribus, fructibus et radicibus homines vesci"; så säger Tacitus, ganska kort och lakoniskt: "victui herbas" och då Pytheas talar om att de der tröskade sin säd uti stora hus (frumentum in magnas domos contundunt) så är det mer än möjligt att Tacitus alluderar härpå, då han om Finnarne säger att de brukade "illaborare domibus." Hvad för öfrigt Thules geografiska beskrifning angår, återfinner man äfven den hos Tacitus, ehuru i ett annat arbete, nemligen i Jul. Agricolae vita, c. 10, der han ibland annat äfven tyckes vilja förklara, hvad Pytheas berättat om dess otillgängliga kuster.

Annars är Tacitus icke den enda, som tyckes vilja lämpa på Finnarne, hvad Pytheas sagt om Thule. Plinius säger (L. IV, c. 27) om infödingarne på holmarne Oonæ eller Oænæ (möjligen en rådbråkning af Svenska ordet ön) "ovis avium et avenis incolae vivant", hvarest han med avenis tyckes afse det Pytheas benämnde kegkros (milium). Detsamma upprepar före honom Pomponius (L. III) då han vid beskrifningen om Skandien, och näst före berättelsen om Thule, säger om Oonæ-boerne: "Ovis avium palustrium et avenis tantum alantur." Äfven Solinus (c. 30) som i allt plagierat Plinius, och derföre med skäl blifvit kallad hans "apa", repeterar äfven detta med tillägg: "vivunt ovis avium marinarum, et avenis vulgo nascentibus." Nu blir fråga hvad land man härmed menar. Någre, deribland Ortelius, (se hans karta öfver Europa, eller gamla Celtia) hafva härmed velat förstå Novaja Semla, förmodligen för det Pomponius säger att det låg gentemot Sarmatien; andre åter hafva härmed förstått Åland (se J.J. Hoffmans Lexicon Universale, Leyden 1698, T. III, p. 445, och Ol. Llindbergs Antiqu. Lexic. 2 D. p. 445) förmodligen emedan Plinius och Solinus, enligt Xenophon Lampsacenus, säga att det icke låg långt ifrån Balthia och Scythiska kusterna. Jordanes förklarar detta tillfyllest, då han i 3:dje Kap. säger: "Crafennæ (Scritofenni) frumentorum non quæritant victum, sed carnibus ferarum atque avium vivunt; ubi tanta paludibus foetura ponitur, ut et augmentum præstent generi, et satietatem ac copiam genti." Förmodligen beboddes Åland ännu denna tid af Finnar, om hvilkas dervaro benämningarne Jomala, Lappwesi, m.fl. tyckas påminna oss.

Denna uppgift, att nemligen infödingarne förnämligast lefde af fågel-egg, måste förefalla litet en och hvar besynnerlig: helst, om det äfven varit fallet, det icke kunnat gälla för mer än endast 3 à 4 veckor på året. Xenophon tyckes vara den som först meddelat denna underrättelse, hvarvid sedermera de andre, en och hvar, gjort sina tilllägg; men månne icke äfven här vid något skriffel eller något missförstånd möjligen kunnat äga rum, och att man förblandat ovis med ovibus, hvilket ganska lätt låter tänka sig, vid dechiffreringen af de gamles ofta svårlästa och abbrevierade manuskripter? Man skulle kunna föranledas till denna misstanke, om man observerar huru allt hvad de gamle berättat om de så kallade Scytherne, småningom blifvit förflyttadt allt högre och högre upp emot norden, och slutligen tillämpadt än på Sarmatiska, än på Germaniska folkstammar; så att man vid beskrifningen om dessa folkslag skall hos sednare tiders författare, återfinna nästan allt hvad hos de gamle ursprungligen blifvit tillskrifvit Scytherne. Deribland fanns bland annat äfven nämndt, att de lefde af fårhjordar, hvilka de bättre än någon annan förstodo att sköta, hvarföre de äfven hade magnæ oves; hvilket Strabo (L. VII, c. 3, §. 17) Hesiodus och flere omtala. Denna uppgift igenfinnes sedermera ingenstädes hos de yngre auktorerne, vid beskrifningen om de så kallade nordliga nationerne, så framt man icke, enligt hvad vi tro, gissningsvis får antaga att dessas underrättelser om de myckna fågeleggen (ovis) (hvilken berättelse åter icke förekommer hos de gamle) ursprungligen torde härleda sig, genom ett missförstånd, af de gamles uppgift.

[134] Såväl i anseende till de otydliga och som vi tro felaktiga öfversättningar, våra Historici skapat sig af dessa meningar, som med afseende å den olika tolkning vi trott oss böra gifva det sista af dessa ord, vilja vi här, till de kunnigares bedömmande, införa sjelfva grundspråket. Prosistoraesantos de kai ta peri tes Thoules kai ton toton ekeinon, en ois oute ge kat auton hyperken eti, oute thalatta, out aer, alla sygkrima ti ek touton pleuroni thalattio eoikos, en o psesi ten gen kai ten thalattan aioresthai, kai ta sympanta, kai touton os an desmon einai ton olon, me pote poreuton, me te ploton hyparkonta, to men oun to pleumoni eoikos autos eorakenai, t' alla de legein eks akoes' tauta men ta tou Pytheou' kai dioti epanelthon enthende, pasan etheltoi ten pyrokeanitin tes Eurotes, apo Gadeiron eos Tanaïdos.

[135] Man har på mångfaldiga och ganska olika sätt sökt förklara hvad Pytheas härmed egentligen menat; och det är märkvärdigt att se huru de lärdes förklaringar, i detta fall, omfattat äfven det orimliga. — Någre hafva trott det Pytheas härmed haft afseende på vissa hafskräk, eller mollusker (antingen på Medusa capillata, Linn. eller på ett slägte kalladt Holothurium), som det synes, på den grund att dessa små zoofyter, som ännu icke voro af naturforskare upptäckte 1000 år efter Pytheas, blifvit händelsevis af Tyskarne, närmare 2000 år senare, benämnde Meer-Lunge (jemf. Bougainville, Mannert, m.fl.); andre åter, såsom Gassendi, Zeune, m.fl. hafva härunder tänkt sig antingen det brinnande, eldsprutande Hekla, eller tjocka töcken (mist) och dimmor, som ofta skola omgifva dessa trakter: eller flytande ismassor. Malte Brun är den ende som velat förklara det med de så kallade dynerne, eller sandbankarne kring Jutländska kusten; Lagerbring (Sv. R. Hist. s. 32) söker uttyda det dermed, att Pytheas förmodligen sett vår kraf-is, hvilken han i sin okunnighet, gifvit en så sällsam beskrifning; i anledning hvaraf ock slutligen Strinnholm (Sv. Folk. Hist. I B. sid. 11) helt simpelt gör Pytheas — till en okunnig sjöman, denne Pytheas, som enligt Hipparchus (ad Arati Phænom. L. 1, c. 5) m.fl. varit den samme som allraförst upptäckt att ingen stjerna fanns vid sjelfva nordpolen, utan att dess punkt i det närmaste qvadrerade emot den fjerde vinkeln af en fyrsidig figur, bildad mellan de 3 närmast intill stående stjernor. Lagerbrings förklaring, som visserligen kanske är den troligaste, isynnerhet om det bekräftar sig hvad Pontan (Descr. Dan. p. 747) och O. Rudbeck (Atl. T. 1, p. 509) anmärkt, att nemligen Norrmännen, ännu i dag, kalla Ishafvet Leber-Zee, hvilket namn, med en alltför liten modifikation i begreppet, möjligen skulle kunna utmärka hvad Pytheas här menat med hafs lunga, — kan likväl tåla en annan, måhända mindre eftersökt, jemte sig vid sidan, en förklaring som kanske vore mera naturlig: såvida man nemligen icke alltid vill efterjaga — endast det underbara. Då han om landet, d.v.s. om kusterna, dem han besökte, säger att han träffade der en intim blandning af jord, vatten och luft, hvilken massa (förmodligen till mjukhet och porösitet) liknat en lunga, den der höjde sig öfver hafvet, (d.v.s. flöt uppå vattnet) och hvarken bar eller bröt: (i anledning hvaraf han förmodar, att detta mixtum compositum utgjort materiens primitifva kohesions-tillstånd, uppkommit af verldens första urämne, chaos); så tro vi att Pytheas, med denna sin poetiska beskrifning, ej på ett naturligare sätt kunnat afmåla våra Luhot, hyllyt, lewät. liejut, wennot, hetteet, alhot, alankot, newat, rahkasuot, lansiat, m.m. (dyn, sanka myror, häng-flyn) hvilka den tiden måtte hafva varit mångfaldigt flera och större; helst man af alla gamla beskrifningar har sig bekant, att Skandien med sina, ömsom låga ömsom höga, kuster, låg fordom vida mera under vatten än nu. Att Skandinavien — isynnerhet norra delen deraf, den Pytheas tyckes hafva beskrifvit, den tiden förnämligast måtte hafva bestått af stora och sanka kärr och mossar, hvilka sträckte sig emellan de djupt i landet gående höga fjällrötter, kan man sluta af det begrepp de gamle gjorde sig om norden (jemf. Pomp. L. III, c. 6. Jordanes, c. III, P. Warnefrid, L. I, c. 2, m.fl.) Ur denna mening synes äfven Tacitus hafva fattat Pytheas ord, hvilka han tyckes vilja förklara sålunda: "nusquam latius dominari mare, multum fluminum huc atque illuc ferre, nec littore tenus accrescere aut resorberi, sed influere penitus atque ambire, etian jugis atque montibus inseri velut in suo." Sedan han nyss förut, med afseende å den stelnade materiens formation, yttrat: "credo, quod rariores terræ montesque, caussa ac materia tempestatum, et profunda moles continui maris tardius impellitur." Med anledning af ofvan nämnde Taciti yttranden, jemförde med Pytheas beskrifning, tyckes det som han fattat saken alldeles från samma synpunkt som vi, då han anmärker att kusterna vid Thule skiljde sig från alla andra kuster, derutinnan, att vattnet, vid flod och ebb-tiderne, icke här, som annorstädes, steg och föll, utan inströmmade i sjelfva landet (jorden?) och, liksom förbigående de yttre skären, steg i de inre vikarna, der det inträngde (inmängde) sig mellan berg och backar. Detta låter endast tänka sig sålunda, att kusten, på somliga ställen, bestod af en flytande hängdy, som höjde eller sänkte sig allt efter vattnet, hvilket såväl deruti in- och utströmmade (influit), som strömmade der ikring och inunder (ambivit); och hvilket landämne således i 2:ne fall liknade en lunga, nemligen deruti att det flöt på vattnet, och att vattnet forssade derigenom ut och in, likt luften i en lunga. Man finner ej utan ett visst slags förtrytelse, huruledes Doktor Fant öfversatt detta ställe hos Strabo, sålunda: "På kusterna (af Thule) fanns bernsten och en hafs-svamp, som hvarken var jord, vatten eller luft, utan en blandning af alla tre elementerna … Procopius, en författare af 6:te århundradet, kallar Sverige och Skandien med samma namn, Thule (sid. 9)." Månne man endast kan tillskrifva slumpen detta missförstånd, att så uppenbart förvända och förrycka en annan Historieskrifvares tydliga ord och mening, — helst Strabos' och Pytheas', som vunnit ålderdomens och efterverldens aktning? Ty först och främst öfversätter Hr Doktorn detta med "en hafssvamp, som hvarken var jord, vatten eller luft," — d.v.s. som bestod af ingen utaf dessa delar (ty att den icke ensamt kunde utgöras af en utaf dessa ingredienser, torde ej behöfva förutsättas); och likväl heter det strax derefter "utan (var) en blandning af alla tre elementerne": en rak motsats mot det förra, eller — hvad månne Hr Doktorn annars menar med sina så kallade elementer? Dessutom står det uttryckligen om denna massa, som fanns vid (icke på) kusterna, och som tyckes hafva hindrat hans landgång, att den icke var en "hafssvamp", utan att den (förmodligen med afseende å natur och egenskaper) endast liknade något sådant; hvilket inom dessa få rader ännu en gång upprepas, för att ej möjligen missförstås (to pleumoni eoikos). Det tyckes verkligen som Pytheas hade anat det öde honom skulle förestå i profana händer. Men det oförlåtligaste af allt är att Hr Doktorn med hvarandra ihopblandar tvenne, i grunden särskilta, beskrifningar, tvenne särskilta namn, och tvenne särskilta land, så att han i stället att sprida ljus i historien, tyckes tvertom hafva befordrat motsatsen. Ty hvad Pytheas här talar om Thule, förblandas med hvad han på ett annat ställe talar om Basilia eller Balthia (det nuvarande Preussen) ett helt annat land, om hvilket han uttryckligen säger att det låg en dagsresa till sjös från Mentonomon, hvilket kustland åter, beläget 600 stadier från Oceanen, innehades af Guttonerne. Och i detta land, kalladt Basilia, säger han "fanns bernsten på kusterna". Hvad land härmed bör förstås, komma vi i det följande att närmare förklara. Här vare det nog, att det var i Basilia, och ej i Thule (hvilket Fant påstår) som Pytheas funnit detta fossile. Ej nog härmed! Hr Doktorn meddelar ännu en fjerde lika grundlös uppgift, då han bestämdt säger att "Procopius kallar Sverige och Skandien för Thule." Ty utom det att han ej nämmer dessa förra — ej ens till namnet, så skola vi snart bevisa att Procopius med Thule betecknade den ytterst nordliga delen af Norrige, Sverige, Finland och Ryssland, d.v.s. Lapp- och Finnmarkerna, hvilka ingalunda, till land, folk, eller beskrifning, äro detsamma som Sverige och Skandien — äfven om någon del deraf, i politiskt afseende, vore derunder lydande; hvilket ock redan Botin (i sin Svenska Folkets Historia. Stockh. 1757, s. 8) visligen anmärkt.

Icke utan skäl väntade man sig att se dessa Pytheas ord bättre uppfattade och förklarade af Hr Professor Geijer, hvilken äfven (i sina Svea Rikes Häfder, 1 D. s. 65, 66) af dem lemnat en slags öfversättning: Man finner deremot att också han sökt att, om möjligt, göra dessa meningar ännu mera mörka och obegripliga. Ty sedan han först, i likhet med Hallenberg (Anmärkn. öfv. Lagerbr. S. Hist. 1 D, s. 47) oriktigt uppgifvit det Pytheas ej sjelf besökt Thule,[M] — förledd dertill, som det synes, af några sednare tiders skriftställare, hvilka endast, och hufvudsakligast, med afseende å Lipariska öarne, satt i fråga huruvida Pytheas sjelf besökt alla de orter han, i sina skrifter, omtalar;[N] — nämner han likväl att han der funnit "ett väsende" (hvad vill detta säga? Hr Professorn har således inblåst lif i den af Pytheas omtalta döda materien — visserligen nödvändigt, för att deraf tillskapa ett djur) "hvilket hvarken var haf, luft eller jord" (man kunde föranledas häraf, till den fråga: finnes det ett väsende som är haf, eller jord, eller luft?) "utan af alla tre sammansatt, liksom en hafs lunga"; hvarefter han antager den af Schlözer (sid. 14) m.fl. gjorda förklaringen, att härmed förstås "ett slags medusa, ett geléaktigt sjökräk, som finnes i Nordsjön och Östersjön, och kallas hafslunga." Hvilket djur, såsom: "en blandning af de tre elementerna (återigen!) mot högsta norden upphöjde både jord och haf (?) gjorde dem otillgängliga (?) och vore liksom verldens yttersta band" (???)

Säkert hade Pytheas sjelf blifvit alldeles förskräckt, om han här fått läsa hvad hans penna skrifvit; och säg, — hvad skulle han väl tänka om våra visa fäder, som förvandlat hans pulmonis marini simile till ett hafskräk och något som på en gång liknade det samma? — förmedelst en metafysisk konstruktion, icke mycket olik den, hvarigenom Cajus Caligula förklarade sig på engång vara såväl Gud sjelf som hans öfverste prest. Mången torde kanske äfven undra, hvarföre de lärde icke hellre valt ett litet kräk ibland Litofyterna, t.ex. korall-djuret, till denna märkeliga sakens förklaring, då — om också materien blifvit litet hårdare, man härvid likväl, såsom ett talande exempel, kunnat åberopa tillkomsten af Söderhafs-öarne, ja kanske hela nya verldens formation.

[136] Tanais. Detta Strabos yttrande, förmodligen hemtadt af Pytheas' egna ord, har förorsakat de lärde mycket bryderi: hurulunda nemligen Pytheas, vid kulminations-punkten af sin nordpols-resa, kunnat så i hast, och — liksom genom trollkraften af ett enda ord, förflytta sig långt ned till södern, så han uppgifvit sig hafva beseglat de Europeiska farvattnen från Gades till Tanais, eller — såsom man förklarat det: från Cadix till Don; hvilken sistnämnde flod, af de gamle kallad Tanais, utfaller, som bekant är, i den till Svarta hafvet hörande Moeotiska hafsviken. Att förklara denna luftfart, som man med skäl kunde kalla det, blir minsann icke så lätt. Redan gubben Erotosthenes tillstod uppriktigt, att han var villrådig huruvida man kunde sätta tro till denna Pytheas' uppgift; han betviflade dock ingalunda möjligheten deraf: ty som vi förut anmärkt, gjorde sig de gamle, redan långt före Pytheas, det begrepp, att den nord de i östern tänkte sig, på andra sidan om Svarta och Kaspiska hafven, skulle sammanträffa med den nord de i vestern tänkte sig, på andra sidan om den ännu okända Germaniska oceanen, utan att de härvid måhända ens kunnat föreställa sig det ofantliga afstånd som äger rum dessa haf emellan; eller med andra ord, de trodde att såvida österns och vesterns nord vore densamma, skulle följaktligen, då man på hvardera stället stötte emot haf — dessa haf naturligtvis slutligen flyta tillsammans. Men huruvida Pytheas verkligen kunnat verkställa en sådan segling, eller huru det historiskt sanna skall kunna förenas med det i berättelsen fabulösa, blir för våra Geografer en dubbel gåta, emedan de inse sjelfva omöjligheten deraf. Brehmer söker förklara det (2:ter Abth. p. 381) derigenom att Pytheas, från mynningen af Weixeln, letat sig fram till Dons källor (?) och derifrån sedermera följt denna flod till dess utlopp, dels gåendes, dels roendes (?). Cluver (III, p. 128) och Bougainville (p. 154) hafva trott att man med Tanais här borde förstå Weixeln. Zeune, jemte åtskilliga andra hafva deremot velat lämpa detta på Düna; och Mannert (I. p. 75) Ukert (1. 2, p. 307) m. fl. hafva förklarat det Pytheas härmed troligen menat Elben, hvars utlopp han endast sett, och, af okunnighet, antagit att den sammanflöt med Don, så man från den ena af dessa floder kunnat segla in i den andra; i följd hvaraf han ock ansett dem ursprungligen vara en och samma flod, och följaktligen äfven, gifvit dem ett och samma namn. En märkvärdig förklaring, hvarigenom den ena vetenskapsmannen söker nedsätta den andra i okunnighet, ja till den grad, det han skulle hafva trott att en och samma ström hade sitt utlopp i 2:ne vidt afskilta haf, och således löpte i tvenne motsatta riktningar. Liksom de gamle påbördade Pytheas osanning för hvad de sjelfve icke begrepo, så söka nu de yngre tillskrifva honom okunnighet, för hvad de icke kunna förklara. Till en början tro vi oss böra anmärka, att Pytheas sjelf ingenstädes, så vidt vi kunnat finna, talar hvarken om Svarta eller Moeotiska hafvet, mycket mindre säger sig hafva besökt dem; utan att denna, lika så orimliga som falska, slutsats är uppgjord af hans kommentatorer, i anledning af det här anförda yttrandet om Tanais, hvarmed man nödvändigt vill anse honom hafva menat Don; i följd hvaraf ock alla de tillvitelser som Mannert, på grund af denna beskyllning, gör honom, torde vara lika så obilliga som oförtjenta. Vi kunna äfven här icke undgå att nämna, huruledes de lärde, vid uttydningen af de gamles ord och meningar, ofta gått öfver ån efter vatten, och sökt att på ett mera konstmässigt, och således — på ett mindre naturligt sätt förklara äfven det mest enkla och naturliga, för att derigenom liksom gifva saken ett utseende af mera djupsinnighet och lärdom. Då man af hela Pytheas' beskrifning tydligt finner att han seglat uppför Norrska kusten, förbi de så kallade Finnmarkerna, så — hvad är väl då naturligare, än att han med floden Tanais menar Tana elf, som vid Nordkyn, Norriges nordligaste landtudd, utfaller uti den i Finnmarken djupt ingående Tanafjorden, hvarigenom den uttömmer sig i ishafvet. — En ström som icke blott af alla här i norden är den nordligaste, utan måhända äfven den största; och hvilken, i en sträcka af närmare 20 mil, ännu i dag utgör gränsen emellan Norrige och Ryssland? Härigenom försvinner allt det vidunderliga i Pytheas' berättelse, hvilken numera framstår trovärdig och sann, enär man finner att han fortsatt sin resa ända till Nord Cap i stället för att, som man hittills trott, hafva hamnat till Svarta hafvet. Måhända var det i anledning häraf, som Arrianus påstod att — med undantag af Jaxartes, som utfaller i Kaspiska hafvet, och hvilken någon gång genom misstag blifvit kallad Tanais, — det i Scythien äfven skulle finnas en annan flod med detta namn än den, hvaröfver Alexander gick med sin armé.

[137] Att Procopius, så väl som flera andre, kallat Thule för en ö, bör icke förbrylla oss; detta gjorde de emedan man, för att komma dit, måste segla öfver hafvet. Han har likväl nyss förut uppgifvit "Est autem Thule amplissima: guippe Britannia major deculpos a qua plurimum distat, ad aquilonem sita." Anmärkningsvärdt är att Strabo förifrar sig öfver Pytheas, för det denne icke uppgifvit Thule såsom en ö, oaktadt man seglade dit ifrån Norrige; i anledning af hvilken sednare uppgift Hallenberg i sina anmärkn. öfver Lagerbr. Hist. 1 D.s. 39 drager den falska slutsats, att Thule låg afskildt från Norrige och Skandien. Tvertom tyckes Pytheas just härigenom hafva bevisat det han kände landet bättre än någon annan, och att han följt dess kuster från söder till norr.

[138] Procopius, de bello Gothorum, Basel 1531, Fol., p. 93. Han nämner dock att här funnos 13 talrika nationer, styrda af lika många konungar. Af dessa folkslag uppräknar han endast Skritfinnar, Gauther och Eruler. Efter honom omtalar Lombardern Paulus Warnefridus, som lefde för litet mer än 1000 år sedan, något närmare detta folk, hvilket han kallar Scritobini, hvars namn han deriverar från deras skidlöpande (skrida), hvilket han så väl som deras skidor, noggrannt beskrifver, tilläggande (liksom Pomponius om Germanerne) att de åto rått kött, ägde renar, m.m., om hvilka redan Solinus i 31 och 32 Kap. lemnat en nog vidskeplig beskrifning, till en del tagen, som det tyckes, från Strabo.

[139] Om dessa Mysi, eller som de, enligt Strabo m.fl. rättare böra heta Moesi, känner man alltför litet. Homerus uppger dem som ett Thraciskt eller Scythiskt folk, och såsom sådant, måste de hafva utmärkt sig framför flera andra. De bebodde landet ifrån berget Hæmus i söder, till floden Donau i norr, och i vester och öster från floden Saws förening med Donau, allt till Svarta hafvet. Romarne, som sedermera äfven inkräktade deras gebit, indelte det i Moesia superior, eller vestra Moesien, och Moesia inferior, östra Moesien; det återtogs likväl snart af Sarmatiska folkstammar, som gåfvo Moesia superior namn af Servien, och Moesia inferior namnet Bulgarien. Annars fanns, enligt Ptolemæus, äfven i Asien ett landskap benämndt Mysien, hvilket indelades i Stora och Lilla Mysien, och hvarifrån detta folk ursprungligen torde hafva härstammat, och, troligtvis på samma väg som så många andra, vandrat öfver till Europa. — I anledning häraf: hvarifrån härleder sig Finska ordet mies, Esthernes mees (man), som tyckes gifvit anledning till Svenska ordet mes? hvilket hos dem fått samma föraktliga betydelse som ordet mysi fordom hade hos Greker och Romare. — Skulle det väl ursprungligen kunna hafva betydt en Moes, en Moesisk man?

[140] Märkvärdigt nog, nämner Solinus detsamma om Thule-boarne: "utuntur fæminis vulgo, certum matrimonium nullis" hvarmed man kan jemföra hvad som af Diodorus Sicul. blifvit sagdt om Celterne. Äfven Tacitus, som, flerstädes, på det högsta berömmer de Germaniska folkens såväl rena som stränga seder — äfven med afseende å deras ägtenskap, säger deremot på ett ställe, att ehuru de allmänt endast ägtade sig en hustru, brukade likväl någre af de förnäme taga sig flere; hvilket synes hafva varit en qvarlefva af det österländska bruket, "Quamquam severa illic matrimonias nec ullam morum partem magis laudaveris: nam prope soli barbarorum singulis uxoribus contenti sunt, exceptis admodum paucis, qui non libidine, sed ob nobilitatem, plurimis nuptiis ambiuntur." (18 K.) Enligt Gruber (Orig. Livon. p. 155, 178) skall månggifte fordom varit öfligt hos Estherne; och ehuru man hos Finnarne numera ingenstädes finner spår hvarken till något slags polygyni eller polygami, så tyckes likväl ännu ett och annat gammalt ordstäf liksom antyda något som kunde syfta ditåt; hvilket vi äfven anmärkt i reflexionerne till det försök vi gjort, att med ledning af dessa ordstäf, bedömma våra förfäders karakter, seder, sinnelag och tänkesätt, m.m., såväl i sinnliga som öfversinnliga ämnen. (Se Otava 1 D. s. 178).

[141] Ur denna synpunkt betraktad, är sjelfva Religionen till sin karakter poetisk; emedan den, under hoppet på en tillkommande sällhet, redan förljufvar det närvarande lifvet. Den har derföre äfven längst af alla vetenskaper, bibehållit sitt poetiska element i musiken och sången; och, mera egnad för hjertat än för förståndet, verkar den alltid mer på den känslofulle, än på den känslolöse. Äfven Historien har sin poetiska ståndpunkt i sagan, der den med det närvarande sammansmälter minnet af det förflutna.

[142] En stor del af dessa Scythers afkomlingar föra än i dag samma slags lefnadssätt, hvilket de således allt framgent bibehållit, under en tid af 1800 år efter Strabo. Ännu lefva dessa nomad-stammar icke blott af sina får- och boskaps-hjordar, men förnämligast af dessa stora häst-drifter, af hvars mjölk och kött de isynnerhet lifnära sig. Detta gäller icke blott och endast om de Finska eller Tschudiska folkstammarne, utan äfven om de Tatariska och Mongoliska, såsom t.ex. Kalmucker, Kirgiser, Tschuwascher, Mokschaner, Buräter, Metscheräker, Tunguser, m.fl., af hvilka en enda husbonde ofta kan vara ägare till en hjord af 600 hästar, lika så mycket hornboskap, 1000 får, och somlige till och med 50 kameler; ja det skall finnas de Kalmucker som äga sina några 1000:de hästar (se Merkwürdigkeiten verschiedener unbekannten Völker des Russischen Reichs. Auszug aus Pallas's und Georgi's Reisen. 4 B. s. 88, & 1 B. s. 194). Att sluta af alla gamla Auktorer, måtte Stomjölk varit hos Scytherne en ganska vigtig artikel. Enligt Herodotus (L. IV) uppstod i anledning deraf ett blodigt inbördeskrig emellan sjelfva husbönderne och deras slafvar; och Damascenus (se hans excerpter hos Stobæus), Strabo (L. VII, c. 4, §. 6) m.fl. upplyser, att de begagnade sig icke blott af hästkött, hästost och hästmjölk, utan förnämligast af ett slags surnad stomjölk, hvilken de ansågo för en stor läckerhet, och den de förstodo att, förmedelst en viss egen konst, tillreda; Trephoménes kréasin, allois te kai hippeiois hippeio kai turo, kai galakti, kai oksygalakti (teto de kai opsemáesin autois kataskeuasthen pos.) Måhända alluderar Tacitus härpå, då han i 23 K., om Germanernes anrättningar, säger: "Cibi simplices: agrestia poma, recens fera, aut lac concretum." Denna konst att på eget vis syrsätta sin mjölk, hvarigenom den erhåller en ganska stark och angenäm vinsur smak, brukas af dessa nomadiska nationer än i dag, hvarvid de begagna den icke blott, såsom vi, till mat, utan tillreda, genom distillation deraf, ett slags brännvin eller en rusgifvande dryck, kallad kumyss, hvartill de förnämligast använda häst- och fårmjölk, och hvarom man kan läsa en ganska fullständig underrättelse så väl i 1 B. s. 176 &c. och 4 B. sid. 76 m.fl. st. i nyssnämnde Merkwürdigkeiten, som i Russia or a compleat Historical account of all the Nations which compose that empire. London 1780, 4 B. 8:vo; hvilka underrättelser tyckas vara hemtade ur Messerschmidts, Herrarne Gmelins (Seniors & Juniors), Stellers, Pallas', Falcks, Lepechins, Guldenstedts, Rutschkows, Georgii och Sujews resor i åtskilliga delar af Ryssland. Kanske var det således i följd af ett dryckeslag, d.v.s. vid ett sup- och icke vid ett mjölk-kalas, som Scytherne, förmodligen under något slagsmål, torde hafva klöst ut ögonen på sina trälar, och i anledning hvaraf Herodotus, Aristophanes, Plutarchus, Stephanus, m.fl. anför, det de hade för plägsed att beröfva sina tjenare synen, på det desse, vid brygden af denna dyrbara dryck, icke måtte kunna se taga sig deraf något till bästa; i anledning af hvilken grymhet, den inbördes fejden dem emellan sedermera utbröt. Detta, som å ena sidan visar hvilket värde man redan den tiden visste sätta på brännvinet, bevisar å andra sidan att denna dryck redan varit i flor långt före Herodoti tid. Som bekant är, bruka Finnarne än i dag, i likhet med flera af dessa Asiatiska folkstammar, att under den varma årstiden starkt syrsätta sin mjölk, i en stor, dertill enkom inrättad så, der den idkeligen tillökt och utspädd med vatten, utgör om sommaren deras vanliga läskedryck, samt använd vid måltiden, så som sofvel, är dem en lika syrlig som hälsosam spis. De hafva dessutom ännu ett annat sätt att syrsätta sin mjölk, hvarigenom den, jemte en angenäm syra, bekommer en ganska hård och fast form. Detta sker derigenom, att de insätta den i varma ugnar, sedan filet, eller gräddan, först blifvit aftagen, hvilken annars skulle smälta såsom smör. En sådan mjölk, bildad af hvad Gottländningen kallar skyr, kalla Savolaxarne kokko-maito, eller maito-kokkelia. Att Finnarne fordomdags icke blott brukat hästmjölk, utan äfven deraf varit stora liebhabrar, kan man sluta deraf, att Estherne ännu för 1000 år sedan, eller i 9:de seklet, begagnade sig af stomjölk, såsom den bästa traktering, hvilken endast bestods hos de rike och förnäme, (till hvilkas förmånsrätt det hörde, att få taga sig ett rus), då de fattige deremot fingo åtnöja sig med mjöd, hvarpå der i landet redan den tiden, fanns godt förråd; och rådde det äfven då mycken split och oenighet emellan herrar och trälar. (Se Others och Wulfstans resor, införde i K. Vitterh., Hist. och Antiq. Akad. Handl. VI D. sid. 100). Äfven Adamus Bremensis omtalar att de gamle Preussarne blandade i sin dryck såväl hästmjölk som hästblod, hvaraf de blefvo druckne, och Petrus De Duisburg upprepar ungefär detsamma,[O] då han, i sin Chronicon Prussicum, säger att de fordon drucko mjöd och stomjölk, (jemför Langebek. Script. rerum Danic. mediaevi. 2 T., p. 106-123). Enligt de Nordiska sagorna, var det Odin som först fridlyste hästen, deri genom att han förklarade den helig, och måhända är det allt från denna tid man kan räkna det bruket, att nyttja den till slagt, småningom börjat aftaga. Annars förtjenar det måhända äfven anmärkas, att liksom Lapparne, hos oss, begagna sig af sina Renar, i stället för både häst och ko, så begagna sig ännu många af dessa Scythiska nomad-stammar af samma djurslag, hvaron redan Strabo vetat omtala, hvilket tyckes på sätt och vis liksom utmärka, att äfven den Lappska nationen fordom härstammat eller kommit ifrån dessa sydligare trakter.

[143] Öfverhufvud tagit omtalas Scytherne alltid såsom nomader, hvilka lefde af sin boskap och sina hjordar; dock fans det äfven ibland dem vissa folkstammar som idkade åkerbruk, och det till den grad, att de med spannmål ofta undsatte Grekerne. Detta gällde isynnerhet om Cherson, som var ett fruktbart och till större delen ganska väl uppodladt land. berättar att de i skatt till Mithridates, utom 200 talenter i silfver, erlagt 180,000 medimner säd. (En medimn var ett Grekiskt mått, som innehöll efter stadsmål något öfver 11 kannor, efter landsmål något öfver 16 1/2 kanna; men hos Romarne innehöll den, enligt Cicero, närmare 48 kannor, och svarade således emot 1/2 tunna i fast mål). Samma författare berättar, att man från dessa trakter fordom utskeppade spannmål till Grekland, och att man omtalt det Leucon från Theodosia tillsändt Athenienserna 2,100,000 medimmer säd. Redan Herodotus uppger fyra Scythiska stammar såsom jordbrukare, nemligen Alazoner och Callipider, men förnämligast dem han kallar Skythai aroteres och Skythai georgoi, (annat namn visste han icke på dem). Förmodligen är det dessa åkerbrukare som Horatius (L. III, Od. 24) kallar Scythæ campestres; hvarvid han, liksom Tacitus om Germanerne, anmärker, såsom någonting hos detta folk eget, att bruden, i stället att bringa brudgummen hemgift, sjelf erhåller af honom skänker och gåfvor.

[144] Ungefär detsamma anför Tacitus om Germanerne: "plus ibi boni mores valent, quam alibi boni leges." (Jemf. s. 9).

[145] Honing och mjölk omtala Finnarne mycket ännu i sina gamla Runor, såsom den bästa välfägnad de känna — "helsosam äfven för de sjuke"; och mjölk uppger äfven Solinus, såsom Thuleboernes hufvud-förtäring.

[146] Ungefär samma ord anför Procopius om Thuleboerne. Naturligtvis väckte detta hos Romarne så mycket större förundran, som ylleväfnader var det enda arbete, hvartill (enligt Plutarchus) deras hustrur voro förbundne; och hvarmed äfven de högst förnäme sysselsatte sig. Enligt Plinius och Ovidius var sjelfva Lucretia häruti ett mönster för många; och enligt Suetonius gick Kejsar Augustus sjelf sällan i andra kläder, än i dem som voro förfärdigade af hans gemål, syster, dotter, eller barnnbarn.