[60] Denna national-sång, som först tyckes utveckla Catos idé: "inter prima spectari jubet, ut solum sua virtute valeat", och sedan Plinii: "malus est ager, cum quo dominus luctatur" (L. XVIII. 5) karakteriserar ganska väl det gamla Finska folklynnet, och har numera öfvergått till ett slags bunden prosa, som lyder sålunda:

    Älä huolik paljosta työnteosta,
    Eleä wiisas wähemmälläik!
    Kyllä mua kaswaa moatessans,
    Pelto, pepuroijessans;
    Kantaahan suo jänistä,
    Suo jänistä, moa warista,
    Nurmi nuorta joutahinta,
    Pelto, pieniä kanoja.
    Ei sallik sawinen pelto,
    Eikä sontainen suwaihtek
    Koreita kuokkijoita
    Walkeata kuokan wartta.

(Se De Proverb. Fenn. P. I. p. 26.)

Att Runan är urgammal, och fullkomligt öfverensstämmande med den allmänna opinionen, bestyrkes deraf att de flesta verser, eller rader, lösryckta från det hela, ännu i dag, bland de ålderstigna, tjena såsom gamla godkända ordspråk. Äfven Tacitus tyckes, i detta fall, hafva något så när känt folkets karakter, då han om det, i 14:de Kap., säger, generellt, med afseende å åkerbruket: "pigrum quin immo et iners videtur sudore acquirere, quod possis sanguine parare", hvilka sednare ord, dock mera äro tillämpade på dem som, medelst krig och härnad, sökte lefva af rof och byte. Märkvärdigt är det likväl, att äfven de gamla Götherne skydde åkerbruket; deras lära gick ut på att lefva af krig och vikingafärder. På samma sätt tyckes förhållandet hafva varit äfven med åtskilliga andra nationer. Så t.ex. var det äfven enligt Judarnes dogmer, anförde i Talmud, Tract. Jewammoth, fol. 53. Col. 1, der det heter: "åkerbruket är den sämsta handtering; deremot är handeln den bästa; ty den som i handel har 100 gyllen, kan alla dagar äta kött och dricka vin, då deremot den som på åkerbruk nedlägger samma summa, måste åtnöja sig med rötter och grönsaker; samt nödgas ändå mycket nog gräfva och arbeta." Hvarefter det vidare härom heter: "Så ock emedan man aldrig sett något djur, eller någon fågel, den der handtverk kunde, och ingen hjort den der fikon torkade, intet lastdragande lejon, ingen räf, den der krämare var — alla nära de sig utan smärta och arbete, oaktadt de endast äro skapade till vår tjenst — hvadan ock billigt är, att vi (Judar) nära oss utan möda, vi som endast äro skapade att tjena Gud;" (Jemf. Judendo men framställd ur de Rabbinska skrifterne, m.m. p. 40), hvilken lära tyckes öfverensstämma med Lukas, K. 12, v. 24. Om man nu härmed jemför de gamla Grekers åsigter, som, i Arkadien, i det idylliska herdelifvet, idealiserade sin lycksalighet, med hvad de berättade om de nomadiska Scythernes sällhet, besjungen redan af Homerus; och med hvad Bibeln lär om Abraham, Isaak och Jakob, med flere andre af de förnämsta bland folket, hvilka vallade sina hjordar, så synes alla dessa gamla folkläror, liksom sammanstämmande intyga, att menniskan icke var skapad till arbete; men att hon, efter sitt förlorade Eden, sjelf dertill liksom förpligtat sig. (Jemf. Otava, 1 D. s. 19).

[61] Han sjöng härom:

    Olin orjana Wiroissa,
    Palwelin pakanan moassa,
    Illat surwon, oamut jauhon,
    Aina kiikutin kiwiä.
    — — — — — — —
    Kylwin otrat Suomenmoalle,
    Wiskaisin Wiron selälle,

[62] Annars behöfver en så kallad Finsk hexmästare icke så mycket ryktet till sin rekommendation, som icke mera blotta namnet af trollkarl; ty detta ger honom reputation nog. Och för att såsom sådan gifva sig tillkänna, hafva de ett visst eget slags uppförande, som förnämligast utmärker sig i ett poetiskt och mystiskt språk. De tala derföre oftast med iakttagande af allitteration, och under allegorier, hvarvid de isynnerhet begagna sig af så kallade gamla ordspråk, som egentligen utgöra, i korta sentenser uppfattade, vishets- eller lefnads-reglor; och hvilka gamla minnen stå qvar som monumenter af en hos Finska folket förgången högre kultur. Härom finnes, utom den af oss utgifne Dissert. de Proverb. Fenn., en ganska fullständig, och som vi hoppas högst intressant, afhandling, i 1:sta Del. af Otava, s. 1-183, der man finner dessa Finska Filosofemer systematiserade, eller bragte under en vetenskaplig uppställning; hvilka, icke blott till karakteren, utan, ofta nog, till ordalydelsen, äro likstämmiga med de gamle Grekers eller Pelasgers så kallade Gnomer, eller deras korta, moraliska, kosmologiska, och filosofiska lefnads-maximer, hvilka, såsom ett slags orakel, uttaltes ibland folket, af deras så kallade vise; och af hvilka ännu Thales, (den förste af Greklands sju vise) skall hafva mycket begagnat sig, hvilken dog, öfver 90 år gammal, 545 år f.Chr. Sådana korta sedespråk tyckas fordom äfven hafva tjent till lefnadsreglor för Judiska folket, och hvilka till stor mängd finnas uppfattade i den, uti gamla Testamentet intagne, så kallade Ordspråks-boken, hvilken anses vara sammanskrifven af Konung Salomo, som tros hafva lefvat omkring 1000 år f. Christus.

[63] Hvad Tacitus här säger generellt om alla Finnar, det samma säger Juusten speciellt om trollpackan Huld. Nemligen: "Omnes spe metuque sibi obnoxios habebat." (Se Nettelbladts Schwed. Bibl. 1 Stück, p. 103).

[64] I Finska språket, förekomma dessa hexmakare under åtskilliga olika benämningar, allt efter de särskilta nuanserna af deras verkningssätt och förmåga; såsom t.ex.

 Wiisaat, Tietäjät (vise män, underkunnige),
 Noijat, Welhot (trollkarlar),
 Loihtiat (besvärjare),
 Lumojat (klummare, tjusare),
 Näkiät (andeskådare),
 Taikurit (hexmästare),
 Katehet (skadare, afundsmakare),
 Puoskarit (qvacksalvare),
 Kuoharit, Salwurit (gällare),
 Weri-salpajat (blodstämmare),
 Into-mieher, myrrysmiehet, poppa-miehet (huxpux-makare),
 Kahtojat (siare),
 Lukiat (läsare),

m.m. I sammanhang härmed, tro vi oss, såsom något anmärkningsvärdt, böra nämna: att hvad som, hos andra nationer, anses såsom någonting för aktligt och nesligt, nemligen att kastrera hästar, detta anses hos de Finska folken såsom någonting stort och förtjenstfullt; hvarföre ock de fleste af deras så kallade trollkarlar äro ex professo hästgällare, liksom desse sednare, alltid, till professionen, äro trollkarlar. Till detta yrke hörer icke så mycket konsten att verkställa sjelfva operationen, som icke mer att dervid uppläsa alla de galdrer och besvärjelser, som skola hela så väl brännsår som jernsår, — men framför allt de ord, som härtill skola inviga sjelfva knifven. Skall man riktigt vara mästare i konsten, tillkommer det äfven, att — icke genom rep och handkraft, utan — endast genom de magiska orden binda djuret, eller göra det spakt och orörligt; ja till och med att åstadkomma allt detta i dess fria, naturliga, stående ställning. Besynnerligt nog, omnämner redan Strabo i 7:de B., 4:de K., §. 8. såsom någonting eget, och singuliert, hos alla Scythiska och Sarmatiska folkslag, att de nemligen brukade vallaka sina hästar, för att derigenom tämja dem, och göra dem mindre ystra; hvarvid han anmärker att deras hästar väl voro små, men ihärdiga och bångstyriga: "idion de te Skythike kai te Sarmatike pantos ethnes, to tes hippes ektemnein eupeitheiros kharin, mikroi men gar eisin, otseis de sphodra kai dyspeitheis."

[65] Man har exempel på folk som vandrat allt upp till Lappmarken, för att der få den bot hemmavarande besvärjare ej förmått lemna dem. Emedan man tror att ju längre man kommer mot den höga, eller som de kalla, mörka, norden, desto argare trollkarlar skall man finna; och man har ofta funnit att deras nåider förmått häfva sjukdomar, dem ingen läkarekonst kunnat bota. Isynnerhet gäller detta om Epilepsi, Hypokondri, Melankoli, Mani, Plöresi, och med ett ord: om alla själs- och sinnes-sjukdomar i allmänhet.

[66] Det är ej blott vid de tillfällen de behöfva påkalla hans hjelp, som han skall visa sig såsom deras patron och gynnare; utan hoppas de (spe versantur) att de uti allt hvad de företaga sig, i denna verlden, skola röna lycka och framgång.

[67] Vi framställa denna deras Svartkonst, här, under dess närvarande karakter, eller sådan den i allmänhet blifvit uppfattad, — icke sådan den ursprungligen är. Ty om vi en annan gång skulle komma att sträcka våra forskningar djupare i detta ämne, skulle vi kanske bevisa att denna åsigt är högst felaktig, och egentligen uppfattad, och tillkommen, genom ensidiga omdömen hos den okunniga hopen, och det såväl af anhängare, som antagonister, till denna deras magiska vetenskap. Det ligger redan i begreppet af all vetskap och kunskap, att deruti måste finnas något positift, något verkligt vetande, till grund. Det är således redan i sig sjelft någonting otänkbart, att ett helt folks vetenskap (låtom oss kalla det så) eller tro, om ock aldrig så superstitiös, endast skulle kunna bestå i toma formler eller besvärjelser, hvilka så till sägandes endast utgöra den yttre sidan, eller karakteren, deraf; och ännu orimligare, att denna tro på tomhet skulle hafva bibehållit sig, eller ägt intresse och bestånd, från det ena seklet till det andra. Ty man bör kanske i allmänhet anmärka, att så mycket än folket eller den råa massan, är böjd för att på ett superstitiöst och öfvernaturligt sätt förklara hvad som öfverstiger dess förstånd, så litet är den likväl, å andra sidan, fallen för att omfatta gyckel och toma fantomer. Nästan lika så otänkbart vore det att tro, att det positifva, som uti Finnarnes svartkonst möjligen kunde finnas, blott skulle bestå i en kunskap om, eller i ett dyrkande af, den onde, eller det ondas princip, ty sjelfva denna princip är redan i sig sjelf, och såsom sådan, till sin grund, eller natur, negatif; emedan det utgör en förnekelse af det goda. Vi tro ock derföre att, oaktadt hvad man än derom må säga, det icke finnes något folk i verlden, som med sin tro och kärlek (d.v.s. dyrkan) endast omfattar det onda; emedan en sådan tro, som i sig sjelf icke innehåller någon kunskap, icke skänker dem någon realitet, hvarken för förståndet eller hjertat. Efter denna allmänna åsigt, följer således äfven: att sjelfva trolleriet, eller hexeriet, betraktadt antingen såsom vetenskap, eller såsom föremål för tro, måste ytterst hvila på något positift, verkligt, d.v.s. på någon verklig kunskap.

Man skall ock derföre, om man närmare vill forska i saken, träffa vidskepelsen — redan i de äldsta urkunder man derom äger — förenad med, om vi så få kalla, positifva vetenskaper, förnämligast med astronomi, (eller kanske rättare, astrologi) naturkunnighet och mathematik. Så t.ex. att sluta af de få och ofullständiga efterrättelser man äger om de gamle Chaldéers filosofi (hvilken egentligen utgjordes af teogoni och kosmogoni) så bestod den hufvudsakligast af stjerntyderi och trollkonst (demonologi). Chaldéerne utgjorde, som man vet, den lärda kasten i Babylon, Assyrien, och Medien, hvilkas lära ungefär 536 år f.Chr. förstördes af Perserne, som i dess ställe införde sin Zerdusht's eller Zoroasters lära, hvilken, enligt Platos omdöme, ganska oriktigt blifvit betraktad såsom en djefvulsk magi, då den likväl endast bestod i mystiska undersökningar och förklaringar af den gudomliga naturen. På samma sätt förhöll det sig med den gamla Egyptiska Vishets-läran, hvilken — att dömma efter de fragmentariska, oftast kanske förvända, begrepp, man derom fått genom Grekernes skrifter — förnämligast skall hafva bestått i astronomi, mathematik och spåkonst (tecknetyderi). Ännu hos de upplyste Romarne och Grekerne, stod vidskepelsen, som en trogen skugga, vid sidan af deras Religion; och den förres prester löntes offentligen af staten, i bredd med den sednares.

Om man derföre närmare begrundar den allmänna karakteren af de gamlas kunskapsarter i Österlanden, så skall man finna att de, liksom sjelfva deras Religion, eller Religionsbegrepp, förvarades såsom en stor hemlighet, ett arcanum, hvaruti blott vissa Prester, eller Kaster, invigdes; hvilka, med en mystisk, mytisk, eller poetisk omklädnad, framställde för folket dessa sanningar, under symboler och allegorier, hvilka således blefvo vetenskapernes yttre form. På sådant sätt blef nu äfven naturkunnigheten till sitt inre hemlighetsfull, och till sitt yttre, symboliserad, personifierad, och lokaliserad för folket, och den lägre hopen, som, under dessa yttre attituder, sinnligt fattade, och dunkelt anade, den i dem inneboende högre betydelsen. Denna allmänna Österländska karakter, af hemlighetsfullhet, (som hufvudsakligen tyckes grunda sig på en väl beräknad egennytta) eller denna deras åsigt, om nyttan och nödvändigheten, att hålla kunskapens källa för folket, så hemlig som möjligt, uttalar sig högt, såväl i den Grekiska myten om Pandoras ask, som i den Mosaiska, om kunskapens träd, på godt och ondt, hvilka båda berättelser enoncera, att sällheten fordom, ehuru okänd, fans ibland menniskorna på jorden; men försvann, så snart de, förledde af kunskapsbegär, började forska efter dess natur. Hvardera af dessa myter tyckes vara beräknad — icke så mycket att visa följderne af nyfikenhet (vetgirighets-begäret), som icke mera — för att bevisa det menniskoslägtets, d.v.s. folkets, lycksalighet ytterst grundar sig på deras okunnighet (väl förståendes om det onda — såväl som om det goda; ty det ena följer af det andra), och att således kunskapen, liksom elden, endast borde vårdas af vigda händer. En sats, som, på sitt sätt idealiserad, ännu i mången stat torde följas, såsom en regerings maxim.

Då emedlertid vetenskaperna, sedermera, och slutligen äfven Religionen, utgingo i ett renare skick, befriade, och obeslöjade, från denna yttre, förvillande, förklädnad — hvilket isynnerhet befordrades genom Christna Religionens utbredande, hvars lära, i motsats mot all annan, var att utsprida upplysning; och som uttalar sig i de orden: "går ut och lärer allt folk", — så blef af de gamla vetenskapernas så kallade yttre sida, d.v.s. af den i dem hemlighetsfulla karakteren, endast huxpuxeriet och allegorien, eller den gamla formen, qvar, såsom en tom kåpa — dock icke tom i den mening, att ju icke derunder ännu döljer sig mången kunskap och sanning, men isolerad, och, utan vetenskaplig behandling, insvept i ett mystiskt mörker, hvarigenom den blifvit gjord till ett föremål för vidskepelse och superstition, å ena sidan, och för en lukratif egennytta, å den andra.

Som det gick med vetenskaperne, så gick det äfven med Religionen. Af den gamla mytologiska kunskapen, som omgjordade deras religions begrepp, blef — sedan sjelfva vetandet, eller den inre kunskapen derom, dog ut eller fick en annan, mera vetenskaplig form — endast sjelfva stommen, eller de toma namnen, qvar, med sina attributer, hvilka utgöra detta långa afguda-register — numera utan all betydelse.

Om man, efter att sålunda hafva angifvit karakteren af detta hemlighetsfulla, som omslöjade de gamles vetenskaper, och hvilket ännu utgör ett hufvudkriterium på Finnarnes trollkonst, vill betrakta saken från en annan, närmare, synpunkt, så skall man finna att förhållandet, på sätt och vis, är det samma — ännu i dag; i thy fall, att allestädes der mörker och okunnighet står qvar ibland folket, der finner man också vidskepelse, nemligen i så måtto, att alla kunskaper som öfverskrida deras fattningsförmåga, förklaras såsom öfvernaturliga, eller såsom verkningar af djefvulens list, o.s.v., en förklaring, hvarigenom man ganska lätt och behändigt kan upplösa de svåraste problemer. Ofta nog skall kanske ännu i dag den enfaldige, förledd af illusionen, i varseblifvandet, anse de lärde för trollkarlar, de der kunna "vända ögonen på folk." Ungefär på samma sätt har man äfven gjort med Finnarna. Då de okunnige utskrika dem för trollkarlar, så är det väl naturligt, att den upplyste, som icke vill räkna sig till denna hop, icke instämmer i detta rop; men det vore, å andra sidan, lika onaturligt, och bevisade lika okunnighet, om han skulle skrika deremot, och förneka möjligheten, att de äga förborgade kunskaper, förmedelst hvilka de — genom naturliga medel, som dock till sin grund kunna vara såväl sinnliga som öfversinnliga — uträttat en hop sällsamma saker; och hvilka kunskaper så tillvida kunna kallas "förborgade", som de icke kommit till allmänhetens kunskap. Också bör man härvid icke glömma, huru mycket såväl Läkarekonsten, som många andra grenar af Naturkunnigheten, ursprungligen haft att tacka hvad man kallar "kloka gubbar", eller de så kallade "magiska Vetenskaperne", dem de nu förakta för sin mystiska form, för sin vetenskapslöshet och hemlighetsfullhet. Man kan således betrakta både vidskepelse och trollkonst — hvilka, i visst fall, äro hvarandra motsatta begrepp, — såsom en vetenskaplig skugga, hvilken, liksom hvarje annan skuggbild, endast har sin realitet i det immateriella; men är i materiellt afseende icke blott till sin natur en tom skepnad, en annans vålnad; utan till hvars konstruktion, redan i begreppet, ingår en sammanverkan af ljus och mörker, (kunskap och okunnighet) såsom dess tvenne elementer, eller beståndsdelar; och hvars karakter derföre hufvudsakligen är, att — förnämligast verkande på inbillningen — försvinna för ljuset (upplysningen), men deremot på ett märkvärdigt sätt tilltaga, såväl till extensitet som intensitet, i mörkret, (hos okunnigheten), der den ofta visar sig, d.v.s. spökar, under tusen olika, mer eller mindre förskräckliga, gestalter. Om vi således, under denna liknelse, närmast tro oss hafva uppfattat karakteren såväl af vidskepelse som trollkonst i allmänhet; nemligen såsom en intellektuell skuggbild, hvilken väl, såsom sådan, icke i sig sjelf har verklighet, men likväl ytterst grundar sig på en verklig kunskap; så måste af dessa skuggor, vidskepelsens, betraktad såsom en reflet af trollkonstens, och således längre aflägsnad från sjelfva föremålet, (eller vetandet), följaktligen äfven vara så mycket större och vidunderligare; då deremot trollkonstens, såsom närmare omgifvande sjelfva kunskapen och sanningen, måste såväl till form som natur, vara så mycket mindre; i det den förvarar uti sig många af den ursprungliga, vetenskapliga, bildens egenskaper. Må man derföre icke för lättsinnigt bedömma de män, som, med för liten erfarenhet, men med för stor lättrogenhet, i sina skrifter, vitsordat om denna Finnarnes fordna trollkonst; icke heller för mycket förlita sig på deras auktoritet, som, med en ännu mindre erfarenhet, men med en så mycket större misstrogenhet, helt och hållet förnekat deras närvarande; ty båda partierne hafva haft orätt, och båda hafva de haft rätt.

Vi böra kanske ännu en gång, för att reda begreppet, taga en kort resumé, af hvad ofvanföre, i detta ämne, blifvit sagdt. Vi hafva nemligen, redan a priori, antagit: 1:o att sjelfva hexeriet, om ock aldrig så absurdt, likväl ytterst, måste hafva en positif grund; och 2:o att denna grund icke kan bestå i en kunskap om, eller i ett dyrkande af, det ondas princip. Sedermera hafva vi, a posteriori, verkligen funnit vidskepelsens vetenskapliga, d.v.s. positifva, karakter, hos de gamle; eller, hvad som med andra ord är detsamma, vi hafva hos dem sett vetenskapernas mystiska, d.v.s. vidskepliga, behandling; och funnit orsaken dertill förklarad, redan i de äldsta myter. Derefter hafva vi anmärkt, att då vetenskaperne sedermera utgingo i ett renare ljus, stod vidskepelsen ännu länge qvar ibland folket, såsom deras gamla form, och den qvarstår ännu, som en motsida, till den klara kunskapen. Slutligen hafva vi, för att göra detta ännu mera tydligt, framställt såväl trollkonst som vidskepelse, under liknelse af en vetenskaplig skugga, hvars hufvudbeståndsdelar äro ljus och mörker, och hvars natur är att försvinna, ju mera man ökar det ena af dessa element; och deremot, att tillväxa, ju mera man ökar det andra. Hvarvid vi anmärkt, att af dessa skuggor, trollkonsten, såsom innehållande mera kunskap (ljus) måste, till sin natur, vara vida mindre; och deremot vidskepelsen, såsom inrymmande mera okunnighet (mörker) vara så nycket större. Hvaraf såsom ett corollarium följer, att ju mera man utskrikit Finnarnes trollkonster, destomera har man derigenom endast indicerat sin egen vidskepelse (superstition, öfvertygelse härom) och ju mindre man deremot tillegnat dem denna såkallade öfvernaturliga förmåga, ju mera har man derigenom bevist sig vara upplyst. Hvarvid det bör observeras, att Finnarne sjelfve aldrig utbasunat denna sin trollkonst; utan tvertom hafva de, så mycket som möjligt, sökt hålla äfven ryktet derom hemligt. Häraf följer att vidskepelsen i sin högsta potens, egentligen varit att träffas mera hos andra nästgränsande nationer, och deremot trollkonsten allenast hos Finnarne.

Om man nu, efter dessa förberedande åsigter, närmare granskar sjelfva karakteren af de Finska troll-läsningarne eller besvärjelse-formlerne, ursprungligen uppkomne af deras gamla mytiska runor, hvilka äro de äldsta urkunder, der denna natur-vetenskap uppenbarar sig, så skall man, till en icke ringa förundran, finna, att der ingenstädes anropas den onde om hjelp, ja hvad som är än mer — Finnarne hafva ingen personifikation, ingen sinnlig föreställning, intet mytiskt begrepp, om denna princip;[E] de åkalla honom derföre icke heller i sina besvärjelser — tvertom är det endast naturliga ting och naturkrafter, som öfverallt uppmanas och anropas. Ja man förbannar någon gång, till och med den onde sjelf, såsom upphofvet till allt ondt, hvilket man väl icke gjort, om man tillika dyrkade honom. Härigenom faller nu ett stort fjäll från ögonen på dem, som i det Finska hexeriet tro sig se verkan af djeflar och onda andar. Och för att än ytterligare bevisa, att den Finska så kallade trollkonsten, i sig sjelf är ett resultat af kunskap; och ursprungligen varit förenad med astrologi och naturkunnighet, behöfva vi blott anföra det gamla ordspråket:

    Ken pahat sanoopi,
    Se taiwahan tähet lukoopi,
    Meren allot arwoapi.

(Se Otava, 1 D. p. 146.) Hvilket i Svensk öfversättning vore: "Den som säger de onda" (neml. orden) d.v.s. den som utsäger det ondas princip, eller förklarar dess natur, och derigenom således äfven botar; eller med andra ord:

    "Den som är en trollkarl,
    Han beräknar himlens stjernor,
    Han begrundar hafvets vågor."

Såsom följd häraf, torde läsaren finna, hvad vi redan ofvan före anmärkt, att då vi här tala om trollkonst, svartkonst, hexeri, m.m. så hafva vi med dessa ord, och deras, i vårt språk, motsvarande begrepp, icke ens fattat, mycket mindre på djupet insett, det hvarom här egentligen är fråga. Tvertom tjena dessa, och flera andra benämningar, blott att förvilla begreppet, emedan de endast afse den ensidiga åsigt, hvarifrån okunnigheten eller fåkunnigheten bedömt saken; och ingalunda uppfatta ämnet från den synpunkt, hvarifrån de Finske hexmästarne sjelfve betrakta det. Svenska språket har således icke, lika litet som något annat, något tjenligare ord, som kunde uttrycka detta begrepp, än den gamla benämningen finnekonst, riktigt förstådd. Ej underligt derföre, om äfven Tacitus, i saknad af ord som motsvarade det begrepp han härom tyckes hafva gjort sig, begagnade sig af dessa många mystiska meningar, hvilka vi här sökt förklara; — så mycket mer, som de Latinska orden magus, præstigiator, maleficus, veneficus, mathematicus, incantator, ingalunda, hvarken hvart för sig, eller alla tillsammans, motsvara detta begrepp; hvilket kanske snarare skulle kunna uttryckas med de mera obestämda nomina gentilia Indus och Phryx, i likhet med Finne och Lappe, hos oss.

[68] Detta sker vanligen derigenom, att de göra honom vansinnig (hullu) eller ursinnig (hurja); men oftast endast derigenom, att de förskaffa honom fallande-soten, hvilken sjukdom ock derföre på gammal Finska icke har någon annan benämning, än: paha pieksee (den onde risar, basar), emedan man trodde att det var den onde sjelf, som utmätte straffet. Detta uttryck, som synes vara synonymt med det i Nya Testamentet så ofta förekommande daimonitsetai, skulle måhända kunna förklara hvad dermed egentligen bör förstås: isynnerhet om man finge antaga att Frälsaren, och hans Apostlar, då de talade till folket — äfven ville begagna sig af dess talesätt och begrepp, för att göra sig för dem begriplige. Då det i Bibeln så ofta talas om att "utdrifva djeflar," hvilken, väl till orden verbala, men till begreppet för mängden kanske mindre begripliga, tolkning, intill denna dag bibehållit sig i alla öfversättningar af den Hel. Skrift, så var måhända ofta meningen dermed ingen annan, än att "bota för fallandesot"; så mycket mer, som de der så kallade besatte (daimonitsetai) alltid räknades i bland antalet af sjuklingar; och man dessutom, i Frälsarens person, icke föreställer sig någon hexmästare eller andebesvärjare, utan endast en välgörare och förlossare. För oss, må dock gerna de ortodoxe tro att Han t.ex. utdref "sju djeflar"; annars kunde man kanske tro, att Han kurerade en epilepticus, som hade t.ex. sju paroxysmer på dagen; i förra fallet, var underverket icke större, än välgerningen i det sednare. Men för att återkomma till Finnarne, så må man nämna att man har flere, ja otaliga, berättelser, att t.ex. unga flickor, som gifvit sådane hexmästare korgen, ja stundom äfven deras fäder och bröder, fallit i endera tillståndet. Och har man äfven andra, kanske lika många, exempel, att de af andra hexmästare blifvit botade. Ej under derföre om redan Petr. Claudius säger: "De (Finnarne) bedrifne oc somme megen arrighed met deris troldum, saa at den ene skjuder eller sender sin Gan (d.v.s. sitt trollskott) i et menniske, oc en anden bider den ud igen, oc drifue deris lust met mennisken at plage oc bekomme hans gods oc penninge derfor." (Sid. 134).

[69] Besvärjelse-formeln börjar:

    "Tuo lykky minun kotiin,
    Tuo outo toiseen taloon!
    Tuo lykky minum kotiin:
    Sata sarwen kantajata,
    Tuhatt' maijon antajata!
    Tuo outo toiseen taloon:
    Yksi kyytä kytkyäseen,
    Yksi woajaan wasikkaa!
    Sekin rainnalle rauwetkoon,
    Jot' on nuorin nostettawa!
    Sarwet sontahan sowitak,
    Häntä pitkin permantoa!" &c.

Det finnes ingen besvärjning hvartill de ej, jemte de andra vidskepliga upptågen, äfven hafva en så kallad trollsång, eller besvärjelse-formel på vers, att tillgå; som må vara ett bevis hvad magisk verkan sång och musik fordom måtte hafva haft på Finnarne, då förutan dem, intet ansågs kunna göra så starkt intryck på deras sinnen. Enligt Cicero, hade deklamation och skansion af en vers, ännu i sednare tider, nästan samma verkan på Romarne. Hvad de Finska trollsångerna angår, uppläsas de nunnera ganska fort och otydligt, hvilken förändring de tyckas hafva undergått vid Påfve-tiden, då munkarne slabbrade sitt "Pater noster" och "Ave Maria", i de Finska öronen.

[70] Björnstämningen begynner vanligtvis med följande formel:

    "Nousek kontio kolosta,
    Lehmä-syôjä lietehestä,
    Hiekasta hewoisen-syôjä,
    Rapakosta romma-koura!
    Nouse karhu kankahalta,
    Karwa-hassu halmehelta,
    Wiijasta wihanen kissa!
    Hako tiellä poikkipuolin,
    Musta miehen hakkooma;
    Liikkukoon lihais sylikäis,
    Käyköön kyöri kainalossais" &c.

[71] Vargstämningen börjar med följande ord:

    "Laitan ma korwesta koirat,
    Willa-hännät wiijakosta!
    Laitanmahan suen suolta,
    Moalta makkaran tekiä." &c.

[72] Sådant, och mycket annat, är verkligen sant, och exemplen äro ej sällsynta. Dock, naturligt, naturligt måste väl allt ske. Ehuru deruti just konsten består, att kunna dölja det naturliga under mysticism, grimacer och hocus pocus. Det är derföre fåfängt att predika och skrika mot deras vidskepelse och trolldom, förr än man vet hvaruti den består — både till det naturliga, och onaturliga. Man vinner dermed icke mera än Baals prester, då de ropte på sin Solgud. Det enda möjliga sättet att utrota denna vidskepelse, är att sätta den i den fullkomligaste dager, och göra de hemliga konsterna så allmänt bekanta som möjligt. Men skall detta ske med framgång, så fordras dertill en — nästan otrolig insigt uti saken. Deras tietäjät äro emedlertid verkligen i besittning af en djup kännedom utaf många växters och kroppars hemliga egenskaper och verkan, hvilket de sorgfälligt under blåsning och läsning söka bemantla. Det förutsättes äfven att de alltid först skola taga en noga kännedom om upphofvet af det onda de skola bota, innan de företaga sjelfva kuren; hvarföre ock sjelfva besvärjelse-formeln oftast börjar med en genetisk deduktion af det ondas princip. Detta prolegomenon kalla de synty. Emedlertid läsa de sina hexerier t.ex. i åtskilliga slags ister (som skola mogna svullnad, m.m.) brännvin, salt, mjöl och mjölk, m.m. och icke i dukar och kläder — ty dessa hafva ingen reagerande verkan. Tron, den oryggligaste tro, gör kanske likväl det mesta, och verkar här i psykologiskt afseende, måhända lika mycket som i religiöst. Vi äro icke lätttrogne, men försäkra heligt, att om man kommer i en nära rapport med en hexmästare, som är i sin rätta haltioissa (extas); då alla hans fibrer och muskler äro i den högsta möjliga spänning, hvarje nerf i den starkaste retning, och genom hvarje åder frusar lif och blod, så skall hans potentierade natur ofelbart göra ett starkt intryck på vår egen sinnesstämning, isynnerhet om denna är svag. De tillstå äfven sjelfve, att utan denna spänning af sin egen natur (karaismus, into, luonto, haltio) är all deras möda fåfäng; likasom det å andra sidan ovillkorligt fordras ett blindt förtroende till deras förmåga, så framt kuren skall lyckas. Månne icke detta står i något slags sammanhang med den animala magnetismen (våga vi nyttja detta namn?). Skillnaden torde blott vara den, att i förra fallet fordras hexmästarens (eller magnetisörens) ovanliga nerfstyrka; i sednare fallet, menniskans (eller patientens) ovanliga nerfsvaghet. Förhållandet blir ju, i båda fallen, det samma, antingen man förhöjer täljaren, eller förminskar nämnaren — nerfsystemet spelar i båda sin roll. Eller med andra ord: i förra fallet agera muskel och nerf-systemet; i sednare, hemisfer-systemet, genom det sympatetiska systemet och nerfvernas atmosfér (?). En annan märkvärdig omständighet är den, då hexmästaren potentierar sin natur till den grad, att en verklig explosion af stridande krafter blir synlig, och han faller i ett konvulsifviskt tillstånd af sjelfmedvetslöshet (loween lankeaminen). Vi veta väl att många charlataner hyckla detta tillstånd, för att bedraga allmogens enfald; men vi tro äfven, att många erhålla det på naturlig väg. Att i detta ämne närmare söka utveckla våra tankar, kan här icke blifva föremål för vår afsigt, så mycket mindre som det tyckes stå i ett nära sammanhang med de paroxysmer som påkomma svagsinnade och religiöst svärmande — sekteriska menniskor; och hvaröfver vi vilja afvakta kunnigare mäns omdömen.

Visst är åtminstone, att allt i naturen verkar genom krafter, hvilka ofta äro oss dolde och förborgade; och hvilkas framkallande utgör en hemlighet, såväl i den döda som lefvande naturen. Man behöfver blott bryta sönder en sticka, för att genom dess motstånd få begrepp om kohesions-kraften; man behöfver endast krama ihop en semla, för att se ett bevis på expansions-kraften (elasticiteten), och man behöfver allenast kasta en sten emot höjden, för att finna verkan af attraktions-kraften (tyngden). Hvem kände väl att i bernstenen fanns den elektriska kraften? Hvem i jernet, den magnetiska? I zinken, den galvaniska? — Ej den som tviflar och beler hvarje ny lära, hvarje främmande mening; men den som observerar, forskar och begrundar. Vare detta nog för att visa, att i döda kroppar finnas krafter, dolda för vårt öga, och ännu outredda för förståndet. Då detta gäller om den döda naturen, huru mycket mer skall det ej gälla om den lefvande? Att framkalla dessa krafter, måste ske genom kroppens potentiering, d.v.s. retning, eller genom konflikt med andra främtnande kroppar och krafter. Hvem känner ej verkan af sinnenas och nerfvernas retning? Explosionerna af vrede, kärlek, fruktan, glädje, m.m. som förekomma i det dagliga lifvet, äro fenomener, så allmänna att de knappt fästa vår uppmärksamhet; och likväl yttrar sig i alla en förut slumrande kraft, hvars verkan är påtaglig, men hvars genetiska förklaring blir en hemlighet. Animala magnetismen, somnambulismen, ja sjelfva propaganismen, och en hop andra mindre kända fenomener, äro dylika dynamiska kraft-yttringar, ännu till sina naturer alltför mycket outredde. Då man härtill lägger hvad inbillningskraften, eller immaginationen, förmår — äfven en kraft, som alltför mycket beherrskar den menskliga hyddan, så anse vi ett verkligt fysiskt momentellt tillstånd möjligt såväl af nerfslapphet som nerfstyrka, d.v.s. af magnetisk sömn, eller schamanisk extas — eller måhända karakteriseradt af andra, mera passande, benämningar, uti hvilket patienten slutligen faller, eller hvaruti hexmästaren försätter sig, efter en omåttlig, fanatisk, skalning af sin inbillning, — uppjagad och uppmanad af andra okända krafter; hvarigenom det förhållande blir stördt, som förut ägt rum de särskilta krafternas potenser emellan, utgörande deras jemnvigt, och hvarefter ett nytt tillstånd af krafternas anomali uppstår, der den ena visar sig verksam, på den andras bekostnad. Och bör detta onaturliga tillstånd ej förefalla oss underligare, än tillståndet af rus, efter konsumeradt brännvin, tillståndet af syner efter en uppskrämd fantasi, tillståndet af drömmar, clairvoyancer, nattvandringar, och andra sällsamma potenterade naturer, hvaruti den med olika anlag och krafter begåfvade menniskan kan försättas.

Äfven i ett annat afseende (nemligen i medicinskt hänseende) står det Finska hexeriet i en ganska nära beröring ej blott med den så kallade sympatin (med afseende å de sympatiska medlen) utan ock med den i sednare tider så mycket förfäktade homoiopatin, (hvilken, egentligen att tala, endast är en utgrening af den förra, som läkarevetenskapen accepterat), liksom detta hexeri ännu i ett tredje afseende, (nemligen i magiskt hänseende) torde förete en beröringspunkt emellan den sinnliga och öfversinnliga naturen, eller för att säga mera tydligt, — emellan oss och andeverlden. En möjlighet, som må förvaras såsom en hemlighet. Dock nog härom, vi hafva redan sagt mera än vi bord!.

[73] Peder Clausson omtalar redan en sådan täflan, hvaruti den ene lät en stor sten flyta öfver ett sund; men den andre förvrängde nacken på sin medtäflare, så han alla sina dagar gick med bakvändt hufvud (se hans "Norriges Bescriffuelse", s. 134). Samma Författare anför, kort förut, ett annat dylikt exempel, huru den ene länge sökte komma åt den andra; men fann honom alltid sig öfvermäktig. Han passade derföre på tillfälle då den sednare en gång lade sig att sofva utmed ett berg, då sköt den förre sin gan (eller sitt trollskott) i klippan, och sprängde den öfver honom (s. 131.) Och lärer det vara detta, som han samma sida kallar: "deris ugudeliga oc förskreckelige Trolldom oc afguderi." Samt slutar dermed, att: "dette skrifuer jeg icke gjerne om de onde folck, megit mindre dömmer jeg her noget om, uden at Satan er en tusinfold Konstener, oc megit krafftig i de Vantro-Mennisker." (s. 134.)

[74] De tro likväl ännu, att så länge man endast söker göra godt, såsom t.ex. läka sår, och bota sjukdomar, m.m. så kan allt sådant ske utan att just behöfva hafva ingått förbund med hin onde; och man besvärjer derföre, i detta fall, ej heller vid hans, utan vid Guds, och Jungfru Marias, namn; hvilket sätt är det vanliga, och ger redan, som man ser, tillkänna katolicismens inverkan.

[75] För att i allmänhet gifva ett begrepp om den tillförsigt desse trollkarlar hysa till sig sjelfve, må vi, såsom exempel, anföra följande Runa, eller besvärjelse, hvari en exalterad hexmästare, under full extas, talar om sin öfvernaturliga förmåga, sålunda:

    Itekpä minäkin lienen
    Ryöpen alla ryömylläin
    Muut ne notkuu nuoran päässä,
    Minä köywessä kökötän.
    Köytän minä köywen ruumenista,
    Akanoista peät aloitan,
    Munat solmuhun sokaisen! —
    Saisinma aijankin ahollen,
    Kirjawista keärmähistä;
    Sisäliskot wihtahiksi,
    Seipäät muista muikaleista…
    Jos ma hiihän Hiijen moata,
    Moata Saatanan samoon,
    Lemmon moata löyhyttelen,
    Jos minä hikäni hiihän,
    Hiki toiseenkin tuloopi,
    Karwa toisen katkiaapi!
    Hiisi on hirwiä metässä,
    Karhu on karkia metässä
    Minä oun karhua karkiampi,
    Mull' on hietainen hiwiä,
    Rauwan karstainen kamara;
    Jolla Hiitä hirwittelen,
    Peloittelen perkeleitä
    Syömästä weri-waloa
    Luu-waloa luhtomasta
    Onko linnassa lihoo,
    Onko luuta kalmistossa,
    Syywän miehen syölähitäk,
    Haukata halun-alaisen?
    - — — —- ——
    Sen nopijat minusta soawat,
    Kuin tuuli iljanneista,
    Teräs-rauta kalliosta.
    Pistän piilin permantohon,
    Woaralleeni tanterehen,
    Ettei pystyk noijan nuolet,
    Noijan nuolet, welhoin weihtet.
    Eikö minussa miestä lienek,
    Jos ei ouk pojassa petosta,
    Tämän pulman purkajaksi,
    Tämän jakson jaksajaksi!
    Kuhun sopii minun sormeni,
    Sopikoon Luojan sormi!
    Kuhun käypi minun käteeni,
    Käyköön käsi Jumalan,
    Herran tahto tammakohon! &c.

[76] Likasom vi, i det föregående, ansett det nödigt att närmare analytisera begreppet af ordet securus, så tro vi oss, äfven här, böra göra några reflexioner öfver dess förbindningsord adversus. Till en början önska vi fästa läsarens synnerliga uppmärksamhet derpå, att Tacitus skrifver "securus adversus" (säker emot) hvilket är en märkelig, och i Latinska språkbruket ovanlig, konstruktion; ett uttryck, hvilket, såsom i sig sjelf mindre logiskt riktigt, äfven i Svensk öfversättning icke gerna låter säga sig. Ty det bör egentligen heta "säker för", och icke "säker emot", såvida nemligen det endast är fråga om begreppet säkerhet, i och för sig sjelft betraktadt, utan afseende å något i tanken tillika förenadt begrepp om "fiendtligt motstånd." Derföre konstrueras ock ordet securus, i Latinet, vanligtvis med prepositionerne ab eller de (icke med adversus) t.ex. "securus a metu somnus" (Plin. L. 28, c. 9), "securus de bello" (Liv. 6, bell. Maced.) och hos poeterne stundom med genitifven, t.ex. "pænæ securus" (Hor. 2, Epist. 2.), "amorum securus" (Virg. AEn. 10); hvilket bevisar att detta ord, upplöst till begreppet, borde heta, sine cura pænæ v. amorum. Tacitus, som alltid skref nätt och koncist, begagnade sig isynnerhet af detta talesätt, t.ex. "loca casuum secura" (Lib. xv 11), "decoris securus" (Lib. XIX), "potentiæ securus" (Lib. 111), "odii securus" (in vita Agr.). Det kan således icke vara utan orsak, eller utan en viss anledning, hvarföre han just här säger securus adversus, såvida han härmed endast och allenast skulle haft afseende på deras securitas. Denna anmärkning tjenar oss till ett ytterligare bevis, att Tacitus med dessa få ord ville säga någonting mera, än att Finnarne blott voro (såväl utvertes som invertes) säkre (d.v.s. skyddade och tryggade) mot (för) gudarne. Han ville nemligen derjemte äfven liksom låta förstå att de också (genom någon osynlig makt) kunde göra sig hårda emot dem. Och just detta emot enoncerar sig ganska starkt i ordet adversus (emot vänd). Detta Finnarnes trotsande emot Gudarne, förklarar han, i de följande orden, än ytterligare, genom det öppna förakt de visade dem, derigenom att de icke ens ansågo det för mödan värdt, att helga dem några löften (ut illis ne voto quidem opus esset).

[77] Egentligen tyckes ordet homines, här stå i motsats emot deos, ehuru dermed egentligen torde böra förstås hostes; ty förmodligen behöfde ej Finnarne frukta menniskorna annorlunda än såvida de voro fiendtliga; och såsom sådane voro de skyddade för dem genom sina trollkonster.

[78] Deras troll-formel, eller galdr, lyder:

    Eerikki, pyhä Ritar',
    Ottakoon somena marjain,
    Tawatkoon taskustain,
    Tunke Tuomarin kitahan!
    Lain muutan lampahaksi!
    Lapseks lain pitäjäksi;
    Minä syöwäksi sueksi.
    Tuo's sata satoo,
    Tuhatta tuhattoo,
    Kaikki moahan koatukooni!
    Laki moahan lanketkooni.

(Månne ej med denna Erik förstås Riks-Rådet och Riddaren Erik
Fleming, som var Lagman i södra Finland, och dog 1538)?

[79] Non penates, har man vanligen, figurate, öfversatt dermed att "de icke ägde något stadigvarande hemvist." Vi finna likväl ingenting som här kan gifva anledning till en sådan, endast hos Poeterne förekommande, bemärkelse; i anledning hvaraf man äfven velat tillämpa hela beskrifningen på Lapparne. Vi deremot tro att dessa ord äro ingenting annat, än en närmare förklaring af hvad han förut i 9:de Kap. torde hafva lämpat på Finnarne, då han uppger, att en del af Sveverne (månne det ej bör vara Svearna?) blifvit påtrugade en främmande religion (advecta religio); emedan de sjelfve: "nec cohibere parietibus deos, neque in ullam humani oris speciem assimulare," hvilket allt fullkomligt inträffar på Finnarne (jemför Otava 1 b. p. 146. och Sv. Litter. Tidn. 1817, p. 295). Att meningen icke kan vara, det Finnarne voro i saknad af ordentliga hus, finner man ännu tydligare deraf, att han redan tvenne gånger förut talat om deras hus, nemligen "et domos figunt" och "illaborare domibus." Vill man, oaktadt allt detta, påstå, att Tacitus, med orden non penates, ville utmärka det Finnarne icke ägde stadiga bostäder, så följer dock deraf icke, att härmed menas Lapparne; ty han har redan förut fällt samma omdömen äfven om andra den tidens nationer. Så säger han t.ex. i 31 Kap. om Catterne, att de icke ens ägde några hus: "nulli domus, aut ager, aut aliqua curas" och ungefär detsamma säger han i 46 Kap. om Sarmaterne: "in plaustro equoque viventes", eller som Pomponius i 2:dra Bok. om dem uttrycker sig: "pro sedibus plaustra habent," hvilket han i 3:dje Bok. närmare förklarar: "gens … non se urbibus tenet, et ne statis quidem sedibus, ut invitavere pabula, ut cædens et sequens hostis exigit, ita res opesque secum trahens semper castra habitat". Alla dessa uppgifter tyckas till det mesta vara hemtade från Strabo, hvilket faller mera för ögat, om man jemför Siebenkees's Latinska öfversättning deraf, der det heter i 7:de B. 1 K. § 3, om de Nord-Germaniska folken: "Commune omnium est, qui istis in locis degunt, facilis et expedita soli mutatio, ob tenuitatem victus, et quod neque colunt agros, nec guidquam reponunt. Sed in casis habitant in unum diem apparatis, cibus eis a pecore plurimus, ut et Nomadibus: quorum etiam imitatione rebus suis in currus impositis facile cum pecore suo abcunt quo visum fuerit"; hvilken beskrifning, med undantag af de omtalte vagnarne, vida mera tyckes passa på Lapparne, än den Tacitus här gör om Finnarne. Uti 2:dra K. 4 §. och 3:dje K. 17 §. upprepar han detta än vidare, då han talar om de Sarmatiska nomaderna, af hvilka Roxolanerne voro de nordligaste, han kände. (Månne namnet kan hafva någon gemenskap med finska ordet Ruotsalainen?) Ty sedan han först sagt: "quid autem sit ultra Germanos, et alios iis confines, sive ii sunt Bastarnæ, ut plerique putant, sive alii interiecti, sive Jazyges, sive Roxolani, sive alii in curribus domicilia habentes, non est facile dictu", säger han om dem sedermera: "Roxolani maxime septentrionales, qui campos inter Tanain et Borysthenem incolunt. Nam quantum est nobis cognitum regionis septentrionalis a Germania usque ad Caspium mare, id omne est campestre: an supra Roxolanos habitet aliquis, nescimus". Härpå beskrifver han deras nomadiska lif sålunda: "Tentoria Nomadum pilis coactis compacta, infixa sunt vehiculis, in quibus ii degunt: circum ea versantur pecora, quorum lacte, caseo et carnibus aluntur: sequuntur autem ipsi pascua, semper herbosa occupantes loca: hyeme in paludibus Mæotidi propinquis, aestate etiam in campis." Hvilket allt ännu i dag gäller om Tscheremisser, Tschuvasser, Morduiner, Votiäker, m.fl. af de, i det f.d. Asiatiska Sarmatien, kringströfvande Tschudiska eller Finska folkstammar, af hvilka de egentliga Finnarne, redan före sin beröring med Svenskarne, tyckas, såsom sjelfva hufvudstammen, hafva ägt ett mera ordnadt och organiseradt samhällslif, hvilket, sedermera, efter denna förening, ytterligare, ehuru på ett främmande språk, antagit alla kulturens och civilisationens förmåner.

[80] Så skall t.ex. den Egyptiske Historieskrifvaren Olympiodorus, som lefde i början af 5:te seklet, hafva berättat, enligt hvad den Constantinopolitanske Patriarken Photius omförmäler, det Vandalerne plägade öknämna Götherne för troll, förmodligen för det de tagit desses land i besittning; och i ett bref från Kalifen Balthasar i Bagdad, till Konung Christoffer, af år 1444, kallar den förre den sednare ännu för "Konung öfver trollen i norden." Brefvet börjar: "Baltasar Soldanus consanguineus Deorum, Babiloniæ Imperator &c. … auribus nostris intonuit, te fore magnum regem Trullorum", &c. Jemför J.F. Neikter, Dissert. de gente antiqua Troll, p. 65, och Geijer, Sv. R. Häfd. s. 410.

[81] Se hans Historia de Gentibus Septentrionalibus, Romæ 1555, in fol. p. 119. Det är i 3:dje Bokens 16:de och följande kapitel, som han än vidare fortsätter denna beskrifning.

[82] Se hans Gothorum Sveonumque Historia, Romæ 1553, in fol. p. 163.

[83] Se hans Schondia. Argentor. 1532. fol. p. XCV 1/2.

[84] Se hans Deploratio Lappianæ gentis. Coloniæ Agrip. 12:o, s. 254.

[85] Se t.ex. Loniceri edition, tryckt i Frankfurt vid Mayn 1576, fol. s. 84.

[86] Det säges väl att man icke kunde upptäcka upphofsmannen till detta skälmstycke; men Konungen lät "en Finde, som var viis oc forfaren i alle Trolldoms stycker", undergå torturen, (han var således misstänkt); och att detta ej var utan sina goda skäl, bevisas deraf: att då han sedan räddade sig, genom flykten, begaf han sig med Harald, Konungens son, hvilken han medtagit, till en höfding (förmodligen den, som ombetrott honom detta värf) hvilken gästfritt tog emot dem, och omsider yppade för den unge prinsen, att det just varit han som borttagit, d.v.s. låtit borttaga, maten.

[87] Väl troddes det att han var son till Ragnvald Rettilben (äfven en arg trollkarl, se Peringsk. s. 114) hvars mor var den beryktade Snöfrid, den gamle Finnen Svases dotter (s. 51, 153); men då han undergick torturen, för det han icke lät döpa sig, bekände han i sin dödsstund: "jag kan ingen döpelse få, ty jag är en ande, uti mennisko-lekamen, qvicknader igenom Finnarnas trollkonster; ty de som kallade sig min fader och moder, fingo inga barn tillsammans — och dermed dog Evind, och hade han varit den argaste Trollkarl i Norrige." (s. 160. Jemför Peringskölds upplaga af Sturleson. Stockh. 1597. s. 300.)

Angående åter den nyss omtalte Finnen Svase, eller Bergfinn som han äfven kallades, så berättar Sturleson, att han genom sin trollkonst gjorde Konung Harald Hårfager så kär i sin dotter Snöfrid, att han tog henne till sin gemål. Ty hon hade knappt räckt honom ett mjödkar — "och genast var som en brinnande eld skulle tändas i hela hans kropp, och ville han då straxt hafva samlag med henne. Men Svase sade, thet skulle inte ske, med mindre Konungen fäste sig henne till hustru, och finge henne efter lag." Hvilket ock Konungen gjorde; men fann vid dess död, (då ur hennes kropp sprungo ormar, och ödlor, grodor, paddor och allsköns elaka matkar) — sig jemmerligen bedragen, och att han varit gift med en trollpacka.

[88] Icke blott i Finland, utan äfven bland de vid Norska gränsen bosatte Finnar, lefver ännu minnet af denna slägt, kallad Kelta, (namnet skrifves annars vanligen Kelda) eller Keltainen. En Wermlands-Finne, benämnd af de Svenske Kelt-Anders, visade under 1657 års krig mot de Danske, mycken bravur och tapperhet. Ruinerna efter hans gård, belägen nordost från byn Lekvattnet på Fryksände vestra Finskog, kallas än i dag Keltais-tomta, liksom ett annat numera ödeställe, nära byn Ärn-sjön på Östmarks Finskog, benämnes efter någon annan af samma slägt Keltaisen autio.

[89] Denna Huld, som var Trollens drottning i norden, eller som hon i Sturlunga-sagan kallas, "trollkona mikil", ansågs vara moder till trollsystrarne Thorgerd och Yrpa, hvilka den Norska Jarlen Håkan, redan i 10:de århundradet bevisade en öfvernaturlig dyrkan; och hvarom finnes en egen Isländsk saga. Sagan om Huld omtalades, i början af trettonde århundradet, såsom allmänt bekant i Norrige, hvars allmoge ännu ej glömt Hulla eller Huldren, såsom drottning öfver troll, rå, och de underjordiske. Dessa kallas derföre efter henne, i det gamla språket, Huldufolk; äfvensom trollkonster benämndes Huldukonster (se Geijer, Svea R. Häfder, 1 D. s. 482). Mest är hon hos allmogen i Norrige bekant af den så kallades Huldres låt, hvarmed man betecknade förmenta sorgliga underjordiska toner, som man trodde sig höra ur bergen (Müllers Sagobibl. 1. 368). Vi förmoda att namnet Huld är ingenting mer och ingenting mindre än en förvridning af Finska ordet hullu (galen, öfvergifven); och att bemärkelsen af detta ord, möjligen deriverar sig från nämnde trollpacka, eller dess namn. Enligt Grimms Deutsche Sagen, s. 6-12, omtalas äfven i Tyskland "die Frau Holla", ehuru Müller tviflar om hon är densamma som den, hvilken förekommer i Ynglinga-sagan.

[90] Anmärkningsvärdt är att Tacitus i 45 Kap. säger om Sitonerna, ett Svenskt folk (någre anse honom med detta namn hafva utmärkt Sigtuna-boerne) "Femina dominantur", och tillägger: "in tantum non modo a libertate, sed etiam a servitute degenerant. Hic Sueviæ finis."

[91] Odin, som (enligt Edda Dæmis, 6) sjelf på möderne var af Jätteslägtet, hemtade icke blott sina råd af jätten Mimer, ibland Rimthussarne, utan friade till Rinda, enligt Saxo, på en Finsk spåmans råd; eller som det i den äldre Eddan heter, på utsago af en spåkunnig jättegvinna, den han uppsökt och med besvärjelser uppmanat. (Se här om: Vegtams quidja).

[92] Scheffer begår häruti ett stort misstag, då han, sid. 51 i sin Lapponia, säger att detta skett af Eriks fader Harald Hårfager, i hvars historie händelsen finnes anförd.

[93] Konungen gifte sig sedermera med denna Gunnild, och visade hon att hon ej var illa sänd i lära, då hon framdeles genom en Finkone tros hafva förgifvit Halfdan Svarte, under ett gästabud (s. 64) och sjelf, genom sin trolldom, förgjort Konung Håkan Adalsten Fostre. (sid. 87).

[94] Att detta namn, såsom det här skrifves, i likhet med många andra, hvilka man t.ex. finner uppgifna hos Saxo — icke är Finskt, inser hvar. Detta hindrar dock icke att det ju ej derföre ursprungligen kan hafva en finsk upprinnelse. Skulle det derföre vara oss tillåtit att gissa oss till det rätta namnet, i anledning af det sätt hvarmed Svenskar och Danskar vanligen barbarisera och råbråka finska ord och benämningar, och hvarpå man ännu i sednare tider t.ex. i Fernows Beskr. öfver Werml. p. 528, finner flerfaldiga bevis, så skulle vi vara böjde att tro, det man härmed torde kunna hafva menat Muttilainen, en gammal Finsk slägt, som ännu lefver och är ganska talrik.

[95] Se 3:dje Boken af hans skrift de Orbis situ, Frankfurt 1700, p. 348.

[96] Se hans Historia Naturalis, tryckt i Paris 1723, fol. T. 1. pag. 219.

[97] Med Riphaei montes, har man vanligtvis förstått de Uralska eller Scythiska bergen. Redan Strabo utsätter på sina kartor, ganska tydligt, de Uralska alperna under detta namn (jemför hans Tabula Sarmatiæ). Att annars Auktorernas tanke, häruti, liksom i mångt annat, varit delad, är oss icke obekant.

[98] Att denna felicitas är den samma, den Tacitus nog tvetydigt antyder, under namn af securitas, tyckes vara påtagligt; ty hvarföre skulle han annars säga "si credimus", om han ej ansett den för orimlig (föga trovärdig). Äfven Tacitus tyckes varit villrådig, huruvida han borde tro det eller icke, lemmar likväl saken i sitt värde, men tillägger straxt derpå, med afseende å hvad han vidare hört, att det vore nog fabelaktigt (cetera jam fabulosa).

[99] Vi veta väl att om intet ord torde de Lärde mera råkat i strid, än om bemärkelsen af Hyperborei (Nordboer), och hvad folk dermed menas. Vi tro att forntidens Författare sjelfve varit härom oense, och att de, under olika tider, härmed icke blott förstått olika nationer, utan då dessa flyttat, namnet flyttat med dem, och sålunda äfven kommit att beteckna vidt åtskilda länder. Hvarföre den läsare torde göra klokast, som af meningen något så när kan gissa sig till hvad auktor härmed menar. Ofta torde namnet äfven blifvit användt i dikter och myter, endast för de märkvärdiga begrepp man dervid fästade. De flesta komma dock öfverens, att med insulæ Hyperboreorum oftast utmärkes vår nord; och vi sälle oss af många anledningar till denna mening. Vill man härvid jemföra de lärdes tvister, så finnas de till betydlig mängd upptagne i Nettelbl. Schwed. Bibl. 1 St. s. 38 o. följ.

[100] "Apollinem præcipue colunt", torde kanske rättast böra öfversättas med att: "de helgade sig isynnerhet för skaldekonsten"; eller "hade sinne för poesi." Äfven Tacitus gör i 3:dje Kap, en omständlig berättelse om desse de gamles barder. Annars kunde det väl äfven betyda, att: "de bevisade solen sin dyrkan." Båda tolkningarna öfverensstämma med verkliga förhållandet.

[101] Se hans Bibliotheca Historica, Amsterdam 1746, fol. T. 1. pag. 158.

[102] Det bör derföre ock ej förefalla oss onaturligt, att vi hos dem finna namn på så många folk, länder, och kungar, här i norden, hvarom intet spår numera finnes öfrigt. Redan den Nordiska Historien sätter oss häruti i bryderi; och då våre gengör det, hvad skola ej då andra folkslags förorsaka? Det ligger i sjelfva sakens natur. Hvarje land flödade af krigiska nationer; af hvilka hvar och en djerf vikinge, som med några skepp drog i härtåg, eller i ledung efter byte, kallade sig kung (åtminstone kallades så i främmande land). Vi finna då snart, att ett och samma land kunde hafva flera sådana kämpar. Och ej nog dermed alla anförvandter af konungahuset (af hvilka de fleste just voro sådane vikingar) fingo denna titel, äfven om de ofta ej hade mer att säga, än att gästa vid konungens bord; och detta, emedan de kunde göra anspråk på thronföljden. På samma sätt gick det till med landet och folket. Från hvad ort och provins man drog ut, från det landet var man ock hemma. Man refererade sig ej till ett visst gemensamt land, och — ett sådant fanns ej; ty spliten hade ofta delat det. Af allt detta finner man, att då man hos Grekerne och Romarne finner omtalta så många Nordiska riken och folkslag, så bör man ej alltid söka dem placerade bredvid hvarandra, utan kanske oftare uti och inom hvarandra; och då skall man kanske göra sig mera gagn af de underrättelser de lemnat, än man hittills gjort.

[103] Vi veta väl att någre — deribland Fant, sid. 13 — vilja lämpa den beskrifning Tacitus här gör om Æstyi, på de nuvarande Preussarne, eller rättare deras förfäder. Besynnerligt men af hvad orsak, eller på hvad grund, veta vi icke. Kanske derföre att Tacitus säger om deras språk: "linguæ Brittaniæ proprior" (quam scil. Sveviæ)? Detta bevisar ingenting annat än att Tacitus ej kände deras språk. Eller kände han det kanske bättre än vi. Ty äfven sednare tiders Författare hafva påstått att språket i en viss del af Provinsen Wallis, äfvensom den gamla Gælskan, i Irland och norra Skottland, skall vara beslägtadt med Finska tungomålen; hvilket kanske skulle kunna förklaras derigenom, att en del af de Skandinavier (eller som de af infödingarne benämndes, Gáler, d.v.s. främlingar) som vid början af 9:de seklet inkräktade landet, kallades Fion-Gál, hvilket man vanligtvis öfversatt med "hvita Galer", men måhända rättare bordt heta: "Finn-Gáler", emedan de troligtvis varit Finnar, efter hvilka ock landet sedermera blifvit kalladt Fingallia. Den namnkunniga Fingals — grottan, på Skottska ön Staffa, skulle möjligen på sådant sätt kunna få en bemärkelse af Finn- eller Troll-grottan, i likhet med våra trollhålor, — Kanske var det i anledning häraf, som Porthan fick det infallet att bevisa det äfven Finska språket bar burskap från England (Dissert. de superst. Vet. Fenn. p. 62); men vi veta hvarvid han stannat (se Sv. Litt. Tidn. 1817, s. 388). Att åter Tacitus sagt det Estherne bodde vid Veixeln, der nu Preussarne hafva sina hemvist, bevisar lika litet. Ty när man betänker huru t.ex. Göter, från Donau och Svarta hafvet, bosatt sig vid Mälarns stränder och på Maroccos kuster, samt huru så många andra nationer, vid de allmänna folkvandringarne, flyttat sina gamla bopålar, och flyktat från hus och hem, för att i andra länder söka sig nya; så bör man icke undra om äfven Estherne, på en tid af närmare 2,000 år, kommit att från grannskapet af Weixeln draga sig till floderna Düna, Puddes och Luga. Att de förr verkligen innehaft det nuvarande Preussen, kan ledas i bevis med flera skäl. Så heter det t.ex. i Chr. Kelchens Liffländska Historia (tryckt i Rudolfstadt 1695. 4:o, s. 12): "Ein theil des alten Swewier landes wurden eigentlich Esthen genant, welche Preussen bewohnten, und den Bernstein zu samlen beflissen waren; Doch aber ware dise Esthen dem Ursprung nach keine Swewier, ob sie zum alten Swewier lande gehöreten, sintemahlen sie auch mit den Teutschen einerley Sprache gehabt, sondern mer allein in Sitten und Kleidung über eingekommen seyn. Nach dem aber die Wenden und Herulier, wie aus dem Ptolomæo bekant, an diesen Ohrten meister gespielet, haben die Esthen Preussen verlassen, und ist endlich der theil Lieflandes, so noch heutiges tages nach ihnen Estonia, Esthland, genand wird, ihr letzter Sitz worden." Ja Plinius visste ju redan att det beboddes af Finska stammar, då han säger att Finland, enligt berättelse, sträckte sig till Veixeln: "nec minor opinione (qvam scil. Svevia) est Fennigia (alii: Eningia) quidam hanc habitari ad Vistulam usque fluvium… tradunt." (Hist. Nat. Lib. I v. c. 13); och Egyptiern Claudius Ptolemmæus (som lefde ungefär 130 år eft. Chr.) säger i 3:dje Boken uttryckligen: "para men t' bistoulan potamon, 'ypo tous ouenedas guthones; eita phinnoi." Detta lärer bäst sålunda låta förklara sig, att på högra sidan om Veixeln, allt in åt Ryssland, beboddes landet af Finska och Sarmatiska, (se dermera äfven af Slaviska) folkstammar; men på venstra, åt floderna Rhen och Elbe, af Götiska och Vandaliska (jemför Strabo, s. 330).

Af de Finska folken omtalar redan Tacitus Finnar och Esther, Plinius nämner ännu några andre, som t.ex. Livoni, och Ingaevones, m.fl., och lärer Tacitus, med "nationes Fennorum", hafva afseende på alla dessa stammar; af hvilka de som lågo ikring den Finska viken, ofta hemsöktes och beskattades af de Svenska Vikingarne, som då sade sig segla austurvegie, d.v.s. längs med de östra kusterna, i motsats mot nordan väg, då de kursade norden om till Biarmaland och till stränderna af Hvita hafvet.

Då vi nyligen varit i tillfälle att se en annan Författares tanke öfver samma ämne, begagna vi tillfället att här anföra hans mening, hvilken är hemtad från Versuche über die Alterthümer Livlands und seiner Völker, von Johann Ludv. Börger. Pastor zu Ermes in Livland. (Se: Versuche in der Livländischen Geschichtskunde, von Friedr. K. Gadebusch, Riga 1779. 1 B. 5 St. p. 7.) Han säger: "Die alten Einwohner Livlands zu welchem man in vorigen Zeiten, nämlich zu den Zeiten der Herrenmeister auch Kurland und Semgallen rechnete, theileten sich überhaupt in zwo Nationen, die in Absicht der Sprache und Kleidung sehr unterschieden waren, an derer Sitten nicht zu gedenken. Beide, ob sie gleich sehr ausgebreitete Völker waren, hatten keinen allgemeinen Namen, zum wenigsten ist er nicht bekannt geworden. Um sie nun genau zu unterscheiden, will ich das eine Tschuden benennen, einen Namen, den die russischen Schriftsteller den Esthen geben, das andere aber mit den polnischen Schriftstellern Gethen. Die Tschudische Nation hatte von diesem grossen Strich Landes den grössten Theil ein, und theilete sich in drey Völker, nämlich in Esthen, Liewen und Kuren."

[104] Vi kunna här icke underlåta att med förundran anmärka den påtagliga likhet som äger rum emellan hvad Tacitus i denna mening säger om Estherne, och hvad som i följande Kap. blifver sagdt om Finnarne. Ty då det om desse heter (i anledning af deras trollkonst) "suas alienasque fortunas spe metuque versare", så heter det om de förre (med andra ord): "insigne superstitionis" (d.v.s. superstitiosi sunt). Och då det på förra stället heter: "non arma, non penatess" heter det på sednare stället: "id pro armis omnique tutela." Då det om Finnarne heter: "securi adversus deos, securi adversus hominess" så heter det om Estherne: "securi inter hostes"; och då det säges om Finnarne: "sola in sagittis spes, quas, inopia ferri, ossibus asperant"; säges det om Estherne: "rarus ferri, frequens fustium usus." Om vi nu således visat att Tacitus ägt kunskap om Esthernes vidskepelser, och att beskrifningen om Estherne på sätt och vis är synonym med beskrifningen om Finnarna, liksom det ena folket, till språk och seder är beslägtadt med det andra; så är ju all anledning att förmoda, det Tacitus med orden securi &c. haft afseende på Finnarnes trollkonster.

Annars veta vi ganska väl att denna hans mening om Estherne blifvit af alla andra annorlunda tolkad, enär man mera fästat sig vid orden än saken. Vi hafva derföre äfven vågat fatta denna mening från en annan synpunkt, än den vanliga; och då vi i allt söka sanning och sammanhang, tro vi, när vi funnit detta, oss hafva hunnit målet af vår önskan. Vi tro oss derföre, äfven här, böra först upptaga, och om möjligt vederlägga, våra föregångares tolkning, innan vi härutinnan våga framställa våra egna åsigter. I spetsen för alla de andre, vela vi framdraga en gammal Tysk öfversättning af Jacob Micyllus, tryckt i Frankfurt 1511, der det sid. 1320, heter: "Diese (Esthen) pflegen auch die Mutter der götter zu ehren, und zu einer Zierde oder herrlichkeit ihres Gottsdienst pflegen sie der wilden Schwein Bildungen oder gestalt umbher zu tragen, Dasselbig haben sie für ihre waffen und ihrer aller Schutz und Schirm,[F] pflegen auch dadurch under den Feinden beschirmet und vertädigt zu werden." Såledesn har "matrem deum venerantur", blifvit öfversatt, med "de dyrkade Gudarnas moder." Derför ser man äfven, i många editioner, det vara skrifvit deûm; hvilken diktion nästan blott förekommer hos Poeterna, och utan att vi kunna påminna oss huruvida Tacitus någonsin tillförene betjent sig deraf, Ernesti edition, hvilken vi alltid vilja sätta i första rummet, förkastar väl denna läsart, i anseende till accenten, utan att dock derföre kunna införa någon bättre. Vi tro att om Tacitus med Deum menat Deorum, så måste han nödvändigt härunder tänkt sig antingen Esthiska eller Romerska gudar. Det förra kunde han platt icke hafva menat, emedan han hvarken, förr eller sednare, omtalar några sådana; och hos hvarje läsare hade naturligtvis den billiga frågan uppstått: "hvilka Gudars mor?" Han hade då icke blott behöft nämna dessa Gudars namn, utan äfven deras Moders, emedan de voro för Romarne okända.[G] Äfven så litet hade han härmed kunnat mena de Romerska Gudarnas moder, Cybele; ty då skulle han i det följande icke hafva kallat detta hennes dyrkande: "insigne superstitionis"; utan: insigne religionis, eller numinis, som han gör i 43 Kap. der han talar om Castor och Pollux's dyrkan hos Naharvalerna (jemf. Plin. II L. c. 37). Man har dessutom svårt att antaga det Estherne kände Romarnes Mater, dess mindre dyrkade henne; och det så mycket mer som ingen annan Romersk Författare nämner ett ord derom, hvilket man ingalunda försummat, om så skulle varit — helst man känner huru flitigt deras Historieskrifvare begagnade hvarandras underrättelser.[H] Vi tro derföre att om ordet Mater nödvändigt skall bibehållas, meningen är: matrem (tanquam, vel ut) deum venerantur (de vördade sin moder [I] liksom en Gud). Ungefär samma talesätt förekommer om Anglerne m.fl. i 40 Kap. "terram matrem colunt" (de dyrkade jorden som sin, d.v.s. såsom allas, moder). Men månne ej detta kan vara ett skriffel, i stället för: martem deum venerantur (de värderade krigiska förtjenster)? Vi äro nästan snarare fallne för att tro detta. Ty jemnförer man hvad Cassiodorus (och redan före honom Virgilius) berättat om deras grannar Götherna: "Martem Gothi semper asperrima placavere cultura" (se Jornandes de Reb. Getic. införde i den förres Op. Omnia, Genuae 1637, pag. 710) och hvad Tacitus sjelf i 9:de kap. säger om Germanerna: "Herculem ac Martem placant", med det Pomponius säger öfverhufvud om alla dessa Nordiska folkslag: "Mars omnium Deus", så tro vi oss ej sakna stöd för denna gissning. Skulle orden formas aprorum gestant, betyda "de buro bilder af vild svin" som en ceremoni vid sin gudstjenst, så skulle det sedan bordt heta eas (scil. formas), och icke id, som nu refererar sig till insigne superstitionis, eller till sjelfva detta bärande. Ty det var väl icke ceremonien eller det yttre kännetecknet på deras religion, som gaf dem detta hägn emot fiender; utan det hade väl bordt vara sjelfva dessa svina-beläten som, ehuru väl nyttjade vid ceremonierne, likväl i det fallet varit att anses af en inre och högre betydelse, såsom Gudinnans attributer och tecken af dess gudom. Det kan annars icke nekas, att det måste förefalla en hvar litet besynnerligt, att höra omtalas en Gudinna som afbildas och dyrkas under form af ett svin; och att dessa bilder gällde mera än vapen. Således är äfven denna förklaring, så haltande och orimlig den i sig sjelf är, tvifvel underkastad och föga tillfredsställande. Vi tro derföre att dessa ord böra öfversättas sålunda: "som ett tecken på deras vidskepelse" (d.v.s. med andra ord: som ett bevis på deras trollkonst) "bära de (eller tagade sig) skapnad af vildsvin, (d.v.s. så kunna de taga sig gester och åthäfvor af dessa djur) — id pro armis omnique tutela." Detta (deras vilda utseende, och hvaraf det är en följd — deras förmåga att trolla) gagnar dem i stället för vapen och allt slags försvar.[J] Detta är ju så naturenligt, att vi ej annat kunna än anmärka, att hvad Tacitus här säger om Estherne, nemligen: "formas aprorum gestant", det samma säger han i nästa Kap. om Hellusierna och Oxonierna, hvilka folkslag han uppräknar i ett sällskap med Finnarne: "corpora atque artus ferarum gerere." Det är ju precist samma sak-uttryck, med andra ord.[K] Härigenom slipper man först och främst att öfversätta insigne superstitionis med gudstjenst; utan bibehåller såväl ordet insigne som superstitio här, samma sin ursprungliga betydelse som i 43 Kap., och undviker man derjemte att tro det Tacitus nyttjat ordet forma (hvars egentliga bemärkelse är det yttre utseendet, formen, skepnaden) i stället för bild, hvilket hade varit mindre nödigt, då så många andra, dertill mera lämpliga, ord varit att tillgå, t.ex. simulacrum, imago, effigies, statua, signum, m.fl.

Att det sedermera står: "securum deæ cultorem", anse vi, ej utan skäl, vara en korrumperad text; och att ordet deæ på detta ställe tillkommit, derigenom att det i något manuskript varit skrifvet i margen; såsom en förklaring (ehuru högst felaktig) öfver ordet cultorem, men sedermera, genom afskrifvares okunnighet, blifvit inryckt i sjelfva texten. Vi instämme derföre fullkomligt med Ernesti, som redan i början af detta Kapitel säger: "vulgatum quidem vitiosum est."

[105] Man kunde med afseende å den vilda extas, hvaruti de Finska Hexmästarne härvid försätta sig, lämpa på dem dessa Virgilii verser:

    … Subito non vultus, non
               color unus,
    Non comtæ mansere comae; sed
               pectus anhelum,
    Et rabie fera corda tument….

(Æneid. IV L., v. 47-49).

[106] Dock, det är ej blott Finnar, Esther och Lappar, som vunnit detta vidtfräjdade namn af trollkarlar; äfven andra Finska folkstammar hafva häruti, med dem, delat samma ära. Så t.ex. säger Adamus Bremensis, som lefde vid pass år 1077, om de gamla Kurländningarne, äfven ett Finskt folk: "Gens crudelissima, propter nimium idololatriæ cultum fugitur ab omnibus; divinis, auguribus atque necromanticis omnes domus sunt plenae. A toto orbe ibi responsa petuntur, maxime ab Hispanis et Græcis." (De situ Daniæ. Helmstad 1670, 4:o, p. 146).

[107] Detta tyckes, (i förbigående sagdt), vara en komplimang åt Svenskarne. Vi böra ej glömma att Författaren var Svensk.

[108] Ungefär samma tid, eller vid pass 700 år eft. Chr.f. anser Torfæus Halfdan Östenson lefvat, hvars Saga (Se Björners Nordiska Kämpadater) innehåller flera sådana prof af Finnarnes trolldoms-förmåga i krig. Isynnerhet det 21:sta Kap. der det talas om Floke och Fale den Finske.

[109] Han säger: "absurdissimum hoc est commentum."

[110] Vi tillstå uppriktigt, att vi icke känna det ställe hvarpå Schefferus här egentligen syftar, emedan han icke citerat någon Auktor; men vi förmode att han kanske läst Phil. Arlanibæi Arma Svecica &c. tryckt i Frankfurt 1631, der det s. 76 säges, att Konungen, till företagande af en vinter-kampanj, förskrifvit en hop Lapp-muddar och pelsar, för arméns räkning; hvilka ankommit (förmodl. till Stockholm) förmedelst trenne Lappska cohortes (som han kallar det) hvarmed torde böra förstås partier, transporter, expeditioner; och hvarefter dessas växt och utseende, m.m., närmare beskrifves, utan att det på något sätt nämnes, det desse varit vid militären, mycket mindre afgjort segern.

[111] Utom de egentliga Finnarne, voro de Esthiska och en del af de Lifländska Regementerne, på sätt och vis, äfven att räknas till denna nation. Huru stor del af Svenska armén bestod af Finnar känna vi icke. Arlanibæus, som uppger hufvudstyrkan, säger blott sid. 72 & 73: "Scloppetariorum equitum ex Svecia et Finlandia, quanquam eorum plures numerati fuerunt — 36 turmæ (numeratis in singulas turmas centum equitibus) facit 3,600. Decem Sveciæ et Finlandicæ legiones, quarum singulæ constant duodecim signis: decem igitur constant 12,000 milites."

[112] Se Dissert. de Præcip. causs. defectuum Historiæ Fennicæ. Præs. Joh. Bilmark; Resp. Gabr. Haberfelt, Aboae 1766 p. 14.

[113] Att detta mod, af den sämre och okunnigare hopen, blifvit förklaradt såsom tillkommet genom trolldomskonst, är nog troligt; äfvensom att de vidskeplige Katolikerne trodde måhända, och utspridde, sådant, för att derigenom undskylla sitt nederlag; hvilket äfven O. Fryxell, i sina Historiska berättelser, 6:te Del. s. 23, antyder, ehuru han naturligtvis äfven vill lämpa det på Svenskarne — då han säger att: … "Svenska Konungen hade i sin här många Lappar, Trollkarlar och vidunderliga varelser, hvilkas blotta åsyn kunde jaga den tappraste soldat på flykten." Detta upprepar han sid. 403, då han uppger att Bayrarne och Schwabarne, kallade dem för "Kättare, Lappar och förhexade Finnar"; och att deras Konung, "sjelf förtrollad, segrade genom ett af mörksens Furste förtrolladt svärd"; hvarföre de ock i sina böner anropat "det Gud täcktes bevara dem för deras arf-fiende, den Svenske djefvulen."

[114] Den store Konungen hyllade alltid mycket Finnarne, och satte, vid många tillfällen, till dem ett större förtroende än till andra. Ja han förebrådde sig ofta sjelf, att genom sin oförsigtighet mången gång onödigtvis hafva uppoffrat dessa hjeltar. Också var det ej underligt, om han älskade dem, ty Finnar var det som, vid Demmin, räddade honom från Neapolitanarnes klor, och en Finne var det som, vid Kerkholm, frälsade hans far undan Polackarnes sablar. De voro således icke ovärdige Monarkens kärlek; och öfvergången vid Lech, drabbningen vid Neuburg am Wald, affären vid Regensburg, bataljen vid Breitenfeld, eröfringen af Würtzburg, träffningen vid Freystädtlein, stormningen på Alte Veste, och sjelfva slaget vid Lützen, jemte flera andra ställen, bära härom de ojäfaktigaste bevis. Äfven af de Finske Härförarne utmärkte sig många under detta krig, såsom t.ex. Åke Tott, Klas och Herman Fleming, Evert och Gustaf Horn, Axel Lilje, Torsten Stålhandske, Klas Hastfer, Erik Slang, m.fl., hvilka förevigat sitt minne i häfderne. Tysklands Författare utbasunade vidt och bredt de Finska truppernes beröm, och förvara ännu på många ställen minnen af deras bragder. Då Svenska Historien om icke förnekar — dock likväl förtiger detta, kan det icke skada att veta hvad andra nationer härom tänkt och skrifvit. Man kan i detta fall jemnföra åtskilliga tal öfver Gustaf Adolf, t.ex. Aug. Bucher I Oratio Gratual., pag. 118 m.fl. st. Mich. Wirdungi Orat. p. 155, m.fl. st. P. Winsuni Orat. p. 258, m.fl. st. Laudatio Funebris, Auctore anonymo, p. 378, m.fl. st. Dan. Heinsii Panegyr. F. 22, o. fl. st.; alla tryckta i Leyden 1637, 12:o. Vi vela blott anföra det sist citerade stället, som lyder: "Stabant Finni Tui, ut exili corpore, ita valido, compacto, inconcusso, vi atque animo, qui mille passus supra corpus emineret, reverentia unius ac honesta paupertate invicti. Qui ut mortem metuant, aut hostis caussa loco abeant, non magis expectandum, quam ut elementa rerum viribus humanis cedant. Animæ ingentes, inconcussæ atque immotæ, quæ cum libertate vestra ac victoria ex hoste pariter ac vota terminatis; Vos ego, tanguam immortalitatis nostræ formas ac effigies, complector." Härom kan vidare jemnföras Histoire de Gustave-Adolphe, Roi de Suède, par M. Legrimoard, à Neuchatel 1789. III Partie, 8:o; Histoire de Gustave-Adolphe, R. Suèd., par M.D.M. Amsterdam 1764, T. IV 8:o. Geschichte Gustav Adolfs Königs von Sweden, Breslau 1774, II B. 8:o. Trettiåra-kriget af Fr. v. Schiller, m.fl. andra skrifter i detta ämne.