Alla stam-ord i Finskan äro vanligen en- eller två-stafviga, hvilket bevisar att sjelfva språket i sig sjelft, eller till sin upprinnelse, icke är långordigt, ehuru det kan blifva det genom en sammanställning af flere med hvarannan sammanfogade begrepp. Så t.ex. om man tager stam-ordet Verbum Activum (svarande emot Hebræernas Kal eller Pahál) seisoon (jag står), hvars Passivum, eller rättare Impersonale (svarande mot Hebræernes Pahel eller Pahél) är seisotaan, kontraheradt seistaan, (man står), och Reciprocum, eller ett slags Medium (Hebr. Hithpahhél?) seisoin (jag står för mig sjelf), jemte ett annat Reciprocum eller Intransitivum seisoiten,[B] samt Neutrum seisoun (det står, eller blir ståndande),[C] så bildas deraf följande Verb-formationer; nemligen: Verb. Frequentativo-Diminutivum seisoelen (jag står då och då, d.v.s. jag står ofta, men litet i sender) med dess Passivum eller Impersonale seisoellaan (man står då och då etc.), och dess Reciprocum totale seisoelein (jag står då och då, liksom för mig sjelf), samt Reciprocum partiale seisoeleiten; Af föregående Diminutivum bildas nu ett nytt Verb. Diminutivum Frequentativum, seisoskelen (jag står, liksom än på en fot, än på en annan; eller ock: vänd, än åt ett håll, än åt ett annat) med dess Impersonale, seisoskellaan (man står etc.) och Reciprocum totale seisoskelein (jag står sjelf, d.v.s. utan att någon håller i mig eller stöder mig — än på ett sätt, än på ett annat) jemte Recipr. partiale seisoskeleiten. Af detta Frequentativum formeras nu ytterligare ett nytt Diminutivum, som sålunda blir ett Verb. Diminutivo-Frequentativo-Diminutivum, seisoskentelen (jag står, och liksom vacklar, eller balancerar) med dess Impersonale, seisoskennellaan (man står etc.) och Reciprocum totale seisoskentelein (jag står för mig sjelf, d.v.s. på egen hand, och liksom contre-balancerar) jemte Recipr. partiale seisoskenteleiten. Af sjelfva stam-ordet bildas nu vidare ett Verb. Factivum, Permissivum, eller som Renvall kallat det Effectivum (svarande emot Hebræernes Hiphhél eller Hiphhil) seisotan (jag låter, neml. genom andra, stå), med dess Impersonale (Hebræernes Hophhál eller Hyphhál) seisotetaan (man låter stå), jemte Reciprocum totale seisottain (jag låter mig sjelf stå) och Reciprocum partiale seisottaiten; hvaraf nu åter bildas ett nytt Verb. Factivo-Freqventativum, (Hebr. Pihhél eller Pahhél?) seisottelen (jag låter ofta, eller då och då, stå; nemligen en liten stund för hvarje gång), med dess Impersonale, (Hebr. Pyhhál eller Pohhál?) seisotellaan (man låter ofta stå etc.), och Reciprocum totale, seisottelein (jag låter mig sjelf ofta stå) med Recipr. partiale seisotteleiten. Häraf bildas nu ytterligare en ny form, den vi vilja kalla Verb. Factitivum, seisottautan (jag låter, neml. genom andra, ställa så till att det står), med dess Impersonale seisottautetaan (man låter etc.), och Reciprocum totale seisottauttain (jag låter ställa så till att jag står) jemte Recipr. partiale seisottautaiten; hvaraf åter bildas ett Verb. Factitivo- Frequentativum eller Diminutivum (Hebr. Pihpehél?) seisottauttelen (jag låter, genom andra, ofta ställa så till att det står), med dess Impersonale (Hebr. Pohpahál?) seisottautellaan (man låter etc.), och Reciprocum totale, seisottauttelein (jag låter, genom andra, ofta ställa så till, så jag kommer att stå) jemte Recipr. partiale, seisottautteleiten. Vidare bildas, af sjelfva stamordet, ett Verb. Inchoativum, (Hebr. Pohél?) seisahtan (jag börjar att stå, d.v.s. jag stannar) med dess Impersonale (Hebr. Pohál?) seisahtetaan (man stannar) och Reciprocum totale (Hebr. Hithpohél?) seisahtain (jag stannar för mig sjelf), jemte Recipr. partiale seisahtaiten; hvaraf sedan formeras ett Verb. Inchoativo-Diminutivum (Hebr. Pihlél?) seisahtelen (jag stannar litet), med dess Impersonale (Hebr. Pyhlál?) seisahtellaan (man stannar litet) och Reciprocum totale (Hebr. Hithpahlél?) seisahtelein (jag stannar litet för mig sjelf), samt Recipr. partiale seisahteleiten. Dessutom bildar sig af stamordet ett särskildt Verb. Neutrum-Inchoativum (Hebr. Niphhál?) seisahtun, kontrah. seisaun (det börjar stå eller stanna, liksom af sig sjelf), hvilket egentligen nyttjas om döda ting — äfven om lefvande, då de handla medvetslöst, eller utan afsigt: jemte sitt Diminutivum neutrale seisaunnun (det börjar småningom af sig sjelf att stanna). Af det förra formeras åter ett Verb Neutro-Inchoativo- Factivum seisautan (jag gör att det börjar stanna, liksom af sig sjelf), med dess Impersonale seisautetaan (man gör etc.), Reciprocum totale seisauttain (jag gör att jag sjelf börjar stanna), Recipr. partiale seisauttaiten, och Neutrum seisautun (det gör så det börjar af sig sjelf stanna). Häraf uppkommer nu ett nytt Verb. Neutro-Inchoativo Factivo-Freqventativum (Hebr. Pilpél?) seisauttelen (jag gör att det småningom börjar af sig sjelf stanna), med dess Impersonale (Hebr. Pylpál?) seisautellaan (man gör etc.) och Reciprocum totale (Hebr. Hithpalpál?) seisauttelein (jag gör så att jag sjelf småningom börjar stanna), med Recipr. partiale seisautteleiten. Af det förra Verb Neutr. Inch. Factivum "seisautan," bildas nu en ny form, nemligen ett Verb. Neutr. Inch. Factitivum (Hebr. Pehohél?) seisauttautan (jag låter så göra, d.v.s. jag ställer så till att det börjar stanna), med dess Impersonale seisauttautetaan (man ställer så till etc.) och Reciprocum totale seisautauttain (jag ställer så till så jag sjelf börjar stanna), med dess Recipr. partiale seisauttautaiten. Af sistnämnde ord bildas än ytterterligare ett nytt Freqventativum eller Diminutivum, eller rättast Freqventativum-Diminutivum, som sålunda blir ett Verb Neutro-Inchoativo-Factitivo-Freqventativum seisauttauttelen (jag ställer så till att det småningom börjar stanna) med dess Impersonale seisauttautellaan (man ställer så till etc.) och Reciprocum totale seisauttauttelein (jag ställer så till att jag sjelf småningom börjar stanna), med Reciprocum partiale seisauttautteleiten. Då man nu, af sistnämnde ord, tar i Infinitivus Passivum, Participium negationis seisauttauttettelematak (den som icke kan förmås att småningom börja stanna) och häraf vidare dess deras deriverade Substantivum seisauttauttettelemattomuus (oförmågan att kunna verka, så det småningom börjar stanna) hvilket i Ablativus Interioris, för medelst en stasvelse-fördubbling (Epenthesis) i syllaba penultima, har seisauttauttettelemattomuutehesta, hvartill då man lägger pronominal-suffixen för Nominat. Pluralis me (vi) och dertill syllaba enclitica pa, eller fördubblad pahan, (som, vid slutet af ett ord, betyder jo men, ja just), så uppstår sålunda ett 17 stafvigt ord, sei-sa-ut-ta-ut-tet-te-le-mat-to-muu-te-hes-tam-me-pa- han (ja just af vår oförmåga att icke kunna ställa så till så det småningom börjar stanna) hvartill man ytterligare, om man så vill, kan tillskarfva suffixen kaan, fördubblad kahan, (ock). Häraf må man nu icke förledas att tro, det ej även finskan, såväl som andra språk, kan uttrycka samma mening med flere särskilta ord (hvilket sätt, numera, blifvit det allmänna bruket); men hon kan, hvad intet annat språk kan, uttrycka en hel mening, och det ganska vackert, genom manövreringen med ett enda ord. Då man nu, med ett instucket h, åtskiljer vokalerna a u, i alla ofvannämnde ord, der de finnas förenade, så uppkommer der igenom, till de 59 nyssnämnde, följande 26 nya Verbformationer, nemligen: seisottahutan, setsottahutetaan, seisottahuttain, seisottahuttaiten, seisottahuttelen, seisottahutellaan, seisottahuttelein, seisottahutteleiten, seisahun, seisahutan, seisahutetaan, seisuhuttain, seisahuttaiten, seisahutan, seisahuttelen, seisahutellaan, seisahuttelein, seisahutteleiten, seisahuttautan, seisahuttautetaan, seisahuttauttain, seisahuttautaiten, seisahuttauttelen, seisahuttautellaan, seisahuttauttelein, seisahuttautteleiten; hvika hvar och en till betydelsen är lika med sin motsvarande bland de föregående, endast med den skillnad, att de sednare genom detta tillagda h utmärka en större emfasis, en starkare expression, hvarigenom de (i likhet med Hebr. Pehalhál och Pohalhál?) liksom ge tillkänna att man användt en starkare kraft, för att frambringa den åsyftade effekten, och att således äfven verkan deras (neml. sjelfva stannandet) inträffat hastigare än annars. På sådant sätt uppstår nu af ordet seison, 85 särskilta Konjugations-former eller Verb-formationer, oberäknadt 12 stycken Karelska Reciproca flexions-former, hvilka sluta sig på mme, och tyckas till begreppet vara en sammansättning af sjelfva Verbum och Accusativus totalis ihtemme, eller Accusativus partialis ihtiämme, Pluralis numeri-, Pronominis Reciproci ite, ihe (jag sjelf) t.ex. minä seisotimme, i stället för minä seisotin ihtiämme, v. ihtemme, eller, som det ursprungligen troligtvis hetat: myö seisotiin ihtiämme. (Om dessa slags idiotismer, jemf. Otava 2 D. sid. 256-260). Dessa 12 Verb-former, som kunna anses såsom Archaismer i språket, och hvilka genom ett emellan vokalerna a och u instucket h, uppgå till 19, äro följande, nemligen: seisoomme, seisoelemme, seisotamme, seisottelemme, seisottautamme, seisottauttelemme, seisahtamme, seisahtelemme, seisautamme, seisauttelemme, seisauttautamme och seisauttauttelemme, af hvilka genom ett tillägg af h ytterligare bildas följande 7 Verber: seisohomme, seisottahutamme, seisottahuttelemme, seisahutamme, seisahuttelemme, seisahuttautamme, och seisahuttauttelemme. Sålunda bildas af ett stamord 104 olika Verb-formationer, hvilka alla hafva hvar sin egen fina bemärkelse; men af hvilka många, helst i poesi, nyttjas, ömsom, promiscue för hvarandra, för att göra begreppet mera lekande och obestämdt, (diskret, och diskursift). I alla dessa ord, såväl som i de många deraf bildade Nomina och Adverbia, äfvensom i deras flere tusende olika flexioner, kan, till följd af språkets analogi, icke förekomma någon af de veka vokalerna ä, ö, och y. Kanske börjar man nu, att, åtminstone i ett fall, inse naturen och rikhaltigheten — äfvensom den gamla, högt drifna, kulturen, af Finska språket, och anser icke mera otroligt, om vi försäkra att t.ex. af det ena ordet yksi (en) finnes, (oberäknadt alla de deraf sammansatta ord), 663 särskilt deraf deriverade enkla ord, nemligen 94 Adverber, 141 Adjektifver, 323 Substantifver, och 105 Verber, hvilka, sistnämnde, hvar på sitt olika sätt uttrycka, och förklara, särskilta nuancer af begreppet: att af flere göra ett (förenkla, förena), eller: att af ett göra flera (fördela); och hvilka ords särskilta flexioner utgöra en sammanräknad summa af något öfver 41,400 olika ordböjningar, i hvilka icke få finnas en enda af de hårda vokalerna a, o, u. Om man nu härtill ytterligare lägger den i Nomina, genom tillägg af pronominal-suffixen, uppkomna dubbla flexions-formen, hvarigenom, af hvarje Kasus, uppstå sex nya former, så uppgår total-beloppet af de, utaf detta stamord härledda, olika ordböjningarne, (och följaktligen äfven de, i anledning deraf, skiljaktiga begrepp-nuancerna) till ett antal af 165,724 olika fall — i sanning en rätt fruktsam ord-afvel; enär, i många språk, antalet af de särskilta orden, knappt torde uppstiga till denna summa; och då hafva vi ändock icke beräknat de många hithörande, Karelska Verb-formerna, jemte deras derivata. Man skulle häraf kanske tro att detta språk vore svårt, ja nästan omöjligt att lära. Tvertom, det är ganska lätt! Man behöfver endast känna ett paradigma för Verberna, och ett schema för Nomina, för att derefter konjugera och deklinera alla möjliga ord. Vi känna i detta fall intet tungomål, som är så reguliert som Finskan, och hvarest finnas så högst få anomaliteter, som der. Hvilket språk vill man väl nu jemnföra med Finnarnas, såväl i rikhaltighet till sina källor, som i dess tillgångar på nya? Ja sjelfva Arabiskan, ansedd som det rikaste af de Österländska språken, är ju häremot ett intet, och då man talar om Tyska och Grekiska språkens böjlighet för utbildande af nya begrepp, så har man ännu icke tagit någon kännedom om Finskan.

Såsom ett tredje bevis på Finska Språkets ålder, är just den omständighet, att det äger nästan inga, åtminstone högst få, så kallade sammansatta ord, med undantag af dem som i sednare tider blifvit bildade; hvilket bevisar att konsten att sammanslå begrepp, med sammansatta ord, icke varit af dem känd eller öfvad. Liksom Chinesarn, än i dag, har ett särskilt enkelt tecken (en egen bokstaf) för hvart ord i sitt språk, så har Finnen ett särskilt enkelt ord för hvart — äfven sammansatt begrepp; och detta må förklara orsaken hvarföre i Finskan finnas så många stam-ord, och hvarföre detta språk således äfven sjelf måste vara ett stamspråk, för många andra; och icke ett tungomål, här stammande af flere. Några, deribland Rudbeck, hafva väl, med hänsigt till några gamla plägseder, velat bevisa, det Finnarne ursprungligen härstamma af de 2:ne Israëlitiska Slägter, hvilka, under Konung Hoseæ tid, då de af Salmanassar bortfördes i den såkallade Assyriska fångenskapen, skilde sig från de öfriga af sin stam, och (enligt Esræ IV:de Bok, 13 Kap. Vers. 40-46) vandrade öfver Euphrat, sträckande sitt tåg upp emot norden; andra åter, (deribland Idman) hafva med anledning af den ovanliga mängd gemensamma, eller likartade, ord, som förekomma i Finska och Grekiska språken, deraf velat draga den slutsats, att Finskan ursprungligen, åtminstone till en del, härstammat från Grekiskan. Vi tro dock att dessa ord, vid en närmare undersökning, skola befinnas icke från Grekiskan vara inkomne i Finskan; utan tvertom, från Scythiskan (såsom ett vida äldre språk) ingått i Grekiskan, helst de icke utgöra några konst-termer eller vetenskaps-ord, utan fastmera konstituera Språkets primitiva grundord: och tro vi detta så mycket mera, som Grekerne sjelfva, vid flere tillfällen, intygat, det de inhemtat mycket af Scytherne, då desse deremot visat ett afgjordt hat och förakt för allt, som har burskap från Grekland.

[7] Häribland kan såsom en sällsamhet t.ex. räknas, att Finskan helt och hållet saknar, hvad man i andra språk kallat ordens genus. I Finskan finnes icke dessa tre slags könsbestämmelser, som man utmärkt med Masculinum, Femininum och Neutrum; och hvilka, med afseende å Adjektifvernas rätta bruk, så mycket försvåra språkens studium för nybegynnare. Man skulle kanske tro, att härigenom skulle uppkomma en stor villervalla vid begreppet af ordens grundkarakter. Visst icke! Då man närmare besinnar saken, skall man finna huru stor orimlighet det t.ex. är att vilja tillägga pallen (scamillus) karakteren af karl (Mascul.), men stolen (sella) en karakter af qvinna (Femin.) och bänken (scamnum) deremot, en egenskap af intetdera (Neutr.), då i dessa begrepp ingen karakter af kön, och således icke heller af könskillnad, ingår, och der de dessutom alla tre ursprungligen utmärka samma grundbegrepp. Äfven i fråga om djur och växter, der könsbestämmelse möjligen kan komma i fråga, uttryckes den i Finskan, liksom i andra språk, genom tillägg af egna ord; och som man t.ex. i Svenskan utmärker denna skillnad genom tillägg af orden hane, hona, sker det i Finskan genom de motsvarande begreppen gubbe, gumma, eller hund, hynda; utan att behof göres att införa olika genus. Likaså litet som man i Svenskan gör någon skillnad vid Adjektifvets genus, då man säger min far eller min mor, likaså litet göres det i Finskan, om man t.ex. säger min blod eller mitt blod: begreppet blir alltid detsamma.

[8] Ibland Finska språkets många märkvärdiga egenheter, förtjenar t.ex. nämnas den, att då ett Verbum skall konjugeras, och begreppet deraf är förenadt med en negation, hvilket uttryckes genom tillägg af Adverbet icke, t.ex. en auta (jag hjelper icke) så förändras, eller rättare omkastas hela, den annars så reguliera, flexionsformen, på så sätt, att sjelfva Verbum nu, i stället för partickeln, blir ett inconjugabile, eller rättare: behandlas såsom ett Impersonale, och sjelfva flexionen deremot öfverflyttas på den nekande partikeln, hvilken, genom tillägg af pronominal-suffixen, nu, sin tur, flekteras genom alla numeri och personæ. Denna iakttagelse följes af språket ganska noga, och förkastar, så väl i detta som i hvarje annat fall, med sträng konseqvens, äfven den minsta kränkning af dess egenskaper. Ibland andra egenheter har Finska språket äfven den, att det icke, liksom andra språk, begagnar sig af prepositioner, så framt ej, för omvexlings skull, någongång i poesin. Hon har förvandlat dem alla till postpositioner, derigenom att hon ställt dem efter de ord, hvartill de skola höra. Deraf kan ock förklaras uppkomsten till de flesta suffixer. Finskan har i detta fall, på ett märkvärdigt sätt, utbildat och bibehållit sin genuina karakter, att nemligen lägga största vigten på början af orden. Derföre tål hon hvarken Prefixer eller Prepositioner, derföre bildar hon sina mångfaldiga derivativa af slutändelserna, derföre intonerar hon första stafvelsen med en stark Aksent, och derföre har hon ganska laglikmätigt uppfattat Rimmet (allitterationen) i början af versen, liksom i början af ordet, och icke, liksom andra språk, vid slutet. — Också deruti har Finskan en egenhet, att den, egentligen att tala, ickc har något Passivum, utan brukar i det stället ett Verbum Impersonale, som konstrueras såväl med Accusativus partialis, som med en enkom dertill egnad kasus (se Otava. 2 D. p. 259). Så t.ex. i stället att säga: jag älskas, uttrycka de sig: "man älskar mig"; hvilket, sanningen att säga, är logiskt rättare, emedan predikatet här, jemte Subjektet, äfven utmärker Objektet för handlingen; ty jag kan icke älskas, om icke någon älskar mig. Dessa Impersonalia hafva orätt, i Södra dialekterne, blifvit behandlade såsom Verba-Passiva; under det de, i de Norra dialekterna, lika orätt, blifvit begagnade såsom ett slags Verba Deponentia (se Otava. 2 D. p. 256.) Såsom en egenhet, i Finska språket, kan äfven anmärkas, att ganska många Substantiva hafva tvenne slags, eller dubbla, Pluralis; t.ex. säkkiä och säkkilöitä, pussia och pussiloita, tuolia och tuoliloita, pukkia och pukkiloita; eller, (enligt en annan form): weljet och weljekset, sisaret och sisarekset, serkut och serkukset, kälyt och kälykset; lankot och lankokset, o.s.v.; af hvilka några äfven tyckas hafva haft en dubbel singularis, och hvilka hvardera former deklineras genom alla sina Kasus, både med och utan promominal-suffix, utmärkande visserligen en fin distinktion, i begreppet, den vi dock här icke tro oss böra examinera. Troligtvis har Finskan, ursprungligen, såväl som dess systerspråk — Lappskan, äfven haft en egen form för Dualis, hvaraf spår ännu skola röja sig äfven i Magyariskan eller Ungerskan. (Jemför Gyarmathi, Affinitas Linguae Hungaricae cum linguis Fennicae originis, p. 11.)

[9] Väl omtalar Herodotus en Scyth eller Get, vid namn Zamolxis, hvilken först såsom betjentgosse, och sedan såsom lärjunge, åtföljt Pythagoras till Egypten, hvarifrån, sedan han insupit dennes läror och visdom, han återvändt till sin hemort, der han omfattad af sine landsmäns kärlek, ibland dem infört Egyptiska bruk och plägseder. (?) Detta må vara. Enligt en annan berättelse deremat (Jfr Zedler, T. 36, 791). skola dessa Scyther, hvilka varit mycket hemmastadde i magiska konster, lärt sig dessa mysterier af de nordiska Hindus-stammarne, i anledning hvaraf de ock, redan på Platos tid, voro ansedde såsom stora svartkonstmästare. Det säkra torde vara, att hvar och ett folk haft sina Myter, m.m. liksåväl som sitt språk; men hvarifrån de först erhållit dem, eller på hvad sätt? lärer ej blifva så lätt att förklara.

[10] Så t.ex. säger Plinius (L. IV. c 1) om Scythien, eller egentligen om Thracien, "Omnis Græciæ fabulositas, sicut et litterarum claritas, ex hoc primum sinu effulcit:", Likaså berättar Clemens Alexandrinus (L. I) att Grekerna inhämtat mycken kunskap af Scytherna, hvilket äfven Plato, i sin Cratylo, bekräftar; och Theodoretus (i colloqu. 5) berömmer på det högsta såväl Scythernas snille som deras skarpsinnighet och urskillningsförmåga. Enligt egna gamla folksägner, uppgifva Grekerne sjelfve sig hafva erhållit Gudar från Egypten, Bokstäfver af Phoenicierna, och Mysterier d.v.s. Vetenskaper från det Thraciska Phrygien. Måhända härleda sig härifrån de begrepp, de gamla gjorde sig, om vishet och rättfärdighet, ytterst i norden; hvilket på sätt och vis tyckes sammanstämma med Finnarnas, af oss i Otava framställda, äldsta vishets-lära; liksom Göternas begrepp om deras hemliga vetenskaper och konster fullkomligt öfverensstämmer med detta folks sednaste, af oss här omrörde, signerier m.m.

[11] Jemf. Otava 2 D. s. 102. Vi hafva någon gång framdeles ämnat, uti en särskilt afhandling, närmare framställa hvilka af Grekiska och Romerska författares reflexioner och aforismer icke blott äro synonyma med våra gamla Finska Ordstäf, utan ofta nog synas, till orden, deraf vara en öfversättning. Visserligen kunna allmänna sanningar, och åsigter, uppfattas såväl af det ena folket som af det andra; men formen, hvarigenom de uttryckas, kan icke gerna, utan naturlig orsak, blifva densamma. Om man nu bevisar att en stor del af de gamla Filosofernas mest genialiska tankar, ock vishets-sentenser, finnas icke blott ordagrant uttryckte i dessa Finska folk-filosofemer; utan ofta mera poetiskt och åskådligt, mera naift och träffande der framställda, så blir det fråga om Finnarne upphämtat sina Sedebud och Gnomer af de Grekiska skribenterne, eller desse, sina, af Finnarne? Troligtvis, intetdera! Men — månne icke ordstäf, liksom nu, äfven funnos i gamla dagar? Och månne ej samma ordstäf funnos hos olika nationer — helst af samma folkstam? Månne icke slutligen desse Greklands vise (liksom hvarje annan vis man både bör göra, och ännu gör) samlat och begagnat all den visdom och kunskap de kunnat öfverkomma, utan afseende från hvad källor de inhämtat den? Besvaras dessa frågor med ja, då har man ock derigenom en förklaring huru Finska Ordstäf kunna förekomma hos forntidens Auktorer. Och hvad som är än mera, man har deruti ett nytt, och från främmande nationer hämtadt, ganska talande, bevis, på dessa Finska Ordspråks höga ålder, hvilket vi redan förut (i Otava 1. D. p. 31, 82), sökt bevisa på en annan, motsatt, väg, hvilken öppnar sig för oss, genom forskningar inom våra egna häfder.

[12] Som bekant är, lärde Zoroaster eller Zeretoscatro (jfr p. 31, 32) att "af intet blir intet." Det var härifrån han utgick, härpå byggde han sitt system, och härifrån slöt han att det således måste vara en ursprunglig princip, evig och oändelig. Härifrån utgick, äfven Anaximandros (som var född omkring 610 år f.Chr.), hvilken, af Greker, skall varit den första, som uttalte denna sats; hvarifrån han slöt att det ursprungligen måste finnas något, som i sig sjelft är oföränderligt, hvilket är orsak till alla de föränderliga tingen. Efter honom uppförde äfven Anaxagoras, från Klazomene, (omkring 500 år f.Chr.) sitt filosofiska system, på samma grundsanning; och äfvenså skall Demokritus, från Abdera, (omkring 460 år f.Chr.) i sitt arbete om Verlden och dess Natur, hafva utgått från denna sats, då han slöt att det ursprungligen måste finnas något, hvilket, enligt hans åsigt, bestod i Atomerna och Rummet; samtidigt med hvilka han antog Rörelsen och Tiden. Äfven Xenophanes, från Kolophon, stiftaren för den Eleatiska skolan (som lefde omkring 556 år f.Chr.) började med att filosofera ifrån samma sats; hvilken han dessutom omkastade, eller betraktade från en annan, ny, synpunkt, hvilken man uttryckt med orden: "ex nihilo nihil fit, et in nihilum nihil revertitur." Samma lära framställde äfven hans vän Parmenides, hvars sats var: "hvad som är är; och hvad icke är, är icke." Af allt det anförda finner man således, att denna grundsanning: "af intet blir intet", var ett resultat af den tidens djupaste filosofiska forskning, och inneslöt fordomdags mycken visdom. Såsom någonting märkbart, förtjenar nu anmärkas: att bland de tusendetals filosofemer, som ännu finnas i Finnarnes mun, är intet så allmänt, som detta de gamles kausalitets-begrepp, uttryckt med samma ord, men, genom ett fint maniement af språket, så framstäldt att det tautologiska dubbla upprepandet af ordet intet, derigenom undvikes. Man hörer nästan hvarje bonde, tidt och ofta, säga: Ei se tyhjästä synnyk! eller Ei se lähek tyhjästä, eller Ei tyhjästä mitään tulek; utom flere härmed mer eller mindre synonyma ordspråk t.ex. Ei tyhjä säkki pystyssä pysyk! o.s.v. äfvensom de säga: se on tehty, kuin on tehty, eller tehty seisoo… (hvad som är, är). Om flere af dessa de gamla Finnarnes filosofiska åsigter kan man jemföra Otava 1. D. p. 73, m.fl. st.

[13] Pherecydes, från Syros (som lefde omkring 565 år f.Chr.) antog, i sitt filosofiska system, Tiden, såsom den hvilken skapat (format), allt, för det äldsta. Någon sådan idé tyckes äfven hafva legat till grund för Finnarnes åsigter af verlden; dock utan att de derföre tilldömde den skapelseförmågan. Med begreppet af Tiden, jemförde de begreppet af Rummet (Rymden), och deras filosofi blef: Aika wanhin, Avaruus suurin. (Tiden, den äldsta; Rummet, det största). (Otava l.c.) Enligt Diogenis från Laerte, uppgift, skall det annars redan hafva varit en af Thales' filosofiska satser: att "Rummet var det största", emedan det omfattade allt.

[14] Månne det icke var förmedelst ett försök, att införa denna Allitteration äfven i Grekiska Språket, hvarigenom Gorgias, från Sicilien, Empedocles' lärjunge, visste på sin tid (omkr. 430 år f.Chr.) väcka så stort uppseende i Athén, medelst det oratoriska behag han sökte gifva sina tal, derigenom att han på vissa ställen placerade ord med lika stafvelser och ljudfall. Hvilket sätt att tala, man sedermera, efter honom, kallade gorgiasera, och som man trott sig böra förklara med rimma. Men rimmet (nemligen slutrimmet) är en alltför sentida uppfinning, och lärer förskrifva sig från medeltidens munkar, af hvilka Leonius, i Paris, isynnerhet derföre gjort sig känd. Det tyckes således vara mer än sannolikt, att man härmed bör förstå detta urgamla, hos Tschudiska eller Scythiska folken öfliga, stafvelse-rim i början af orden.

[15] Man finner, snart sagdt öfverallt, i dessa gamla Nordiska Sånger, inflätade Finska ämnen, d.v.s. verser lösryckta från Finska Runor; så till ex. förekommer i Grimnismal, 9:de strofen, vid beskrifningen på Valhall, ett långt stycke, som, ord för ord, är taget från en hos oss ännu ganska allmänt gängse Finsk Runa, hvaraf jag upptecknat åtminstone 20 olika varieteter, af hvilka en finnes införd i Pieniä Runoja, 1 D. p. 24; hvilket må tjena som ett nytt bevis på våra mest allmänna Runors ålder. Nu kan man väl invända, att Finnarne, på samma skäl, möjligen kunnat få dem ifrån Svenskarne; men man behöfver blott genomläsa de särskilta verserne på hvardera språket, och man måste vara skumögd för att icke genast kunna urskilja de genuina. Ja sjelfva den gamle Odins vishets-reglor, sådana de förekomma i hans och Lodfafners höga Visa, införde i 1:sta afdelningen af Havamal, äro så sammanskrapade af våra Finska ordstäf, att vi icke kunna begripa annat, än att det måtte hafva varit en infödd Finne som först sammansatt dem, eller som åtminstone lemnat rudimaterierna dertill.[D] Ja än mer, beskrifningen på Odin sjelf, såväl som hans klädsel, sådan den förekommer i 6:te Kap. af Volsunga-Sagan, och hos Saxo, är ingen annan än gamla Gubben Väinämöises — icke en gång förglömmandes att han var enögd; i anledning hvaraf man ock i den af Herr Fogelberg, uti antik stil, idealiserade statyen öfver Odin, sådan den finnes i marmor uthuggen och uppställd i härvarande Kongl. Museum, skall uti sjelfva kostymen igen finna mycket, som tillhör vår Nation, hvaribland t.ex. må nämnas, att han paraderar i "Österbottniska pjexor."

På sådant sätt kan man nu lösplocka många af de lånta och granna fraser, hvilka länge prålat i den gamla Nordiska skaldekonsten; och hvad som sedan återstår såsom eget, torde icke betyda stort mer, än konsten att kunna sammanfoga dem. Att detta i allmänhet måste vara fallet, skönjes ännu mer deraf, att Svenska Nationen (vi mena härmed Allmogen) aldrig ägt, liksom den ännu icke äger, någon, hvad man kallar, "poetisk ådra"; då deremot Finnarne, ännu i dag, i de öfre provinserne, äro, nästan hvarannan bonde, om ej just Skalder till professionen, så åtminstone Rimmare eller Improvisatörer. Och icke nog dermed, att de hafva en egen national-poesi, äfven deras musik (folk-melodier) och musikaliska instrumenter, äro så helt och hållet af en egen karakter, d.v.s. så nationella, och tillika originella, att de icke annorstädes stå att träffas. Väl hafva äfven Svenskarne, i fordna tider, haft sina Barder, likasom, i sednare tider, sina Skalder; men desse hafva ej utgått från folket, de hafva härstammat från den bildade klassen: de löntes vid hofven, och voro mycket aktade, hvilket beviste att de voro sällsynte, och saknades hos allmogen. De qvädde således icke Folkets känslor för Konungen; utan sina egna, för både Konungen och Folket. Såsom bildade, måste de någonstädes ifrån hafva fått sin bildning, och då de icke kunnat få den hemma (af sin Nation), måste de hafva fått den utifrån. Liksom, ännu i sednare tider, Sveriges Poeter bildat sig efter Romerska, Franska, eller Tyska mönster, så måste äfven dessa gamle Nordens Sångare — räknade ända upp ifrån Island, bildat sig efter utländska mönster. Den tiden fanns väl ännu icke någon Fransk Litteratur, och den Romerska var måhända ännu icke känd. Dessutom trakterades vetenskaper och kunskaper, den tiden, icke skriftligen, utan muntligen; hvilket förhållande äfven var fallet med vitterheten. Det är derföre mer än troligt, att den tidens Barder sökt uppfatta och naturalisera den för Finska språket endast lämpliga, men för Svenska språket högst olämpliga, allitterationen, såsom den närmaste, och i Norden måhända allmännaste, skaldekonst; hvarföre den ock aldrig, hvarken i språket eller hos folket, kunnat slå djupare rötter. Således, liksom man, än i dag, i den Svenska Skaldekonsten icke finner något (åtminstone i formen), som man egentligen kan kalla nationellt, om icke språket, icke heller i sjelfva dess anda, om icke ämnet, och ett eller annat der i sednare tider upptaget, gammalt mytologiskt, för sjelfva folket till sin betydelse redan förloradt, namn; så tyckas äfven deras gamla dikter alltför mycket röja ett utländskt ursprung. Häraf torde man kunna förklara, hvarföre icke blott versbyggnaden, i dessa gamla sånger, är ursprungligen Finsk; utan hvarföre man äfven öfverallt, här och der, ännu kan hopplocka dessa från Finska Runor lösryckta, och i de Svenska Sångerna inpassade, verser. — Ja sjelfva den såkallade Svenska folkvisan är ju icke en gång, till sin upprinnelse, nationell? Den har, i likhet med många af medeltidens Riddare-romancer, gått från herremanna-ståndet till allmogen, der den nu ofta anträffas som en bond-slagdänga, uti hvilken man torde hafva svårt att kunna upptäcka något som förtjenar namn af poesi. Anmärkningsvärdt är äfven, att om man genomläser de 5 à 6000 Svenska Ordstäf, som Grubb förvarat oss i sin Penu Proverbiale, så skall man med förundran finna, att icke ett enda af dem, hvarken till tanke eller språk, äger något poetiskt värde, likaså litet som de, äfven i annat fall, till sin karaktér, likna de Finska. (Jemf. Diss. de Prov. Fenn. p. 24).

[16] Visserligen förstodo de gamle, med namnet Scyther, snart sagdt, alla den tidens okända nationer, hvilka bebodde länderna norr om de Grekiska folkstammarne. Och liksom man fordom med namnet Galler, och Germaner, utmärkte otaliga, ofta hvarannan olika, nationer, i vestra och norra delen af Europa, så utgjorde äfven Scytherne ett allmänt folknamn på flera af dessa, såväl i Asien som Europa, kringspridda Nationer, af hvilka de flesta ursprungligen hafva hört till den Finska, eller, som den af Ryssarne ännu kallas, Tschudiska folkstammen. Ett namn, som tyckes vara synonymt och adequat med det Scythiska. Man har, af dessa stammar, velat anse de af Grekerne kallade Geterne, ursprungligen vara desamme som, de i Nordiska Historien omtalte, Jättarne (Jotarne); och att, enligt samma analogi, Thyssageterne och Thyrsogeterne, skulle svara emot Nordens Thussar och Thyrsar, liksom man velat förklara Massageterne vara maa-Geter. Ptolemaeus lärer emedlertid vara den förste, som, bland de Scythiska folken, äfven uppräknar Jotar.

[17] Scytherne kallades af Perserne Sager och Sacer, hvilket ord, till ljudet, tyckes nog mycket närma sig benämningen Samer. Det är besynnerligt att detta folk, som, med Egyptiska nationen, täflade om hvilketdera folket, ursprungligen, varit det äldsta, som besegrade Philippus, och nedgjorde Alexanders härar, som satte en gräns för verldsinkräktaren Cyri planer och eröfringar, för hvilka han, hos dem, pligtade med sitt lif och en förlust af 200,000 Perser, som uppsatte Phrahates på Parthiska thronen, och som framträngde, med sina segrande vapen, ända till Egypten — att detta folk, som bebodde och innehade nästan en hel verlsdel, är i historien så okändt, så insvept i en mystisk skymning, att man derom, liksom om deras språk, litteratur, m.m. känner nästan ingenting. Groflemmade, med gullgult hår, berömdes de för sina rena seder, för sin stränga kyskhet, för sin gästfrihet, och sina goda naturanlag: liksom de, å andra sidan, utskrekos för sin grymhet och sina råa plägseder.

[18] Så mycket än det såkallade Thusse- eller Jätte-slägtet (Jotarne) i allmänhet afskyddes och hatades af Asarne, såsom ett folk, det der icke blott alltjemt stod med dem i öppen fejd, utan hvilket, till sin börd, äfven härstammade icke af vanliga menniskor (menskir menn), utan af ett eget trollslägte; så mycket ärades och högaktades de likväl, å andra sidan, såsom ett äldre folk här i Norden, begåfvadt med en högre vishet, och större kraft, än andra dödlige; och voro de isynnerhet utropade för den botande, helande, och välgörande verkan de förmådde åstadkomma genom sina så kallade Biarg-runor (Troll-sånger: loihteita). Ja de förnämste af Asarnes egna Gudar och Konungar måste, enligt sagan, för att äga ett så mycket större inflytande, om ej på fädernet, så åtminstone på mödernet, härstamma från dessa Jotar, hvilka, i allmänhet, spela en hufvudroll i Nordens äldsta Historie; hvilket ingalunda varit fallet, om de verkligen varit så okunnige och föraktade, som man å andra sidan, till följd af ett gammalt inrotadt folkhat, ville beskylla dem. Enligt Asarnes egna traditioner, förvarade i deras myter och sagor, härstammade Odin sjelf, icke blott på möderne, från dessa Jotar, genom sin mor Bestla, Jätten Bölthorns dotter; utan var äfven hans maka Skade (Niords hustru) hvilken framfödde honom sonen Seminger, en dotter till den väldige Bergjätten Thjasse; ifrån hvilken äfven Håkan Jarl, i Norrige, härstammade på möderne. Oaktadt än Odin inhämtat sin visdom af Mimer, (som äfven hörde till Jätte-slägtet), ansåg dock hans maka, Frigga, det äfventyrligt för den gamla Guden att inlåta sig i ordskifte, eller mäta sig i kunskap, med den för sin visdom beryktade Jätten Vaftrudner, hvilken genomvandrat nio verldar. Äfven Freys maka, Gjerda, var en dotter till Jätten Gymer; och den gamle Thor, som man föreställt än såsom son, än såsom far till Odin, var icke blott sjelf en Jote, utan äfven hans hustru, Jernsaxa, var en Jätteqvinna från Jotunhem, med hvilken han hade sönerne Mode och Magne. Likaså var Jotun Svase på Dovre-fjäll, far till Konung Rolf öfver Hedemarken, och svärfar till Konung Harald Hårfager, sjelf, enligt uppgift, en son till Asa-Thor. Och äfven Asa-Loke härstammade icke blott på fäderne af Jotarne (han var en son till Jätten Farböde) utan äfven hans älskarinna, Angerboda, var en Jätteqvinna; hvarföre han ock i allmänhet hade mycket att beställa med detta folk. Sålunda uppträda nu Jotar öfverallt, både män och qvinnor, i de äldsta nordiska myter: ingalunda såsom några der underordnade personer: utan såsom ett nägtigt slägte, till hvars bekämpar de, på lif och död, gudarne, förgäfves, uppbjödo alla sina krafter, under det de, å andra sidan, sökte att, genom slägtskapsförbindelser med dem, befästa sitt välde. Såsom ett ytterligare bevis, att då något storverk skulle utföras, hvartill fordrades kraft och vishet — var det alltid Jättar som dervid skulle först anlitas — åtminstone rådfrågas; må man t.ex. nämna att Jätteqvinnan Hyrrocken ensam förmådde (hvad ingen annan mägtade) i hafvet utskjuta skeppet, med Balders lik; att Jätteqvinnan Thöck ensam var god för att hindra den fromma Balders återlösning ifrån dödens boningar, eller Hels våld; att jättedöttrarne Fenja och Menja voro ensamme i stånd att mala slut på frode-friden. Jätten Hymer var den, som ensan bevakade den milsdjupa kitteln; och Jätten Rhymer den, hvilken, såsom anförare för Hrim-tussarna, styrde skeppet Nagelfare. Berglemer, kallad den vise Jätten, var, jemte sin hustru, de enda som räddade sig vid Hrim-Thussarnes undergång, hvilka räkna sin uppkomst från Jätten Ymer, hvars fötter aflade barn med hvarandra. Äfven andra Jättar hafva gjort sina namn kända i Asarnes häfder, såsom t.ex. Thyr, Hrugner, Geirröd, Thrivalde, m.fl. Afven ännu i sednare tider, framträda Jotarne under namn af Finnar, med samma slags egenskaper, inom sjelfva sagans Historiska omfång. Utan att vilja tala om den gamla Forn-Joter och hans Transcendenter, hade äfven flere af Konungarne, utaf Ynglingaätten, sitt gifte ifrån Finland. Så t.ex. var Kon. Wanlands maka, Prinsessan Drifva, dotter till Konung Snö den gamle i Finland; och likaledes var Konung Agne gift med Skjalf, Konung Frostes dotter i Finland. Att de Finska namnen icke blott äro Svenska, utan, hvad som synes än värre, uppdiktade bevisar ingenting emot sjelfva saken; tvertom tyckas de just derigenom bekräfta, hvad dessutom den dagliga erfarenheten intygar, att nemligen Svenskarne fordom likaså litet som nu kunde riktigt uppfatta och uttala de Finska namnen, hvarföre de ock utbytt dem emot Svenska; eller, om de bibehållit dem, så förvändt dem, att de svårligen numera kunna igenkännas. Ja hvarest finnes väl, i de sednaste tiders Historie, ett verkeligt Finskt namn — icke en gång i våra egna häfder? Här vela vi blott anmärka att Jotarne, ehuru af en främmande och fiendtlig stam, likväl voro i gelag, och samqväm, med de förnämsta af Asarne; och att liksom de, (enligt Myterne), bevistade sjelfva Balders begrafning, eller såsom Asa-Gudarne gästade hos Jätten Æger eller Hlår, så gästade de, ock (enligt sagorne) med de Svenska och Norrska Konungarne: Konung Raumur med Bergfin, och Harald Hårfager med Finnen Svase. Hvilket bevisar, hvad som blifvit nämndt om deras fordna anseende. Detta som, enligt Myterne, grundade sig på visdom och magt, såväl att göra ondt som godt, grundade sig, enligt sagorne, på häxeri och trollkonst. Liksom Hyndla var en vis Sibylla, en spående vala, så var Huld en trollpacka och en pulfverhäxa; och såsom systrarne. Fenja och Menja: gjorde slut på den allmänna lyckan och freden, så hvilade systrarne Thorgerds och Yrpos hämd och förbannelse, öfver alla ättlingar af Ynglingaslägten.

[19] Så t.ex. skryter Skalden Menander sjelf öfver sin Scythiska härkomst, ehuru han aflagt allt, som vittnade derom. Man har många exempel på Scyther, som i Grekland väckte uppseende för sin lärdom och sina kunskaper, såväl som för sitt snille och sin qvickhet, men hvilka, för det de aflagt sin nationalitet, och, såväl till språk som seder, antagit den Grekiska, derigenom gjort sig, till den grad, förhatliga hos sina landsmän, att om de tilläfventyrs någongång till dem återvändt, de då icke mera blifvit af dem såsom sådane erkände, utan stundom till och med till lifvet straffade; hvilket t.ex. var förhållandet med den af Plutarchus och Herodotus så mycket berömda Anacharsis, Scylen, m.fl.; under det andra åter, som ströko kring land och riken, gjorde sig kända för sina svartkonster, hvilket t.ex. var berättelsen om Abaris, och dess förtrollade pil. (se Plato, Charm. p. 465. Strabo, m.fl.; jemf. Delirius L. IV. disqu. Mag. c 2. q 7. p. 419). Dock saknas icke exempel på dem som äfven i sin hembygd, gjort sig allmänt kände och berömde, såsom t.ex. den gamla skaldefadren Orpheus; hvars sånger, med afseende å deras förtjusning, skildras likt vår Väinämöises. Väl hafva alla dessa män, som det tyckes, antagit eller erhållit Grekiska namn; ehuru då och då äfven framsticker ett Scythiskt. Märkvärdigt är det likväl, att bland de fyra äldsta Scythiska namn, hvilka anföras af Herodotus, träffar man 3, hvilka icke blott till ändelsen, utan som det tyckes till hela ordet, synas vara rent Finska, ja så lika våra ännu brukliga gamla Finska slägtnamn, att de knappt ifrån dem kunna urskiljas; nemligen: Leipoksain, Arpoksain, och Kolaksain. Äfven det fjerde, som i Accusativus skrifves Targitaon, torde i Nominativus hetat Targitain: ej olikt familjenamnet Tarkiain.

[20] Visserligen bestå dessa underrättelser, hufvudsakligast, endast i små partikulariteter och bagateller; men det är ofta man af sådana, som det tyckes, obetydliga omständigheter, kan leta sig fram till bevisen äfven för större sanningar, derigenom att man följer de förra med uppmärksamhet. Så t.ex. anmärkte Grekerne, bland annat, att Scytherne, till sin beklädnad, äfven brukade begagna sig af trädens fibrer (barkens inre hinnor). Om man härmed haft afseende på deras skoplagg, så tyckas, än i dag, Finnarnes wirsut (näfverskor) och Tscheremissernes m.fl:s bast-skor, gjorde efter samma modell, icke motsäga detta, så mycket mindre, som de ännu karakterisera de Finska nationerna ifrån andra. På samma sätt anmärker t.ex. Plinius, att Scytherne kallade Moeotiska hafvet Temerinda, som på deras språk skall hafva betydt hafvets-moder. Finnarne benämna på samma sätt, ännu, hvarje större vatten (emä-wesi: moder vatten) ty emä betyder icke blott mor, utan äfven, i anledning deraf, per comparutionem, stor; hvilket vi ofta redan förut anmärkt (Se Litt. Tid. 1817. p. 293, 377) och i följd hvaraf de kallade hafvet emä-merta. (Måhända har sjelfva Saimen, i anledning deraf, blifvit kallad Eno, i stället för Emo?) Likaså anmärker Herodotus, såsom en högst besynnerlig egenskap hos Scythernas hornboskap, att de saknade horn; detta utgör ännu karakteren på den genuina och ägta Finska boskaps-racen; äfvensom just dessa kor anses vara de mest mjölk-rike — att förtiga många andra sådana likstämmigheter, hvaraf vi anfört en del längre fram i boken.

[21] Som bekant är, hafva vi ursprungligen att tacka Professor Rask för vårt nya, af Renvall utgifna, Finska Lexikon, till hvars utarbetande och tryckning han öfvertalte Riks Kansleren Grefve Rumænzoff att icke blott försträcka kostnaderne, utan äfven att anslå eller tillbjuda ett resstipendum för den, eller dem, som, med en djupare förvärfvad kunskap i Finska språket, ville, genom resor bland de i Ryssland vidt kringspridde Finska folkstammar, närmare undersöka dessa nationers häfder, språk och seder, m.m.; ehuru vi, till vår blygd, nödgas erkänna — att ingen då visste draga fördel deraf.

[22] Nemligen, i förra fallet, derigenom att de (i anseende till en oviss skörd) beständigt skulle sväfva emellan hopp och fruktan; och, i sednare fallet, derigenom att de (i brist på afsättning af sina manufakturer) skulle måhända nödgas svälta. Att förklaringen blir lika paradox som öfversättningen, är icke vårt fel.

[23] Sjelfve hafva vi icke varit i tillfälle att genomögna detta loftal, men af Bilmarks recension deröfver, finna vi att dess innehåll varit sådant.

[24] Tacitus förstod sjelf att njuta en ovanlig ynnest af Kejsarne Vespasianus, Titus, Domitianus och Nerva; och blef, tid efter annan, befordrad till de högsta embetstjenster i staten; under Vespasianus, Procurator i Gallia Belgica; under Domitianus, Prætor; och ändteligen under Nerva, Consul, år 97 e.Chr.

[25] Han säger: "non quo nullos (Fennones) credant (deos), sed quod nihil habentibus adimere Dii nihil possunt." (Leipziger-upplagan, tryckt 1572, sid. 463). Dock tyckes han sjelf varit föga belåten med denna sin förklaring, då han, på ett annat ställe, förebrår Tacitus denna dess otydlighet, räknande detta ställe bland dem "quæ contraria sunt; et fidem dicenti detrahunt, et vel offendunt, vel corrumpunt audientes;" och tillägger vidare: "impium (scil. dictum) nulloque modo probandum, illud Taciti, temere quibusdam laudatum: securi adversus homines, securi adversus deos", &c. (se hans Initia Rhetorica. Aboæ 1792, P. 1, Sect. 1, c. 12, §. 160.)

[26] Han tyckes således här redan hafva glömt hvad Tacitus i föregående mening nämnt om "suas alienasque fortunas, quas spe metuque versare noluere"; och att de ej måtte hafva varit så utan all förmögenhet, bevisas deraf, att de redan de följande seklerna hemsöktes af vinningslystne vikingar, som af dem bortförde deras skatter.

[27] Nemligen i sådan mening att den (sällheten) vore svår att ernå. Men man må än vända och förklara huru som helst, så passar detta lika litet till den förklaring Ernesti vill ge saken, som till den Chladenius söker att ge den. Ty den förre, som vill lämpa det på fattigdomen (såsom grunden till deras securitas) kan ej kalla den difficilis, emedan ingenting är lättare i verlden, än att blifva fattig; och den sednare, som vill lämpa det till sällheten (såsom en följd af att icke äga någon önskan), kan ej kalla denna för en res — ej heller att den genom någon res kan vinnas.

[28] Meningen kanske blefve då den: i anseende till sin uselhet, fruktande hvarken gudar eller menniskor, hade de kommit i den svåra belägenhet, att de icke en gång mer hade någon önskan öfrig, till sin räddning. Och detta vore något helt annat än den beprisade sällheten.

[29] Väl ser man att tendensen med denna Taciti berättelse är att visa, det Finnarne voro ett vildt och modigt, men tillika ett fattigt och ohyfsadt folk, hvilket omtalas strax i början, och fortgår beskrifningen härom, genom de följande meningarne, oafbrutet, under ett jemnt fortskridande att upplysa hvaruti denna fattigdom och vildhet bestod. Men att utan allt sammanhang härmed, och likasom midt uti meningen, säga att de voro säkra för gudar och menniskor, samt att de hade ingenting öfrigt att önska, förefaller oss nog tvärt och abrupt, för att icke säga löjligt; utan att vi kunnat finna att detta på minsta sätt stödjer sig på deras nyss åberopade fattigdom.

[30] Se: Dissert. de Fennis, auctore Tacito &c. Præside Joh. Bilmark, et Respondente Isaac Florin, Aboæ 1776. p. 14. 8:o. Man äger äfven ett annat lika höglärdt Akademiskt arbete, under titel: Ad excutienda Caj. Cornelii Taciti de Suionibus et Fennis, judicia chorographico historica, hvilket, utgifvit i Upsala 1740, under Professor Elias Frondins præsidium, af Joh. J. Amnell, innehåller, med undantag af sjelfva titelbladet, platt ingenting upplysande i ämnet.

[31] Ernesti mening tror han sig hafva slagit ur brädet, med den invändningen, att Finnarne ju hade boskap, som de kunde förlora (nemligen — hos Gudarna?), ty om deras förmåga talar blott Ernesti; och öfver Chladenius, hvilkens skrift han egentligen tyckes vela recensera, gör han strax i början, följande, ganska sanna, parafras: "Fallaci ratiocinatione, ignorantiam bonorum in abundantiam et satietatem vertit, et ex feritate morum, inopiæ juncta, securitatem gentis istius conflat. Unde tandem conficit, quod summæ felicitatis compendium est, votis non indigere, in eos convenire, qui a felicitate essent remotissimi"; men man kommer snart underfund med att det står klent till med vår kära Bilmark, och att han sjelf ej har någonting bättre att anföra; hvarföre han ock i all tysthet lemmar Chladenius i fred (med sin tanke om orden: illis non voto quidem opus esset) och sjelf begifver sig åstad att förklara orden: securi adversus homines, securi adversus deos, hvilka han vidt och bredt utlägger i 4, 5 och 6 §§.

[32] Till denna slutsats tyckes Förf. hafva kommit i anledning deraf att Tacitus säger — egentligen om Peucinerne, ett pseudo-sarmatiskt folk: — "procerum connubiis mixtis"; hvilket omdöme, äfven om det skulle anses gälla för Finnarne, likväl äfven utan afseende huru det, i anledning af de olika läsearterne, rättast bör förstås, i alla fall icke afser några slägtskapsförbindelser med Svenskarne, utan om så vore — med Sarmaterna.

[33] Väl veta vi, enligt de äldsta underrättelser, att Finnarne i allmänhet varit kände såsom ett troget och ärligt folk. Jornandes säger om dem: "Finni mitissimi", och vi kunna lämpa på dem, hvad Tacitus i 19 Kap. säger med afseende å flera af dessa nordiska folk: "plus ibi boni mores valent, quam alibi bonæ leges"; men att, såsom Bilmark påstår, stöld och snatteri fordom bland Finnarne varit nästan okände, våga vi lika litet afgöra, som huruvida det alltid skett af moraliska principer, eller af en nationen medfödd ärlighet; måhända kanske lika mycket af fruktan för möjligheten att genast kunna blifva upptäckt genom någon trollkarls tillkallande, hvilken ej blott troddes äga den stora förmågan att få igen det förlorade, utan äfven den, att med en osynlig makt fjättra den brottslige vid sjelfva det ställe, der han velat föröfva sin illgerning. Dock härmed må nu vara huru som helst, så är det åtminstone säkert, att om de än voro säkre för hus- och fick-tjufvar, de derföre ej voro skyddade för andra och större våldsamheter. Det är vanligt att man i naturtillståndet, äfven som under en lägre grad af civilisation, ofta söker att hämnas en mindre oförrätt med en större, och att den starkare blott kan försonas med den svagares blod. Detta gäller isynnerhet om alla vildsinta nationer, och att Finnarne härifrån icke gjort något undantag, tyckes Tavastländningarnes mordlynne än i dag påminna.

[34] Det tyckes som man här velat lämpa på Finnarne, hvad Tacitus i 35 Kap. säger om Chaucerne: "quieti secretique, nulla provocant bella, nullis raptibus aut latrociniis populantur." Det heter deremot, tvertom, om Finnarne, med afseende å Venederne, som voro deras närmaste grannar: quidquid inter Peucinos Fennosque silvarum ac montium erigitur, latrociniis pererrant. (scil. Venedi). Dessa roffåglar, på ena sidan, och Svenskarnes krigiska grannskap, på den andra, tyckes bevisa att Finnarne, åtminstone i detta afseende, ej lefde så securi som man föreställt sig.

[35] Denna uppgift skola vi längre fram komma att vederlägga, och vela blott här anmärka, att åkerbruket gifver den säkraste vinsten, der det något så när kan idkas, och rikeligen belönar både arbetet, tiden och fliten — äfven om det ena året skulle gifva mindre skörd än det andra. Det är jagt, fiske, handel och härnad, som af allt är måhända mest beroende af lyckan.

[36] Äfven denna Bilmarks förklaring, så misslyckad den i sig sjelf är, har icke engång den förtjensten att vara hans egen, ty den finnes redan förut framställd af andra, t.ex. af Pichena, i dess förklaringar till Taciti Opera. Amstelodami MDCLXXII. T. II. p. 696, not. 5, der det om Finnarne heter: "In fæda enim paupertate, securi adversus räptores furesque agebant, quibus nihil quæstui apud eos. Et dum agriculturæ non studebant, securi etiam erant adversus deos, id est, adversus grandines, ac tempestates, ceterasque coeli injurias, quæ segetes, atque omnes alios terræ fructus aliquando destruere solent." &c.

[37] Detta säger ju Tacitus i 45 Kap. om Esterne, och deras vidskepelse: "id pro armis omnique tutela." På samma sätt skulle det hetat, om de varit tryggade af sin tapperhet; derföre står det t.ex. i 40 Kap. om Longobarderna: "præliis et periclitando tuti sunt." Äfvenså om de varit det genom en beständig fred, såsom det läses i 36 Kap. om Cheruskerna: "pax eis jucundius quam tutius fuit." Skulle de, som Förf. tror, varit skyddade genom en inbördes ärlighet, så hade det äfven då bordt vara tuti; så säges det t.ex. i 35 Kap. om Chaucerna: "malit (hic populus) justitia tueri." Och ändteligen, om de varit hägnade (muniti) genom sjelfva naturen, d.v.s. bakom sjöar och skogar, säkre för fiendtliga anfall (hvilket Bilmark också anför bland sina många argumenter), så visar ju 40 Kap. oss, att det då bordt heta: "fluminibus aut silvis muniuntur"; hvilket Tacitus säger om Reudiginerne och åtskilliga andra folkslag.

[38] Detta inkast möter alla dem, som sökt förklara dessa Taciti ord, blott dermed att de utropat Finnarne såsom (utvertes) säkre och skyddade mot gudar och menniskor, antingen genom naturen, klimat, fattigdom, ärlighet, tapperhet, eller hvad helst det vara må, så framt de ej tillika mäktat bevisa, att Finnarne sjelfve, i alla möjliga afseenden, vid sedda och oförutsedda tillfällen, buro inom sig denna tillit till sig sjelfva.

[39] Man må icke förblanda sig dervid, om man säger: hafva önskan, hafva önskan öfrig, eller hafva önskan af nöden, ty all önskan är af nöden. Om man så kunde uppfylla alla sina önskningar, att ingen vore öfrig, så hade man ju ingen önskan; ty en önskan som en gång blifvit uppfylld, är icke mera någon önskan, lika litet som en skuld, hvilken redan blifvit betald, är någon skuld. All önskan uppkommer af saknaden och behofvet, (ehuru detta behof, genom andra tillstötande omständigheter, kan blifva större eller mindre, d.v.s. förvandlas till lustar och begär) och således der ej behof och brist är, der är ej heller önskan. Eller det man önskar kan anses som ett komplement till det man saknar, så att det önskades plus, och det saknades minus upphäfva hvarandra, emedan de äro att anses såsom digniteter af samma rot. Skulle denna jemnvigt någonsin kunna åvägabringas, så hade menniskan ingen önskan; men hon hinner knappt uppfylla ett af sina behof, innan hon redan känner tusen andra. Sålunda fortfar hon hela sin lefnad igenom, att, enligt naturens lag, beständigt rubba och förändra detta förhållande af + och -, utaf behof och brister, d.v.s. med andra ord, så länge hon lefver, måste hon sakna och önska.

[40] Man tyckes här hafva sammanblandat begreppet att kunna inskränka, eller afsäga sig, en önskan (beherrska sina sinnliga passioner) med begreppet att helt och hållet sakna dem; hvilket är någonting helt annat. Blomman t.ex. har ingen önskan, hon har ock derföre ingen sällhet, och saknar såväl den inre som yttre känslan, eller åtminstone — medvetandet deraf. Annat är förhållandet med djuret, hvilket äger medvetande af sina behof, och således äfven längtar att tillfredsställa dem. Så är det ock med menniskan! Tillfället att kunna tillfredsställa sin önskan (njuta) utgör hennes sinnliga sällhet att kunna uppfylla sin bestämmelse (verka) dess ideella, verkliga.

[41] Hoppet, som är tron på önskan, skulle då äfven försvinna, det hvilket öppnar en himmel för så många.

[42] Det är samme Författare, som öfversatt: victui herba, med "de (Finnarne) brukade gräs till kläder" (!?) — se samma sida. Månne icke Tacitus härmed hade afseende på deras nödbröds ämnen: suola-heinät, wehkat, tahi muut — olet ja petut?

[43] Af alla de öfversättningar vi varit i tillfälle att jemföra, har den ena, i detta fall, ej varit stort lyckligare än den andra. De hafva alla trampat samma väg, och följaktligen äfven alla råkat på villostig. Så är åtminstone förhållandet med en Italiensk af D'Anghiari, tryckt i Venedig 1628, i stor 4:o sid. 514; en Engelsk, tryckt 1622, p. 271; en Tysk, af Jac. Micyllus, tryckt i Frankfurt 1511, s. 1323; en Fransk af D'Ablancourt, tryckt i Amsterdam 1670, s. 412, och en Latinsk utläggning af A. J. Valpy tryckt i London 1821, 8:o, Vol. 7, att förtiga flere andre. Fransmännen, som taga allting på den lätta sidan, hafva äfven i sin öfversättning varit mera frie, hvarigenom de fått den att klinga bättre än mången annans, helst sedan de tillagt orden: "pour être heureux."

[44] Bland mångfaldiga andra förklaringar, öfver dessa Taciti tvetydiga ord och meningar, må vi äfven anföra Juustens anmärkning. Ej derföre som vore den mera upplysande än de andras, men emedan den, på sitt sätt, är ganska originell, och utgör, på sätt och vis, en motsats till Bilmarks, och flere andres. Ty sedan han talat om en föregifven Finsk konung, benämnd Rostiof, hvilken öfver hela norden var beryktad för sina spådomar, sina hexerier och hemliga konster (och hvarföre han äfven efter sin död blef af folket förgudad) så säger han i anledning deraf: "quod igitur Tacitus, Finnos adversus deos securos fuisse, scribit, falsum est. Aliter sine dubio de Finnorum pietate judicaturus fuisset, si, quam vehementer Rostiofium suum offendere timuerint, non ignorasset." (Nettelbl. Schwed. Bibl. 1 st. p. 99.)

[45] Man finner af flera ställen hos Tacitus, det Romarnes första beröring med de Germaniska folkstammarna, åtminstone med de nordligare, liksom med de Skandinaviska, torde, enligt all sannolikhet, hafva skett sjövägen. Så t.ex. säger han om dem i 2 Kap. "quia nec terra olim, sed classibus advehebantur"; och i 34 Kap. om Friserna: "Romanis classibus navigatos." Att kommunikationen dem emellan likväl varit ganska sparsam, ger han i 2:dra Kap. tillkänna: "adversus oceanus raris ab orbe nostro navibus aditur." Att Romarne på sådant sätt, redan under Augusti tid, med sina flottor kringseglat de nordiska kusterna, allt ända till Jutland; och härifrån, antingen ryktesvis, eller öfver det vida haf de här funno liggande framför sig, fått kunskap om de Scythiska (d.v.s. Skandinaviska, eller, kanske rättare Tschudiska) landen, intygar äfven hans landsman och samtidige, Plinius, i 2:dra B:s 17 K. af sin Natural-Historie: "Septemtrionalis vero oceanus, majore ex parte navigatus est, auspiciis Divi Augusti, Germaniam classe circumvecta ad Cimbrorum promontorium: et inde immenso mari prospecto, aut fama cognita, ad Scythicam plagam"; ehuru han, i 4:de Bok. 27:de Kap. anser detta rykte, i afseende å dessa ännu obekanta kuster, mindre tillförlitligt: "reliqua littora incerta signata fama." Strabo, född i Amasia uti Kappadocien, i Asiatiska Turkiet, som lefde under Augusti och Tiberii tid, och dog vid 60 års ålder, år 25 e.Chr. besannar dessa uppgifter i 7:de B:s 2:dra Kap. §. 4, af sina geografiska skrifter, der han säger: "vi känna de Germaniska folken allt från utloppet af Rhen till mynningen af Elben, men allt hvad som på andra sidan om denna flod sträcker sig åt hafvet, är för oss helt och hållet obekant. Ty hvarken äga vi oss vetterligt, det någon af våra förfäder seglat utmed denna kuststräckning, längre östvart, ända till mynningen af det Kaspiska hafvet, (det låg, som bekant är, i Romarnes och Grekernes begrepp, att de nordiska och Kaspiska hafven stötte tillsammans) eller har någonsin Romarnes framsteg sträckt sig på andra sidan Elben, lika så litet som någon annan landvägen trängt sig dit." Gnoritsontai d' apo ton ekbolon Raenon labontes ten arkhen, mekhri te Albios. Ta de péran te Albios, ta pros to Okeano, pantápasin agnosa aemin esin. Oute gar ton proteron oudenas ismen ton paráploun teton pepoieménous pros ta eothinà mérae, ta mekhri te sómatos taes Kaspias thaláttaes, outh' oi Romaioi proaelthón to eis tà peraitéro to Albios os d' autos ede petsoi parodeúkasin oudénes.

Ehuru man således hos de gamla klassiska Auktorerne icke finner några spår som bevisa det Romerska flottorna inträngt i Östersjön; må man derföre icke tro att deras enskilta handelsfartyg varit derifrån utestängda, eller att de, i kommerciel väg, saknat kommunikation med dessa orter, hvilket af många omständigheter kan bestyrkas, och hvarom mera längre fram. Emedlertid hade Romarne, genom de krig de dessa tider förde med åtskillige af de Germaniska Nationerne, kommit med dem i en närmare bekantskap, och genom dem erhållit underrättelser om flere af de folkstammar, som bodde ännu mera aflägset. På sådant sätt uppgick för dem ett nytt ljus öfver den mörka norden, visserligen mycket blandadt med dikter och fabler, ty — sådan är vanligtvis början af all historie. Sålunda hade nu Finnar, Svenskar, och en hop andra folkslag blifvit kände, åtminstone till namnet. Detta tyckes hafva inträffat några år nyss tillförene, att sluta af hvad Tacitus i 1:sta Kap. säger om denna del af norden: "cetera oceanus ambit, latos sinus et insularum immensa spatia complectens, nuper cognitis quibusdam gentibus, ac regibus, quos bellum aperuit"; hvilket Strabo, än närmare förklarar, då han i 7:de B. I K. §. 4, säger: "dessa folk lärde man sig då först känna, när de med krig öfverföllo de i Germanien förlagde Romerska legioner, och sedermera gåfvo sig under dem, men kort derpå afföllo, eller drogo sig längre undan." Hvad krig Tac. härmed egentligen menar, är osäkert, antingen det som fördes några och 80 år efter Frälsarens födelse, under Kejsar Domitiani tid, eller, hvad som är troligare, afser han de tre, (efter någras räkning fyra), fälttåg, hvilka den Romerske Härföraren N. Cl. Drusus, åren näst före Christi födelse, anställde i denna del af Norden; och hvarest han, tid efter annan, besegrade Galler, Catter, Markomanner, Sigambrer, Friser, Rhetier, Bructerer, Cherusker, Svevier, och andra Tyska folkslag. Det var om denna Drusus, som Svetonius, i 1 Kap. af Claudii vita, säger: att han varit den första Romerska Fältherre, som beseglat det Nordiska hafvet, "Oceanum Septemtrionalem primus Romanorum ducum navigavit"; och som, enligt Velleius, L. 11, c. 106, med sin flotta, seglat upp för Elbe, bland då ännu okända nationer: "classis, quæ Oceani circumnavigerat sinus, ab inaudito atque incognito ante mari, flumine Albi subvecta, exercitui Cæsarique se junxit." Det var ej underligt om vid denna tid, då liksom en hel verld öppnat sig för de Romerska vapnen, allt förekom dem, i början, nytt och okändt, och om således äfven beskrifningen, öfver dessa länder, blef konfys och vanställd. Tacitus säger sjelf i 10 Kap. af sin Biografi öfver C. Jul. Agricola, att norra kusten af England och Orkadiska öarne, likaledes, då först, nyligen, blifvit upptäckte "Hanc oram novissimi maris tunc primum Romana classis circumvecta, insulam esse Brittaniam affirmavit, ac simul in cognitas ad id tempus insulas, quas Orcadas vocant, invenit domuitque", och är det förmodligen på dessa, och åtskilliga andra, öar Plinius alluderar, då han i 4:de B., 27 K. säger: "tres et viginti inde insulæ Romanorum armis cognitæ." Emedlertid är Plinius den första, hos hvilken Skandinaviska namnet förekommer — äfven han säger, att han "fått underrättelse om omätliga öar, ej länge sedan från Germanien upptäckte." "Nam et a Germania immensas insulas, non pridem compertas, cognitum habeo." (L. 2, c. 112, §. 7) och tillägger på ett annat ställe (L. 4, c. 27) der han talar om Cattegat (sinus Codanus) "refertus insulis: quarum clarissima Scandinavia est, incompertæ magnitudinis." Att likväl Tacitus vid författandet af denna sin beskrifning öfver norden, icke blott haft att tillgå dessa samtida historiska källor, utan att han härvid äfven rådfrågat äldre Auktorer, hvilkas trovärdighet man i allmänhet betviflat, skall i det följande visas. Troligtvis har han äfven erhållit mången upplysande underrättelse af sin egen svärfar Caj. Jul. Agricola, hvilken redan såsom ung, gjort sina första krigstjenster i Britannien, under Sueton. Paulinus, der han sedermera, under flera år, utmärkt sig för sin tapperhet och rättrådighet, både såsom Guvernör (Proprætor) och Kyrkans öfverhufvud (Pontifex).

[46] Bland dessa hans fördomar, kan man nämna, att det var isynnerhet för alla omina eller järtecken (prodigia, portenta) som han bar en särdeles respekt.

[47] Tacitus skall, enligt hvad man tror, ledt sin härkomst från en obemärkt slägt i Umbrien. Enligt andres tanke, skulle han likväl varit af en ädel börd. Ja några vilja till och med förmoda, att han härstammat af Kejsar Claudius Tacitus; men — så går det alltid: en stor man får stor börd.

[48] Om vi nu äfven gifva närmare akt på Taciti manér, skola vi finna att det just är vid dessa omständigheter, han förnämligast fäster sig. För tapperhet berömmer han isynnerhet de nationer som bodde närmast Romarne, och med dem försökte sina vapens lycka; — således dem, hvilkas krigiska förtjenster han bäst kunde äga sig bekante; som t.ex. Bataverna (i 29 Kap.), Catterna (i 30 och 31 Kap.), Tenctrerne. (i 32 Kap.), Chaucerna (i 35 Kap.) och Cimbrerna (i 37 Kap.); men för vildhet, och vidskepelse, deremot, utskriker han de folk, som bodde längre i norr (hvilka Romarne till det mesta kände endast genom ryktet) och hvilkas beskrifning vidtager med 35:te Kap. såsom t.ex. Semnonerna, (i 39 Kap.), Reudigenerna, Avionerna, Anglerna, Varinerna, Eudoserna, Suardonerna, Nuithonerna (i 40 Kap.), Naharvalerna (i 43 Kap.), Estherne (i 45 Kap.) och slutligen, Finnarne (i 46 Kap.) med hvilkas beskrifning han, på en gång, både slutar och fulländar denna sin historie.

[49] Af Katolisism och munkunderverk fick väl denna deras gamla vidskepelse, sedermera en ny, förändrad, och kanske stegrad potens. Att, för öfrigt, denna Finska folkets medeltid föregåtts af en annan, utmärkt af en större upplysning, och förståndsodling, hafva vi bevisat i Otava 1 Del. p. 22-35, dit vi derföre hänvise dem af våra läsare, som härom önska sig en närmare kunskap.

[50] Något sådant, tyckes äfven andra, före oss hafva märkt, men de hafva trott sig afhulpit detta, dermed att de i stället för sed skrifvit id (Rhenanus och Boxhornius, — se deras Editioner); och Ernesti tror att Tacitus skrifvit sed id. Vi, deremot, tro att han skrifvit intetdera: utan att hans afskrifvare, såsom ofta händt, antingen af okunnighet eller slarfaktighet, eller måhända i tanka att förbättra texten, tillagt ordet sed, liksom hans kommentatorer nu tro sig göra än bättre om de sätta dit sed id.

[51] Möjligt äfven att detta skett, genom slarf och vårdslöshet, vid sjelfva afskrifningen, hvarpå man har ganska många exempel; och att det måhända tillgått sålunda, att man flygtigt, och i hast, fått se första stafvelsen se- af det kort derpå tvenne gånger upprepade ordet securi, stående, någorstädes i grannskapet, under receptaculum, t.ex. vid slutet af en rad.

[52] Illaborare domibus, har vanligtvis blifvit öfversatt med: "att uppföra hus", eller "att äflas med byggnader"; ehuru det då troligen bordt heta laborare in domos (såsom t.ex. hos Ovid. in spem laborare, äflas med hoppet). Denna tolkning tro vi här vara så mycket mindre lämplig, som ett sådant arbete icke egentligen utmärker någon daglig sysselsättning — mycket mindre utgör ett folks näringsgren — hvarom likväl här tyckes vara fråga. Dessutom kan denna mening, refererad till orden gemere in agris, icke blifva annan än laborare in domibus. Så vidt vi känna, förekommer ordet illaborare, uti det Latinska språket, icke annorstädes än på detta ställe hos Tacitus, och då man i anledning häraf snart sagdt i alla Lexica gifvit det denna ensidiga, och, som vi tro, oriktiga tolkning, endast lämpad och afpassad, som det synes, i motsats emot hvad i föregående mening anföres om Finnarne, nemligen: "Nec aliud infantibus ferarum imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu contegantur", så tro vi oss härigenom böra rätta och anmärka detta misstag.

[53] Eller huru vill man väl annars förklara dessa, i alla fall, oförklarliga ord: suas alienasque fortunas spe metuque versare?

[54] Således gjorde de, i detta fall, intet arbete, (ty att de närde sig med boskapsskötsel, handel, frakter, eller grufarbete, omtalas icke). De måste således haft idel goddagar — ty jaga kunde de väl icke alltid, — i tid och otid.

[55] Men hvarifrån skulle de få egendom, om de ej förskaffat sig den genom flit och arbete?

[56] Både Finnar och Lappar äro från urminnes tider kände för sina handarbeten. De förre, isynnerhet för sina smiden, de sednare för sina träkäril, m.m. Se Rühs Finl. o. dess Inv. 2:dra Uppl., l:a Del. sid. 5, 2:a Del., s. 34, 37.

[57] Härmed må man dock icke förblanda svedjebruket; ty ehuru det i många afseenden är vida besvärligare, anse de det likväl ej med samma förakt som åkerbruket, hvilket de hålla vara dragarens kall. Till upplysning för dem, som härvid möjligtvis kunde falla i förundran, hvarföre man nemligen skulle anse det för en större skam att plöja en åker än en sved, få vi anmärka: att Finnarne, fordom, ej plöjde sina sveder; utan bestod deras svedjesätt deruti, att, sedan de nedfällt den grofva skogen, brände de den, och, utan att hvarken plöja eller harfva, kastade de utsädet bland de härs och tvärs liggande trädstammarne, i den nästan ännu varma askan. Häraf blef en följd, att man blott kunde taga ett säde, af en sålunda förarbetad sved. Detta sätt att svedja, der hvarken tarfvas plog eller häst, sker än i dag i norra delen af Savolax, och, allmänt, å de Svenska och Norska Finnskogarne; samt att detta varit det äldsta, fordom brukliga, svedjesätt, tyckes redan den högst enkla metoden förråda; och bestyrkes äfven detta af ett ställe hos Clausson (se hans "Norska Krönika", tryckt i Köpenhamn 1632, sid. 135) så lydande: "De (Finnarne) bevare sig intet met jorden at förarbeide, derfor skeer det som mesteds sönder i Nordland, at der som Finden drager fra, oc hafuer af hugget Skoufuen, der drage Norrsk folck til igien, oc plöye oc saae, oc giöre der skiönne jorder aff." Detta är hvad Tacitus i 14 Kap. ganska sinnrikt kallar: "nec arare terram, aut exspectare annum," hvilka ord han tyckes hafva plagierat utur Strabo, som i 7 B., 2 K., 3 §. säger om de emellan floderne Rhen och Elbe boende Svever, och åtskilliga andra af dessa folkslag: me georgein, mede thesauritsein (neque colunt agros, nec quidquam reponunt). Då emedlertid åkerbruket småningom infördes, skedde det ej utan stor motvilja, dels såsom stridande emot fäders, och förfäders, urgamla bruk och vana, dels såsom ett, för fria söner, nesligt arbete, att gräfva i jorden. — Ganander anför en hos Finska folket ännu allmänt gängse mytisk fabel, som är artig nog, och kan tjena att visa oss med hvad begrepp Finnarne i början måtte hafva omfattat denna nya näringsgren. Den lyder: Kalewan tyttären ottaneen kyntäjän, ja hewoisen ja auran, jota toi äitilleen, ja sanoi: "mikä Sitti-sontiainen tämä on, jonka minä löysin äitin moata tonkimasta?" Äiti sanoi: "wie pois piikani! meijän piteä pois-paeta tältä moalta, — ne tuloowat tänne asumaan." Dock, fram, fram! skall allt godt och ädelt, äfven om det vore aldrig så stridande emot häfdernas helgd och bruk; ehuru det visserligen går trögt och långsamt i början. Det var derföre trälar och qvinnor, först, hos Finnarne, fingo befatta sig med ett yrke, som nu utgör hvarje odalmans fröjd och glädje. Äfven detta tyckes icke hafva undgått Tacitus, och torde hafva gällt, till någon del, äfven om andra nationer, efter han i 15:de Kapitl. gör följande reflexion: "Fortissimus quisque ac bellicosissimus nihil agens, delegata domus et penatium et agrorum cura feminis senibusque, et infirmissimo cuique ex familia, ipsi hebent."

[58] Ett gammalt ordspråk: "Tyhmä paljon työtä teköö: Eleä wiisas wähemmäilläk," bevisar mer än tillräckligt, hvad de här mena med "wiisas." Och en runa, som talar om en trollkarls besök hos en annan, börjar med följande bombastiska anathema:

    Ymmärrys yllä piteä,
    Hattu miestä hallihtoo;
    Hywä päiwä! helwettiin — —
    Onko perkele kotona?
    Jolta saisin sanoja kuulla,
    Sekä konstia kowia.

Ännu lefver, i Finnarnes mun, ett gammalt ordstäf, som vittnar om denna makt emot Gudomen, hvilken våra fäder trodde sig besitta, och som tyckes vara en gammal qvarlefva af den gråa hedendomen; emedan Guds makt, enligt det, redan sättes i bredd med trollkarlens. Det lyder:

    Kaksi kowaa koittelee (alii: kiskottelee)
    Susi ja hewoisen warsa,
    Meijän poika ja Jumala.

Att denna meijän poika måtte hafva varit en beryktad trollkarl, synes här klart, då han vågade pröfva sin styrka med de christnes Gud. Äfven hos Tyskarne bibehåller sig ännu ett ordstäf, som tyckes påminna om den då ännu icke hos dem kufvade hedniska öfvermakten, enär man säger: "noch leben die Heiden." Men småningom segrade det himmelska väldet öfver det jordiska, och äfven Finska folket förnam slutligen att den Allsmäktige, både i kraft och godhet, öfverträffade deras usla hexmästare. Och ett annat ordspråk, som synes bära sin stämpel ifrån denna tid, har i folkets minne förvarat denna öfvergång från hedendom till sann christendom. Det lyder:

    Joka kiitteä hyweä,
    Kiittäköön hywät Jumalat!
    Joka laittaa pahaa,
    Laittakoon suwesta talwi!

[59] Orden: trolldom, trollkonst, trolleri, trolla, som ofta här förekomma, torde visserligen, liksom deras begrepp, helt och hållet utgå ifrån språket, i den mån upplysningen tilltager. Då de till dess måste qvarstå, nödgas vi upplysa, att de ej här få tagas i den vanliga bemärkelse de torde äga i Svenska språkbruket, der de lära betyda konsten att, genom öfver- eller onaturliga medel, frambringa öfver- eller onaturliga verkningar. Enligt Finnarnes begrepp, är så väl medlet som verkan, endast i så måtto öfvernaturligt eller öfversinnligt (andeligt), att andra icke kunna inse eller fatta det förras natur, blott dess verkan; men derföre tro de icke medlet, i sig sjelft, vara så tillvida onaturligt, att det skulle sakna naturen att verka, d.v.s. de tro endast på en naturlig magi, hvaruti de tillskrifva mindre hexmästarns personlighet, som icke mera de medel han nyttjar, denna öfvernaturliga kraft; uti hvilket fall de, med samma skäl, kunna anse för trollkonster, alla fysiska fenomen och experimenter, hvilka de till sin natur icke kunna förklara.