Sagdt; och Eurymachos vardt än mer förgrymmad i sinnet.
Och med hotande blick han talade vingade orden:
Usling, snarliga får du ditt slut, emedan du sladdrar
Djerft bland männer så många, och ej detminsta i själen
Räds; ty anten du kufvas af vin, eller också du alltid 390
Eger ett likdant mod, och derföre pratar i vädret.
Säg, eller är du väl bål, att du tuktade tiggaren Iros?
Ordande så, han fattade palln; men genast Odysseus
Mot Amphinomos' knän, Dulichierns, böjde sig neder,
För Eurymachos rädd; mundskänken han slängde i högra 395
Handen, och klingande damp nu derur vinkannan på golfvet,
Men högt jemrande sjelf baklänges han störte i backen.
Friarne stojade allt i de dunklande salarna hurtigt,
Och man talade så, anblickande närmaste grannen:
Måtte dock annorstädes förgåtts den irrande fremling, 400
Förrn han kom; ett sådant allarm då ej hade han uppväckt.
Nu vi tviste för tiggarens skull, och den kostliga måltids
Glädje ej blifver utaf, emedan det slemmare segrar.
Bland dem talte också Telemachos' heliga hjeltkraft:
J olycklige rasen, och döljen ej mera i sinnet 405
Hvarken mat eller dryck; er någon af gudarna retar.
Men undfägnade väl, begifven er hem för att sofva,
Då när sinnet er manar; för min del nödgar jag ingen.
Så han sade; och de sig beto i läpparna alla,
Undrande öfver Telemachos, som ordat så vågsamt. 410
Och bland dessa derpå Amphinomos talte och sade,
Nisos' lysande son, den Aretiadiske kongens:
Vänner, ej någon nu måtte för det, som ordats med rätta,
Trätande med fiendtliga ord utbrista i vrede!
Ej misshandlen den fremmande här, ej heller en enda 415
Alls bland tjenarnes tal i Odysseus' salar, den ädles!
Men nu, välan, mundskänken med bägrarna bjude åt alla,
Att vi må, offergjutande, gå hvar hem till att sofva;
Låtom fremlingen ock i Odysseus' salar förblifva,
Vårdad af Telemachos; ty till hans hus äfven han kommit. 420
Ordade så; och hans tal vardt gilladt af männerna alla.
Strax pokalen åt dem utblandade Mulios, hjelten,
Den Dulichiske mannen, som var Amphinomos' tjenstsvenn.
Han utdelte åt alla tillmans, och åt saliga gudar
Offergjutande, drucko de nu sötljufliga vinet. 425
Men då de gjutit och druckit deraf hvad sinnet dem lyste,
Alle begåfvo sig hem till eget hus, för att sofva.
Nittonde Sången.
Blef nu alltså i salarna qvar den ädle Odysseus,
Stemplande död åt friarnes flock, med hjelp af Athene;
Och till Telemachos strax han talade vingade orden;
Telemachos, man måste nu krigare vapnen derinne
Samtliga gömma; men friarne du med ljuflige orden 5
Öfvertala, enär de, saknande vapnen, dig fråga:
Jag ur röken dem ställt, ty de dem ej liknade mera,
Som, då till Troia han for, qvarlemnade fordom Odysseus;
Men medfarna de äro, såvidt eldslågan har framträngt,
Mig dessutom en sak i sinnet lade en gudom, 10
Att ni ej druckne kanhända, bland er tillställande träta,
Måtte såra hvaran, och göra en skam åt gelaget,
Samt frieriet; ty mannen till sig sjelft jernet ju drager.
Sagdt; och Telemachos hörsammade ilskade fadren.
Och utkallande talte till fostrerskan Eurykleia: 15
Moder, välan, qvarhåll mig nu tärnorna inne i rummen,
Medan i annat gemak jag min faders prydliga vapen
Ställer, hvilka der nu ovårdade svärtas af röken,
Då sjelf borta han är; jag ett barn in hittills har varit;
Nu jag vill ställa dem bort, dit ej eldslågan skall tränga. 20
Honom svarte igen hans fostrerska Eurykleia:
Måtte du dock, min son, urskillning redan besitta,
Att omvårda ditt hus, och skatterna alla förvara!
Dock ho skall väl följa dig nu, och bära din fackla,
Då du ej låter tärnorna gå framför dig och lysa? 25
Henne Telemachos nu, den förståndiga, svarte, och sade:
Fremlingen der; ty jag tål ej, att någon skall lättjas, som öser
Ur min gryta, änskönt han också är kommen från fjerran.
Så han ordade nu; ovingadt var talet för henne,
Och hon dörrarna stängde i boningsbeqväma palatset. 30
Och uppstigande sen, Odyseus och den lysande sonen,
Buro gemensamt hjelmarna in och de bucklige sköldar,
Och skarpspetsade lansar; framför dem Pallas Athene,
Med en gyllene lampa i hand, spred herrlig belysning.
Och Telemachos talade då till sin fader påstunden: 35
Fader, isanning med ögonen nu stort under jag skådar!
Salarnas väggar förvisso och mellanrummen, de sköna,
Samt takbjelkarne äfven af gran, och kolonnerna höga,
Gifva för ögonen sken, som vore det brinnande eldens.
Visst är här någon af gudar, som bo i rymliga himlen. 40
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:
Var du tyst, och hejda din tanke, och spörj ej om sådant!
Ty just sådan är gudarnes sed, som bo i Olympen.
Utan gå du till sängs; mellertid qvarstannar jag härstäds,
Att jag tärnorna lockar ännu och din moder till spörsmål. 45
Klagande skall hon fråga mig visst om ett och om annat.
Så han sade; och Telemachos ur salen begaf sig
I sitt gemak till sängs, vid skenet af brinnande facklor,
Der tillförne han sof, när sömnen ljufvelig påkom;
Der han lade sig då, och bidde gudomliga Eos. 50
Men i salen stannade qvar den ädle Odysseus,
Stemplande död åt friarnes flock, med hjelp af Athene.
Trädde så ur sitt gemak förståndiga Penelopeia,
Liknande Artemis sjelf och den gyllene Aphrodite.
Henne vid elden de ställde en stol, på hvilken hon nedsatt, 55
Svarfvad af elfenben och af silfver, som konstigt tillförne
Mästarn Ikmalion gjort, med en pall för föttren inunder,
Fästad vid stolen; ett stort fårskinn deröfver var kastadt.
Nu sig satte derpå förståndiga Penelopeia,
Trädde så ock hvitarmiga tärnorna ut ur gemaket; 60
Desse skaffade bort den rikliga maten och borden,
Samt de bägrare, ur hvilka de våldsame männerne druckit.
Glöden ifrån fyrställningen hällde de, rågande derpå
Annan rikelig ved, att ljus skull' blifva och värme.
Och Melantho återigen for ut mot Odysseus: 65
Fremling, vill du om natten ännu ock plåga oss härstäds,
Smygande huset omkring, eller vill du på flickorna lura?
Men gäck ut härifrån, osälle, och tacka för maten!
Eller, träffad af branden, påstund du lunkar på dörren!
Henne svarte med hotande blick mångråde Odysseus; 70
Stygga, hvarför mig plägar du så med ständiga grollet?
Derför att jag ej är fet, och har slarfviga kläder på kroppen,
Och går tiggande kring? Som nöd mig tvingar att göra.
Sådane just som jag de vankande bettlare äro.
Ty ock jag tillförne ett hus bland menskor lik bodde, 75
Lycklig, ett rikt, och jag gaf almosa åt tiggaren ofta,
Vare sig hvem som helst, och ehvad han kom och behöfde.
Tjenare hade jag ock otaliga, äfvensom annat,
Hvarmed man lefver väl, och en rik mans namn sig förvärfvar.
Men Zeus ödde det allt, Kronion, emedan han ville. 80
Akta dig derför, o qvinna, jemväl, att icke du mister
Skönheten all, med hvilken du nu bland tärnorna ståtar;
Eller din drottning vredgas kanske, och hårdt dig behandlar,
Eller Odysseus kommer; förty än hoppet är öfrigt.
Men om han äfven är död, och ej någonsin vänder tillbaka, 85
Genom Apollons nåd en fullvext son han ju eger,
Telemachos, som ingen af tärnorna här i palatset
Undgår, om hon är fräck; ty han trampar numera ej barnskor.
Sade; men honom hörde förståndiga Penelopeia,
Bannade tärnan dervid, samt talade ordet, och sade: 90
Mig du alldeles ej, skamlösa och fräcka, kan undgå,
Öfvande nidingsverk, som med eget hufvud du gäldar.
Ty allt visste du väl, emedan af mig du det hörde,
Att jag ärnar den fremmande mannen i salarna mina
Om min make bespörja, förty jag är högligen ängslad. 95
Sade; till Eurynome, hushållerskan, vände hon talet:
Eurynome, bär hit du en stol, och deröfver ett fårskinn,
Att der sittande säge ett ord, och äfven förnimme
Fremlingen strax af mig; jag önskar att honom bespörja.
Sa hon sade; men tärnan påstund framsatte beställsamt 100
Den välbonade stoln, och derpå utbredde ett fårskinn.
Och der satte sig sen mångpröfvade, ädle Odysseus;
Tog så till ordet bland dem förståndiga Penelopeia:
Fremmande man, dig detta jag sjelf till en början må fråga:
Hvem är du, och från hvem? hvar har du stad, och föräldrar? 105
Henne svarande talade till mångråde Odysseus;
Qvinna, dig skulle ej någon uppå omätliga jorden
Klandra; isanning går till himmelen vida din ära,
Liksom en vankfri drotts till och med, som, mot gudarna hörsam,
Öfver modiga männer och många regerande, öfvar 110
Lag, och billighet ut; och svarta jorden åt honom
Alstrar hvete och korn; och träden tyngas af frukter;
Tackorna lamma beständigt, och hafvet vimlar af fiskar,
Under ett godt regemente, och folken i landet förkofras.
Derföre må du mig nu om annat spörja i huset, 115
Men mitt fäderneland och min börd utforska du icke,
Att du ej fyller min själ med bekymmer än mer, då jag detta
Minnes; ty högst olycklig jag är; ej heller mig höfves,
Att i fremmande hus veklagande, gråtande sitta;
Ty ej slemare finns, än att oupphörligen sörja; 120
Att ej någon vid mig af tärnorna leds, eller sjelf du,
Sägande, att jag, af vinet betyngd bortsmälter i tårar.
Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia:
Fremling, isanning för mig allt värde, och skepnad och fägring
De odödlige ödde, enär till Ilios reste 125
Hän Argeiernes folk, och med dem min make Odysseus.
Om han, kommande hem, mitt lif än skulle beskydda,
Större min ära vore påstund och skönare äfven;
Nu jag ängslas; så mång olyckor mig sände en gudom.
Ty de ädlingar alle, som ega på öarna välde, 130
Uppå Dulichion, Sama, och skogbevexta Zakynthos,
Äfven samtlige de, som på klippiga Ithaka herrska,
Desse fria till mig, ovilliga, plågande huset.
Derföre vårdar jag ej om fremlingar, eller om tiggrar,
Eller herolder detminsta, som folksakförare äro; 135
Utan jag saknar Odysseus, och tärer mitt hjerta med längtan.
Desse skynda på bröllop, och jag blott tänker på finter.
Först intalte i sinnet mig då en gud att en mantel,
Sättande upp stor väf, i salen begynna att väfva,
Fin, oändeligt lång; och till dem jag talade genast: 140
Svenner, som frien till mig, då den ädle Odysseus nu hängått,
Biden på bröllopet än, och brådsken ej, tills jag en likskrud
Färdig arbetat, att icke mitt garn må ödas förgäfves, —
Åt friborne Laertes, tilldess att honom omsider
Tager den långutsträckande döda förderfliga öde; 145
Att ej i landet på mig Achaiinnorna måga förargas,
Om han förutan täckelse låge, som egde så mycket.
Så jag talte; hos dem manhaftiga hjertat bevektes.
Vlsserlig väfde jag nu om dagen på väfven, den stora,
Men om nättren den rispade opp, då jag facklorna framsatt. 150
Så jag i tre år snärjde med list, och bedrog de Achaier;
Men då det fjerde året nu kom, och tiderna kommo,
Under de slocknande månar, och dagarne långa sig lyktat,
Genom de skändliga tärnorna då och försumliga, desse
Öfverraskande kommo på mig, och trätte med orden. 155
Så jag lyktade väfven, fast allsej villig, af nödtvång.
Nu ej gitter jag bröllopet fly, ej heller en annan
Utväg finner jag på; mig föräldrarne mana att giftas
Träget, och sonen leda vid dessa, som godsen föröda;
Ty han det inser; ren är han karl, så god som en annan, 160
Att omvårda ett hus, som Zeus med ära bekröner.
Hen mig säg nu din slägt mellertid, och af hvem du är boren?
Du härstammar ju ej från sagornas ek, eller fjellen.
Henne svarande talade till mångråde Odysseus:
O du vördade maka till Laertiaden Odysseus, 165
Vill du då ej afstå, att mig om min stämma bespörja?
Men jag vill säga dig den, änskönt du mig lemnar åt smärtor,
Flera än dem, af hvilka jag qväljs; det ödet är hvarje
Mans, som dröjer ifrån sitt hem sålänge som jag nu,
Irrande kring till städerna mång, ett mål för bekymren. 170
Men likväl vill jag säga dig det som du spörjer och frågar.
Kreta heter ett land, i midten af hafvet, det dunkla,
Kringomflutet och fruktbart och skönt; der menniskor finnas
Månge, ja, utan tal till och med, samt nittio städer.
Annat är andras blandade språk; der träffas Achaier, 175
Der Urkreter också, stor modige, jemte Kydoner,
Der Dorienser jemväl, hjelmprydde, och ädle Pelasger.
Der är Knossos en ståtelig stad, och Minos i denna
Herrskare nio år, stallbroder åt store Kronion,
Fader åt fader min, storsinnade Deukalion sjelf. 180
Men mig aflade Deukalion och Idomeneus ock.
Men på de kruma galejorna hän till Ilios denne
Med Atreiderna drog; mitt frejdade namn det är Aithon;
Yngre till födsel är jag; men äldre och tapprare denne.
Der jag Odysseus såg, och gaf gästskänker åt drotten. 185
Ty ock honom till Kreta fördref den häftige vinden,
Kastande bort från Maleia, enär till Troia han fikte,
Och i Amnisos höll, der Eileithyia en grotta
Eger, i ogen hamn; och med nöd han stormarna undslapp.
Strax om Idomeneus han frågade, kommen till Staden; 190
Ty han var — som han sade — en vördad ock älskelig gästvän.
Tionde dagen för honom det var ren, eller den elfte,
Sen på de kruma galejor han for till Ilios' fäste.
Honom jag förde hem till mitt hus, undfägnande derstäds
Kärvänskapligt utaf de rika förråder, som funnos; 195
Och åt honom jag gaf, och hans folk, som följde med honom,
Kornbröd, jemte det glödande vin, hopsamladt i landet,
Oxar derjemte till slagt, ätt dermed mätta sin lystnad;
Dagarna tolf qyarstannade der de ädle Achaier;
Ty nordvinden så stark, att knapt man kunde på landet 200
Stå, förhindrade dem, uppväckt af en vredgande gudom.
Vinden föll på den trettonde da'n, och de lyftade ankar.
Mång osanningar så han diktade, liknande sanning;
Kinden förblektes och tårarna runno för lyssnande makan.
Likasom snön försmälter på högsta toppen af berget, 205
Hvilken af Satan smältes, enär han har fallit för vestan,
Och af dess vatten ihast sig fylla de rinnande floder:
Så nu de fagra kinderne ock för den gråtande smälte,
Medan hon gret sin gemål, närvarande. Drotten Odysseus
Visserligen i själn beklagade sörjande makan, 210
Men som horn likväl eller jern dock stodo hans ögon
Uti hufvudet stille; med list han tårarna dolde.
Och då hon fått lystmätet utaf mångtåriga sorgen,
Honom återigen med orden hon svarte, och sade:
Nu dig, fremmande man, jag ämnar isanning försöka, 215
Om du verklig derborta med gudalika kamrater
Gästat min hulda gemål i salarna, såsom du säger.
Säg mig, hurdana kläder han bar, och hade på kroppen,
Hurudan sjelf han var, och de män, som följde med honom?
Henne svarande talade till mångråde Odysseus: 220
Svårt, o qvinna, det blir, då så länge från honom jag varit,
Att det säga, förty ren går nu, det tjugonde året,
Sedan ifrån mitt fäderneland han reste och bortfor,
Men ändock vill jag säga på sätt mig likar i sinnet.
Ylle purpurmantel han bar, den ädle Odysseus, 225
Dubbel; också var fästad dervid en gyllene häkta
Jämte öglor ett par; framför fanns äfven ett smycke.
I framfötterne höll der en hund en sprattlande hjortkalf,
Slickande en den brokiga; det förvånade alla,
Att, skönt begge af gull, han strypande glodde på kalfven, 230
Hvaremot denne med fötterna spratt, försökande undfly.
Vidare märkte jag ock på hans kropp en glänsande lifrock,
Likasom skalet sitter omkring den torrkade löken;
Ty så fin var den rocken, och blank sen, likasom selen.
Sannerlig qvinnor många med undren betraktade honom. 235
Annat säger jag nu, och gömm det du 1 ditt sinne:
Icke jag vet, om hemifrån kom i de kläder Odysseus,
Eller om någon af vännerna gaf, då han for på galejan,
Eller måhända en värd också, emedan Odysseus
Tar till många en vän; bland Achaier knapt hade han like. 240
Äfven jag ett kopparne svärd förärade honom,
Jemte en lifrock, purpurne, skön och dubbel och fotsid,
Och affärdade vördesamt dän på toftade skeppet.
Honom en herold också, men litet äldre till åren,
Följde, och mannen, sådan han var, jag äfven beskrifver, 245
Puckelryggig han var, svartmuskig och krusig i hufvut;
Eurybates var hans namn, af Odysseus mer än de andre
Hedrad, emedan han visste att skicka sig honom till nöjes.
Sade; och väckte hos henne än mer begäret till saknad,
Alltsom hon tecknen kände, dem noga förtäljde Odysseus, 250
Men då hon fått lystmätet utaf sorgen,
Då hon honom också genmälte med orden, och sade:
Fremling, du som var mig förut medlidande värdig,
Blir mig i salarna nu, båd vörnadsvärdig och älsklig.
Ty jag hämtade kläderna sjelf, om hvilka du ordar, 255
Sammanvikna ur rummet, och fäste en glimmande häkta,
Honom till smycke; och honom ej mer jag nånsin emottar,
Återvändande hem till älskade fädernejorden.
Derför i olycksstund på hålkade skeppet Odysseus
Far, för att Olycksilios se, hvars namn är min afsky. 260
Henne svarande talade till mångråde Odysseus:
O du vördade maka till Laertiaden Odysseus,
Skada ej mer din dejliga hy, och plåga ej heller,
Gråtande maken, din själ, änskönt jag det icke förtycker!
Mistar eho som helst sin lagliga make, åt hvilken 265
Hon, i kärlek bemängd, födt barn, visst gråter hon honom,
Men dessmera Odysseus, som var med gudarna jemlik.
Dock, hör upp med din gråt, och lyssna till orden, jag talar:
Ty sannfärdigt säga jag vill, och intet fördölja;
Ja, om Odysseus redan jag hört, att han kommer till hemmet, 270
Lefvande nära uti Thesprotiske männernes rika
Bygder; och skatter bringar han med, utvalda och många,
Dem han begärde ihop; men sig tillgifna kamrater
Mistade han, och sitt hålkade skepp, på dunkliga hafvet,
När han for från Thrinakia ön; ty på honom förgrymmats 275
Zeus och Eelios, hvars oxar kamraterne slagtat.
Desse förgingos alle uti mångsqvalpiga hafvet;
Honom uppå skeppskölen likväl uppkastade vågen
Till Phaiekernes land, som gudabefryndade äro.
Honom, liksom gud, der ärade desse, af hjertat, 280
Mycket gåfvo åt honom, och ärnade sjelfve till hemmet
Okränkt skicka; och visst ren långt fördetta Odysseus
Hemma varit; men det mer gagneligt syntes hans sinne,
Att all verlden vandra omkring, och skatter sig samla.
Så mång finter, och flera än öfrige dödlige menskor 285
Vet Odyseus; och med honom ej må alls täfla en ende.
Så mig Thesproternes kong, Pheidon, berättade saken,
Samt svor sjelf deruppå; i sitt hus utgjutande vigvin,
Att uthalad galejan, och redo kamraterne vore,
Att ledsaga Odysseus till älskade fädernejorden. 290
Men mig han sände förut; de Thesprotiske männers galeja
Dän till det hvetesrika Dulichion ärnade resa.
Och han viste de skatter åt mig, som samlat Odysseus;
Skulle med dem till tionde led väl han föda en annan,
Med de skatter minsann, som lågo i konungens salar. 295
Denne till Dodone då sade han rett, för att höra
Från den högbelöfvade ek Zeus' vilja, Kronions,
Huru han hem skull' lända till älskade fädernejorden,
Ren frånvarande länge, om uppenbart eller hemligt.
Så han är räddad alltså, och skall nog komma tillbaka 300
Snart, och ej fjerran numera från vänner och fädernebygden
Länge derborta han blir. Med min ed jag vill det bedyra.
Höre då först mig Zeus, den högste bland gudar, och bäste;
Jemte Odysseus' härd, den frejdades, hvilken jag nalkas:
Sannerlig detta dig allt fullbordas så, som jag säger. 305
Under det året som går skall hit anlända Odysseus,
Medan månaden släcks, och medan han tändes ånyo.
Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia:
Måtte detta ditt tal fullbordadt varda, o fremling!
Snart du skulle af mig erfara båd' vänskap och många 310
Skänker, att hvar som komme emot, dig prisade lycklig.
Men mig så det likar i själn, som äfven skall hända;
Hvarken Odysseus mer hemländer, ej heller du reshjelp
Finner; förty ej herrar numera finnas i huset,
Sådan Odysseus var bland männer, — om nånsin han var det, 315
Att de vördade fremlingar hän affärda, och motta.
Tvätten honom, J tärnor, och bädden reden i ordning,
Sängen med mantlar uti, och prydliga fällar tillika,
Att han må, väluppvärmd, gullthronande morgonen skåda.
ganska bittida baden igen imorgon, och smörjen, 320
Att derinne med Telemachos han tage sin frukost,
Sittande i vår sal; olycklig enhvar, som bland dessa,
Honom kränkande, kommer förnär; sin sak han ej nånsin
Mer uträttar hos oss, fast aldrig så mycket förtretad!
Ty hur skall du väl veta, om jag, o fremling, de andra 325
Qvinnorna öfverträffar i vett och förståndiga rådslag,
Om du, smutsig och illa beklädd, i salarna skulle
Spisa? Förty korflifvade äro de menniskor alla.
Ho som nu sjelf är grym, och idelig grymheter tänker,
Honom dödlige alle, sålänge han lefver, ej annat 330
Önska, än qval; men när han är död, bespotta de honom.
Ho som är sjelf vankfri, och tänker allenast hvad vankfritt
Är, hans frejdade namn kringföres af fremlingar vida
Kring all verldens folk; han god af många benämnes.
Henne svarande talade till mångråde Odysseus: 335
O du vördade maka till Laertiaden Odysseus,
Mantlarne äro för mig och de prydlige fällar isanning
Vidriga, från den stund, då jag Kretas snöiga fjellar
Lemnade, farande dädan uppå långårade skeppet;
Låt mig ligga, som förr sömnlösa jag nätterna tillbragt! 340
Många nätter jag redan uppå det uslaste läger
Låg, och bidade af gullthronande morgongudinnan.
Och fottvagningen heller ej alla för mitt sinne behaglig
Är, och min fet vidröra ej af någon qvinna bland dessa,
Hvilka hos dig här äro i detta palats tjenarinnor, 345
Om ej en gammal gumma du har, försiktig och aktsam,
Som utsått i sin själ så många bekymmer, som jag har:
Henne förtryter jag ej, att hon mig föttren må röra.
Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia:
Älskade gäst, ej någonsin än ankommit så vis man, 350
Bland vildfremlingar kärare hit till detta palatset:
Så du särdeles väl om allting ordar och visligt.
Ock en gumma jag har med klyftiga tankar i sinnet,
Som den olycksaliga ömt uppfostrat och ammat,
Tagande mot i sin famn, då han föddes till verlden af modren; 355
Hon dig föttren skall tvätta, ehur ock alldeles skröplig.
Men nu, välan, statt upp, förståndiga Eurykleia
Och två sedan din drotts jemnåriga like; Odysseus'
Redan en sådan till fötterna är, och en sådan till händren:
I olyckorna pläga ju snart de dödlige åldras. 360
Sade; och gumman därvid sitt anlete täckte med händren.
Fällde en brännhet tår, och talade jemrande orden:
Ve mig, arma, för dig, min son! Visst mera än andra
Menskor dig hatade Zeus, skönt gudeligt sinne du eger.
Åt blixtglade Kronion ej någon brännde åt många 365
Väldiga lår ännu, eller korade festhekatomber,
Som åt honom du gaf, anropande guden, att uppnå
Sjelf behagelig ålder, och fostra den lysande sonen.
Nu han hemkomstdagen likväl så har dig beröfvat
Sammaledes väl honom också ha qvinnorna gäckat 370
Bland vildfremmande män, då till någons boning han lände,
Liksom dehär otäckorna dig begabbade alla.
Nu för att undgå skymfer af dem och kränkningar många,
Icke du låter dig två; men mig, välvilliga, bjuder
Dottren af Ikarios, förståndiga Penelopeia. 375
Thy jag dig föttren vill två; för sjelfvaste Penelopeias
Skull, och din egen jemväl, ty min själ uppröres inom mig
Af bekymmer; men hör nu mitt tal, ehvad jag må säga:
Mångbepröfvade fremlingar hit rent flere ha kommit,
Men ej någon så lika jag sett — det sägen jag — hittills, 380
Som du till vext, och till fötter och röst är lik med Odysseus.
Henne svarande talade till mångråde Odysseus:
Gumma, så säga de alle, som oss med ögonen begge
Skådat en gång, att vi två med hvarannan särdeles lika
Äre; likasom sjelf du jemväl nu betänkande ordar. 385
Så han sade; och gumman då tog klarblänkande kitteln,
För att fötterna två; och hon rikligen hällde af kalla
Vattnet, och sen hon spädde det ut med varmt, men Odysseus
Satt på spiseln, och strax mot mörkret han vände sig undan;
Ty han genast i själn misstänkte, att, fattande honom, 390
Ärret hon kunde känna igen, och saken förmäla.
Trädande nära, hon tvådde sin herre, och kände påstunden
Ärret, som fordom gjort vildgalten med tanden, den hvita,
När till Parnesos han var, till Autolykos rest och dess söner,
Bort till sin moders mäktige far, bland menniskor utmärkt 395
Både i list och i ed; en gud sjelf detta förlänat,
Hermeias, åt hvilken de täckliga låren han brännde
Utaf lamm och af kid; och guden var honom bevågen.
Autolykos då han kom till Ithakas bördiga bygder,
Träffade dottersonen sin der, nyss boren till verlden, 400
Honom på morfars knän antvardade Eurykleia,
När han slutat sitt mål, samt talade ordet, och sade:
O Autolykos, sjelf uttänk nu ett namn, som du gifva
Må åt din dotters son; mångönskelig är han dig säkert.
Henne återigen Autolykos svarte, och sade: 405
Måg min, och dotter, gifven det namn, som nu jag er säger.
Ty för många förhatelig hit till eder jag kommit,
Både för männer och qvinnor uppå mångnärande jorden;
Derföre vare hans namn Odyseus, den förhatlige. Kommer
Han som yngling en dag till stora moderspalatset, 410
Till Parnesos, minsann, der mina besittningar äro,
Skänker jag honom af dem, och gladelig sänder tillbaka.
Derföre kom Odyseus, att han gåfve de lysande skänker.
Honom Autolykos då och Autolykos' älskade söner,
Halsade med handslag och med håningljufliga orden. 415
Nu mormodren Amphithea i famnen Odysseus
Tog, och kysste hans hufvud och två de vackraste ögon.
Och Autolykos bjöd de äreberömliga söner,
Att anrätta ett mål; uppmaningen aktade desse,
Och till stället påstund en femårsoxe de bragte, 420
Flådde den, äflades kring, och sönderdelade slagten,
Skuro i bitar ock med besked, och fäste på spetten,
Stekte jemväl omvårdsamt, och delte åt alla portioner.
Så de nu dagen igenom, intill nedgående solen
Spisade, utan att något dem brast i gemensamma målet. 425
Men när solen sänkte sig ned, och mörkret dem påkom,
Då de gingo tillsängs, och sömnens lisa sig togo.
Men då sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
Ut sig begåfvo med hundarna sina Autolykos' söner
Alla på jagt; och i sällskap med dem, den ädle Odysseus 430
Gick; och Parnesos' berg, det skogbeklädda och höga
De annalkades, hinnande snart dess vindiga skrefvor.
Solen återigen anstrålade fälten ånyo,
Stigen utur tystrinnande, djupa Okeanos' flöden,
Jägarne hunno då upp en dunge, och hundarne lupo, 435
Sökande spår framför dem; men efter Autolykos' söner
Samtlige följde; i sällskap med dem den ädle Odysseus
Nära till hundarna gick; långskaftiga spjutet han svängde.
Der i tätaste snår sig hvilte ett särdeles stort svin,
Genom snåret ej nånsin de fuktige vindarne blåste, 440
Icke den brännande soln med strålarna träffade nånsin,
Ock ej trängde dit regnet sig fram; så tätt var det snåret.
Men af blad anträffades der ett rikeligt fälle.
Svinet omkring gick dånet af hundars fötter och männers,
Som påträngande kommo, men det ur snåret tillmötes, 445
Resande högt sin borst, och med eld 1 de gnistrande ögon,
Stod helt nära till dessa; och aldraförst nu Odysseus
Framsprang, höjande upp sin lans med kraftiga handen,
Ifrig att såra det; svinet ändock förr träffade honom
Öfver knät, och en stor bit kött lösryckte med tanden, 450
Sidleds rusande på, och likväl ej trängde till benet.
Men i dess högra bog Odysseus sårade svinet,
Så att igenom for strax spetsen af blänkande spjutet.
Vrålande damp det i backen, och lifvet flyktade dädan.
Honom Autolykos' söner påstund omvårdade alla, 455
Varligt förbindande såret för vankfri, ädel Odysseus,
Sedan de svarta bloden förut väl dämmt med en trollsång
Hade; till fadrens boningar strax de vandrade sedan.
Men då Autolykos sjelf och Autolykos' söner med omsorg
Honom läkt, och derhos med kostliga skänker begåfvat, 460
Gladlige sände de strax den gladlige hem till det kära
Ithaka; far sig fägnade nu och den vördade modren
Vid den kommandes möte, och allt utfrågade noga
Om det såret, han fått: och han grannt berättade saken,
Huru på jagten han höggs med hvita tanden af svinet, 465
När till Parnesos' berget han gick med Autolykos' söner.
Knapt med händerna nu vidrördes det ärret af gumman,
Förrn hon, fingrande, kände det, strax lössläppande foten,
Hvilken i kitteln föll, så att kopparn dånade dervid;
Kitteln böjdes åt sida, och vattnet spilldes på marken. 470
Henne tillika betog båd' glädje och sorg, och dess ögon
Fylldes med tårar då, och sig stockade klingande stämman.
Fattande tag i hakan hon så tilltalte Odysseus:
O, helt säkert Odysseus du är, kärälsklige! dig ej
Förr jag kände igen, förrn egen min herre jag rörde. 475
Så hon sad', och med ögonen såg på Penelopeia,
Viljande gifva tillkänna, att älskade maken var hemma.
Men hon kunde ej se framför sig, ej heller bemärka,
Ty Athenaie dess håg bortvände, och redan Odysseus,
Gripande till, tog tag med sin hand i den åldrigas strupe, 480
Och med den andra närmre till sig drog gumman, och sade:
Hvarföre vill du, min mor, nu dräpa mig? du som mig ammat
Sjelf vid ditt bröst; men nyss, uthärdande många bekymmer,
Uppå tjugunde året jag kom till fädernejorden.
Men emedan du kännt mig, och gud dig gifvit i sinnet, 485
Tig då, att icke en annan i salarna måtte det höra.
Ty jag vill säga dig det, som ock fullbordadt skall blifva:
Kufvar en gud för mig de trotsige friarnes skara,
Skonar jag dig ej ens, min fostrerska, då när de andra
Tjenande tärnorna jag nedhugger i salarna mina. 490
Honom svarte derpå förståndiga Eurykleia:
Hvad för ett ord, min son, utflög dig ur tändernas stängsel!
Väl du ju vet, hur mitt sinne är fast, orubbeligt alltid;
Tiga jag skall, som hårdaste sten, ja, äfven som jernet,
Annat säger jag dock, men gömm det du i ditt sinne; 495
Enfvar en gud för dig de trotsige friarnes skara,
Då vill jag ock uppräkna för dig de qvinnor i rummen,
Hvilka som dig vanära, och som obrottslige äro.
Henne svarande talade till mångråde Odysseus:
Moder, hvarför uppräknar dem du? dig höfves det icke. 500
Väl skall äfven jag sjelf utgrunda och känna hvarenda,
Utan var tyst med vår sak, och lemna åt gudarna resten.
Så han sade; och gumman ur saln gick ut, för att hämta
Nytt fotvatten, förty alltsamman det gamla var utspilldt.
Men då hon tvättat honom, och smort frikostigt med olja, 505
Återigen sin stol drog närmare elden Odysseus,
Att sig värma dervid, och täckte med trasorna ärret.
Tog så till orda bland dem förståndiga Penelopeia:
Fremling, ännu om liten en sak sjelf vill jag dig spörja,
Ty snart kommer ju stunden också för ljufliga hvilan; 510
Den som bara, fast aldrig så ängslad, af sömnen betoges.
Men åt mig omätelig sorg har gifvit en gudom;
Ty om dagarna, gråtande, sörjande, dock jag mig gläder
Vid anblicken af tärnornas värf och af egna i huset,
Men när natt är kommen, och sömn betager de andra, 515
Vaken jag ligger i säng, och smärtor mitt pressade hjerta,
Häftiga, utan tal, uppväcka till gråt och till jemmer.
Likasom näktergalen, den grå, Pandareos' dotter,
Stämmer så grannt sin sång, när vår inträffar ånyo,
Der hon valt sig en plats bland lummiga löfven i trädet, 520
Och hon vexlande tätt mångljudiga rösten försprider,
Sörjande Itylos, son af henne och konungen Zethos,
Hvilken, uti vansinne, hon drap med kopparn tillförne:
Så ock sinnet hoa mig sig välfver båd' hitåt och ditåt;
Anten jag dröjer hos sonen, och allt orubbadt bevarar, 525
Tärnor och gods, och derhos högtakiga, stora palatset,
Vördande makens bädd, och skyende pratet i landet;
Eller jag följer med den af Achaierna, hvilken, den bäste,
Friar till mig 1 palatset, och ger omätelig brudskänk.
Sonen min, sålänge ännu han var barnslig och korttänkt, 530
Ej tillät mig att giftas, och öfvergifva palatset;
Nu då han redan är stor, och ynglingaåldren har hunnit,
Önskar han sjelf tillochmed, att jag hän ur salarna vandrar,
Missbelåten dermed, att Achaierne öda hans goda.
Men du, välan, uttyd nu min dröm, och hör hvad jag säger! 535
Tjugu gäss jag har i mitt hus, som äta ur vattnet
Hvete; och jag mig roar der med att dessa beskåda;
Kom så från berget en örn, som var kroknäbbig och väldig,
Knäckte nacken för hvar, och dräpte dem; samtligen desse
Vräktes i salarna kring, men mot ethern höjde sig örnen. 540
Men jag gret och mig jemrade högt, fast det skedde i drömmen,
Och Achaiinnorne nu, skönflätige, samlades kring mig,
Som beklagade ömkligt, att örn gjort ände på gässen.
Kommande åter, han satte sig på framskjutande åsen,
Och; med menniskoröst mig höll tillbaka och sade; 545
Var nu vid mod, du fjerranberömde Ikairios dotter!
Detta är icke en dröm, men en syn, som bringas i verket,
Gässen friarne äro, och jag, tillförene örnen,
Nu deremot, din gemål, är återkommen till hemmet,
Som skall sända en ömkelig död på friarne alla. 550
Så han sade; nu lemnade mig välljuflige sömnen,
Och kringskådande, gässen ännu jag såg i palatset,
Plockande hvete ur boen, liksom tillförene äfven.
Henne svarande talade till mångråde Odysseus:
Qvinna, det går ej an att drömmens mening förklara, 555
Annsids vändande den, emedan sjelfve Odysseus
Sagt, hur göra han skall; för friarne stundar förderfvet,
Ja, för dem alla, och död undgår ej en enda och ofärd.
Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia:
Fremling, isanning ju omöjlige drömmar dunkle 560
Gifvas, och visserlig ej fullbordas för menskorna alle.
Tvenne till antal äro de vansklige drömmarnes portar:
Ena af horn är byggd, och af elfenben är den andra.
De nu, som vandra igenom det konstarbetade elfen,
Fulle äro af svek, nedbringande ord, som ej gälla. 565
De som igenom det glattade horn utvandra i verlden,
De ock ställas i verket, enär dem skådar en dödlig.
Dock jag ej menar, att derifrån den skräcklige drömmen
Kommit; isanning det vore för mig högönskligt, och sonen.
Men jag vill säga dig annat, och gömm det du i ditt sinne! 570
Ren svårnämnelig går den morgonstunden, som jagar
Mig ur Odysseus' hus; nu ställer jag upp, till en täflan,
Bilorna, hvilka han sjelf i salarna sina så ofta,
Likasom vränger, efter hvaran uppställde, ett dussin,
Och, fast ganska fjerran han stod, sköt genom dem pilen. 575
Äfven för friarne nu uppställer jag dem, till en täflan:
Ho då lättast bland dem med händerna spänner hans båge,
Och sen genom de samtliga tolf med pilen kan skjuta,
Honom följer jag hän, och lemnar min brudliga boning,
Denna så skön som hon är, och så öfverfull af besittning; 580
Hvilken jag framdeles minns, som jag tror, ja, äfven i drömmen.
Henne svarande talade till mångråde Odysseus;
O du vördade maka till Laertiaden Odysseus,
Skjut nu ej längre i salarna upp den täflan, du omnämnt!
Ty förr länder, minsann, mångråde Odysseus till hemmet, 585
Förrän dehär, handterande hans välglattade båge,
Spännt dess sena, och skjutit med piln jernbilorna genom.
Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia;
Om du, fremmande man, mig, i salarna sittande, ville
Roa, på ögonlocken mig ej utgjöte sig sömnen. 590
Likväl går det ej an, att städs sömnlöse vi menskor
Äre; ty för hvar sak åt dödliga satte sin andel
De odödlige gudar uppå fruktgifvande jorden.
Derföre stiger åtminstone jag i loftet, och lägger
Mig på bädden, som, suckig, åt mig derstädes bereddes, 595
Fuktad af tårar städs, alltsen den stund då Odysseus
For, för att Olycksilios se, hvars namn är min afsky.
Dit jag går och mig lägger; men lägg dig du i palatset,
Anten på golfvet sträckt, eller må de hämta dig dynor!
Så hon talte; och sen gick upp i det prunkande loftet, 600
Icke allena, ty två tjenarinnor gingo med henne.
Men då i loftet hon hade med tjenande tärnorna stigit,
Gret hon Odysseus, sin hulde gemål, tilldess att en ljuflig
Sömn på dess ögonlock sjelf gjöt klarögda Athene.
Tjugonde Sången.
Ute i försaln lägrade sig den ädle Odysseus;
Under sig hade han bredt ogarfvad en hud, men på denna
Skinn rätt många också af de får, som Achaierne slagtat;
Eurynome en fäll påkastade, sedan han laggt sig,
Der Odyseus, i sin själ anstemplande friarne ofärd, 5
Låg och vakade än, men qvinnorna alla ur salen
Ren aftroppat, som kärliga värf med friarne skötte,
Väckande skratt inbördes och munterheten hos den andra.
Men nu hjertat i konungens bröst upprördes af detta,
Och han träget betänkte inom sin själ och sitt sinne, 10
Anten han borde dem, gripande an, nedgöra hvarenda,
Eller låta dem än med trotsiga friarne mängas
Ytterst och sist en gång; men hans hjerta skällde i bröstet.
Liksom en hynda omkring små valparna hoppar och skäller
Uppå en okänd man, samt äflas att strida med honom: 15
Så ock skällde hans hjerta af harm åt de slema bedrifter.
Men han slog på sitt bröst, och bannade hjertat med orden:
Tål, mitt hjerta! du tålte en gång mer skändligt, än detta,
På den dagen, enär, obändig i sinne, Kyklopen
Tappra kamraterna åt; men du tålte, tilldess att ett påhitt 20
Förde ur hålan dig, som ej anade annat än döden.
Så nu ordade han, och smekte sitt hjerta i bröstet.
Och hans hjerta dervid fortfor i sin lydnad, det städse
Tåliga; sjelf han sig vältrade dock båd' hitåt och ditåt.
Liksom våmben en man, när eld uppflammar i spiseln, 25
Proppad med ister full och med blod, båd' hitåt och ditåt
Svänger, och högligen önskar att snart anrättningen stekes:
Så han vältrade sig båd' hitåt och dit, och betänkte
Huru han händer skulle på skändliga friarne lägga,
Ensam han, på så många; då nalkades honom Athene, 30
Stigen från himmelen, lik till gestalt en dödelig qvinna;
Ställde sig ofvan hans hufvud, och talade ordet, och sade:
Hvarföre vakar du nu, olyckelig mera än andra?
Är ju palatset ditt, och din är frun i palatset,
Din är sonen, och sådan är han som man nånsin kund' önska. 35
Henne svarande talade till mångråde Odysseus:
Sannerlig allt, o gudinna, med sanningen enligt du ordat;
Men min själ i mitt bröst mellertid den saken begrundar,
Huru jag händer nu månde på skändliga friarne lägga,
Ensam jag, på så många; de städs talrika här äro.
Dessutom detta i själn, långt svårare, ock jag begrundar:
Om jag dräpte dem äfven med ditt bistånd och Kronions,
Säg, hvart skulle jag fly? den saken jag ber dig betänka.
Honom svarte derpå blåögda gudinnan Athene:
Du feghjertade, sig man förtror ju är ringare stallbror, 45
Som blott dödelig är, och ej kännes sådana anslag.
Dock en gudinna är jag, som oaflåtligt dig skyddar
Uti mödorna alla, och nu högtidligt förkunnar:
Om ock femtio rotar af språkbegåfvade menskor
Skulle oss två omringa, med äflan att döda i örlig, 50
Skulle du oxarna jaga från dem och frodiga fåren.
Men dock njute du sömn; det är svårt, att natten igenom
Hålla sig vaken; utur olyckorna ren du skall räddas.
Så hon sade; och sömn utgjöt på dess ögon derjemte;
Sjelf till Olympen igen bortgick ock ädla gudinnan, 55
När han af sömnen betogs, som löser hvart hjertats bekymmer,
Sorgförjagarn; hans ädla gemål uppvaknade äfven,
Och gret högt, der hon satt på den mjukaste bädden i sängen.
Men då hon hade sitt sinne med gråt dock ändtligen mättat,
Först till Artemis höjde hon bön, den ädla bland qvinnor: 60
Artemis, dotter af Zeus, du vördnadsvärda gudinna,
Måtte du skjuta en pil i mitt bröst, och beröfva mig lifvet
Genast nu, eller framdeles må bortryckande stormen
Taga och föra mig hän på de dimmiga vägarne fjerran,
Och mig i mynningen kasta af strida Okeanosfloden, 65
Liksom Pandareos' döttrar utaf stormvindarna togos,
Hvilkas föräldrar af gudarna öddes; i salarna sedan,
Lemnade utan båd' fader och mor, Aphrodite dem närde
Med välsmakelig håning och ost, och med ljufliga vinet
Here förlänade dem utöfver de samtliga qvinnor 70
Fägring och vett, stolt Artemis gaf dem höga gestalten,
Och förträfflige värf Athenaie lärde dem öfva.
Men Aphrodite begaf sig en gång till höga Olympen,
Att utbedja åt dem det blomstrande bröllopets andel
Hos blixtglade Kronion, — ty allt tillpricka han känner, 75
Både hvad väl och hvad ve för dödliga menskorna utgör
Och Harpyierne då mellertid bortroffade dessa,
Och i gryma Erinnyers tjenst de flickorna gäfvo.
Måtte mig så häntaga också de som bo i Olympen,
Eller mig skjuta med piln skönflätiga Artemis äfven, 80
Att jag må se Odysseus, och inunder den skräckliga jorden
Sjunka, ock icke förnöja en ringare älskares tankar!
Är ju likväl uthärdligt det onda, enär man om dagen
Gråter, med hjertat fullt till råga af sorg och bekymmer,
Men om nättren har sömn; ty han oss kommer att glömma 85
Både hvad ondt är och godt, då han ögonlocken betäcker,
Men mig elaka drömmar jemväl påsänder en gudom.
Ty i natt hos mig en man sof, lik med Odysseus,
Sådan just som han var, då med hären han for; och mitt hjerta
Gladdes; ty ej jag det trodde en dröm, men idelig sanning. 90
Så hon sade; och strax gullthronande Eos sig infann.
Men den gråtandes stämma förnam nu ädle Odysseus,
Och han grubblade sedan derpå, och tyckte i sinnet,
Att hon, kännande honom igen, ren stod vid hans hufvud.
Kappan han rafsade hop, samt skinnen, på hvilka han sofvit, 95
Och dem lade i saln på en stol, oxhuden ur dörren
Kastande; sedan bad han till Zeus, upplyftande händren:
Fader Zeus, om J mig båd' öfver det torra och våta
Mågnande fört till mitt fädernedand, sen J svåra mig hemsökt,
Säge mig då jertecken af vaknande menskorne någon 100
Inne, och utanifrån ett annat från Zeus må sig visa!
Bedjande talte han så; altrådige Zeus det ej afslog;
Utan dundrade genast ifrån ljusklara Olympen,
Högt ur skyarna ned; sig gladde den ädle Odysseus.
Äfven i huset gaf mjölnarinnan det äskade tecknet, 105
Nära, der qvarnarne stodo, som egdes af männernas herde.
Qvinnor, till antal tolf, sig städs ansträngde med dessa,
Redande mjöl af hvete och korn, som männernas merg är.
Alla de öfriga sofvo, enär sitt hvete de malit;
En blott hvilte ej än, som var aldrasvagast i hopen. 110
Hon lät stanna sin qvarn, och talte, ett tecken åt drotten:
Fader Zeus, du som gudar beherrskar och menniskors slägten,
Högt du isanning dundrade ned från stjerniga himlen;
Dock ej finnes ett moln; järtecken åt någon du sänder:
Nu fullborda åt mig, olyckliga, ock hvad jag säger: 115
Friarne låt nu idag för yttersta gången och sluta
Uti Odysseus' palats intaga sin ljufliga måltid,
Hvilka med modförödande arbete knäna mig upplöst,
Medan jag redde dem mjöl; nu sista gången de gäste!
Sade; men åt järtecknet sig gladde den ädle Odysseus, 120
Och Zeus' dunder; förty han trodde sig hämnas de slema,
Nu, i Odysseus' granna palats de öfrige tärnor
Samlade, tände på härden en outsläckelig låga.
Men Telemachos steg ur sin bädd, gudliknande mannen,
Klädde sig kläderna på, tog eggige svärdet på axeln, 125
Och knöt prydliga sulor inunder de fylliga föttren,
Tog sin väldiga lans, med vättjade kopparn beslagen,
Steg på trösklen, och så till Eurykleia begynte:
Älskade mor, J hafven vår gäst undfägnat i huset
Med nattläger och spis? eller ligger han kanske försummad? 130
Ty en sådan moder jag har, skönt eljes förståndig,
Att hon utan besked, bland de språkbegåfvade menskor
Ärar den sämre, och dock oärad släpper den bättre.
Honom svarte derpå den förståndiga Eurykleia:
Ej må henne, min son, oskyldigtvis du beskylla! 135
Ty via satt hon och drack, sålänge han någonsin ville;
Och han sade sig mer ej hungra; — hon frågade honom.
Men såsnart som han tänkte uppå nattläger och hvila,
Tärnorna sina en säng uppbädda hon genast befallte.
Men han, liksom han varit en alldeles usel och ömklig, 140
Ville för ingen del sig lägga i säng och med täcke,
Utan uppå ogarfvad en hud, påradad med fårskinn,
Sof han uti försaln; med en fäll påtäckte vi honom.
Ordade så; och Telemachos dän ur salen begaf sig,
Spjutet i handen, och två snabbfotade stäfvare följde. 145
Nu till torget han gick, förbrynjta Achaier att råka.
Men på tärnorna manade sen den ädla bland qvinnor,
Eurykleia, en dotter af Ops, sjelf son af Peisenor:
Opp nu, och skynden, en del att salarna sopa och stänka,
Äfvensom purpur tapeter uppå välformade stolar 150
Lägga; och andre med svampar därhos aftorrken nu alla
Borden, och blandnlngsskålarna sen renskjöljen, och granna
Dubbelpokalerna med; ock andre, att vatten ur källan
Bringa oss, gån, och fortare nu än någonsin hämten!
Ty ej länge ur saln de friare komma att dröja; 155
Utan vi ha dem bittida bär; ty för alla är festdag.
Sagdt; och de henne påstund hörsammade äfven, och lydde,
Tjugu begåfvo sig bort till den dunkelvattniga källan,
Men de öfriga stökade qvar omvårdsamt i huset.
Kommo så in också de hurtige hejdaker; desse 160
Skickligt och väl sen spjelkade ved, och qvinnorna kommo
Hem från källan; och efter dem kom svinherden, som med sig
Hämtade tre gödsvin, som voro de bäste af alla.
Och han dem tillät böka omkring på prydliga gården,
Hen till Odysseus talte han sjelf med ljufliga orden: 165
Fremling, säg, om Achaierne ren högakta dig mera,
Eller de dig missfirma ännu i rummen, som fordom?
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:
Måtte gudarne dock, Eumaios, hämnas den nesa,
Som de, af öfvermod, anstempla, de fräcke, så skamlöst, 170
Uti en ann mans hus, och ha ej den minsta försynthet!
Så de nu båda två der vexlade ord med hvarandra.
Dem sig närmade ock Melanthios, getternas herde,
Drifvande getter framför sig, som voro i hjordarna ypperst,
Valda för friarnes bord; två vallare följde tillika. 175
Gettren bundo de fast i dem dånande pelaregången,
Men till Odysseus talte han sjelf med skymfande orden:
Fremling, är du ännu till besvär allt qvar i palatset,
Bettlande här af enhvar, och lagar du ej dig på dörren,
Alldeles icke jag tror att vår sak afgöres nu mera, 180
Förrn vi på näfvarna smakat; förty tillbörligt du icke
Bettlar; andra gelag hos Achaierna vankas ju äfven.
Sade; men honom svarade ej mångråde Odysseus,
Utan välfvande ondt, han teg, och skakte på hufvut.
Kom så till dessa som tredje Philoitios, männernes höfding; 185
Frodiga getter för friarnes kök han bragt och en gallko;
Färjekarlarne ock dem forslat, hvilka de andra
Menniskor framledsaga, eho till Ithaka kommer.
Getterna bandt han nu väl i den dånande pelaregången,
Samt svinherden befrågade så, framträdande nära: 190
Ho är fremlingen der, svinherde, som nyligen kommit
Hit till vårt hos! Från hvilka berömmer han vara sin härkomst
I all verlden? Och hvar ä hans ätt, och fädernebygder?
Stackars man! till gestalt han isanning liknar en konung.
Gudarne störta i nöd de mångkringirrande menskor, 195
När de åt kongarna sjelfve jemväl tilldela bekymmer.
Sade; ock trädde intill välkommande drotten med handslag.
Och tilltalande honom, han yttrade vingade orden:
Hell dig, fader! må framdeles dig åtminstone unnas
Lycka! men nu medtagen du är af många bekymmer. 200
Fader Zeus, förderflig, som du, bland gudar är ingen!
Menskorna ömkar du icke, änskönt dem sjelf du har aflat,
Att de med ofärd mängas ock vidtutseende sorger.
Kallsvett rann, då jag såg dig, och ögonen fylldes med tårar,
När jag Odysseus mindes; förty och han, som jag menar, 205
Irrar hos menskorna kring, och likdana trasor på kroppen,
Om han lefver ännu, och himmelens dager beskådar.
Men ifall han är död, och i Aïs boningar redan,
Ve mig för vankfri drott, som mig för boskapen satte,
I Kephallenernas land, då jag än var liten en gosse! 210
Hjordarne nu otalige bli, och icke för någon
Dödlig förkofrades så bredpannade oxarnes slägte.
Och dem fremmande man mig bjuda, att drifva, sig sjelfve
Till förtäring, ooh vårda sig ej om konungasonen,
Frukta ej heller för gudarnes hämd, ty de önska allenast 215
Bortavarande konungens gods sig emellan att dela.
Väl har själen uti mitt bröst rätt ofta på detta
Grubblat; likväl rätt illa det vore, då han är i lifvet,
Att med hjordarna vandra sin kos till fremmande länder,
Och vildfremmande män, men svårare än, att hos andras 220
Boskapshjordar stanna här qvar, ooh sorger fördraga.
Längesedan också till en ann bland väldiga drottar
Hade jag flyktat min kos, ty dethär är längre ej drägligt;
Men jag väntar ännu olycklige mannen, om hemländ,
Han bland friarnes flock anställer i huset förskingring. 225
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:
Herde, emedan du icke är lik med en elak och oklok, —
Och jag det inser sjelf, att du har vett i ditt hufvud,
Derföre säga jag vill, och med stor ed saken bekräfta:
Vete nu först bland gudarna Zeus, och det gästliga bordet, 230
Samt vankfrie Odysseus' härd, till hvilken jag nalkas;
Sannerlig, medan ännu du är här, hemkommer Odysseus,
Och du med egna ögon skall se, ifall så dig lyster,
Samtliga friarne dräpna, som nu hussera i huset.
Honom svarte igen koherdarnes herde, och sade: 235
Måtte, o fremmande man, ditt ord fullborda Kronion!
Hvad min kraft och händer förmå visst skulle du finna.
Höjde så ock Eumaios sin bön till gudarna alla,
Att mångvis Odyseus skull' lända tillbaka till hemmet.
Desse på sådant sätt samtalade då med hvarandra. 240
Friarne nu mellertid åt Telemachos döden och banen
Stemplade; men dem syntes en hotande fågel åt venster,
En högflygande örn, med bäfvande dufva i klorna.
Och Amphinomos ordade då bland dessa, och sade:
Vänner, icke skall lyckas för oss det tagna beslutet, 245
Att Telemachos döda; men låtom oss tänka på måltid!
Så Amphinomos sade; och dessa behagade talet.
Men när komne de voro i ädle Odysseus' salar,
Lade de mantlarna af sig uppå länstolar och bänkar;
Slagtade fåren, de stora, och frodiga getterna äfven, 250
Slagtade svinen, de gödda, också, och dessutom en vallko.
Stekande sen inkråmet, de delte åt alla, och vinet
Mängde i bålarna ut; svinherden pokalerna kringbar.
Bröd fördelte åt dem Philoitios, männernes förste,
I välprydliga korgar, och vin ihällde Melantheus. 255
Desse nu händerna räckte till redda och färdiga rätter.
Välfvande finter, Telemachos då bad sitta Odysseus,
Just stentrösklen invid, uti starkgrundade salen,
Oansenlig en stol framsättande, jemte ett skräpbord.
Af inkråmet han gaf anparten, och hällde si vinet 260
I den gyllne pokaln, samt talade ordet, och sade:
Sitt bland männerna nu härstädes, och drick du af vinet!
Men af samtlige friarne sjelf våldsgerning och skymford
Jag skall värja från dig; ty, ej är offenteligt detta
Hus, men det är Odyseus'; och åt mig han har det förvärfvat. 265
Ock J friare, nu afhållen ert sinne från ofog,
Äfvensom händer, att ej tvedrägt uppkommer och träta.
Så han sade; och de sig beto i läpparna alla
Undrande öfver Telemachos, att han talat så vågsamt.
Ordade sedan igen Antinoos, son af Eupeithes: 270
Fastän bittert väl är Telemachos' tal, O Achaier,
Hållom tillgodo; han, oss förskräckligen hotande, ordar.
Ty Zeus unnte det ej Kronion; ja, redan vi eljes
Honom i salarna qväst, så mycket han äfven är skrikhals.
Så Antinoos sade; men han ej aktade orden. 275
Genom staden derpå af herolderna festhekatomben
Fördes; sig samlade nu hårfagre Achaierne äfven
I långskjutande guden Apollons skuggiga dunge.
Sedan de stekt det fetaste kött, och dragit från spetten,
Skuro de hvar sig stycken, och höllo en kostelig måltid. 280
Ock for Odysseus lade en bit, de som detta bestyrde,
Likdan som sig sjelfve de fått; ty så dem befallte
Telemachos, kärälskelig son till ädle Odysseus.
Trotsiga friarna alldeles ej tillstadde Athene,
Att sig hejda ifrån hjertfrätande skymfen, att mera 285
Qval skull' tränga i själn hos Laertiaden Odysseus.
Var nu af friarne en, i laglösheter bevandrad,
Och Ktesippos hans namn, och han husen bebodde i Same.
Denne, förlitande sig på de skatter, som egde hans fader,
Nu Odyseus', den än frånvarandes, maka begärde; 290
Och han ordade då bland de öfvermodiga männer:
Hören mig, väldige friare, J, att jag något må säga:
Fremlingen ren längese'n, som det höfves, bekommit sin andel,
Jemlik; icke är bra eller rätt, att Telemachos' gäster
Preja, eho han än är, som kommit till detta palatset. 295
Dock gästgåfva jag äfven må ge, att äfven han gifve
Åt badsvennen en skänk, eller också åt någon bland andra
Tjenare, hvilka i ädle Odysseus' boningar finnas.
Sagdt; och ur korgen han tog, och slängde med väldiga handen
En oxlägg, som der låg; undvek dock kastet Odysseus, 300
Böjande hufvut en smula åt sidan, och log i sitt sinne
Med ett särdeles hån; väl fejade väggen han råkte.
På Ktesippos dervid Telemachos trätte med orden:
O Ktesippos, minnsann, var detta dig bäst som det aflopp:
Fremlingen råkte du ej, ty han sjelf vek undan för kastet. 305
Ty jag dig eljes stungit ihjel med eggiga lansen,
Och, för bröllop, din far visst hade bestyrt om begrafning
Härstäds; derför man må missgerningar ej i palatset
Öfva, förty jag redan förstår alltsamman och hugsar,
Både hvad godt och hvad ondt; tillförne ännu jag var barnslig. 310
Men vi fördrogo isanning likväl åskådande detta,
Att småboskapen gjordes till slagt, att vinet förtärdes,
Äfvensom maten; ty svårt är för en att hejda så många.
Men ej framdeles ondt, fiendtlige, mera mig gören!
Och om J äflena jemväl att sjelf mig dräpa med kopparn, 315
Hellre jag önskade det, och mig långt bättre väl vore;
Dö, än städs åskåda såhär ovärdige dater,
Fremlingar, som missfirmade bli, och tjenande tärnor
Släpade skändeligt kring hit och dit i granna gemaken.
Så han talte; och samtligen de förstummade tego. 320
Ändtelig ordade dock Damastor's son, Agelaos:
Vänner, icke må någon för det som är yttradt medrätta,
Gripande an med hånande ord, utbrista i vrede;
Och missfirmen den fremmande ej, ej heller en enda
Ibland tjenarne alls i den ädle Odysseus' salar! 325
Åt Telemachos vill jag ett godt ord nu, och hans moder
Säga, ifall slikt kunde dem båda i hjertat behaga.
Medan i bröstet ännu ert hjerta det kunde förmoda,
Att mångvis Odyseus hemkomme till egna palatset,
Icke var tadelvärdt det minsta, att bida, och hålla 330
Friarna qvar i ert hus; för ty långt bättre det varit,
Om Odyseus hemkommit, och återvändt till sin boning;
Nu det redan är klart, att han hemkommer ej nånsin.
Men nu välan, träd du för din mor, och henne förkunna,
Att hon må äkta den man, som är yppast, och gifter det mesta, 335
Att du gladelig sjelf allt, fädernegodset besitte,
Äte och dricke; men hon till en annans boningar vandre.
Honom Telemachos då, den förståndige, svarte, och sade:
Nej, vid Zeus, Agelaos, alla min faders bekymmer,
Hvilken ifjerran från Ithaka dött, eller vankar kanhända, 340
Icke skjuter jag upp min moders bröllop, men bjuder
Äkta eho som ho vill, som ger osägliga skänker.
Men jag blyges, att henne ur saln ovillig förjaga
Med ett nödgande ord; gud slikt fullborde ej nånsin!
Ordade Telemachos; bland friarne Pallas Athene 345
Väckte ett outsläckeligt skratt, och förbryllade sinnet.
Samtlige flinade redan med helt vildfremmande käftar,
Köttet de åto, det var blodsöladt, och ögonen deras
Fylldes med tårar, och jemmerlåt ren anade sinnet.
Och bland dessa, dervid gudskön Theoklymenos talte: 350
Uslingar, hvad är åfärde? o ve! Med natt ju för eder
Svepes hufvuden in, kindbenen, och fötterna nedtill,
Qvidan hörs öfverallt, och af tårar kinderna flöda,
Väggarne sölats med blod, och prydliga nischerna äfven;
Af skuggbilder är full förstugan, och gården är uppfylld, 355
Hvilka till Erebos hasta enhvar till dunklet; och solen
Blifvit på himmelen släckt, och ett olycksmörker har anryckt.
Så han sade; och samtlige gladt utskrattade honom,
Dock Eurymachos, Polybos' son, begynte att tala:
Tokig är gästen, som nyss hitkomnit från fremmande länder. 360
Derför, J ynglingar, strax utkasten du honom ur dörren,
Att han gånge till torgs; ty natt här tycker han vara.
Honom återigen gudskön Theoklymenos svarte:
Dig, Eurymachos, beder jag ej, att gifva mig följsmän;
Ögon ju eger jag sjelf, derhos par fötter, och öron, 365
Äfven i bröstet behjelpeligt vett, som icke är ofatt,
Dermed går jag min kos, ty jag märker att eder en ofärd
nalkas, den ej undslippa och ej undgå må en ende
Bland er, friare, som i Odysseus' boning, den ädles,
Kränkande männers rätt, anstemplen så skändliga saker. 370
Så han sade; och gick ur boningsbeqväma palatset;
Kom så till Peiraios, som ock välvillig emottog.
Friarnes hop mellertid, anblickande ene den andra,
Retade Telemachos, och begabbade gästerna begge.
Så bland de öfvermodiga män sig yttrade mången: 375
O Telemachos, värre än du ej finnes en gästvän;
Så utbördingen hyser du här, den äreförgätna,
Som nog snålas på mat och på vin, men icke om sysslor
Vårdar sig alls, eller id, en börda för jorden, han trampar.
Nu en annan igen uppsteg, för att tala orakel. 380
Men om du ville mig lyda; — och det långt bättre dig vore,
Vräkom de fremlingar båda uppå mångtoftade skeppet,
Och till de Sikeler sändom, ty der fås pengar för slikt kram.
Friarne talade så; och han aktade icke på orden,
Utan han såg helt stum på sin far, afbidande städse, 385
Att han händerna skulle på skändliga friarne lägga.
Sjelf framställande der midtemot storståtlig en karmstol,
Dottren af Ikarios, förståndiga Penelopeia,
Samtlige männernas tal hon satt nu i salen, och hörde.
Flinande nemligen desse åt sig anrättade frukost, 390
Vältillräcklig och god, ty särdeles mycket de slagtat.
Men ej torde väl redas i verlden en slemare qvällsvard,
Än som ärnade snart gudinnan och väldige mannen
Reda; ty friarne hade förut nidgerningar stemplat
Tjugondeförsta Sången.
Lade i sinnet också klarögda gudinnan Athene
På Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia,
Bågen att friarne ge, och derhos ock jernet, det isgrå,
Uti Odysseus' sal, till täflingsstrid och förödning.
Höga stegen derpå i sitt hus hon vandrade uppför; 5
Välkrökt nyckel jemväl hon tog i den kraftiga handen,
Gyllene, grann, och af elfenben handtaget var fogadt.
Sedan hastade hon, af tjenande tärnorna afföljd,
Till det yttersta rummet, der konungens skatter förvartes,
Kopparn, och gullet med, samt mångarbetade jernet. 10
Låg nu också derstäds spännfoglige bågen, och kogret,
Skottförvararn, hvar i mång suckige pilar befunnos,
Skänker, dem gett gästvännen uti Lakedaimon åt honom,
Iphitos, Eurytos' son, odödlige gudarnes like.
Desse i Messene tillsammanråkt med hvarandra, 15
I Orsilochos' hus, storkrigarens; dit var Odysseus
Kommen, att fordra en skuld, åsamkad af allmoge samfält.
Ty småboskap Messeniske män från Ithaka bortfört
På mångtoftade skepp trehundra, och herdarna äfven,
Lång väg hade derför, som sändbud, kommit Odysseus, 20
Gosse ännu, af sin far utskickad och öfrige åltmän.
Iphitos återigen, för att söka de ston, som han mistat,
Jemt ett dussin till tal, och derhos ihärdiga mulor,
Hvilka framdeles blefvo också hans bane och ofärd,
Då när han, kom på besök till Zeus' stormodiga ättling, 25
Båtde Herakles en gång, väldiga bragder bevandrad,
Som, änskönt han var gäst, dock Iphitos drap i sin boning.
Grym, han ej hade försyn för gudarnas hämd, eller bordet,
Som för honom han ställt, men drap ock honom derefter,
Och starkhofvade hästarna sjelf qvarhöll! i palatset. 30
Sökande dem, Odyseus han råkte, och bågen förärte,
Som stor Eurytos bar tillförne, men hvilken åt sonen
Döende han qvarlemnat uti de boningar höga.
Honom gaf Odyseus eggsvärdet och väldige lansen,
Början till gästvänskap och förtroende, aldrig bekräftadt 35
Vid matbordet ändock, ty förut ren sonen af Zeus drap
Iphitos, Eurytos' son, odödlige gudarnes like,
Som gett bågen åt honom; men aldrig ädle Odysseus,
När han begaf sig åstad på de svarta galejor till härnad,
Tog den; utan, ett minne utaf hans älskade gästvän 40
Låg den 1 salarna qvar, och han bar den hemma allenast.