Men då vi klipporna sluppit och fasansvärda Charybdis, 260
Äfvensom Skylla, derefter vi strax anlände till gudens
Herrliga ö; der gingo nu Eelios', Hyperions,
Många och feta får, och derhos bredpannade oxar.
Och långt ute på sjön, i svarta galejan jag redan
Bölandet hörde utaf de i fållor bevakade oxar, 265
Hörde de bräkande får; och då rann mig genast i sinnet
Blinde siarens ord, Thebanske Teiresias', liksom
Kirkes uppå Aiaia, som mig erinrade träget,
Att ej den menskofröjdande Solns område mig närma.
Och då talte jag så till kamraterna, ängslad i hjertat: 270
Hören, kamrater, mitt tal, J som han olyckor bepröfvat,
Att jag må säga åt er Thebanske Teiresias' gudsvar,
Samt Kirkes på Aiaia, som mig erinrade träget,
Att ej den menskofröjdande Solns område mig närma.
Ty der sade hon oss förbida den skräckligste ofärd. 275
Derföre ön förbi må ni styra den svarta galejan.
Så jag talte; för dem då sönderkrossades hjertat,
Och Eurylochos svarade strax med kränkande orden:
Grym, o Odysseus, du är, och din kraft stor; aldrig dig tröttna
Lemmarne; allt isanning åt dig af jern är tillsmiddt, 280
Du som kamraterna dina, betagna af sömn och af trötthet,
Ej tillstädjer att stiga i land, der vi skulle oss åter
Uppå den kringomböljade ön tillreda ett festmål.
Utan du bjuder oss irra omkring i den flyktiga natten,
Fjerran drifna från ön, uppå dimmdunkliga hafvet. 285
Dock de farliga vindar, galejornas skador, om nättren
Födas; och hur väl skulle man undfly svåra förderfvet,
Om helt plötsligen komme uppå ett hiskeligt väder,
Sunnan, eller också den stormande vestan, som pläga
Krossa galejorna mest, trots herrskande gudarnas vilja? 290
Derföre mörka nattens befäl nu låtom oss lyda,
Och tillreda vårt mål på stranden, vid snabba galejan;
Men imorgon lägge vi ut på det rymliga hafvet.
Så Eurylochos nu; det gillade alle kamrater.
Och då märkte jag väl, att en gud oss stämplade ofärd, 295
Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden:
O Eurylochos, visst J tvingen mig nu, som är ensam;
Men välan, mig alle en dyr ed måtten J svärja,
Att, om vi anten en skara af får, eller äfven en oxhjord
Der anträffe, ej någon, med skadelig dristighet dräper 300
Hvarken en endaste oxe, ej heller ett får; men beskedligt
Äten utaf den mat, odödliga Kirke oss skänkte.
Så jag sade; och strax aflade de eden, jag fordrat.
Men såsnart som de svurit, och allt tillbörligen verkställt,
Bragte i hålkade hamnen vi in välgjorda galejan, 305
Nära intill sött vatten, och alle kamrater ur skeppet
Stego, och sen de beredde åt sig välskickligt ett qvällsmål.
Men till dryck och till mat när de samtligen mättat sin lystnad,
Sig erinrande sedan de greto kamraterna kära,
Hvilka ur hålkade skeppet dem tog, och slukade Skylla; 310
Och allt medan de greto, dem påkom ljufliga sömnen.
Men när en trepart var af natten, och stjernorne sjönko,
Då molnskockaren Zeus uppväckte ett stormande väder,
Jemte hisklig orkan; och med moln tillika betäckte
Både vatten och land; ned störte från himmelen natten. 315
När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
Halande räddade vi vår galeja i hålkade grottan.
Derstäds nymfernas säten befunnos och herrliga dansplats.
Och då höll jag ett råd, samt talade ordet och sade:
Vänner, besinnen, att mat på vår snabba galeja och dricka 320
Finnes, och oxarna skonom, att ej oss händer en ofärd!
Ty en skräckelig guds båd oxarne äro och fåren,
Eelios', som allt åhörer och allting beskådar.
Så jag sade; hos dem stormanliga sinnet bevektes.
Blåste så månaden all ohejdelig sunnan, och annan 325
Vind ej viste sig alls, än idkelig östan och sunnan.
Desse, sålänge af maten de egde ännu och af vinet,
Sig från hjordarna höllo, bekymmersame om bergning;
Men då nu allt vårt reseförråd på galejan var uttömdt,
Ströfvande kring i sin nöd, begynte de fånga sig vildbråd, 330
Fiskar och fåglar och allt, hvadhelst dem råkte i händren,
Med metkrokar, ty hungren för dem anfäktade magen.
Jag kring ön utvandrade då, att till gudarna höja
Böner, om någon ville mig väg anvisa till hemfärd.
Men då jag vandrande så, aflägsnat mig från de andra, 335
Tvådde jag händren, och der som undan vinden var tillflygt,
Jag till samtliga gudarna bad, som bo i Olympen.
Desse mig gjöto uppå öglocken en ljufvelig slummer;
Och Eurylochos började nu ett skadeligt rådslag:
Hören, kamrater, mitt tal, J som han olyckor bepröfvat! 340
Skräcklig är sannerlig allt slags död för de menniskor, arma,
Fasligast är dock af hunger att dö, och lykta sin bane.
Drifvande derföre hit Solgudens yppersta boskap,
Offrom åt gudarna, hvilka bebo den rymliga himlen:
Och om vi komme till Ithaka sen, till fädernejorden, 345
Strax åt Eelios, Hyperion, ett kosteligt tempel
Bygge vi, skänkande dit båd många och präktiga smycken.
Men om han vredgad det minsta för sin rakhornade boskap,
Vill förstöra vårt skepp, och de öfrige gudar det medge,
Önskar jag hellre att en gång dö, och slukas af vågen, 350
Än att här på den ensliga ön i längden förtvina.
Så Eurylochos nu; det gillade alle kamrater.
Och strax drifvande dit solgudens yppersta boskap,
Närfrån, ty ej fjerran ifrån svartstäfviga skeppet
Gingo de hornade oxar i vall, bredpannade, vackra. 355
Dessa de ställde sig kring, och höjde till gudarna böner,
Ryckande spädaste blad från högbelöfvade eken,
Ty hvitt korn ej hade de på vältoftade skeppet.
Men såsnart som de hållit sin bön, och slaktat och afflått,
Lårena skuro de ut, och dessa med ister betäckte, 360
Görande tvehvarfs det, och derpå råbitar de lade.
Ock de hade ej vin, för att gjuta på brinnande offret,
Utan de stänkte med vatten, och stekte det samtliga inkråm.
Men när låren förbrännts, och de offerinelfvorna smakat,
Skuro de resten i bitar, och kring stekspetten dem fäste. 365
Och då for mig jemväl från ögonen ljufliga sömnen,
Och jag skyndade strax till snabba galejan och stranden.
Men då jag vandrande kom tverodda galejan helt nära,
Då mig mötte påstund den ljufliga ångan af offret,
Och veklagande ropte jag an odödliga gudar: 370
Fader Zeus, och J andre everdlige, salige gudar,
Sannerlig mig, till förderf, i den grymaste slumren J insöft;
Och kamraterne här anstämplat en faselig gerning!
Snabb till Eelios, Hyperion, lände som sändbud
Långbeslöjade Lampetia, att de boskapen slaktat. 375
Strax han ibland odödliga talade, vredgad i hjertat:
Fader Zeus, och J andre everdlige, salige gudar,
Näpsen mig nu Laertiaden Odysseus' kamrater,
Dessa som dräpte mig fräckt de boskapshjordar, åt hvilka,
Vandrande upp på den stjerniga himmelen städs jag mig gladde, 380
Och då till jorden från himlen igen jag vände min kosa.
Och om för hjordarna mig de ej vederbörligen gälda,
Skall jag till Aïs sjunka, och der bland vålnader skina.
Men molnskockaren Zeus genmälte då honom, och sade:
Solgud, sannerlig må du ibland odödliga skina 385
Äfvensom dödliga menskor, uppå fruktgifvande jorden!
Och den snabba galejan påstund med flammande blixten
Slår jag i tusende kras, i midten af dunkliga hafvet.
Detta förnam jag utaf skönlockiga nymfen Kalypso,
Och hon sade sig hört det utaf budbärarn Hermeias. 390
Men då jag nu nedkommit till sjön och snabba galejan,
Gick jag från man till man, och bannade; dock vi ej kunde
Finna ett räddningsmedel, ty boskapen redan var slaktad.
Viste så gudarne strax derpå järtecken åt dessa:
Hudarne krällde omkring, och på spettena råmade köttet, 395
Både det stekta och råa; det lät som en stämma af oxar.
Sedan i dagarna sex kärälsklige männerne mine
Åto af gudens yppersta oxar, hvilka de röfvat;
Men då nu Zeus Kronion den sjunde dagen oss sände,
Då afstannade vinden också, och den vilde orkanen; 400
Strax då lade vi samtligen ut på det rymliga hafvet,
Masten vi hissade opp, och spännde de glänsande segel.
Men då vi lemnat Thrinakiska ön, och icke ett enda
Land mer visade sig, blott himlen allena och hafvet,
Se, då ställde också en svartnande sky Kronion 405
Öfver det hålkade skeppet, och sjön fördunklades under.
Lång tid lopp nu galejan ej mer; ty plötsligen påkom
Brusande vestan, som rasade fram med stora orkaner;
Mastens linor utaf stormvädret sletos i bitar
Båda, och masten damp baklänges, och redskapen samtlig 410
Vräktes uti skeppsbottnen; och han med detsamma, i aktern,
Träffade styrmans hufvud, och krossade hufvudets alla
Ben i ett ögonblick; men likt en dykare denne
Störte från däck, och den manliga själen lemnade benen;
Zeus ock dundrade nu, och sände mot skeppet sin ljungeld. 415
Och det surrades kring, anträffadt af Kronions ljungeld,
Fylldes af svafvelrök, kamraterne störte ur skeppet.
Likt sjökråkorna sen omkring den svarta galejan
Desse på vågorna fördes, och Zeus dem beröfvade hemkomst.
Men jag vandrade än på galejan, tilldess att en störtvåg 420
Väggarna skilde från köln, som blottad fördes af böljan.
Han afbröt derjemte vid köln ock masten, och derpå
Låg anfästad en rem, förfärdigad utaf en oxhud.
Dermed sammanfogade jag båd kölen och masten,
Satte mig der, och fördes utaf förderfliga vindar. 425
Då afstannade vestan också, och den vilde orkanen;
Men snart sunnan begynte, och förde mig sorger i sinnet,
Att jag ännu skull färdas engång Charybdis igenom.
Så helnattlig jag drefs, och tillika med stigande solen
Åter till Skyllas klippa och gryma Charybdis jag lände. 430
Och hon sugade in ur hafvet saltiga vattnet;
Men jag reste mig opp mot väldiga fikoneträdet,
Och, som en nattlapp, fattade tag; dock kunde jag icke
Hvarken klättra ditupp, ej heller på föttren mig stödja.
Rötterne sträckte sig långt, högsväfvande grenarne voro, 435
Långa och väldiga med, och beskuggade gryma Charybdis.
Oaflåteligt der jag höll mig, tilldess att hon skulle
Utspy masten och kölen igen; hur jag bidde omsider
Kommo de. Då när en man uppstiger från torget till måltid,
Dömmande tvister många emellan trätande svenner, 440
Då först syntes de begge utur Charybdis tillbaka.
Och jag störte mig ned hufvudstupa med fötter och händer,
Och inplumpade der bredevid storväldiga träna;
Sedan sittande upp, jag rodde med händren igenom.
Skylla ej tilläts mer af gudars fader och menskors, 445
Att mig skåda, jag eljes ej flytt det svåra förderfvet.
Dädan i dagar nio jag fördes; den tionde natten
Bragte mig gudarne fram till Ogygia-ön, der Kalypso
Bor, den ljudliga sjelf, skönlockiga, stolta gudinnan,
Som mig hyllade, skötte. Hvarför dock sådant berätta? 450
Ty jag berättade redan igår allt det i palatset
För dig sjelf och din bålda gemål; mig är det förhatligt,
Att hvad klarligen sades en gång, ånyo berätta.
Trettonde Sången,
Så han talte; och alla förstummade vordo och tego,
Och af förtjusning betogos uti de dunklande salar.
Men Alkinoos honom igen genmälte, och sade:
Efter du kom, o Odysseus, hit till min kopparne boning,
Den högtakiga, utan att mer kringirra jag menar, 5
Att du hinner ditt hem, skönt äfven du lidit så mycket.
Men jag detta befaller, och säger hvarenda bland eder,
Samtlige J som i salarna mina det glödande åltvin
Alltid plägaden dricka, och höra derjemte på sångarn:
Visserlig kläder uti välglattade kistan åt gästen 10
Ligga, och det välpyntade gull, och alla de andra
Skänker, som bringades dit utaf Phaiekernes drottar;
Men dock gifvom dertill en stor trefot och en kittel
Alle man; när folket en gång församlas, vi åter
Gäldas; ty svårt det vore för en att gifva för intet. 15
Så Alkinoos sade; och dem behagade talet,
Och de begåfvo sig dän till sitt hem enhvar för att sofva.
När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
De manstärkande kopparen buro, och ilte till skeppen;
Allt förvarade väl Alkinoos' heliga hjeltkraft, 20
Vandrande kring på galejan, inunder toften, att ingen
Måtte bland männerna hindras deraf, då de rodde med ifver.
Till Alkinoos sedan de gingo, och redde sig måltid.
Offrade dem nu en oxe Alkinoos' heliga hjeltkraft,
Åt svartmolniga Zeus Kronides, som alla beherrskar. 25
Sedan de låren brännt, de höllo en kostelig måltid,
Och förlustade sig; ock sjöng den gudomlige sångarn;
Demodokos, högt ärad af landets folk. Men Odysseus
Vände ofta sitt hufvud emot klarskinande solen,
Mon att hon ned skull gå, ty han högligen önskade hemfärd. 30
Likasom då när en man till qvällsvards längtar, för hvilken
Oxarna släpa den fogade plog heldagligt på lindan,
Och kärkommet för honom sig nedsänkt ljuset af solen,
För att till qvällsvards vandra, och knät för den gående sviktar:
Så för Odysseus ljuset af soln välkommet sig sänkte. 35
Och han talade strax bland roningkära Phaieker,
Men på Alkinoos mest häntydande, ordet han sade:
Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken,
Faren väl! och i frid, vingjutande, låten mig resa!
Ty fullbordadt nuredan är allt, som mitt hjerta sig önskat, 40
Hemledsagning och skänker, dem himmelske gudarne måtte
Lycksama göra; måtte jag ock otadlig min maka,
Återkommande, träffa derhemma, med vännerna friska!
Men J som här qvarblifven, o skänken glädje åt edra
Äkta makar och barn; och gudarne gifve er allsköns 45
Trefnad, och ej medborgerligt ondt må någonsin yppas!
Så han sade; och alle dermed instämde, och bådo
Fremlingen hem affärda, emedan så riktigt han ordat.
Och till herolden talade då Alkinoos' hjeltkraft:
O Pontonoos, blanda i blandningsskålen, och dela 50
Vin åt alla i saln, att vi bedje till fadren Kronion,
Samt sen hemledsage vår gäst till fädernejorden.
Sade; och Pontonoos nu mängde det ljufliga vinet,
Samt utdelte åt alla tillmans; åt de saliga gudar,
Hvilka i rymliga himmelen bo af vinet de gjöto 55
Samtlige från sin plats; uppstod så den ädle Odysseus,
Lemnade Arete i händerna dubbelpokalen,
Och tilltalade henne, och sade de vingade orden;
Nu farväl mig, o drottning, för tiderna alla, tills åldern
Kommer, och döden omsider, som äro oss menskor beskärda! 60
Jag begifver mig hem; lef gladelig här i palatset
Du mellertid med barn, och folk, och Alkinoos, kungen!
Sade; och tröskelen öfver nu steg den ädle Odysseus.
Och med honom herolden då sände Alkinoos' hjeltkraft,
Att vägvisa till stranden af sjön, och snabba galejan; 65
Arete medsände derhos af tärnorna sina
En, som förde med sig rentvättad mantel och lifrock;
Sände jemväl en annan, som bar tättslutande skrinet;
Bar så en annan också rödt vin åt drotten och resmat.
Men när omsider de nu nedkommit till sjön galejan, 70
Genast togo emot, och förvarte de ståtlige följsmän
Detta allt på det hålkade skepp, båd drycken och maten.
Sedan bredde de ut åt Odysseus täcke och lakan,
I bakstammen på däck af hålkade skeppet; att roligt
Sofva han skull; sjelf steg han ombord, och lade sig sedan 75
Stilla; men desse satte sig ned på tofterna alle,
Hvar på sin plats, och löste från borrade stenen sin landtross.
Då baklutade, sjön uppkastade desse med åran;
Och på hans ögonlock sig sänkte en ljufvelig slummer,
Kostelig, ouppväcklig och närmast lika med döden. 80
Liksom på fältet man ser ett förspann väldiga hingstar,
Samtlige rusande fram på en gång, för slagen af pisken,
Med högt lyftade ben, och de lätt fullända sin bana:
Så sig höjde också bakstammen, och purpurne vågen
Fräste förskräckeligt opp uti mångbrusande hafvet. 85
Säkert galejan och raskt lopp framåt; sjelfvaste höken,
Han som bland fåglar den snabbaste är, ej kappats med henne:
Så framlöpande lätt, hon hafvets böljor ituklöf,
Bärande mannen, som hyste med gudarna likdana rådslag,
Som tillförene haft otaliga qval i sitt sinne, 90
Pröfvande männernes strider, och skräckliga vågor derjemte;
Nu helt stilla han sof, förgäten af allt hvad han lidit.
När sig nu höjde den stjerna, den klaraste, hvilken förnämligst
Kommer bebådande ljuset af tidiga morgongudinnan,
Då också sig närmade ön hafseglande skeppet. 95
Finnes nu Phorkyns bukt derstädes den åldrige hafsguds,
Uppå Ithakas ö, med långt framskjutande branta
Två klippstränder, som sänka sig ned åt slutet af bukten.
Desse skydda emot svårstormande vindarnes storvåg
Utanifrån, och derinnan förutan trossar förtöfva 100
De vältoftade skepp, då de kommit till målet af hamngång.
Men långlöfvadt olivträd står på hufvut af bukten,
Och der nära intill är en dunkel, förtjusande grotta,
Vattennymferna helgad, som plä najader benämnas.
Blandningsskålar af sten och handtagskrukor derinne 105
Finnas, och dessutom der sig biena håning förvara;
Ock väfstolar af sten; långsträckige; nymfren på dessa
Purpurne mantlar väfva, ett underverk till att skåda.
Der städsrinnande vatten, och ett par portar befinnas;
En åt norden är vänd, der menniskor vandra igenom, 110
Andra, åt sunnan, för gudarna är inrättad, och aldrig
Dödlige vandra der in, odödliges väg är der endast.
Dit de styrde, förut välkunnige; skeppet derefter
Rusade upp mot landet; så mycket som hälften af hela,
Störtande, ty det drefs af så väldiga reddares händer. 115
Ur vältoftade skeppet i land utstego de andre,
Och först buro de bort ur hålkade skeppet Odysseus,
Buro sjelfva lakanet med och prydliga täcket,
Lade så honom på sanden, ännu af sömnen bekufvad,
Sen utlyfte de skatterna ock, som de stolte Phaieker 120
Den hemresande gifvit, på råd af höga Athene.
Och vid olivens rot nu lade de samtliga dessa
Utom vägen, att ingen ibland vägfarande menskor,
innan Odysseus vaknade upp, ditkommande stule.
Sjelfve de åter begåfvo sig hem. Jordskakaren dock ej 125
Glömde de hotelser bort, med hvilka han fordom Odysseus
Hotat hade; och så tillsporde han Zeus om dess mening:
Fader Zeus, jag ej mera ibland odödliga gudar
Aktad varder, enär mig ej alls de dödlige akta,
De Phaieker, ehuru likväl af min stämma de äro. 130
Ty att Odysseus skulle, sen lidanden många han utstått,
Hinna sitt hem jag trodde, och aldrig jag nekade honom
Hemkomst, sedan en gång du lofvat och vinkat ditt bifall.
Dock de den sofvande förde på sjön i snabba galejan,
Lade på Ithakas strand, och förärade rikliga skänker, 135
Koppar och gull fulltopp, skönväfda kläder derjemte,
Många, som aldrig hade från Troia bringat Odysseus,
Skönt oskadad han kommit, och fått af bytet sin andel.
Men molnskockaren Zeus genmälte då honom, och sade:
Ack, jordskakare, du vidherrskande, hvad har du yttrat? 140
Gudarne alldeles ej missakta dig; skräckeligt vore,
Att missfirmelse kasta på den som är äldst och förnämligst.
Om bland dödliga någon, som trotsar på kraften och styrkan,
Icke dig ärar; så eger du städs ock framdeles hämden.
Derföre gör som du vill, och som önskeligt är för ditt sinne! 145
Honom derefter svarade nu jordskakarn Poseidon:
Strax, svartmolnige, hade jag gjort på sätt, som du ordar,
Men din vrede jag rädes beständigt, och söker att undfly.
Nu jag vill deremot Phaiekernes granna galeja,
När från färden hon vänder, uppå dimmdunkliga hafvet, 150
Krossa, att ändtlig en gång de hejdas, och sluta med menskors
Hemledsagning, jemväl med ett stort berg staden jag omger.
Men molnskockaren Zeus genmälte då honom, och sade:
Älsklige, så mitt sinne det syns mest lempeligt vara:
Att, när samtliga folket i stan annalkande skeppet 155
Ren anskådar, till sten förvandla det, nära vid landet,
Snabba galejan lik; att samtlige menskorne måtte
Undra deröfver; jemväl med ett stort berg stan må du omge.
Men såsnart nu detta förnam jordskakarn Poseidon,
Skyndade han till Scherias ö, der Phaiekerne äro. 160
Bidde så der; sig närmade ock hafseglande skeppet,
Hurtigt jagadt, och nära intill Jordskakaren trädde,
Som det gjorde till sten, och derhos fastrotade nedtill,
Slående med flathanden; och bort han vandrade sedan.
Ordade nu till hvarandra dervid bevingade orden 165
De långrodde Phaieker, och skeppnamnkunnige männer.
Och man talade så, anblickande närmaste grannen:
Ve mig! ho har fjettrat på sjön vår snabba galeja,
Som ren nalkades hemmet, och hel och hållen sig viste?
Så de sade; med huru det skett, det visste ej någon, 170
Och bland dessa Alkinoos då förmälte, och sade:
Ack, isanning mig nu påkomma de spådomar gamla
Af min fader, som sade, att mot oss hyser Poseidon
Vrede, emedan åt alla vi äre behjelpsame följsmän;
Sade, att framdeles guden Phaiekernes granna galeja, 175
När från färden hon vänder, uppå dimdunkliga hafvet,
Krossa skull, och jemväl med ett stort berg staden vår omge.
Ordade så den gamle; det allt fullbordadt ju varder.
Men välan, som jag säga er vill; hörsammom nu alle:
Afstån från ledsagning, enär af de dödliga någon 180
Länder till staden vår, och låtom oss tjurar, ett dussin,
Offra Poseidaon, utvalda, om sig han förbarmar,
Och om han ej med ett gräseligt berg omgifver oss staden.
Så han sade; men desse förskräcktes, och tjurarna redde.
Sålunda nu anropade der jordskakarn Poseidon 185
I Phaiekernes land de samtlige förstar och drottar,
Stående kring altaret. — Då vaknade ädle Odysseus,
Der han sof i sitt fäderneland, fast det han ej kände,
Ren frånvarande länge; ty dunkel bredde gudinnan
Pallas Athenaie, Zeus' dotter, i mening att honom 190
Alldeles okänd göra, och orda om ett och om annat;
Att han ej kändes igen af gemål, och vänner, och stadsbor,
Förrn de giljare allt förfång umgällt, i hans salar.
Derför i ombytt skick alltsamman sig viste för drotten,
De långsträckige vägar, och allinrymmande hamnar, 195
Och tvärstupige bergen också, och grönskande träden.
Farande upp, han stod, och beskådade fädernejorden,
Sedan hof han en suck, och slog sig på låren med flata
Händren, och, jemrande sig så talade orden, och sade:
Ve mig, till hvilka dödligas land är nu åter jag kommen? 200
Monne de trottsige, vilde, och ej rättrådige äro?
Monn gästvänlige männer, och ha ett gudeligt sinne?
Hvarthän bringat jag nu de rikliga skatter, och hvarthän
Vandrar jag sjelf? O, hade jag dock hos Phaiekerna blifvit
Qvar! eller hade jag väl till en ann bland väldiga drottar 205
Kommit, som mig gästfägnat, och haft bestyr om min hemfärd.
Nu jag begriper ej, hvar jag må lägga dem; icke dem härstäds
Lemnar jag heller, att ej de må bli ett byte åt andra.
Ack, rättrådige alldeles ej, och förståndige icke
Voro minsann de Phaiekiske mäns härförstar och drottar, 210
Som mig bragte till fremmande land, skönt bringa de lofte
Till välskådliga Ithaka mig; men gjorde det icke.
Zeus, nödhjelparen, straffe dem, han som äfven de andra
Menniskor skådar, och näpser enhvar, eho sig förbrutit!
Men nu välan, jag skatterna vill anskåda och räkna; 215
Om bortresande något på svarta galejan de föra.
Ordande så, treföttren han nu ooh kittlarna granna
Räknade, gullet jemväl, och de väfda kostliga kläder.
Intet af detta han mist, men han saknade fädernejorden,
Smygande kring på stranden utaf mångbrusande hafvet, 220
Sig beklagande mycket; då nalkades honom Athene,
Lik till gestalt ungmannen, en öfverherde för fåren,
Dejelig, sådan just som konungasönerne äro,
Och kring axlarna bar hon en mantel, dubbel och välgjord,
Sulor inunder de fylliga föttren, i händren ett kastspjut. 225
Skådande henne sig gladde, och gick tillmötes Odysseus,
Och tilltalade henne, och sade de vingade orden:
Käre, emedan jag dig anträffar först här i landet,
Hell dig, och måtte du ej i fiendtelig mening mig möta!
Utan rädda dethär, och rädda mig sjelf; ty till dig jag 230
Beder, liksom till gud, och nalkas de älskliga knäna.
Derföre detta mig sannerlig säg, att väl jag må veta:
Hvad är detta för land, för folk, för menskor som bo här?
Monne det är välskådlig en ö, eller monne en klippstrand
Ligger vid hafvet belägen utaf välkokiga landet? 235
Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene:
Dårlig, o fremling, du är, eller ock hitkommen från fjerran,
Efter om detta land du mig spörjer; så alldeles namnlöst
Icke det är mellertid; ty derom rätt månge nog veta,
Både af dem, som bo mot morgonrodnan och solen, 240
Äfvensom dem derborta emot den dunkliga vestern.
Stenigt isanning det är, och derför bäst lempeligt icke,
Icke så särdeles magert, ej heller med rymliga slätter.
Ty osägelig der spannmålen, och vinet derjemte
Vexer, och regnet städs uthåller, och ymniga daggen. 245
Väl getnärande är det, liksom konärande; allslags
Skogar finnas, och källor också från år till ett annat.
Fremling, alltså tör Ithakas namn ock kommit till Troia,
Hvilket ifrån den Achaiiska jord sägs ligga ifjerran.
Talte; nu fägnade sig mångpröfvade, ädle Odysseus, 250
Glad åt sin fädernejord, som nu för honom berättat
Pallas Athenaie, Zeus', aigisbärarens, dotter;
Och tilltalande henne, han sade de vingade orden: —
Dock han ej sanningen sade; sitt tal han ställde på skrufvar,
Välfvande städse i bröstet ännu månglistiga tankar: — 255
Visst jag om Ithaka äfven har hört på rymliga Kreta,
Bortom hafvet ifjerran; men nu ock sjelf jag har kommit
Med de skatter, du ser; och lemnande lika åt barnen
Flyr jag, emedan sonen af Idomeneus jag har dräpit,
Den snabbfotade Orsilochos, som på rymliga Kreta 260
Städs påhittiga männerna vann med fötterna snabba.
Derför ville från mig han hela det Troiska bytet
Röfva, för hvars skull jag uthärdat bekymmer i själen,
Medan jag männernas krig och de skräckliga vågor försökte,
Derför att jag ej hans far villfarande tjente inunder, 265
Uti de Troers land, men sjelf anförde kamrater.
Honom jag stack med min kopparne lans, då han vände från fältet
Åter, jemte kamrat mig lägrande näravid vägen,
Mörkaste natt på himmelen låg, och ingen bland menskor
Varsnade oss, och jag tog helt lönligen lifvet af honom. 270
Men såsnart som honom jag dräpit med kopparen hvassa,
Vandrande af till galejan påstund, de stolta Phoiniker
Bad jag, och gaf derjemte åt dem af det rikliga bytet;
Manade dem, att mig bringa till Pylos, och sätta i land der,
Eller gudomliga Elis också, der Epeierne herrska. 275
Men dem vindarnas kraft bortjagade dädan, isanning
Högst motvilliga; icke de mig alls ville bedraga.
Irrande dädanifrån, vi hit anlände om natten,
Och vi med njuggan nöd inrodde i hamnen, och ingen
Tänkte inland oss på mat, änskönt vi äta behöfde; 280
Utan så som vi gått ur galejan, vi lade oss alla.
Då påkom mig tröttade man den ljufliga sömnen,
Och ur det hålkade skeppet de togo skatterna mina,
Samt nedlade dem der, som jag sjelf mig lägrat på sanden.
Till Sidonia sen, det boningbeqvämliga, desse 385
Foro, men jag qvarlemnades här, bedröfvad i hjertat.
Talte; och smålog nu klarögda gudinnan Athene,
Smekande honom med handen, och lik till gestalten, en vacker,
Högvext qvinna, och välförfaren i herrliga slöjder;
Och tilltalande honom, hon sade de vingade orden: 290
Smyger han vore och rätt illparig, som kunde dig vinna
I mångfaldiga svek, om en gud sjelf mötte dig äfven.
Du brokrådige, djerfve, på svek omättlige, skulle
Icke engång i ditt fäderneland från finter du afstå,
Samt från svekliga ord, som så hjertans kära dig äro? 295
Dock, ej ordom numera härom, i klokskaper båda
Kunniga; efter du är bland samtliga menskor den bästa
Både i tal och i råd; men jag bland gudarna alla
Varder beprisad för klokskap och vett; nu icke du kände
Pallas Athenaie, Zeus' dotter, mig, som dig alltid 300
Står i farorna alla vid sidan, och städse bevarar,
Mig, som gjorde dig älskad utaf Phaiekerna alla?
Men nu lände jag hit, för att dig hopspinna ett påhitt,
Och för att skatterna gömma, som dig de stolte Phaieker
Gåfvo, då hemåt du for, med min anstiftan och vilja; 305
Samt, för att säga, hvad smärtor uti välbyggda palatset
Ödet beskärt dig att lida; men du fördrag dem af nödtvång!
Yppa ej heller för någon bland män, ej heller bland qvinnor
Alla, att du kom hem kringirrande, utan med tystnad
Lid otaliga qval, uthärdande männernas kränkning! 310
Henne svarade då mångråde Odysseus, och sade:
Svårt, o gudinna, att känna dig är, för en mötande dödlig,
Änskönt aldrig så klok, ty du antar skepnad af hvemhelst.
Det dock känner jag väl, att du var mig fordom bevågen,
Medan i Troias gebit vi stridde, Achaiernes söner. 315
Men sen i grund vi förödt den höga Priamosstaden,
Stigit på skeppen ombord, och en gud de Achaier förskingrat,
Sedan jag icke dig sett, o dotter af Zeus, eller varsnat
Stiga ombord på mitt skepp, för att mig afvärja en ångest.
Utan, med hjertat förkrossadt uti mitt bröst jag beständigt 320
Irrade kring, tills gudarne mig förlöste från ofärd;
Förrän uti de Phaiekiske männers bördiga bygder
Du mig stärkte med ord, och sjelf vägviste till staden.
Nu vid din far, knäfaller jag här; (ty jag tror mig allsicke
Till välskådliga Ithaka länd; fastmer i ett annat 325
Land jag vankar omkring, och jag tror att begabbande endast
Du mig detta har sagt, i beråd att gäcka mitt sinne):
Säg mig, om verklig jag ländt till älskade fädernelandet?
Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene:
Sådana tanksätt städse uti ditt hjerta du hyser; 330
Derför kan jag också ej dig olyckliga lemna,
Efter du är saktmodig; och är skarpsinnt och förståndig.
Gerna en annan man, kringirrande, sedan han hemländt,
Önskade maka och barn få skåda i salarna sina;
Men dig icke är kärt att veta, ej heller att forska, 335
Förrn din egen gemål du har utransakat, som vanskligt
Sitter i salarna der; och jemmerfulla beständigt
Nättren för henne och dagarne gå, allt medan hon gråter.
Dock jag ej tviflade nånsin derom, men väl i mitt sinne
Visste, att komma du skulle, sen alla kamrater du mistat. 340
Men jag isanning icke med farbror min, Poseidaon,
Ville mig gifva i strid, som laggt sig galla i sinnet,
Vredgad, emedan hans älskade son du beröfvade ögat.
Men, att du måtte mig tro, jag Ithakas nejder vill visa.
Phorkyns bukt är stället, du ser, den åldrige hafsguds 345
Här långlöfvadt olivträd står på hufvut af bukten;
[Och der nära intill är en dunkel, tjusande grotta,
Vattennymferna helgad, som plä najader benämnas.]
Detta en högvälfd grotta dig är, och rymlig; åt nymfren
Ofta du offrat der tacknämliga festhekatomber; 350
Detta är Neriton-berget också, med skogar bekransadt.
Sagdt; och gudinnan dunklet förspred, och nejden sig viste.
Och nu fägnade sig mångpröfvade, ädle Odysseus,
Glad åt sitt land, samt kysste dervid fruktgifvande jorden,
Och till nymferna genast han bad, upplyftamde händren: 355
Nymfer, najader, J döttrar af Zeus, ej nånsin jag mera
Trodde mig eder se; nu varen med brinnande böner
Helsade! Skänker också vi skole er gifva, som fordom,
Om välvillig mig dottren af Zeus, ströfvarinnan, förunnar
Att sjelf lefva, och skänker min son, den älskade, trefnad. 360
Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene:
Var du vid mod, och bekymra dig ej om detta i sinnet!
Utan skatterna nu i det inre af nymfernas grotta
Låtom oss lägga påstund, att de må dig säkert förvaras,
Sjelfve betänkom jemväl, hur allt tillställs på det bästa. 365
Ordade så nu gudinnan, och smög sig i dunkliga grottan.
Sökande skrymslen att finna i grottan, hvarjemte Odysseus
Närmare frambar allt, okufliga kopparn och gullet,
Vältillverkade klädren också, dem Phaiekerne gifvit.
Och det gömmde han grannt, men en sten för portarna lade 370
Pallas Athenaie, Zeus' aigisbärarens, dotter.
Sen de satte sig båda vid roten af helgat oliven,
Och uttänkte förderf åt den trotsige friareskaran.
Orda begynte då först klarögda gudinnan Athene:
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus, 375
Tänk, hur på friarnes flock, de skändliges, händer du lägger,
Hvilka dig tre år redan, uti palatset husera,
Friande till din höga gemål, frambärande brudskänk.
Men sig jemrande städs i sitt hjerta efter din hemkomst,
Hopp hon åt hvar man skänker, och sig utlofvar åt alla, 380
Sändande tidender; dock helt annat dess sinne begrundar.
Henne svarade då mångråde Odysseus, och sade:
Ack isanning jag skolat, som Atreus' son, Agamemnon,
Duka under för skändelig död, i egna palatset,
Hade du ej, o gudinna, mig allt sakenligt berättat. 385
Men nu välan, väf hop ett förslag, hur jag dessa må näpsa.
Och stå sjelf du mig bi, ingifvande dristig förtröstan,
Likasom då när vi ödde de stråliga tinnar af Troia.
Om så ifrig du stode mig bi, klarögda gudinna,
Skulle emot trehundrade man jag sannerlig kämpa, 390
Med dig, vördnadsvärda, då du välvillig mig hjelpte.
Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene:
Gerna också jag hjelpa dig vill, och ej nånsin förgäta,
Då när vi äflas med detta engång; ock tror jag att mången
Både med hjerna och blod omätliga marken besölar, 395
Bland de giljande männer, som nu uppäta ditt förråd.
Men välan, jag vill göra för samtliga menskor dig okännd;
Skrynkla vill jag ditt dejliga skinn kring de böjliga lemmar,
Öda på hufvudet ut blondhåret, och kring dig en trasa
Kasta, att när en menska dig ser, hon skrämms vid din anblick. 400
Rinnande ögon också jag dig ger, skönt vackra de äro,
Att missfosterlig du för friarne alla må synas,
Och för din maka och son, som du lemnade qvar i palatset.
Till svinherden du hän sjelf aldraförst dig begifve,
Som dig en svinens vårdare är, och menar dig redligt, 405
Och som älskar din son, och förståndiga Penelopeia.
Sittande finner du honom hos svinen, hvilka nu beta,
Nära till Korax-berget, bredvid Arethusa-källan,
Ätande ymniga ållonen der, och drickande dunkla
Vattnet, hvilka åt svin framalstra det rikliga fläsket. 410
Der må du bida, och sittande allt utspörja af honom,
Medan till Sparta jag hän, det fagerqvinniga, reser,
För att Telemachos kalla, din älskade son, Odysseus.
Till Lakedaimons rymliga stad, och kong Menelaos
For han, att tidender skaffa om dig, ifall du änn lefde. 415
Henne svarade då mångråde Odysseus, och sade:
Hvarföre sad du åt honom det ej, då allt du ju visste?
Monn för att han också, kringirrande, smärtor skull lida,
På frukfödsliga sjön, då andre äta hans förråd?
Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene: 420
Ligge så särdeles han mellertid dig icke om hjertat!
Sjelf ledsagat jag honom, att han stort rykte sig vunne,
Ditländ; ringaste nöd på honom ej går, men han sitter
Lugn i Atreides' salar, och har fulltopp vid sin sida.
Visst åt honom försåt på svarta galejan de ungmän 425
Stämpla mot lifvet, innan han ländt till fädernejorden;
Dock jag förmodar det ej, förrn jorden mången bevarar
Af de giljande männernas hop, som äta ditt förråd.
Ordade så nu Athene, och honom rörde med trollstaf;
Skrynklade honom det dejliga skinn kring böjliga lemmar, 430
Ödde på hufvudet ut blondhåret, och lade derefter
Gammal en gubbes skepnad uppå hans samtliga lemmar,
Gjorde hans ögon rinnande ock, skönt vackra de voro,
Kastade honom omkring en jemmerlig trasa och lifrock,
Slarfviga, smutsiga, sölade ned af slemaste kyfrök; 435
Sedan af snabba hinden en hud påklädde hon honom,
Hårlös; skänkte derhos en käpp och en ömkelig våtsäck,
Slarfvig båd här och der; hoptvinnad var dervid en bärremm.
Sedan de rådgjort så, åtskildes de; hon sig påstunden
Till Lakedaimon begaf, och till sonen af drotten Odysseus. 440
Fjortonde Sången.
Men från hamnen han vandrade upp, på den steniga stigen,
Genom den skogiga trakten och kullarna, dit der Athene
Anvist honom den redlige herden, som bäst hans besittning
Skötte bland tjenarne alla, dem ädle Odysseus förvärfvat.
Honom han fann, der han satt uti ingången till svingåln, 5
Hvilken var uppbygd hög, uppå kringskådeligt ställe,
Grann, kringgåelig, stor; svinherden sjelf den åt svinen
Uppbyggt hade, då konungen var bortfaren från hemmet,
Utah drottningens hjelp, eller åldrige hjelten Laertes',
Af ditsläpade stenar, och omplanterat med hagtorn. 10
Utanföre båd hitåt och dit ock ställde han pålar,
Tjocka och många till tal, kringskalande mergiga eken;
Inanom svingåln sedan jemväl tolf stior han gjorde,
Nära hvaran, sofläger för svinen, och uti hvarenda
Femtio markpåliggande svin inspärrade voro, 15
Afliga suggor; men strax utanför fargaltarne sofvo,
Vida mindre till tal; ty dem uppätande ödde
Stolte friarnes skara, emedan herden åt dessa
Bland gödgaltarna städs afsände den bästa han egde:
Derföre voro de nu trehundrade sextio endast. 20
Hundar också bredevid, likt vilddjur, sofvo beständigt,
Fyra, dem matade sjelf svinherden, männernas förste;
Nu han sombäst för föttren åt sig arbetade sålor,
Skärande till grannt läder af oxe, men alla de andra
Utgått redan hit eller dit; med de samlade svinen 25
Trenne; den fjerde han nu affärdat hade till staden,
För att tvungen, ett svin åt trotsiga friarne föra,
Att de, slaktande, skulle med köttet mätta sin lystnad.
Plötsligt varsnades då af de gläfsande hundar Odysseus;
Honom de, skällande, lupo emot; men Odysseus, af klokhet, 30
Satte sig ned, och stafven dervid föll honom, ur handen.
Der vid sitt eget stängsel en slem olycka han lidit,
Men svinherden påstund sprang ut med ilande fötter
Genom dörren, och lädret dervid föll honom ur handen.
Bannande körde han hundarna sedan båd hitåt och ditåt 35
Kastande stenar på stenar; och så tilltalte han kongen:
Gamle, isanning sånär dig hundarne slitit i stycken,
Oförmodadt, och du mig öfverhopat med nesa.
Andra suckar och sorger likväl mig gudarne gifvit,
Ty för den ståtlige konungens skull här jemrande, ängslad, 40
Sitter jag nu och åt andra till måltids fetaste gödsvin
Matar, men sjelf husbonden kanske förutan en matbit
Till vildfremmande menniskors land kringfärdas och städer,
Om han lefver ännu, samt skådar ljuset af solen.
Följ nu, och låtom till hybblet oss gå, du gamle, att mättad 45
Till lystmäte, med mat och med vin, sjelf äfven du måtte
Säga mig hvadan du är, och hvilka bekymmer du utstått.
Talte; och gick så förut till hybblet den redlige herden,
Förde derin, bad sitta, och qvistar i hopar förbredde,
Lade ofvanuppå sen skinnet af raggig en vildget, 50
Der till en sofbädd, ludet och stort; och sig gladde Odysseus,
Att han emottogs så, samt talade ordet, och sade:
Gästvän, gifve dig Zeus, och de öfrige gudarne alle
Det som du önskar dig helst, emedan du vänlig mig mottog!
Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios 55
Gäst, mig höfves det ej, skönt komme en sämre än du är,
Gäst att förakta; uti Zeus' skydd dock äro de alle,
Gäster och tiggare ju; och en liten skänk är en kär skänk,
När han gifves af oss; ty slikt är slafvarnes öde,
Att de stundligen rädas, enär de beherrskas af unga 60
Kongar; ty gudarne sannerlig hans hemresa förhindrat,
Som mig särdeles älskat, och skänkt mig egen besittning,
Liksom en välsinnt kong plär åt sin tjenare gifva:
Egen boning och gård, och derhos mångfriad en maka,
Efter han mycket äflats, och gud förkofrat hans arbet; 65
Liksom det arbet förkofras också, vid hvilket jag dröjer.
Så mig konungen rikligt belönt, om här han föråldrats,
Men han försvann; o måtte i grund dock Helenas stämma
Svunnit, emedan hon knäna har löst för männerna många.
Förty denne jemväl, Agamemnons ära att hämnas 70
Till skönfåliga Ilios for, att med Troerna strida.
Sade; och genast knäppte igen liftröjan med bältet,
Och till stiorna gick, der hopar af grisar han instängt.
Dädan tvenne han tog, medbragte, och slaktade båda;
Skållade, sönderskar, och fästade sedan på spetten. 75
Och då han stekt alltsamman, han lade det fram för Odysseus,
Varmt på spetten, och strödde derpå de hvitaste korngryn.
Håningljufliga vinet han blandade till i en stånka,
Satte sig sjelf midtemot, anmanande talte och sade:
Ät nu, o fremling, sådant som tjenare ha till att bjuda, 80
Grisstek bara; men friarne sig bespisa med gödsvin,
Tänkande hvarken på näpst i sin själ, ej heller förbarmning.
Ty ej hiskliga verk de salige gudarne älska,
Fromhet akta de blott, och menskornas dygdiga dater.
Ock fiendtlige män, våldsverkare, hvilka till andras 85
Land ankommit, och hvilka af Zeus erhållit ett byte,
Sen de galejorna fyllt, enhvar förfoga sig hemåt,
Och en förskräckelig fruktan för näpst dem faller i sinnet;
Friarne veta väl något, de hört en stämma från guden,
Om min herres bedröfliga död, då icke de vilja 90
Lagligen fria, ej heller till sitt hem vända; men makligt
De föröda hans gods i yppighet, utan försköning.
Ty så många som nätter och dagar gå från Kronion,
Icke de ett slaktkräk blott slakta, och tvenne ej heller;
Vinet dricka de upp, i yppighet tappadt ur kärlen. 95
Ty osägliga voro hans gods; så stora har ingen
Bland heroerna alla, uppå det dunkliga fastland,
Eller på Ithaka här, ej tjugu männer tillhopa
Så osägelig rikedom ha; jag vill räkna den för dig.
Tolf kohjordar uppå fastlandet, och likaså många 100
Hjordar af får, och hjordar af svin, och af vankande getter,
Valla hans egne vallaremän, och fremmande äfven.
Men härstädes i vall af vankande getterna elfva
Hjordar gå längst borta, och vaktas af ståtliga männer.
Städse för dagen hvarenda bland dem åt friarna bringar 105
Af de fetaste bockarna en, som dråpligast synes.
Men jag svinena här som du ser bevakar och vaktar,
Och utväljande grannt, åt friarne skickar det bästa.
Sade; den andre sitt kött åt ifrigt, och hurtigt af vinet,
Stillatigande, drack; och stämplade friarne ofärd. 110
Men då han spisat hade, och mättat med maten sin lystnad,
Herden sin dryckespokal påfyllde, och räckte åt honom,
Bräddad med vin; han tog den emot, och gladdes i hjertat,
Samt tilltalade honom och sade de vingade orden:
Käre, nåväl, ho köpte sig dig för skatterna sina, 115
Ho så särdeles väldig och rik, som sjelf du berättar?
Och som du säger förgicks, då han kämpade för Agamemnon.
Detta mig säg, kanhända att jag ock kände en sådan.
Sannerlig Zeus det vet, och everdlige gudarne andre,
Om jag har sett, och berättar om honom; jag vida har kringrest. 120
Honom svarte derpå svinherden, männernes förste:
Gamle, ej någon irrande man, som förtäljde om honom,
Hitländ, blefve nu trodd af hans älskade son och hans maka.
Tanklöst plä kringirrande män, som hägnad behöfva,
Ljuga, och dem allsicke är kärt att sanningen orda. 125
Om till Ithakas land hvemhelst, kringirrande kommer,
Till min drottning han går, och sladdrar bedrägliga saker.
Honom hon väl mottager, och hyllar, och spörjer om allting,
Och för den sörjande falla dervid ur ögonen tårar,
Såsom en qvinna det höfs, då dess man omkommit ifjerran. 130
Snart väl kunde du, gamle, också hopsmida en saga,
Om man till klädnad gåfve åt dig en mantel och lifrock.
Dock för honom, jag tror, ha hundar och ilande fåglar
Ren bortstulit köttet från ben, dem anden förlåtit;
Eller ha fiskarne honom i sjön uppätit, och benen 135
Ligga uppå fastlandet, behöljde af möljiga sanden.
Han sålunda förgåtts; och för kommande tider åt alla
Vännerna smärtor bereddes, och mest mig; aldrig en annan
Så mild herre jag finner, ehvart jag månde mig vända.
Ej ens då, om jag komme igen till min faders och moders 140
Boningar, der jag föddes en gång, och mig fostrade desse.
Icke jag sörjer om dem så mycket numera, fast ängslad,
Att med egna ögon dem se i fädernelandet;
Men mig Odysseus' saknad betar, frånvarande drottens.
Honom, o fremmande man, skönt ej närvarande, nämna 145
Vågar jag knapt; ty han älskade mig och vårdade kärligt;
Hjertbror kallar jag honom, ehvar ock fjerran han vistas.
Honom talte nu till mångpröfvade, ädle Odysseus:
Älskade, efter du alldeles så förnekar, och säger,
Att han ej återvänder, och städs ditt sinne är tveksamt, 150
Derföre tanklöst icke jag vill, men på ed dig berätta,
Att än Odysseus kommer; mig vare berättarelön dock
Strax, då han, anländ hit, till egna boningar nalkas:
Kläd du mig granna kläder uppå, en mantel och lifrock!
Änskönt mycket behöfvande, förr dock icke jag mottar. 155
Ty som Aïdes' palats mig isanning den mannen förhatlig
Är, som för armoden viker, och sladdrar bedrägliga saker.
Vete nu först bland gudarna Zeus, och det gästliga bordet,
Jemte Odysseus' härd, den frejdades, hvilken jag nalkas;
Sannerlig detta dig allt fullbordas så, som jag säger. 160
Detta löpande år skall hit anlända Odysseus;
Medan månaden släcks och medan han tändes ånyo,
Återvänder han hem, och näpser hvarenda, som härstäds
Nu missfirmar hans lysande son, och älskade maka.
Svarande, honom talte du till, svinherde Eumaios: 165
Gamle, ej denna berättarelön jag gäldar dig nånsin,
Ock ej Odysseus mer hemkommer; utan helt makligt
Drick du, och språkom om annat, och mig ej mera om detta
Påminn; sannerlig eljes också mig hjertat i bröstet
Ängslas, enär man nämner ett ord om min aktade herre. 170
Lemnom nu derföre eden dervid; men måtte Odysseus
Återkomma, som jag det önskar, och Penelopeia,
Och gudsköne Telemachos med, och den gamle Laertes!
Evigt beklagar jag nu den sonen, född af Odysseus,
Telemachos, som gudarne fostrade, lik med en telning, 175
Och som jag trodde, att han bland männerna sämre ej skulle
Bli än dess älskade far, till vett och till skapnad beundrad;
Men hans sansade vett af gudarna någon förvillat,
Eller af menskorna någon. Att utkunskapa om fadren,
Till förträffliga Pylos han for; men friarne bålde 180
Mot den kommande stämpla forsåt, att ätten må ödas
Namnlös, här på Ithaka, ut af Arkeisios, drotten.
Men må vi honom lemna likväl, antingen han fångas,
Eller han flyr, och beskärmas med egen hand af Kronion.
Men du välan mig, gamle, förtälj om dina bekymmer, 185
Och sannfärdigt berätta åt mig, att väl jag må veta:
Ho, hvarifrån är du? hvar är dig stad och föräldrar?
På hvad skepp är du hit ankommen? och huru ha sjömän
Dig till Ithaka bragt? hvad tro de sig vara för karlar?
Ty jag förmodar ej alls, att du hit, fotgängare, kommit. 190
Honom svarade då mångråde Odysseus, sade:
Sannerlig skall dig detta jag högst noggrannligen säga.
Hade för längre tider vi nu här mat åt oss båda,
Äfvensom ljufligt vin, att vi kunde i kojan härinne,
Stilla gästa tillhopa, och andre om arbetet skötte, 195
Lätt då kunde det hända, att icke på helaste året
Sluta jag skulle, förtäljande allt mitt hjertas bekymmer,
Allt hvad lidit jag har, till följe af gudarnas vilja.
Jag berömmer mig vara, till ätt, från rymliga Kreta,
Son till en far, som var rik; dessutom söner ock andre 200
Månge i salarna hans båd födde och fostrade blefvo,
Äkta af äkta gemål; min mor var en frilla, af honom
Köpt, men lika mig vårdade dock med de öfriga barnen
Kastor, Hylakos' son, af hvars slägt jag berömmer mig vara,
Hvilken bland Kreterna förr, som en gud, varit ärad i landet, 205
Både för rikdom, och lycka, och ärebekransade söner.
Honom emellertid bortförde dödens gudinnor
Till Aïdes' palats, och hans gods sig delte emellan
Öfvermodige söner, och kastade lott med hvarandra.
Alldeles litet de gåfvo åt mig, och skänkte en boning. 210
Men jag tog en gemål, som var född af rika föräldrar,
Genom min egen förtjenst; ty en dåling icke jag varit,
Icke heller pultron, nu allt är redan förloradt;
Men jag menar likväl, att du skådande stubben, skall halmen
Känna igen, ty jag tryckes af faseligt mycket elände. 215
Sannerlig gåfvo mig mod båd Ares och Pallas Athene,
Samt karlvulenhet äfven; enär jag valde till bakhåll
Modiga kämparna ut, anstämplande fienden ofård,
Alldrig mig nånsin anade död manhaftiga sinnet,
Men anrusande först bland alla, med spjutet jag dräpte 220
Af fiendtliga männer enhvar, som i föttren ej uthöll.
Sådan i kriget jag var, men mig icke behagade landtbruk,
Ej hushållning, som skaffar åt ståtliga sönerna bergning;
Men mig voro galejorna städs, de beårade, kära.
Krigen också, välglattade lansarne, pilarne äfven, 225
Skräckliga saker, som äro för öfriga menskor en fasa.
Dock mig voro de kära; en gud dem laggt mig i sinnet.
Ty en dödlig åt ett sig fägnar, en annan åt annat.
Innan Achaiernes söner i härnad drogo mot Troia,
Gångerna nio förde jag an snabbgående skeppen 230
Mot vildfremmande män, och af allt mig rundligt beskärdes.
Hvad mig lyste, det valde jag ut, och mycket dessutom
Fick jag, och snart mitt hus förkofrades; äfven jag sedan
Myndig och vördnadsvärdig ibland de Kreter var aktad.
Men då nu denna förskräckliga färd vildtdundraren Zeus oss 235
Stämplade an, som knäna för mången krigare upplöst,
Då ombado de mig och Idomeneus, ståtliga drotten,
Att på galejorna föra dem an till Ilios; neka
Möjligt ej var; ett kränkande prat bland folket betvang oss.
Der nu i årena nio vi stridde, Achaiernes söner, 240
Och på det tionde Priamos' stad vi förstörde, och reste
Hem med galejorna åter, en gud nu Achaierna skilde.
Men allrådige Zeus mot mig arme stämplade ofärd;
Ty en endaste månad jag dröjde, och gladdes åt barnen,
Åt min laga gemål och besittningar alla, men sedan 245
Till Aigyptos sinnet mig bjöd att göra en sjöfärd,
Sen jag galejorna rustat med makalösa kamrater.
Nio galejor jag rustade; snart var folket församladt.
Dagarna sex deruppå de mig kärälsklige följsmän
Gästade; sjelf jag lemnade fram mångtaliga slaktdjur, 250
För att gudarna offra, och reda sig sjelfva en måltid.
Men på den sjunde vi stego ombord, och från rymliga Kreta
Seglade af med en kostlig och friskt uppblåsande nordan,
Lätt, som utför en ström, och ej var mig af skeppena nu än
Skadadt ett enda, men der välplägade alle och sunde 255
Sutto vi, vinden förde och styrman våra galejor.
Femte dagen vi kommo till rikliga floden Aigyptos,
Och tverodda galejorna der jag lade för ankar.
Vidare sen jag befallte de mig tillgifna kamrater,
Att vid galejorna stanna, och sjelfve galejorna vakta; 260
Spejare sände derjemte jag ock, att vandra på utkik.
Men de, nyttjande våld, hörsammande trottsiga sinnet,
Nu Aigyptiske mäns förträffliga åkrar påstunden
Sköflade, röfvade qvinnorna bort och barnena späda,
Och nedgjorde dem sjelfva, och snart kom ropet till staden. 265
Men när skriket de hörde, med morgonrodnadens tändning
Ryckte de an; allt fältet blef fylldt med hästar och fotfolk,
Samt med kopparns glam; mellertid blixtglade Kronion
Slog en neselig flykt på kamraterna mina, och ingen
Vågade stanna till värn; öfverallt dem hotade ofärd. 270
Då med eggiga kopparn de dödade många af våra,
Andra de lefvande togo, åt sig att arbeta af nödtvång.
Men mig följande tanke i sinnet sjelfve Kronion
Lade: — (o måtte jag dock aflidit och lyktat min bane
Der i Aigyptos! förty ännu olycka mig påkom;) 275
Strax från hufvudet lade jag bort välformade hjelmen,
Skölden från axlarna ock, samt kastade lansen ur handen;
Men jag gick derefter, att möta konungens hästar,
Fattade knäna, och kysste; han mig, varkunnande, frälste,
Lät mig stiga i vagnen, och förde mig gråtande med sig. 280
Sannerlig rusade på mig nu rätt månge med spjuten,
Önskande döda mig; — så förskräckeligt onde de voro; —
Men han värjde dem af, och räddes att reta Kronion,
Gästbeskärmarn, som mest för de elaka gerningar vredgas.
Sju år dröjde jag qvar derstädes, och samlade många 285
Skatter ibland de Aigyptiska män; ty sjelfve de gåfvo;
Men när mig annalkande kom det åttonde året,
En Phoinikier då anlände, bevandrad i finter,
Ertzskälm, hvilken åt menskorna gjort olyckor så många.
Han med sitt dåd mig besvek, och förde tilldess vi Phoinike 290
Hunno, der boningar hans och besittningar voro belägne.
Der hos honom ett rundeligt år qvardröjde jag sedan.
Men då nu månader redan och dar fulländade voro
Under det åter välfvande år, och stunderne kommo,
På hafseglande skeppet åt Libya bragte mig mannen, 295
Smidande lögner ihop, att jag skull ledsaga hans laddning,
Men för att bringa mig dit, och sig få osägelig lösen.
Honom på skeppet jag följde, änskönt misstänksam, af nödtvång.
Det lopp fram med en kostlig och frisktuppblåsande nordan,
Ofvanom Kreta gerad, dock Zeus anstämplade ofärd. 300
Och då vi lemnat Kreta bakom, och icke ett enda
Land mer kisade sig, blott himlen allena och hafvet,
Se, då ställde också en svartnande sky oss Kronion
Öfver det hålkade skeppet, och sjön fördunklades under.
Nu Zeus dundrade högt, och skjöt med sin blixt på galejan, 305
Och hon svängde sig hel, anträffad af blixt från Kronion,
Fylldes af svafvelrök; och ur skeppet störtade alla.
Likt sjökråkorna sedan omkring den svarta galejan
Desse på vågorna fördes, dem guden beröfvade hemkomst.
Men mig sjelfve Kronion, fast smärtor jag hade i själen, 310
En ofantelig mast ifrån svartstäfviga skeppet
Lade i händerna, så att jag än undginge förderfvet.
Fattande tag deruti, jag drefs af de mördande vindar;
Dagar nio jag drefs; men i tionde natten, den mörka,
En stor vältande våg till Thesproternas kuster mig förde. 315
Der mottog mig Thesproternes kong, höganige Pheidon,
Kärvänskapligt; förty hans son, nedkommen till stranden,
Mig, af trötthet kufvad och köld, till dess boningar förde,
Lyftande upp mig vid handen, tills fadrens boning han upphann;
Kring mig kläder han klädde också, båd mantel och lifrock. 320
Der om Odysseus förnam jag; han sade sig nemligen honom
Väl undfägnat och hyst, då han reste till fädernejorden,
Och han visade mig de skatter, som samlat Odysseus,
Kopparn, gullet jemväl, samt mångarbetade jernet
Ja, till tionde led han skulle försörja en annan; 325
Sådana skatter åt honom i konungens salar förvartes.
Denne till Dodone då sade han rest, för att höra
Från den högbelöfvade ek Zeus' eviga rådslag,
Huru han hem skull lända till Ithakas bördiga bygder,
Ren frånvarande länge, om uppenbart eller hemligt. 330
Och inför mig han svor, vingjutande uti sin boning,
Att tillgifna kamrater man skaffat, och halat galejan,
Som ledsagade honom till älskade fädernejorden.
Mig dock han sände förut; ty Thesprotiske männers galeja
Dän till det hvetesrika Dulichion ärnade resa. 335
Dit han befallte dem nu mig bringa till konung Akastos,
Kärligt, men dessa i själn behagade skadeligt rådslag,
Rörande mig, för att alldeles bli än mål för eländet.
Ty när fjerran från land hafseglande skeppet var kommet,
Träldomens dag de alle åt mig anstämplade genast; 340
Klädde utaf mig kläderna först, lifrocken och manteln,
Kastade sedan omkring mig en jämmerlig trasa och lifrock,
Slarfviga, sådana sjelf jemväl du med ögonen skådar.
Till välskådliga Ithakas fält om qvällen de lände;
Och der bundo de fast mig uppå vältoftade skeppet, 345
Med välvirade tåget; och sen utstego de sjelfve,
Och skyndsamligen gjorde sitt mål vid stranden af hafvet.
Men mig fjettrarne dock upplöstes af gudarna sjelfva
Lätt, och sedan jag hufvudet kringombundit med trasan,
Klättrande utför det fejade ror, jag lade mot hafvet 350
Bröstet mitt, och derefter jag rodde med händerna båda,
Simmande; ganska snart var jag långt aflägsnad från dessa.
Klättrande upp vid en dunge uti mångblommiga skogen,
Der nedhukad jag låg; mellertid högtsuckande desse
Vandrade kring; och likväl dem syntes ej gagneligt vara, 355
Längre att söka, och derför igen de gingo ombord på
Hålkade skeppet; och mig förborgade gudarne sjelfve
Lätt, och förde mig så ledsagande hit till den vise
Mannens hydda; förty än är mig ödet att lefva.
Svarande, honom talte du till, svinherde Eumaios: 360
Usle bland fremlingar, du mitt sinne har högligen upprört,
Detta förtäljande allt, hur mycket du lidit och irrat.
Men jag aktar ej sannt, inbilla ej heller du kan mig,
Hvad om Odysseus du sade; hvarför skall en man, som är sådan,
Vanskligt fara med lögn? Jag sjelf nogsamligt min konungs 365
Hemfärd känner; att han var hatad af gudarna alla
Alldeles skräckligt; förty de bland Troer ej kufvade honom,
Eller i vännernes armar, enär han kriget beslutat.
Skulle åtminstone då gjort honom Achaierne grafvård,
Samt åt sin son stor ära för kommande tider han vunnit. 370
Nu på ett snöpligt sätt Harpyierne roffade honom.
Men från menniskor skild, hos svinen jag vistas; till staden
Aldrig jag kommer, om ej förståndiga Penelopeia
Bjuder mig komma, enär ett budskap råkat att komma.
Då utfråga de mig enträget om ett och om annat, 375
De som bekymrade äro för länge dröjande drotten,
De som i allsköns fröjd förtära besittningen strafflöst.
Men mig är det ej kärt, att efterforska och spörja,
Från den dag med sitt prat Aitoliske mannen bedrog mig,
Som, när han dräpit en annan, och irrade vida kring jorden, 380
Kom till min hydda också; och jag undfägnade honom.
Denne på Kreta hos Idomeneus sig sade Odysseus
Sett; omlagande skepp, dem stormarne krossat för honom;
Sade, att komma han skulle till sommaren hem, eller hösten,
Förande skatter i mängd, med makalösa kamrater. 385
Du mångsmärtige gamle, då hit dig bringat en gudom,
Icke med lögner du må mig smickra, ej heller bedåra;
Ty för sådant ej alls jag vill dig vörda och älska,
Utan af fruktan för gästlige Zeus, och af ömkan med dig ock.
Honom svarade då mångråde Odysseus, och sade: 390
Sannerlig högst misstroende sinne i bröstet du hyser,
Efter ej, svärjande ens, jag öfvertalt och förmått dig.
Men nu välan, uppgörom ett aftal, vare deruppe
Åt oss gudarne vittnen, som bo i höga Olympen:
Om din kung ännu hemvänder till boningen denna, 395
Klär du mig kläder uppå; lifrock samt mantel, och låter
Till Dulichion fara; der önskeligt är för mitt hjerta;
Men om konungen din ej kommer, som jag nu bebådar,
Manande slafvarna, kasta mig utför klippan, den stora,
Så att en annan tiggare ock sig akte, att svika. 400
Honom svarade då den redlige herden, och sade:
Fremling, minsann, det skulle mig så till förtjenst som till ära
Lända bland menskorna, både nu strax och framdeles äfven,
Mig, som förde dig först till mitt tjell, och bevisade vänskap,
Men som dräpte dig sen, och beröfvade älskade lifvet; 405
Med förtröstan jag då anropade säkert Kronion.
Dock nu är qvällsvardstid, och påstund kamraterne äro
Här, att ett kosteligt mål vi må oss i kojan bereda.
Så nu talade slikt mellertid de två med hvarandra;
Vallande männerne kommo då strax, och svinena äfven; 410
Och dem stängde de sedan i stiorna in, för att sofva;
Skräckeligt grymtande der bland de stängda svinena uppstod.
Men på kamraterna manade nu den redlige herden:
Bringen det bästa af svinen, att jag det, åt gästen från fjerran
Slakta må, och vi sjelfve oss pläga, som redan så länge 415
Utstå vedermödor för de hvittandiga svinen;
Och vårt besvär deremot ostraffade andre förtära.
Sade; och spjelkte sig ved med obarmhertiga kopparn;
Men de bragte ditin ett svin, femårigt och välgöddt,
Och det ställde vid herden de sen; svinherden ej heller 420
De odödliga glömde; förty urskiljning han hade, —
Utan han signande kastade strån i elden från hufvut
Af hvittandiga svinet, och bad till gudarna alla,
Att mångvise Odysseus ändock hemkomme tillbaka.
Högg det med upplyft kubb, som han lemnat, då eken han spjelkte; 425
Lifvet for; och de slaktade sedan, och skållade svinet,
Sönderskuro det strax; råbitar lade Eumaios,
Signande, från hvarendaste lem på det kostliga fläsket;
Äfven i elden han kastade allt, och beströdde med korngryn.
Nu det öfriga styckade de, samt fäste på spetten. 430
Stekte jemväl omvårdsamt, och allt från spettena drogo;
Lade på borden det rikliga kött; svinherden då uppsteg,
För att dela åt hvar; ty billighet kände hans sinne;
I sju stycken han sen alltsamman skar och fördelte;
Ett åt Nymferna nu, och åt Hermes, sonen af Maias, 435
Bedjande lade han fram, och de öfriga delte åt hvaren;
Drotten Odysseus sjelf han beärte med helaste ryggen.
Af hvittandiga svinet, och fägnade konungens sinne;
Honom talte då till mångråde Odysseus, och sade:
Likaså högt, Eumaios, af fadren Zeus må du älskas, 440
Liksom af mig, då du ärar med rundelig gåfva en sådan!