Nausikaa, hvi födde dig så försummelig modren? 25
Ligga minsann ovårdade än de prydliga kläder,
Och dig är bröllopet när, då du måste dig kläda i granna
Sjelf, och gifva åt dessa jemväl, som föra dig hädan.
Ty af kläderna plär till menskorna spridas ett vackert
Rykte, och fadren glädes dervid, och den vördade modren. 30
Men låt oss gå för att tvätta, då morgonrodnaden randas,
Och jag vill följa dig åt, medhjelperska, att du må snarligt
Färdig bli; ty ej länge du mer en jungfru skall vara.
Redan fria dig till de ypperste alla i landet,
Bland Phaiekernes män, der sjelf du eger din hembygd. 35
Men nu, välan, din herrliga far, ombed, att i morgon
Bittida dig mulåsnor och vagn utrusta, som bringar
Gördlarna alla i tvätt, och slöjor, och prydliga mantlar.
Detta är äfven för dig långt vackrare, än om du skulle
Vandra till fots; ty fjerran från stan tvättgroparne äro. 40
Talade så, och bort sig begaf klarögda Athene
Hän till Olympen, der gudarnes städs orubbliga boning
Vara sägs; han af vädren ej skakas, ej heller af regnet
Vätes, och snön ej heller sig närmar, men ständigt ett molnlöst
Solsken breder sig ut, hvit strålglans sväfvar deröfver. 45
Salige gudarne der förlusta sig dagarna alla.
Dit klarögda gudinnan nu gick, sen hon ordat med jungfrun.
Genast sig infann ock skönthronande Eos, och väckte
Upp skönslöjade jungfrun, som strax förvåntes åt drömmen.
Och hon begaf sig i rummen, att allt för föräldrarna säga, 50
För sin älskade fader och mor. Dem fann hon derinne.
Satt så vid spiseln hon, med tjenande tärnor i sällskap,
Tvinnande purpurne tråd, men fadren i dörren hon mötte,
Hvilken då just ock ämnade gå till de frejdade kongars
Råd, ty de bolde Phaiekerne dit inkallade honom. 55
Och helt nära hon stod, och talte till älskade fadren:
Pappa, skulle du vilja åt mig utrusta en mulvagn,
Hög, välhjulig, att jag må föra de ståtliga kläder
Ned till floden att tvättas, som mig otvättade ligga?
Både dig sjelf det höfs, som vistas bland yppersta männer, 60
Att rådpläga i råd, med snyggade kläder på kroppen;
Utomdess dig också fem söner i salarna finnas,
Tvenne af dem förmälde, och trenne blomstrande svenner.
Med nytvättade kläder hvar dag åstunda de alle
Träda i dansen, och mig allt sådant ligger på sinnet. 65
Sade; förty hon ej täcktes för fadren det ljufliga bröllop
Nu omnämna, men väl han förstod, och svarte med orden:
Icke jag mulorna dig afundas, barn, eller annat;
Res! och tjenarne skola iordningställa en mulvagn,
Hög, välhjulig, som är med en korg erforderligt utstyrd. 70
Så han talte, och tjenarna gaf befallning; de lydde,
Och nu derute jemväl välhjuliga vagnen i ordning
Ställde, och hämtade mulorna fram, och spännde i redet.
Men en tärna ur saln utbar de prunkande kläder,
Och nedlade dem alla uti välglattade vagnen. 75
Modren också inlade i korg tillräckelig vägkost,
Allslags, lade båd sofvel deri, och hällde i getsäck
Vin derjemte; — och ren var flickan stigen i mulvagn. —
Och sen gaf hon uti gullflaskan en flytande olja,
Att hon skulle sig smörja, med tjenande tärnor i sällskap. 80
Konungadottren i hand tog piske och prydliga tömmar,
Och slog på, att de lupo; ett dön af mulorna hördes.
De i galopp sig sträckte, och tvätten förde och jungfrun,
icke allena; med henne nu följde tärnorna äfven.
Men då de hunnit fram till flodens herrliga flöde, 85
Der sig år från år tvättgropar befunno, och kostligt
Vatten i mängd upprann, att smutsiga kläderna rena,
Derstäds desse ifrån mulvagnen mulorna spännde,
Och dem jagade bort, att invid den hvirflande floden
Äta det håningsljufliga gräs; men de sjelfve ur vagnen 90
Tvätten med händerna togo, och förde i klaraste vatten,
Trampande den i groparna fort, i kapp med hvarandra.
Men då de tvättat nu, och smutsiga kläderna renat,
Bredde de ut dem i ordning invid sjöstranden, der hafvet
Mot torrlandet plägade mest småstenarna skölja. 95
Sedan de badat sig sjelfva, och smort frikostigt med oljan,
Togo de samtligen åt sig ett mål vid stranden af floden,
Bidande tills att i solens sken sig torrkade klädren.
Men då med mat sig fägnat hon sjelf, och tärnorna äfven,
Samtlige kastade bindlarna bort, och lekte med bollen. 100
Och hvitarmiga Nausikaa begynte att sjunga
Likasom pilglad Artemis går på berget, och vandrar
Nu omkring skyhöga Teygetos, nu Erymanthos,
Åt fargaltarna fägnande sig och de ilande hindar,
Och med henne i lag Zeus', Aigisförarens, döttrar, 105
Landtliga nymferna, leka, och Leto glädes i sinnet;
Och bland alla hon högst båd hufvudet håller och pannan,
Och hon är lättligen kännd, men samtligen äro de sköna:
Så sig i tärnornas hop utmärkte den brudliga jungfrun.
Men då hon var i beråd, att återvända till hemmet, 110
Och ren mulorna spännt, hopvikande ståtliga klädren,
Annat besinnade då klarögda gudinnan Athene,
Huru Odysseus skull' vakna, och se skönögiga jungfrun,
Som till Phaiekiske männernas stad vägvisade honom.
Och nu prinsessan kastade bollen efter en tärna; 115
Tärnan han träffade ej, men föll i den djupaste hvirfveln,
Och högt ropte de alla; då vaknade ädle Odysseus,
Satte sig upp, och välfde uti sin själ och sitt hjerta:
Ve mig! till hvilka dödligas land är nu åter jag kommen?
Monne de trottsige, vilde, och ej rättrådige äro? 120
Monn' gästvänlige hellre, och ha ett gudeligt sinne?
Så mig sväfvade kring jungfruliga stämman af unga
Nymfer, hvilka bebo de öfversta toppar af bergen,
Eller flodernas källor också, eller gräsiga ängar.
Kanske befinner jag mig i ljudliga menniskors grannskap? 125
Men nu välan, sjelf vill jag försöka, och skåda omkring mig.
Talade så; och ur snaret sig smög den ädle Odysseus,
Bröt sig ur täta skogen med väldiga handen en löfrik
Qvist, att skyla dermed den nakne mannens lekamen;
Gick bergfostrade lejonet lik, som litar på styrkan, 130
Och framvandrar i regn och i storm, och ögonen båda
Brinna; men det till oxarna går, eller också till fåren,
Eller i vilda hjortarnas hjord; ty magen befaller,
Frestande småkräk med, att smyga i gärdade fållan:
Så nu Odysseus ock skönlockiga flickorna ville 135
Nalkas, så naken han var; ty nöd var kommen på mannen.
Men förskräckelig syntes han dem, nedsmutsad af äfjan,
Och på den rymliga stranden de flyktade hitåt och ditåt;
Ensam Alkinoos' dotter blef qvar; ty henne Athene
Mod inlade i själn, och tog ur lemmarna rädslan. 140
Hon sig dristade stå; då öfverlade Odysseus,
Anten han fatta dess knän, och be skönögiga jungfrun
Skulle, eller också med ljufliga orden på afstånd
Bedja, om vägen hon viste till sta'n, och kläder förlänte.
Honom, begrundande så, mer gagneligt syntes det vara, 145
Henne med ljufliga ord, att blott ombedja på afstånd,
Att, om han fattade knäna, ej måtte förarga sig jungfrun.
Genast sade han då de ljufliga orden, och sluga:
Drottning, jag fattar ditt knä, om gudinna du är, eller dödlig!
Om en gudinna du är, och bor i den rymliga himlen, 150
Dig jag med Artemis sjelf, en dotter af store Kronion,
Både till skepnad, och storlek, och vext i det närmaste jemför;
Men om du är bland dödliga en, som bygga på jorden,
Trefaldt salige äro din far och vördade moder,
Trefaldt salige brödren jemväl, dem högligen sinnet 155
Städse för din skull värmer sig upp af glädjeförtjusning,
Då när de skåda så fager en ros inträda i dansen.
Men i sitt hjerta ändock bland alla är saligast vida
Han som dig för till sitt hem, och kommit med rikaste brudskänk.
Ty jag i sanning med ögonen sett ej sådan en dödlig, 160
Hvarken man, eller qvinna (mig, skådande, häpnad betager).
Fordom på Delos en gång, vid Apollons altar, en likdan
Ung palmtelning betraktade jag, som vexte åt höjden; —
Ty dit kom jag också, och mig följde en rikelig krigshär
Uppå den färd, som skulle åt mig mång sorger bereda; — 165
Liksom enär jag telningen såg, jag i själen förvåntes
Länge; ty sådant träd ej någonsin vuxit ur jorden:
Så dig, qvinna, jag vördar, beundrar, och högligen rädes,
Röra vid knäna; och mig påkommer en tryckande ängslan.
Tjugunde dagen i går, undslapp jag det dunkliga hafvet; 170
Vågen förde mig städs mellertid och de häftiga stormar
Från Ogygia ön; nu hit mig kastat en gudom,
Att här äfven ännu ondt lida; ty ej jag förmodar
Slut; men gudarne än mig mycket skola bereda.
Men varkunna dig, drottning; ty dig, sen mycket jag lidit, 175
Först jag nalkas; af alla de öfriga menskorna ingen
Endaste känner jag alls, som staden besitta och landet.
Visa mig vägen till sta'n, och omkring mig kasta en trasa,
Om du, gående hit, medtagit för byken en bindduk.
Gifve dig derför gudarne allt, som i sinnet du välfver, 180
Egen make, och eget palats må de unna, och herrlig
Samdrägt! Ädlare finnes ju ej, och bättre än detta,
Än då i huset bo samdrägtiga hop med hvarandra
Make och maka; förty ovännerna äro de hjertqval;
Vännerna äro de fröjd, men mest de sjelfve det märka. 185
Nu skönarmade Nausikaa genmälte, och sade:
Fremling, du liknar mig ej en dålig man, eller oklok;
Zeus, den Olympiske, sjelf utdelar åt menskorna lycka,
Både åt goda och onda, på sätt som han tycker, åt hvarje.
Detta jemväl han gifvit åt dig, och du måste det tåla. 190
Nu då, emedan du hit till staden är kommen och landet,
Skall du ej lida på kläder en brist, ej heller på annat,
Sådant som höfves att får den mångbepröfvade fremling.
Staden jag visa dig vill, och säga dig namnet på folken:
Och Phaiekerne denna vår stad besitta och landet. 195
Till stormodige drotten Alkinoos är jag en dotter,
Honom, af hvilken beror Phaiekernes styrka och mankraft.
Sade; och gaf skönlockiga tärnorna denna befallning:
Stannen, J tärnor, påstund! Hvart springen J, skådande mannen?
Eller menen J väl, att han är af fiender någon? 200
Icke det finns lifslefvande man, och aldrig skall finnas,
Som till Phaiekiske männernes land skull' våga att komma,
Förande med sig fejd; odödliga äro de käre.
Också vi bo afsides, uti mångsvalpiga hafvet,
Ytterst, af öfriga dödliga oss ej någon besöker. 205
Men nu en osäll vandrare är den mannen, som kommit,
Hvilken vårda man bör; ty i Zeus' skydd äro de alle,
Arme och fremlingar ju, och en liten skänk är en kär skänk.
Derföre gifven åt fremlingen mat, J tärnor, och dricka,
Tvätten i floden också, der J finnen för vinden en tillflygt! 210
Sade; de stannade nu, och mante den ena den andra,
Och medförde Odysseus i lugnet, allt som dem manat
Nausikaa, stormodige drotten Alkinoos' dotter,
Och framlade åt honom till klädnad en kappa och lifrock,
Gåfvo derjemte uti gullflaskan en flytande olja, 215
Och uppmanade honom att bada i rinnande floden;
Men då talade så bland tärnorna ädle Odysseus:
Tärnor, stannen nu der afsides, att sjelf jag må salta
Äfjan tvätta från skuldrorna bort, och sedan med olja
Smörja, ty länge min kropp fått vara essenser förutan. 220
Inför eder jag ej vill bada mig; ty jag mig naken
Blygs afkläda, uti skönlockiga flickornas åsyn.
Talte; och de afsides nu gingo, och sade åt jungfrun.
Men han i floden tvättade bort, den ädle Odysseus,
Äfjan, som fastnat qvar på hans rygg, och de väldiga skuldror, 225
Strök så från hufvudet skummet utaf fruktödsliga hafvet.
Men då han tvättat sig ren fullkomligt, och rikligen smörjat,
Samt klädt kläderna på, som gifvit brudliga jungfrun,
Honom Athenaie då gjorde, Olympierns dotter,
Ej blott större att se och stoltare; äfven från hufvut 230
Sände hon krusigt hår, som liknade sjelft hyacinthen.
Likasom då konstskickelig man kringgjuter om silfret
Gull, som sjelfve Hephaistos har lärt och Pallas Athene
All upptänkelig konst, och han gör förtjusande arbet',
Så nedgjöt hon behag åt honom på hufvud och skuldror. 235
Sen nedsatte han sig afsides på stranden af hafvet,
Strålande vidt af tusen behag; men jungfrun förvåntes.
Till skönlockiga flickorna då hon talte, och sade:
Hören mig, J hvitarmiga flickor, att någon jag ordar!
Icke mot samtlige gudars beslut, som bo i Olympen, 240
Denne mannen sig mängt med gudalika Phaieker.
Oansenlig han mig tillförene syntes i sanning;
Nu är han gudarna lik, som bo i den rymliga himlen.
O, att åt mig en sådan gemål utkorad ju vore,
Hade sitt hus härstädes, och här behagade stanna! 245
Men, J flickor, åt fremlingen mat dock gifven och dricka!
Sade; och henne de nu hörsammade gerna och lydde,
Och för Odysseus mat framsatte på stunden och dricka.
Sannerlig drack nu och åt mångpröfvade, ädle Odysseus
Ganska hurtigt; ty länge han ej påsmakat en matbit. 250
Men hvitarmiga Nausikaa helt annat betänkte,
Vicklade klädren ihop, och lade i prydelig mulvagn,
Spännde i redet sjelf starkhofviga mulorna, uppsteg,
Och uppmante Odysseus, och talade ordet, och sade:
Gif dig på väg, o fremling, att vandra till staden; dig sedan 255
Vill i min faders hus, den vises, jag föra, och menar
Att du blifver bekant med alla de bästa Phaieker.
Dock gör så framförallt: — tafatt ej syns du mig vara, —
Medan vi genom åkrarna gå och menskornas gärden,
Jemte tärnorna du mellertid, bak mulor och mulvagn 260
Skyndesamligen gå; jag sjelf skall visa dig vägen.
Men såsnart som vi komme till sta'n, kring hvilken en reslig
Ringmur står, och en prydelig hamn tvesides om staden,
Dit ingången är smal; tverodde galejorna vägen
Stänga; ty alla de äro försedde hvarenda med skärmtak. 265
Derstäds ha de ett torg med Poseidons tempel i midten,
Med ditsläpade stenar belaggdt, uppgräfna ur jorden;
Derstäds taga de vård om svarta galejornas redskap,
Segel och kabbeltåg, der ock tillyxa de åror.
Ty Phaiekerne vårda sig ej om båge och koger, 270
Utan om åror och mast på galejor, och jemna galejor;
Stolte de fara med dessa det dunkliga hafvet utöfver.
Dessas bitande prat jag vill slippa, att framdeles ingen
Gyckle; ty särdeles finnas i hopen trottsige bjessar.
Och nu kunde väl så, oss mötande, säga en pyssling: 275
Ho är väl han, som Nausikaa åtföljer, den sköne,
Ståtlige man? Hvar fann hon en sådan; säkert sin make?
Eller kanhända hon förer en irrande hän från galejan
Bland långboende män; ej finnas några i nejden;
Eller också mångönskelig gud till den bedjande kommit, 280
Stigen från himmelen ned, som hon dagarna alla behåller?
Bättre det är, om hon sjelf har friat, och fått sig en make
Annorstädes ifrån, ty hon alla Phaieker föraktar
Här i vårt land, som gilja likväl, båd många och raska.
Sådant skola de säga, och slikt mig vore beskymfning; 285
Ja, ond blefve jag ock på en annan, som detta beginge,
Hvilken, i trots af fader och mor, då än båda de lefva,
Ger sig med karlar i lag, förrn fästliga bröllopet hållits.
Fremling, akta du så på mitt tal, att du måtte med första
Vinna utaf min fader båd hänledsagning och hemkomst. 290
Nära till vägen vi hafve Athenes herrliga dunge
Af svartpoppel, der finnes en äng, der väller en källa.
Der har jemväl min fader ett gods, och en blomstrande åker,
Jemt från staden så långt, som man hörer en ropandes stämma.
Der må du sätta dig ned, och bida så länge tilldess vi 295
Hunnit komma till stan, och min faders boningar uppnått.
Men då du kan förmoda, att vi dess boningar uppnått,
Då begif dig åstad till Phaiekarnes fäste, och fråga
Efter min fars, Alkinoos', hus, stormodige kongens.
Lätt det kännes igen, om ock dig viste ett dibarn 300
Vägen, ty alldeles ej uppbyggdes, liknande detta,
Andre Phaiekernes hus, ej lika Alkinoos boning,
Hjeltens; enär dig nu insluta palatset och gården,
Hasta ur saln skyndsamligen då, på det du må komma
Till min moder, som sitter vid spiseln, i skenet af elden, 305
Tvinnande der sin purpurne tråd, ett under att påse,
Mot en pelare stödd, bak henne tärnorna sitta.
Nära till henne också min faders stol är placerad,
Der han sitter och dricker sitt vin, odödlig att påse.
Honom går du förbi, och fattar vår moder om knäna 310
Sedan med händren dina, att hemkomstdagen du skåde
Skyndesamligast, glad, fast bodde du aldrig så fjerran.
Om hon emot dig är i sin själ vänskapligen sinnad,
Då har du hopp minsann, att vännerna skåda, och nalkas
Ditt vältrefliga hus, och älskade fädernejorden. 315
Sedan nu detta hon talt, med blänkande pisken hon pådref
Mulornas spann, som lemnade snart den strömmande floden;
Dessa dugtigt sprungo, och sträckte på benena dugtigt.
Men hon kuskade varligt, att med fotgångarne följde,
Tärnorna jemte Odysseus, och nyttjade pisken med klokhet. 320
Ned gick solen, och de inkommo i herrliga lunden,
Vigd åt Athenaie; der satte sig ädle Odysseus,
Strax derefter han bad till dottren af store Kronion:
Hör mig, du eviga mö, Zeus', aigisbärarens dotter,
Nu åtminstone hjelp mig, då aldrig tillförne du hjelpte 325
Den skeppsbrutne, då mig kringdref dånrik Poseidaon!
Unna mig kär och förbarmad nå Phaiekernes bygder!
Så han bedjande talte; nu hörde det Pallas Athene,
Dock hon ej visade sig för hans blick, ty hon hyste försynthet
För farbrodren Poseidaon, som vredgades häftigt 330
På gudmaken Odysseus, tilldess han hunne sitt hemland.
Sjunde Sången.
Så nu han derstäds bud mångpröfvade, ädle Odysseus;
Men mulåsnornas kraft, till staden förde vår jungfru.
Och när kommen hon var till sin fars storståtliga salar,
Ute på gården stilla hon höll, och bröderne rundtom
Sällade sig, odödliga like, och sedan ur redet 5
Mulorna de urspände, och byken buro i huset.
Sjelf hon i egen kammare gick, och elden åt henne
Tände en kammarfru, Apeiraiskan Eurymedusa,
Som från Apeira fört tverodde galejorne fordom.
Henne till hedersskänk åt Alkinoos hade de utvalt, 10
Ty han var alles kong, och som gud åtlyddes af folket.
Men hvitarmiga Nausikaa hon i salarna ammat;
Hon upptände nu eld, och bestyrde derinne om qvällsvard.
Upp då Odysseus steg, för att vandra till sta'n, och Athene
Omgjöt tjockaste dunkel, ty väl hon mente Odysseus, 15
Att ej, mötande, någon ibland storsinnta Phaieker
Måtte med orden skymfa, och, ho han vore, befråga.
Men då han just var nära, att träda i herrliga staden,
Honom till möte kom klarögda gudinnan Athene,
Lik en blomstrande mö, med sin vattenkruka i handen, 20
Och der stod hon för honom; då frågade ädle Odysseus:
Barn, säg, ville du visa mig väg till Alkinoos', drottens,
Boningar, hans, som här bland dessa menskor regerar?
Förty, mångbepröfvad en fremling, hit jag är kommen
Långt från ett fjerran land; derföre jag känner ej någon 25
Endaste menska af dem, som staden besitta och landet.
Honom svarade då klarögda gudinnan Athene:
Gerna jag vill dig, fremmande far, det hus, du mig omber,
Visa, ty konungen sjelf bor vankfri fader min nära.
Men gå tyst, som du går, och jag skall vandra framför dig, 30
Icke på någon menniska se, ej någon befråga.
Förty desse ej stort fördraga fremmande menskor,
Och den som är långväga de ej, välkomnande, hylla,
Utan, förlitande sig på de snabba galejor och flinka,
Fara de öfver det väldiga svalg; jordskakarn det unnat: 35
Flinka galejorne äro, som fågelvingen, som tanken.
Talade så, och förut nu vandrade Pallas Athene
Skyndesamast, och han sen följde gudinnan i spåren.
Honom Phaiekerne icke, de skeppsnamnkunnige, märkte,
Kommande staden igenom bland dem; ty icke Athene 40
Tillät det, skönlockiga, höga gudinnan, som kolsvart
Dunkel om honom gjöt, med vänliga tankar i sinnet.
Hamnar beundrade nu och jemna galejor Odysseus,
Äfvensom sjelfve hjeltarnes torg och murarna långa,
Höga, och välförsedda med pålverk; under att påse! 45
Men då de anländt båda till konungens herrliga boning,
Började så sitt tal klarögda gudinnan Athene:
Detta nu är, du fremmande far, det hus, du mig omber
Visa; du skall derstäds zeusfostrade konungar finna,
Sittande nu till bords; gå in du, och intet i själen 50
Frukta, ty dristig en man är vida bättre i alla
Saker än mesen, ehuru också han kommit från fjerran.
Aldraförst du drottningen sjelf i salarna träffar,
Och hon är nämnd vid namn Arete, af samma föräldrar
Född, som födde Alkinoos ock, Phaiekernes konung. 55
Var ju Poseidaon, jordskakarn, Nausithoos' fader
Först, och dess mor Periboia, af qvinnor i skönhet den bästa,
Yngsta dotter utaf stormodige kong Eurymedon,
Hvilken beherrskade fordom de öfverbåla Giganter.
Men han störte sig sjelf, och störte det trottsiga slägtet. 60
Henne Poseidaon sen älskade, hvilken en fader
Åt storsinnte Nausithoos vardt, Phaiekernes konung,
Och Nausithoos blef Alkinoos' far och Rhexenors.
Honom Apollon sköt, den silfverbågige, sonlös,
Nyförmäld i palatset; en endaste dotter han aflat, 65
Arete, som Alkinoos sig utvalde till maka,
Och högaktade henne, som ej högaktas på jorden
Någon bland qvinnor, som nu, med männer, en boning besitta.
Så högaktad drottningen är af hjertat, och ärad
Både af drotten Alkinoos sjelf, och de älskade barnen, 70
Äfvensom folken; de henne, beskådande, likt en gudinna
Städs välkomna med ord, enär i staden hon vandrar.
Ty på ett ljust förstånd hon sjelf allsicke har mangel,
Ja, dem hon menar väl, för de männer tvister hon sliter.
Om hon emot dig är i sin själ vänskapligen sinnad, 75
Då har du hopp helt visst, att vännerna skåda, och nalkas
Ditt högtakiga hus, och älskade fädernejorden,
Sedan detta hon talt, bortgick klarögda Athene
Till fruktödsliga sjön, och lemnade Scherias ängder,
Och till Athenai kom, bredgatiga sta'n, och Marathon, 80
Trädde så in hos Erechtheus i fasta palatset. Odysseus
Kom till Alkinoos' herrliga slott; och mycket hans hjerta
Välfde, medan han stod, förrn kopparne trösklen han nådde.
Förty likasom solens glans det var, eller månens
I högtakigt palats hos Alkinoos, modige drotten. 85
Väggarne hitåt och ditåt af koppar hamrade voro,
Alltfrån trösklen till fönstret, omkring gick liten af blåstål.
Insids dörrar af gull tillstängde det fasta palatset,
Silfverne poster stodo uppå den kopparne trösklen,
Silfverne var dörrkransen der ofvan, och gyllene ringen. 90
Gyllne å hvardera sidan och silfverne hundar der voro,
Hvilka Hephaistos sjelf med skickeligt sinne arbetat,
Att bevaka Alkinoos' hus, stormodige drottens,
Städs odödlige, städs oåldrade dagarna alla.
Stolar sig stödde mot väggen också härstädes och derstäds, 95
Alltfrån trösklen till fönstret, och kastade voro derofvan
Mattor af finaste slag, skönväfda qvinnornas arbet.
Sittande derstäds plägade städs Phaiekernes förstar
Dricka och äta, förty Guds gåfvor för året de hade.
Gyllene gossar också på de vältillformade pallar 100
Stodo, och brinnande facklor en hvar i händerna hade,
Lysande nätterna ut för samtliga gäster i huset.
Funnos derjemte jemväl i palatset femtio tärnor.
Någre af dessa mala på qvarn den äppliga skörden,
Somlige väfva vid stoln, och somlige tvinna sitt väfgarn, 105
Sittande, lika med löfven uti högspensliga poppeln;
Flytande oljan sin kos från de täta väfvarna rinner.
Liksom af samtliga män Phaiekerne skickligast äro
Att framjaga på sjön den snabba galejan, så äfven
Qvinnorna sköta sin väf; för andra dem unnat Athene 110
Att storståtliga slöjder förstå, och hittiga tankar.
Utanför gården en park, helt nära till portarna finnes,
Stor, fyrhörnig, och rundt deromkring inrättadt ett stängsel.
Resliga träd derstädes och grönskande vexte i parken,
Päron och äppelträd, skönfruktiga, jemte granater, 115
Grönskande friska olivträd med, och kostliga fikon.
Frukten af dem, år ut år in, ej nånsin förvissnar,
Tryter ej sommartid eller vinter, men Zephyros ständigt
Blåser, och somliga alstrar, och somliga bringar till mognad.
Päron på päron der fullmognar och äpple på äpple, 120
Samt vindrufva uppå vindrufva, och fikon på fikon.
Der mångfruktig en åker också var åt kongen planterad;
Finns så för drufvorna der inrättad på slätten en torkplats,
Hvilken stekes af soln, och somliga drufvor de skörda,
Somliga trampa de ren, och framför vinkarterna äro, 125
Fällande bort blombladen, och somlige börja att mogna.
Ordnade sängar invid det nedersta gärdet, af alla
Slag, planterade äro, och frodas från år till ett annat.
Källor välla der två, och den ena parken igenom
Rinner, i annan led gårdströsklen inunder den andra 130
Går till palatset, och der stadsboerna taga sig vatten.
Så hos Alkinoos funnos de gudars herrliga håfvor.
Der stod, undrande än mångpröfvade, ädle Odysseus
Men såsnart i sin själ alltsamman han hade beundrat,
Öfver trösklen han steg skyndsamligen in i palatset. 135
Och der träffade han Phaiekernes förstar och drottar,
Hyllande alla med vin välspejande Argosdödarn;
Honom de hyllade sist, enär de tänkte på sängen.
Huset genom då gick mångpröfvade, ädle Odysseus,
Svept i dunkel, som sjelf kringjutit honom Athene, 140
Tills Arete träffa han fått, och Alkinoos, kongen.
Men om Aretes knän nu händerna lade Odysseus.
Och då skingrades bort gudskickade dimman från honom,
Och de förstummades alle, när mannen i huset de sågo,
Häpnande vid dess blick, och Odysseus ordande bönföll; 145
Arete, du dotter utaf gudmaken Rhexenor,
Efter många strapaser, ditt knä och din make jag nalkas,
Äfvensom gästerna här, åt hvilka en lyckosam lefnad
Gudarne unne, och måtte en hvar antvarda åt barnen
Ära, som folket gifva förmår, och i salarna skatter! 150
Men påskynden åt mig ledsagning, att komma till hemmet
Snart; ty länge, från vännerna skild, olyckor jag lidit!
Så han sade, och satte sig ned i askan på spiseln,
Bredvid elden, och alle förstummade blefvo och tego.
Kong Echeneos då, den åldrige, talte omsider, 155
Han som ibland Phaiekiska män var äldre än andra,
Utmärkt genom sitt tal, och kände båd gammalt och mycket;
Han välvillig och klok påbörjade orda, och sade:
O Alkinoos, dig ej vackert det är, eller passar,
Att der borta i askan den fremmande sitter på spiseln! 160
Desse, ett ord af dig afbidande, sitta och vänta.
Men du, välan, din gäst på den silfvernaglade stolen
Bjud uppsitta, och taga sig plats, och herolderna mana
Strax utblanda oss vinet, att åt blixtglade Kronion
Ock vi må gjuta, som städs de vördiga fremlingar följer; 165
Skafferskan gifve utaf sitt förråd åt den fremmande qvällsvard!
Men då Alkinoos' heliga kraft det talet försporde,
Tog han Odysseus' hand, den vise och fyndige drottens,
Lyfte från spiseln upp, och satte på blänkande stolen,
Sedan plats han begärt af Laodamas, manlige sonen, 170
Som satt nära intill, och hvilken han älskade varmast.
Men tvättvatten i skåln ihällde en tärna, och frambar
I den sköna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver
Vattnet, och dukade der, bredevid det fejade bordet.
Ärbara skafferskan hämtade bröd, och satte för gästen, 175
Samt mång rätter dertill, af allt hvad huset förmådde.
Men han drack nu och åt mångpröfvade, ädle Odysseus,
Och Alkinoos då tilltalte herolden, och sade:
Pontonoos, utblanda du vin i pokalen, och kringbjud
Åt enhvar i vår sal, att för blixtglade Kronion 180
Ock vi må gjuta, som städs de vördiga fremlingar följer!
Sade; och Pontonoos utmängde det ljufliga vinet,
Delte åt alla, och gick till enhvar med hägrarna sedan.
Men då de offergjutit och druckit så mycket dem lyste,
Då begynte bland dem Alkinoos orda, och sade: 185
Hören mig samtlige nu, Phaiekernes förstar och drottar,
Att jag må säga hvad hågen uti mitt hjerta befaller!
Sedan alle sig mättat, begifven er hem för att sofva;
Men i morgon vi hit inbjude af drottarna flera.
Gästen i salarna skole vi då gästpläga, och offra 190
Gudarna herrliga offer, och sen jemväl på hans affärd
Tänka, att gästen måtte förutan möda och ängslan,
Under vår ledsagning, till älskade fädernejorden
Snarligen glad anlända, ehur långväga han än är,
Att han emellertid olycka ej lider och skada, 195
Förrn han beträder sin egen jord; och der må han sedan
Lida hvad ödet beskärt, och de stränga gudinnor på sländan
Spunnit, då honom födde hans mor, och han lände till verlden.
Men om, ibland odödliga en, han från himlen är kommen,
Förehafva nu visst här gudarne något helt annat. 200
Ty städs gudarne förr sig ögonskenligen viste,
När storståtelig festhekatomb vi offrade åt dem.
Och de gästa hos oss, och, der vi, der sitta de äfven.
Ja, om en vandringsman dem, ensam, kommer till möte,
Alldeles ej de sig dölja, förty vi äre dem nära, 205
Liksom Kykloperne äro, och vilde Giganternes slägten.
Honom svarade då mångråde Odysseus, och sade:
Alkinoos, tänk annat i själn; ty icke jag liknar
De odödliga gudar, som bo i rymliga himlen,
Hvarken till kropp eller vext, men endast dödlige menskor. 210
Hvilka J veten mest bland samtliga menskor bekymmer
Bära, med dem jag ville mig ock jemföra i hjertqval.
Lidanden flera ännu jag kunde för eder berätta,
Hvilka jag utstått alla, igenom gudarnes sändning;
Men mig låten nu äta, ehuru mycket beängslad. 215
Ty ej finns skamlösare ting, än den elaka buken
Varit och är, som bjuder, att honom minnas, med nödtvång,
Äfven den högligen kränkta, som har stor sorg i sitt hjerta,
Likasom jag också har sorg i mitt hjerta, men alltid
Mig han befaller likväl att äta och dricka, och bjuder 220
Glömma alla de qval, jag lidit, och skaffa sig mättnad.
Men er lagen tillreds, att när dagsgryningen synen,
Hän ledsaga mig, arme, till älskade fädernejorden,
Änskönt mycket jag led; mig lifvet må lemna, när godsen
Skåda, och mitt högtakiga hus, med dess folk, mig förunnats. 225
Talade så; och de alle hans tal berömde, och bådo
Hemledsaga den fremmande man, ty rigtigt han ordat.
Men då de offer gjutit och druckit så mycket dem lyste,
Gingo de öfrige hem hvar och en; ty de längtade hvila, —
Men han i salen stannade, qvar, den ädle Odysseus, 230
Och bredevid gudsköne Alkinoos jemte Arete
Sutto, och tärnorna dukade af anrättningens redskap.
Och bland dessa till ordet då tog hvitarmig Arete,
Ty lifrocken hon kände och mantelen, skådande granna
Kläderna, hvilka hon sjelf tillverkat med tärnorna sina. 235
Och tilltalande honom hon sade bevingade orden:
Fremmande man, dig detta jag sjelf till en början må fråga:
Ho är du, och från hvem? Hvem har dig kläderna gifvit?
Sade du ej, att, på sjön kringirrande, hit du var anländ?
Svarande talade henne då till mångråde Odysseus: 240
Svårt, o drottning, det är, att vidt och bredt dig berätta
Qvalen, förty mig många ha sändt de himmelske gudar;
Dock det säga jag skall, som du mig omspörjer och frågar.
Långt härifrån en ö, Ogygia, ligger i hafvet;
Dottren af Atlas sjelf derstäds, svekfulla Kalypso, 245
Den skönlockiga, bor, och båla gudinnan; hos henne
Hvarken af gudar besök, eller dödliga menniskor göres.
Men mig, olycksaliga, dit bortförde en gudmakt
Ensam, enär med flammande blixt mig snabba galejan
Zeus, omsvängande, klöf i midten af dunkliga hafvet. 250
Der förgingos nu alle de öfrige modige bussar,
Men jag, fattande kölen utaf tverodda galejan,
Kringdrefs dagarna nio, i tionde mörkaste natten
Gudarne förde mig hän till Ogygias ö, der Kalypso,
Den skönlockiga, bor, och båla gudinnan, som mottog 255
Kärvänskapligen mig, och älskade, närde, och lofte,
Att odödelig göra och oföråldrad för evigt:
Men hon uti mitt bröst ej någonsin hjertat bevekte.
Der jag med ens sju år qvardröjde, och kläderna städse,
Som Kalypso mig gett, odödliga, vätte med tårar. 260
Men då nu mig annalkande kom det åttonde året,
Då hon jemväl anmante, och bjöd mig resa till hemmet,
Antingen Zeus sändt bud, eller hennes sinne förändrats,
Och hon sände mig af på en mångfast flotte, och gaf mig
Mat och ljufveligt vin, och mig klädde i ståtliga kläder, 265
Skickade mig jemväl en kostlig och gynnande kultje.
Sjutton dagar jag seglade fram, och gjorde min sjöfärd,
Och på den adertonde sig viste de skuggiga bergen
Från Phaiekernes land, och, för mig då gladde sig hjertat,
Mig, osälla, ty än sambo jag skulle med mycken 270
Jemmer, som väckte mot mig jordskakaren Poseidaon,
Som mig vindarna störte uppå, och vägarna stängde,
Och omätelig sjö i rörelse bragte; men böljan
Mig, den idkeligt suckande, ej tillstadde att färdas.
Flotten söndersplittrade sen stormvinden, men detta 275
Svalg jag simmande for igenom, sålänge till edert
Land mig förde och bringade när båd blåsten och vattnet.
Här uppstigande dref mig med kraft mot landet en bölja,
Kastande till förskräcklig en ort och väldiga hällar.
Men då vek jag tillbaka, och samm tills ändtlig jag upphann 280
Flodens bädd, der jag tyckte mig finna den yppersta platsen,
Fri från klippor och skär, och undan vinden en tillflygt.
Upp jag, flämtande, kröp derutur, och gudomliga natten
Påkom. Jag från floden, den himmelborne, ett stycke
Uppsteg, slumrade in bland buskarna, sedan omkring mig 285
Löf jag hopat; en gud oändelig sömn på mig nedgjöt.
Der bland löfvena nu, bedröfvad i innersta hjerta,
Jag helnattligen sof, och morgonstunden, och middan;
Ned gick solen, och mig förlät den ljufliga sömnen.
Och då varsnade jag din dotters tärnor på stranden, 290
Lekande sjelf bland dessa, hon var en gudarnas like.
Henne jag bad, och hon ej tog felt på en dråpelig tanke;
Såsom du knapt skull' tro, att en yngre, som möter en annan,
Nånsin gjort; ty de yngre ju städs småfjollige äro.
Hon tillräckeligt mat och glödande vin mig förärte, 295
Lät mig bada i floden, och skänkte mig kläderna äfven.
Detta jag nu, så ängslad jag är, sannfärdigt berättat.
Honom Alkinoos återigen genmälte, och sade:
Fremling, detta likväl tillbörligen icke betänkte
Dottren min, att hon dig med de tjenande tärnorna icke 300
Sjelf ledsagade hit, då du först anropade henne.
Honom svarade då mångråde Odysseus, och talte:
Drott, mig derföre ej på din dotter trät, som är vankfri;
Ty i sanning hon mig tillsade, att tärnorna följa,
Men jag ville det ej, af fruktan, och äfven försynthet. 305
Att dig, skådande slikt, ej hjertat måtte förgrymmas;
Ty vi, menniskors slägt, här i verlden hetsige äre.
Honom Alkinoos återigen genmälte, och sade:
Fremling, icke har jag ett sådant hjerta i bröstet,
Att det för intet sig harmar; i allt är lagom det bästa. 310
Måtte, vid fadren Zeus, och Athenaie, och Apollon,
Sådan man, som du är, med likdana tankar, som jag har,
Taga min dotter åt sig till gemål, och heta min svärson,
Dröjande här; jag gåfve dig hus, jag gåfve dig egor,
Om sjelf dröja dig lyste; men dig, ovillig skall ingen 315
Bland Phaiekerna hålla, ty det ej täcktes vår far Zeus.
Hemledsagning åt dig, tills morgon, att väl du det vete,
Sätter jag ut; men du mellertid, af sömnen besegrad,
Ligg; de i lugnet föra dig fram, tilldess du har uppnått
Fosterjord din, och hem, och hvad eljes kärt dig må vara, 320
Vore det ock långt fjermare hän än ön Euboia;
Ty de säga, att hon är mest aflägsen, som henne
Sågo ibland vårt folk, enär blondlock Rhadamanthys
Hädan till Gaias son, på besök, de till Tityos förde.
Desse foro då dit, och lyktade, trötthet förutan, 325
Färden på samma dag, och hem ankommo på samma.
Sjelf erfara du skall i din själ, hur mina galejor
Ståtlige äro, hur bussarne sjön uppkasta med åren.
Talte; nu gladdes deråt mångpröfvade, ädle Odysseus;
Bedjande sen han sade, och yttrade ordet, och talte: 330
Måtte, o fader Zeus, dock allt Alkinoos hålla,
Hvad han lofvat! åt honom uppå fruktgifvande jorden
Ändlös ära det vore, och jag ankomme till hemmet.
Så nu talade slikt mellertid de två med hvarandra,
Men hvitarmiga drottningen gaf åt tärnorna uppdrag, 335
Bäddar att reda uti förgården, och purpurne granna
Mantlar lägga på dem, och mattor breda deröfver,
Samt ulltäcken derjemte också, för att svepa omkring sig.
Tärnorna gingo ur saln, och höllo en fackla i händren.
Men då den mjukaste säng skyndsamligen bäddat de hade, 340
Trädde de fram till Odysseus, och manade honom med orden:
Laga dig nu, o fremling, till sängs! ditt läger är färdigt.
Sade; och honom var högönskligt att vandra till hvila.
Så nu han sof derstäds mångpröfvade, ädle Odysseus
Uti en pyntad säng, i skygd af den dånande förgård 345
Men Alkinoos sof i det inre af höga palatset,
Och hans bålda gemål nattläger beredde och sofbädd.
Åttonde Sången.
När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos
Hastade upp från sin bädd Alkinoos' heliga hjeltkraft,
Stadsförstöraren ock, zeusfostrade drotten Odysseus.
Förde så an dem alla Alkinoos' heliga hjeltkraft
Till Phaiekernes råd, som desse sig ordnat vid skeppen. 5
Och ditkomna de satte sig ned på slipade stenar
Nära hvarandra; kring sta'n då vandrade Pallas Athene,
Tagande på sig gestalt af den vise Alkinoos' herold,
Redande hemfärd åt stormodiga drotten Odysseus.
Och vid hvarendaste man hon stannande talte, och sade; 10
Skynden er alle, välan, Phaiekernes förstar och drottar,
Bort till rådsförsamlingen nu, för att höra om gästen,
Hvilken nyligen ländt till vise Alkinoos' boning,
Irrande hafvet omkring, odödliga lik till gestalten.
Talande så, hon väckte hos hvar dess hjerta och sinne. 15
Och af samlade män uppfyllde sig snarligen rådets
Bänkar, och månge beundrande der anskådade drotten,
Vise Laertes' son; ty öfver honom Athene
Sjelf nedgjutit gudomligt bebag på hufvud och skuldror.
Honom större att skåda hon gjort, och stoltare äfven, 20
Att kärkommen han så hos alla Phaiekerna blefve,
Ståtlig, och aktningsvärd, att han lyktade lyckligt de lekar
Alla, i hvilka Phaiekernes män skull' försöka Odysseus.
Men då de samlats alle, och hopförsamlade voro,
Då begynte bland dem Alkinoos orda, och sade: 25
Hören nu, samtlige J Phaiekernes förstar och drottar,
Att jag säger er det, som hjertat i bröstet mig bjuder.
Fremlingen, — icke jag vet, ho han är — har kommit till mitt hus,
Irrande kring hos de östliga män, eller vestliga äfven;
Och på sin hemfärd manar, och ber, att säker den blefve. 30
Låtom oss då, som vi gjort tillförne, bestyra om hemfärd.
Förty ingen ännu, eho som kom till min boning,
Härstäds jemrande länge har dröjt, i väntan på hemfärd.
Utan välan, nedhalom till hafs den svarta galejan,
En förstseglerska; två och femtio ynglingar måga 35
Väljas i landet ut, som äro sen gammalt de bäste.
Sedan J årorna väl vid tofterna samtlige bundit,
Stigen i land, och derefter ett mål knapphändigt bereden,
Kommande till vårt hus; jag väl undfägnar er alla.
Detta mitt uppdrag är till svennerna; alle J andre 40
Skepterbärande drottar derhos till min ståtliga boning
Kommen, på det vi i salarna må den fremmande pläga.
Säge mig ingen nej! ock kallen gudomliga sångarn
Demodokos; ty åt honom en gud gaf rikligen ljufva
Sången, ehvad hans sinne också uppmanar att sjunga. 45
Talande så, han vandrade främst; tillika med honom
Drottarne följde; herolden han gick till gudomliga sångarn.
Valde svennerne, två och femtio, hastade sedan,
Som han befallt, till stranden utaf fruktödsliga hafvet.
Men såsnart till galejan de väl framkommit och hafvet, 50
Alle åt hafvets djup uthalade svarta galejan,
Och på den svarta galejan en mast uppreste och segel,
Samt anpassade årorna fast i läderne remmar,
Allt i ordenteligt skick, utspännande seglena hvita.
Henne ute på sjön för ankar de lade, och sedan 55
Skyndade gå till vise Alkinoos' rymliga boning.
Pelaregångarne, gårdar och salarne fylldes med männer.
[Hopförsamlade, månge der voro båd' unge och gamle.]
Får, ett dussin, åt dessa nu lät Alkinoos slakta,
Två släpfotiga kor, hvittandiga galtarna åtta; 60
Dessa de flådde, och skötte och redde en kostelig måltid
Nalkades äfven herolden, och bragte den kärliga sångarn,
Älskad af sångmön högt, som gett det goda och onda:
Ögonen hade hon tagit, och gett den ljufliga sången.
Honom Pontonoos bar den silfvernaglade stolen 65
Uti gästernas midt, och stödde mot höga kolonnen.
Och på en spik upphängde herolden den ljudiga cittran
Ofvanom sångarens hufvud, och lärde med händren att henne
Fatta, och ställde bredvid brödkorgen och prydliga bordet,
Bägarn med vin bredevid, att dricka då sinnet befallte. 70
Desse nu händerna räckte till redda och färdiga rätter.
Men till dryck och till mat när samtlige mättat sin lystnad,
Sångmön lifvade sångarn att qväda om männernas bragder,
Ur det qväde, hvars pris uppsteg då till himmelen vida,
Splitet emellan Laertiades och Peleides Achilleus; 75
Huru de trätte en gång vid gudarnes rikliga festmål
Med förskräckliga ord; men männernes drott Agamemnon
Gladdes uti sin själ, att Achaiernes ädlingar trätte;
Ty det svaret han fått uttryckligt af Phoibos Apollon
Uti gudomliga Pytho, då han stentrösklen beträdde, 80
Spörjande; ty då välfde sig ren olyckornas början,
Genom store Kronions råd, på Achaier och Troer.
Detta nu just högröstige sångaren qvad; men Odysseus,
Fattande purpurne manteln, den stora, med väldiga händer,
Öfver hufvudet drog, och betäckte sitt dejliga anlet; 85
Han för Phaiekerna blygdes att gjuta ur ögonen tårar.
Men såsnart den gudomlige sångaren slutade sjunga,
Strök han tårarna bort, och drog från hufvudet manteln,
Fattade dubbelpokalen i hand, och åt gudarna vingjöt.
Men då åter begynte, och honom Phaiekernes förstar 90
Mante att sjunga, — förty åt orden de gladde sig alla, —
Täckande hufvudet åter, Odysseus började sucka.
Gjutande tårar, då undföll han dem samtligen alla,
Men Alkinoos ensam bemärkte och varsnade drotten,
Sittande nära bredvid; tungt suckande honom han hörde, 95
Och sen ordade strax bland roningkära Phaieker:
Hören nu, samtlige J Phaiekernes förstar och drottar,
Redan mättat vi ha med gemensama målet vårt sinne,
Samt med cittran, som är en väninna åt rikliga målet;
Nu må vi derföre gå, ock fresta på kämpaspelen 100
Alla, att fremlingen här förtälje för vännerna äfven,
Kommen till hemmet igen, hur mycket vi andra besegre
Både i knytnäfsstrid, och i brottning, i hoppning och kapplopp.
Talande så, främst gick han; de öfrige följde tillika,
Och på en spik upphängde herolden den ljudiga cittran, 105
Tog Demodokos sedan i handen, och honom ur salen
Förde, och gick för sångarn den väg, på hvilken Phaiekers
Förstar vandrade hän, att kämpaspelen beundra.
Alle till torget de gingo, och gräselig skara dem följde,
Tusende; stodo så ynglingar upp båd många och raska. 110
Steg så Acroneos, och Okyales, jemte Elatreus,
Nauteus och, Prymneus, Anchialos, jemte Eretmeus,
Ponteus ock, Proeus, Thoon, Anabesineos ock,
Och Amphialos med, Polyneos' son, Tektonidens,
Samt Euryalos med, lik Ares, menskoförödarn, 115
Samt Naubolides med, till gestalt den bäste och kroppsskick
Bland Phaiekernes män, näst vankfri drott Laodamas.
Trenne söner utaf Alkinoos stego der äfven,
Halios, och Laodamas och gudlik drott Klytonéos.
Desse voro de första, som gjorde med föttren försöket 120
Samt från skranket sitt lopp utsträckte, och alle tillika
Skyndsamt flögo på fältet åstad, att dammet sig välfde.
Bäst att springa bland dem var vankfri drott Klytonéos;
Likaså stort för mulorna är försprånget på lindan,
Likaså lopp han de andra förbi, som lemnades efter. 125
Vidare gjordes försök med den kroppbetungande brottning;
Deri besegrade åter Euryalos alla de bästa;
Men i hoppande var Amphialos ypperst bland alla;
Med kastskifvan den ypperste var bland alla Elatreus,
Men Alkinoos' modige son, Laodamas, i näfstrid. 130
Sen nu med kämpaspelen enhvar undfägnat sitt sinne,
Talade så Alkinoos' son, Laodamas, och sade:
Vänner, välan, åtspörjom den fremmande, om han af kämpspel
Något känner och lärt; till gestalten han icke är ringa,
Hvarken till lår eller ben, eller båda händerna ofvan, 135
Eller den seniga nacken, det breda bröstet; och ungdom
Saknar han ej; men af mång ofärd han blifvit förkrossad.
Ty jag yrkar, att slemare ting ej gifves, än hafvet,
Att förbrylla en man, fast vore han aldrig så tapper.
Honom Euryalos återigen genmälte, och sade: 140
O Laodamas, med rätt och med fog du ordade ordet.
Gå nu derföre sjelf, utmana och egga med tilltal.
Men då Alkinoos' modige son nu detta förnummit,
Steg han, och trädde i midten, och talade så till Odysseus:
Fremmande fader, välan, upp fresta du äfven på kämpspel, 145
Om du eljes dig lärt; men du borde förstå dig på kämpspel.
Ty ej större beröm åt menniskan blef här i lifvet,
Än hvad med föttren hon gjort och med händerna, någonsin gifvet.
Derför välan nu, försök, och skingra ditt hjertas bekymmer!
Mer ej längre för dig hemfärden är fjerran, ty redan 150
Är uthalad galejan, och redo kamraterne alle.
Honom talte då till mångråde Odysseus, och svarte:
O Laodamas, hvarför, mig skymfande, bjuden J detta?
Sorger jag bär i min själ fastmera än någonsin kämpspel,
Jag som tillförene har strapaserat så mycket och lidit. 155
Nu jag i eder krets här, efterlängtande hemfärd,
Sitter, och ropar konungen an, och samtliga folket.
Honom svarte Euryalos då, och smädde i synen:
Nej, nej, dig jag ej liknar, o fremling, vid någon i kämpspel
Kunnig, sådana många ibland de dödliga finnas, 160
Utan vid slik en man, som uppå mångtoftade skeppet
Dväljs, sjömännernas herre, deder köpslagare äro,
Om skeppsladdningen mon, och på handelsvarorna aktsam,
Samt den roffade vinst. Allsicke du liknar en kämpe.
Bistert blickande svarte derpå mångråde Odysseus: 165
Fremling, du talte ej bra; ohändiga mannen du liknar.
Aldrig gifver en gud det herrliga jemt åt oss alla
Menniskor; hvarken gestalt, eller vett, eller taleförmåga.
Till utseendet är den ene ringare vorden;
Men gud kröner gestalten med ord, och på honom de andre 170
Glade fästa sin blick, och oförfärad han talar,
Med tacknämlig försyn, bland samlade männerna utmärkt;
Och då i staden han går, som en gud anskåda de honom.
Är dock åter en ann i gestalt odödliga jemlik,
Men för honom behag ej kringomslingar sig orden. 175
Så fick du storståtlig gestalt; en gud dig ej gittat
Dana på annat sätt; vanvettig är du till sinnet.
Men mig hjertat du retade upp i djupet af bröstet,
Ordande mot allt skick. Jag ej är okunnig i kämpspel,
Som du säger; fastmer jag tror mig ibland de förnämsta 180
Vara, så länge jag litade än på ungdom och handkraft.
Nu jag är fängslad af sorger och nöd, ty mycket jag lidit,
Pröfvande öden i männernes strid, och på skräckliga vågor.
Men mellertid, skönt mycket jag led, vill jag fresta på kämpspel:
Var ju ditt tal hjertbett, och du har mig, ordande, uppbragt. 185
Sade; och rusade fram med manteln, och fattade skifvan,
Större och tjockare mycket, och starkare icke så ringa,
Än den skifva, hvarmed Phaiekerne plägade kasta.
Svingande henne omkring, han sände ur väldige handen;
Stenen han hven, och dervid sig hukade neder mot jorden 190
De långrodde Phaieker ock skeppnamnkunnige männer,
Vid stenkastet, men den flög öfver de öfriges märken,
Löpande lätt ur hans hand, och målet satte Athene,
Lik en man till gestalt, samt talade ordet, och sade:
Fremling, den blinde jemväl urskiljde det märket isanning, 195
Trefvande kring; allsicke är det hopblandadt i mängden,
Utan af samtliga främst; var derföre modig för striden:
Ingen Phaieker hinner dig upp, eller kastar förbi dig.
Talte; nu fröjdade sig mångpröfvade, ädle Odysseus,
Glad, att en så välvillig kamrat i kampen han sporde. 200
Och med lättare sinne han strax bland Phaiekerna talte:
Gossar, hinnen nu denna; förty helt snarligt en annan
Tror jag mig slunga likaså långt, eller längre måhända!
Bland er andra enhvar, som hjertat befaller och modet,
Komme, och freste uppå, ty J han mig högligen retat, 205
Anten i näfstrid, lopp eller brottande — icke jag vägrar —
Bland Phaiekerna alla, förutom Laodamas ensam.
Förty han är min värd; ho ville med vännen väl strida?
Dårlig sannerlig är den mannen och äfven föraktlig,
Som till kämpaspelenas strid utmanar en gästvän, 210
Stadd i fremmande land; han all sin lycka förintar.
Men bland de öfriga ingen jag vägrar, ej heller föraktar,
Utan i öppen fejd jag vill dem försöka och pröfva.
Ty så många som täflingar ges, är jag icke den sämste.
Sannerlig väl jag förstår skönglattade bågen handtera, 215
Först jag träffade äfven min man, om jag sköte i hopen
Af fiendtliga män, fast aldrig så många kamrater
Stodo mig nära bredvid, och sköto på männen med båge.
Philoktetes allena uti bågskjutningen vann mig,
Borta i Troers land, då Achaierne skjöto med båge. 220
Men bland andra jag tror mig vara den aldraförnämste,
Som nu dödlige äro, och äta sitt bröd här på jorden.
Dock med en forntids män jag önskade icke att täfla,
Ej med Herakles, och ej med Eurytos, Oichaliensern,
Hvilka med bågen stridde emot odödliga sjelfva. 225
Derför den väldige Eurytos dog så plötsligt, och nådde
Ej hög ålder i huset; men honom Apollon förtörnad
Dräpte, ty guden han manade ut att täfla med båge.
Men med spjutet jag kastar så långt som ingen med pilen.
Endast om fötterna räds jag, att någon löper förbi mig 230
Bland Phaiekernes män; ty förskräckligen illa jag medfors
Bland mång böljornas svall; lifsmedel ej heller på skeppet
Fanns tillräckeligt; derföre ock mig lemmarne löstes.
Så han talte; och strax de vordo förstummade alle,
Men Alkinoos svarade ensam, och talte till drotten: 235
Fremling, emedan hos oss tacknämmeligt detta du ordar,
Och du i dagen vill lägga det hjeltemod, som dig följer.
Vredgad att dender mannen i striden dig vågade öppet
Håna: fördenskull skymfe bland dödliga ingen ditt hjeltmod,
Ho som uti sitt sinne förstår, att skickligen tala. 240
Men nu välan, hör på hvad jag säger, att äfven för andra
Drottar du må det berätta, enär du i salarna dina
Spisar jemte den hulda gemåln och de älskliga barnen,
Dig erinrande då vår mandom, och hurdana dater
Zeus förunnar åt oss från fädernas tider beständigt. 245
Ej utmärkte vi äro i näfstrid, eller i brottning,
Men med fötterna löpe vi kringt, storkaxar på skeppen.
Städs kärälskligt oss är festlaget, och cittran och dansen,
Ombytskläder derjemte, och varma bastur och bäddar.
Men nu välan, J Phaiekernes dansare, ypperste alle, 250
Skutten, att fremlingen måtte för vännerna sina berätta,
Sedan han anländt hem, hur mycket J andra besegren
Både i dans och i sång, och, i sjöfart äfvensom kapplopp.
Men till Demodokos man haste, och ljudiga cittran
Bringe påstunden, som finnes uti vår boning förvarad! 255
Så gudlike Alkinoos nu; men herolden han uppsteg,
För att ur kongens palats medbringa den ljudiga cittran.
Och folkdomrarne, nio till tal utkorade, alle
Reste sig; de omsörjde att allt tillbörligen tillgick;
Jemnade nu dansplatsen, och vidgade prydliga kretsen. 260
Kom så herolden jemväl, och hämtade ljudiga cittran
Åt Demodokos; strax han trädde i midten; de raske
Ynglinger ställde sig kring, välkunnige alle i danskonst;
Slogo den herrliga platsen med föttren; men drotten Odysseus
Skådade föttrens skiftande språng, och förvåntes i sinnet. 265
Men han knäppte på cittran, och började herrligen sjunga
Om Aphrodites, den skönkringgördlades älskog och Ares'
Hur i Hephaistos' rum tillförne de träffade möte
Hemligen; mycket han gaf, och skändade kongen Hephaistos'
Lägerställe och bädd; strax lände till honom som sändbud 270
Helios, hvilken dem sett med hvarannan mängda i älskog.
Men Hephaistos såsnart hjertfrätande ordet han hörde
Gick han till smedjan gerad, omvälfvande ondt i sitt sinne;
Ställde så väldiga städet i stocken, och hamrade fjettrar
Oupplösliga, starka, att fast der måtte de stanna. 275
Men såsnart nu försåtet han gjort, uppretad mot Ares;
Gick han uti sofkammaren in, der sängen var bäddad,
Och öfverallt omkring sängstolparna fästade fjettrar;
Många uti takbjelken också anbragtes från ofvan,
Fina som spindeltråd, dem ej någon kunde bemärka 280
Bland lycksaliga gudarna ens; ty han gjort dem så listigt.
Men såsnart han sitt samtliga svek anbringat kring bädden,
Låtsade han sig till Lemnos bege, vältrefliga staden,
Hvilken för honom är på hela jorden den kärsta.
Stod så ej heller förgäfves på vakt gullhetslige Ares, 285
När Hephaistos han såg, stormästaren, hemifrån vandra.
Men till Hephaistos palats, konstgudens, han genast begaf sig,
Tänd af kärleksbegär för den skönkringgördlade Kypris.
Hon från sin far helt nyss, stormäktige drotten Kronion,
Kommen, satte sig ned, men Ares trädde i rummet, 290
Fattade hennes hand, och talade ordet, och sade:
Kom, kärälskliga, kom; låt oss vandra i säng med hvarannan,
Ty Hephaistos ej mera är hemstadd, utan som bäst nu
Till vildröstige Sintiers ö, till Lemnos, han bortgår.
Så han sade; men henne behageligt syntes att hvila, 295
Och de stego i säng, och somnade; fjettrarne kringom,
De konstgjorde, sig slöto, som smidt mångvise Hephaistos:
Ej dem möjeligt var att röra en lem, eller lyfta.
Och då funno de nog, att de mer undslippa ej kunde.
Ryktbare tvesidshaltarn påstund sig närmade dessa, 300
Ätervändande hem, förrn Lemnos' jord han beträdde.
Förty Helios stått ju på vakt, och saken förkunnat.
Men han kom till sin boning, betagen i innersta hjertat,
Stannade i förmaket, och greps af skräcklig vrede,
Och röt hiskeligt till, att han hörden af gudarna alla: 305
Fader Zeus, och J andre, evärdlige, salige gudar,
Hit, för att löjliga saker, och ej fördragliga skåda:
Huru till mig, som är halt, städs dottren af Zeus, Aphrodite,
Hyser i hjertat förakt, och älskar förödaren Ares,
Derför att han är fager och fotnätt; jag deremot är 310
Född ofärdig; men skuld dertill mig icke är någon
Ann, än föräldrarne två; o måtte de barn ej aflat!
Men här skolen J se, hur de båda nu sofva i älskog,
Stigne uti mitt läger, och jag, slikt skådande, harmsnas.
Ej jag menar, att framdeles så de skola sig lägga. 315
Änskönt aldrig så kära; de skola ej önska tillsamman
Sofva; ty listen och fjettrarna här qvarhålla dem begge,
Tills att fadren åt mig brudgåfvan tillfullo har godtgjort,
Som åt honom jag gaf för hans dotter, den äreförgätna,
Derför att skön hon visserlig är; men ej är hon fastsinnt. 320
Sade; och gudarne samlades alle till kopparpalatset.
Kom så Poseidaon, jordfamne, och kom så Hermeias,
Den mångnyttige, kom långskjutande drotten Apollon;
Men gudinnorna blefvo enhvar derhemma, af blygsel.
Allt godts gifvare, gudarne, nu qvarstodo på trösklen, 325
Och osläckeligt skratt uppväcktes hos saliga gudar,
När de snarorna sågo, som ställt mångvise Hephaistos.
Och man talade så, anblickande närmaste grannen:
Slem ting lyckas ej bra; den långsame hinner den snabba;
Så Hephaistos, så långsam han är, dock fångade Ares, 330
Honom den snabbaste gud bland alla som bo i Olympen,
Änskönt halt, med försåt; och böter skall Ares betala.
Så till hvarandra de ordade nu om detta och annat.
Drotten Apollon då, Zeus' son, tilltalade Hermes:
Hermeias, Zeus' son, allt godts förlänare, sändbud, 335
Ville du väl också, i väldiga fjättrarna fängslad,
Sofva i sängen bredvid den gyllene Aphrodite?
Honom svarade sen budbäraren, Argosdräparn:
O, att det måtte så ske, långskjutande konung Apollon;
Skönt mig fängslade ock tre gånger så väldiga fjettrar, 340
Och J gudar sågen derpå, och gudinnorna alla,
Skulle ändock jag sofva hos gyllene Aphrodite.
Sade, och skratt uppväcktes ibland odödliga gudar.
Dock Poseidaon ej skratten betog, men Hephaistos han ombad,
Den konstkunnige idkligt, att lösa fjettrade Ares; 345
Och tilltalande honom, han sade de vingade orden:
Lösgif! Lofva jag vill, att denne, på sätt du befaller,
Bland odödliga gudar betalar dig allt som är billigt.
Ryktbare tvesidshaltaren då tilltalade honom:
Ej, o Poseidaon, jordfamne, du detta mig ombed! 350
Usel är borgen minsann, då för uslingar borgen är gifven.
Huru skulle jag någonsin dig bland gudarna binda,
Ginge nu Ares fri, undslippande skulden och fängslet?
Honom Poseidaon, jordskakaren, svarte och sade:
I det fall, o Hephaistos, att Ares, vägrande skulden, 355
Rymmer, och går sin kos, sjelf vill jag dig skulden betala.
Ryktbare tvesidshaltarn igen så svarade honom;
Ej går en, eller höfs, att säga ett nej till din talan.
Sagdt; och Hephaistos' kraft från fjettrarna gjorde dem fria.
Knappt ur sitt fängsel ännu, det väldiga, löste de voro, 360
Förra de rusade opp, och han till Thrake begaf sig.
Men skrattkär Aphrodite till staden Paphos på Kypros
Lände, ty der hon hade en lund och ett doftande altar.
Der nu Chariterne tvådde, och smorde med heliga oljan
Henne, en sådan, som häftar uppå städs varande gudar; 365
Klädde i tjusande kläderna sen, ett under att skåda.
Sådant allt högröstige sångaren qvad; men Odysseus
Gladdes uti sin själ, åhörande, äfvensom andre
De långrodde Phaieker, och skeppnamnkunnige männer.
Men Alkinoos bjöd Laodamas och Halios sedan, 370
Att helt ensame dansa, ty ingen med dessa sig mätte,
När de i händren alltså den granna och purpurne bollen
Tagit, hvilken åt dem konstskicklige Polybos virkat,
Honom den ene slungade upp mot skuggiga molnen,
Böjd baklänges; från marken åt höjden svingad, den andre 375
Lätt tog lyra, förrän han nalkades jorden med föttren.
Men då de pröfvat hvaran, att rakt upp kasta med bollen,
Sedan begynte de dansa uppå mångnärande jorden,
Vexlande ofta; de öfrige ynglingar klappade takten,
Stående kring i en krets, och ett skräckeligt väsende uppstod, 380
Men till Alkinoos talade då den ädle Odysseus:
Kong Alkinoos, du, utmärktast bland samtliga folken,
Visserlig skröt du derom, att dansarne vore de bäste.
Visserlig allt är sannt; mig skådande häpnad betager,
Talade så; och sig gladde Alkinoos' heliga hjeltkraft, 385
Och han ordade strax bland roningkära Phaieker:
Hören mig, samtlige J Phaiekernes förstar och drottar;
Denne fremmande man mig synes ganska förståndig;
Derföre gifvom åt honom också gästskänk, som sig höfves!
Ty tolf äro uti vårt land storståtlige kongar, 390
Hvilka som förstår regera, och sjelf jag den trettonde räknas.
Honom bringen enhvar rentvättad mantel och lifrock,
Samt derhos en talent utaf högskattade gullet.
Låtom oss mangrannt strax allt hämta, att, detta ihandom,
Glad i själen, vårt fremmande sig infinne till måltid! 395
Men Euryalos bör med ord försona och skänker
Honom, emedan han ord, som icke sig egnade, talat.
Så han sade; och alle der till biföllo och mante,
Och enhvar afsände, att skänkerna bringa, sin herold.
Men Euryalos nu genmälte, och svarade honom; 400
Kong Alkinoos, du utmärktast bland samtliga folken,
Ja, jag den fremmande skall försona, såsom du bjuder.
Detta svärd jag vill ge, allkopparne, hvarvid ett silfver
Fäste befinns, och hvars balja sig kringomslingar af nyskärdt
Elfenben; för honom utaf stort värde det blifver. 405
Sagdt; och han lade i händren det silfvernaglade svärdet,
Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden:
Hell dig, fremmande fader, ifall ett sårande uttryck
Fallit hafver, så måtte det strax bortföras af stormen!
Men dig gudarne unne, att skåda gemålen, och nalkas 410
Hemmet, emedan, från vännerna skild, så länge du ängslas.
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:
Hell dig, älskade, ock! dig gudarne sällhet förunne!
Och må framdeles du ej någonsin komma att sakna
Detta svärd, som du gaf, sen mig du försonat med orden! 415