Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade: 290
O, zeusfostrade kong, Menelaos, kämparnes höfding,
Ve! och detta ej alls afvärjde det bittra förderfvet,
Ej, om han ock ett hjerta af jern inom sig besutit.
Men nu, välan, oss reden en bädd, att alle på stunden
Vi må vandra till sängs, och fägnas af ljufliga sömnen! 295
Talte; och Helena bjöd, den Argeiska, slafvinnorna genast
Reda i pelaregången en bädd, och ståtliga purpur
Täcken kasta derpå, utbreda tapeter på dessa,
Äfvensom yllene mantlar, att ofvanifrån sig betäcka.
Dessa gingo ur saln, och höllo i händerna facklan, 300
Redde så bäddar; och ut härolden de fremmande följde.
Desse lade sig der att hvila i förstun af huset,
Både Telemachos, hjelten, och Nestors lysande ättling.
Men Atreides han sof i det inre af höga palatset,
Helena låg bredevid, långmantlad, den bästa af qvinnor. 305
När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
Hastade upp från sin bädd Menelaos, väldig i härskri,
Sedan han klädt sig; och hängde det eggiga svärdet på axeln,
Bandt ock sköna sandaler inunder de fylliga föttren,
Och ur sitt sofrum gick, jämlik med en gud till att påse, 310
Tog vid Telemachos plats, och talade ordet, och sade:
Hvad är för värf, som förde dig hit, o Telemachos, hjelte,
Till Lakedaimon, det helga, på hafvets rymliga ryggar?
Statens, säg, eller ditt? mig det sannfärdigt berätta!
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte och sade: 315
O, zeusfostrade kong, Menelaos, kämparnes höfding,
Hit jag är kommen, ifall om min far du tidender säger.
Huset mig fräts, och i grund de feta besittningar ödas,
Och af fiendtliga män uppfylls min boning; och städse
Slaktar mig får, och jemväl fotsläpande, hornade korna, 320
Giljareskaran med skändeligt trots, som mor min belägrar.
Derföre nu dig knäna jag nalkas, om nånsin du ville,
Anten med egna ögon du sett hans bedröfliga ofärd,
Säga åt mig, eller om du derom försport af en annan,
Vankande; ty så beklagelig son framfödde hans moder. 325
Hvarken af aktning för mig du mildra ditt ord, eller ömkan,
Utan berätta mig allt, på hvad sätt det mötte din åsyn.
Gör det, jag ber, om nånsin min far, den käcke Odysseus,
Antingen ord eller verk fullbordade, hvilket han lofte,
Uti de Troers land, der J skador leden, Achaier i 330
Mig nu detta förtälj, och säg mig idelig sanning!
Honom svarade, högligen vred blondlock Menelaos:
Gudar, sannerlig desse uti stormodige mannens
Hvilbädd önskade hvila, ehur feghjertade sjelfve.
Liksom då hinden uti det modiga lejonets skogslund, 335
Sedan hon insöft der nyfödda och diende valpar,
Letar dungarna genom och gräsiga klyftorna alla
Bete, och lejonet sjelft mellertid sin kula beträder,
Och tillsänder båd yngel och mor en snöpelig ända:
Så skall Odysseus dem tillsända en snöpelig ända. 340
Ja, må vid Zeus, vår far, och Athenaie, och Apollon,
Sådan ännu, som fordom uppå vältrefliga Lesbos,
Der han i split stod upp att brottas med Philomeleides,
Och slog modigt omkull, och alle Achaierne gladdes:
Måtte nu slik uppträda bland friareskaran Odysseus, 345
Alle då visst snardöde och olycksfriare vore.
Det som du mig omspörjer och ber, visst icke jag ärnar
Säga med arga funder och list, ej heller bedraga,
Utan hvad mig förtäljt sannfärdige gubben i hafvet,
Icke af det ett endaste ord jag gömmer och döljer. 350
Mig, som längtade hem, än gudarne qvar i Aigyptos
Höllo, emedan åt dem jag ej bragt tacknämliga offer:
Vilja ju gudarne städs, att man deras befallningar minnes.
Vidare finnes en holme uti mångsqvalpiga hafvet,
Framför Aigyptos' ström, och honom de Pharos benämna, 355
Så långt skild derifrån, som hålkade skeppet på dagen
Lägger till rygga, då hvinande vind påblåser från aktern;
Der finns ock väl lempelig hamn, dän de jemna galejor
Styra åt öppen sjö, sen friskt dricksvatten de hämtat.
Tjugu dagar mig gudarne der qvarhöllo, och aldrig 360
Blåste på sjön vindfläktarne opp, som städse åt skeppen
Vägledsagare äro på hafvets ryggar, de breda.
Hade så all vägkosten förtärts, och männernes krafter,
Skulle ej någon af gudarna mig, medlidande, räddat,
Dottren till gubben i sjön, den väldige konungen Proteus, 365
Eidothea, ty hos henne jag mest nu hjertat bevekte;
Hon mig mötte, som ensam och skild från kamraterna, kringsmög.
Ty städs vankande holmen omkring, de plägade fiska
Med metkrokar, då hungren för dem anfäktade magen.
Hon stod nära till mig, samt talade ordet, och sade: 370
Barnslig, o fremling, du är, eller korttänkt särdeles mycket,
Eller med flit försumlig, och gläds att täras af smärtan,
Ty ren länge på holmen du här qvarstannar, och ingen
Utväg finna förmår, och kamraternes hjerta förtvinar.
Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne: 375
Jag skall säga dig rent, ho du bland gudinnor må vara,
Att jag ej stannar med flit här qvar; kanhända jag brutit
Mot odödliga, hvilka bebo den rymliga himlen.
Men du, välan, mig säg, — ty gudarne veta ju allting, —
Ho mig ibland odödliga binder och hindrar på resan; 380
Säg mig också, på det fiskiga haf hur jag länder till hemmet!
Så jag talte; då svarade strax gudinnors gudinna:
Sannerlig, fremling, åt dig noggrannligen skall jag berätta.
Hit inträffar ur sjön odödlig en gubbe, Aigyptiern
Proteus, som sannfärdelig är, samt djupen i hafvet 385
Alla samtliga vet, och är underdånig Poseidon.
Honom säga de vara min far, och hafva mig aflat.
Honom i fall om du kunde försåtligen fånga, i snaran,
Han förtäljde dig vägen minsann, och resans begränsning,
Samt hur på fiskiga sjön du lände tillbaka till hemmet. 390
Ja, han förtäljde dig ock, zeusfostrade, om du det ville,
Allt hvad i salarna godt eller ondt tilldragit sig hafver,
Medan borta du var på den långa, besvärliga färden.
Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne:
Sjelf berätta mig nu den åldrige gudomens tillhåll, 395
Att han ej anande mig, eller vetande, smyger sig undan;
Ty svår är ju en gud, att kufvas af dödliga mannen.
Så jag talte; då svarade strax gudinnors gudinna:
Sannerlig, fremling, åt dig noggrannligen skall jag berätta.
När som solen till himmelens midt uppstiga har hunnit, 400
Då beger sig åstad sannfärdige gubben ur hafvet,
Under Zephyros' fläkt, omtäckt af dunklande dyning,
Och, utgången, han hvilar sig sen i hålkade grottan.
Och sjöhundarne kring, Halosydnas, den dejligas, söner
Mangrannt sofva, ur grumlade sjön sen upp de ha dykat, 405
Flåsande vidrig en ånga utur mångdjupiga hafvet.
Dit ledsagande dig, såsnart som morgonen randas,
Jag inbäddar så varligt, men välj bland dina kamrater
Trenne, som äro de bäste uppå vältoftade skeppen.
Samtliga gubbens funder jag vill dig äfven förtälja. 410
Nu sjöhundarna först han samtliga räknar, och mönstrar;
Men då dem alla han har uppå fem fingrar, och skådat,
Lägger i midten han sig, liksom fårherden bland fåren.
Och såsnart som J bara förmärkt, att gubben har somnat,
Läggen er grannliga vinn derefter om styrka och hjeltmod, 415
Honom att der qvarhålla, fast fiken och bråd till att rymma.
Allting skall han fresta att bli, som finnes på jorden,
Krälande kräk, och vatten, och eld med flammande låga;
Hållen uti enträget, och klämmen mera och mera!
Men såsnart som han sjelf omsider dig spörjer med orden, 420
Vorden sådan han var, då J sågen honom sig lägga,
Då må du ock upphöra med våld, och lossa den gamle
Hjälten, och spörja, af gudarna hvem dig svåra förföljer,
Samt om din återkomst, hur på flikiga hafvet du länder.
Så hon talte, och dykade ned i det svallande hafvet. 425
Men till galejorna jag, der de stodo på sandiga stranden,
Gick, och vid vandringen hjertat i mig mångfaldigt sig rörde.
Men såsnart som jag nu ankommit till sjön och galejan,
Redde vi qvällsvard till, och gudomliga natten oss påkom,
Och vi lade oss sedan vid hafvets bränning att hvila. 430
När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
Då jag äfven till stranden utaf bredvägiga hafvet
Gick, sen jag gudarna bedt enträget, och trenne kamrater
Tog, på hvilka jag litade mest i hvarje förrättning.
Hon mellertid neddykat i hafvets rymliga sköte, 435
Och medbringat ur sjön skälskinnena, fyra till antal,
Alla ännu nyflådda; och stämplade svek mot sin fader.
Lägerställen gräfde hon upp på stranden af hafvet,
Och satt bidande der; vi nalkades henne helt nära,
Och hon oss lade i rad, och täckte en hvar med ett skälskinn. 440
Der bakhållet oss var förskräckligt; oss pinade svåra
En olidelig stank från de sjöuppammade skälar;
Ty ho skulle bredvid sjöhunden väl vilja sig lägga?
Dock hon frälste oss sjelf, och en ståtelig lindring oss påfann:
Hämtande, under näsan på hvar hon ambrosia lade, 445
Doftande särdeles ljuft, och, förstörde så stanken af skälen.
Hela morgonstunden vi der tålmodigt förbidde,
Och sjöhundarne kommo ur sjön talrika, och sedan
Lade sig alle i rad vid hafvets bränning att hvila.
Middagstiden ur sjön kom gubben, och fann nu de feta 450
Skälarna, gick sen fram till en hvar, och räknade alla,
Först han räknade oss bland skälarna, utan att ana
Alls i själen försåt; derefter sjelf han sig lade.
Strax högt skriande sprungo vi fram, och händerna rundtom
Slogo, och gubben glömde ej bort de listiga funder; 455
Utan nu till en början han vardt tjockskäggigt ett lejon,
Sedan en drake, och panther, och sedan ett gräseligt vildsvin;
Vardt höglöfvadt ett träd; vardt ock klarrinnande vatten;
Men vi med oskrämdt sinne ändock fasthöllo den gamla.
När nu han ledsen vardt, erfaren i listiga funder, 460
Då han spörjande talte mig till i följande ordlag:
Ho har, o Atreus' son, bland gudar dig gifvit det rådet,
Att, i försåt, ovillig mig ta? hvad görs dig behof af?
Så han talte; men jag genmälte, och svarade honom:
Gamle, du vet; hvad gör du mig så försåtelig fråga? 465
Hur jag länge på ön qvarhålles, och icke en utväg
Alls utfinna förmår, ooh hjertat mig täres i bröstet.
Men du, välan, mig säg, — ty gudarne veta ju allting —
Ho mig ibland odödliga binder och hindrar på resan,
Säg mig också, hur på fiskiga sjön jag länder till hemmet! 470
Så jag talte; men han genmälte mig åter, och svarte:
Sannerlig hade du bordt åt Zeus och de öfriga gudar
Offra en festhekatomb, och sen afsegla, att fortast
Uppå det dunklande haf anlända till fädernelandet.
Ty ej är dig beskärdt, att vännerna skåda, och komma 475
Hem till din fädernejord, eller till vältrefliga huset,
Förrn du återigen till himmelborna Aigyptos
Flodens vatten har rest, och heliga festhekatomber
Åt odödliga offrat, som bo i himmelen, vida.
Då först gudarne unna den väg, som du välfver i sinnet. 480
Så han talte; men mig vardt sönderkrossadt mitt hjerta,
Derför att åter han bjöd mig uppå dimmdunkliga hafvet
Hän till Aigyptos resa, den långa, besvärliga vägen.
Men jag honom ändock genmälte med orden, och svarte:
Gamle, detta jag skall verkställa, såsom du bjuder; 485
Men du, välan, derjemte förtälj, och noga berätta,
Om oskadde med skeppen Achaierne samtligen hemländt,
Hvilka vi lemnade, Nestor och jag, då vi foro från Troia,
Eller om någon förgåtts i bitter död på galejan,
Eller i vännernas händer, enär han kriget beslutit. 490
Så jag talte; men han genmälte mig åter, och svarte:
Atreus' son, hvi fråga mig det? allsicke det höfs dig,
Att utforska min tanke, och veta; ej heller jag menar,
Att orårig du länge förblir, när allt du förnummit,
Mången af dessa är död, och mången af dessa vid lifvet. 495
Två härförare blott bland de kopparbeklädda Achaier
Svunno uppå hemfärden; du sjelf i kriget ju deltog:
En tör lefvande änn qvarhållas i rymliga hafvet.
Aias dukade under uppå långårade skeppen;
Honom först Poseidaon till höga Gyraiska bergen 500
Bragte i säkert förvar, samt frälsade undan ur hafvet;
Och han döden väl flytt, så hatad han var af Athene,
Derest ett trotsande ord han ej yttrat och mäkta bestraffats:
Sade, mot gudars vilja, sig flytt hafssvalget, det djupa.
Honom Poseidaon sjelf hörde, då trotsigt han talte 505
Och nu fattande strax treudden i väldiga händren,
Slog han Gyraiska klippan dermed, och styckade henne:
En bit stannade der, och den andra störte i hafvet;
Aias, som redan satt sig på den, vardt mäkta bestraffad,
Och kringfördes på svallande sjöns omätliga vågor. 510
Så nu han omkom der, sen saltiga vattnet han druckit.
Dödsgudinnorna slapp mellertid din broder, och undgick
Uppå de hålkade skeppen, och frälstes af vördade Here,
Men som han just var nära att komma till höga Maleiai
Berget, påstunden då stormvinden röfvande förde 515
Honom ut på den fiskiga sjön, och han suckade högljuddt, —
Ändatill landets gräns, der i husen bodde Thyestes
Fordom, men då der bodde Thyestiades Aigisthos.
Och då nu dän sig tedde jemväl en lyckosam hemfärd,
Och då gudar för dem vändt vinden, och hemma de voro: 520
Sannerlig glad han besteg det älskade fädernelandet,
Rörde vid fädrens jord, ooh kysste, och ymniga heta
Tårar gjöt, emedan förtjust han skådade hemmet.
Men nu ifrån vårdtornet en väktare varsnade honom,
Som svekråde Aigisthos beställt, ooh loft till betalning 525
Tvenne talenter i gull; ett år ren hade han vaktat, —
Att han ej smöge förbi, och röjde sin brusande styrka.
Denne med tidender skyndade hem till männernes herde,
Och Aigisthos påstund uttänkte bedrägliga ränker:
Tjugu de raskaste karlar utur folkhopen han valde, 530
Ställande dem i försåt, och derhos bad reda en måltid.
Sjelf han reste, och bjöd Agamemnon, männernes herde,
Både med hästar och vagn, ovärdiga tankar i sinnet.
Honom, ej anande alls ofärden, han förde, och sedan
Dräpte uppå måltiden, som oxen man dräper vid krubban. 535
Icke blef någon qvar af Atreides' bussar, som medföljt,
Ej af Aigisthos' heller; i salarna dödades alla.
Så han talte; men mig vardt sönderkrossadt mitt hjerta,
Och jag satt der på sanden och gret, ej längre mig sinnet
Önskade lefva numer, och himmelens dager beskåda. 540
Men då jag gråtit mig mätt, och lemnat åt högsta förtviflan,
Se, då talte mig till sannfärdige gubben i hafvet:
Mera, o Atreus' son, gråt icke så faselig lång tid
Oupphörligt; dermed uträtta vi intet; du skyndsamt
Äfle, att åter en gång hemkomma till fädernejorden. 545
Antingen träffar du honom vid lif, eller ock har Orestes
Dräpit redan, och du inträffar kanske till begrafning.
Så han talte; men mig blef hjertat och modiga sinnet
Återigen, så ängslad jag var, uppfriskadt i bröstet,
Och jag höjde min röst, samt talte bevingade orden: 550
Nog om dessa jag vet; om den tredje mig äfven berätta,
Hvilken lefvande än qvarhålles på villande hafvet,
Eller död. Så ängslad jag är, vill om honom jag höra.
Så jag talte; men han genmälte mig åter, och svarte:
Son till Laertes han är, som på Ithaka eger sin boning. 555
Honom jag skådat på ön, utgjutande ymniga tåren,
Uti Kalypsos salar, gudinnans, som honom med nödtvång
Håller; och ej han kan hemkomma till fädernejorden;
Ty ej har han beårade skepp, ej heller kamrater,
Som ledsagade honom på hafvets ryggar, de breda. 560
Dig är ej gudabeskärdt, zeusfostrade drott, Menelaos,
I hästnärande Argos att dö, och lykta din bane;
Men till Elysiska fältet, och jordens yttersta gränser
Gudarne sända dig hän, bort till blondlock Rhadamanthys.
Lifvet är icke så lätt för menskorne någorstädes: 565
Ej sträng vinter der finns, ej snö nånsin en regnskur,
Men friskandande fläktar af Zephyrosvinden beständigt
Sänder Okeanos upp, att menskorna vederqvicka,
Efter du Helena äktat, och är svärson till Kronion.
Så han talte, och dykade ned i det svallande hafvet. 570
Jag deremot till galejorna nu med de väldiga bussar
Gick, och på vandringen hjertat i mig mångfaldigt sig rörde.
Men såsnart som jag var ankommen till sjön och galejan,
Redde vi qvällsvard till, och gudomliga natten oss påkom,
Och vi lade oss sedan vid hafvets bränning att hvila. 575
När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
Först vi galejorna halade ut i gudomliga hafvet,
Reste så seglen och masterna upp på de jemna galejor;
Stego derjemte de sjelfve om bord, och sig satte på brädren.
Sittande der i en rad, grå hafvet med åren de slogo. 580
Återigen till Aigyptos, den himmelborna, jag skeppen
Bragte, och offrade der utkorade festhekatomber.
Men då jag nu städs varande gudarnes vrede försonat,
Reste jag kong Agamemnon en vård, till evärdelig ära.
Detta gjordt, tillbaka jag for; mig unnade medvind 585
Gudarne, hvilka mig snart hembragte till fädernelandet.
Men du, välan, nu stanna här qvar i salarna mina,
Tills att den elfte dag, eller också den tolfte är inne.
Då jag sänder dig ståtligt, och ger dig herrliga skänker,
Hästar, trenne till tal, välglattad en vagn, och derjemte 590
Ger jag en vacker pokal, att derur du åt gudarna offer
Gjuter, och dagarna alla jemväl mig hyser i minnet.
Honom Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:
Mig ej, o Atreus' son, qvarhåll lång tid här numera,
Ty jag väl året ut hos dig högst gerna fördröjde, 595
Sittande; mig ej längtan betoge till hem och föräldrar,
Ty jag högligen gläds, då ditt tal jag hörer, och dina
Ord, men redan mig nu misslynnte kamraterna äro
I förträffliga Pylos; du mig qvarhåller för länge.
Skänken som du mellertid mig gifver, han vare en skåpskatt. 600
Hästarna för jag likväl ej till Ithaka, utan jag lemnar
Här dem åt dig till parad; ty du är kong i ett rymligt
Slättland, hvilket är rikligt förseddt med lotos och galgant,
Samt med hvete, och spelt, och sig vidt kring-spridande hvitkorn.
Men på Ithaka äng ej finns, eller rymliga ridfält: 605
Dock getnärande, mer är hon kär mig än nånsin en hästort.
Ty ej någon af öarna är hästlemplig och änggod,
Som angränsa till sjön; och Ithaka mindre än alla.
Talte; och smålog då Menelaos, väldig i härskri,
Smekte med handen honom, och talade ordet, och sade: 610
Du är af ädel blod, mitt barn, då sådant du talar;
Derföre byter jag ut dig detta; ty sådant jag gitter.
Och af de skänker, som ligga i mitt hus, gömda till skåpskatt,
Gifver jag den som af alla är aldravackrast och dyrast,
Gifver dig konstgjord blandningspokal; men silfverne är den 615
Hel och hållen, med gull dess bräddar äro beslagna,
Sjelve Hephaistos' verk, mig gaf den Phaidimos, hjelten,
Rike Sidoniers konung, enär mig hyste hans boning,
Återvändande hit; dig vill jag denna förära.
Så nu desse med sådane ord tilltalte hvarandra. 620
[Kockarne trädde då in i gudomlige konungens salar.
Hämtade fåren, och bringade med manstärkande vinet;
Brödet åt dem derhos skönbindlade hustrurna buro.
Så nu med frukost desse i salarna hade bestyret.]
Friarne nu mellertid der framför Odysseus' palatset 625
Med kastskifvor förnöttte sin tid, med slungade jagtspjut,
På den fejade gård, der förr de hade sitt sjelfsvåld.
Men gudsköne Eurymachos satt, och Antinoos, båda
Ypperst bland friarnes tal, och förnämligast äfven i hjeltmod.
Trädde så nära intill Noemon, Phronios' ättling, 630
Sporde Antinoos sedan med orden och talte, och sade:
O Antinoos, vete vi väl i vår själ, eller icke
När Telemachos vänder igen från sandiga Pylos?
Mig galejan han tog, som mig sjelf nu göres af nöden,
Till vidrymliga Elis att fara, der jag har hästar, 635
Ston, ett dussin till tal, och derhos ihärdiga mulor,
Än otamda; jag ville mig en hitbringa, och tämja.
Talte; och desse i själn förvåntes; ty icke de trodde,
Att till Neleiska Pylos han rest, men vore der hemma
Antingen hos svinherden ännu, eller också hos fåren. 640
Honom Eupeithes' son, Antinoos, svarade sedan:
Sannerlig mig förtälj, när for han, och hvilka med honom,
Valda på Ithaka, ynglingar, följt, eller också hans egna
Drängar och slafvar? Monn tro slikt äfven han kunde bedrifva?
Och mig detta formäl uppriktigt, att väl jag känner. 645
Tog han af dig, ovillig, med våld den svarta galejan,
Eller gaf du väl villig, då han ombad dig med orden?
Honom Phronios' son, Noemon, svarte, och sade:
Sjelf frivillig jag gaf; hur skulle väl handlat en annan,
När som en sådan man, med sådana sorger i hjertat, 650
Anhöll? Svårt det vore minsann, att gåfvan förvägra.
Ynglingar, hvilka näst oss fornämligast äro i landet
Följde; och jag, som befäl, om bord såg stiga med dessa
Mentor, eller en gud, och i allt han liknade honom.
Dock förvånar mig det: här såg jag gudomliga Mentor 655
Hemma på morgonstunden i går; då for han till Pylos.
Sedan detta var taldt, han till fadrens boningar bortgick,
Men hos båda det modiga sinnet harmades mäkta.
Friarne satte sig ned mangrannt, och slöto med spelen.
Bland dem talade då Antinoos, son af Eupeithes, 660
Vredgad, med galla hans bröst, det kringomdunklade, häftigt
Fylldes, och ögonen två de liknade flammande eldbloss:
Gudar, en vigtig bedrift har i sanning Telemachos utfört,
Den förmätne, sin färd; fullbordas vi trodde den aldrig.
Mot så mångas beslut en skägglös pojke nu bortrest, 665
Halande skeppet, och väljande sig de bästa i landet;
Skall väl framdeles bli oss ofärd; måtte dock honom
Zeus all kraften beta, förrn han ofärden oss stämplat!
Men mig gifven ett ilande skepp och tjugu kamrater,
Att jag mot honom ställa försåt, och bevaka hans hemkomst 670
Mellan Ithaka må, och det klippiga Samos, i sundet,
Att för sin faders skull sig sjelf han segle till ofärd.
Så han talte; och alla berömde och manade honom.
Sen till Odysseus' hus, uppstigande, gingo de genast.
Länge ej heller var okunnig Penelopeia 675
Om de ord, som friarne nu dolskt välfde i sinnet;
Medon, härolden, berättade allt, som planerna åhört
Utanför gården, och de hopväfde der innan sitt anslag;
Gick så i rummen, att slikt berätta för Penelopeia.
Honom på tröskeln så tilltalade Penelopeia: 680
Härold, hvarföre ha dig trottsige friarne hitsändt?
Monne att säga åt tärnorna till hos gudomlig Odysseus,
Att de sitt arbete sluta, och dem tillreda en måltid?
Måtte de, aldrig giljande här och kalasande nånsin,
Äta sin måltid nu för sista och yttersta gången! 685
J, hopsamlade ofta, förtären den rikliga lifskost,
Allt den vise Telemachos' gods; ej heller af edra
Väder J hörden tillförne, enär än piltar J voren,
Huru Odysseus skickade sig mot edra föräldrar,
Hvarken han ondt tillfogade någon, ej heller han talte 690
Ondt bland folket; som är gudomlige konungars plägsed:
Annan hatar han ju bland dödliga, annan han älskar.
Denne ett nidingsverk tillfogade aldrig en menska.
Men ert sinne uti full dag, och edra idrotter
Synas, och ingen tack välgärningar skörda hos eder. 695
Henne återigen tilltalte förståndige Medon:
Vore detta, o drottning, så visst, det svåraste onda;
Men en annan större ännu och svårare ofärd
Stämpla de giljare an; fullborde den aldrig Kronion!
Med det eggade svärd de ämna Telemachos dräpa, 700
Återvändande hem; men han for, att höra om fadren,
Till gudomliga Pylos, och till Lakedaimon, det stolta.
Talte; och der sig löste för henne båd knäna och hjertat,
Och hon af mållöshet var länge betagen; dess ögon
Fylldes med tårar då, och sig stockade klingande stämman. 705
Sent omsider med ord genmälte hon honom, och sade:
Härold, hvarföre reser min son? Han icke behöfde
På snabbfarande skepp uppstiga, som menskorna äro
Hästar i sjön, och fara de rymliga vattnen igenom:
Monne, att icke hans namn engång bland menskor må qvarbli? 710
Henne svarade sen förståndige Medon, och sade;
Icke jag vet, om en gud uppmanade, eller hans egen
Själ påyrkade färd till Pylos, att höra om fadrens
Återkomst till sitt hem, eller ock hvad öde han funnit.
Sedan detta han talt, till Odysseus boning han bortgick. 715
Strax hjertfrätande sorg kringvälfde sig henne, hon tordes
Mer ej sitta på stoln, då många i salarna voro;
Utan på trösklen utaf mångfejade kammarn hon nedsatt,
Ömkligt jemrande sig; men tärnorna qvidde kring henne
Alla, som voro i rummen tillstäds, båd unga och gamla. 720
Suckande högt, bland dem så talade Penelopeia:
Hören, väninnor, åt mig de Olympiske sorger ha gifvit,
Mer än åt andra, som blifvit med mig uppfödda och födda:
Först min tappra gemål, den lejonsinnta, jag miste,
Bland de Danaer prydd med allt slags hjeltebedrifter, 725
Tapper, hvars ära sig vida i Hellas spred och i Argos.
Nu stormvindarne ha bortryckt mig den älskade sonen,
Rykteslös ur salarna hän; jag ej hört om hans resa.
Grymma, och ni ej heller en hvar det lade på hjertat,
Att mig väcka ur sängen, ehuru det säkert J vissten, 730
När han begaf sig om bord på hålkade, svarta galejan.
Ty om jag vetat utaf, att han tänkte på sådan resa,
Sannerlig skulle han dröjt, fast aldrig för resan så ifrig,
Eller också mig hade han död i salarna lemnat.
Men en tjenare hit den åldrige Dolios kalle, 735
Slafven, hvilken åt mig, hit kommande, skänkte min fader,
Och mig vårdar ännu trädymniga parken; att snarligt
Detta allt för Laertes han, sittande, måtte förtälja,
Derest denne uti sitt sinne väfde en utväg,
Att, utgående klaga för folken, hvilka nu äflas, 740
Att utöda hans ätt, och derhos gudmaken Odysseus'.
Eurykleia derå genmälte, den älskade amman:
Älskade fru, mig döda med obarmhertiga kopparn,
Eller i salen behåll; ej skall jag dig saken fördölja.
Detta visste jag allt, och jag gaf allt hvad han befallte, 745
Bröd och ljufveligt vin, han af mig tog vigtiga eden,
Att ej säga dig förr, förrn tolfte dagen vor' kommen,
Eller du sjelf ock längtat att se, och hört att han bortrest,
Att du ej gråtande skulle förderfva ditt anlet', det fagra.
Nu begif dig i bad, rentvättade kläderna påtag, 750
Och när i högan loft du sedan med tärnorna stigit,
Bed till Athenaie, Zeus', aigisbärarens, dotter;
Hon från sjelfvaste döden jemväl visst honom skall rädda.
Plåga ej heller den gamle, som är nog plågad; jag tror ej,
Att Arkeisios' ätt af saliga gudar alldeles 755
Hatas; men än, tör hända, en man skall komma, som vårdar
Det högtakige hus, och i fjerran de bördiga fälten.
Talte; och lindrade sorgen, och tog från ögonen sorgen.
Hon begaf sig i bad, rentvättade kläderna påtog,
Och så i högan loft uppsteg hon med tärnorna sina, 760
Och kornmjölet lade i korg, och bad till Athene:
Hör mig, du eviga mö, Zeus', aigisbärarens, dotter,
Derest i salarna nånsin åt dig mångråde Odysseus
Antingen oxens lår, eller lammets, de feta, har uppbrännt,
Nu erinra dig det, och mig älskade sonen bevara, 765
Och drif friarne hän, högmodiga utöfver höfvan!
Talte; och klagade högt, men bönen hörde gudinnan.
Friarne stojade nu i de dunklande salarna hurtigt;
Bland högmodiga svennerna så sig yttrade mången:
Sannerlig bröllop åt oss mångfriade drottningen redan 770
Reder, och vet ej alls, att död tillställes för sonen,
Så man talte; de kände ej dock, hur saken förhöll sig.
Men Antinoos tog bland samtliga ordet, och sade:
Älsklige, akten er grannt för öfverdådiga uttryck,
Alla i allmänhet, att dem ingen der inne berättar! 775
Men nu välan, helt tyst uppstigande, låtom oss lykta
Saken, som ren oss alla jemväl i sinnet behagat!
Talte; och valde sig ut sen tjugu de raskaste bussar,
Och de hastade ned till snabba galejan och stranden;
Men de halade först galejan till djupet af hafvet, 780
Bragte så mast och segel om bord på svarta galejan,
Och inpassade årorna sen i läderne öglor,
Allt i behörigt skick; hvitglänsande seglen de spännde,
Vapen buro åt dem stormodige tjenare äfven,
Lade på öppen sjö sig för ankar, och stego om skeppsbord, 785
Togo sig qvällsvard der, och bidade Hesperos' ankomst.
Steg så i högan loft den förståndiga Penelopeia,
Låg der hungrig och törstig, förutan att äta och dricka,
Grubblande, om dess son, den ståtlige döden skull' undfly,
Eller han kufvad blefve af trottsiga friareskaran. 790
Likasom lejonet ses sig ängsla i männernas skara,
Fruktande, när de ränna det kring med svekiga kretsen:
Grubblande henne likså påkom den sötaste sömnen,
Och baklutad hon sof, och lemmarne löste sig alla.
Annat besinnade då klarögda gudinnan Athene, 795
Gjorde en bild, som var till gestalten lika en qvinna,
Liknande Iphtime, storsinnte Ikarios' dotter;
Hon Eumelos hade till man, som bodde i Pherai.
Henne hon sände åstad på besök till Odysseus' palatset,
Om hon Penelopeia, den suckande, sörjande, kunde 800
Hejda ifrån stormgråten, och från den tåriga sorgen.
In hon i kammaren gick bredevid dörrigelns dragremm,
Ställde sig ofvan dess hufvud, och talade orden, och sade:
Sofver du Penelopeia, bedröfvad i innersta hjerta?
Icke dig alls tillstädja de sorglöst lefvande gudar 805
Gråta, och ängsla dig så; ty ännu han vänder tillbaka,
Sonen din; allsicke är han för gudarna brottslig.
Henne svarade sen den förståndiga Penelopeia,
Der hon ljufligt och sött inslumrat i drömmarnas portar:
Hvi har du, syster min, hit ankommit? du aldrig tillförne 810
Lände, ty mycket långt härifrån din boning du eger.
Och mig bjuder du nu upphöra med jemren och smärtor
Många, som sätta mig an i sinnet och äfven i själen.
Först min tappra gemål, den lejonsinnta, jag miste,
Bland de Danaer prydd med allt slags hjeltebedrifter, 815
Tapper, hvars ära sig vida i Hellas spred och i Argos.
Nu min älskade son bortfor på de hålkade skeppen,
Barnslig, hvarken ännu väl kunnig i ord eller handling.
Derföre sörjer jag mera också för honom, än denna;
Honom darrar jag för, och rädes, att något han lider, 820
Anten i deras land, dit han far, eller också på hafvet;
Ty fiendtlige män, mångtalige, stämpla mot honom,
Önskande dräpa, förrän han kommit till fädernejorden.
Henne svarade då skuggbilden, och talte, och sade:
Fatta du mod, och frukta ej så förskräckligt i sinnet! 825
Följer med honom ju slik väglederska, hvilken ock andre
Dödlige önskade sig vid sidan; ty allt ju förmår hon,
Pallas Athenaie; hon ömkar sig öfver din jemmer;
Nu hon sände mig hit, att dig allt detta förmäla.
Henne derpå genmälte förståndiga Penelopeia: 830
Om gudinna du är, och gudinnas röst du förnummit,
Nu, så välan, förtälj mig också om beklagliga mannen,
Om han lefver ännu, och skådar himmelens dager,
Eller redan har dött, och bor i Aidiska borgen.
Henne svarade då skuggbilden, och talte och sade: 835
Icke jag vill från början till slut om honom berätta,
Lefver han, eller är död: slemt vore, att sladdra i vädret.
Talande så, hon invid dörrpostens rigel försvunnit
Hän bland vindarnes flägt; nu genast Ikarios' dotter
For ur sin sömn, och af glädje försmalt dess innersta hjerta, 840
Derför att klarlig dröm påkommit i djupaste natten.
Friarne gingo om bord, och på vattniga vägarna foro,
Stämplande hiskelig död åt Telemachos uti sitt sinne.
Finns nu stenig en ö midt ute i villande hafvet,
Mellan Ithakas kust, och mellan det klippiga Samos, 845
Asteris nämnd, ej stor; skeppshamnar äro vid henne
Tvehålls; liggande der i försåt de Achaier nu bidde.
Femte Sången.
Morgonrodnaden upp från sin bädd, vid sköna Tithonos,
Steg, för att dagens ljus åt gudar och menniskor bringa.
Gudarne satte sig ned då till råds, och i kretsen af dessa
Den högtdundrande Zeus, hvars kraft är den största bland allas.
Dem nu Athenaie erinrande, talte om många 5
Qval, som, hos nymfen, Odysseus led; och som smärtade henne:
Fader Zeus, och J öfrige, sälle, everdlige gudar.
Huld, välsinnad, och vänlig numer ej vare en ende
Skepterbärande kong, i sin själ han ej vete hvad rätt är,
Men städs vare han hård, och orättrådighet öfve! 10
Ty ej minnes ju någon numera den ädle Odysseus
Bland det folk, som han styrde, och var så huld som en fader.
Men han ligger på ön, uthärdande häftiga smärtor,
Uti salarna hos Kalypso, som honom med nödtvång
Håller, och han ej kan hemlända till fädernejorden; 15
Ty ej har han beårade skepp, ej heller kamrater,
Som ledsagade honom på hafvets ryggar, de breda.
Nu de jäkta jemväl att mörda hans älskade ättling,
Återvändande hem; han for, att höra om fadren,
Till gudomliga Pylos, och till Lakedaimon, det stolta. 20
Henne till svar genmälte den molnhopskockande gud, Zeus:
Dotter min, hvad för ett ord dig flydde ur tändernas stängsel!
Eller har du ej sjelf uppgjort just detta beslutet,
Att hemkommande, dessa skall vedergälla Odysseus?
Telemachos affärde du hem försigtig; du kan det —, 25
Att helbregda och väl han kommer till fädernejorden,
Och att friarne må på galejan vända tillbaka.
Sade; och Hermeias tilltalte, den älskade sonen:
Hermeias! — ty i annat också mig är du ett sändbud —,
Mitt oryggliga råd skönlockiga nymfen förkunna: 30
Hemkomst åt tålsinnta Odysseus, att hem han må lända,
Hvarken med gudar i följe, ej heller med dödliga menskor;
Utan på mångfäst flotte, enär bekymmer han lidit,
Skall han den tjugonde dagen till kokiga Scheria komma,
Till Phaiekernes land, som gudabefryndade äro. 35
Honom, liksom en gud, der skola de ära af hjertat,
Och på ett skepp affärda till älskade fädernejorden,
Gifvande koppar med, gull med, och kläder så rundligt,
Att ej nånsin i Troia så mycket kräktat Odysseus,
Om oskadad han kommit, och fått af bytet sin andel. 40
Ty så är det hans lott, att vännerna skåda, och lända
Till högtakiga huset, och hem till fädernejorden.
Talte; och lydde jemväl budbäraren Argosdräparn,
Bandt så derefter påstund vid föttren de kostliga, gyllne,
Himmelska skor, som honom båd utöfver hafvet, och äfven 45
Den omätliga jord hänburo, i kapp med en vindflägt.
Tog så den staf, med hvilken han söfver de dödliges ögon,
Hvilkas han vill, och återigen de somnade väcker.
Denna i händerna, flög den väldige Argosdräparn,
Steg på Pieria opp, och sig sänkte i hafvet ur ethern. 50
Svängde sig kring derefter på böljan, lik med en fiskmås,
Som i de stormiga vikar utaf fruktödsliga hafvet,
Jagande fiskar, stänker med skum tättfjädrade vingar:
På otaliga böljorna så framsväfvade Hermes;
Men då till ön omsider han lände, den fjerran belägna, 55
Steg han ur dunkelfärgade sjön, och trädde på fasta
Landet, och kom mellertid till rymliga grottan, der nymfen,
Den skönlockiga, bodde; och henne han råkte derinne.
Väldig en brasa på härden nu brann, och doften i fjerran
Af lättspjelkiga cedern kring ön förspriddes, och thyon, 60
Hvilka brunno; hon sjöng derinne med tjusande stämma,
Äflande vid väfstocken, och kastade gyllene spolen.
Vexte så ock en grönskande lund kring rymliga grottan,
Af svartpoppel, och al, och utaf väldoftigt cypressträd.
Derstäds hade sig byggt bredvingade fåglarne nästen, 65
Ugglor, och falkar med, och derhos bredtungiga kråkor,
Sjöinbyggare, hvilka ha vård om hafvets idrotter.
Der sig sträckte jemväl omkring ihåliga grottan
Rankan i friskaste fägring, och var fullsirad med drufvor.
Fyra källor i rad ock flöto med klaraste vatten, 70
Nära hvarandra, och vände sig sen båd hitåt och ditåt.
Gräsiga ängar omkring med selinonört och violer
Prunkade. Der jemväl odödlige, hade de ditländt,
Skådande, undran röjt, och i hjertat högligen fägnats.
Undrande stannade nu budbäraren, Argosdräparn. 75
Men såsnart i sin själ alltsamman han hade beundrat,
Trädde han genast in i den rymliga grottan, och honom,
Skådad, kände Kalypso igen, den höga gudinnan;
Ty okända ju ej för hvarann odödlige gudar
Äro, ehuru också de hafva sin boning i fjerran. 80
Men han derinne ej fann stormodige drotten Odysseus,
Utan på stranden satt han och gret, der äfven tillförne,
Slitande sönder sin själ med tårar, och suckar, och sorger,
Det fruktödsliga haf han betraktade, gjutande tårar.
Hermeias åtsporde Kalypso, den höga gudinnan, 85
Sedan hon bjudit plats på den blanka och strålande stolen:
Hvarföre, Hermeias, gullstafvige, är du mig kommen,
Vördnadsvärdig och kär? Tillförne du icke besökte.
Säg, hvad du tänker, ty mig fullborda mitt sinne befaller,
Om fullborda jag kan, och det är fullbordeligt äfven; 90
Men träd närmare hit, att jag dig framlägger en gästskänk.
Talade så, och derjemte ett bord framlyfte gudinnan,
Med Ambrosia fylldt, och mängde den rödaste nektar.
Men han drack nu, och åt, budbäraren, Argosdräparn.
Men då han spisat hade, och själn välplägat med maten, 95
Då först svarande henne med ord, han talte, och sade:
Spörjer du mig, som kom, gudinna, en gud? Men jag derför
Skall sannfärdligen allt dig säga, efter du bjuder.
Zeus befallte mig hit afresa, fast icke jag ville.
Skull' väl af eget skön man löpa så fasligt och gränslöst 100
Vatten igenom; ej menniskors stad finns nära, ej offer
Bringa åt gudarne de, ej korade festhekatomber.
Men mellertid det ej höfs, Zeus', aigisbärarens, vilja
Hvarken att kränka en annan gud, ej heller förinta,
Säges nu vara hos dig den jemmerfullaste mannen 105
Bland dem alla, som stridde omkring kong Priamos' fäste,
Nio år, och, då staden de ödt, på det tionde reste
Hemåt; men på sin färd de försyndade sig mot Athene,
Hvilken väckte mot dem oväder och väldiga vågor.
Då förgingos nu alle de öfrige modige bussar; 110
Honom vinden likväl utförande bragte, och vågen.
Honom befaller han nu affärda det fortaste hädan;
Ty hans öde ej vardt, att dö här, fjerran från vänner,
Utan ännu är hans lott, att vännerna skåda, och lända
Till högtakiga huset, och hem till fädernejorden. 115
Talte; nu ryste dervid Kalypso, den höga gudinnan,
Och hon svarade strax, och sade bevingade orden:
Grymme, o gudar, J ären, ock afundsame, förskräckligt,
Som missunnen gudinnorna det, att de sofva hos männer
Uppenbarligt, om någon sig valt kärälskelig sängvän. 120
Så, när Orion valde den rosenfingrade Eos,
J missunnaden henne, J sorglöst lefvande gudar,
Tills på Ortygias o gullthronade Artemis, jungfrun,
Grep med de ljufliga pilarna an, och dödade honom.
Så, när också skönlockig Demeter sig med Iason, 125
Vikande för sitt hjerta, i kärlek mängde och sambädd,
Uti en treplöjd linda; derom okunnig ej länge
Zeus var, hvilken med flammande blixt sköt honom, och dräpte.
Så missunnen J mig nu, gudar, en dödligs bekantskap,
Som jag frälste, enär skeppsköln han hade bestigit 130
Ensam, när med sin flammande blixt den snabba galejan
Zeus, omsvängande, klöf i midten af hafvet, det dunkla.
[Då förgingos nu alle de öfrige, modige bussar;
Honom vinden likväl hitförande bragte, och vågen.]
Honom hyllade jag, och vårdade, honom jag lofte 135
Att odödelig göra, och oföråldrad för evigt.
Men då det allsej höfs, Zeus', aigisbärarens, vilja
Hvarken att kränka en annan gud, ej heller förinta,
Drage han hän, om Zeus pådrifver honom och bjuder,
Till fruktödsliga hafvet; men jag afsänder ej honom, 140
Ty jag ej har beårade skepp, ej heller kamrater,
Som ledsagade honom på hafvets rygger, de breda.
Men jag bevågen likväl vill råda, och intet fördölja,
Att väl vårdad han må hemkomma till fädernejorden.
Henne talte då till budbäraren, Argosdräparn: 145
Så affärda nu honom, och sök Zeus' vrede att undgå,
Att han ej, ond på dig, må framdeles falla besvärlig.
Talte, och bort sig begaf den väldige Argosdräparn;
Men till Odysseus nu, stormodiga konungen, nymfen
Vandrade, sedan hon hade från Zeus förnummit ett budskap. 150
Honom på stranden hon fann, der han satt, och ögonen aldrig
Voro från tårar torra, och lefnadens glädje förtvinte,
Medan han längtade hem, ty ej nymfen behagade mera.
Väl han om nätterna dock än plägade sofva af nödtvång
Hos den viljande, sjelf ovillig, i håliga grottan; 155
Men om dagarna satt han uppå hafskusten och bergen;
Slitande sönder sin själ med tårar, och suckar, och sorger,
Och fruktödsliga hafvet betraktade, gjutande tårar.
Honom stående när tilltalte den höga gudinnan:
Olycksalige, mer mig ej har dig jemra, ej heller 160
Lifvet föröd, ty redan jag dig högst gerna vill släppa.
Men nu välan, långt virke dig skär, och foga med kopparn
Bred stockflotte, och bygg så uppå densamma ett fördäck,
Högt, att han före dig fram uppå dimmdunkliga hafvet.
Men jag bröd tillräckligt, och rödt vin, äfvensom vatten 165
Bringar om bord, som ifrån dig må all hunger förjaga;
Kläder klär jag dig på, och skickar bakefter en medvind,
Att helbregda och väl du komme till fädernejorden,
Om slikt gudarne vilja, som bo i rymliga himlen,
Hvilka bättre än jag uttänka en sak, och besluta. 170
Talte; nu ryste dervid mångpröfvade, ädle Odysseus,
Och han svarade strax, och sade bevingade orden:
Annat, gudinna, det är, som du ärnar men icke min bortfärd,
Du som bjuder mig resa på flotte utöfver hafvets
Svåra, förfärliga svalg, som icke de jemna galejor, 175
De snabbgående, mäta, ehur Zeus hugnar med medvind.
Jag ej vågar, emot din vilja, bestiga en flotte,
Om dig, gudinna, ej täcks med vigtiga eden besvärja,
Att du åt mig ej stämplar en ann förskräckelig ofärd.
Talte; och smålog då Kalypso, den höga gudinnan, 180
Smekte med handen honom, och talade ordet, och sade;
Sannerlig är du en skalk, och förstår dig på annat än narrprat;
Hurdana ord uttänkte du nu, och yttrade äfven!
Vete då jorden detta, och rymlige himmelen ofvan,
Och nedstörtande vattnet i Styx: en ed som den största 185
Är, och förskräckligast med för saliga gudarna sjelfva, —
Att jag mot dig ej stämplar en annan skadelig ofärd,
Utan jag vill det tänka och öfver lägga, som sjelf mig
Jag utgrundade då, när en likdan nöd på mig komme.
Ty mitt sinne det är rättvisligt, och hos mig ej heller 190
Finnes i bröstet ett hjerta af jern, miskundelig är jag.
Sedan detta hon talat, förut gick höga gudinnan
Skyndesamast, och han sen följde gudinnan i spåren,
Kom så till hålkade grottan gudinnan, och dödlige mannen;
Och han satte sig der på den stol, dän nyligen stigit 195
Hermeias; bredevid allt slags anrättningar nymfen
Ställde, att äta och dricka, som dödlige männer förtära.
Sjelf hon satte sig ned midtemot den ädle Odysseus,
Och Ambrosia tärnorna ställde för henne, och nektar.
Desse nu händerna räckte till redda och färdiga rätter. 200
Men när båda sig väl undfägnat med mat och med dricka,
Började orda bland dem Kalypso, den höga gudinnan:
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,
Således vill du nu hem till den älskade fädernejorden
Genast resa från mig? Farväl mellertid du då äfven! 205
Men om du visste ändock i din själ hvad smärtor dig ödet
Att uthärda beskärt, förrn fädernejorden du nalkas,
Skulle du, stannande qvar hos mig, förbli i min boning,
Till odödelig gjord, fast längtande äfven att skåda
Egen gemål, som städse du saknar dagarna alla. 210
Ty ej sämre än hon jag skryter förvisso mig vara,
Hvarken till kropp eller vext, emedan allsicke sig skickar,
Att de dödlige täfla med gudar, i kropp och i skepnad.
Svarande talade henne då till mångråde Odysseus:
Höga gudinna, ej vredgas på mig; sjelf äfven jag inser 215
Väl alltsamman, hur dig förståndiga Penelopeia
Ringare är i gestalt, och i vext, när henne man skådar;
Ty hon är dödlig, och du odödlig och oföråldrad.
Men mellertid jag vill, och hoppas, dagarna alla,
Lända till Ithaka än, samt hemkomstdagen beskåda. 220
Skulle mig någon af gudarna dränka på hafvet, det dunkla,
Står jag mitt kast, ty i bröstet jag har smärtbärande hjerta;
Faselig mycket jag ren uthärdat, och mycket jag lidit
Både i krig och på våg; må komma, hvad vidare kommer!
Ordade så; men sol gick ned, och skymningen påkom. 225
Och framkomne de två i det inre af hålkade grottan
Delade vänskaps fröjd, och stannade en hos den andra.
Men då sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
Genast uppå sig mantel och lifrock klädde Odysseus.
Nymfen klädde sig sjelf i en stor, hvitglänsande kappa, 230
Fin och förtjusande; sen kring lifvet hon slingade gördeln,
Vacker och gullutsirad, och doket lade på hufvut,
Samt om Odysseus' färd, stormodige kongens, bestyrde.
Först en väldig yxa hon gaf, för händerna lempad,
Kopparne, tvesids eggad, uti densamma ett kostligt 235
Skaft af olivträd satt, inpassadt väl i sitt öga.
Sedan äfven hon gaf välslipade bilan, och viste
Vägen till yttersta ön, der de resliga stammarna vexte,
Talln, den himmelshöga, invid svartpoppeln, och alen,
Länge vissna och torra, att lättare segla för honom. 240
Men såsnart som hon vist, hvar de resliga stammarna vexte,
Åter hem sig begaf Kalypso, den höga gudinnan.
Men han virke sig fällde, och snart var arbetet färdigt.
Tjugu stammar han högg, och yxade, till dem med kopparn,
Slätade noggrannt alla, och bilade efter ett snöre. 245
Nu med nafvare kom Kalypso, den höga gudinnan,
Och han borrade alla, och fogade tätt till hvarandra,
Sammanpassande så sin flotte med pluggar och krampor.
Liksom en man, välkunnig i byggnadskonsten, en botten
Plär urvälfva uppå lastdragare skutan, den breda, 250
Likaså bred nu gjorde också sin flotte Odysseus.
Ställande ribborna upp, med tvärträd tätt han sen dessa
Fäste, och slutligt spikade på sidplankorna, långa.
Gjorde en mast jemväl, och en råstång, passlig för honom.
Vidare gjorde han ock ett roder, att styra sin flotte, 255
Och omskansade den med mattor af flätade viden,
Värn mot vågen att bli, och rikligt skottade barlast.
Dukar emellertid Kalypso, den höga gudinnan,
Bragte till seglens görning, och han tillverkade dessa;
Brassar sedan, och linor och skot på flotten han fastbandt; 260
Och i gudomliga sjön med stängerna honom han utskjöt.
Var nu den fjerde dagen, och allt fullbordat han hade.
Och på den femte från ön affärdade honom Kalypso,
Efter att ha först tvättat, och doftande kläderna påklädt.
Bar så gudinnan åt honom om bord en säck med det dunkla 265
Vinet, och annan en stor med vatten, och dessutom vägkost
Uti en rensel, och lade dertill tillräckeligt sofvel,
Sände åt honom jemväl en kostlig och gynnande kultje.
Seglena glad utbredde för kultjen den ädle Odysseus;
Men konstmessigt gerad han styrde sin flotte med rodret, 270
Sittande; ögonlocken en blund för honom ej påföll,
Medan han gaf på Pleiaderna akt, och den sena Bootes,
Samt Björninnan, som folket också plär Vagnen benämna,
Som der välfver sig kring, och stundligt bespejar Orion,
Hon den enda, som aldrig ännu i Okeanos badat. 275
Henne nu honom befallte Kalypso, den höga gudinnan,
Medan han gjorde sin resa på sjön, städs hafva till venster.
Sjutton dagar han seglade fram, och gjorde sin sjöfärd,
Och på den adertonde sig riste de skuggiga bergen
Å Phaiekernes jord, der närmst till honom de voro; 280
Och som en sköld de syntes uti dimdunkliga hafvet.
Från Aithioperna lände nu jordomskakarn, och honom
Skådade fjerran ifrån de Solymers berg, ty han sågs der
Segla på sjön, och guden dessmer vardt vred i sitt hjerta;
Skakande hufvudet, så till eget sinne han talte: 285
Ve, ve! gudarne hafva nu annorledes beslutit
Om Odysseus, medan jag var hos de Aithiopeer.
Redan han nalkas Phaiekernes land, der ödet bestämde,
Att undkomma det yttersta mål af jemren, som stundar;
Men jag tror mig ännu nog drifva honom i ofärd. 290
Så han talte; och moln hopförde och skakade hafvet,
Med treudden i händerna tagen, och samtliga vindars
Stormar alla han jagade upp, och höljde med skyar
Jord och haf på en gång; från himmelen bredde sig natten:
Östan och Sunnan drabbade hop, och stormande Vestan, 295
Samt klar blåsande Nord, och vältrade väldiga vågen.
Och nu löste sig upp för Odysseus knäna och hjertat,
Ängslad talte han till stormodiga sinnet, och sade:
O mig, eländige, hvad skall af mig då ändtligen blifva?
Ty jag rädes, att allt sannfärdligen talte gudinnan, 300
Att jag skulle på sjön, förrn fädernejorden jag hunnit,
Tömma qvalens mått; allt detta varder ju uppfylldt.
Se, med hvad moln nu himmelen vidt kringkransar Kronion,
Huru han upprört sjön, och huru samtlige vädrens
Byar tränga uppå; mig djupa förderfvet är säkert! 305
Sälle de Danaer, tre-, fyrfaldigt, hvilka då dogo
Borta vid rymliga Troia, Atreiderna skänkande vänskap!
Så mig måtte beskärts att dö, och lykta min bane
Der den dagen, då mig de samtlige Troerne koppar
Lansar slungade på, och jag stred kring fallne Peleion! 310
Då jag begrafning fått, och Achaierne prisat min ära;
Men nu var mig beskärdt, att tagas af ömkelig ändlykt.
Talte; och honom slog den väldiga vågen från ofvan,
Rusande an förskräckligt, och svängde hans flotte i hvirfveln,
Och sjelf fjerran han damp från flotten derjemte, och rodret 315
Slungade bort ur händren, och masten för honom itubröt
Den påkommande hiskliga storm af blandade vindar;
Seglet fjerran i sjön, och derhos råstången nu neddamp;
Sjelf han en lång stund hölls neddykad, och icke förmådde
Snarligen streta sig upp ur svallet af väldiga vågen, 320
Ty så kläderne tyngde, som gett den höga Kalypso.
Ändtligen dykte han upp, och ur munnen spydde det bittra
Vattnet, som rikligen droppade ned från hufvut för honom.
Men han ej glömde likväl sin flotte, ehuru beängslad,
Utan gjorde i vattnet ett språng, och fattade honom, 325
Och sig satte derpå, undvikande döden omsider.
Honom hit nu och dit svallvågen, den väldige, förde.
Likasom då, när den höstliga nordanvinden kring fälten
Tistelfjunena för, och de hålla sig tätt vid hvarandra;
Honom hit nu och dit ock vindarne förde på hafvet. 330
Stundom Sunnanvinden åt Nordan kastade drotten,
Stundom att honom förfölja åt Vestan lemnade Östan.
Kadmos' dotter det såg, den skönfotknöliga Ino,
Leukothea, som var tillförne en ljudelig dödlig,
Men i böljornas djup gudomelig ära nu åtnjöt: 335
Hade så miskund med Odysseus, den irrande, qvalde,
Och som en årta hon dykade upp ur hafvet, och uppflög,
Och sig satte uppå mångfästade flotten, och talte?
Olycksalige, hvi är på dig jordskakarn Poseidon
Så förskräckligen vredgad, att han mång faror bereder? 340
Icke förgör han dig dock, änskönt han särdeles äflas.
Utan gör du såhär, — tafatt du ej synes mig vara:
Kläd af kläderna dina, och flotten åt vädren att föras
Lemna, och simma med händren, och sök upphinna de kuster,
Der Phaiekerne bo, der dig är ödet att räddas. 345
Här ovanskliga bindelen tag, och knyt den inunder
Bröstet; då finns ej fruktan att plågas, ej heller att drunkna.
Men såsnart som du ock östranden med händerna vidrört,
Lös den ifrån dig igen, och slunga i hafvet, det dunkla,
Fjerran ifrån östranden, och sjelf vänd anletet bortåt! 350
Så nu gudinnan talte; och gaf hårbindeln åt honom,
Och sjelf återigen neddykte i svallande hafvet,
Lik med en årta, och henne den dunkla vågen betäckte.
Men der grubblande nu mångpröfvade, ädle Odysseus,
Ängslad talade till stormodiga sinnet, och sade; 355
Ve mig, måtte ej någon ibland odödliga stämpla
Annat svek, då nu hon mig flotten att lemna befaller!
Men jag för ingen del hörsammar; ty fjerran med ögat
Ren jag skådat det land, der hon sade sig finna en fristad.
Dock vill jag göra såhär, som syns mig vara det bästa: 360
Medan i kramporna än mig bjelkarna sitta tillsamman,
Härstäds må jag förbli, och smärtorna tåligt fördraga;
Men såsnart som flotten för mig störtvågen förskingrat,
Simma jag skall; ty ej finnes till hands en säkrare utväg.
Medan detta han välfde uti sin själ och sitt hjerta, 365
Vräkte på honom en hiskelig våg jordskakarn Poseidon,
Gruflig, och olycksfull, brådstörtig, och kastade honom.
Liksom en stormande vind kringskingrar af torrkade agnar
Högen, och somliga hit försprider och somliga ditåt;
Så förspridde han ock de väldiga bjelkar; men hjelten 370
Fattade tag i en stamm, framdrifvande den som en ridhäst.
Kläderna af sig han klädde, som gett den höga Kalypso,
Och på stunden bindelen knöt sig bröstet inunder
Och sig störte i sjön brådstupa, och händerna bredde,
Äflande simma; det varsnade ock jordskakaren genast, 375
Och han rörde på hufvut, och så tilltalte sitt sinne:
Efter många strapaser du der kringirre på hafvet,
Tills du mänga dig får med zeusuppfostrade menskor;
Men jag ändock ej tror, att du någonsin prisar din ofärd!
Guden talte, och slog skönhåriga hästarnes anspann, 380
Och så till Aigai kom, der hans herrliga boningar äro.
Men nu Athenaie, Zeus' dotter, begrundade annat:
Sannerlig fjettrade hon de öfriga vindarnes vägar,
Och upphöra dem bjöd, och samtligen vandra till hvila;
Häftig Nordan hon väcktes, och krossade vägen för honom, 385
Tills han mänga sig finge med roningkära Phaieker,
Den zeusborne Odysseus, och död undvikit och Kerer.
Nätterna två, och dagarna två på den svällande vågen
Drefs han, och mången gång hans hjerta anade ofärd.
Men då nu tredje dag skönflätiga Eos beredde, 390
Äfven då upphörde jemväl blåsvädret, och stormlös
Stiltje nu vardt, men han helt nära varsnade landet,
Blickande för sig skarpt, upplyftad af väldiga vågen.
Likasom önskvärdt syns för sönerna älskade fadrens
Lif, som i sjukdom ligger, och qväljs af häftiga plågor 395
Tynande länge, och honom har ansatt skräcklig en gudom,
Men önskvärdigt ha honom från ofärd gudarne räddat:
Så önskvärdigt sig visade land och skog för Odysseus,
Hvilken nu samm enträgen, att träda med föttren på stranden,
Men då så långt han var, som man hörer en ropandes stämma, 400
Då ock hörde han gnyet emot hafsklipporna redan.
Och den väldiga böljan hon röt torrlandet till möte,
Med förskräckelig bränning, och allt insveptes i hafsskum,
Ty der fanns ej en hamn, för skeppen värn, eller skyddsort,
Men utskjutande hällar der funnos, och klippor ock bankar. 405
Och då löste sig upp för Odysseus knäna, och hjertat,
Ängslad talte han till stormodiga sinnet och sade:
Ve mig, efter nu land oväntadt mig unnade skåda
Zeus, och jag svalget ren har genomsimmande lemnat,
Syns mig emellertid ur grumlade hafvet ej utgång. 410
Utom spetsiga banker jag har, och böljan omkring mig
Döner, den plaskande, brandt sig reser i höjden en klippa,
Hafvet ett bråddjup är, och med fötterna båda jag icke
Gitter på bottnen hålla mig fast, och räddas ur ofärd;
Ty, om jag frestar att gå, kanhända mot klippiga kusten 415
Rycker mig väldiga vågen, och går ansträngningen fruktlös.
Men om jag simmar ännu allt vidare, dit der jag funne
Nedåtsluttande stränder kanske, och hamnar i hafvet,
Räds jag, att mig då återigen bortröfvande stormen,
Fjerran ut på den fiskiga sjön, tungt suckande, förer, 420
Eller en gud mot mig påhetsar ur hafvet den stora
Hajen, ty sådana många hon när, dånrik Amphitrite.
Vet ju, att uppbraggt är mot mig dånrik Poseidaon.
Medan detta han välfde uti sin själ och sitt hjerta,
Honom väldig en våg bortförde till klippiga stranden. 425
Der nu hans hud afslitits och ben derjemte förkrossats,
Hade ej laggt i hans själ klarögda gudinnan Athene,
Att han med händerna två, anrusande, fattade klippan,
Och sig suckande höll, tills väldiga vågen förbigått.
Så nu han undvek den; men vid återstudsningen honom 430
Slog anrusande vågen, och långt bortstötte i hafvet.
Liksom uppå en polyp, enär han drages ur gömslet,
Vid sugrörena hålla sig fast småstenarna talrikt;
Så af klippan också från kraftiga händerna honom
Huden i stycken slets, och han höljdes af väldiga vågen. 435
Och der skulle nu dött olycklig Odysseus i förtid.
Hade åt honom besinning ej gett klarögda Athene.
Dykande opp ur böljan, der hon framsprutar mot stranden,
Simmade han förbi, anblickande landet, om möjligt
Nedåtsluttande stränder han funne, och hamnar i hafvet. 440
Men då han simmande kom till den skönframrinnande flodens
Mynning, tyckte han der just vara den yppersta platsen,
Fri för klippor och skär, och undan vinden en tillflygt;
Kände, hur floden böljade fram, och bad i sitt sinne:
Hör mig, o konung, eho du än är; dig nalkas jag, mångbedd, 445
Flyende bort ur sjön, Poseidaons hotelser undan
Af odödliga gudarna ock plär vinna försköning
Hvarje irrande man, som nalkas, likasom jag nu
Nalkas din bädd, ditt knä, sen många strapaser jag utstått.
Ja, miskunda dig, kong; bönfallande vet jag mig vara! 450
Sade; och strax han dämmde sin fart, och hejdade vågen,
Gjorde stiltje framför, och räddade drotten till flodens
Mynning; Odysseus' knän af matthet dignade båda,
Äfvensom kraftiga händren; hans mod var kufvadt af vattnet.
Hela hans hud var svullen, och hafvet frusade ymnigt 455
Ur hans näsa och mun; men han andlös vorden och ljudlös
Låg vanmäktig; på honom var kommen en faselig trötthet.
Men då han andades åter, och lif sig samlat till hjertat,
Då ifrån sig också gudinnans bindel han löste,
Och den kastade hän i den hafåtrinnande floden. 460
Väldiga vågen den bar med strömmen tillbaka, och Ino
Tog den i händerna strax, men nu, aflägsnad ur floden,
Den fruktgifvande jord han kysste, och hvilte i vassen;
Ängslig talte han till stormodiga sinnet, och sade:
O, hur jag lider! af mig hvad skall dock ändtligen blifva? 465
Om jag i floden här tillbringar den ängsliga natten,
Räds jag, att skadliga frosten i mängd och alstriga daggen
Kufva min själ, som af matthet ren är nära att digna;
Blåser derjemte på morgonen ock ur floden en kall pust.
Men om jag stege dit upp på kullen i skuggiga dungen, 470
Och i de buskiga snar insomnade, om mig förskonte
Trötthet och frossa, och mig påkomme den ljufliga sömnen,
Rädes jag för vilddjuren ett rof och byte att varda.
Honom, begrundande så, mellertid mer gagneligt syntes
Att sig i skogen bege, som han fann helt nära till vattnet, 475
Uppå en kringsedd plats; och han smög två buskar inunder,
Vexta tillsamman, en vild oliv, och den andra en fruktbar.
Dessa igenom ej nånsin de fuktige vindarne blåste,
Icke den brännande soln med strålarna träffade dessa,
Regnet trängde ej fram; så tätt oliverne vuxit 480
Vexelvis vid hvarandra, och dem nu smög sig Odysseus
Under, och strax sig redde med egna händer en rymlig
Bädd; ty af löf der fanns tillräckeligt ymniga hopar,
Hvad till läger behöfts åt tvenne män eller trenne,
Under den vintriga tid, om aldrig så bister han vore. 485
Skådande dem, vardt glad mångpröfvade, ädle Odysseus,
Och sig i midten lade, och pågjöt hopar af löfven.
Likasom då man gömmer en brand i den dunkliga askan,
Fjermast på fältet, enär ej grannar finnas i nejden;
Räddande eldens frö, att han annorstädes ej tändes: 490
Så sig Odysseus gömde i löfven, och honom Athene
Sömn på ögonen gjöt, att göra, det fortaste, ände
Uppå dess plågsama tröttnad, och ögonlocken betäckte.
Sjette Sången.
Sålunda sof han nu der, mångpröfvade, ädle Odysseus,
Utaf trötthet betagen och sömn; men gudinnan Athene
Hän till Phaiekiska männernes folk begaf sig och förste,
Hvilka tillförene bodde uti Hypereia, det vida,
Nära Kyklopiska män, högmodiga utöfver höfvan, 5
Som dem plundrade stundligt, och voro större i krafter.
Flyttande, förde dem an gudsköne Nausithoos dädan,
Fjerran ifrån påhittiga män, och till Scheria bragte,
Och kring staden en mur uppreste och boningar byggde,
Gjorde åt gudarna tempel jemväl, och åkrarna delte. 10
Men han, af Keren kufvad, då ren bortgått till Aïdes;
Nu var Alkinoos kong, som lärt sig af gudarna vishet.
Och till hans boning gick klarögda gudinnan Athene,
Redande hemkomst åt stormodige drotten Odysseus.
Gick så uti mångpyntade kammaren, hvarest en jungfru 15
Låg i sin bädd, odödliga lik till vext och till skepnad,
Nausikaa, stormodige drotten Alkinoos dotter;
Och bredevid två tärnor, som fått af Chariterna fägring,
Hvar vid sin post; tillslutna de blänkande dörrarne voro.
Men nu till jungfruns bädd hon hastade, liksom en vindflägt, 20
Stod vid dess hufvudgärd, samt talade ordet, och sade,
Liknande dottren utaf den skeppsnamnkunnige Dymas,
Som, jemnårig med henne, jemväl var älskad af hjertat;
Hennes skepelse tog klarögda Athene, och talte: