Men då hon kommen var till gemaket den ädla bland qvinnor,
Och uppstigit uppå ektrösklen, som mästaren fordom
Konstförfaret polerat, och gjort allt efter ett vattpass,
In dörrposterna fogat, och blänkande dörrarna insatt:
Se, då löste hon ock skyndsamligen remmen från ringen,
Stack sen nyckeln deri, och sköt dörreglarna undan,
Tittande för sig gerad; och de dönade, likasom tjuren,
Betande på grästalln; så dönade dörrarna granna,
Låsta af nyckeln, och strax vidöppnades äfven för henne 50
Nu uppsteg hon uppå hög stötta, der kistorna voro
Ställde, och inne 1 dessa de doftiga kläderna låge.
Dän hon sträckte sig upp, nedtagande bågen från spiken,
Med foderalet sitt, som blankt omhöljde densamma.
Sittande ned sig der, och ställande bågen på knäna, 55
Ur foderalet hon tog den, och gret, och snyftade högljuddt;
Och då hon fått lystmätet utaf mångtåriga sorgen,
Hon sig i salen begaf till trotsige friarnes skara,
Bärande sjelf i sin hand spännfogliga bågen, och kogret,
Skottförvararn, hvari mång suckige pilar befunnos. 60
Jemte henne en korg ock tärnorna buro, i hvilken
Mycket koppar och jern förvarades, konungens kamppris.
När hon till friarne sen ankommit, den ädla bland qvinnor,
Stod hon invid dörrposten uti välbyggda palatset,
Sänkande för sitt anlete ned den glänsande slöjan. 65
Men vid hvardera sidan der stod en beskedelig tärna.
Strax bland friarne hon begynte att tala, och sade:
Hören mig, trotsige friare J, som detta palatset
Oaflåteligt städs hemsökande, äten och dricken,
Medan min make är borta så lång tid; J, som en annan 70
Förevändning för slikt ej finna förmått, men allenast,
Att er lyster mig äkta, och göra åt eder till maka; —
Derfor, J friare, nu en täflingsstrid jag förordnar;
Ty jag vill lemna åt er min Odysseus' väldiga båge.
Ho med händerna lättast förmår uppspänna hans armbost, 75
Samt yxögonen tolf igenomskjuta med pilen,
Honom följer jag hän, och lemnar min brudliga boning,
Denna så skön som hon är, och öfverfull af besittning,
Hvilken jag framdeles minns, som jag tror, ja, äfven i drömmen.
Så hon sade; och bjöd svinherden, den ädle Eumaios 80
Att armbostet åt friarne ge, och jernet, det isgrå.
Gråtande tog Eumaios det mot, och åt männerna räckte,
Gret så jemväl koherden, enär han varsnade bågen.
Men Antinoos trätte, och talade ordet, och sade:
Fjolige karlar ifrån bondlandet, som lefven för dagen, 85
Uslingar, ack, hvarför utgjuten J tåren, och väcken
Sinnet i drottningens barm, för hvilken ju sådant förutan
Hjertat af qvalen förtärs, emedan hon mistat sin make?
Utan förplägen er J, tyst sittande, eller ur salen
Gån för att gråta, likväl qvarlemnande bågen härinne, 90
Friarne vidtutseende kamp; ty ej jag förmodar,
Att välglattade bågen af dem uppspännes med lätthet.
Ty bland samtliga dessa en sådan kämpe befinnes,
Som vår Odysseus var; sjelf har jag honom ju skådat,
Och jag minnes det väl; omyndigt barn jag var ännu. 95
Så han sade; men dock i hans barm visst hoppades sinnet
Bågen spänna, och skjuta med piln yxögonen genom,
Han var bestämd mellertid, att först få smaka den pilen
Sjelf ur händren utaf vankfri Odyseus, som han skymfat,
Då han i salen satt, och mante kamraterna alla. 100
Ordade ock bland dem Telemachos' heliga mankraft:
Ack, visat gjorde mig Zeus högst oförståndig, Kronion!
Säger ju hulda min moder, som är omhugsam i allo,
Att hon vill äkta en annan, och denna vår boning förlåta;
Men jag skrattar deråt, och i dårliga sinnet mig gläder. 105
Derfor, J friare, upp, emedan er sattes ett kamppris,
Sådan qvinna, som nu ej finns i Achaiiska landet,
Hvarken i heliga Pylos, och Argos, ej heller Mykene,
Icke på Ithaka ens, ej heller det dunklare fastland!
Sjelfve J veten det ju; hvi skulle jag roa min moder? 110
Derföre ej undskyllen er mer, uppskjuten ej heller
Längre att bågen spänna, på det vi alle må skåda.
Ja, jag ville väl sjelf anställa med bågen försöket;
Kan jag den spänna, och skjuta med piln yxögonen genom,
Mig då till grämelse, skall ej vördade modren palatset 115
Lemna, och äkta en annan, och jag qvarstannar här ensam,
Jag, som är karl alltren, att min fars pris vinna med äran.
Sade; och kastade af från skuldrorna purpurne manteln,
Springande upp, samt lade från axeln det eggiga svärdet.
Yxarna ställde han först, en skåra för alla gemensam 120
Ristande der, tillräckeligt lång, rak efter ett snöre,
Trampande marken omkring, och de hånade alla, som sågo,
Huru dem skickligt han ställde; ty förr ej sådant han skådat.
Sen mot tröskeln han stödde sin fot, och på bågen försökte.
Nu tre gånger han drog, ilfänande honom att spänna, 125
Men tre gånger i styrka han brast, fast han hoppades kunna
Spänna dess strängt och skjuta med piln yxögonen genom;
Och nu hade han spännt den, med kraft än dragande fjerde
Gången, men då gaf vink Odyseus, och hejdade honom.
Talte så åter bland dem Telemachos' helige mankraft: 130
Ack, jag framdeles ock skall svag förblifva och kraftlös,
Eller är jag för ung ännu, och med händren ej gitter
Vedergälla den man, som först tillfogat mig orätt.
Derför välan nu, J andre, som mig i styrka besegren,
Gören med bågen och låtom oss striden besluta! 135
Ordande så, han lade ifrån sig bågen på marken,
Lutande mot välbonade, limmade flyglarna honom;
Snabba pilen också han lade vid kostliga ringen,
Och sjelf satte sig åter i stoln, dän äfven han stigit.
Bland dem ordade nu Antinoos, son af Eupeithes: 140
Upp, hvarendaste man i sin ordning från venster åt höger,
Börjande från den plats, dän ock mundskänken begynner!
Så Antinoos nu, och dem alla behagade talet.
Men först reste sig upp Leiodes, en ättling af Oinops,
Som dem en offersiare var, och vid prydliga bålen 145
Städs satt längst i en vrå; nidbragderne honom allena
Voro förhatlige, han mot friarne alla var uppbragt.
Han då fattade först i bågen och pilen, den snabba,
Sen mot trösklen han stödde sin fot, och på bågen försökte;
Dock den spännde han ej; ty förut snart tröttnade händren, 150
De obrukade, fina; och han bland friarne talte:
Nej, J vänner, jag spänner den ej! Nu tage en annan;
Ty den bågen, minsann skall ädlingar många beröfva
Moder och lifvet jemväl; långt bättre är äfven dessutom
Dö, än lefvande gäckas i det, för hvars skull vi städse 155
Uppehålla oss här, afbidande dagarna alla.
Nu ock hoppas väl mången uti sitt sinne, och äflas,
Att få Penelopeia, Odysseus' älskade maka.
Men då han bågen försökt, då han sett hur sakerna äro,
Någon annan ibland skönslöjade qvinnorna sedan 160
Söke han med brudskänker att få; och Penelopeia äkte
Sedan den, som är henne bestämd, samt gifver det mesta.
Ordade så Leiodes; och bågen han lade ifrån sig,
Lutande mot välbonade, limmade flyglarna honom;
Snabba pilen också han lade vid kostliga ringen, 165
Och sjelf satte sig åter i stoln, dän äfven han stigit.
Men Antinoos trätte, och talade ordet, och sade;
O Leiodes, hvad ord utflög dig ur tändernas stängsel,
Vedervärdigt och hårdt? Jag harmas, att sådant förnimma,
Att den bågen der står skall ädlingar många beröfva 170
Modet och lifvet jemväl, emedan ej du kan den spänna,
Ty dig födde ju alldeles ej din vördade moder,
Hvarken att pilskytt bli, ej heller att spänna en bågsträng.
Men de öfrige friarne dock snart skola den spänna.
Så han talte; och bjöd Melenthios, getternas herde: 175
Eld påstunden, välan, gör upp i salen, Melantheus,
Ställ stor stol bredevld, och på stolen kasta ett fårskinn,
Och bär bit stor skifva af talg, som finnes derinne!
Att vi unge må värma, och sen påsmörja med fettet,
Frestande hvad vi med bågen förmå, samt täflingen lykta. 180
Sagd; osläckelig eld upptände Melanthios genast,
Och framställde en stol bredevid, och på honom ett fårskinn,
Bärande ock stor skifva af talg, som förvartes derinne.
Svennerne värmde, och gjorde försök, men gittade icke
Spinna, ty underlägsne i kraft rätt mycket de voro. 185
Antinoos dock tvekade än, och Eurymachos, gudskön,
Bäste i friarnes hop, och i kraft de aldraförnämste.
Men nu vandrade ut två männer ur huset tillika;
Svinens och oxarnas herde det var hos ädle Odysseus; —
Efter dessa ur huset också gick ädle Odysseus. 190
Men då nu utom dörrn alltredan de voro, och gården,
Så han talte dem till med håningljufliga orden:
Svinaherde, och du, oxherde, ett ord må jag säga,
Eller dölja också? Men sinnet mig tala befaller:
Hurdane voren J väl Odysseus till hjelp, om han komme 195
Hit helt plötsligen nu, och en gud sjelf bringade honom?
Skulle J friarne då bistå, eller också Odysseus?
Sägen, såsom er nu ert hjerta befaller, och sinne!
Honom återigen oxväktaren svarte, ock sade:
Fader Zeus, o måtte du dock fullborda min önskan, 200
Måtte en gud ledsaga, och hem må komma den mannen!
Då, hvad händer jag har, och hvad kraft, du skulle förnimma.
Så desslikes Eumaios också bad gudarna alla,
Att mångvis Odyseus hemkomme till fädernehuset.
Men såsnart han hos dessa förnamm ett redeligt sinne, 205
Återigen han talte dem till med orden, och sade:
Här bland eder jag står, som mång olyckor bekämpat,
Länd på tjugonde året hit hem till fädernelandet,
Och jag det vet, att jag kom tacknemmelig endast för eder
Bland de tjenares tal, men eljes ej hörde jag någon 210
Önska, att åter en gång hemlända jag skulle tillbaka.
Som inträffa det skall, jag åt er vill sanningen säga:
Om mig unnar en gud, att trotsiga friarne tukta,
Hustru jag skaffar er båda, och rika besittningar skänker,
Jemte ett välbyggdt hus bredevid mitt eget, och framdels 215
Skolen J vara åt mig Telemachos' vänner ock bröder.
Men jag vill visa er ock dessutom ett tydeligt tecken,
Att ni må känna mig väl, och öfvertygas i själen,
Ärr af det sår tillförne mig gaf vildsvinet med tanden,
När till Parnesos jag gick, åtföljd af Autolykos' söner, 220
Ordande så, strök slarfvan han bort från väldiga såret.
När de nu skådat derpå, och väl alltsamman igenkännt,
Greto de, kastande händren omkring den vise Odysseus,
Och välkomnande kysste dervid hans hufvud och skuldror.
Sammaleds Odyseus och kysste båd' hufvud och händer. 225
Och för de qvidande hade väl ned gått ljuset af solen,
Om ej Odysseus sjelf dem hållit tillbaka, och ordat:
Hören då upp med jemmer och gråt, att ej någon det skådar,
Kommen ur salen, och sedan derinne berättar det äfven.
Utan efter hvaran inträden, ej alle tillika; 230
Först går jag; J följen dernäst; ock vare vårt aftal:
Ty så många de äro, de trotsige friarne, ingen
Skall tillstädja, att bågen åt mig eller kogret man gifver;
Men du, ädle Eumaios, likväl tag bågen, ock för den
Genom gemaket, och lägg i min hand, och qvinnorna tillsäg, 235
Ätt de låsa i saln tättfogade dörrarna alla.
Men om någon derinnne ett sorl eller suckan förnimmer
Af de männer som fallit i snarorna våra, hon gånge
Ej ur rummet, men tyst qvarstanne hon der vid sitt arbet'.
Dig, min ädle Philoitios, jag gårdsportarna lemnar, 240
Att tillsluta med riglen, och snart med remmen igensno.
Ordande så, ingick han i boningsbeqväma palatset,
Och sig satte derefter i stoln, dän äfven han stigit.
Kommo så in jemväl Odyseus' två tjenare sedan.
Och Eurymachos vände som bäst i händerna bågen, 245
Värmande här och der framför eldslågan; ej så ens
Kunde han spänna den dock; högt suckade ädlinga hjertat:
Och ovillig han yttrade sen, och talte, och sade:
Ack, hvad bekymmer jag har för min egen skull och för allas!
Icke för bröllopet dock, skönt ledsen, så mycket jag sörjer; 250
Finnas ju nog Achaiinor ändå på sjelfvaste kringhafs
Ithaka än, och i öfriga städerna andra dessutom;
Men om underlägsne i kraft så mycket vi äro
Gudalik Odyseus, så att ej uppspänna vi gitte
Bågen, hos efterkommande ock det är nesa att höra. 255
Honom talade till Antinoos, son af Eupeithes:
O Eurymachos, så det ej sker; sjelf saken du känner.
Gudens heliga fest idag här firas i hela
Landet; och ho vill då väl spänna en båge? men läggen
Stilla den bort; dock kunne vi yxarna samtliga låta 260
Stå som de stå; ty, jag tror, till Laertiaden Odysseus'
Salar, att dem borttaga, ej någon menniska kommer.
Men nu, välan, mundskänken med bägrarna bjude åt alla,
Att vi må, offrande, lägga den krokiga bågen ifrån oss!
Och getherden Melanthios, bjuden att sedan imorgon 265
Getter oss bringa, som äro i samtliga hjordarna ypperst,
Att vi må lårena ta bågkunnig Apollo till offer,
Och sen bågen försöka, och täflingsstriden besluta.
Så Antinoos sade; och dem var talet behagligt.
Och herolderna sen tvättvatten dem hällde på händren, 270
Gossar derjemte också vinbålarna rikligen fyllde,
Delte åt alla, och gingo till hvar med bägrar behörigt.
När de nu offergjutit, och druckit så mycket dem lyste,
Strax, anstemplande svek, mångråde Odysseus begynte:
Hören mig, friare alle till vår storståtliga drottning, 275
Att jag må säga er det, som hjertat i bröstet befaller.
Men Eurymachos mest jag bland er, och Antinoos, gudskön,
Beder, emedan jemväl tillbörligen detta han talte:
Nu att lemna bågen derhän, och åt gudar förtro sig.
Guden imorgon skall ge framgång åt den han behagar. 280
Lemnen nu derför åt mig välglattade bågen, att äfven
Jag må händer och kraft bland er försöka, om samma
Styrka är qvar, som fanns i de smidiga lemmarna fordom,
Eller om henne för mig kringvankandet ödde och vårdbrist.
Så han sade; och desse förskräckligen harmades alle, 285
Fruktande, att han skull' spänna kanske välglattade bågen.
Men Antinoos trätte, och talade ordet, och sade:
Usle bland fremlingar du, ej ringaste vett i dig finnes!
Är du ej nöjd dermed, att med oss, storståtliga, ostörd
Gästa? Och tar du ej del i vårt mål, och hör du ej äfven 290
Våra ord och vårt prat, som dock ej nånsin en annan
Fremmande man eller tiggare alls tillstädjes att höra?
Men det håningljufliga vin dig dårar, som andra
Skadar, eho omåttligt det tar, och ej dricker ordentligt.
Vinet också Kentauren, den bålde Eurytios, fordom 295
Dårade i Peirithoos' sal, stormodige drottens,
Hos de Lapither; enär han med vin sitt sinne bedårat,
I Peirithoos' hus ursinnig han öfvade nidverk.
Hjeltarne grepos af harm, och rusande släpte de honom
Genom farstun, och skuro med obarmhertige kopparn 300
Näsan och öronen af; men han i sitt sinne bedårad,
Vandrade, släpande kring i vanskliga hjertat sin ofärd;
Dän utvecklades sen Kentaurers strid och Lapithers,
Men först drabbade dock vinrusige mannen hans ofärd.
Så stor skada åt dig bebådar jag ock, om du bågen 305
Spänna försöker; ty ej välfägnad du sedan skall finna
Uti hela vårt land; och dig strax på svarta galejan
Till kong Echetos hän, som är alla menniskors bödel,
Skole vi sända, och dädan ej kommer du; derför beskedligt
Drick du, och ej inlåt dig | strid med männerne, unga! 310
Honom talte då till förståndiga Penelopeia:
O Antinoos, icke är bra, eller rätt, att du kränker
Så Telemachos' gäst, som kommit till detta palatset.
Räds du, om fremlingen gitter Odysseus' väldiga båge
Spinna, förlitande sig på händren och krafterna sina, 315
Att han bringar mig hem, och mig utkorar till maka?
Nej, slik önskan ej sjelf engång han hyste i hjertat;
Och ej någon af er må derföre ängslad i själen,
Härstäds gästa; förty omöjligen skickar sig sådant.
Henne Eurymachos, Polybos' son, genmälte, och sade: 320
Dotter af Ikarios, förståndiga Penelopeia,
Ej vi befare, att denne dig äktar, och ej det sig skickar,
Utan vi blygas för männernas prat och för qvinnornas äfven,
Att ej en skalk bland Achaierna så må framdeles säga:
Visst långt ringare män till den väldige konungens maka 325
Fria, då alldeles ej välglattade bågen de spännde,
Utan en annan man, kringstrykande tiggare, anländ,
Bågen spände helt lätt, och sköt yxögonen genom.
Så skall han säga; och det oss samtliga lände till smälek.
Honom svarte igen förståndiga Penelopeia: 330
O Eurymachos, ej godryktige pläga i landet
Vara de män, som på skändeligt sätt uppfräta den ädles
Hus; hvi samken J eder uppå så nesliga bragder?
Fremlingen här mellertid är nog välfyllig och högvext,
Ock till ståtelig man han berömmer sig vara en ättling. 335
Thy välglattade bågen nu gen, att vi alle må skåda!
Så förkunnar jag eder, och det fullbordas isanning:
Spänner han bågen, och ger utmärkelsen honom Apollon,
Granna kläder på honom jag klär, båd' mantel och lifrock;
Ger så ett eggigt spjut, skyddsvärn mot hundar och männer, 340
Jemte ett tvebetts svärd; ger skor också på hans fötter,
Samt affärdar, ehvart hans hjerta och sinne må lysta.
Henne Telemachos den förståndige, svarte, och sade:
Moder, ej någon finns bland Achaierna mera befogad,
Än jag, bågen att ge eller vägra åt den, mig behagar, 345
Icke bland dem, som uppå det klippiga Ithaka herrska,
Icke på öarna heller invid hästnärande Elis.
Ingen dessa mig kan ovillig tvinga, om äfven
För everdelig tid åt fremlingen bågen jag skänker.
Utan gå på ditt rum, och bestyr om ärender dina, 350
Väfstoln äfvensom sländan, och tjenarinnorna mana,
Att till arbete gå; om bågen må männerne vårda
Samtlige; mest dock jag. Ty min är makten i huset.
Hon, förvånad dervid, på sin kammare åter begaf sig,
Ty sin sons förståndiga tal hon lade på hjertat 355
Men då i högan loft hon hade med tärnorna uppgått,
Gret hon der Odyseus, sin älskade make, tills sömnen
Ljuf på dess ögonlock nedskickade Pallas Athene.
Nu tog krokiga bågen i hand svinherden, den ädle;
Friarne alle dervid då bannade honom i salen. 360
Och så talte ibland högmodiga svännerna mången:
Hvart, olycklige våp, svinherde, nu bringar du kruma
Bågen? De snabbe hundarne snart dig fräta hos svinen,
Hvilka du fostrat, från menskorna skild, om eljes Apollon
Oss miskundelig är, samt öfrige gudarne alle. 365
Så de talte; men han nedlade då bågen på stället,
Rädd, emedan så månge i saln påbannades honom.
Telemachos deremot ock hotande höjde sin stämma:
Far, bär bågen du fram! Ej väl hörsammar du alla.
Akta, att ej, skönt yngre jag är, jag åt fältet dig jagar, 370
Kastande med slungstenar; i kraft dock yppare är jag.
Ack, att så mycket, än alla de friare, hvilka i huset
Finnes, i händer jämväl och i kraft jag yppare vore!
Då jag skulle minsann förskräckligen en och en annan
Jaga utur vårt hus; förty nidbragder de stempla. 375
Så han sade; åt honom dervid gladt logo nu alle
Friarne, som afstodo ifrån sin häftiga vrede
Mot Telemachos; ock svinherden bärande bågen,
Lade densamma i händren utaf mångvise Odysseus.
Kallande ut, tilltalte han fosterskan Eurykleia: 380
Telemachos dig befaller, förståndiga Eurykleia,
Att tillåsa i saln tättfogade dörrarna alla.
Men om någon därinne ett sorl eller suckan förnimmer
Af de männer, som fallit i snarorna våra, hon gånge
Ej ur rummet, men tyst qvarstanne hon der vid sitt arbet'. 385
Så han ordade nu; ovingadt var talet för henne.
Och hon dörrarna stängde till boningsbeqväma palatset.
Tyst ur huset Philoitios ock sprang ut med detsamma,
Riglade dörren derhos till välkringgärdade gården.
Låg så, inunder portiken, ifrån trerodda galejan 390
Hyblinga tåget, hvarmed han dörrarna fäste, och in gick.
Ock sig satte derefter i stoln, dän äfven han stigit,
Blickande an Odyseus, som ren handterade bågen,
Vändande rundtomkring, och försökande hitåt och ditåt,
Om ock maskarne hornet förtärt, då herren var borta. 395
Och han talade så, anblickande närmaste grannen:
Han som bekikar så noga, minsann förstår sig på armbost,
Anten ett sådant han har der liggande hemma i huset,
Eller han ärnar sig göra ett slikt; se, hur han med händren
Vänder det hitåt och dit, den i ondt konstkunnige betlarn!
Sade en annan ibland högmodiga svännerna åter:
Måtte han jemt så stor lycksalighet få på sin andel,
Som han är nånsin i verlden i stånd, den bågen att spänna!
Friarne ordade så; men strax mångråde Odysseus,
Sen på den väldiga bågen han lyft, och den noga betraktat, — 405
Likasom då när en man, välkunnig i sång och i strängspel,
Lättligen spänner en sträng vid nygjord hals på sin cittra,
Fattande tag tvesides uti välvirade tarmen: —
Så förutan besvär ock spännde sin båge Odysseus;
Grep med högra handen uti, och pröfvade senan, 410
Men hon klingade grannt, i sitt ljud en svala ej olik.
Här bland friarna vardt stor ängslan, och färgen hos alla
Byttes, och Zeus thordönade högt, meddelande tecken.
Gladde sig sedan dervid mångpröfvade, ädle Odysseus,
Derför, att nu klokråde Kronos' son gifvit ett tecken. 415
Tog så den ilande pil, som der låg framtagen på bordet
Ensam; de öfriga än uti det hålkade kogret
Lågo, dem innan kort Achaierne skulle bepröfva.
Fattande bågen vid grepet, han drog på pilen och senan,
Sittande qvar på sin stol der han satt, och skickade pilen, 420
Siktande rakt framåt, samt träffade yxorna alla,
Från den första till sista, och ut framträngde alldeles
Kopparvigtige piln; Telemachos talte han sen till:
O Telemachos, skam ej har du af gästen som sitter
Här i din sal; ej skjöt jag ju bom, ej spännde jag bågen 425
Länge och drygt; ännu jag krafterna raska besitter,
Än ej sådan jag är som belackande friarne skända.
Nu är det tid, att också åt Achaierna reda en qvällsvard,
Innan det mörknar, och sen vi skole oss eljes förlusta
Med strängspel och med sång, som äro kalasernas smycken. 430
Sade; ock gaf en vink, påhängde så eggige svärdet
Telemachos, kärälskelig son af ädle Odysseus;
Fattade sedan spjutet i hand, ock ställde sig nära
Honom vid stoln, der han satt, med glänsande kopparn beväpnad.
Tjugondeandra Sången.
Trasorna kastade från sig nu mångråde Odysseus,
Och på den höga tröskelen sprang, med bågen och kogret,
Fullt af pilar, och der han ilande pilarna hällde
Framför fötterna ut, och talte bland friarne sedan:
Här nu den vidtutseende kamp fullbordad är vorden; 5
Nu jag ett annat mål, dit aldrig en dödelig måttat,
Vet, om jag träffar det, och mig ger äran Apollon.
Sade; och mot Antinoos sköt hvassuddiga pilen.
Denne var just i beråd att lyfta den granna pokalen,
Den tveörade, gyllne, och höll den i händerna redan, 10
För att dricka af vinet; på död han ej i sitt sinne
Tänkte; och ho bland gästande män ock skulle förmodat,
Att en ende bland många, änskönt hur modig han vore,
Skulle en skändelig död anstempla och svarta förderfvet?
Siktande nu, med piln Odyseus sköt honom i halsen; 15
Udden trängda sig fram tversgenom den fylliga nacken.
Åt en sida han böjdes, och bägaren stjelptes ur handen
På den sårade; högt stor ström framträngde ur näsan
Strax af menniskoblod, och påstunden bordet ifrån sig
Sparkade han med sin fot, samt rätterna spillde på golfvet. 20
Bröd och stek om hvaran här mängdes, och nu i palatset
Friarne stojade högt, då de sågo den stupade mannen.
Upp de från stolarna foro; och väsnades kring i palatset,
Och välfejade väggarna grannt med ögonen mätte.
Dock ej fanns der en sköld, ej väldigt spjut till att taga. 25
Derför med vredgade ord, Odyseus de skymfade genast:
Fremling, du skjuter på män förderfligt! ej mera i andra
Kämpalekar du går; nu är dig säker din ofärd.
Ock har du dräpit den man, som bland samtlige kämpar den bäste
Är på Ithakas ö; dig gamarne skola förtära. 30
Yttrade så enhvar, emedan de trodde, han dödat
Antinoos ovillig, och det ej dårarne visste,
Att olyckornas mål ren sväfvade öfver dem alla.
Bistert blickande talte dem till mångråde Odysseus:
Nidingar, mer ni ej trodde, att återvända jag skulle 35
Hem från Troernas land, emedan mitt hus J förödden;
Och våldsamligen liggen i bädd hos de tjenande tärnor,
Och till min maka friat, ehur sjelf ännu jag lefver,
Utan, att rädas för gudar, som bo i rymliga himlen,
Eller för menniskors hämd, som skall er nå i en framtid. 40
Nu olyckornas mål ren öfver er alla är fästadt.
Så han sade; och genast betog blek rädsla dem alla.
Och hvar blickade kring, hur han sluppe det svåra förderfvet.
Blott Eurymachos ordade då till honom, och svarte:
Om du nu är Odyseus, Ithakesiern, kommen tillbaka, 45
Detta medrätta du sade, ty slikt de Achaier föröfvat,
Skändliga saker många i salarna, många på landet.
Men der ligger han ren, som till alltsamman var skulden,
Antinoos; förty det var han, som stemplade detta,
Ej så mycket, af lust eller brist, på bröllop begifven, 50
Utan i annat beråd, som ej verkställde Kronion,
Att han måtte som kong vältrefliga Ithaka styra
Sjelf, och läggande sig i försåt nedgöra din ättling.
Och nu ligger han der i sin blod; förskona du folken
Dina; men vi umgällande framdeles alle i landet, 55
Hvad som i salarna här uppdrucket har blifvlt och ätet,
Bringande samman, enhvar af ett tjog oxar i värde,
Skole betala dig koppar och gull, tilldess att ditt hjerta
Blidkas; och ej mellertid förtryteligt är, att du vredgats.
Bistert blickande svarte derpå mångråde Odysseus: 60
Nej, Eurymachos, skönt allt fädernegods J mig gåfven,
Allt hvad nu J besitten, och skönt än andras J bragten,
Så ej skulle jag ens mer hejda från dräpandet händren,
Förrän friarne här umgällt tillfullo förfånget.
Nu är valet er fritt, att antingen strida i öppen 65
Fejd, eller flykta, eho sin död och bane må undgå;
Men jag ej menar, att någon det svåra förderfvet kan slippa.
Så han sade, för dem der löste sig knäna och hjertat.
Och Eurymachos återigen tilltalte dem sedan:
Vänner, ej hejda han skall de ovidrörliga händren; 70
Utan emedan han tog välglattade bågen och kogret,
Frän den fejade trösklen han skjuter tilldess han oss alla
Nedergjort; thy varom alltså betänkte på striden.
Dragen svärdena ut, och hållen er borden till skyddsvärn
Mot snardödande skotten: och låtom oss ruse på honom 75
Alle, ifall om vi honom från trösklen och dörren fördrifve.
Vandrom i staden också; och hjelp må snarligast sändas;
Då han skulle kanhända nu sist afskjuta en båge.
Så han sade; och drog det hvassa svärdet ur skidan,
Kopparne, tvesids eggigt, och sprang dermed på Odysseus, 80
Skriande hiskeligt till; i detsamma den ädle Odysseus,
Sändande af sin pil, sköt honom i bröstet vid vårtan,
Och i hans lefver fäste den ilande piln; och ut handen
Svärdet på golfvet han slängde; och sjelf kullstörtad med bordet
Damp han i svängande fart; men rätterna spilldes på marken, 85
Jemte en dubbelpokal; och mot jorden med pannan han stötte,
Kränkt i sin själ, och med fötterna två han stolen tillika
Sparkade långt derifrån; kring ögonen höljde sig mörker.
Amphinomos sprang upp mot ärebekrönte Odysseus,
Rusande fram, samt drog ur skidan det eggiga svärdet, 90
Om han veke från dörrn; men honom stack dessförinnan
Telemachos baktill med den kopparspetsade lansen
Mellan skuldrorna då, att den gick rakt bröstet igenom.
Slamrande föll han omkull, och stötte med pannan mot jorden.
Telemachos sprang dädan, och lät långskaftiga spjutet 95
Bli i Amphinomos qvar; ty han räddes, att någon Achaier,
Bäst långskaftiga spjutet han drog, pårusande skulle
Antingen båra igenom med svärd, eller hugga från sidan.
Sprang så fördenskull dän, och kom helt snart till sin fader,
Stannade nära bredvid, och talade vingade orden: 100
Fader, en sköld vill jag bringa dig strax och lansarna tvenne,
Samt välkopparne hjelm, som tätt till hufvudet sluter;
Ock vill jag sjelf mig väpna, och ge svinherden en rustning,
Samt koherden också; ty bäst är, vara beväpnad.
Honom svarande talade till mångråde Odysseus: 105
Spring du och tag, sålänge jag pilar har att mig värja,
Att de ej mig, som är ensam, må kunna fördrifva från dörren.
Sade; och Telemachos hörsammade älskade fadren,
Och till gemaket begaf sig, der herrlige vapnen förvartes.
Sköldarna fyra der valde han ut, och lansarna åtta, 110
Hjelmarna fyra derhos, tättaglige, kopparbesmidde.
Dessa tog han, och snart anlände till älskade fadren.
Sjelf kring kroppen tillförst derefter han klädde sig kopparn;
Så hans tjenare ock påklädde sig prunkiga vapnen,
Och sig ställde omkring krokrådige, vise Odysseus. 115
Denne, sålänge, att värja sig med, än pilar han hade,
Städs bland friarna en nedgjorde i egna palatset,
Utan att fela sitt mål, och de stupade tätt på hvarandra.
Men när pilar ej mer bågskjutande konungen egde,
Bågen invid dörrposten uti storkgrundade salen 120
Drotten mot insidsväggen, den strålande, ställde att hvila.
Sjelf han på axlarna tog den fyrhvarfsfogade skölden,
Satte på väldiga hufvut också vällagade hjelmen,
Tagelgjord, och ofvanifrån rikt vajade plymen,
Tog ock väldiga lansarna två, med koppar beslagna. 125
Lönndörr fanns der nu en, välfejade väggen igenom,
Och vid kanten af trösklen uti starkgrundade salen
Gick åt gränden en väg; väl passade gaflarne voro.
Dörren bjöd Odyseus svinherden, den ädle bevaka,
Stående nära intill; der var blott plats för en enda, 130
Ställande ordet till samtliga, då Agelaos begynte:
Vänner, ville ej nu lönndörren igenom bland eder
Utgå någon, och tala, och snart här höja ett nödskri?
Då för sista gången minsann bågskjutit vår bjesse.
Honom talade till Melanthios, getternas herde: 135
Detta ej alls kan ske, Agelaos; ty portarne granna
Äro oss fasligen nära, och trång är munnen af gränden;
Der oss stängde en endaste man, om modig han vore.
Alltså välan, jag vill hämta gevär, att eder beväpna,
Ur loftsrummet, ty dit, och ej annorstädes, jag menar, 140
Vapnen fördes utaf Odyseus och hans lysande ättling.
Sade; och, vandrade dän Melanthios, getternas herde,
Till Odyseus' loftsrum, uppför salstrapparna sedan,
Tog derifrån tolf sköldar, och spjut tolf äfven till antal,
Hjelmar ett dussin också, tättaglige, kopparbesmidde, 145
Gick och förde dem med sig, och gaf åt friarne genast.
Och för Odysseus påstund sig löste då knäna och hjertat,
När han dem vapnen såg mottaga och lansarna långa
Slänga i hand; stor sak det likade honom att vara.
Till Telemachos strax han talade vingade orden; 150
O Telemachos, visst bland qvinnorna någon i salen
Väcker mot oss en vådelig fejd, eller också Melantheus.
Honom Telemachos, den förståndige, svarte, och sade:
Ack fader, jag sjelf här felat och icke är skulden
Annans; ty loftets dörr, den tätt inpassade, lät jag 155
Stanna på glänt; hos dessa en spejare fanns, som är bättre.
Gå nu, ädle Eumaios, och dörrn till loftet igen slut,
Och gif akt, om någon af tärnorna detta föröfvar,
Eller om Dolios' son, Melantheus, såsom jag menar.
Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra. 160
Gick så till loftet igen Melanthios, getternas herde,
Prydliga vapen att bringa; det såg svinherden, den ädle,
Samt tilltalade strax Odyseus, den nära befunne:
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,
Der förderflige karlen nu åter; som sjelfve vi misstänkt 165
Vandrar åt loftet; derför säg du mig renaste sanning,
Anten jag honom må döda, ifall jag segrare blifver,
Eller bringa till dig, att han nidgerningar gälde
Många, hvilka just han anstemplade här i palatset.
Honom svarande talade till mångråde Odysseus: 170
Jag och Telemachos de trotsige friarne skole
Hejda i salarna här, skönt aldrig så mycket de braska.
Men J binden för honom båd' föttren, och händren derofvan,
Ooh inkasten i loftet, och flyglarna riglen bakefter;
Och fastsurrande sedan en välsnodd lina om honom, 175
Hissen uppför en reslig kolonn, och till sparrarna närmen,
Att han, länge vid lif, uthärde de svåraste plågor.
Så han sade; och de hörsammade gerna, och lydde,
Och uppgingo i loftet, der han dock ej dem bemärkte.
Ty nu i loftets innersta vrå han letade vapen, 180
Men de stannade båda invid dörrposterna hvarsids.
När då på tröskeln steg Melanthios, getternas herde,
Uti sin ena hand medbringande prydliga hjelmen,
Och i den andra en sköld, bred, gammal, med mögel befläckad,
Hjelten Laertes', den han tillförne i ungdomen burit, 185
Men nu låg den som vrak, och sömmen i remmarna brustit:
Se, då störte de fram, och fattade herden, och drogo
In från luggen, och slogo till golfvet, beängslad i hjertat.
Föttren de sedan bundo och händren med smärtliga bojan,
Särdeles väl hopsnoende ock, som detta förordnat 190
Sjelfve Laertes' son, mångpröfvade, ädle Odysseus.
Och fastsurrande äfven en välsnodd lina om honom,
Hissade uppför en reslig kolonn, och till sparrarne drogo.
Honom begabbande talade du, svinherde Eumaios:
Nu tillbringar du särdeles bra, o Melanthios, natten, 195
Liggande sträckt på mjukaste bädd, som äfven dig anstår;
Ej gullthronande Eos, den tidiga, heller dig undgår,
Kommande opp ur Okeanos' flod, då du äflas att drifva
Getter åt friareskaran, att reda sig mål i palatset.
Så han lemnades der, utsträckt i förderfliga bojan. 200
De sig klädde i vapen, och, stängande lysande dörren,
Gingo de till Odyseus, kokrådige, fyndige drotten.
Nu der stodo de, flåsande mod, på trösklen allenast
Fyra, men inne i saln rätt månge och modige männer.
Och helt nära de fyra nu kom Zeus' dotter, Athene, 205
Mentor lik till gestalten såväl, som äfven till rösten.
Henne Odysseus skådade glad, och talade ordet:
Mentor, o afvärj nu ofärden, och tänk på din stridsbror,
Som dig tjänster har gjort; jemnårig ju är du mig äfven!
Sade; och anade dock, att det var stridslystna Athene. 210
Friarne annorstädes i salarna skriade alla,
Och först bannade henne Damastors son, Agelaos:
Mentor, måtte dig ej med orden dåra Odysseus,
Att med friarne kämpa, och lemna åt honom ditt bistånd!
Ty jag menar att så fullbordadt varder vårt anslag; 215
Sedan vi desse begge ha dräpt, båd' fadren och sonen,
Du skall dödas tillika med dem, om sådant du ärnar
Företaga dig här, och med hufvudet skall du det gälda.
Men då omsider från eder med svärd vi krafterna tagit
Alla de skatter du har, så inom palatset som utom 220
Vi med Odysseus' mänge, och icke vi sönerna dina
Låte i salarna lefva, och döttrarna dina ej heller,
Icke din firade maka i Ithakas stad sig befinna.
Sade; Athenaie förgrymmades mera i sinnet,
Och hon bannade så Odyseus med vredgade orden: 225
Icke hos dig, Odyseus, finns mod orubbligt, och stridslust,
Som då för Helenas skull, den sköna, och faderberömdas,
Nio år obidande städs du med Troerna stridde,
Och mång kämpe uti det vilda tumultet förödde;
Togs ock genom ditt råd bredgatiga Priamos' fäste. 230
Hur, då ditt eget palats och besittningar dina du hunnit,
Jemrar du dig för friarne nu, att tapper du vore?
Derföre stå, hjertbroder hos mig, och saken beskåda,
Att du må veta hurudan är, i fienders skara,
Mentor, Alkimos' son, till att hvar välgerning betala. 235
Sade; men skänkte likväl afgörande seger ej genast,
Utan hon pröfvade länge ännu stridslusten och modet
Både hos drotten Odysseus sjelf och den herrliga sonen.
Men strax farande upp, hon i taket af rökiga salen
Satta sig neder, och var en svala lik till att påse. 240
Friarna manade an Damastors son, Agelaos,
Eurynomos samt Amphimedon, Demoptolemos ock
Jemte Polyktors son, Peisandros, och Polybos; kämpen;
Ty bland friarne desse i mod de ypperste voro,
Alla som lefde ännu, och stridde for älskliga lifvet; 245
Bågen kufvat de öfriga redan, och hopade pilar.
Ordade nu Agelaos, och vände till alla sin talan:
Vänner, han hejdar väl snart de ovidrörliga händren;
Strök ju Mentor sin kos, sen han pratat oss idliga skrytord,
Och de lemnades der vid dörrarna åter allena. 250
Derföre nu på engång ej kasten med lanserna långa,
Utan välan, blott sex till en början må skjuta, om oss Zeus
Unnar Odysseus träffa, och så oss ära förvärfva.
Ty om de öfrige bry vi oss ej, sen denne har stupat.
Sade; och alle nu kastade lans, som han hade förordnat, 255
Fikne; hvartendaste kast fruktlöst dock gjorde Athene.
Mot dörrposten uti starkgrundade salen den ene
Sköt, och en annan emot den tätt anfogade dörren;
Åter en annans kopparne lans inträngde i väggen.
Men då de friarnes spjut nu samtlige undgått hade, 260
Började orda påstund mångpröfvade, ädle Odysseus:
Vänner, nuredan till eder också visst måste jag tala,
Bjudande skjuta på friarnes flock, som äflas att mörda
Oss, till råga ännu på de nid, de redan bedrifvit.
Sade; och samtlige de strax sköto med lansarna hvassa, 265
Siktande rakt framåt; Demoptolemos af Odysseus,
Euryades af Telemachos, Elatos af Eumaios,
Äfven Peisandros utaf oxherden sin bane emottog;
Alle de genast beto uti omätliga marken.
Friarne veko då undan till innersta hörnet af salen; 270
Desse rusade fram, och lansarna ryckte ur liken.
Sköto nu friarne återigen med lansarna hvassa,
Fikne; men månget kast fruktlöst dock gjorde Athene.
Mot dörrposten uti starkgrundade salen den ene
Sköt, och en annan emot den tätt anfogade dörren; 275
Åter en annans kopparne lans inträngde i väggen.
Men dock Amphimedon Telemachos rispade litet
1 handlofven, och kopparn förödde det yttre af skinnet.
Skråmades ock Eumaios i axeln ofvanom skölden
Af Ktesippos med lansen, som flög bortöfver och nedföll. 280
Åter Odysseus' män, brokrådige, fyndige drottens,
Sköto på friarnes skara igen med lansarna hvassa.
Då dräps Eurymedon af stadsförstörarn Odysseus,
Amphimedon af Telemachos, Polybos af Eumaios,
Och Ktesippos derefter uttaf oxhjordarnes herde, 285
Hvilken skrytande talte dervid, vardt sårad i bröstet:
O Polytherses' son, storskymfare, aldrig du före
Bud i ditt vanvett mera, men städs åt gudarna ordet
Måtte du anförtro, ty de långt yppare äro.
Detta som gästskänk tag för den lägg, du förärade nyligt 290
Gudalik Odyseus, när han vandrade kring i palatset!
Ordade så krokhornade oxarnes herde; men närhålls
Sårade ock Odyseus Damastors son med sitt långspjut;
Nu Telemachos stack Leiokritos, son af Euenor,
Midt i ljumsken med lansen, och trängde med kopparn igenom. 295
Der framstupa han damp med hela sin panna mot marken.
Se, då lyfte Athenaie mansbanen, Egiden
Från takåsen deruppe, och friarnes sinnen förskräcktes.
Undan de lupo i saln, liksom vallboskapen plägar,
Då när en pilsnabb bröms ansurrande honom förföljer, 300
Sjelfvaste sommartid, när dagarne äro så långa.
Men likasom krumkloade, krokbenäbbade gamar,
Komne ifrån bergspetsarna ned, småfåglarna
Som störtskyarna nu undkrypande, löpa på fältet;
Dock de göra dem ned, anstormande, utan att motstånd 305
Mera finns, eller flygt, men männerne glädas åt rofvet: —
Så nu friarna desse också, framstörtande, höggo
Ned öfverallt i palatset, och ömkelig suckan förspordes,
Från förkrossade skallar, och blod kringflödade golfvet.
Grep så Leiodes, framstörtad, om knäna Odysseus, 310
Och bönfallande nu uttalade vingade orden:
O Odyseus, jag dig fattar om knäna; förbarma dig, skona!
Ty jag menar att jag mot ingen af qvinnorna något
Nedrigt sagt eller gjort i palatset, men äfven de andra
Friarna hejdade jag, eho som föröfvade sådant. 315
Men de lydde mig ej, och höllo ej händren från brotten,
Derför också för nidingsverk slem ända de funnit.
Utan en offersiare jag, som intet föröfvat,
Falla skall; välgerningars tack då ej funnes i verlden?
Bistert blickande svarte igen mångråde Odysseus: 320
Om du en offersiare var, som du skryter, bland dessa,
Sannerlig mången gång du måste i salarna bedit,
Att långt borta blefve för mig en ljufvelig hemkomst,
Att min kära gemål dig följde, och arfvingar födde:
Derföre må du ej undgå nu hårdbäddande döden. 325
Ordande så, han grep med den väldiga handen i svärdet,
Som på golfvet der låg; Agelaos det, döende kastat
Från sig; sedan dermed han högg Leiodes i nacken,
Och den talandes hufvud påstund sig mängde med stoftet.
Sångaren, Terpsios' son, undgick dock döden, den svarta, 330
Phemios, han som hade hos friarne sjungit af nödtvång.
Nu der stod han också med ljudiga cittran i händren,
Nära invid lönndörrn, och i sinnet betänkte sig tvesids,
Anten han skulle sig smyga ur saln, och vid Zeus', gårdsgudens,
Fejade altare taga sig plats, der fordom så många 335
Oxars lår Laertes förbrännt, samt äfven Odysseus;
Eller heldre med bön framstörta Odysseus till knäna.
Honom, begrundande så, mellertid mer gagneligt syntes,
Att nu Odysseus' knän, Laertes' sonens, beröra.
Derför den hålkade cittran han först nedlade på golfvet, 340
Mellan blandningspokaln och den silfvernaglade stolen.
Sjelf framstörtande sedan han tog om knäna Odysseus;
Och bönfallande så uttalade vingade orden:
O Odyseus, jag dig fattar om knäna; förbarma dig, skona!
Framdeles varder dig sjelf hjertqval, om du sångaren skulle 345
Döda, som här min röst för gudar och menniskor höjer,
Och sjelf konsten mig lärt; mig har ingifvit i sinnet
Allt slags qväden en gud; och jag tycker mig sjunga inför dig,
Som för en gud; thy ärna då ej mig hugga i nacken.
Ock din älskade son, Telemachos, kunde det säga, 350
Att jag ej alls frivillig till detta palatset, ej nödställd,
Nånsin ställde min gång, för att sjunga vid friarnes gästbud,
Men långt flere och starkare de hitförde mig våldsamt.
Sade; då hörde hans ord Telemachos' heliga hjeltkraft,
Och tilltalade genast sin far, som var dem helt nära: 355
Hejda dig! honom som är oskyldig, ej såra med kopparn!
Ock herolden Medon oss egnar att rädda, som
Mig i detta palats omvårdade, då jag var liten,
Om ej Philoitios drap, eller ock svinvallaren honom,
Eller han råkat för dig, som väckte tumult i palatset. 360
Sade; och detta nu hörde Medon, förståndige mannen;
Ty han inunder stoln nedhukad sig gömde, och nyflådd
Oxhud svept sig omkring, för att undgå döden, den svarta.
Strax han reste sig upp, afklädande huden påstunden;
Till Telemachos sen han trädde, ock fattade knäna, 365
Och bönfallande så uttalade vingade orden
Älskade, här är jag! Sjelf håll dig, och mana din fader,
Att mig, i öfvermakt, han ej dödar med eggiga kopparn,
Vredgad för trotsiga friarnes skull, som ödde för honom
Godset i salen, och dig, i sin dårskap, ej skydde det minsta. 370
Honom leende talte nu till mångråde Odysseus:
Fatta du mod; ty min son har dig bisprungit och räddat.
Att du må veta det sjelf, samt säga derjemte åt andra,
Hur långt bättre likväl godgerningen är än en nidbragd.
Men utgångne ur saln, en plats er tagen derute, 375
Båd' mångljudige sångarn och du, långt borta från bloden,
Att jag emellertid i mitt hus må bestyra, som jag bör.
Sade; de vandrade båda, och gingo ur salen tillsamman,
Och sig satte vid Zeus', den väldiges, altare sedan,
Blickande kring öfverallt, än fruktande döden beständigt. 380
Ock Odyseus sig blickade kring i palatset, om någon
Lefvande gömde sig än, undgående döden, den svarta.
Men ren alla de många han såg i bloden och stoftet
Stupade ligga, som fiskar, dem fiskargubbarne dragit
Upp på hålkade stranden utaf grågrumliga hafvet 385
Med mångmaskiga nätet; och desse nu samtlige ligga,
Saknande hafvets våg, kringspridda på sandiga stranden.
Och den strålande solen jemväl dem beröfvade lifvet.
Så nu friarne der på hvaran ock lågo förspridde.
Till Telemachos ordade då mångråde Odysseus: 390
O Telemachos, kalla mig strax hit Eurykleia,
Att jag må säga ett ord, som just mig ligger i sinnet.
Sade; och Telemachos hörsammade älskade fadren,
Och slog sedan på dörrn, tilltalande Eurykleia:
Kom ut, gamla min gumma, som är de tjenande tärnors 395
Öfverbefälhafvarinna i salarna våra medrätta;
Kom! dig kallar min far, att något han finge dig säga.
Så han ordade nu; ovingadt var talet för henne,
Och hon öppnade dörrn i boningsbeqväma palatset,
Samt begaf sig åstad; Telemachos visade vägen. 400
Sedan fann hon Odysseus, i midten af dödade männer,
Sölad med blod och med smuts, just alldeles liksom ett lejon,
Hvilket, enär det förtärt af landtliga oxarna, framgår.
Hela dess bringa och käftarne med på hvardera sidan
Blodige äro, och hiskeligt sjelft i synen att påse: 405
Så Odyseus var sölad till föttren, och händerna ofvan.
När nu liken hon såg och den outsägliga bloden,
Ville hon strax jubilera, ty stor var den saken att påse;
Men Odyseus mellertid höll henne, den lystna, tillbaka,
Och upphöjde sin röst, samt talade vingade orden: 410
Gumma, var glad i din själ, men håll dig, och jubla nu icke.
Syndigt vore af dig, att skryta vid dödades anblick.
Dessa gudarnes öde betvang och de skändlige nidverk;
Icke de aktade någon af jordbeboende menskor,
Vare sig slem eller god, enär han kom dem i sällskap. 415
Thy i sitt öfverdåd ock funno de skändelig ände.
Men du, välan, mig förmäl om tärnorna här i palatset,
Hvilka som mig vanära, och som obrottslige äro.
Honom svarte igen vårdarinnan Eurykleia:
Gerna, min son, åt dig jag sanningen ärnar förmäla. 420
Femtio äro i salarna här de tjenande tärnor
Samtliga, hvilka vi lärt, att sig med slöjder befatta,
Att ullkardningar göra, och ej pigtjensten förakta.
Tolf bland dessa likväl på skamlöshet ha sig kastat,
Utan att bry sig om mig, eller sjelfva Penelopeia. 425
Men karlvulen nu nyss Telemachos blef, och ej modren
Öfver de tjenande tärnor befäl tillstadde åt honom.
Dock jag vill stiga ditopp i det prunkande loftet, och säga
Allt åt din maka, till hvilken en gud påskickade sömnen.
Svarte nu henne, och talade till mångråde Odysseus: 430
Henne då ej uppväcke, men såg åt tärnorna härstäds,
Att de komma, som skändliga värf anstemplade fordom.
Så han sade; och genast ur saln utvandrade gumman,
Bringande tärnorna bud, och manande dem till att komma.
Men Telemachos sjelf, svinherden och oxarnes herde 455
Kallade han till sig, och talade vingade orden:
Börjen nu bära de döda, och tärnorna äfven befallen;
Men konstherrliga stolarna sen derefter och borden,
Med mångpipiga svampar J ock rentvagen och vatten.
Men då ni ändtligen så uppstädat hela palatset, 460
Bringen de tärnor tolf utur starkgrundade salen,
Och uthuset emellan och oförvitliga gårdsmurn
Med långspetsiga svärd nedgören dem, tills ni af alla
Lifvet tagit, och alla jemväl glömmt bort Aphrodite,
Som de med friarne gåfvo sin gärd, och mängdes i löndom. 465
Ordade så; påengång invandrade tärnorna alla,
Skräckligt jemrande sig, utgjutande ymniga tårar.
Först utburo de likena nu af dödade männer,
Och i portiken dem lade af välkringgärdade gården,
Stödjande sig mot hvaran; befallningar gaf dem Odysseus, 450
Sjelf påskyndande; de utburo de döda af nödtvång.
Men konstherrliga stolarna sen derefter och borden
Med mångpipiga svampar de ock rentvagde och vatten.
Men Telemachos sjelf, svinherden och oxarnes herde
Med sopskoflarna golfvet uti välredda palatset 455
Putsade; tärnorna allt utburo och lade på gården.
Men då nu ändtligen saln fullkomligen städat de hade,
Bragte de tärnorna tolf utur starkgrundade salen,
Och uthuset emellan och oförvitliga gårdsmurn
Stängde dem i trångmål, dän icke var möjligt att slippa. 460
Telemachos, den förståndige, då tog ordet, och sade:
Icke med ärlig död må vi dock borttaga från dessa
Lifvet, hvilka i mängd utkastat skymf på mitt hufvud,
Samt på min moders med, och med friarne sofvit tillhopa.
Sade; och genast ett tåg ifrån svartstäfvig galeja 465
Knöt vid väldiga pelarn, och kring utbyggnaden snodde,
Spännande högt, så att ingen med fötterna räckte till marken.
Liksom då dufvors flock, eller ock bredvingade trastars
Störtar sig in i ett nät, som står utställdt i en småskog,
Längtande hinna sitt bo; men skräckeligt läger dem mottar: 470
Så ock desse i rad med hufvuna hängde, och allas
Halsar i snarorna sutto, att ömkeligt döden de funne.
Än de med föttren sprattlade smått, men ej räckte det länge.
Sen de Melanthios förde igenom farstun och gården,
Och med det obarmhertiga svärd hans näsa och öron 475
Skuro, och blygden sleto, att rå af hundarna ätas;
Händren och fötterna höggo de af med förgrymmade sinnen.
Sen nu, uppå allt detta, de tvått båd' händer och fötter,
Till Odyseus de gingo i saln; fullbordadt var verket.
Men han talade då till sin vårderska Eurykleia: 480
Bringa mig svafvel, du gamla, en bot för det onda, och eld med,
Att jag må röka i saln, och sedan Penelopeia
Bed hitkomma också med samtliga tjenande tärnor;
Mana slafvinnorna alla, som finnas i huset, att komma!
Honom svarte igen vårdarinnan Eurykleia: 485
Detta, min älskade son, alltsamman medrätta du sade,
Men se, kläder jag bringar åt dig, en kappa ock lifrock,
Att kring de breda skuldror du ej med trasor belastad,
Måtte i salen stå; förtryteligt äfven det vore.
Henne svarande talade till mångråde Odysseus: 490
Eld till en början dock mig måste i salarna göras.
Sade; då lydde också hans fostrerska Eurykleia,
Och anskaffade svafvel och eld; med sedan Odysseus
Skickeligt genomrökte palatset, och salen, och gården.
Steg så den gamla ditupp i Odysseus' prydliga kamrer, 495
Att åt tärnorna säga, och dem uppmana att komma;
Desse gingo ur saln, och höllo en fackla i händren.
Desse famnade om, och helsade hjertligt Odysseus,
Smekande kysste derjemte de ock hans hufvud och axlar,
Slutande händren i sina; han greps af ljufvelig längtan 500
Nu till suckan och gråt; samt kände i sinnet dem alla.
Tjugondetredje Sången.
Gumman i högan loft mellertid jubilerande uppsteg,
Viljande säga sin fru, att hennes gemål var derinne;
Knäna nu rörde sig raskt, och fötterna trampade hurtigt,
Tills vid dess hufvud hon stod, samt talade ordet, och sade:
Vakna, o Penelopeia, min älskade dotter, att skåda 5
An med ögonen två hvad dagarna alla du önskat.
Vår Odyseus är här, är hemma, har ändtligen kommit;
Trotsiga friarne drap han också, som för honom palatset
Städse betryckte, förtärde hans gods, och kränkte hans ättling.
Henne svarte igen förståndiga Penelopeia: 10
Kära min mor, till en fjolla dig gudarne gjorde, som kunna
Skapa enhvar vettlös, skönt vore han aldrig så vettig,
Och som den svagförståndiga ock tilldela förståndet:
Desse i villa dig fört; förr var du till sinnet behållen.
Hvarföre gäckar du mig, som har mångsmärtiga tankar, 15
Ordande detta påtok? hvi väcker du mig ur den söta
Sömnen, som ögonlocken för mig kringsväfvande tillslöt?
Ty ej nånsin jag sof sålunda, alltsedan Odysseus
For, för att Olycksilios se, hvars namn är min afsky.
Dock stig åter ditned, och hasta tillbaka i salen, 20
Ty om hvilken som helst af tärnorna, hvilka jag eger,
Kommit att detta berätta för mig, och ur sömnen mig uppväckt,
Sannerlig henne förskräckligt jag sändt att vandra tillbaka
Hän till eget gemak; din ålderdom är din räddning.
Henne svarte igen vårdarinnan Eurykleia: 25
Icke jag gäckar dig, min dotter, men redan isanning
Kom Odyseus hit hem, och finnes hos oss, som jag säger,
Just den fremlingen, hvilken i saln vardt skymfad af alla.
Ock Telemachos visste det länge, att fadren var hemma,
Men med beräkning likväl han Odysseus' planer fördolde, 30
Tills de öfvermodiges våld han hunne att hämnas.
Talade så; hon gladdes dervid, och sprang ur sin sofbädd,
Och omfamnade gumman, och sände en tår ur sitt öga;
Höjande sedan sin röst, hon talade vingade orden:
Hör du mig, älskade mor, och idelig sanning förkunna, 35
Om till eget palats han verkligen kom, som du säger,
Huru på skändlige friarne dock han händerna lade,
Helt allena, då städs manstarke i rummen de bidde.
Henne svarte igen vårdarinnan Eurykleia:
Icke jag sett eller hört; men suckan förnam jag allenast 40
Af dödslagna; vi qvinnor uti starkfogade rummen
Sutto förskrämde, bakom välpassade flyglarna stängda,
Ändatilldess omsider din son ur salen mig ropte,
Telemachos, som hans far affärdat hade att ropa.
Nu jag fann Odyseus i midten af skördade männer 45
Stående; honom omkring uppå starkgrundade golfvet
Öfver hvaran de lågo; och glad i själen du skådat
Honom af blod nedsölad och smuts, just liksom ett lejon.
Nu de samtlige ligga invid gårdsportarna redan,
Hopade; sjelf deremot han genomröker palatset, 50
Tändande en stor eld; dig har han mig skickat att kalla.
Men följ med, att ni nu må öfverlåta åt glädjen
Begge ert hjerta; minsann mång smärtor ju äfven J utstått.
Ren omsider ändock fullbordats vår långliga önskan:
Kom han ju lefvande hem till sin härd, ock träffade dig der, 55
Samt i salen sin son; men dessa, som öfvade nidverk,
Friarne samtliga, tuktade han i egna palatset.
Henne svarte igen förståndiga Penelopeia:
Kära min moder, ej må du så högt än jubla och skryta!
Ty nog vet du, att han kärälsklig oss syntes i salen 60
Alla, och mest dock mig, och sonen, hvilken vi födde.
Men det talet är ej sannfärdigt, såsom du säger;
Men bland gudarna en de trotsiga friarne dräpte,
Hämnande så hjertfrätande skymfen och bragderna slema.
Ty de ej aktade någon af jordbeboende menskor, 65
Vare sig slem eller god, enär han kom dem i sällskap;
Thy i sitt ofverdåd ock ledo de straff; men Odysseus
Långt från Achaiis stupade sjelf, och miste sin hemkomst,
Henne svarte igen vårdarinnan Eurykleia:
Dotter, hvad var det för ord, som dig flög nr tändernas stängsel! 70
Monne din make, som är derinne vid härden, du påstår
Nånsin ej mer hemkomma? din själ misstänksam är alltid.
Men jag vill säga dig än ett annat och tydeligt tecken,
Ärret, som fordom högg vildsvinet med tanden, den hvita,
Hvilket i badet jag kände igen, och ville dig äfven 75
Säga, men han mig tog med händerna genast på munnen,
Och mig ej tillät säga, utaf mångkunnig besinning.
Utan följ du, men jag på ett vad uppsätter mig sjelfmant,
Om jag dig gäckar, så öd mig då ut med uslaste ofärd.
Henne svarte igen förståndiga Penelopeia: 80
Kära min mor, dig är svårt, att städsevarande gudars
Råd utforska, änskönt du minsann är särdeles mångvis,
Låtom oss gå mellertid till min son, att skåda jag finge
Friarne, hvilka föröddes, och honom, som dessa förödde.
Sade; och ned från loftet hon steg, och mycket i hjertat 85
Välfde, om fjerranifrån utforska hon borde sin make,
Eller närmare träda, och kyssa hans hufvud och händer.
När inkommit hon hade, och gått stentröskelen öfver,
Satte hon sig midtemot Odyseus, i skedet af brasan,
Invid den andra väggen; men han vid resliga pelarn 90
Satt, och blickade ned, afbidande, om hon ej skulle
Säga ett ord, den bålda, enär hon varsnade honom.
Hon satt länge der stum, och förvåning trängde i hjertat;
Nu mellertid hon dock anblickade honom med kända
Ögon, och nu ej kände igen, i de dåliga kläder. 95
Men Telemachos trätte, och talade ordet, och sade:
Moder min, olycksmoder, som har stenhårdaste sinne,
Hvi aflägsnas du så från fadren, och icke vid honom
Sittande utransakar med ord, ej heller bespörjer?
Icke en annan qvinna med så uthärdande sinne 100
Hölle sig från sin man, som, sen olyckor han lidit,
Komme på tjugonde året tillbaka till fädernejorden;
Men mer hårdt än en sten har alltid varit ditt hjerta.
Honom talte nu till förståndiga Penelopeia:
Son min, hjertat är mig af häpnad i bröstet betaget; 105
Icke jag kan uttala ett ord, och icke bespörja,
Ej anblicka i anletet ens; dock om det isanning
Är Odyseus, och han hunnit sitt hem, så skole vi säkert
Känna hvaran fast bättre igen; ty vi ege ju vissa
Tecken, af oss förstådda, och hemligheter för andra. 110
Sade; och smålog då mångpröfvade, ädle Odysseus,
Och Telemachos strax tilltalte med vingade orden:
O Telemachos, låt din moder i salarna bara
Pröfva mig; snart dess bättre också hon känner igen mig.
Nu då smutsig jag sitter, med trasiga kläder på kroppen, 115
Nu föraktar hon mig, och ej säger mig vara den rätte.
Vi mellertid må besinna, hur allt bör visligen ställas.
Ty om någon har dräpt en endaste man i sitt hemland,
Som beskyddare många till tal ej efter sig eger,
Flyr han, och öfvergifver båd' fränder och fädernejorden; 120
Vi ha dräpit stadens beskärm, de aldraförnämsta
Kämpar på Ithakas ö; thy ber jag dig saken besinna.
Honom Telemachos, den förståndige, svarade sedan:
Hulde min far, må du sjelf allt detta betrakta; ty yppast
Säga de vara ditt råd hos menskorna; ej med dig någon 125
Annan någonsin alls må täfla bland dödliga menskor.
Vi enträgne dig följe, och ej jag förmodar, att något
Oss skall tryta i mod, så mycket som finnes förmåga.
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:
Thy vill jag saga dig nu, som mig syns vara det bästa: 130
Tvätten er först till en början, och kläden er äfven i lifrock;
Tärnorna äfven befallen i saln, att taga sig skrudar;
Men den gudomlige sångarn med ljudelig cittra i händren,
Till skämtvänliga dansen också anföre oss sedan,
Så att enhvar, som utifrån hör, tror vara ett bröllop, 135
Eller som vandrar sin väg, eller de som i nejden omkringbo;
Att ej ryktet förut utsprider sig vida i staden
Kring om friarnes död, förrn vi oss hädan begifvit
Till trädymniga parken, och der nog skole vi sedan
öfverlägga, åt oss hvad fromma Olympiern skänker. 140
Så han sade; och de hörsammade gerna och lydde,
Tvättade sig till en början, och klädde sig öfven i lifrock.
Qvinnorna styrde sig ut; ock tog den gudomlige sångarn
Hålkade cittran i händren, och väckte hos dessa begäret
Till den ljufliga sång och den oförvitliga festdans. 145
Hela det stora palats kringdånade vida inunder
Föttren af dansande män, och af skönomgördlade qvinnor.
Och så yttrade mången, som utifrån hörde på detta:
Visserlig någon nu har mångfriade drottningen äktat:
Den otäckan, som ej höll ut, att laga gemålens 150
Stora palats omvårda, tilldess omsider han kommit!