"Jaså, inte! Se nu då", utbrast räfskinnet och tryckte på en knapp i väggen.

Genast vände sig ett par släthuggna stenar ljudlöst inåt, och mynningen af en kolmörk gång blef synlig.

"Är den lång?" sporde pater Clemens eftersinnande.

"Ah nej, knappt mer än tio alnar."

"Godt. Då ska' det nog inte bli svårt att tillryggalägga den, tror jag.
Men säg mig hur du fått reda på historien och gången."

"Genom den gamle trotjenaren, som lefde till dess han blef något öfver hundra år gammal. På sin dödsbädd omtalade han allt för mig och min nuvarande husbonde."

"Än kusken då? Är du säker på att ej också han omtalat förhållandet, så att flere veta det?"

"Ja, fullkomligt säker. Den sista veckan som gamle Odowalsky lefde blef kusken sjuk och dog tre dagar före sin husbonde."

"Nå, då ska' jag således vara fri i morgon natt", utbrast pater Clemens och gnuggade förnöjd händerne. "Må himmelens förbannelse träffa de…"

Han stannade förlägen midt i talet då han kom att tänka på att han framför sig hade en af dem, öfver hvilkas hufvud han ämnade utslunga sin förbannelse.

Men huru förvånad blef han icke då han hörde slottsfogden infalla:

"De protestantiske kättarne menar ni, fromme fader. Ja, måtte de bli förbannade i evighet. Ni ser på mig som om ni trodde att jag skämtar med hvad jag säger. Nej, ni ska' veta, fromme fader, att jag i hemlighet är tillgifven den katolska läran."

Munken hoppade ordentligt till då han utbrast:

"Nå, himmelen vare låfvad att jag ändteligen träffat på en hederlig menniska i detta ulfvabo. Hur länge har du varit katolik, min son?"

"Ända sedan min födsel, fromme fader, och nu är jag fyratiotre år och några månader. Men omständigheter, hvilka jag nu ej har tid att omtala, ha gjort att jag varit tvungen att taga tjenst hos kättarne. Det har dock alltid lyckats mig att föra dem bakom ljuset, så att de ingen enda dag anat att jag hycklat och nu har…"

"Gud välsigne dig, min son", afbröt pater Clemens salvelsefullt och lade sina händer på räfskinnets hufvud. "Du har gjort en Gudi behaglig gerning och får nog en gång lönen derför. Men, är det nu inte tid att återvända till fängelset innan de svenske hundarne upptäcka förhållandet?"

"Genast, fromme fader", svarade slottsfogden, "men först ett par ord om ni tillåter."

"Tala, min son."

"Nå, mottag då en bekännelse. Den flicka, som min husbonde vill att vi gemensamt ska' röfva bort, har jag också ett godt öga till. Ja, jag älskar henne ända till ursinne", fortfor han och stampade i golfvet. "Ska' jag nu nödgas se henne i min husbondes armar, då blir jag galen."

"Var lugn, min son", inföll pater Clemens under det hans mörka ögon glimmade en sällsam eld. "Din husbonde är vår trosfiende, och mot dylika är det vår pligt att göra så mycket ondt vi kunna. Jag gifver dig härmed absolution för hvad du ärnar begå mot honom."

Ett glädjerop var nära att undslippa räfskinnets läppar.

"Nå, då ska' hon allt raka din näsa förbi", utbrast slottsfogden och knöt händerne våldsamt. "Men hvart ska' vi föra henne? Till den gamle vedhuggaren, såsom vi nämnde?"

"Det går inte an efter hvad som nu passerat", svarade pater Clemens. "Odowalsky ska' då lätt finna henne der, och detta går ju ej in i din plan, min son?"

"Nej, för den heliga jungfruns skull, inte dit! Inte dit!" ropade slottsfogden och slog afvärjande framför sig med händerne.

"Nå då föra vi henne till Prag. Der ska' det inte bli svårt att dölja henne."

"Jag har ingen enda bekant der", svarade räfskinnet. "Jo, låt se! Jag har verkligen en bekant der, men nu är olyckan den, att jag alls inte vet hvar han bor."

"Åh, den saken reder sig nog", inföll pater Clemens. "Men nu har jag verkligen ingen tid mer att att vänta. Vid midnatt i morgon således."

"Ja."

De båda männen fortsatte derefter vägen ännu djupare ned till munkens fängelse. Med ängsliga blickar undersökte slottsfogden derefter golfvet både inom och utanför det lilla rummet för att se om spår efter besökande voro synliga.

"Nej", utbrast han slutligen med förnöjelse, "ingen har varit här under vår frånvaro."

"Godt, då kunna vi vara lugna", sade augustinermunken i det en djup suck af lättnad undslapp hans bröst.

Några minuter derefter satt han ånyo inlåst i sitt fängelse. Räfskinnet hade lagt för jernbommen och omsorgsfullt låst till med de nycklar, som han fått af Odowalsky, ty denne hade för längesedan låtit en vid tiden för denna berättelse afliden smed förfärdiga dubbla exemplar till alla dörrar i slottet.

Då slottsfogden skyndade samma väg till Odowalskys rum som han kommit derifrån gnuggade han förnöjd händerne under det han tänkte för sig sjelf:

"Ändteligen står jag vid mina önskningars mål. Ah, Minnchen! Länge har du gäckat mig, men snart ska' du hvila i mina armar! Men", fortfor han i sin tankegång efter några minuters eftersinnande, "hvad ska' vi göra med gamle Arnold Mayer om han sätter sig till motvärn? Bah, för den saken blir det alltid någon råd!"

Sedan han öfverlemnat sin rapport till Odowalsky skyndade han ned till sin bostad för att vidtaga de mått och steg, som voro af nöden i och för flykten. Dertill hörde i främsta rummet vapen. Slottsfogden hade en ganska stor samling deraf och var äfven väl förfaren i att handtera dem.

6.

Då Minnchen hemkom rusade hon hufvudstupa in i stugan liksom hade hon ännu varit förföljd af Odowalskys ilskne hund.

"Store Gud så du ser ut, mitt barn", utropade Arnold Mayer och sprang upp från stolen. "Hvad har händt?"

"Oh, om ni visste i hvilken dödlig ångest jag varit", svarade den unga flickan och sjönk till hälften medvetslös ned på soffan.

Arnold hemtade genast vatten och badade dermed Minnchens tinningar.
Inom kort återkom den unga flickan till fullkomligt medvetande igen.
Hon reste sig upp, for några ögonblick med händerne öfver pannan och
sade derefter:

"Ja, farfar; aldrig förut har jag varit i en mera dödlig ångest och i en större fara. Det hade lätt kunnat hända att du aldrig mera hade fått återse mig."

Och vid dessa ord slog hon sina armar kring farfadrens hals, och en ström af tårar lättade hennes bröst.

"Men, så tala då, kära barn", uppmanade Arnold Mayer. "Du vet inte hur orolig du gör mig."

Sedan Minnchen ännu några ögonblick hemtat sig omtalade hon sitt möte med Odowalsky, hvad han sagt henne och slutet på deras samtal.

"En sådan skurk", utropade Arnold Mayer gnisslande med tänderne. "Om jag hade honom här, skulle jag mala sönder honom till gryn."

"Ja, det var ett förfärligt ögonblick då Nero låg öfver mig", svarade den unga flickan. "Jag trodde bestämdt att min sista stund var kommen."

"Och husbonden gjorde ej miner af att locka hunden till sig?"

"Nej! Han betraktade mig i stället med så vilda och hånfulla blickar, att jag… ja, jag kan ej säga hvad jag kände i dessa förfärliga ögonblick."

"Stackars min lilla flicka", sade Arnold Mayer och lade den ännu darrande sondottrens täcka hufvud vid sitt bröst, samt smekte hennes kinder och lockar. "Men du ser nu att det är sant hvad jag alltid sagt."

"Hvad då, farfar?" sporde Minnchen och blickade den gamle förtroendefullt i ögonen.

"Att Gud alltid håller sin allmaktshand beskyddande öfver dem, som städse vandra rätta vägar. Sanna du mina ord! Du ska' få se, att Odowalsky slutligen får den lön han förtjenat."

"Ja, det vore ej mer än rätt", inföll Minnchen. "Dock skulle jag önska den rödhårige Fuchs ett ännu värre straff."

"Hur så mitt barn?"

Sedan Minnchen derefter omtalat den hjertslitande scen hon varit vittne till vid Miltnitz, sade gamle Arnold Mayer:

"Var lugn mitt barn. Straffet är nog inte långt borta äfven för honom."

Farfar och sondotter sutto derefter en stund tillsammans under tystnad.
Slutligen sade den förstnämnde:

"Men det var ju för innerligt väl att svenskarne kommo dig till hjelp.
Såg du hvem det var som befriade dig?"

"Ja, en ung och vacker karl efter hvad jag kunde se", inföll Minnchen under det en fin rodnad sprang upp på hennes kinder.

"Ja, sådant se ni fruntimmer aldra först på", skämtade gamle Arnold.

"Men då jag fått ögon att se med", inföll den unga flickan ännu mera brydd af farfadrens skämt, "så… så…"

"Så ska' du väl använda dem, menar du", afbröt Arnold Mayer och hötte skälmaktigt med ett finger. "Nå deri har du rätt, mitt barn. Gud gifve blott", fortfor han allvarsamt, "att befriarne stannade qvar i trakten. Jag har hört besynnerliga saker medan du var borta."

"Hvad då, farfar", utbrast Minnchen till hälften förskräckt.

"Jo, gamle Kasper från Miltnitz var här och berättade att de påfviske varit synlige här i närheten."

"Gud beskydde oss för dem", suckade den unga flickan och knäppte de små händerne öfver bröstet.

"Ja, det må du väl säga. Det är vilddjur i menniskohamn. Kejsaren är också högeligen förtörnad på oss för vårt affall från den katolska religionen, och Kasper sade att han hört från Wien, att det är meningen att förgöra oss med eld och svärd, så framt vi ej ändra religion igen. Detta bud lär ha kommit i dagarne från Rom."

För en stund smög sig den unga flickan darrande intill den gamle farfadren. Men efter en stund klarnade hennes anlete upp, och hennes röst blef säkrare då hon utbrast:

"Ah, det är nog inte så farligt som Kasper sagt. Han har kanske lagt till något sjelf."

"Gifve Gud att du spådde sannt", utbrast gamle Arnold under det en djup suck höjde hans bröst.

Minnchen satt en stund tyst och funderade med det täcka hufvudet lutadt i handen, Slutligen upplyfte hon det med en viss häftighet och sade under det en blixt sköt fram ur hennes vackra ögon:

"Vet du hvad jag tror, farfar?"

"Nej, mitt barn. Säg ut. Du ser så förtröstansfullt på mig."

"Jo, farfar, jag tror att det är en större svensk här i antågande hit, och att de, som så lägligt kommo till min räddning, endast utgjorde en ströftrupp, utsänd för att kunskapa. Det är min tro."

"Ja, ja, min flicka, det kan du allt ha rätt i", svarade Arnold Mayer sedan han en stund begrundat Minnchens ord. "Ja, ju mera jag tänker på saken desto troligare förefaller den."

När han dagen efter fick vetskap om att den svenska truppafdelning, som räddat Minnchen från att antingen sönderslitas af Neros tänder eller falla ett offer för Odowalskys lustar, stannat qvar i trakten, blef han högeligen glad.

"Du hade allt rätt, du", utropade han då han sednare kom in i stugan.

"Hur vet du det, farfar?"

"Jo, Kasper var här äfven i dag och berättade att den svenska truppen stannat på Miltnitz."

"Gud vare lof för det", utbrast den unga flickan och tryckte händerne hårdt mot bröstet. "Då kunna vi vara säkra åtminstone så länge som den är der."

"Ja, utan tvifvel. Du ska' också veta att något stort är i görningen, förmodligen mot Prag."

"Hur så, farfar? Har Kasper fått reda äfven derpå?"

"Ja, han har fått veta af en af de svenske ryttarne, att en stor svensk här är i antågande."

"Gud, om det skulle bli strid här i trakten", utbrast Minnchen ängsligt. "Det vore…"

"Lugna dig, mitt barn", afbröt Arnold Mayer tröstande. "Här blir det troligtvis ej som striden kommer att stå."

* * * * *

Den för flykten afsedda natten var om möjligt ännu mörkare än den föregående. Att Odowalsky, hans slottsfogde och pater Clemens voro särdeles nöjde dermed är naturligt.

Redan tidigt på morgonen hade Fredrik Dahlspets låtit hemta upp pater
Clemens till förhör.

Då munken, åtföljd af korporal Styf, inträdde i ryttmästarens rum, hade denne tagit på sig den barskaste mine han kunde.

"Nu måste du säga mig hvad du vet om de kejserliges planer", sade ryttmästaren och borrade sina blickar in i munkens.

"Jag svarar som tillförne, att jag ingenting vet", inföll augustinermunken.

"Tro honom inte, ryttmästare", inföll i sin ordning korporal Styf. "Det påfviska packet har fan i sig, det är tvärsäkert."

"Var du lugn", svarade Fredrik Dahlspets, "jag ska' nog klämma sanningen ur honom. Det är inte första gången jag har lata munkar att behandla. Nå, hvad svarar du?"

"Som förut. Jag vet ingenting."

"Är det längesedan du var i Prag?"

"Ett år sodan."

"Nu ljuger du, munk", dundrade ryttmästaren med en stämma som kom augustinermunken att ordentligt hoppa till.

"Nej, jag ljuger inte", svarade denne. "Dertill tager jag den heliga jungfrun till vittne."

"Åh, hon bryr sig nog inte om en lat och okunnig munk", inföll ryttmästaren gäckande. "Men om du ej varit i Prag sedan ett år tillbaka, hvar har du då varit?"

"I Barmen, Müchnen och flere andra städer", svarade pater Clemens sakta och mindre fräckt.

"Och så har du kanske ströfvat omkring på landsbygden och gjort allehanda ofog", fortfor ryttmästaren.

"Vi göra ej något ofog", svarade pater Clemens under det en vild eld glimmade i hans mörka ögon.

"Hvad göra ni då?"

"Vi undervisa och lära folket."

"Men böhmarne erkänna ej längre påfven såsom sitt öfverhufvud."

"Vi söka att taga dem ur den villfarelse de råkat i genom de kätterske lärosatser, som Johan Huss predikade."

"Du är djerf i dina svar, munk. Dock angår det der ej mig. Jag är säker på att du är en spion åt de kejserlige. Nu får du ytterligare betänketid tills i morgon bittida. Talar du ej då sanning, så låter jag hissa vipp dig på spetsen af det höga tornet."

Då pater Clemens hörde dessa ord kände hans glädje knappt några gränser.

"I morgon ja", tänkte han för sig sjelf, "då är fogeln utflugen. Tag honom sedan den som kan."

Han ville derefter aflägsna sig, men ett dundrande "halt!" från ryttmästarens läppar tvang honom att stanna.

"Styf", sade ryttmästaren derefter, "hemta genast hit slottsfogden, men fort ska' det ske!"

Och innan pater Clemens hann tänka ut sin tanke stod Odowalsky, som korporalen träffat i en af slottets gångar, inne i rummet.

Fredrik Dahlspets var en man, som alltid gick rakt på saken med sina frågor och derför äfven fordrade ett bestämdt svar. Han sade derför så snart de första helsningarne voro öfver:

"Har ni ej något annat rum till fängelse åt munken?"

"Nej", svarade Odowalsky utan betänkande.

"Åhjo, drag er bättre till minnes. Ni känner slottet nogare än jag."

"Men hvarför duger ej det han nu har?"

"Det är ej nog starkt."

"Jo, herre", svarade Odowalsky, "det är tillräckligt säkert för tio fångar. Så mycket mera för en obeväpnad munk."

Den unge ryttmästaren var en god stund villrådig hur han skulle göra.
Under sina djupa funderingar gick han fram och tillbaka i rummet.

Detta oaktadt vågade dock icke Odowalsky och munken utbyta en enda blick, ty gubben Styf, som postade vid dörren, hade oaflåtligt sina ögon fästade på dem.

Slutligen afbröt ryttmästaren sin hastiga gång och befallde korporalen att åter nedföra fången.

"Till samma fängelse?" sporde korporalen.

"Ja, eftersom det inte finnes något säkrare, så… men skynda dig nu!"

7.

Den ödesdigra midnattstimmen hade inbrutit. Öfverallt i och omkring slottet rådde ett skenbart lugn. Genom de mörka korridorerne smög sig dock en man sakta ned till den underjordiska delen. Det var slottsfogden Fuchs, som nu skulle sätta sin plan i verkställighet.

Nära nog uppfödd på Miltnitz, hade han under långa år vant sig vid dess irrgångar, dem han kunde leta sig igenom äfven under den mörkaste natten.

Denna kännedom om lokalen kom honom nu väl till pass.

"Snart ska' jag nå mina önskningars mål", tänkte han för sig sjelf, "och snart ska' den trotsiga Minnchen vara min."

Men hur noga han än kände till belägenheten, var det likväl förenadt med ej så få besvärligheter att taga sig fram i de underjordiska hvalfven, der det ena hindret efter det andra stängde vägen eller gjorde den svår att beträda.

Många gånger var slottsfogden nära att slå sig förderfvad vid de fall han gjorde. Icke heller vågade han använda blindlyktan. Odowalsky hade strängeligen förbjudit honom att göra det.

Efter många kullerbyttor stod han ändteligen framför augustinermunkens fängelse. Innan han tog ifrån jernbommen lyssnade han dock en stund uppmärksamt efter om han ej skulle förnimma något ljud, som kunde häntyda på att han ej var ensam. Men öfverallt var det tyst som i grafven.

Med darrande händer grep han derefter tag i jernbommen, öppnade försigtigt låset och tog derefter lika försigtigt ifrån det tunga stängslet.

Han kunde tydligt höra hur hans hjerta bultade. Var han ensam? Skulle ej i nästa ögonblick svenske ryttare kasta sig öfver honom? Då vore han för alltid förlorad.

Men icke det minsta ljud hördes utom hans egen lätta andedrägt.

Med mera stadig hand öppnade han derefter dörren till augustinermunkens fängelse.

"Är det du, min son?" hördes en dämpad röst der inifrån.

"Ja, men för Guds skull tyst", svarade slottsfogden med hviskande stämma. "Är ni färdig, fromme fader?"

"Ja."

"Nå, så kom då. Ingen minut är att förlora."

Slottsfogden kände derefter hur en kall fuktig hand sträcktes emot honom. Det var munkens. Han grep den genast och drog med halft våld den andlige ut i gången.

Pater Clemens darrade som ett asplöf, och då han förnam hur Fuchs stängde igen dörren, samt lade jernbommen på sin förra plats började hans tänder att häftigt skallra mot hvarandra.

Det var tanken på att steget nu var oåterkalleligen taget som födde denna fruktan.

"För himmelens skull bemanna er", hviskade slottsfogden nästan lika förskräckt som munken, ty de emot hvarandra skallrande tänderne gåfvo genljud i den tomma gången.

I stället för svar började pater Clemens att frammumla en massa latinska böner.

"Tig", hväste slottsfogden och kramade munkens hand så våldsamt att dess egare nära nog uppgifvit ett anskri. "Vi måste vara så tysta som i grafven, annars ansvarar jag ej för att flykten ska' lyckas."

Med nästan öfvermenskliga ansträngningar lyckades det slutligen pater Clemens att betvinga sin fruktan. Utan att gifva ifrån sig ett enda ljud följde han slottsfogden.

Snart stodo de utan äfventyr i gamle Odowalskys hemliga arbetsrum. Då först vågade slottsfogden riktigt andas ut. Pater Clemens ville taga sig en kort hvila här, men dertill nekade Fuchs på det bestämdaste.

"Det vore nära nog detsamma som att upptäckas", sade han. "Medan vi äro i farten måste vi fullborda vår flykt."

"Men jag känner mig så medtagen", jemrade sig munken.

"Nå, så blif qvar då", inföll slottsfogden harmfullt. "Jag går ensam, jag."

Och med dessa ord närmade han sig den vägg, der nyckeln till lönngången befann sig.

"Nej, nej! jag går med", utbrast pater Clemens och rätade på sig. "Men du kan väl ej undra på att jag känner mig medtagen då jag ej på två hela dygn kunnat sofva för bara ängslans skull."

"Nej, det är visst inte underligt", inföll slottsfogden, "men vid tillfällen sådana som dessa måste man göra våld på sig sjelf. Är ni färdig nu?"

"Ja min son."

"Se här, tag denna dolk och denna pistol. Den är laddad."

"Hvad ska' jag göra med dem?"

"Försvara er naturligtvis ifall någon fara hotar."

Pater Clemens var i själ och hjerta en af de fegaste personer man kunde uppleta. Han kunde ej heller påminna sig när han sednast ens hade ett vapen i sin hand. Sedan han en stund betraktat den långa skarpslipade dolken, ty inne i detta rum vågade slottsfogden taga fram blindlyktan, sade han:

"Min son, det är bäst att du tager dem tillbaka. Du är van vid att handtera dem och kan derför bättre försvara oss."

Slottsfogden var icke heller af naturen särdeles modig. Men nu tyckte han dock att det gick för långt. Munkens drägt afhöll honom dock ifrån att utfara i så hårda ordalag han önskade. Dock kunde han ej afhålla sig ifrån att hånfullt utbrista:

"Nåväl, vördige fader, jag ska' gerna taga vapnen tillbaka, men er sjelf får ni i alla händelser försvara. Skulle det komma till strid så har jag nog med att reda mig sjelf."

Då han efter detta tal utsträckte handen för att återtaga vapnen, ångrade sig pater Clemens och sade:

"Jag inser nu att det är klokast att jag behåller dem sjelf. Men för att säga dig sanningen, min son, så kan jag ej påminna mig när jag sist handterade dylika. Jag tror att jag glömt bort hur de ska' användas."

Oaktadt den mindre behagliga ställning, i hvilken de båda flyktingarne befunno sig kunde dock ej slottsfogden underlåta att en smula draga på munnen åt munkens okunnighet.

"Nåväl, fromme fader", sade han derefter. "Se efter hur jag gör, så kanske att ni sedan kommer ihåg det."

Då han med dessa ord spände hanen på pistolen hoppade pater Clemens några steg åt sidan.

"Akta dig", utbrast han med högre stämma än som rådligt var, "den kan brinna…"

Med en snabb rörelse lade slottsfogden sin lediga hand öfver augustinermunkens läppar.

"Olycklige", hväste han fram. "Med edert vanvettiga och dumma rop har ni ledt ryttarne på våra spår. Jag hör deras steg der ute. Fort in i gången!"

Med dessa ord tryckte han på knappen. De flata stenarne vände sig hastigt.

"In nu", fortfor han och tog pater Clemens häftigt i armen. "Endast några minuter till och vi äro förlorade!"

Han hade sagt sannt. Knappt hade han och munken kommit in i lönngången och stenarne återtagit sin fordna plats, förrän dörren till gamle Odowalskys hemliga arbetsrum rycktes upp.

Det lilla rummet upplystes af skenet från tvenne facklor.

"Jag tyckte bestämdt att jag hörde en mensklig röst här inne", sade ryttmästaren och såg sig nyfiket omkring.

"Ja, så tyckte äfven jag", inföll korporal Styf.

Hvar och en af de fyra ryttare, som medföljde, påstod också att han med säkerhet hört en människoröst.

Det lilla rummet underkastades derefter en grundlig undersökning. Resultatet deraf blef, såsom vi veta, att ingen mensklig varelse påträffades.

"Nå, då ska' vi väl se efter hur den fromme munken har det", utbrast ryttmästaren. "Visa vägen du, Styf."

Att söka beskrifva Fredrik Dahlspets' harm och förbittring då han fann munkens fängelse tomt skulle vara fåfängt. Han spillde likväl ej nu många ord utan befallde i stället korporalen att vid dagens inbrott företaga en rekognoscering omkring Miltnitz för att söka få tag i flyktingen. Under nattens lopp skulle dock hela slottet noga undersökas.

Äfven denna undersökning gaf samma resultat som den i det lilla rummet.

"Jag kan inte förstå det på annat sätt än att här måtte finnas en massa lönngångar", mumlade då ryttmästaren för sig sjelf. "Sådana nästen som detta äro ej bygda till annat än karnaljeri."

* * * * *

"Nu måste vi skynda om lifvet är oss kärt", utbrast slottsfogden då gången väl blifvit stängd efter dem. "Utan tvifvel kommer slottet att undersökas, och vi måste vara utanför dess murar innan undersökningen slutar. Mod nu, fromme fader!"

Denna uppmaning behöfde slottsfogden ej gifva en gång till. Farans närhet och tanken på att han genom sin otillständiga rädsla nära nog gjort flykten om intet, uträttade mera än alla förmaningar.

"Gå du bara framåt, min son, och låt mig få hålla i din ena hand, så lofvar jag dig att ej låta dig höra ett enda ljud."

Och pater Clemens höll ord oaktadt han flere gånger snafvade och stötte sig rätt kännbart. Icke det minsta ljud kom öfver hans läppar.

Lönngången var, såsom förut är nämndt, icke särdeles lång. Men derigenom att den på många år ej varit begagnad hade stenar lossnat från taket och försvårade gåendet der.

Efter något mer än en qvarts timme stodo flyktingarne ändteligen vid gångens andra ända. Slottsfogden stötte häftigt till den der befintliga dörren. Den gaf genast vika, och snart stodo de ute i friska luften.

Samtidigt utstötte de hvar sin djupa suck af lättnad. Flyktens värsta del var nu fullbordad. Utan att gifva sig lång tid skyndade de med snabba steg bort åt det håll, der Arnold Mayers hem var beläget.

Nu kunde slottsfogden med ännu större säkerhet hoppas att lyckan skulle stå honom bi. Han gladde sig också deråt, och som det alltid kännes behagligare att för en annan få yppa sina känslor, vare sig att de äro glada eller sorgliga, så gjorde han det äfven nu för pater Clemens.

"Men bara vi ej stöta på motstånd der borta", inföll augustinermunken med en viss ängslan.

"Nej var bara lugn. Dessutom ska' ni fromme fader, ej behöfva deltaga i bortförandet, endast ni vill hålla vakt och varsko mig ifall något misstänkt skulle synas."

Detta gick munken beredvilligt in på, och vandringen fortsattes.

Efter en, såsom pater Clemens tyckte, nästan ändlös vandring öfver åkrar och ängar stannade slutligen Fuchs.

"Om jag ej misstager mig, så ä' vi nu framme", hviskade han.

"Men om du misstagit dig, min son", utbrast munken ängsligt.

"Nej, nej, det har jag ej gjort."

"Du har väl varit här många gånger förut, kan jag förmoda?"

"Om jag varit här! Ha, ha, ha! Det är alldeles detsamma som om jag sporde er, fromme fader, om ni någonsin varit i ett kloster. Men stanna nu här. Skulle ni få höra något misstänkt, så hvissla bara så hårdt ni kan."

Utan att afvakta munkens svar gick räfskinnet med kattlika smygande steg fram mot byn Reinau. En lycka för honom var att Arnold Mayers gård låg ett stycke aflägsen från de öfriga boningshusen. Det var också härpå som han byggde sin onda plan.

8.

Innan Minnchen gick till hvila i den lilla kammaren bredvid farfadrens kände hon sig mer än vanligt orolig. Arnold Mayer såg också att det ej stod rätt till med henne och sade för den skull:

"Hur är det med dig, barn? Är du sjuk?"

"Nej, farfar, men jag känner mig så orolig."

"Åh, det betyder rakt ingenting. Du har ännu inte hunnit glömma äfventyret i skogen, och det är tanken derpå, som oroar dig. Gå du och lägg dig och försök att sofva godt, det är det bästa råd jag kan gifva dig."

"Det förefaller mig alltid som om en större olycka skulle stå för dörren."

"Ja, så tycker man alltid när man är i en sådan der spänning. Men lyd du mitt råd. Försök att slå alla dumma griller ur dina tankar och…"

"Jag har nog försökt det må du tro, farfar, men det lyckas icke alltid."

"Hm, hm. Hur länge har du varit så der orolig?"

"Ända sedan i morgse."

"Jaså, inte längre."

"Inte längre! Jag tycker det är nog att först behöfva gå och ängslas och sedan ej få sofva när man så väl behöfver det."

"Det kan du allt ha rätt i, min flicka. Nå hur yttrar sig din räddhåga?"

"Det kan jag alls inte redogöra för."

"Nå, det var en annan sak. Men då är det ju helt enkelt omöjligt för mig att bringa dig någon tröst. Du vet ju likväl att du ej behöfver frukta för något så länge du har mig i din närhet."

"Det vet jag nog, farfar, men ändå så…"

"Inte något pjåsk längre nu", afbröt gubben Arnold en smula harmsen. "Du är ju stora flickan och borde kunna ha så pass mycket förstånd att du försökte sjelf resonnera bort dina dumma föreställningar."

Utan att vidare plåga gubben Arnold med sina griller tog hon "god natt" och gick in i sitt rum.

Men här påkom henne ängslan ännu mera. Flere gånger skyndade hon fram till dörren för att väcka farfadren, som redan somnat, men hvarje gång drog hon sig tillbaka.

"Bah, det är nog endast ett foster af en uppjagad inbillning såsom farfar säger", utbrast hon för sig sjelf. "Jag ska' visa honom att jag kan vara modig."

Efter denna hjeltemodiga föresats började hon att kläda af sig. Men hon hade icke hunnit mer än till hälften då hennes ångest ånyo tilltog och nu i ännu högre grad.

Åter skyndade hon fram till dörren. Handen låg redan på klinkan.

"Nej", sade hon ånyo, "farfar sofver så godt att det vore synd att väcka honom för en kanske inbillad fara. Men jag tror att jag ska' lägga mig med kläderna på mig. I morgon skrattar kanske farfar åt mig, men det gör ingenting."

Hon kastade sig derefter, halfklädd som hon var på sängen och försökte att sofva. Omöjligt. Ingen blund fick hon i sina ögon. Oroligt låg hon och vände sig på alla kanter, men sömnen ville ändock ej infinna sig.

Hon gick fram till fönstret och såg utåt. Endast mörkret mötte hennes blickar. Hon började derefter att varsamt gå några slag öfver golfvet men oron vek detta oaktadt ej bort ifrån henne.

Ännu en gång stod hon vid dörren till farfadrens kammare, men ändock trädde hon ej in dit.

Men slutligen gick det med henne som det alltid plägar gå med den, som är marterad af en gnagande oro. Oron sjelf manar sömnen. Då Minnchen för andra gången kastade sig på sängen dröjde det icke länge, förrän hennes ögonlock slöto sig.

"Gode Gud, beskydda mig", bad hon ur djupet af sitt rena oskuldsfulla hjerta, "och beskydda äfven farfar."

Längre kom hon icke i sin bön. Ögonlocken blefvo tunga som bly, och snart förkunnade den lätta andedrägten att hon sof.

* * * * *

Med smygande steg närmade sig räfskinnet det lilla fönstret på
Minnchens kammare, samt lade örat intill rutan.

"Hon sofver", mumlade han för sig sjelf. "Godt det är just så som jag vill ha det. Men, om gubben Arnold vaknar… det var bestämdt dumt af mig att jag lemnade munken der borta. Det är så godt att jag hemtar hit honom. Nej, nej, den fege stackaren ska' bara förderfva allt för mig. Jag uträttar sjelf min egen sak bäst."

Innan han skred till utförande af sitt beslut gjorde han ett slag omkring boningshuset för att öfvertyga sig om att ingen spionerade på honom.

Nöjd med sin undersökning skyndade han derefter tillbaka till det lilla fönstret. Här stannade han ännu några minuter obeslutsam. Det var alldeles som om en inre röst varnande hållit honom tillbaka.

"Bah", tänkte han straxt derpå, "jag är väl ingen munk eller en blödig qvinna eller ett barn. Framåt! Försöker man inte så kan man ej heller ha hopp om att vinna något."

Med dessa ord lade han en tjock oljad duk mot rutan och tryckte till.
Det djerfva försöket lyckades. Icke det minsta ljud förnams.

"Nu fort in", tänkte han. "Den kyliga vinden ska' kanske väcka henne, och då är det för sent."

Som det lilla fönstret ej låg särdeles högt från marken var det utan nämnvärd svårighet som slottsfogden kunde praktisera sig in i rummet. Han hade varit der inne ett par gånger förut och då i friarärenden och visste alltså hvar sängen var belägen.

Snart var han framme vid den. Med ena handen trefvade han sakta efter Minnchens hufvud och snart fick han reda på detsamma. Att kasta en tjock näsduk öfver hennes mun och sedan knyta den hårdt bak i nacken var ett ögonblicks verk. Derpå upplyfte han den stackars flickan på sina kraftiga armar och lagade så att hon ej med sina händer kunde komma åt näsduken.

Minnchens förskräckelse då hon uppvaknade kan lättare tänkas än beskrifvas. Hennes första rörelse var naturligtvis att befria sig ifrån näsduken. Men då hon märkte att detta ej skulle lyckas, försökte hon att med anlitande af alla sina krafter göra sig lös.

"Stilla", hväste i detta ögonblick slottsfogden. "Gör du om dessa försök så har du dolken genast i ditt hjerta!"

Minnchen kände igen denna röst, och hon var nära att svimma af förskräckelse. Slottsfogden på Miltnitz hade alltid utgjort hennes fasa, och då han en gång friat till henne hade hon flytt sin kos alldeles som en skrämd hind.

Fuchs hade endast tanke för att så fort som möjligt komma derifrån. Han närmade sig derför fönstret med all den skyndsamhet han i dessa ögonblick förmådde utveckla.

Nu ångrade han ännu mera att han icke tillsagt pater Clemens att passa på vid fönstret och taga emot den unga flickan, men nu var det för sent att reparera felet, ty den största möjliga skyndsamhet var af nöden.

Minnchen var icke heller någon lätt börda och slottsfogdens krafter långt ifrån öfvermenskliga. I dessa ögonblick ansträngde han sig likväl så mycket han förmådde, ty att nu släppa bytet kunde naturligtvis ej komma i fråga.

Han skyndade således fram till fönstret. I häftigheten stötte han mot en stol, så att den föll omkull med stort buller.

En förfärlig ed sväfvade på slottsfogdens lappar då han samtidigt förnam att någon rörde sig i rummet näst intill.

Det var gamle Arnold, som vaknade. Han reste sig upp i sängen…

"Hvad kunde det vara", mumlade han för sig sjelf. "Ah, det är kanske tjufvar. Jag måste se efter."

Han hade också rätt, såsom vi veta. Det var verkligen en tjuf, men icke en af det slag som han menade.

Hastigt kastade han på sig de nödvändigaste kläderne, tände en lykta och beväpnade sig med en duktig knölpåk.

Så rustad öppnade han varsamt dörren och trädde in i Minnchens rum. Det kalla draget från fönstret kom honom att i första ögonblicket studsa tillbaka.

Men, huru skildra den förskräckelse, som bemäktigade sig honom då lyktskenet föll på gruppen framme vid fönstret! I förstone trodde han att allt endast var en synvilla, men genom att kasta en blick på den tomma sängen blef han genast öfvertygad om att så icke var förhållandet utan att allt var en grym verklighet.

Han igenkände också genast slottsfogden på Miltnitz.

"Ha, din skurk", utbrast han och störtade fram med knölpåken höjd öfver sitt hufvud sedan han först nedsatt lyktan på en stol. "Inte nog med att du pinar dem du har under dig, äfven öfver andra söker du att draga olycka! Släpp genast flickan, annars krossar jag din skalle som ett nötskal!"

Slottsfogden var nu i verkligheten i större fara än han någonsin förut varit, ty gubben Arnold egde ovanliga krafter för sin höga ålder. Den uppretade sinnesstämning, i hvilken han befann sig, bidrog också till att mångdubbla hans styrka.

Det var en dyster scen, som nu tedde sig i det lilla rummet. Vid fönstret stod räfskinnet med den nästan sanslösa Minnchen i sina armar. Midt på golfvet stod Arnold Mayer hotande och färdig att med det enda vapen han nu hade till hands, kasta sig öfver den fräcke qvinnoröfvaren, och öfver denna tafla kastade den lilla lyktan ett fladdrande fantastiskt skimmer, som lät de handlande personerne framträda i en högst egendomlig dager.

"Tillbaka, gubbe, annars skjuter jag", hväste slottsfogden och gjorde en hotande rörelse mot den plats, der han hade pistolen.

"Så mycket bättre", utbrast gubben Arnold. "Hela byn ska' då komma i rörelse och…"

Han fullbordade icke meningen utan tog ytterligare ett par steg fram mot qvinnoröfvaren.

Slottsfogden insåg att Arnold Mayer hade rätt. Han måste göra så litet buller som möjligt för att ej sjelf råka illa ut.

Men på en gång ändrade Arnold Mayer taktik. Han lät knölpåken sjunka och sade i bedjande ton:

"Gif mig min sondotter tillbaka, och du ska' alltid…"

"Tala inte derom", afbröt slottsfogden och drog med ena handen omärkligt ut den långa skarpslipade dolken. För sig sjelf tänkte han derefter:

"När jag rätt tänker på saken, så är det aldra bäst att först som sist göra sig af med gubben. Han kommer annars att alltid falla mig besvärlig."

Arnold Mayer måtte ha kunnat läsa dessa slottsfogdens tankar, ty ögonblickligen hade han fattat sitt beslut. Han förtröstade också derpå att Fuchs, hindrad af sin börda, icke skulle kunna vara nog snabb i vändningarne.

Slottsfogden kände också hur senorne i den arm med hvilken han var tvungen att stödja Minnchen, allt mer och mer slappades. Han önskade derför att Arnold Mayer icke skulle dröja länge med anfallet.

Detta lät ej heller vänta länge på sig. Under upphäfvande af höga rop för att om möjligt väcka någons uppmärksamhet, störtade gamle Arnold fram mot slottsfogden.

Den grofva knölpåken sväfvade redan hotande öfver qvinnoröfvarens hufvud. Ögonblicket var kritiskt för honom. Så som han nu uppehöll Minnchen med venstra armen var hon honom till det största besvär.

Han lät henne derför falla till golfvet, kastade sig med ett häftigt språng åt sidan och rusade på den på detta anfall helt och hållet oförberedde Arnold Mayer.

Denne var ej heller nog vig att undvika den stöt som räfskinnet riktade mot honom. Den hvassa dolken trängde djupt in i gubbens venstra öfverarm.

Gamle Arnold sjönk pustande ned till golfvet. Väl försökte han att åter resa sig, men smärtan och blodförlusten gjorde att han ånyo dignade ned och förlorade sansen.

Utan att dröja längre upplyfte slottsfogden åter den afdånade Minnchen på sina armar och närmade sig fönstret. Då lät han höra den aftalade hvisslingen, och lång tid hade ej gått till ända förrän pater Clemens infann sig.

"Nå, hur har det gått", hviskade augustinermunken längtansfullt.

"Efter vår önskan, men se här, tag emot henne. Jag orkar knappt bära henne längre."

"Du har då varit i strid kanske?"

"Ja. Ni kan nu se, vördige fader om ni vill kasta en blick in i rummet, hvad en dolk tjenar till."

Ett kort och hest skratt beledsagade dessa slottsfogdens ord.

"Godt", svarade munken. "Det är ändock en tröst att veta att det finnes en kättare mindre här i verlden. Gud ska' nog belöna dig derför, min son!"

"Derom få vi tala sedan", utbrast slottsfogden. "Nu till Prag det fortaste vi kunna, ty länge torde det ej dröja förrän vi ha de svenske ryttarne från slottet hack i häl efter oss!"

"Tror du det", menade pater Clemens förskräckt.

"Ja, lika säkert som en själamessa öfver en rik man."

Dessa ord satte fötter under augustinermunken. Sedan Minnchen blifvit inburen i skogen och återväckt till sans, tvangs hon genom att hotas med en grym död att till fots följa de båda röfvarne.

Den unga flickan, som var okunnig om striden mellan farfadren och slottsfogden, följde stillatigande med. För sig sjelf tänkte hon dock:

"När farfar vaknar och får se hvad som tilldragit sig ska' han nog skynda till slottet och anropa svenskarne om hjelp."

Det dröjde mer än en timme innan Arnold Mayer vaknade. Icke utan möda reste han sig upp och såg sig omkring. I de första ögonblicken kom han ej ihåg hvad som tilldragit sig så kort förut.

Men då han fick sigte på blodpölen bredvid sig och desslikes märkte att sängen var tom, stod hela den förfärliga scenen klar för honom.

"Store Gud, hvilket förskräckligt olycksöde väntar min stackars flicka", utbrast han och kröp på händer och fötter in i det andra rummet, der han efter mycket sökande fick tag i en linnetrasa. Med denna förband han såret sä godt han kunde. Efter en stund afstannade också blodflödet, men den gamle var ännu så matt, att han knappt kunde gå öfver golfvet.

Fram på förmiddagen gick en af grannarne förbi hans gård och märkte den utslagna rutan.

"Så-å, har gamle Arnold haft påhelsning af tjufvar i natt", mumlade grannen för sig sjelf. "Jag måste se efter."

Då han kom fram till fönstret och fick syn på blodpölen tog han i förskräckelsen ett steg baklänges och utropade:

"Hvad i Herrans namn har händt?"

Arnold Mayer, som låg på soffan i det andra rummet, hörde detta utrop och kände igen rösten.

"Granne Sebastian", sade han derför med matt stämma, "kom in så ska' jag berätta dig allt. Men jag är för svag att sjelf öppna dörren åt dig, så att du måste gå genom fönstret, samma väg som den eländige qvinnoröfvaren tog."

Sebastian, Arnold Mayers närmaste granne, stod snart framför den lilla soffan. Då han fick syn på Arnolds dödsbleka ansigte utropade han under det han förskräckt slog båda händeme tillsammans:

"Hvem är den niding, som haft hjerta i sig att göra dig, gamle hederlige Arnold, så mycket ondt?"

"Slottsfogden på Miltnitz", svarade Arnold Mayer under det smärtorne i den sårade armen aftvungo honom ett lätt anskri.

"Räfskinnet?"

"Ja."

"Det är inte möjligt!"

"Nå, så hör då och tro mig."

Arnold Mayer omtalade derpå allt, först den oro, som besjälat Minnchen och sedan det dystra uppträdet så godt han kunde påminna sig det. Han slutade med dessa ord:

"Om jag hade krafter som jag har vilja, så vet jag nog hvad jag gjorde."

"Hvad skulle du då göra? Du vet, Arnold, att du kan lita på oss alle här i Reinau."

"Ja, det vet jag nog och tackar er derför, men ni ha brådtom med arbetet och…"

"Tala inte derom", afbröt Sebastian hastigt. "Säg hvad är det som du skulle göra om du vore frisk!"

"Gå till Miltnitz och försöka att få tala med den svenske officeren.
Han ska' inte neka oss sitt understöd."

"Jaså ingenting annat", utbrast Sebastian. "Nå, då kan du vara lugn.
Jag ska' uträtta den saken åt dig."

"Gud välsigne dig för din beredvillighet", var det enda som Arnold Mayer kunde säga. Derpå sjönk han åter pustande ned. Det myckna talet hade nästan helt och hållet utmattat honom.

En half timme derefter visste hvarenda menniska i Reinau hvad som under natten tilldragit sig i Arnold Mayers hus. Och så afhållen var den gamle, att det icke fanns någon, som ej af uppriktigaste hjerta beklagade honom.

Sebastian hade nätt och jemt hunnit taga på sig sina helgdagskläder för att gå till Miltnitz, då en trupp ryttare sprängde in på bygatan. Det var Fredrik Dahlspets, som med tio man sjelf rekognoscerade trakten.

Sebastian, som genast såg att det var svenskar, skyndade ut emot dem, ehuru han knappt var mer än halfklädd. Inom några minuter hade ryttmästaren fått veta hela historien.

"Är du säker på att det var slottsfogden på Miltnitz, som utfört illdådet?" sporde han när Sebastian slutat.

"Ja, gamle Arnold har sjelf sagt det och han känner nog slottsfogden efter som denne en gång varit bland Minnchens friare."

"Kan jag få tala med den gamle?"

"Det låter sig knappt göra, herre, eftersom han är så svag att han knappt förmår öppna munnen. Men ni kan tryggt lita på hvad jag sagt."

"Godt", inföll ryttmästaren. "Se noga till den sårade. Jag ska' genast skicka hit en fältskär."

Med dessa ord kastade Fredrik Dahlspets om sin häst och jagade med sin trupp i sporrsträck tillbaka till Miltnitz.

Detta hans vänliga uppträdande jemte den utlofvade hjelpen åt gamle
Arnold gjorde ett godt intryck på reinauborne.

"Se det kan man kalla menskligt", utropade en gammal gumma.

"Ja, nog är det hederligt", menade Sebastian. "Så går inte det påfviska packet tillväga."

Högljudda förbannelser öfver de katolske besvarade dessa Sebastians ord.

9.

Då Fredrik Dahlspets återkom till Miltnitz befallde han att den fältskär, som åtföljde truppen, genast skulle begifva sig till Reinau. Derefter lät han kalla Odowalsky till sig.

Slottsherren inträdde i ryttmästarens kammare med ett trotsigt leende på läpparne.

"Jo, ni har fine tjenare, ni", utbrast ryttmästaren utan att besvara
Odowalskys helsning.

"Hur så", sporde denne och tog på sig en förvånad mine.

"Vet ni då inte hvad som händt i natt?"

"Nej", svarade Odowalsky och kunde med möda tygla den glädje han kände, ty af ryttmästarens uppretade sinnesstämning kunde han sluta sig till att munkens och slottsfogdens flykt lyckats. "Nej det vet jag, inte", fortfor han.

Fredrik Dahlspets gick honom nu in på lifvet och borrade sina blickar djupt in i hans.

"Stå inte här och ljug så öppet för mig", utbrast han derefter med dundrande stämma. "Ni är deras medbrottsling!"

"Jag… jag… jag… medbrottsling… Hvad menar ni", stammade Odowalsky och bleknade under det han tog ett par steg tillbaka. "Jag vet ju ej hvad ni menar!"

"Jaså", utbrast Fredrik Dahlspets sarkastiskt, "ni vet då inte om, att eder slottsfogde och munken-spionen lyckats fly härifrån i natt?"

"Nej!"

"Och inte heller känner ni till hvilket gement illdåd, som blifvit föröfvadt i natt i en by, som heter Reinau."

"Nej!"

"Inte heller att en ung flicka blifvit bortröfvad derifrån?"

"Nej!"

"Och hennes gamle farfar nära nog mördad?"

Vid denna sista fråga kände Odowalsky ett häftigt stygn i sitt hjerta.
Han qväfde dock genast den blödiga känslan och svarade som tillförne:

"Nej!"

"Nå, nå", menade ryttmästaren efter en stunds funderande, "jag får nog reda på sammanhanget då jag kommer till Prag, dit eder slottsfogde flytt undan med sitt rof."

Detta sista antagande tog Fredrik Dahlspets alldeles af sig sjelf. Då han uttalade det stod han med ryggen vänd emot Odowalsky och kunde således ej se hvad det gjorde för intryck på honom.

"Till Prag", tänkte denne för sig sjelf och bet våldsamt läpparne tillhopa. "Detta var ju ej enligt vår öfverenskommelse. Men, om de behållit flickan för sig sjelfve! Förbannelse!"

Längre kom han ej i sin tankegång. Ryttmästaren vände sig i detsamma häftigt om och lät höra en skarp hvissling.

I samma ögonblick instörtade korporal Styf.

"Ledsaga honom till sitt rum", befallde ryttmästaren kort och pekade på Odowalsky. "Ställ sedan två ryttare på vakt derutanför. Om han försöker att tränga sig ut, så ha de min befallning att ögonblickligen skjuta ned honom."

"Hvad! Jag är således en fånge i mitt eget slott", utbrast Odowalsky och tog ett par steg tillbaka.

"Ja, ända till dess sanningen kryper ur er. Marsch nu!"

Ryttmästarens barska befallning åtlyddes genast. Vid utgåendet kastade
Odowalsky en lång och harmfull blick på Fredrik Dahlspets. Han mumlade
också några korta meningar mellan tänderne, men hur mycket korporal
Styf än bemödade sig om att uppfånga dem, så lyckades det honom ej.

På eftermiddagen anlände förtruppen af den königsmarkska hären till Miltnitz. Sedan Fredrik Dahlspets afgifvit sin berättelse om tillståndet på slottet och fått uppbära mycken tacksägelse af sin förman, sade denne:

"Det lyster mig att få tala med den der Odowalsky. Kanske att vi kunna använda honom."

Mötet mellan Königsmark och slottsherren varade länge. När de ändtligen skiljdes åt var Odowalsky fri. Straxt derefter mötte han Fredrik Dahlspets nere på gården.

"Ni ser nu att det finnes en, som råder öfver er", utbrast han hånfullt. "Ni kan tacka mig för att ej ni sitter som fånge i mitt ställe."

"Ja, jag ska' tacka er en annan gång och på ett sätt som ni minst önskar", svarade ryttmästaren och vände Odowalsky föraktligt ryggen.

Då Königsmark efter en dags vistelse på Miltnitz företog en rekognoscering i riktning mot Prag anhöll Odowalsky om att få medfölja. Han kände ju till trakten och kunde blifva till ej så liten nytta.

Denna begäran bifölls. På hemvägen förde Odowalsky listigt nog den svenska truppen genom den skog, der vedhuggarens koja var belägen. Den påträffades snart.

Königsmark, som var törstig, gjorde halt och steg, åtföljd af Odowalsky, in i stugan, der endast gumman var hemma. Slottsegaren såg genast att här icke fanns den ringaste skymt af Minnchen. Han lyckades dessutom att under några ögonblick få tala ostörd med vedhuggarens hustru, och erhöll nu bekräftelse på, att någon ung flicka aldrig blifvit lenmad i hennes vård.

Odowalskys raseri kände knappast några gränser. Han måste dock lägga band på sina känslor för att ej förråda sig.

Hemkommen inneslöt han sig genast i sitt rum för att öfverlägga med sig sjelf om hvad som nu borde göras.

10.

Det var till ett af de uslaste kyffen i den pragska stadsdelen Lilla Sidan som Minnchen blifvit förd. Huset, som knappt mera höll ihop, var beläget icke långt ifrån den venstra vallen, och beboddes af en gammal tandlös, men så mycket mera hvassnäst qvinna, hvilkens födkrok Gud allena hade reda på.

Pater Clemens tycktes vara ganska väl bekant med den gamla hexan, ty knappast hade han visat sitt ansigte i dörren förrän gumman utropade:

"Nå, du store himmelens Gud, och jag som trodde att jag aldrig mer skulle få återse er, fromme fader!"

"Pax tecum", utbrast pater Clemens salvelsefullt och utsträckte sina händer öfver den fula hexan. Och han fortfor derefter: "Du har väl ingen i din lilla kammare?"

"Nej, fromme fader, den står gerna till er tjenst, nu som fordom."

"Tack, Margit", svarade munken. "Jag vill åter ha den, men inte för min egen skull."

"För hvems då?" utbrast den tandlösa käringen och grinade illparigt.

"Ah, du tyckes förstå det!"

"Jo jo men, gamla Margit är nog så gammal, att hon begriper hvad som menas när en karl säger så. Hvar har ni dufvan, fromme fader?"

Pater Clemens öppnade yttre dörren och vinkade åt Fuchs. Denne nära nog släpade den förskräckta Minnchen in i stugan.

"Nå ja, jag måste tillstå att ni har en god smak, fromme fader", inföll
Margit hånande. "Dufvan är mycket vacker."

Minnchen hade under tiden sjunkit ned på en grof bänk och gömt ansigtet i händerne. Hennes afsky för hvad hon hörde kände inga gränser.

"Jo", sade pater Clemens och stack ett par guldmynt i Margits hand, "nu är det så, att du gömmer den der dufvan åt oss."

"Åt er", utbrast den gamla hexan med verklig förvåning. "Åt er?"

"Ja", sade räfskinnet skrattande, "vi ha henne ännu tillsammans.
Lottningen får sedan afgöra hvem hon skall tillhöra."

En våldsam snyftning från bänken kom slottsfogden att för ett par minuter vända sig ditåt.

"Ha, ha, ha", skrattade Margit. "Det der var ena lustiga kurrar. Ja, varen lugne, jag ska' nog bevara henne åt er. Ha, ha, ha!"

Några minuter derefter var Minnchen innestängd i den lilla kammaren, mera liknande en smutsig skrubb. En eländig säng, som i hvarje ögonblick hotade att falla i småbitar, var den enda möbel, som fanns der.

* * * * *

Natten sänkte sig öfver den stora staden, tummelplatsen för så många goda känslor och onda lidelser. På gatorne var det tyst; knappt någon vandrare syntes genomströfva dem.

Af detta lugn framgick tydligt att den svenska styrkans ankomst var helt och hållet okänd för innevånarne i Böhmens hufvudstad. Så var också rätta förhållandet.

På den trånga, smutsiga och krokiga gata, vid hvilken Margits eländiga kyffe var beläget, syntes dock en ensam vandrare, väl insvept i en fotsid kappa.

Denne man var pater Clemens.

Hunnen fram till kyffet klappade han tre slag på det otvättade fönstret. En gardin, som säkerligen ej på åratal gjort bekantskap med vatten, drogs åt sidan, och den gamla hexans ansigte tittade ut.

Ansigtet försvann genast, och omedelbart derefter öppnades dörren.

"Har den andre varit här i dag?" sporde pater Clemens med undertryckt stämma.

"Ja, på förmiddagen."

"Länge?"

"Nej, han stannade knappt en half timme. Flickan är helt enkelt omöjlig."

"Bah", utbrast pater Clemens och slog till ett kort skratt. "Den andre har ej lärt sig att handskas med unga qvinnor, det märker jag nog."

Inkommen i yttre rummet sporde augustinermunken:

"Hur har hon uppfört sig?"

"Jag får ingen bugt med henne."

"Inte?"

"Nej. Det är den värsta unge, jag haft i mitt förvar, så mycket vill jag säga er, pater Clemens."

"Var lugn, Margit, hon blir nog lugn ju mera det börjar lida på tiden."

"Ja, det vore väl det", inföll den gamla hexan. "I morgse spottade hon mig rakt i synen."

"Såå. Nå det är roligt att veta att det finnes godt gry i henne!"

"Hör på, pater Clemens", utbrast nu den fula hexan under det hennes läppar drogo sig till ett vederstyggligt leende, "hon är ju en kätterska efter hvad jag hört?"

"Ja, visst är hon det!"

"Nå, gör då processen kort med henne, det är det bästa råd jag kan gifva."

"Sakta i backarne, Margit", utbrast pater Clemens under det hans mörka ögon glödde. "Äfven bland kättare finnes det sköna qvinnor, dem man ej bör förakta."

Margit svarade ingenting. Hon endast betraktade munken med sina små kattlika ögon.

"Nä, hur stor blir min lön", sporde hon slutligen med knapp hörbar stämma.

Pater Clemens räckte henne fyra guldmynt under det han sade:

"Tag detta såsom förskott. När saken är klar ska' du få mångdubbelt mera."

Sedan Margit nedlagt mynten i en smutsig kista, som hade sin plats under hennes säng, fortfor hon:

"Ska' ni inte gå in nu?"

"Ja, får jag låna din lampa."

Minnchen hade nyss hunnit somna då lampskenet, som föll henne rakt i ögonen, väckte henne. Förskräckt reste hon sig upp och utstötte ett anskri då hon varseblef munken, för hvilken hon redan från första ögonblicket fattat en om möjligt djupare afsky än för slottsfogden.

"Bort, bort", ropade hon och slog framför sig med händerne.

"Stilla, mitt barn", förmanade pater Clemens, "jag kommer ej till dig i någon oredlig afsigt."

Minnchen stirrade på munken utan att säga ett ord.

"Hör på, flicka", fortfor pater Clemens och satte sig på den skröpliga trästol han fört med sig från yttre rummet samt ställde lampan i fönstret, "det här lifvet behagar dig nog inte?"

"Nej, låt mig komma härifrån", bad den unga flickan och knäppte ihop händerne öfver bröstet:

"Ja, det är just min mening, att du ska' få komma härifrån", sade pater
Clemens.

"O, låt mig då få komma hem till gamle farfar!"

Augustinermunken vände för några ögonblick bort hufvudet. Slutligen sade han:

"Du vet ej hvad du säger, flicka!"

"Vet jag inte hvad jag säger. Jo, det vet jag visst, det."

"Du kan ej få komma hem till Reinau, så mycket vill jag säga dig."

"Och hvarför?"

"Kan du ej förstå det?"

"Nej."

"Nå, då ska' jag förklara det för dig. Du är en kätterska, och en sådan släpper en katolik ej så lätt ifrån sig."

"O, min Gud, i hvilken olycka har jag ej råkat", jemrade sig den unga flickan.

"Olycka! Säg snarare lycka, ty jag vill rädda din själ ur djefvulens klor."

"Bort, bort", ropade Minnchen och samlade hela sin styrka. "Rör ej vid mig. Haf misskund!"

"Du måste bli min", hväste pater Clemens och slingrade sina armar kring den unga flickans midja.

"Bort, annars ropar jag på hjelp!"

"Ropa du, ingen ska' höra dig. Gamla Margit är stendöf i sådana ögonblick som dessa. Ha, ha, ha!"

Det förskräckliga öde, som väntade den unga flickan fördubblade hennes styrka. Samlande alla sina krafter stötte hon den illistige munken så våldsamt för bröstet, att han tumlade baklänges.

Med ett djerft språng stod hon derefter på golfvet och ilade fram till
dörren. Den var stängd utanför. I samma ögonblick hörde den förskrämda
Minnchen ett rått hånskratt utifrån det yttre rummet. Hon igenkände
Margits röst.

Nu grep henne förtvinan, och hon störtade mot fönstret. Men i samma ögonblick var också pater Clemens på benen. Rytande som ett vilddjur störtade han öfver den unga flickan. Hon syntes i dessa ögonblick förlorad.

Men då nöden är som störst är hjelpen som närmast. Ett förfärligt brakande hördes utifrån. Kanoner och handgevär uppförde sin hemska smattrande musik.

I detsamma dånade väldiga slag på stugans yttre dörr. Pater Clemens störtade ut och möttes af slottsfogden, som darrande af ångest rusat in i stugan.

"Fly, fly", skrek denne. "Svenskarne storma staden!"

"Än flickan då, hvad ska' vi göra med henne", utbrast augustinermunken.

"Henne taga vi med oss", inföll slottsfogden. "Ett så vackert byte ska' ej falla i kättarnes händer."

"Jag följer er", utbrast nu Margit och framletade ur den smutsiga kistan alla de penningar hon hade gömda der. Några minuter derefter var den eländiga stugan tom. En svensk kanonkula borrade sig straxt derefter in i ena väggen och splittrade den, så att kyffet ännu mera lutade till sitt fall.

"Följ mig", sade Margit och tog en omväg åt södra vallen. "Jag vet en säker väg till räddning."

Flyktingarne kommo också upp på vallen, men innan de hunno sansa sig voro de omringade af svenskar.