HERREN kvad:
För dig, som icke lyssnar för att klandra, vill Jag förkunna denna Hemlighet, den djupaste i kunskap och i visdom; 1 den skall befria dig från allting ont. En kunglig Visdom, kunglig Hemlighet, en högsta Luftring är det, — hjärtats visdom, 2 rättfärdig, oförgänglig, ljuv att följa. De som förneka den, de nå Mig ej, O fiendernas skräck! — de återvända 3 till världens vägar, och de finna döden. — Jag genomtränger hela denna värld, fast ej däri Jag synes uppenbarad: 4 allt har sin rot i Mig, — ej Jag i något. Dock — varelsernas rot är ej i Mig, så lär Min högsta Yoga! — Alla väsens urgrund och stöd, ej rotfast uti dem, 5 Mitt Själv är ytterst deras skaparorsak. Som jordens lufthav rör sig i Akasha och svävar hit och dit i rymdens sköte, 6 så vilar allting dock till sist i Mig. När världsförloppet lider mot sin ände, då dölja tingen sig på nytt i Mig; när världsförloppet åter skall begynna, 7 Jag sänder åter ut det, Kuntis son. Jag döljer Mig uti Naturens sköte och föder varelsernas mängd till liv; förutan egen kraft de alstras alla; 8 de leva endast av Naturens kraft. Ej heller bindes Jag af Mina verk, o Dhananjaya! Oberörd Jag sitter 9 i deras mitt, och fästes ej vid dem. Och driven av Min kraft, Naturen sänder i rymden ut båd' rörligt och orörligt; 10 — se där det skäl som driver världens lopp. Men dårarne förakta Mig, då Jag har klätt Mig uti jordisk liknelse: de känna ej igen Mitt högre väsen, 11 ej härskarn över alla varelser. Med hopplöst, dådlöst, vettlöst, tanklöst liv de hava endast del i vad demoniskt 12 och trollskt och svekfullt är till sin natur. Men höge Andar,[22] o du Prithas son, som hava del i Min gudomlighet, de vörda Mig med aldrig rubbad håg, 13 de känna Mig som varelsernas källa; de prisa Mig, och sträva med ståndaktig och ödmjuk själ att lyda Mina bud; 14 de dyrka Mig med from, harmonisk själ. Och andra vörda Mig med visdomsoffer och dyrka Mig, den En-Mångfaldige, 15 vars anlete är synligt överallt. Jag, Jag är offerhandlingen och offret och offergräset, bönen,[23] offersmöret, 16 och altarelden, och vad den förtär; Jag världens Fader, Moder, Stöd och Ursprung, den Dyrkansvärde, Kraftens Ord, Omkara, 17 Rig, Sama, Yajur,[24] detta allt är Jag; Jag Vägen, Brudgummen och Herren; — Vittnet och Tillflyktsorten, Skyddet, Älskaren; Begynnelsen, Upplösningen och Grunden, 18 Skattkammarn, Fröet till oändligt Liv. Jag skänker värme, ger och häjdar regnet; Jag är odödlighet och död, — båd' Vara 19 och Icke-Vara, det är Jag, Arjuna.
De som känna de Tre[25] och druckit den heliga Soma,
de som rena från synd, söka till himlen sin väg,
— se, dem leder Jag upp den rätta vägen till himlen,
vägen som leder i glans bort till dess strålande
värld.
Himlen bidar i ljus de Ljusets salige Andar,
20 vilka få dela med fröjd gudarnas ljuvliga spis.
Men då de fröjdats en tid i himlens väldiga rymder,
vissna de neder och dö, födas å jorden igen;
— Vedas' dygder de följt och följt sin salighetslängtan:
21 salige bliva de ock, — ändligt, de ville det så.
Men de som dyrka Mig, och Mig allena, och icke eftersträva andra mål, dem skänker Jag en ständig harmoni 22 och bringar dem fullständig frid och trygghet. Och aven de som dyrka andra gudar med tro och kärlek, dyrka Mig i dem, 23 fast ej de känna Urtids-Visdomsläran. Jag tager mot de offer som de bringa, ty Jag är Herren; — dock Mitt väsende 24 är okänt för dem; därför gå de vilse. Till gudarna gå gudars dyrkare, och Fädrens dyrkare till sina Fäder, och de som dyrka andar, gå till dem; 25 men de som dyrka Mig, de finna Mig. Och den som offrar Mig ett löv, en blomma, en frukt, en vattenbägare, — förvisso, Jag tager mot hans hjärtas fromma offer 26 till tecken på hans andes goda kamp. Vad än du gör och vad du än förtär, vad hälst du än må offra eller skänka, vad bot du än må öva, Kuntis son, 27 du göre det som offer, bragt åt Mig. Så skall du lösas ifrån alla fjättrar av handlingar med god och dålig frukt; befriat av försakelsernas Yoga 28 ditt jag skall frigjort hinna fram till Mig. Jag är densamme uti alla väsen, Jag hatar ingen och har ingen kär, men de som vörda Mig med verklig fromhet, 29 de leva uti Mig, och Jag i dem. Och om en brottsling vänder sig till Mig och aktar intet mer än Mig, — då varder han skuldlös, — han bör räknas för rättfärdig, 30 ty han har träffat ett rättfärdigt val. Han varder renad snart, och vandrar sedan till evig frid i Mig. O Kuntis son, med visshet må du veta, att för alltid 31 Min dyrkare är trygg mot varje fara. De vilka fly till mig, o Prithas son, om än de fötts i själva syndens sköte, som kvinnor, Vaishyas eller Shudras,[26] alla 32 de vandra dock till Mig, den högsta vägen. Hur mycket mera helige Brahmaner och konungslige Vise! Må sålunda, när denna låga värld du underkuvat, 33 du helt, med odelt sinne, dyrka Mig! Så fäst i Mig din tanke; bed till Mig; och giv dig själv åt Mig; offra till Mig; och bragt i harmoni med SJÄLVET, snart 34 du hinner Mig, ty du har blivit Min.
<tb>
I den härliga Bhagavad-Gita's heliga sånger, vilka innehålla vetandet om det Kviga, — skriften om Yoga, — samtalet mellan Shri Krishna och Arjuna, — lyder det
sålunda; och det kallas:
HERREN kvad:
Du hövding med den starka armen, — lyssna
på nytt engång till detta högsta ord,
som Jag vill säga dig: Jag vill din välfärd,
1 och talar till dig, ty du är Mig kär.
För Ljusets Andar[27] och för Siarne[28]
förblir Min tillkomst sannerligen okänd,
2 ty Jag är Siares och Andars upphov.[29]
Den vilken känner Mig som världens Herre,
ofödd och utan början, han bland alla
3 är utan villa, fri från varje synd.
Inspiration[30] och visdom, klarsynthet,
fördragsamhet och sanningskärlek, lugn,
behärskning; — lycka, smärta; icke-vara
4 och vara; fruktan och okuvligt mod;
oskadlighet, förnöjsamhet och jämnmod,
allvarlig renhet och barmhärtighet,
gott rykte och försmädelse; — se där
de kännetecken, vilka följa åt
5 de varelser, som träda fram ur Mig.
De store Siarne, de fyra Äldste[31]
och alla Manus, föddes ur Min tanke
6 och Min natur; — av dessa föddes släktet.
Och den, som känner denna Yogas väsen
och hemligheten av Min härskarmakt,
han står i ständig harmoni med Mig
7 i ständig Yoga, — det står säkert fast.
Ty Jag är alltings Fader, och i Mig
har allt sitt ursprung; — de som fatta detta,
— de vise, — dyrka Mig, och hava del
8 i Min natur. — De minnas alltid Mig,
med livet dolt i Mig, — och ledande
varandra grad för grad, samtalande
9 om Mig alltjämt, de hava frid och lycka.
Åt dessa jämt harmoniskt stämda själar,
som dyrka Mig i kärlek, skänker Jag
10 Ingivelsen,[32] som leder dem till Mig.
Jag dväljes av barmhärtighet hos dem,
i dem, — i deras SJÄLV, — Jag löser upp
det mörker, som av villan alstrats fram;
11 Jag lyser upp det med Min vishets fackla.
ARJUNA kvad:
Du är BRAHMAN, det Högsta Väsendet,
Du är det högsta Hemvist, och den högsta
av Luttringar! — O Allrahögste Ande,
Du Evige, Gudomligt-Mänsklige,
12 du Urtids Gud, du aldrig födde Gud!
Du som av Rishis hyllas, Du som hyllas
av själve Narada, den höge vise,
av Devala, av Vyasa och Asita,
13 Du Själv har nu förklarat Dig för mig.
Jag vet att allt vad Du mig sagt är sant,
o Keshava! Ditt Väsen träder fram,
o Herre! — och dess fullhet kan ej fattas
14 av varken Gudar eller Danavas.
Men själv förstår Du Dig förvisso Själv
förmedelst Purushottama, Dig Själv.
O Källa Du för alla varelser,
O Herre Du bland alla varelser,
15 O Gud bland alla Gudar, Världens Herre!
— Du tälje nu förutan förbehåll
Din egen gudahärlighet i SJÄLVET,
förmedelst vilken Du, beståndande,
16 är Den, som genomtränger alla världar.
Hur kan jag genom jämn betraktelse,
o Yogi, äntligt lära känna dig?
I vilken art, i vilken egenskap
17 bör jag mig föreställa Dig, o Herre?
Förtälj mig ännu mera om Dig själv,
Din höga Yoga och Din härskarmakt!
Du mänskors salighet! jag tröttnar ej
18 att höra livets ord utur Din mun!
HERREN kvad:
Välsignad vare du! — Jag vill förklara för dig en del utav Mitt majestät, och säga, var det skönast träder fram, du yppersta bland Kuru-ättlingar; 19 — dock finnas slika drag i gränslös mängd; ty Jag, Arjuna, Jag är detta SJÄLV, som bor i varje väsens hjärtedjup; 20 Jag är hos alla början, mitt och ände. Av Ljusets krafter[33] är Jag Herrens kraft;[34] av allt som strålar, solen; — ibland Vindar 21 är Jag Maritchi; månen ibland stjärnor; av Veda's hymner, Soma-offrets hymn;[35] av alla gudar är Jag Vasava. Jag är det inre sinnet ibland sinnen, 22 av allting levande förståndet självt. Av andar som förstöra, är Jag Shiva;[36] av troll och spöken är Vittesha Jag; av Vasus är Jag Pavaka; bland bärgen 23 är Jag Guds helga bärg, — en trons symbol.[37] Av härdens präster, o du Prithas son, är Jag den ypperste, Brihaspati; av krigarhövdingarna är Jag Skanda, 24 och alla sjöars ocean är Jag. Jag är bland siare den vise Bhrigu; av alla ord i språket är Jag AUM;[38] av offer är Jag hjärtats tysta andakt 25 och ibland fasta ting Himalaya; av alla träd det helga Fikonträdet;[39] bland siare Jag Narada; i himlen, bland sälla andars körer, Chitraratha; 26 av helga Munis är Kapila Jag. Bland hästar är Jag sångens helga vinghäst,[40] som födes ur odödlighetens dryck; Airavata bland kloka elefanter; 27 den konungslige hövdingen bland män. Bland vapen är Jag blixten, och bland kor Jag Kamaduk, utur vars juver flyter allt vad man önskar;[41] Jag är kärleksguden bland alstrare; bland alla Visdoms-Ormar 28 är Jag Vasuki; — och Ananta är Jag bland alla drakar; Jag är ock Varuna bland havets under; Aryama bland Fäder; 29 av alla domare är Döden Jag; av Jättar är Jag Prahlada; av mått är Tiden Jag; bland djuren, djurens konung; 30 av alla foglar är jag Vainateya; av reningsmakter är Jag Vinden; — Rama bland krigare; — bland fiskarna Makara; 31 av strömmar är Jag Ganges' helga flod.
Men Jag är även början, mitt och ände
av allting levande, Arjuna! — Jag
är i all kunskap SJÄLVETS vishet; — Jag
32 är talets gåva ibland talare;
i alfabetet är Jag A; det dubbla
i sammansättningar; — och Jag är Tiden,
den aldrig ändande; — Jag Upprätthållarn,
33 vars anlet lyser över allt som är;
och Döden Allförstörarn är Jag även,
och alltings födelse och upphovs grund. —
Av kvinnokönets dygder är Jag Minne
och Talförmåga, Rykte, Framgång, Trohet,
34 Tålmodighet, Beständighet, Förnuft;
av sånger Brihatsaman Jag; av rytmer
Jag Gayatri; av årets delar Våren
35 och Margashirsha ibland månader.
Jag är bedragarens bedrägeri
och den sannfärdiges sannfärdighet;
Jag är det strålande i allt som strålar,
36 beslutsamhet och seger, det är Jag.
Bland alla Vrishnis är Jag Vasudeva;[42]
Jag är du själv[43] bland Pandus ättlingar;
bland vise är Jag Vyasa, och Ushana
37 bland skalder; — spiran bland de ting som härska;
bland dem som önska seger, är Jag statskonst;
Jag är all hemlig visdoms hemlighet,
38 och Jag är kunskapen hos dem som veta.
Vadhälst som än är varelsernas upphov,
det allt är Jag! Det gives intet ting
39 som mäktar existera utan Mig.
Och utan ände är Min gudamakt,
o fiendernas gissel! — Blott förminskad
40 du skådar Mig i dessa bilders mängd.
Allt som är kungligt, gott och framgångsrikt
och mäktigt, må du fatta som en stråle
41 ur gudaglansen av Mitt väsende.
Men vad är kunskapen om slika smådrag
för dig, Arjuna? Levande i allt,
Jag genomtränger detta universum
42 med delar av Min varelse; — JAG ÄR.
<tb>
I den härliga Bhagavad-Gita's heliga sånger, vilka innehålla vetandet om det Eviga, — skriften om Yoga, — samtalet mellan Shri Krishna och Arjuna, — lyder det
sålunda; och det kallas:
ARJUNA kvad:
Det ord, som är den högsta hemligheten
i SJÄLVETS väsen, har Du talat ut
i Din barmhärtighet; — och härigenom
1 har villan skingrats. — Varelsernas tillkomst
och undergång har Du, o Lotusögde,
förklarat helt och hållet; och jämväl
2 Din oförvansklighet och storhet. — Herre,
du Allrahögste, — jag är full av längtan
att skåda Dig, — det bästa ibland väsen, —
i denna skepnad, som Du nyss beskrev,
3 Allsmäktig och Allsvåldig! — Om Du tror
att den kan ses av mig, o Yogas Herre,
då visa mig Ditt oförvanskliga
4 och oförgängligt höga SJÄLV, — o Herre!
HERREN kvad:
Se upp och se omkring dig, Prithas son!
Du omges hundrafalt och tusenfalt
av former av Mitt liv i skilda arter,
5 gudomligt växlande till färg och form,
i stormens andar, i naturens krafter,
i eldens glans, i himlens stjärnehärar,[44]
i tusen andra, aldrig sedda under,
6 o Bharata! — Beskåda här och nu
det hela Kosmos, rörligt och orörligt,
förenat, Gudakesha, uti Mig!
7 Betrakta allt, vad än du önskar se!
— Du ser Mig ej med dessa dina ögon?
Välan, Jag skänker dig gudomlig syn:
8 så se förmedelst den Min högsta Yoga!
SANJAYA kvad:
Då så Han talat, visade sig Hari
för Prithas son som Yogas höge Herre
9 uti Sin högsta skepnad, — Han, den Store,
med myriader munnar, ögonpar
och andra underbara verktygs mängd,
med tusen smycken av gudomlig fägring,
10 med tusen vapen av gudomlig kraft,
med tusentals klenoder och juveler,
i blomsterdrägter välluktsdoftande,
— den uti allting underbare Guden,
11 vars anlet syns i allt, förutan gräns.
Om tusen solar tände sig på fästet
och strålade tillsammans i sin glans,
då skulle detta knappast återgiva
12 den Höge Andens klara härlighet.
Och Paudusonen såg, — och hela världen,
som bildas av en tallös skara delar,
framträdde för hans blickar som ett enda:
13 som kroppens härlighet för gudars Gud.
Och håret reste sig uppå hans hjässa,
och Dhananjaya greps av häpen bävan;
han böjde ned sitt änne inför Gud
14 och talade med sammanlagda händer:
ARJUNA kvad:
Gud! i Dig jag skådar alla andra gudar, alla väsen ser jag efter skilda slag: Herren Brahma ser jag hög på Lotus-tron 15 Siarenas skaror och de Vises mängd.[45] Tusental av munnar, tusental av ögon, tusental av armar röra sig i Dig, överallt jag ser Dig, evig, utan ände, 16 Du som icke eger början eller slut Strålande Du träder fram för mina blickar, överallt i alltet krönt med makt och glans, lysande som elden, bländande som solen, 17 väldig och omätlig Du åt varje håll. Högre än all tanke, evig, oförgänglig, Du den högsta skatten, Du som är i allt; Du som evigt hägnar pliktens helga lagar, 18 Du som står för tanken som den Förste Man. Ej ditt väsen eger början, mitt och ände, ändlös är Din kraft i armar utan tal; sol och måne äro Dina gudaögon; 19 världarna förtäras av Ditt anlets glans. Du allena fyller himlarna och jorden och den vida rymden mellan dem befäst; alla trenne världar falla ned i andakt, 20 sjunka till ett intet, Väldige, för Dig. Se inför Ditt Väsen träda änglars skaror fram med knäppta händer, bävande för Dig; 21 alla andars skaror hälsa Dig med hymner, 22 eller skåda stumma, hur Du skrider fram. Myriader munnar, myriader ögon, jättestarka armar, fötter utan tal, gap med tusen tänder ser jag i Din skepnad; 23 världar fly och bäva, — jag av skräck förgås! Tusen färgers strålglans lyser ur Ditt väsen, tusen svalg och tusen ögon skymta där. Se, mitt inre bävar och min styrka vissnar, 24 upp till himlens fäste når Din härlighet. Se, Ditt svalg är ändlöst, tärande som Tidens, lika eldens lågor Dina tänders mängd; — ingen tillflykt gives undan Dig, o Herre! 25 Hav dock nåd och misskund, världens tillflykt Du! Dhritarashtras söner, alla jordens furstar, Bhishma själv och Drona, Sutas ädle son, 26 alla våra härars ädelborne hjältar, störta till ett intet i Din avgrunds djup; — de förtäras alla, de förintas alla, där de självmant störta i fördärvets svalg; mellan tändren ser jag någres huvud hänga, 27 krossade till stoft av tusentandat gap. Såsom floder störta ut i oceanen, störta de sig själva neder i Ditt svalg; dessa furstar alla, dessa jordens herrar, 28 skynda i fördärvet häjdlöst, utan rast. Liksom fjärlar flyga mot en lampas låga, störta sig i elden, falla ner och dö, så de alla störta självmant i fördärvet, 29 rusa in emellan Dina käkars kraft. Överallt förtär Du, slukar och förbränner hela mänskoslägtet, allt i Dig förgås; Du allena fyller världen med Din strålprakt; 30 hela alltet glöder, Vishnu, av Din glans. Visa Dig, o Herre! Röj ditt inre Väsen! Hell Dig, Fruktansvärde! Säg, vem är väl Du? Detta liv, som gränslöst ur Ditt Väsen strömmar, 31 rövar mig min fattning: visa mig Ditt SJÄLV!
HERREN kvad:
Jag är även Tiden, som förhärjar världen,
— som på jorden bringar människorna död!
Alla dessa hjältar skola dö i striden;
32 endast du, Arjuna, överlever dem.
Stå då upp, o hjälte! strid, och fräls din ära!
övervinn din ovän! riket skall bli ditt!
Jag har övervunnit hela deras styrka;
33 vänsterhändte hjälte, var Mitt verktyg du!
Bhishma, Karna, Drona, Jayadratha, — alla
har Jag dräpt på förhand! Segern skall bli din!
Gå förutan bävan fram i stridens tummel:
34 strid! och du skall krossa dem som stå dig mot!
SANJAYA kvad:
När dessa ord han hört av Keshava,
då störtade den kunglige Arjuna
med sammanknäppta händer darrande
sig ned för Krishna, stammande av ängslan,
35 och bävande han talte dessa ord:
ARJUNA kvad:
Världen gläds med rätta av Din glans, o Herre,
hälsande med hymner, Hrishikesha, Dig!
Onda troll och vättar fly för Dig med bävan,
36 dvärgaskaran faller ned i bön för Dig.
Vore annat möjligt? Allrahögste Ande!
Alltings Första Orsak! Brahmas Herre Du!
Gud för alla gudar, ändlös, oförgänglig,
37 Vara, Icke-Vara, DET, som upphöjt är!
Förste ibland Gudar, Älst av alla Mänskor,
varelsernas upphov, varelsernas liv,
Kännare och Kände, tillflykt Du i höjden,
38 Du i Vilkens Vara världens rund är till!
Du är Vayu, Yama, Eldens gud och månens,
Du Varuna, Fadren, Ursprunget till allt;
— Hell, o hell Dig, Herre! Hell Dig tusen gånger!
39 Hell Dig åter, Herre! tusen gånger hell!
Allt å alla sidor faller ned och bedjer,
allt å alla sidor, — ty Du Själv är allt!
Gränslös i Din allmakt, gränslös i Din styrka,
40 härskar Du i alla, — ty Du Själv är allt!
Om jag fordom nämnt Dig "Krishna" eller "stallbror",
eller ock "Yadava", då Du var mig kär,
fast jag icke kände rätt Ditt höga Väsen,
41 vårdslös i min vänskap, som ej fattat Dig,
— om vid bordets nöjen, om i lekens gamman
jag i vördnad brustit, Helige, mot Dig,
vare sig allena, eller jämte andra,
42 må Du mig förlåta, Höge Ande Du!
Du som danat världen, rörligt och orörligt,
Du som högre vördas bör än Guru'ns själv!
Ingen like har Du! kan väl någon tävla
43 med den Ende Herren uti allt som är?
Si, jag faller neder inför Dig i stoftet,
vördar Dig med kroppen, som tillbörligt är.
Värdes mig välsigna! och fördrag min svaghet
44 som en fader sonens, som en vän sin väns!
Jag har skådat Det som ingen förr har skådat
och mitt hjärta fröjdas, klappande av skräck;
— visa Dig, o Herre! åter såsom mänska!
45 Alla världars hemvist, ack, förbarma Dig!
Låt mig åter se Dig krönt med diademet,
väpnad med Din klubba och med diskus'krets!
återtag, o Herre! skepnaden Du burit,
46 Du med tusenarmad, tusenfaldig form!
HERREN kvad:
Av Min nåd, Arjuna, har du nu fått skåda
denna högsta skepnad, uti Yogas själv,
strålande och ändlös, som i allting lever,
47 vilken ingen annan skådat förrän Du.
Ingen Vedakunskap, inga offergåvor,
ingen gärning, intet allmosgivande,
ingen bot och ingen forsknings lärda möda
48 mäktar skänka synen av vad Du har sett.
Bliv blott ej förvirrad! frukta dig blott icke,
därför att du skådat Mig i denna form!
låt ditt hjärta fröjdas, kasta bort din fruktan!
49 skåda Mig ånyo såsom du är van.
SANJAYA kvad:
Då Vasudeva yttrat dessa ord
till furst Arjuna, visade Han sig
på nytt uti Sin egen vanda skepnad
och tröstade Sin vän, som fyllts av bävan,
i det Hans höge ande återtog
50 en vänlig skepnad.
ARJUNA kvad:
Då jag återser
Din mänskoham, — o Du som fäller härar, —
då återvinner jag besinningen
51 och återfår mitt eget vanda väsen.
HERREN kvad:
Den Skepnad, uti vilken du Mig skådat,
är svår att se. I sanning, gudarna
52 åstunda jämt att skåda denna Skepnad.
Ej häller kan den skådas genom Vedas,
53 bot, allmosgivande och offergåvor;
hängivenhet allena, o Arjuna,
kan skåda Mig i denna liknelse,
och känna Mig och skåda Mig i sanning,
och ingå innerst i Min varelse,
54 o gissel du för dina fiender!
Om någon fullgör goda verk för Mig,
om någon ser i Mig sitt högsta goda,
om någon är hängiven helt åt Mig,
befriad ifrån lystnaden och hatet,
55 — o Pandus son, då kommer han till Mig.
<tb>
I den härliga Bhagavad-Gita's heliga sånger, vilka innehålla vetandet om det Kviga, — skriften om Yoga, — samtalet mellan Shri Krishna och Arjuna, — lyder det
sålunda; och det kallas:
ARJUNA kvad:
Det finnes fromme män som vörda Dig
i ständig harmoni; — och andra vörda
det Oförgängliga, som aldrig röjes,
1 Vem hinner längre uti Yogas vishet?
HERREN kvad:
De, vilkas tanke fäster sig i Mig,
som vörda Mig i ständig harmoni,
de, som begåvats med den högsta tro,
2 — de, vill det synas Mig bäst i Yoga.
De, vilka dyrka det Osynliga,
det Oförgängliga, det Ovetbara,
det Eviga, det Oföränderliga,
Beståndande och All närvarande,
3 det Städse Lika, som ej uppenbaras,
de, vilka kuva alla sina sinnen,
avstående från allt, med själen lugn,
och glädja sig åt allas välgång, — komma
4 till Mig också. —
Dock svårare är vägen för dem, som sträva hän mot det Fördolda, 5 ty tung är färden dit ur köttets värld. Men dem som avstå från all jordisk handling och vörda Mig såsom den Allrahögste, 6 och dyrka Mig förutan annan dyrkan, — dem vill Jag lyfta upp ur livets hav och dödens; ty de fästa sig vid Mig 7 av allt sitt hjärta och av all sin själ. Så fäst i Mig din tanke; låt din ande[46] försjunka uti Mig; så skall du se'n 8 allt framgent dväljas med din själ i Mig. Men har du icke styrka nog att fästa din ande stadigt uti Mig, — då sträva 9 att nå Mig i beständig Yoga-övning. Och om du är för svag för Yogas börda, då må du göra goda verk för Mig; och gör du dem med Mig som ändamål, 10 då skall du nå fullkomlighet i Mig. Och är dig även detta alltför svårt, sök frälsningen i enande med Mig: försaka handlingarnas alla frukter, 11 och sök att härska helt uti dig själv. Förvisso, visdom är förmer än bot, och andaktsövning är förmer än visdom; men ännu högre står försakelsen, 12 ty den som allt försakar, finner frid. Den som ej hatar någon varelse, som visar blott barmhärtighet och kärlek, som ej har lust, ej egennyttig åtrå, som bär med jämnmod både fröjd och kval, 13 som är förlåtande, i ständig jämnvikt, samt självbehärskad och beslutsam, fästad med all sin tanke och sin håg i Mig, 14 han är Min dyrkare, och kär för Mig. Den som ej plågar världen, och som ej av världen plågas, — som är fri från glädje 15 och sorg och fruktan, — han är kär för Mig. Den som ej önskar något, — som är ren, oväldig, oupprörd, — som icke fjättras av lidelse, som avstår varje dåd, 16 han är Min dyrkare, och kär för Mig. Den som ej känner kärlek eller hat, ej lystnad eller avsky, — den som avstår från gott och ont för Min, den Högstes, skull, 17 han är Min dyrkare, och kär för Mig. Den som mot fiende och vän är lika i lust och nöd, i ära och förnedring, 18 i köld och eld, av intet fjättrad mer, orubbad av beröm och klander, tyst, fullkomligt nöjd med vad som än må hända, förutan jordiskt hemvist, trygg i själen, 19 han är Min dyrkare, och kär för Mig. Och sannerligen, var och en som lyssnar till den Odödligt Sanna Gudens röst uti sitt hjärtas innersta, och delar med Mig Mitt ljus, Min tro, Min salighet, — som ser i Mig sin levnads högsta mål, — han är Min dyrkare, och kär för Mig, 20 och han skall nå Min kärleks högsta fullhet.
<tb>
I den härliga Bhagavad-Gita's heliga sånger, vilka innehålla vetandet om det Kviga, — skriften om Yoga, — samtalet mellan Shri Krishna och Arjuna, — lyder det
sålunda; och det kallas:
HERREN kvad:
Man säger stundom ibland vise män, att kroppen är ett Fält; och den som känner och fattar kroppen, kallas Kännaren 1 av detta Fält.[47] — Så må du fatta Mig som Fältets Kännare i alla Fält, o Bharata! Den rätta kännedomen om Fältet och om Fältets Kännare, 2 bör, synes Mig, i sanning kallas Visdom. Så hör av Mig i några korta ord, vad Fältet är och dess beskaffenhet, hur det har uppstått, vadan det har kommit, 3 vem Kännarn är, och vilken makt Han har! [Ty härom hava Rishis mycket kvädit på många sätt, i många skilda sånger, och i bestämda Brahma-sutra-ord, 4 som äro fulla utav visa tankar.] De stora Elementerna, Förnuftet, det Icke-uppenbara, Jagskaps-kraften, de tio sinnena, det enda sinnet, och mänskosinnenas fem föremål; — 5 samt lust och lystnad, njutningen och smärtan, det sammansatta,[48] samt ett fast förstånd, — så kunna vi i korthet räkna upp 6 vad Fältet är och Fältets sätt att vara. Men ödmjukhet och blygsamhet och godhet, rättfärdighet, ståndaktighet och renhet, 7 självherravälde, vördnad för de vise, likgiltighet för sinnesföremålen, och frihet ifrån själviskhet, och insikt i allt det onda och det lidande, som vållas genom födelse och död 8 och ålderdom och sjukdom, — frigjordhet från alla band, frånvaron av förväxling av självet med ens hustru, son och hem, beständig jämnvikt uti själ och sinne 9 vid allt som händer, önskligt eller ej; hängivande åt Mig i stadig Yoga förutan annat mål, och flykt ur världen till stilla platser, — frihet från att njuta 10 av mänskors sällskap, — samt beständighet i Självets Vishet, och förstående av föremålet för all verklig vishet, det kallas Vishet; allting därutöver 11 är villa och okunnighet. —
Men nu
vill Jag förtälja, vad som är nödvändigt
att känna, — vad som ger odödlighet
då man har fattat det; — det EVIGA,
det Högsta, som ej har begynnelse,
12 samt varken vara eller icke-vara.
Se, DET har händer, fötter, ögon, munnar
och huvud överallt; — Han dväljs i världen,
13 förnimmer allt och innesluter allt.
Förutan sinnen, strålar Han likväl
av alla sinnenas förmögenheter;
förutan fäste, är Han alltings grund;
förutan egenskaper, njuter Han
14 av alla egenskaper. — Inom allt
och utom allt, orörlig och dock rörlig;
så innerlig att Han ej kan förnimmas;
15 — så när och dock så fjärran är oss DET.
Odelat, och dock tronande i alla
som varje väsens stöd och död och ursprung,
16 så bör du fatta DET; — ett Ljus som lyser
i varje stråle, — Vishet, Vishets Mål
som hinnas bör av Visheten, och sitter
17 i varje väsens djupsta hjärterot.
Så har då Fältet, Visheten och Målet
för Visheten i korthet nu förklarats:
den som sig gett åt Mig och fattat detta,
18 skall träda in uti Min varelse.
Materie och Ande äro båda förutan början, detta må du veta; och vet också, att alla växlingar och alla egenskaper födas fram 19 utav Materien, som därför kallas all orsaks och all verkans alstrare. Men Anden kallas orsaken till glädje 20 och smärta. — Anden reser upp sin tron uti Materien; — de egenskaper, som denna alstrar, nyttjas utav Anden; och Andens lust till dessa egenskaper är orsaken, som tvingar den att födas 21 i goda och i onda moderliv. Den Högste Anden kallas här i kroppen "den, vilken styr och övervakar allt," "uppbäraren och njutaren och Herren," 22 och ävenväl "det allrahögsta SJÄLVET." Om någon fattar och förstår sålunda Materien och Egenskaperna, samt Anden, — hur han än må vara till, 23 skall han ej födas mera. — Någre skåda i självet SJÄLVET genom Självets hjälp, försänkta uti djup betraktelse, och några se det genom Forsknings-Yoga, 24 och andra genom Handlingarnas Yoga; och ännu andra känna icke detta, men hava hört därom av andras mun, och falla ner i dyrkan och i bön; — och även dessa övervinna döden, 25 i det de hålla fast vid vad de hört. Vad hälst som födes, rörligt och orörligt, det må du fatta, höge Bharata, som alstrat genom Kännaren av Fältet 26 och Fältet i förening. — Herren tronar i alla väsen lika, oförgänglig i det förgängliga; — om någon ser 27 att det är så, då ser han sannerligen! Då han i sanning ser, att samme Herre i allting dväljes, härjar han ej SJÄLVET igenom självet, och så vandrar han 28 den högsta Vägen. — Den, som ser att SJÄLVET är utan handling, att Materien fullbordar varje handling, sannerligen, 29 han ser i sanning! — Då han varseblir att varje väsen med sin skilda art är rotad i det Ena, — att det växer 30 med det som rot, då hinner han BRAHMAN. Det oförgängliga, det Högsta SJÄLVET, är utan egenskaper, utan början, fast tronande i kroppen, verkar ej, 31 ej häller störes det, o Kunds son! Som etern, vilken genomtränger allt, på grund av sitt subtila, fina väsen ej rubbas, — så blir SJÄLVET oberört 32 fast det i kroppen tronar överallt. Den enda solen lik, som lyser allt på hela jordens krets, — så strålar Herren som Fältets Herre över hela Fältet, 33 o Bharata! — Och var och en som skådar med Visdoms öga denna skilnads art emellan Fältet och dess Kännare, och huru tingens väsen mäktar lösas 34 utur Materien, — han når det Högsta.
<tb>
I den härliga Bhagavad-Gita's heliga sånger, vilka innehålla vetandet om det KVIGA,-skriften om Yoga, — samtalet mellan Shri Krishna och Arjuna, — lyder det
sålunda; och det kallas:
HERREN kvad:
Jag vill på nytt förklara denna Vishet, den högsta, bästa; — alla Vise män som känt den, då de vandrat bort ur världen, 1 ha nått Fullkomlighetens högsta höjd. Då de ha sökt ett skydd i denna Vishet och helt förenats med Min varelse, då födas de ej mer till denna värld, — ej ens då alltet träder fram på nytt, — 2 och vid dess undergång förbli de lugna.[49] BRAHMAN, det väldiga, är moderlivet, där alla väsen avlas utav Mig, 3 o Bharata! — Och var än mänskan födes, o Kuntis son, BRAHMAN är moderlivet 4 och Jag är Fadern, som har avlat henne. I världen leva trenne slags naturer, av Sattva, Tamas eller Rajas borna, — av klarhet, mörker eller lidelse; och deras bojor binda kroppens herre, — den oförgänglige, — i kroppens bojor, 5 o hjälte med den starka armen du! Ty sattvas ljusa klarhet utan fläck är lyckosam, men binder genom längtan 6 till salighet och vishet, — o du rene! Men rajas, lidelsen, — det må du veta, o Kuntis son, — är källan till den längtan och lust att leva, vilken fjättrar anden 7 i kroppens band förmedelst handlingslust. Och tamas' mörker, fött av brist på visdom, är det som vilseleder kroppens herre; — det binder genom lättja, tanklöshet 8 och tröghet; vet det, o du Bharata! Av sattva's klarhet länkas man vid sällhet, av rajas' lidelse vid handlingslust, o Bharata; — men tamas' mörker höljer all insikt och all visdom uti natt 9 och fjättrar själen uti håglöshet. Än segrar sattva's klarhet över mörkret och lidelsen; — än är det rajas' åtrå som segrar över både sattva's klarhet och tamas' tröghet; stundom är det tamas, som med sitt mörker vinner herraväldet 10 och släcker sattva's ljus och rajas' lystnad. Då visdomsljuset strömmar mäktigt fram ur alla kroppens portar, må du veta, 11 att detta är bevis på sattva's tillväxt. Men åtrå, ödslande med yttre kraft och företagsamhet i handlingar och rastlöshet och lystnad, äro tecken på rajas' tillväxt, — o förnämste du 12 bland Bharatas; — och mörker, håglöshet, avstannande, villfarelse och irring ha rot i tamas' tillväxt, — o du fröjd 13 för Kuru's ättlingar! — Om sattva härskar, då kroppens bojor lösas upp, då vandrar den, som i kroppen dvaldes, till de Vise 14 och deras värld av fläcklös härlighet. Men om han går upplösningen till mötes i rajas' åtrå, födes han på nytt bland dem som fjättras utav handlingar; och möter han upplösningen i tamas, 15 — då födes han uti en vettlös släkt Av sattva's ljusa klarhet alstras visdom, men åtrå genom rajas' lidelse; och irring, håglöshet och brist på vishet 16-17 bli tamas' — mörkrets — frukter. — De som leva i sattva's klarhet, ljus och harmoni, de höja sig mot himlen; — rajas' åtrå kvarhåller själarna i rymdens mitt; men tamas' mörker drager dem mot djupet 18 och störtar dem i låga egenskaper. En siare, som ser att dessa tre, och inga andra, äro de som handla, samt känner DET som lever ovan dem, 19 — han uppgår helt uti Min varelse. Då kroppens herre övervunnit dessa, som skapat alla kroppar, är han fri från födelse och död, från sorg och ålder; 20 han dricker evighetens gudadryck.[50]
ARJUNA kvad:
På vilka tecken skall jag känna honom,
som övervunnit dessa trenne krafter?
o Herre, säg: hur handlar han, och hur
21 förmår han övervinna alla tre?
HERREN kvad:
O Pandus ättling! den som icke hatar
det ljus, den handlingslust, den villas mörker,
i vilka han befinner sig för stunden,
22 ej häller saknar dem, då de förgått,
— den som ej rubbas genom krafterna
och säger lugnt: "se, dessa krafter spela",
23 men själv står utom, över deras spel,
den självförtröstande, som eger jämnvikt
i lust och nöd, och som med samma blick
betraktar både sten och gull och mull,
som hör med samma lugn beröm och tadel,
som är ståndaktig, och som är densamme
24 mot vän och ovän, fiende och frände,
i ära och förnedring, — den som avstår
från alla dåd, — om honom är det sagt,
25 att han besegrat dessa trenne krafter.
Och den som tjänar Mig och Mig allena
i det han når hängivenhet i Yoga,
han överskrider dessa trenne krafter
26 och varder själv det EVIGA, Brahman.
Det EVIGA, odödlighetens dryck
som ej förvanskas, och rättfärdigheten
som evigt varar, och oändlig sällhet,
27 — se, alla dessa dväljas uti Mig.
<tb>
I den härliga Bhagavad-Gita's heliga sånger, vilka innehålla vetandet om det Kviga, — skriften om Yoga, — samtalet mellan Shri Krishna och Arjuna, — lyder det
sålunda; och det kallas:
HERREN kvad:
Med rötterna från ovan, och med grenar från nedan, är Asvattha-fikonträdet omöjligt att förinta;[51] — varje blad av detta träd är likt en hymn till Gud; 1 — den man, som fattar det, han fattar Veda. Dess grenar skjuta uppåt skyn och nedåt emot jorden, och födas av de krafter tre,[52] som röras i naturen; och alla sinnesföremål utgöra trädets knoppar; dess rötter växa nedåt jord, 2 likt handlingarnas bojor. Och ingen mäktar här på jord att fatta trädets skapnad, dess ursprung och dess ändalykt, ej häller var det växer, se'n detta träd med mäktig rot har huggits av vid roten av självförsakelsen, vars egg 3 är skarpast ibland vapen. Det fins en väg, som leder bort förutan återvändo, och den är värd att sökas upp; — Jag vandrar den förvisso, — den leder till den Förste Man, 4 från vilken kraften strömmar. Förutan stolthet, illusion och onda lustars bojor, med hågen uti SJÄLVET fäst, med varje längtan stillad, och löst från motsatskedjans par, från varje lust och smärta, så vandrar man, från villor fri, 5 en oförvansklig bana. Där lyser varken solen eller månen, ej heller elden; — utan återvändo 6 den leder till Min högsta tillflyktsort. En del utav Mitt eget Själv förvandlas i livets värld till en odödlig Ande samt omger sig med sinnena; — det sjätte bland dessa kallas Manas; — och han slöjas 7 utav Prakriti. Och då Herren tager sin boning i en kropp, och då Han lämnar en kropp ånyo, — se, då tager Han i kroppen varje sinne i besittning; se'n drar han bort med dem, som vinden drar 8 från varje blommas kalk dess skilda doft. Han gläder sig åt sinnesföremålen, i det Han fäster sig i syn och hörsel, 9 i känsel, lukt och smak, och i förståndet. De villade förnimma icke Honom, då Han ur kroppens sköte vandrar hädan, ej heller då Han dröjer kvar däri och njuter, fängslad av naturens krafter; 10 — men vishets öga skönjer Honom där. En Yogi skönjer Honom ävenväl, i det han strävar, uti SJÄLVET fäst; — men de som icke tränat sina tankar, 11 de skönja Honom ej, trots all sin strävan. Den glans som strålar över hela världen i solens strålar, — vet, den är av Mig; 12 av Mig är även månens glans och eldens. Jag uppehåller alla varelser med kraften av Mitt liv; Jag genomtränger den låga markens stoft, Jag varder Soma 13 och föder alla plantor med Min must. — Jag varder Livets Eld, och tar Min bostad i kropparna hos varje liv som andas; med livets fläkt, den yttre och den inre, 14 Jag smälter födans alla fyra slag. Innerst uti hjärtats djup gömd hos alla väsen, ger Jag och berövar dem visheten och minnet; Jag är det som läras bör genom Vedas' läsning; Jag är Vedas' kännare 15 och Vedantas upphov. I världen är ett tvåfalt Vara gömt: såväl förgängligt som ock oförgängligt; det som förgängligt är, är alla väsen; 16 det oförgängliga förändras ej; Det Högsta Varat står förvisso högre, och har förklarats som det Högsta SJÄLVET, den Oförvansklige och höge Herren, som genomtränger allt, och uppehåller 17 de trenne världarna. — Då alltså Jag är högre än vadhelst som kan förgås, och högre än det oförgängliga, så kallas Jag i världen och i Veda 18 den högste Anden. — Den som känner Mig på detta sätt, och ej förvillas längre, han vet och känner allt, och vördar Mig 19 med all sin varelse, o Bharata. Så har Jag röjt Min hemligaste lära, o du som ej har synd. — I denna kunskap bor själens ljus och handlingens fullbordan, 20 o höge ättling du av Bharata!
<tb>
I den härliga Bhagavad-Gita's heliga sånger, vilka innehålla vetandet om det Eviga, — skriften om Yoga, — samtalet mellan Shri Krishna och Arjuna, — lyder det
sålunda; och det kallas:
HERREN kvad:
Befrielse från fruktan, hjärtats renhet, ståndaktighet i visdoms Yoga, självtukt och allmosgivande, och offer, forskning 1 i skrifterna, botgöring, rättframhet, sannfärdighet och godhet, fridfullhet, befrielse från harm, försakelse, frånvaro av förtal, och frigjordhet 2 från retlighet och avund, — blygsamhet, medlidande med allt som lever, mildhet och mod, uppriktighet, ståndaktighet, och villighet att ge förlåtelse, och fasthet uti vänskap, frigjordhet från egen stolthets bojor, — alla dessa, tillhöra den, o Bharata, som födes 3 med egenskaper av gudomlig art. Men hyckleri och högfärd, egenkärlek och vredgat sinne, hårdhet, brist på visdom, tillhöra den, o Prithas son, som födes 4 med egenskaper av demonisk art. Och gudomsegenskaperna befria, men de demoniska förslava. — Gläd dig, o Pandus son; ty du har fötts till jorden 5 med egenskaper av gudomlig art. Se, tvenne strömmar genomlöpa världen: en ström av gudavarelser, en annan av onde andar. Jag har re'n beskrivit de förra; lyssna nu, o Prithas son, 6 till en beskrivning på de senare. De, vilka födas av demoners art, förstå ej verksamhet, ej heller vila; de renas varken kroppsligt eller andligt, 7 ej heller ega de sannfärdighet. "Se, hela världen är förutan sanning, förutan grundval och förutan Gud," — så säga de, — "och den åvägabringas av ömsesidig dragning, lust och lystnad, 8 och intet annat." — Då de tänka så, gå dessa spillrade och brustna själar med ringa insikt djärvt till sina dåd, 9 och dra' förhärjande igenom världen. De överlämna sig åt måttlös lystnad, de fyllas av sin högfärd, av sin stolthet och egenkärlek; — i sin villas rus 10 de ledas av en oren själs beslut. De överlämna sig åt stora planer, som dock i döden ändas; — högst av allt de ställa njutandet av egna lustar, 11 och tro förvisst att däri ligger allt; de bindas av förväntans hundra band, behärskas jämt av lystnad och av vrede, och eftersträva orättrådig vinst, 12 på det att de må kunna köpa njutning. "Se, detta har jag skaffat mig i dag, i morgon skall jag vinna detta andra; se, dessa skatter äro mina nu, 13 men dessa andra skall jag snart förvärva; jag har fördärvat denne ovän nyss, och andra skall jag bringa i fördärvet; jag är en mäktig herre, jag är lycklig, 14 jag njuter, — jag är utan brist och vank; jag är förmögen, jag är hög till börden: var fins min like? — Jag vill vara säll; — nu vill jag offra, jag vill giva gåvor!" 15 Så gäckas de utav en villad håg, förvirras i sitt vett av hela skaror av tankebilder, fångas i ett nät av illusioner, hänge sig åt lustan, 16 och störta neder i dess helvete. I envishet och självtillräcklighet, i stolthetens och rikedomens rus, de yvas över yttre bön och offer, 17 i strid mot offerstadgans helga bud. Och då de fyllas av sin egoism, sin oförsynthet, makt och lust och vrede, de hata Mig med illasinnad håg 18 i andras kropp, och även i sin egen. Men dessa onda, vilda hatare, — de uslaste bland mänskor här i världen, — 19 dem störtar Jag i onda moderliv; där födas de på nytt av lumpna mödrar; de gäckas ständigt, levnad efter levnad, och hinna icke Mig, o Kuntis son; 20 — de sjunka neder i de lägsta djupen. Till helvetsriket går en trefald port av vrede, vällust och omåttlig lystnad; den öppnar sig till själarnas fördärv; 21 må därför mänskan undfly denna trefald! O son av Kunti! den som övervinner de trenne mörkrets portar, han fullbordar 22 sin välfärd, och han når det högsta målet. Men kastar någon Skriftens bud åsido och följer lustans bud, — då når han ej 23 fulländning, sällhet och det högsta målet. Må därföre du följa Skriftens bud om vad som göras bör och underlåtas. Se'n du tillfullo fattat dessa bud, 24 då må du gå till verksamhet i världen.
<tb>
I den härliga Bhagavad-Gita's heliga sånger, vilka innehålla vetandet om det Kviga, — skriften om Yoga, — samtalet mellan Shri Krishna och Arjuna, — lyder det
sålunda; och det kallas:
ARJUNA kvad:
Det gives mången, som ej följer Skriften
och stadgarna, men offrar dock med tro.
O Krishna, ega slika mänskor del
1 i klarhet, mörker eller lidelse?
HERREN kvad:
Av trenne slag är människornas tro: av klarhet, mörker eller lidelse. 2 Om alla dessa trenne må du höra. Av varje mänskas väsen är dess tro, o Bharata. En mänska är just det varpå hon tror; och vari tron består, 3 däri består också den troende. De mänskor, vilka ega sattva's klarhet, tillbedja gudar; — de, som rajas, åtrån, besitter, dyrka troll och onda vättar; 4 och mörkrets, tamas', skara dyrka spöken. Men de som idka stränga späkningar, dem Skriften aldrig anbefallt, och egna sitt hela liv åt fåfäng själviskhet, 5 samt drivas av sin lidelse och lystnad förutan vett, och plåga var beståndsdel, vart element uti sin egen kropp samt även Mig, som bor i kroppens inre, 6 — de äro andar av demoners art. Av trenne slag är även varje föda, som sökes utav vars och ens natur; så är det ock med varje mänskas offer, 7 med boten och med allmosgivandet. — De rene, som ha sattva's klarhet, söka en föda, som förstärker deras kraft och livsförmåga, deras renhet, hälsa och glädje och belåtenhet med allt; — en sådan mat är ljuvlig, mild till smaken, 8 och kraftigt närande, och välbehaglig. Men de, som ega rajas' lidelse, — de söka salt och sur och bitter föda, med myckna kryddor, stingande och torr 9 och brännande, som bringar kval och sjukdom. Den föda, som är smaklös, skämd och rutten, samt överlevor, och all oren föda, 10 är kär för dem som bo i tamas' mörker. Det offer vilket bringas enligt stadgan, av män som icke söka frukt därav, men tro att plikten bjuder dem att offra, 11 det offret är av sattvas, klarhets, art. Men det som bringas för att skörda vinst, och även det som bäres fram av skryt, det offret är av rajas, lidelsen, 12 o bäste du bland alla Bharatas; — och det, som offras tvärt mot alla stadgar, där ingen föda sedan delas ut, där tro ej fins och Kraftens ord ej säges, och där ej gåvor givas, — sådant offer 13 så sägs det, eger rum av tamas' mörker. Där vördnad egnas ljusets höge Andar samt återfödda mänskor, vise män och lärare; där renhet, rättframhet, och återhållsamhet och oskuld övas, 14 där kallas sådant kroppens renande. Sannfärdigt, vänligt tal, som bringar lycka, och läsning av de helga skrifterna, 15 förtjänar namn av talets renande. Och tankens stilla lycka, jämnvikt, tysthet, och självbehärskning, och naturlig renhet, 16 — dem må man kalla hågens renande. En sådan trefald rening, om den övas uti den högsta tro och harmoni, förutan någon längtan efter lön, 17 är född av sattva, klarhets egenskap. Den rening, vilken göres till det yttre med ändamål att vinna vördnad, ära 18 och dyrkan, är av rajas, lidelsen. Den rening, som är full av missförstånd, självplågande, och den som full av hat åsyftar att förgöra någon annan, 19 — den reningen är född av tamas' mörker. Det allmosgivande, som sker av plikt, till en, som ej kan giva vederlag, samt väljer lämplig tid och lämpligt ställe 20 och rätt person, är fött av sattvas klarhet. Men söker någon med sitt givande att vinna vederlag, att skörda lön, och ger han knotande, då bör hans gåva 21 betraktas som en följd av rajas, åtrån. Och om en gåva slänges med förakt åt en som ej är värdig, vid en tid och på en ort, som ej är lämpligt vald, 22 då stammar denna skänk av tamas' mörker. Det EVIGA har trenne kända namn: — så sägs det; — dessa äro AUM, TAT, SAT. Och dessa trenne ha' se'n forna tider begagnats, då Brahmaner, Vedaläsning 23 och offer skulle helgas. — Det är stadgat, att den, som nått BRAHMAN, bör säga AUM som första ord vid offer, renande 24 och givande av gåvor. — TAT bör sägas av dem som sträva till befrielse med offer, renande och givande, 25 — och må de icke söka lön därvid! Och SAT betyder verklighet och godhet, och ävenledes, o du Prithas son, 26 betyder SAT ett gott och ädelt verk. Ståndaktighet i offer, renande och givande, blir även kallat SAT; 27 så kallas ock, då man det Högsta tjänar. Men allt som sker förutan verklig tro, det må nu sedan vara gåvor, offer, bot, rening, eller något annat dåd, det kallas Asat, o du Prithas son, 28 och det är utan nytta, nu och framgent.
<tb>
I den härliga Bhagavad-Gita's heliga sånger, vilka innehålla vetandet om det Eviga, — skriften om Yoga, — samtalet mellan Shri Krishna och Arjuna, — lyder det
sålunda; och det kallas:
ARJUNA kvad:
O hjälte med den starka armen, Du,
som har besegrat alla Dina sinnen,
förtälj mig tydligt: vad är att försaka?
1 vad är att avstå, o du Keshis bane?
HERREN kvad:
Att rätt försaka är: att aldrig handla
av lust och drift; — så lära siarskalder;
— att avstå varje handlings frukt, det är
2 att avstå rätt; så är de vises lära.
"All handling bör försakas", lära någre,
som äro djupa tänkare förvisst;
men andra åter säga: "avstå aldrig
3 att öva offer, bot och givmildhet."
Så hör vad slutsats härutav må dragas,
du ypperste bland alla Bharatas!
ty av försakelse, så är det skrivet,
4 ges trenne slag, du lejon ibland män.
Från offer, bot och givande av gåvor
må ingen avstå; — detta allt bör ske,
5 ty därigenom rena sig de vise.
Men även dessa handlingar må göras
med full försakelse av drift och lust,
och ingen söka skörda frukt därav;
6 — o Prithas son, så är Min vissa tro.
Att avstå från att fylla upp sin plikt
är rent förkastligt; — den som handlar så,
7 han handlar enligt tamas' — mörkrets — drifter.
Om någon fruktar för ett lidande,
och därför, smärtfylld, avstår från att handla,
då handlar han av rajas, av passion;
8 — försakelsen bär ingen frukt i honom.
Men fullgör någon vad som föreskrives,
och tänker: "detta bjudes av min plikt!"
då, o Arjuna, har han rätt försakat
9 och handlar rent, av sattva's klarhets kraft.
Den som är fylld av renhet och förnuft
och bortlagt alla tvivel, avstår rätt:
han avskyr ej en obehaglig handling
10 och handlar ej av törst till välbehag.
Men att fullkomligt avstå från att handla,
det mäktar ingen som bebor en kropp;
— med rätta kallas en försakare
11 den som försakar handlingarnas frukter.
All handlings frukt är städs av trenne slag:
god, ond och blandad; den som icke avstår,
han skördar alla tre; men den som avstår
12 är fri för alltid från dem alla tre.
O hjälte med den starka armen! — lär
de orsaksarter, vilka Sankhya-läran
13 förkunnar som nödvändiga för handling:
den man som handlar, kroppen, dess organ,
de skilda slagen utav kraft, och slutligt
14 de högre makter, som ha del däri.
Vadhälst en mänska fullgör med sin kropp
och med sitt tal och med sin tankes kraft,
om orätt eller rätt, har dock sin orsak
15 i dessa fem. — Då så förhåller sig,
så är det klart, att den som riktar blicken
på SJÄLVET, som är ensamt, och betraktar
sitt SJÄLV såsom den handlande, far vill
16 på grund av sitt Förnufts förmörkelse.
Den som är fri från själviskhetens lust
och vars Förnuft är oberört och rent,
han dräper ej, om än han går till striden
17 mot fienden, och bindes ej därav.
Impulserna till handling äro tre:
en föreställning och det föreställda
och den som hyser föreställningen;
och trenne delar bilda handlingen:
18 organet, gärningsmannen och hans dåd.
Det säges ock, att trenne arter givas
av föreställning, gärningsman och dåd
på grund av världens krafters skilda arter;
19 — så hör då även väl på dessa tre.
Den föreställning, som hos allting ser
den Ende, Evigt Samme, Odelbare,
20 den är av sattva, klarhets egenskap.
Den föreställning däremot, som ser
en mångfald blott av skilda varelser,
21 hör hemma under rajas, lidelsen;
och den som klänger sig vid varje ting
som till det enda verkligt varande,
— ej fattar verkligheten där bakom, —
22 den är av tamas, mörkrets egenskap.
En handling utan lystnad efter lön,
som göres utan olust eller lust,
och blott emedan plikten bjuder så,
23 den är av sattva, klarhets egenskap.
Men den som eger rum av lysten åtrå,
av själviskhet, med mödosamt besvär,
24 hör hemma under rajas, lidelsen.
Och den som göres utan insikt, blindvis,
förutan tanke på dess innebörd
samt utan blick för följderna, och bringar
förlust och skada över andra mänskor,
25 den är av tamas, mörkrets egenskap.
Den gärningsman, som fri från varje lust
och löst från själviskhetens bojor, handlar
med full förtröstan och ståndaktig håg,
orubbad så av nederlag som seger,
26 han eger sattva, klarhets egenskap.
Den däremot, som drives av sin längtan
att avlas efter handlingarnas frukt,
är girig, skadlig, oren, full av glädje
och sorg i växlande och brokig skiftning,
27 han stammar ifrån rajas, lidelsen.
Och den som utan sinneslugn och vett
är elak, trätsjuk, lättjefull och trög,
och lätt förtvivlande uppskjuter allt,
28 har del i tamas, mörkrets egenskap.
Nu må du även höra, hur Förnuftet och dess ståndaktighet ha' delats in på grund av samma trenne egenskaper, 29 o Dhananjaya! — Vet, att det Förnuft, som lär att verka kraftigt och med måtta, som vet vad som bör ske och underlåtas, och genomskådar både mod och fruktan och både träldom och befrielse, 30 det är av sattva, klarhets egenskap. Men det, som ej kan skilja rätt och orätt, ej vad förkastligt och tillbörligt är, 31 hör hemma under rajas, lidelsen, o Prithas son; — och det som höljt i töcken, tror orätt vara rätt, och vränger allt, 32 är av den mörka egenskapen, tamas. Den aldrig växlande ståndaktighet, som genom Yoga kuvar tankens oro, livsandarna samt alla sinnens verktyg, 33 — o Prithas son, — är född av sattva's klarhet; men den som hänger vid sin föresats av girighet och lust till pliktens lön, 34 se, den ståndaktigheten är av rajas; och den ståndaktighet, som yttrar sig i envis vräkighet och sömn, i fruktan och sorg, i hopplöshet och övermod, 35 o Prithas son, den är av tamas' mörker. Nu höre du jämväl, hur alla nöjen i trenne arter delas, — o du främste bland alla Bharatas! — Den fröjd som stammar 36 av uppfylld plikt och gör på smärtan slut, som först är besk som etter, men till sist är ljuv som nektar, den är född av sattva 37 och av det rätta SJÄLVETS kännedom. Den glädje däremot, som sinnet känner, då det förenats med sitt föremål, är först som nektar ljuvlig, men till sist 38 som etter besk; — och den är född av rajas. Och varje nöje, som båd' först och sist beror på irring uti själ och sinne, på sömnighet och håglöshet och tröghet, 39 den, säges det, är född av tamas' mörker. Och ingen varelse på denna jord, ja icke ens bland himlens ljuse Andar, är frigjord från de trenne egenskaper, 40 som alstras av Naturen överallt.
Du fiendernas gissel, — härav födes de fyra kasternas fördelta plikt; 41 — den alstras utav kasternas natur. Fullkomligt lugn och jämnvikt, självbehärskning och stränga seder, renhet, mildhet, vishet och vetande, uppriktighet och fromhet, av dessa dygder bildas en Brahman; 42 — de alstras av en rätt Brahmans natur. Av mannamod och fasthet, skönhetssinne och skicklighet, — av djärvhet uti strid och högsinthet och ädelt hövdingssinne består den plikt som hövs en riddare; 43 — den alstras av en Kshattriyas[53] natur. Att plöja jorden, vårda markens boskap och idka handel, höves Vaishya-kasten; dess plikter alstras ock av dess natur; — så är det även med en Shudras plikt 44 att trofast tjäna. — Och fullkomligheten blir varje mänskas lott, om alla sköta med trohet sina plikter. Du må höra, 45 hur pliktens fyllande fullkomliggör. Den Gud som strålar ut i alla väsen, som danat allt och genomtränger världen, 46 Han vördas bäst i varje fullgjord plikt. Och bättre är att fylla egna plikter, om även ringa, än att fylla andras, om även detta göres helt och fullt. Att lyda pliktens och naturens röst, 47 det är att handla rätt och icke synda. Och varje medfödd plikt, o Kuntis son, bör fyllas, om det än blir ofullkomligt; 48 — brist följer mänskodåd, som röken eld. Men den som helt har frigjort sitt Förnuft och kuvat självet, och är död för lusten, han når fullkomlighetens högsta höjd 49 och frihet; ty han har försakat allt. Men blott i korthet vill Jag tälja dig, hur den som hunnit till fullkomligheten 50 har nått det EVIGA; — den högsta visdom! Förenad med sitt luttrade Förnuft, med fasthet kuvande sitt lägre själv, från alla former,[54] alla sinnen frigjord, 51 förutan lidelse, förutan arghet, i återhållsamhetens stilla ro, i enslighet, med vunnet herravälde i tal och kropp och tankar; ständigt fästad i Yoga och i djup betraktelse, 52 fullkomligt fri från alla lidelser, från själviskhet och våldsamhet och högmod, från vrede, lust och lystnad, — löst från självet och full av frid, — så står han nu beredd 53 att helt förenas med det EVIGA. — Då han förenats med det EVIGA, då dväljes han i SJÄLVETS stilla klarhet, han sörjer intet, önskar intet; — lika mot alla väsen, ber han blott till Mig 54 försjunken i den högsta andakt, — känner Mitt sanna väsen, vem och vad Jag är; 55 och då han känt det, går han till det Högsta. Han fullgör alla handlingar, och dock fördold i Mig, han når sin högsta tillflykt, 56 den eviga, som skänkes av Min nåd. I tanken må du offra varje handling åt Mig allena; fäst dig blott i Mig; 57 tänk blott på Mig och hölj dig uti Yoga. Så skall du övervinna varje hinder; — men om av själviskhet du ej vill lyss, 58 du går en säker undergång till mötes. Din själviskhet har sagt: "Jag vill ej strida," men fåfäng är en sådan föresats: 59 ditt eget väsen tvingar dig till kamp.
O son av Kunti, — dina egna plikter,
ditt eget väsen binder hjälplöst dig; —
och vad du, villad, vägrar att fullborda,
60 det skall fullbordas av dig likafullt.
I varje väsens hjärta dväljes Herren;
med skaparviljans[55] makt Han tvingar dem
att välva runt i sina ödens krets,
61 likt krukan fäst å krukomakarns hjul.
Sök skydd hos Honom av ditt hela hjärta,
o Bharata! ty Han skall ge dig frid
62 och vara dig din högsta tillflyktsort.
— Så är den högsta visdom nu förklarad,
mer hemlig än den högsta hemlighet:
nu må du handla som för gott du finner,
63 se'n du har rätt besinnat vad Jag sagt.
Dock hör ännu Mitt allrahögsta ord,
det djupsta, mest förborgade av alla:
Jag älskar dig! — ditt hjärta är ståndaktigt,
64 och därför vill Jag tala för ditt väl.
Försänk din själ i Mig och dyrka Mig,
och bed till Mig, och bringa Mig ditt offer,
då skall du hinna ända fram till Mig.
65 Jag svär dig vid Min tro, du är Mig kär!
Så glöm då varje fåvitsk föreskrift,
och sök ditt skydd och hägn hos Mig allena;
66 sörj ej: Jag renar dig från varje synd.
Vad Jag har lärt dig, må du aldrig nämna
för obotfärdige och vrånge män,
och ej för den som icke önskar lyssna,
67 och ej för den som blott vill klandra Mig.
Men kväder någon om Min högsta lära
för Mina dyrkare, och vördar Mig,
68 då skall han utan tvivel hinna Mig.
Ty ingen tjänar Mig på bättre sätt,
69 och ingen är Mig kärare på jorden.
Och den som läser detta helga samtal,
han bringar Mig ett heligt visdomsoffer;
70 så är Min vilja. — Även den som hör
med tro och enkel trofasthet därpå,
skall bliva fri från ont, och hinna Mig
71 uti rättfärdighetens ljusa världar.