"Det är isdrottningen", tänkte Ina.

Hvar morgon nickade Ina ett godmorgon åt sin gumma; middagstiden, då solen började kännas något varm, frågade hon henne litet oroligt, huru hon mådde, och om qvällen, när hon gick att lägga sig, sade hon: "godnatt du, ser du hur varmt och skönt jag har i min lilla säng, och du måste stå hela natten i kölden. Men se det har du för att du är drottning".

Men längre led det in på våren, och varmare blef solen, och redan hade gummans trädgård icke synts till på många dagar, men ännu qvarstod lilla gumman. Hon var fäst vid en fin rispa i glaset och smälte ej så lätt. Dock se, nu smalt en dag diademet från hennes panna och föll ned.

"Hon är väl ej drottning numera", tänkte Ina. Inom en liten stund föll lilla isgumman tillsammans, och af henne återstod endast en tår. Men en annan dylik låg äfven i Inas öga.

Vinter efter vinter såg Ina dagligen på den fina rispan i glaset, om ej isgumman skulle återkomma dit, men hon syntes der ej mera. Endast hennes trädgårdar skimrade alla år i glänsande prakt.

Hvad skall den gamla?

Skall jag sjunga? Hvad skall jag sjunga? God natt, god natt, jag skall ej sjunga mera; jag skall somna. God natt!

Hvarför skulle jag sjunga, för hvem skulle jag sjunga? Redan smyger ålderdomen ett och annat silfverstrå i mina lockar. Den gamla skall icke sjunga. Hvad är en gammal qvinna? Ett grand i ögat, en sticka för foten.

Huru skall den gamla gifva glädje? Hon skall tiga, hon skall försvinna. Då när ingen blir henne varse, ger hon den bästa fröjden. Tyst, tyst, din lock blandas redan med silfverhår, göm dig, försvinn, att ingen behöfver se dig. God natt, god natt, jag vill sofva.

Hvarför har äfven den gamla känslor, hvarför vill äfven hon lefva, hvarför vill hon titta utom sin dörr? Sof, sof, god natt, jag vill sofva. Tyst!

Der inne ljuder gladt tal, der ljuder glädtigt skratt. Det är de unga männen, som tala varmt om lifvets stora drömmar, om det vackra, om det sköna. Icke skall den gamla qvinnan gå dit, för att skrämma bort deras glädje. God natt, god natt, jag vill sofva.

Tyst, du är en gammal qvinna, sof, sof, god natt!

Det skönaste smycket

Långt borta någonstäds, jag tror nästan det var i Frankrike, bodde en fru, som var mycket, mycket rik, mer än mången Furstinna eller Drottning. Hon var mycket stolt och mäktig, och herrskade manligen öfver de sina. Hon hade en enda dotter, en flicka så fager och fin som den vackraste ros. Modren ville, att hon skulle öfverträffa alla andra flickor på jorden i prakt och fägring och prydde henne derföre alla dagar på det ståtligaste och köpte åt henne från alla verldens ändar de dyrbaraste smycken, hon kunde uppspana, och mente alltid, att nu skulle väl ingen ha något skönare. Men för hvarje nytt smycke, den unga flickan bar, kom alltid någon, som sade sig hafva sett något ännu vackrare, så att den stolta modren vredgades i sin själ och hade velat gifva hvad som helst, blott hon kunnat få åt sin dotter ett smycke, skönare än någon annans.

Slutligen fick hon höra, att långt bort i norden fanns ett land, der det alltid var natt och der famnshög snö hela sommarn låg öfver de högsta trädtopparna, och der endast vargar och björnar bodde. Detta land skulle heta Finland eller Suomiland, troddes det, och der skulle finnas många trollkunniga varelser, och der skulle hon väl få veta, hvar det skönaste smycke på jorden stod att finna.

Den stolta frun beslöt att resa till detta ödeland, ty så ifrig var hon att få sin önskan uppfylld. Rustade hon så ut sig med många tjenare och tjenarinnor, och tog mat med sig för ett år och begaf sig på väg, och syntes det henne, att trollen gillade hennes resa, eftersom hon knappt behöfde mera än en vecka, innan hon hann fram. Och så hade de förtrollat hennes ögon, att, när hon kom till det nattliga Suomilandet, syntes det henne som om solen sken varmt, och tycktes henne der växa blommor och gräs, och ingen snö kunde hon bli varse; och syntes det henne, som om hon komme till en stad, der folk bodde och allt såg ut snarlikt som hvad hon sett förr, och mente hon det vara gynnsamma förebud, att det var så vänliga synvillor trollen läto henne dåras af.

Hon frågade nu, hvar hon skulle råka den mäktigaste af alla trollqvinnorna i landet, och visades hon till en, som skulle vara den allrakunnigaste och mäktigaste.

När hon hade framställt sin begäran, svarade henne trollqvinnan, att hon väl icke sjelf kunde säga, hvar det vackraste smycke i verlden stode att finna, men att hon ville gifva henne en fogel, som skulle följa den stolta frun verlden omkring om hon det önskade, och denna skulle nog visa henne, hvar det skönaste smycket stode att finna. Och den rika frun begaf sig på väg och den lilla fogeln flög framför henne och sjöng så vackra och klara toner; men derom brydde sig frun allsintet, utan längtade hon blott efter smycket.

Kom hon så till ett land, der folket i åratal kämpat emot förtryck, men nu var kufvadt, och der satte sig fogeln och sjöng så ljuft och klart, just vid dörren till en usel koja. Men den rika frun tänkte: hvem vet, kanske gömde någon här det vackraste smycket undan krig och plundring, och hon steg in.

På en usel bädd låg i kojan en man; hans blickar brunno och häftigt sade han några förebrående ord åt en qvinna, som stod vid hans bädd och bjöd honom en dryck. Sorgligt men stilla vände sig qvinnan om och ernade gå emot dörren, då den i detsamma öppnades och ett fruntimmer inträdde, vackert och ståtligt. Denna gick till qvinnan och sade: "Rosina, för tre år sedan, då vi gingo ut att strida för vårt land, då när hvarje hjerta klappade af stolthet, att få gå och blöda med de andra, då stannade du ensam hemma och, jag måste medge det, jag var nära att förakta dig, då jag red ut vid din mans sida. Men då jag hade fallit, blödande, bland de andra fallna, då hade du räddat mina barn tillika med dina egna undan förstöringen, som öfvergick vår eröfrade stad, och fört dem hit tillika med din sårade make. Nu vet jag det och kommer för att i stället rädda dig. Våra förtryckare, som nu äro oss öfvermäktige, hafva ändtligen erbjudit nåd åt en del af sina motståndare. Också jag har nu sluppit fri, ehuru jag var anklagad. Men du, jag har skaffat bevis, att du ej burit vapen; man vet att din man nu i tre år belönat din hjertliga vård och dina tusende försakelser med det odrägligaste bemötande. Du och dina barn få återvända, j skolen återfå er egendom. Kom, Rosina, jag ville vara den, som bragte dig detta bud. Allt beror nu blott uppå att genast begagna den erbjudna nåden; jag har ställt allt färdigt för dig".

Mildt höjde Rosina blicken och sade: "Tack, Adelgunda, för din välmening; men här är mitt hem, så länge min make är här, något annat finns icke för mig".

Ett drag af hån spelade kring Adelgundas läpp, då hon sade: "Jaså, qvinnan skall vara mannen underdånig. Kära Rosina, hvad lönar det att försöka hålla tillsamman ett band, som längesedan brustit. Du måtte väl icke misstro mig? Lita på mig, Rosina, att det är sann välmening och tacksamhet som drifver mig att vilja rädda dig ur den ganska svåra belägenhet, hvari du befinner dig; hvarföre är du då omedgörlig".

"Tro mig", sade Rosina, och hennes blick var så mild och hela hennes väsende så enkelt och utan flärd, att det syntes att hon talade sanning, "tro mig, Adelgunda, jag vet att värdera denna välmening af dig; men, ser du, jag kan icke om jag än ville. Sök icke att öfvertala mig, jag kan omöjligen annorlunda".

Utan att säga ett ord fattade Adelgunda Rosinas hand och tryckte den till afsked, bugade sig hastigt för mannen i sängen och försvann.

"Ha, förtrollerska, engel, hexa", ropade mannen i sängen, "och icke ett ord åt mig, utan endast detta fördjeflade, sockerströdda nidingsprat åt dig Rosina. Ja, jag kan väl förstå, att du ställer fint till för att lemna mig här i uselheten. Det kan också vara detsamma. Ack, och ett sådant möte efter tre år! Men hon är qvinna. Tre år, hvilken evighet för en qvinna! Hvilket elände, och jag trodde dock henne vara af bättre metall än de andra! Ha, jag har lidit för mycket, min kraft bröts, då fosterlandet dog. Se, jag kan ju ej bära detta slag". Han lutade anletet i händerna och gret som ett barn.

Rosina satt tyst vid sitt barns vagga och vyssade sakta. Slutligen steg hon upp, gick fram till mannens bädd, jemkade den till ett beqvämt läger och strök med sina mjuka varma händer sakta och smekande utefter hans lockar, och det tycktes, som om han deraf känt ett omedvetet välbehag. Småningom rundades i Rosinas öga en tår, som långsamt rullade utför kinden och föll på en ros, hvilken stod i ett vattenglas vid mannens hufvudgärd. Hastigt flög den lilla fogeln till och plockade upp tåren med sin näbb och flög bort.

Och fogeln flög, och frun följde, och hon undrade hvad detta skulle bli af, men fann sig snart åter hos trollqvinnan, som gaf henne en liten dosa, sägande: "Lemna detta smycke åt er dotter, och lär henne att bära det rätt; det är det skönaste en qvinna kan bära: smycket heter ödmjukhet".

Och den stolta frun ryckte upp dosans lock, och derinne låg en enda diamant af den renaste och skönaste klarhet. Det var Rosinas tår.

Men vredgad kastade frun både dosa och smycke så, att de trillade långt bort, och vändande sig hånfullt från den dåraktiga trollqvinnan hastade hon ut för att söka ett bättre smycke åt sin dotter.

Men diamanten, Rosinas tår, den blef qvar, och den finns väl således än i Suomilandet. Suomis döttrar, låtom oss söka den!

Allt huru man tar det.

"Prata ni om sorger", sade gamla Lisa, "hvad förstån J hvad sorg vill säga. Olyckan kommer och går, allt beror på att ha hjertat friskt".

"Ser ni huru lilla Emma gråter bittert, vill ni veta hvarför? Jo i ons fick hon en liten socker mamsell, så nätt och söt, med en blomma i håret och guldprickar på klädningen. Emma dansade i glädjen, lade mamselln på den finaste, hvitaste bomull, radade små blommor omkring, ja nändes ej kyssa henne ens, för att ej fara illa med henne. Sen lade hon den yttersta kanten af sin lilla, lockiga panna på dockans bomulls bädd, för att få sofva med sin lilla, snälla sockervän".

"Kom så Hugo. Han tyckte sig vara så qvick, när han sakta tog dockan och bet sönder den, i detsamma lilla Emma öppnade sina ögon. Ser du huru bittert Emma gråter. Är då förlusten af en sockerdocka en så stor sak?"

"Tacka vill jag lilla Edvard. Samma dag han kristnades begrofs hans mamma, kort derefter hans syster och bror, och sen brann hans hem med allt, hvad deri fanns, ja så noga, att lilla Edvard ej hade en skjorta ens att ömsa på sig, och han behöfde ändå så små skjortor. Men sen J sorgen tynga på Edvard? Alls icke".

"Försök att se på honom, du skall märka huru han genast ler. Peka finger åt honom, eller tala ett ord till honom, och du skall få se att han ställer sin mun på vidgafvel för att skratta. Hvad bryr han sig om sorgen? Dertill är han för klok. Dags nog blir att gråta när man får tänder, menar Edvard".

"Ja, sen J, jag har lefvat länge, jag har sett verlden, och alltid har jag sett, att det icke är olyckorna, som plåga menniskan. Det kommer bara an på huru man tar det", sade gamla Lisa.

Kuhinanuis[1] dotter.

[1] Premierministers benämning på Owaihée eller Hawai.

En ung qvinna stod vid stranden. Hennes svarta hår föll rakt ut för hennes axlar. Hvar är blomman från Owaihée qvinnans hufvud, hvarföre är hon oprydd, hvarföre kastar hon sin blick utåt hafvet?

"Trolösa haf, Owaihées moder, hvarföre bar du hit din dotters boja, hvarföre bar du hit främlingens skepp?"

"Trolöse haf, Owaihées moder, hvarföre hatade du din dotter, den sköna, den fria; hvarföre bar du hit hennes boja, främlingens skepp".

"Trolösa haf, Owaihées moder! Owaihée oceanens perla krossas af främlingens välde, hvarföre bar du hit hans skepp".

"Trolösa haf, Owaihées moder, Owaihées dotter söker dig. Kuhinanui var min moders embete, men främlingen trängde henne undan, hennes dotter skall aldrig blifva Kuhinanui, och dock egde hon arfvets rätt dertill. Och hon kan icke skydda sin moder för främlingens boja".

"Trolösa haf, Owaihées moder, blif min graf".

Sångens sista ord ljödo mellan korallrefvets bränningar. Det var slut.

Puppan.

Det var så vackert på ängen och i lunden. Foglarne sjöngo fritt huru de kände och njöto; ängen bar ett skirt flor af gullstrålar, och lunden ett lika fagert flor af finaste skugga. Blommorna doftade, hvar efter sin art, humlorna surrade glada omkring från blomma till blomma, myggorna dansade utan rast, och barnen sprungo svärmande omkring i yr fröjd och sjöngo: nu är det vår, nu är det vår.

Men på ett blad satt en fjäril innesluten i sin puppa och tänkte allehanda. Hon kände ett stort begär att bege sig ut i vida verlden. "Visst måtte jag äga vingar", tänkte hon, "och det vore så roligt att flyga der med de andra. Eller kanske är jag bara en torndyfvel, lik den som krälar der nere. Men tänk om jag till och med vore en sådan liten fjäril, som flaxar der; om ej en bättre, så åtminstone en liten hvitgrå. Jag tycker precist, att jag känner, att jag måtte äga vingar, men jag förstår ej att veckla opp dem. Nej, längre kan jag ej stå emot frestelsen, jag försöker att spränga skalet och få fram vingarne".

"Ser du puppan der", ropade en gosse, "ser du hur den rörs? Månne det blir en kålfjäril?"

"Kanske blir det en malfjäril, eller en harkrank", sade en liten.

"Åh, hvad du är dum", sade gossen och tog med detsamma en lång spindelväf ifrån en buske och rullade in puppan helt tätt på alla sidor deri. Och fjäriln låg fängslad i sina band, de voro fina, nästan osynliga, men de voro så många, de slöto så tätt, och huru hon än ryckte på skalet och skakade på vingarne, så kunde hon ej göra sig fri ur puppan, ty den bands af spindeltrådarne.

"Se, se", ropade en liten flicka, "skalet har remnat, ser ni hur granna färger der synas? Hvilken vacker fjäril det måtte vara! Skynden, tag bort spindelnätet, att den kan veckla ut sina vingar. Ack, hvad det blir roligt att äga en så vacker fjäril!"

Spindelnätet afvecklades, men ack i fåfäng sträfvan hade fjäriln krossat sina vingar. Ett stoft blott låg inom skalet, och en ful, döende insektkropp.

Vid Insjöns strand.

Vid insjöns strand badade en ung flicka sina hvita fötter. Yrande perlor stänkte skimrande omkring henne, der hon satt skrattande och plaskade i det glittrande vattnet. Hastigt slöt hon sin glada lek och det lilla hufvudet sjönk, med ett uttryck som nästan liknade tankfullhet, ned mot den nu alldeles stilla hvilande vattenspegeln.

Åter log hennes öga, och åter framskymtade hennes perlhvita tänder då läpparne åtskildes af ett leende af välbehag, i det hon såg sin bild så nära i vattnet.

"Sjöfru du, sjöfru du", ropade hon bort öfver den blånande sjön och från fjerran svarades henne liksom med hotande röst "du, du".

"Ja, ja, du är stolt du", gycklade åter den femtonåriga "och likväl måste du smycka dig med siden och perlor och lyckas knappt ändå att fånga en yngling; men ser du, om än tio ville fånga min mörka lock, om än tjugu ville kyssa mina hvita fötter, jag skulle blott skratta åt dem; springa bort och vara fri — fri".

De sista orden utropade hon med hög röst och ur fjerran svarades "fri, fri", från klippor och hällar, till dess de slutligen, liksom trötta att upprepa orden, småningom upphörde att svara hvarandra, och det sista "fri" bortdog helt sagta susande öfver vattnet.

Dock längst bort, der insjöns vatten smalnande intränger emellan de höga klippväggarne, på hvilka granarne fastade i branten tycktes i fyra till fem rader vexa öfver hvarandras toppar, så att solens öga endast vid middagstiden kan se ned i djupet, der, i Kattelusten-hautas botten, rörde sig en hastigt uppbrusande stormhvirfvel och i snabb fart ilande öfver sjön, medförde den ett moln af sand och afbrutna trädgrenar.

Men skrattande i glädtigt öfvermod ropade åter den unga: "Ja, susa du, susa du" och sjungande med klar röst fortsatte hon:

      "Tro ej att gossen den fria skall fånga!
      Foglarnes sång och blommornas ånga,
      Dem blott, men ynglingen ej, vill jag älska…"

Men nu afbröts hon af den förbi henne ilande stormhvirfveln, hvilken spred en isande kyla öfver hela hennes varelse; i hennes bröst kändes en stickande smärta och några droppar blod föllo öfver hennes läpp, med en besynnerlig klang, ned i vattnet.

"Hu", ryste den unga flickan "hvad är detta, icke ville jag dock dö", och under det ännu i fjerran susade sista ordet af hennes sång "älska, älska", svarade i närheten, "dö, dö", ännu en stund, till dess det första ordet upphörde att ljuda och endast "dö, dö, dö," skållade kring nejden, blandadt med återljudet af stormhvirfveln, till dess begge på en gång bortdogo i fjerran och allt åter var lugnt och tyst.

Men den stickande smärtan qvardröjde i bröstet och läkarn sade: "Var lugn och allt är snart bra åter, men", tillade mannen med det hvitnade hufvudet "vakta lilla hjertat, flicka; hetsigt får ej bloden svalla i hennes ådror om hon vill lefva. Fly kärleken ännu, döden lurar bakom den".

"Tack, tack Doctor", ropade den unga och sprang skrattande bort, "får jag lefva till dess jag blir kär, så lefver jag till domedag". Snart kom hon dock tillbaka, smög sig till den gamle och sade: "icke förråder ju Doctorn mig? Söta, goda Doctor, tala ej om för någon att jag är skral. Skall jag nödgas höra allas varningar och allas försigtigheter, så försäkrar jag att jag bestämdt i pur förtret ej aktar mig alls; men får jag bara ha allt ensam för mig, så lofvar jag att vara rigtigt omsorgsfull om mig. Och Doctorn vet att jag brukar hålla ord" tillade hon, rätande på sig med en litet stolt min.

"Motsägelse andan", sade Doctorn leende: "Nå jag måste väl åter efter vanligheten låta det bortskämda barnet få sin vilja fram".

Det hade varit vinter och nu låg insjön åter klar och speglade de ljusgröna björkarne i närheten och de svarta tallarne och granarne i fjerran. Solen sänkte sig sakta ned vid horizonten och i den darrande eldstrimma den bildade långs åt sjön, framgled en liten båt med sagta rodd. Nu sjönk solen ned, eldstrimman slocknade, på fästet uppflammade lysande färger i rödt och gull. Alla blickar ur båten hvilade på den sköna skimmersynen; endast en yngling sökte ett annat mål för sina. Hans blick trängde brännande in i den unga, bredvid honom sittande flickans ögon och obemärkt omslöt hans hand hennes. Glödande jagades bloden ur hjertat opp till hennes kinder, och dock kändes hjertat så fullt, så varmt. Men i detsamma fann en blodstråle väg till hennes läppar och hastigt lutande sig mot vattnet, lät hon den försvinna deri och ingen anade hvad som händt.

Åter en gång sjönk solen ned mot den skimrande vågen, då foro i en liten båt tvenne trolofvade deröfver. Ynglingen rodde och lekande satt hans brud midt emot honom. Nu hvilade han på årorna sägande: "Nej huru långsamt jag än ror, så komma vi dock för fort hem. Jag ville så länge som möjligt äga dig så här, då du så helt och hållet beror af mig".

"Hersklystne", svarade flickan leende, men tillade sedan: "ro ändå att vi komma hem. Ser du det mörka molnet derborta. Den andra båten är redan framme. Jag har en gång på denna sjö sett en stormil som lätt kunnat vända vår lilla julle opp och ned. Säg du min egen", tillade hon efter en stunds tankfullhet, "säg, blefve det dig mycket svårt om jag skulle dö?"

"Hvartill sådana der funderingar? Du har stundom denna tid syftat på dylikt".

"Älskade, jag måste ju säga dig sanningen, för dig vill jag ingenting dölja. Man har varnat mig för kärleken, den skulle blifva min död. Men — hur kunde jag låta bli att älska dig, och huru skulle jag velat, om jag än kunnat. Haf tack för din kärlek, för mitt lif; ty den är ju dock mitt lif om än den vållar min död. Ser du, jag var förmäten och djerf. Ljuft är att dö för dig, för min kärlek, skönare hade dock varit att lefva för dig. Men lefva utan din kärlek vore död. Älskade, du sörjer mig ju? Eljest vore det tungt att gå bort, — — — men sörj icke för mycket heller, nej, nej, sorg är tung, icke vill jag göra dig någon sorg".

"Huru talar du så", utbrast ynglingen häftigt, "hvem plågar dig med sådana spådomar, hvem vågar hota med att rycka dig ifrån mig. Nej, nej, det sker ej", och liksom för att försvara henne, slöt han sin arm omkring henne och i en känsla af outsäglig ljufhet och smärta lutade flickan sitt hufvud mot hans bröst, under det båten sagta vaggades framåt af vattnet.

"Ack", hviskade hon sagta, "hvad det är ljuft så. Och dock känn huru mina pulsar slå, huru bloden forsar i mina ådror. Du har anmärkt att jag blifvit blekare denna tid, och du har uppmanat mig att vara försigtig; ack, du visste ej huru strängt varnad jag redan var. I dag, då du, första gången med tydligt uttalade ord, sade mig att du älskade mig, då du första gången slöt mig till ditt bröst och första gången kysste mig, då invigdes jag åt döden, det känner jag väl. Älskade, slut mig tätt, tätt till ditt hjerta", tillade hon ångestfullt; och nu brast en flod af klar blod öfver hennes läppar.

Brusande for vinden fram öfver sjön och förde den lilla båten till lands; men endast en förbleknad blomma bar ynglingen opp derutur, öfver de blomstrande blommorna på insjöns strand.

Fläktarnes lek.

Nere i en liten blomstrande däld höllo små fläktar sin skämtande lek. Det var ett lif! De tumlade om hvarandra, de brottades, de kastade ikring små strån, de hade tusende upptåg för sig. "Ser ni, der ligger en underlig sak", sade en fläkt. "Åh det är ju bara ett frö", sade en annan. "Vänta jag vet", sade en, som såg mycket snusförnuftig ut, "ser ni, just här stod den der präktiga blomman som var så rik på sköna dofter, att de räckte till att leka med hela dagarne om och att bära omkring. Nog är detta ett frö af den blomman". "Ack, så skönt, ack så galant", ropade alla och började maka på fröet.

Fröet hade långa fjun, och den ena fläkten lyftade på ett fjun, den andra på ett annat, somlige, de raskaste, vände till och med litet på sjelfva fröet; men se der låg det ändå, och de yra, ostadiga fläktarne ledsnade snart vid arbetet och började åter sin lek och lemnade fröet att ligga, der det låg.

Men en liten fläkt ruskade allt ännu smått på fröet och ryckte i fjunen och sade vid sig sjelf: "skall man då vara en sådan stackare att man icke skall kunna få det fröet dit opp; och det vore ju så rart, om en så der präktig blomma växte der uppe. Nå, kan man leka, så må man väl ock kunna arbeta". Och så tog han uti med ett riktigt dugtigt tag och fick hela fröet i famnen med fjun och allt. Men se det var ingen lätt sak att bära det opp på kullen. Med den tunga bördan orkade fläkten ej alls svinga sig opp öfver grästopparne, utan han måste söka sig väg mellan gräsen och rasta än här, än der på de gröfre stråna och stöda sitt frö emot något blad. Allt som han trängde sig fram tog än ett fjun emot här, än ett annat der, det var alldeles som för en menniska att gå och bära ett stort träd med grenar och rötter genom en skog, så många hinder kommo der före. Än var der en liten insekt, som fallit på rygg och låg och kraffsade af alla krafter med fötterna i vädret, men ändå icke slapp opp, och honom måste fläkten hjelpa på benen; än hade en liten blomma fastnat med hufvudet under ett grässtrå och slapp ej fram i ljuset, förr än fläkten så länge ruskade om grässtrået, att blomman fick löst sitt hufvud.

Då sprang just en långbent harkrank förbi och sade: "hvad du är dum, bry dig om din sak och låt andra sköta sin", och så trafvade han bort med ännu längre steg än han kommit. Men lilla fläkten följde ändå ej det visa rådet, utan nästa insekt eller nästa blomma hjelpte han ändå. Men nu for en väderil genom dalen och gjorde en förskräcklig jordbäfning i hela gräsriket, hundra blommor kommo ur sitt läge, och tusen små insekter blefvo alldeles förirrade ur sin kosa, och den doftande blommans frö bortfördes med förskräcklig fart.

"Usch, sådan vildbasare", sade fläkten, som höjde sig helt hufvudyr från den kullerbytta han blifvit tvungen att göra. "Hvart monne nu mitt frö tog vägen?" Derpå svingade han sig så högt han orkade, när han nu hade intet att bära och se, der låg fröet nedfallet på en sticka, just på kullen, dit han velat föra det, och hastigt var han nu der och fläktade det från stickan ned i mullen.

Men nu hade det blifvit qväll ren, och nu var han trött af lek och arbete, och en präktig sängkammare hittade han åt sig, blå med silfverfärgade sirater, och der somnade han, ännu skrattande åt sin lyckade färd.

Men andra dagen blef så het och så lugn, att alla fläktar sofvo hela dagen; och sådana dagar kommo flera och deremellan regnade det och stormade, så att inga små fläktar vågade sig ut på färd. Men en vacker dag vaknade vår lilla fläkt deraf, att solen sken på honom, och när han då såg opp, märkte han, att han var utan tak öfver hufvudet, ty blåklockan, som han somnat uti, hade vissnat. Nu begaf han sig ut i verlden, gladt ruskande på sig, och se: det första han fick se var den vackra doftande blomman som vuxit opp ur hans frö, och som just nu slog ut sina första blad och spridde sina första dofter kring nejden. Nu var ej mera tid att sofva; nu blef det brådtom att väcka alla fläktar som sofvo i nejden, för att komma och leka med de ljufva dofterna och sprida dem kring dal och berg. Och det blef en lustig lek må ni tro.

Danserskan.

Rosa var alls icke vacker. När qvällen kom och dagens arbete var slutadt, då gick den femtonåriga in i det rum, som i fordna tider varit familjens samlingsrum, och der nu hennes fader, af vana sedan gladare dagar, mest hvarje qväll infann sig. I detta rum, der tillförene en talrik ungdom samlades till dans och glada lekar, der var det nu Rosa ensam som sväfvade fram och åter, än i en luftig dans, än i vexlande ställningar fulla af uttryck och behag. Då var Rosa vacker. Den grofva drägten formade sig kring henne då mer luftigt än en danserskas gaz, och glömmande sina bekymmer drömde fadren bort mången stund, i glad beundran, blickande på den sköna dansen. Från Rosas sinne var då hvarje bekymmer utplånadt, hon kände blott att hon lefde, att hon njöt, i sorg, i glädje, i hänryckning, i stilla frid, och en tår dallrade ofta i hennes öga, då hon slöt sin dans. Då var Rosa skön.

"Rosa, mitt barn", sade fadren en afton, "min önskan är att du i morgon bevistar denna bal i staden, dit du är bjuden. De behöfva lära sig att icke se dig öfver axeln, som de så gerna göra. De tro dig sakna de behag, som de med bråk och möda förvärfvat sig. De skola se dig dansa, de skola lära sig veta, att en dotter af honom, som var sin tids prydnad, af naturen äger nog, för att icke behöfva deras fattiga, inlärda gracer".

"Min far", sade Rosa, "hvarföre skall jag synas der? Jag trifs ju så utmärkt bra hemma. Jag dansar en stund af qvällen, det gör mig nöje, säkert mer än balen, och sen sofver jag godt och är i morgon bittida flink vid arbetet åter. Men går jag på balen så är jag sömnig morgondagen igenom. Jag förstår ju heller alls icke, huru jag bör skicka mig i sällskap, jag som aldrig varit ute i verlden. Vet pappa, du får visst skämmas för din Rosa".

"Nej min flicka, det kommer jag ej att behöfva göra. Jag önskar, att du må komma på denna bal".

Rosa var på balen. Otaliga ljus strålade mellan kristaller. Unga, sköna flickor i lätta drägter sväfvade omkring vid sina riddares arm. Rosa satt stilla, obemärkt i ett hörn. Slutligen nalkades en dansande som bjöd opp den obemärkta till en potpourri, en då nyss uppkommen dans, hvars turer man skapade sig för gången. Blyg ställde sig Rosa på sin plats. Man gjorde några hvarf efter afmätta former, fram och åter öfver golfvet. Ännu tyckte icke Rosa, att hon dansade. En ny tour började. Damen flyende i otaliga vändningar, förföljdes af sin kavaljer, och lät sig slutligen fångas till en vals. Rosa ilade utåt det vidsträckta golfvet med lätta steg. Nu syntes hon blifva fångad, nej med en lätt, mjuk rörelse var hon redan långt unnan sin förföljare, än flyende i yr skalkaktighet, än närmande sig mild och blyg, än åter hastande bort skälmsk och rädd.

De dansande stadnade, man såg, man beundrade, man andades knappt. Nu tycktes den dansande flickan ej mera fly så långt undan, hon stannade ofta för några ögonblick liksom väntande, men hennes kavaljer tycktes ej ha lust att låta den sköna leken upphöra, han försummade med flit flera än ett tillfälle att fatta sin meddanserskas hand. Sjelf visste icke Rosa, att hon redan hade dansat mycket längre tid än något af de andra paren. Hon njöt i fullt mått af att utöfva sin sköna konst, och märkte ej de många blickar, som voro fästade på henne. Slutligen, rädd att uttrötta henne, fattade hennes meddansare hennes hand och förde henne, efter en kort vals, till hennes plats.

När potpourrin var slut, bortförde fadren sin dotter, oaktadt alla närvarandes böner att få se henne dansa ännu en gång. Rosa sjelf lät sig villigt föras, hennes hjerta var så fullt, hon ville bort, hon ville bli ensam med sig sjelf. Så hade hon aldrig dansat förr, det kände hon. Denna afton, då hon uppträdde i en lätt drägt, i ett haf af ljus, vid en skön musik, i en omgifning af unga, den hade gifvit hennes dans en helt annan färg, än den egt, när hon hemma dansade hvardagsklädd, ensam, utan musik. Äfven det bifall, hon rönt, lifvade och gladde henne; men högt slog hennes hjerta af fröjd, då vid hemkomsten fadren slöt henne i sina armar, sägande: "Min Rosa, haf tack; du har i dag gjort din far den största glädje, han haft på många år".

Snart kommo bjudningar från många håll. Nu var Rosas längtan, att få vara med, stor, men hvarje gång hade hennes far något hinder derföre. Än var balen tillställd af för ungt folk, man visste ej hvad anseende de kunde komma att bibehålla i lifvet, än var det fult väder, än var det ej värdt att Rosa just i dag skulle bege sig hemifrån, och så gick det gång för gång.

Stundom började Rosa tro, att hennes far ej älskade att hon dansade. Hon frågade honom derom, hon sade: "Säg mig upprigtigt, min far, jag slutar gerna att dansa, icke är det svårt blott jag vet din önskan". Men då han åter svarade: "Du dansar skönt som ingen annan; lemna icke den herrliga gåfvan", då ägde hon icke styrka att göra uppoffring af sin högsta fröjd: hon visste ju icke, om hon borde det, och för hvad hon skulle offrat den; men hon gret mången gång af ovisshet.

Ofta hände ock att fadren hemtade henne en prydnad, en vacker klädning. "Till nästa bal", sade han, och då blef Rosa åter glad och dansade åter när qvällen kom. Det var hennes vederqvickelse efter arbetet, hennes enda förströelse, hon längtade ej heller efter någon annan; ty hennes själ fylldes af konstens tjusning, och då sade åter ofta fadren: "I qväll var din dans så vacker, den skall du dansa på nästa bal". Men när nästa bjudning kom, så var det alltid hinder.

År förgingo, många till och med, ingen bjöd mera Rosa, hon var glömd. Oftast tillbragte hon qvällen på sitt rum, och hon fann ännu stundom en vemodig glädje uti att der dansa ensam. Hon föreföll sig dervid stundom som en dåre, som pryder sig med halmstrån, fullt öfvertygad att de äro de skönaste blommor. Men då uppmuntrade henne åter fadren och sade: "lemna ej din dans, Rosa, på nästa bal, dit du blir bjuden, skola vi gå".

Ännu förgingo år, och nu reste fadren bort för några dagar. Emellertid tillställdes i staden en stor och lysande bal, dit alla personer af stånd i orten voro bjudna. Då erinrade sig någon af de bjudande att i det ödsliga huset, straxt utom tullen, hvars alla fönster utåt voro tillstängda, bodde ett herrskap. Så fick ock Rosa ett kort.

"Bör jag gå då han är borta?" sade hon. "Men han har ju alltid lofvat mig, att jag skulle få dansa på nästa bal, dit jag blefve bjuden. Hvarföre skulle han så bedragit mig, om han ej menat hvad han sagt. Hvarföre skulle han uppmuntrat mig att dansa, om han ej velat, att jag skulle göra det?" Rosa tog den sednaste baldrägt, hon af sin far erhållit, och gick att deltaga i balen.

Det föreföll Rosa, som om hon ej nu vore så obemärkt, som hon var det i början af den förra balen. Månget öga fästes på henne, hon tyckte sig märka ett gycklande leende på många läppar, men snart nalkades en dansare och bjöd opp henne. Hans min föreföll henne försmädlig, hon tvekade ett ögonblick. "Nej, skall jag ge honom afslag, för att han råkar se besynnerlig ut", tänkte Rosa, och gick med i dansen.

Man började. Snart dansade Rosa åter ensam, alla stodo stilla och sågo på; men det var ej förtjusning, det var hånlöje som lekte på alla ansigten. Rosa märkte det icke. Dansens trollmakt grep henne åter, hon glömde allt, hon glömde sig sjelf. Den ande, som bodde inom henne och som hon varit ernad att beherrska, grep henne nu utan att hon ägde förmåga att emotstå, och hon dansade så som blott den stormar, som drifves af en vild inneboende kraft, den hon ej eger makt att tygla.

Hon hade dansat länge så; nu förde hennes steg henne mot en stor från golf till tak uppställd spegel. Hennes blick föll deri, och som fasttrollad stannade hon framför den. Hon såg hela sällskapet, hon såg sig sjelf. Hon såg sitt ansigte åldradt och såg sig klädd i en drägt, alldeles olika den, som bars af de henne omgifvande unga blomstrande flickorna. Hon såg, att hon lefvat af idel villor under många år, och hon sjönk tillsamman som ett fallande kläde.

När hennes far kom hem, fann han i sin dotters rum en gammal qvinna med vissnadt anlete sittande i en länstol. Han ernade draga sig tillbaka, men hon sade: "Kom min far, känner du ej din Rosa? Se nu behöfver du ej mera skona din stackars, barnsliga flicka, hon är gammal nu. Kanske hade du gjort bättre om du straxt sagt: "Rosa, lemna dansen, jag önskar det, nog hade det då gått lätt; men du nändes icke, du ville mig väl. Tack också för din välmening, min far, om än den gjorde mig illa".

"Hvem begrafves i dag!" frågade man hvarandra i staden. "Åh det är den der gamla tokiga mamsellen, som dansade ihjäl sig på sista balen" svarades; och sen mindes ingen mera Rosa. En gång stod dock en gammal man vid hennes glömda graf, kastade en blomma derpå och sade vid sig sjelf: "icke kunde jag ju låta henne bli en danserska."

Glasörat.

Ganska trefligt placerad uti en ressortstoppad länstol, satt jag en afton hos en af mina bekanta. Framför oss på bordet surrade théköket, och i den engelska marmorspiseln brann en liten brasa, hvars strålar rätt vackert återkastades af det blanka stålet, som utgjorde eldkammarens tapetsering.

På den hvita spiselkanten stodo uppställda en mängd små vackra saker. Jag betraktade med nöje de nätta pjecerna, än en elegant dame, hvilken i hemlighet endast var en eldtänderska, än en liten tvåtums lång, den alranättaste kokett med huckle på hufvudet och en liten spegel i sin hand, hvari hon blickade med det alrautsöktaste välbehag. Nära henne stod en annan docka, som, då man drog på en tråd, vände sig fram och åter för sin spegel med mycken stolt sjelfförnöjelse. Men ack, hennes hufvud var afslagit. Bredvid henne stod en chinesisk docka, med långa mustascher, och nickade högvist på hufvudet. Dessutom stod på kransen ännu, ett par stora vackra snäckor; en lerlampa från Pompej, ganska grå och simpel till utseende, men hedrad med en glaskupa; en tillsluten dosa; en judisk prest af gips, hvilken under oupphörliga nickningar rörde ifrigt på mun och skägg och tycktes läsa i den bok, han hade i handen, samt en hel hop andra figurer.

"Den som ändå visste hvad det der herrskapet alla fundera på", sade jag åt min värdinna. "Se, huru de stå och spänna sig, liksom skulle de vara i full conversation. Det vore roligt att höra dem".

"Luktvatten's, knappnålar's, synålar's, isvolti!" skrek nu i detsamma en röst från tamburen så gällt, att jag hoppade helt högt.

"Nej jag tackar, inte för mig af herrligheterna", svarade frun i huset, och gick till tamburdörren för att affärda krämaren, som då han blef henne varse sade: "ska' dä vara's? knappnålar's, luktvatten's, öra's, isvolti?"

Min värdinna började skratta och frågade, om jag ej ville köpa mig ett par nya öron. "Ja, höra bra", fortfor ryssen att orera, och då jag i detsamma äfven gick ut i tamburen, räckte han mig ett besynnerligt instrument af glas, något när i form af ett öra. "Ska' dä vara's? två rubel silfver, ah, höra mycket bra's!"

Det roade mig att taga fram en blank silfverrubel och bjuda honom den, men han bugade på hufvudet och sade stolt: "njet, njet". Jag ärnade åter gå in och stoppade rubeln hos mig, ty jag ansåg hela instrumentet för en löjlighet, men att låta den blanka rubeln gå sig ur händerna, dertill hade ej mannen mod.

"Ah! köpa, köpa, 1 rub. 50 kopek, ah! pajalusta"! och hans tänder blänkte så hvita i det han med en min af innerlig kärlek räckte sin hand efter den blanka penningen, att jag måste skratta. Det föll mig in att ändå närmare bese saken, jag tog nu instrumentet och förde det till mitt öra, under det ryssen oupphörligt slabbrade med sin gälla stämma, och vid det glaset rörde mitt öra hörde jag ett starkt ljud, men endast ett oredigt, förskräckeligt surrande. Hastigt tog jag den bullrande saken ifrån mitt öra, och ryssen som trodde att jag ärnade återge den sade: "1 rubel 5 kopek, ska' dä vara's?"

Jag skrattade, gaf honom pengarna och gick bort med mitt öra, som jag lade bredvid mig.

Sedan vi druckit thé, gick min värdinna för att se efter sitt lilla barn, som sof i ett rum i andra ändan af huset, och jag blef ensam och satt en stund betraktande brasans lifliga lek och de små figurerna på spiselkransen. Min hand vidrörde tillfälligtvis glasörat. Mekaniskt tog jag det och förde det till mitt öra, och nu hörde jag en fin, behaglig röst, som sade: "tänk hvad théet var godt i afton".

Nu uppstod en paus, men snart svarade en allvarlig röst mycket högtidligt: "vet hon väl hvad thé är, då hon berömmer detta? Kom en gång till den himmelska staden och drick doften af det renaste Kejsarthé, så kan hon få lära sig något".

"Hör man på hans vishet", svarade en liten näbbig stämma, "just som ingen ann sett något än han med sitt kala hufvud och sina långa mustascher".

Förundrad såg jag mig omkring och undrade hvad folk det var, som kommit in i rummet utan att jag märkt det, men der fanns ingen utom jag, allt var tyst. En besynnerlig tanke föll mig in, jag satte mig så att jag kunde noga betrakta figurerna på spiselkanten, förde glaset åter till mitt öra och nu hörde jag åter en hop röster samtala.

"Här är nog varmt i afton, de ha eldat strängt i spisen i dag, jag önskar det vore natt redan, att man skulle slippa och svalka sig något".

"Men, mitt herrskap, det här blir mera tråkigt," sade en annan, "ha ni då inga intressantare samtalsämnen än värmen?"

"Ah", sade med förnäm matthet en knappt hörbar röst, som jag märkte komma ifrån en liten sockerfigur på en något urblekt ljusblå bandros, "hvad skall man väl i ett så blandadt sällskap kunna tala om. I förtroende söta du, vet du jag tror här finns till och med en kökspiga ibland oss. Och den der underliga gråa figuren, som står der så bål i sin glaskammare, hvad tror du det kan vara för en roturier? Ack, andra tider var det, då vi stodo derinne på spegelbordet, der fanns endast folk de qualité! Men i går tog det rysliga öde, som obevekligt herrskar här i rummen, oss begge och ställde oss hit på spiselkransen, och så sade hon: "de der figurerna äro nog skrala, men de må nu en tid stå här ute, sen få barnen leka med dem. Hvilken ryslig dom, huru skall jag bära den!"

"Jag försäkrar hennes nåd, att man kan må rätt bra här" svarade den näbbiga rösten åter. Det var tydligt den nätta koketten med spegeln som talade. "Värre var det en tid då jag låg gömd i en mörk låda, sammanpackad med en hel hop andra saker så trångt, att jag aldrig hörde klockan slå och aldrig kunde komma ut till en sommarbal i det gröna, och så mörkt sen, att jag alls ej kunde se min spegel. Då blef tiden lång, men jag försäkrar, nu hinner jag aldrig ha ledsamt".

"Hvem är hon min lilla?" frågade den hufvudlösa damen, hvilken jag gissade vara den andra af de nyss utflyttade: "visst tycker jag, att jag nångång sett henne på de stora balerna derborta på divansbordet, der hon tycktes dansa med hvem som bjöd opp henne, utan allt val."

Sockerfiguren på blå bandrosen hviskade nu sagta: "ah ma chére, ce n'est qu'une cuisinière!"

"Åh", svarade den lilla med hucklet, och hennes små glada ögon tittade dubbelt gladare i spegeln, "jag dansar visst gerna med hvem som helst. Det är så roligt att dansa. När jag var hemma hos min far och mor så dansade jag alltid, men tänkte ej på att jag gjorde det, ty det var just mitt sätt att lefva; men min mor sade en dag, att jag skulle i pension för att lära mig skick och seder. Jag hade just den dagen råkat ha litet hushållsbestyr, ty jag hade sett att en liljeconvalje fått en fläck på en af blomuddarne, och höll just på att laga mig till att skura bort den, och hade derföre knutit ett förkläde på mig och en duk på hufvudet och så tog jag en daggdroppe i handen, för att se hur lustig jag såg ut så der utstyrd. Och jag tyckte att jag var nog så nätt. Men då sade min mor, "ja det kan just vara en bra drägt för dig att fara ut i verlden med". Och bums tog hon mig och förde mig, jag visste ej hvart, på bordet i ett rum. I detsamma galade en tupp och jag tänkte mig bort, men se det blef ej af. Jag stod som fastvuxen; rundt omkring mig stod en hop lustiga figurer af allehanda slag, de pratade alla och väntade på att få göra en lång resa, och jag tyckte, att det var roligt att höra på dem. Dessutom såg jag i spegeln som jag nu hade i handen istället för daggdroppen, att jag såg så rolig ut, att jag hade just lust att skratta åt mig. Jag, som var van att se mig sjelf bara som en liten ånga, jag var nu så bastant och ogenomskinlig som en trädbit. Jag kunde ej annat än skratta.

Bäst det var kom en stor, förskräckelig karl, det var en menniska och jag blef helt rädd för honom. Jag hade aldrig sett andra menniskor än några små söta barn, som brukade leka på vår äng, och de hade ljusblå ögon och ljust lockigt hår, och dem skulle jag nog ibland ha haft lust att leka med, men de voro ändå så stora, och sågo mig ej. Men den här mannen var dubbelt större, och svart och ful, och han packade in mig i en låda. Der var fasligt ledsamt. Men sen kom jag i ett glasskåp och der stod jag gerna, ty det gick mycket folk ut och in i rummet der jag stod och alla sågo så vänligt på mig. Men bäst det var, togo de ned mig, lade en stor pappers-salopp omkring mig, och förde mig hit och sade åt frun här, att de hemtade mig åt henne till kökspiga. Ja det var visst syssla för mig".

Hon skrattade och åter blänkte hennes nätta ögon så glada mot spegeln. "Vet ni, här äro deras minsta grytor så stora som våra hus. Det vore ett vackert arbete att lyfta dem för mina små fina fingrar. Men frun hon tog så vänligt mot mig, och ställde mig hit på spiselkransen, och alla tycka om mig och säga att jag är söt och nätt, och på våra danser är jag i en brinnande tur, och dansar ingen med mig, så dansar jag ensam".

"Jaha", sade den hufvudlösa snibbigt, "det är konst att vara i turen när alla duga åt en. Nej ni skulle sett mitt herrskap, den tiden jag var dame d'honneur hos salig drottningen. Ni skulle sett huru gardeslöjtnanter och dylikt smått folk voro utom sig öfver att de ej vågade bjuda opp mig, eller ens tala till mig. De visste nog, de gunstiga herrarna, att det ej gick an. Men jag såg dock huru de på afstånd kastade förtjusta blickar och huru min stränghet gjorde dem olyckliga, så att det stundom gjorde mig helt ondt om dem. Men, min Gud, man kan ju ej rå för att folk har ögon, och icke kan man heller gömma sig för att de ej skola få se en. Emellertid var det en ung man som hade mera mod än de andra. Han inbillade sig att jag älskade honom, att jag hade uppmuntrat honom, och hade trasslat in sig i några ledsamheter endast för att få sina affärer i skick, att kunna bjuda mig sin hand. Han tillstod sin kärlek för mig, men jag hade då redan ett annat parti i aspect. En grefve, något åldrig det är sannt, men rik och stolt; och med ett leende, som jag kanske ej kunde undvika att göra litet föraktligt, afvisade jag den unge mannen. Kunde jag väl rå för att han brände sina vingar? Men ack, rysligt hämnades han".

"På min bröllopsafton inträdde han i mitt rum, och sköt sig för pannan. Några droppar af hans blod stänkte i mitt ansigte, och i ett ögonblick var jag sammankrympt till så liten J nu sen mig vara, och förlorade förmågan att röras omkring om dagarna. Lyckligtvis höll jag just på att kläda mig, och fick sålunda min toilett med mig, så här i miniatur, och kan således ändå ha något intressant att sysselsätta mig med".

"Nå när miste min nådiga sitt hufvud?" frågade en röst ur hopen.

"Mitt hufvud, ack ja det är sannt, jag kom ej mer ihåg att jag haft något. Jag saknar det också alls icke. Det hände mig en liten malheur: jag råkade falla omkull på marmorskifvan der inne på bordet och slog hufvudet af mig; men det var ett lappri, det gjorde ej ondt alls".

"Vid min Kejsares och herres, den store Förnuftets sols, skägg", sade nu den nickande Chinesen, "det vore en stor olycka att mista sitt hufvud; hvad skulle man då ha att runka uppå. Det var dock icke långt ifrån att icke denna olycka en gång hade händt mig.

Jag är född i Kanton, de stora städernas stad, och fick genast den lyckan att tillhöra den vise Tjang-tschi-li. Det var vid denna tid barbarerne kommo öfver hafvet, för att få den nåden att dricka vårt thé och äta vår spis, och den store himmelens son, Förnuftets sol, tillät att några af barbarerne fingo kyssa stoftet för hans fötter. Deras konung hade sändt dem den långa vägen öfver det stora vattnet, endast för att de skulle betyga hans vördnad för den store verldens herre, och de hemtade skänker. Deribland var en underlig låda, hvari alla som ställde sig framför den, måste krypa in, och visa sig helt små derinne för den store Förnuftets sols ögon. Och den himmelske Kejsaren, alla herrars herre och alla furstars furste, han log i nåd, då han såg denna ödmjuka hyllning af alla.

Några dagar sednare, då min herre, den vise Tjang-tschi-li inträdde och nedkastade sig för den lysande fursten, då befallte han honom krypa in i lådan och sålunda betyga sin vördnad, och han gjorde som förr och ställde sig framför lådan, men se, han kom icke ditin. Då blef himmelens son vred. Men min herre, hvars vishet öfvergår andra menniskobarns, såsom hafvets vatten öfvergår droppens, fann genast hvad som händt, nedkastade sig på sina knän och sade: "Store herre, du som är mera lysande än solen och mera skinande än morgonrodnan och mera mild än morgonvinden, se i nåd till din tjenare och straffa honom icke. Se, du värdigades sjelf i går låta gifva honom mat af ditt Kejserliga bord, och det var denna mat som af ditt majestäts ögonkast undfått en så födande förmåga, att din slaf nu icke kan rymmas i lådan. Du är herre öfver mitt lif, men värdigas vara barmhertig, som solen, och gif mig några dagar att åter afkläda den fetma, hvarmed din nåd har beklädt mig, och jag skall kunna fullgöra din befallning".

Den store jordens beherrskare, hvars nåd öfvergår hvad menniskor kunna fatta, behagade gifva min herre tre dagars tid och lät bortflytta lådan på det ingen skulle krypa in i den, innan hans höga befallning af min herre blifvit fullgjord. Och den vise Tjang-tschi-li begaf sig hem, och under tre dagars tid hvarken åt han eller drack, på det han skulle blifva mager. Icke ens det finaste thé i de dyrbaraste koppar smakade han, ja till och med hans opium-pipa stod orörd. De finaste inlagda frukter stodo på bordet, men, se hvad den vise förmår! han smakade dem icke. Och dock fortfor hans anlete att glänsa likt fullmånen. Och tvenne gångor om dagen stego hans sköna hustrur Y och E upp från sina soffor och stodo på sina små, äpplen liknande fötter, och försökte om de skulle kunna omfatta honom. Men ack (deras små svarta ögon höllo på att af sorg mista sin glans!) när den glänsande Y och fullmånen E knöto sina långnaglade händer tillsamman på hans ena sida, då fattades ännu ett långt stycke, för att de båda andra händerna skulle kunnat knyta sig på andra sidan.

Men när de tre dagarne voro förflutna, måste Tjang-tschi-li bege sig opp till den mäktige herrskaren öfver alla verldens länder. Han gick bäfvande till dörren af salen, men var dock icke alldeles utan hopp, ty i dag hade den himmelska Ys och den rundsköna Es händer nalkats hvarandra så mycket närmare som bredden af en tumme.

Nedkastande sig till jorden för hvarje steg han tog, nalkades min herre. Då befallte honom den store herrskaren, solens och månens broder, att han skulle gå fram till lådan och betyga sin vördnad. Han lydde, men se, han kom icke i lådan. Då utgick en ljungeld från den store och mäktige herrskarens mun och han sade: "Tjang-tschi-li nedkastas i hungertornet, hans slägt har upphört att lefva och hans hus finnes ej mera, och kring gatorna utropas: så går det med den som icke lyder den store Förnuftets sol!"

I detsamma kommo soldater, som letade efter alla personerne i hans slägt för att aflifva dem, andra började att förstöra och nedrifva hans hus, och en, grymmare än de andre, hade redan lyft sin sabel för att skrattande hugga af mig mitt hufvud, men då kom ett bud som ropade: "håll! den höge Förnuftets sol, hvars vishet och mildhet öfvergår den på fästet lågande solen, har tillåtit att dessa mygg ännu må få glädjas af hans sken. Stor och outgrundlig är hans nåd, han förlåter Tjang-tschi-li och hans slägt".

Det var en af barbarerne, som var en läkare, och han hade fått njuta den öfvermenskliga sällheten att breda ett plåster för den lysande herrskarinnan Ly—lo's lilla finger, som var sjukt. Och som man sade, att barbaren kunde lindra hennes smärta, hvilken gaf en skymt af oro åt den höge Förnuftets sols helgade och ostörbara tid, så hade man kallat honom, och när han skulle gå bort hörde han omtalas min herres förbrytelse och straff. I detsamma lät den höge Kejsaren, hvars gifmildhet öfvergår solens, fråga hvad han begärde till belöning för den tjenst han gjort, och han bad endast att få se den underliga lådan. Och se, den höge herrskaren, hvars nåd öfverflödar, tillät det. Barbaren skrufvade litet om något uti lådan, och så djerfdes han bedja om den nåden, att min herre skulle ännu få framställa sig inför den, och — J som hören mig här, skolen häpnande förvånas att höra den högt uppsattes mildhet — han tillät det, i glädjen öfver att den sköna Ly—lo icke mera skrek öfver sitt finger.

Den vise Tjang-tschi-li nedkastade sig, och barbaren ställde lådan framför honom, och se: han låg äfven der inne i hela sin längd, men liten och sammankrumpen. Och den store förnuftets sol värdigades le och hans leende var en nådesol öfver de dömda.

Den vise Tjang-tschi-li skänkte mig sedermera åt Läkaren, och denne förde mig till ett underligt land, som heter England, och skänkte mig sen åt herrn här i huset, och så kom jag till detta besynnerliga land, der de en tid om året kläda öfver både gator och tak med hvitt tyg, såsom man ser der genom fönstret".

Just bredvid den nickande chinesen låg en indiansk pil. Jag tyckte mig märka att äfven den ärnade sig att säga något, och verkligen hördes nu en stark manlig stämma yttra: "min broder, du hafver omtalat en saga om ditt land och din store höfding, jag vill säga dig en om mig sjelf. Jag är en krigare af Anantukals stam, och mitt namn är Den stolte Björnen. Jag var ung, jag hade ännu icke slagit många fiender och hade ännu icke tagit mig någon hustru. Då såg jag en ung qvinna, hon hette Det röda Hallonet och var den skönaste i vår stam. Hennes fader ville icke sälja henne för mindre än hundrade bäfverskinn. Den stolte Björnen ville äga henne, och hans Totam gaf honom god jagt. Han förde henne i sin hydda, och Det röda Hallonet trifdes väl, ty så har ännu ingen hustru blifvit aktad. Den stolte Björnen bemötte henne snarare som sin like än som sin hustru, och han hade ännu alldeles icke tänkt på att taga sig flera hustrur. Då öfverföll Schanano-stammen oss om natten, deras höfding ägde en knif, som han hade erhållit af de hvita männen, och deras trollkarlar hade gifvit den makt att alltid gifva seger öfver rödskinnen i hvems hand den än var. Den var spetsig på udden och skarp på båda sidor.

Lifvets herre hade sändt oss en så tung sömn, att vi icke vaknade, innan de hade inträngt i våra hyddor; och vi föllo i deras händer, som bäfvern stängd från sin boning. De hade tagit mina vapen innan jag vaknade, men med min hand nedslog jag de tvenne första. Sedan slog mig en med sin tomahawk så, att jag föll som död, och så bundo de mig. När jag vaknade, hörde jag Schanano-höfdingen säga åt min hustru: "Du är skön, Schananos krigare skola strida om dig. Jag vill döda dig, det är bättre att Hallonets saft flyter, än att krigarenas blod gjutes". Han lyfte sin stridsyxa, och min själ gladdes att Det röda Hallonets läppar icke skulle vidröras af någon annan. Men hon svarade: "Schananos höfding är icke svag, hans krigare taga icke hans byte af honom. Skona Det röda Hallonet, tag henne till din hustru".

Jag röt af vrede. Mina väktare skrattade. Höfdingen sade: "Björnen är icke så stolt nu, som då han slog våra krigare på fältet. I morgon då björnen skall dö, vill jag taga dig till min hustru under det han sjunger sin dödssång. Vi vilje se, om den unge är en krigare, eller om han har mjölk i sina ådror. Nu skole vi tåga hem".

Följande dagen eldades en svetthytta för höfdingen; jag stod bunden vid en påle ett stycke derifrån, nära ingången till hans hydda. Schananos qvinnor och barn samlades redan omkring mig och uppstämde sånger, stundom började en och annan att söka tillfoga mig smärta. Jag kände det icke och de andra hindrade dem att fortfara i det de sade: "icke förr än höfdingen återgår till sin hydda efter svettningen". Höfdingen gick till svetthyddan, hans hand lekte med trollknifven, som hängde vid hans sida, och när han kom nära pålen der jag stod bunden sade han: "Det röda Hallonet skall komma för att gnida mig och sedan skall hon föras till min hydda". Och nu beredde sig Schananos att gifva mig en krigares död. Men min vrede var vida större än mina smärtor, och jag hånade mina plågare. Då fördes Det röda Hallonet förbi ifrån svetthyttan och hon stannade och sade: "Stackare ären J, som icke kunnen få ens en bäfverunge att klaga. Ären J rädde för den ensamme mannen, efter J binden hans händer? Lossen hans händer och gifven mig en knif, så skolen J få se, huru hans hjerta skall vekna, och J skolen få se, att jag är värd att vara eder Höfdings maka". Schananos skreko gällt: Ho-ah, oah, räckte henne en knif och lossade mina händer.

Min Totam stod mig icke bi, mina ögon voro förmörkade, så att jag icke såg hennes mening och jag röt till henne: "qvinna, kommer du mig nära så krossar jag dig med dessa händer". Men hon sade högt och hånande: "din blod är hvit, du är ingen krigare, utan en katt!"

Med upplyft knif nalkades hon mig, men då hon kom mig nära sänkte hon den mot sin andra arm, som hon höll rak vid sin sida. I samma ögonblick ryckte jag knifven af henne och stötte den i hennes bröst. Hon föll till mina fötter, men hon reste sig åter litet, ryckte ur sin arm Höfdingens trollknif, som hon bar dold deri, och bloden frusade efter ur såret, och hon sade: "Jag har lyckats, befria dig nu. Jag hade velat strida vid din sida med den andra knifven, men kan ej mer". Och hon slöt sina ögon, och jag såg att hon dog, och jag hade velat stöta knifven i mitt bröst, men jag ville ej lemna Det röda Hallonets lik åt fienderna. Jag tog det på min arm, afskar mina band och nedstötte hvar och en som nalkades under det jag bar henne bort. Slutligen afsköt någon en pil emot mig, den store anden styrde den genom mitt hjerta, och den upptog min själ. En gång skall väl ock pilen förstöras, och den store anden upptaga mig på sin ö".

"Hvilken vildhet, hjelp mig jag svimnar!" läspade den lilla sockerfiguren på blå bandrosen.

"Dårskaper!" sade nu den judiske presten. "Men vill väl detta fåvitska slägte höra den vises ord? Står jag icke här dag och natt och predikar, men ho hör mig. Viljen J blifva vise, så tigen och hören mina ord. Först vill jag dock för eder uppläsa denna gamla urkund, som jag har i handen. Det är ett bihang till Judiths bok. Sedan vill jag lära eder vett och visdom. Så tigen stilla och lyssnen:

I Gilgal bodde en man af Benjamins stam, hvars namn var Amram. Han hade många söner, men endast en dotter vid namn Maheli. Denne Amram hade en anförvandt, hvilken bodde i Nobah och dref handel i Ammons land. En dag, då Amram kom hem af fältet, mötte honom en man, den der sade: är du Amram Nurs son?

Ja, svarade Amram, jag är det.

Då sade mannen: jag är Jethurs, din frändes, tjenare. Så säger Jethur din frände: se jag vill gifva Isboseth, min son, en hustru innan jag dör, på det han icke må taga sig hustru af hedningarnes döttrar. Gif honom derföre din dotter. Denne min tjenare skall ledsaga henne hit tillika med de handelsvaror han åt mig skall hemta. När jag är död, må min son draga med sin hustru till vår stam och begrafva mig der, och han skall ärfva alla de rikedomar dem jag förvärfvat.

Och Amram förde tjenaren i sitt hus och undfägnade honom och sade: mycken lycka är i dag mitt hus vederfaren, att min broder, den Herren välsignat med stora håfvor, uppsöker sin ringe broders dotter, till hustru åt sin son.

Men om aftonen, då Maheli skulle hemta vatten, ställde hon sin kruka vid brunnen och satte sig ned derinvid, och hon gret.

Då kom hennes broder Elisama, den hon mest kär hade af sina bröder. Men han hade varit ute i marken och visste icke hvad skett hade, och då han såg henne gråta sade han: Maheli, min syster, hvi gråter du?

Visserligen må jag gråta, svarade Maheli, att jag måste lemna min fader och min moder och mina bröder, för att fara till hedningarnas land och blifva Jethurs sons hustru.

Elisama frågade åter: Gifver vår fader dig till hustru åt honom, som dröjer bland hedningarna för att samla egodelar till och med då, när hans fader engång hvarje år kommer till Nobah, der hans hem är. Det må vår fader icke göra, han skall icke lemna vår dufva åt falken.

O Elisama, svarade Maheli, falken kan väl sönderslita dufvan, men icke varder hon derföre en falk. Herren varder mig ledande och skall beskydda mig för ohelgande.

Nej, Maheli, det får icke ske, vår fader skall höra mina ord, han får icke lemna dig åt styggelsen.

Min broder, svarade åter Maheli, hvad är jag, att min broder för min skull skulle synda emot vår fader. Herrans vägar äro outgrundeliga. Mig varder icke annorlunda gående än honom behagar.

När nu sju dagar hade gått förbi, bröt Jethurs tjenare opp, och Maheli och hennes tjenarinna och alla handelsvarorna och de tjenare, som skulle föra varorna, voro alla redo att börja resan. Men Amram och hans hustru välsignade sin dotter, och Maheli gret, och hennes fader och moder och hennes bröder och allt husfolket greto, ty hon hade varit såsom ett silfverfat med kostelig rökelse i huset.

Men när de hade farit några dagar och kommit till slätten Zophim, då kommo röfvare från bergen och öfverföllo och slogo tjenarena och förde Maheli och hennes tjenarinna till Ammons land och sålde dem åt en köpman. Och köpmannen gick till Achior, som var en öfverste öfver all Ammons barn, och sålde Maheli till hans frustuga.

Då Achior fick se henne, blef han upptänd af kärlek till henne, ty hon var däjelig som en ung blomma i Hermons dal, den daggen ännu ej skakat af bladen, och såsom en vattenlilja, den der vaggas af Jordans vågor och stundom gömmer sitt anlete bakom vattnets skira slöja. Och han talade vänliga till henne, men Maheli teg och lyfte ej upp sina ögon.

Då lät Achior föra henne i det vackraste rummet i sin frustuga, och trodde att hon var af räddhåga förstummad, och talade alla dagar vänliga till henne och gaf henne kosteliga smycken och skänker, men hon talade intet och rörde sig icke, utan satt som ett beläte.

Men Achior blef så intagen af kärlek till henne, att han frågade intet efter sina andra qvinnor, utan lät dem gå hvart de ville, och han gaf dem frihet och ville endast taga Maheli till hustru.

När han nu åter inträdde till Maheli och sade: min älskade, se för dig har jag bortjagat dem alla, såsom man bortsopar dammet för en drottnings fötter, ty du är mitt hjertas drottning; men fresta mig nu icke längre, ty min vrede skulle ångra både dig och mig. Då böjde sig Maheli för honom och sade: Herre, se din tjenarinna. Herren Israels Gud, som gifvit mig i dina händer, har gjort ditt hjerta mildt emot din tjenarinna. Du skall icke förneka mig, att helig hålla Israels Gud och honom allena dyrka.

Achior blef öfver måttan glad och gaf Maheli det löftet, att hon finge dyrka sin Gud på sitt sätt och huru hon ville, och att han skulle skaffa henne qvinnor af Israels döttrar till betjening.

Så hade nu Maheli öfver ett år varit hos Achior och hon hade födt honom en son. Och Achior älskade Maheli, och Herren vände Achiors hjerta så att han lyssnade till hennes ord, då hon talade om Herren Israels Gud och hans stora under och verk. Och Achior sade: visserligen är din Gud en stor Gud och en mäktig, den stora under förmår.

Men se, då kom ett budskap, att Achior med allt sitt krigsfolk skulle bryta opp, ty Konungen sände sin Härhöfvidsman Holofernes att draga ut mot all riken, som vesterut lågo, för att göra dem sig underdåniga.

Och Holofernes underlade Konung Nebucadnezar många land och förstörde städer och bortförde folk och egodelar, så att fast ingen mera vågade stå emot honom, utan kommo regenterna och de yppersta af folken emot honom med pipor och trummor och stor ära, men ändock vunno de icke nåd inför honom, utan de skulle prisa Nebucadnezar allena som sin Gud.

Och Achior var en väldig krigshöfding, men då kriget numera endast hade blifvit ett segertåg från det ena landet till det andra, och alla föllo till Holofernes utan svärdsslag, då kände Achior längtan efter Maheli, och hans hjerta var brinnande i honom, att han på så länge icke hade skådat hennes anlete, det han älskade. Och han sände budskap att hemta henne lönligen. Och hon tog sin son med sig, och Achior dolde dem hos sig.

Men Israels barn förtröste uppå Herran och befästade sig på bergen och i städerna och fastade och bådo till Herren Israels Gud.

Och det vardt sagdt Holofernes, att Israels barn rustade sig och ville värja sig, och han förgrymmades svårligen och frågade hvad folk detta var och hvarpå de hade sin lit. Och Achior steg fram och han svarade och omtalade alla Herrans stora under med Israels barn, och berättade huru han dem i alla farligheter hulpit hade, och huru de genom Herrans hjelp mäktige fiender underkufvat hade. Och han sade, att så länge de mot Herren intet syndade, skulle ingen emot dem något förmå. Och rådde han derföre Holofernes att låta befråga, om de hade sådan synd begått, ty eljest skulle han dem intet vinna kunna.

Då Achior hade talat, vordo alla Holofernes höfvidsmän vreda och ville döda honom, och Holofernes förgrymmades emot honom och han sade:[1] "Såsom dem gående varder skall dig ock gå, ty jag vill sända dig till dem, på det du må blifva straffad med dem".

[1] Judiths bok 6:te kap. 6:te vers.

"Så befallte Holofernes sina tjenare att de skulle taga fatt på Achior och föra honom bort till Bethulien uti Israels barns händer".

"Och Holofernes tjenare grepo honom och då de kommo öfver slättmarkene intill berget, drogo skyttar ut emot dem".

"Då veko de afsides om berget och bundo Achior vid ett träd, med händer och fötter och stötte'n neder och låto så hänga'n, och foro till sin herra igen".

"Men Israels barn kommo ned af Bethulien till honom och gjorde honom lös och hade honom in i Bethulien och ställde honom midt ibland folket och frågade huru det tillgånget var och hvarföre Assyrierne hade hängt honom".

"Och Achior svarade och berättade huru det allt tillgått hade, och allt folket föll på sitt ansigte och tillbad Herren".

"Och de fastade och bådo hela den dagen, och de sade åt Achior: våra fäders Gud, hvilkens makt du prisat hafver, varder dig så vedergällande, att de intet skola få se sina lust på dig, utan du skall få se huru de slagne och nederlagde varda".

Men Maheli väntade hela dagen, att han skulle hemkomma, och då han icke kom bedröfvades hon och sade: hvad har händt min herra? Och hon sände en tjenare ut att speja, och tjenaren återkom och bådade henne hvad som händt. Och Maheli vred sina händer och afklädde sig sina kosteliga kläder och låg hela natten och bad inför Herran. Men mot morgonen innan solen gått upp, kastade hon en mantel öfver sina skuldror och insvepte sin förstfödde deruti, och gömde ett bröd i sin klädnad, och sedan hon ännu bedt en bön till Herran vandrade hon bort.

Och Herrans hand omskyggade henne, så att ingen af väktarena blef henne varse, och hon vandrade allt framåt, och då krafterna öfvergåfvo henne bad hon till Herren, och hon kände sig åter styrkt, och hon nådde slutligen bergen och gömde sig der.

Men hon bad en bön och sade: Herre Israels Gud, Du som hafver beskyddat Hagar och Ismael i öknen, se i nåd till detta barn att det icke förgås. Du, som gifver fågelns ungar skjul emot ovädret, skydda ock denne som är skyddlösare än de. Och när hon hade bedit, såg hon ned på barnet och såg att det log, som barn le då de i drömmen se Herrans englar, och hon sade: "Lofvad vare Herren, Herren. Jag hade mycket bekymmer i mitt hjerta, men din tröst gladde min själ.

Herren är mitt hopp, den högste är min tillflykt.

Dig varder intet ondt vederfarandes och ingen plåga skall nalkas din hydda, ty han hafver befallt sinom änglom om dig, att de skola bevara dig på allom dinom vägom.

Herren varder icke förlåtande den tröst till honom hafver". Och hon gret.

Men när hon hvilat en stund ville hon stiga opp för att gå vidare och då förmådde hon det intet, utan måste blifva sittande vid stenen der hon sutit, och barnet vaknade och hon lutade sitt hufvud sörjande emot honom. Men se då öppnade han för första gången sin mun till att tala och sade: Abba. Och modren hörde sin förstföddes första ord, och glädje och frid vardt åter i hennes hjerta, och hon dröjde så qvar öfver den natten, och satt vakande öfver sitt barn.

Och Herren skyddade henne, så att hon ej blef upptäckt af någon, och att intet vildt djur nalkades henne. Men då morgonen begynte gry, steg hon opp och kände sig så mycket styrkt att hon förmådde gå, och så befallte hon sig Herranom och vandrade med barnet på sin arm till dess hon kom till staden, och hon trädde till stadsporten, hvilken var tillsluten.

"Hvem är du och hvad begär du?" frågade henne väktarena. "Jag är en af Israels döttrar, Maheli, Amrams dotter, och beder att j tillåten mig att uppsöka Achior, min herre, den j i går hafven fört in i eder stad".

Men de som vid porten vakt höllo gjorde somliga gäck af henne, för det hon var en ensam qvinna, och somliga sade, att de ej vågade låta någon in.

Men se, då kom der gående en hög qvinna, klädd i sorgekläder, och hon frågade hvad som å färde var, och vakten sade, att en qvinna med ett barn på armen, som sade sig vara Achiors den Ammonitens hustru, bad att hon måtte blifva insläppt, men de fruktade att det vore en list af fienden.

Då svarade den sorgklädda qvinnan: "Fören j krig emot qvinnor, att i rädens denna? Låten opp för henne eller ock gån till eder öfversta och spörjen honom, men låten icke den trötta försmägta i väntan".

Då lät vakten opp porten och vid det den uppläts föll täckelset af Mahelis hufvud, ty barnet hade fattat deruti och lekt dermed. Men Maheli inträdde, och alla undrades öfver hennes fägring och öfver barnets.

Men den höga qvinnan i sorgkläderna gick till Maheli och sade vänligt: "min syster du är trött, kom i mitt hus. Jag är enkan Judith, Merari dotter, kom jag vill låta båda din ankomst för din herre".