Alhejdis öga lågade, hon betraktade stålet. "Tre dödar! ha! Alhejdi, ville du väl döda henne, den fromma, som gråter öfver Saliks makt, den hon ej kan emotstå? Ljusa fremmande flicka, icke hatar Alhejdi dig".

Men redan gick hennes vandring i öknen. Het sken solen på sanden, glödande brände den Alhejdis fötter. Tänkte hon väl på svedan i sina fötter, tänkte hon på tigern som lurande genomsmög öknen, eller tänkte hon på Salik Sardar Khans sköna brud, som nu stod i smyckad fägring, lik fullmånen mellan silfverglänsande skyar, och på Saliks brinnande blickar, hvilka, glömmande henne, nu blott berusade sig af den nya brudens skönhet.

Men på Alhejdi skåda blixtrande ögon, icke Saliks kärleksdruckna, nej brinnande klot, som hvälfva i vilddjurets hufvud. Alhejdi, ser du ej öknarnes herre, hur han smyger sakta i dina fjät. Redan spänner han de krökta klorna, glänsande böja sig hans fläckiga sidor, han störtar på rofvet, och krossad och blödande ligger Alhejdi skälfvande i sanden. Men hvem slog den starke, hvarföre rullar sig öknarnes herre i sanden? En ryckning ännu och tigern ligger död vid sitt rof. Alhejdi hade icke glömt sin dolk.

Rop höras i öknen, lätt störtar en skara fram, det är Salik Sardar Khan, som återvänder hemåt med sina män för att hemta sin sköna brud.

"Ha, en nyss dödad tiger. Alhejdi, det var värdigt Salik Sardar Khans maka. Men hon är sårad. Tagen vård om henne, jag rider hemåt. Jag vill sända slafvar att bära henne hem".

Redan lyfte Saliks häst foten till språng, då bad Alhejdi med sakta röst: "Salik, innan du far, stig ned af din häst och gif mig din hand, om ej för annat", tillade hon med ett besynnerligt leende, då Salik tycktes tveka, "så för att tacka mig för tigerns hud".

"Nå, hvarföre skulle jag icke ega tid dertill", sade Salik, kastade sig af hästen och räckte henne handen, den hon fattade och förde till sitt hjerta, i det hon sade: "Lef väl Salik! Välsignad vare Allah och Profeten, jag får dö hos dig. Ännu en bön, den är den sista. O Salik, tag ännu en gång min hand mellan dina båda och tryck den vänligt, som du brukade förr".

Salik tog Alhejdis slutna hand och sade förströdd: "Icke äro dina sår väl så farliga. Snart skall du åter uppblomstra. Jag rider nu hem förut".

Redan satt Salik på sin häst, Alhejdis hufvud sjönk tillbaka mot sanden, en enda droppe blod smög sig fram mellan den slutna handens lena fingrar, och då hästen for, snabb som vinden bort öfver sanden, låg redan Salik Sardar Khans sköna maka död vid sidan af öknarnes herre.

Hvilka äro de, som nalkas qvinnornas boning, hvad bära de? Bära de prydnader eller blommor, eller skänker åt den sköna bruden på hennes bröllopsdag? Men hvarföre äro deras steg långsamma, deras blickar dystra, hvarföre glädjas de icke? Ack icke prydnader, icke skänker, icke blommor åt bruden föra de, de bära blott en vissnad blomma, den blomman, som var den skönaste af alla.

Men se ur qvinnornas boning störtar den ljusa fremmande flickan. Rika prydnader lysa i hennes hår, men i hennes ögon glänsa tårar. Hon tyckes fly med fasa. Hon möter det sorgliga tåget. Hon stadnar, hon bäfvar. "Alhejdi död? Du älskliga, du mitt enda värn! Men se, hvad glimmar i din halfslutna hand, tack Alhejdi".

Sakta löste hon dolken ur Alhejdis kalla hand; men hon dröjer ännu, hon tyckes tveka. Se hon knäböjer, hennes händer omsluta dolken, hon ber. På hennes fäders språk gå orden öfver hennes läppar: "Fader, o fader, styrk ditt svigtande barn, att hon må tåligt lida, hvad du ålägger henne. Detta lilla vapen skulle befria den svaga. O min Gud, o min Gud, styrk mig, att jag må tåligt och undergifvet säga: icke min vilja utan din". Kämpande i bön knöt hon ångestfullt sina händer omkring det förrädiska jernet, och mildt, såsom blomman om aftonen sluter sin kalk och sänker sitt hufvud, nedsjönk den ljusa tärnan bleknad på gräsets bädd.

Salik Sardar Khan, störta ej så vild till rosens och liljans, de vissnades, läger. Rasa ej så. Hvi stöter du det lilla jernet i ditt bröst, det intränger ju knappt djupare än till hullet. Icke bortflyter en mans lif med några droppar blod, och endast tre dödar lågo ju dolda på dolkens udd.

En saga om Vreden.

Vet du hvad vrede är? Jo det är en hel knippe dolkar och svärd, fina, skarpa, hvassa och osynliga. De finnas just invid menniskohjertat, vid somliga hjertan flere, vid somliga färre, hos somliga stora, hvassa och skarpa mera än om de vore smidda af det finaste stål, hos andra likna de blott små knappnålar, ja hos några till och med endast agnar. De ligga helt tätt tillsamman, lika bladen i en pennknif med många bett och inrättningar, och äro så konstfullt sammanfogade att de upptaga blott ett helt litet rum, och der sammanhållas de af en stark klämmare från hjertat. Men när hjertat kommer i sådan svallning att klämmarn rubbas, då springa fjädrar opp och alla de fina skarpa vapnen spridas omkring till tungans spets, till ögat, till handen, ja till hvarje kroppens del, och derifrån ut i verlden.

De såra, de sticka, de mörda blindt hvad de träffa, men vi som utsända dem, vi märka dem vanligen ej, ty de äro osynliga. Sedan de rasat så länge att de spända nerffjädrarne slaknat, då falla de åter småningom tillbaka, hvar på sin plats och den starka klämmarn griper åter fast öfver dem.

Men, ser du, det händer ändå att mången stackars qvinna märker sprittningen när fjädrarne slå opp. Förskräckt öfver att de hvassa vapnen äro lössläppta vill hon samla dem åter, men hvad förmår hon, den svaga, hvad förstår hon, den olärda, af deras konstiga mekanik. Men hon sträfvar och bjuder till och trycker dem så rakt ned i sitt bröst, in i hjertat, våldsamt, våldsamt, de måste ned, och slutligen, sedan hon länge arbetat med dem, måste de jemka sig in på sina bestämda rum och klämmarn griper om dem; men hjertat är söndersargadt och det är så sjukt innan det helnar igen. Dock öga och tunga kasta inga dolkar mera, och hon känner då åtminstone åter sig vara qvinna.

Sök dock icke för ro skull att lösa hennes vrede, du vet icke hur den kan ge smärta. Och så är det slut med min saga.

Liljekonvaljen.

Har du sett den största och skönaste bro, som leder öfver ett vatten? Har du kunnat stå deruppe, högt på den ej mycket mindre än en mil långa bron, upprätt och djerf och utan att svindla sett ned i djupet å ömse sidor, i det kristallklara vattnet; eller har du svindlande gripit fast omkring en stödjande vän, starkare än du, för att icke åt någondera sidan nedstörta i den skimrande grafven?

När i fordomtimma Den Gamle hade sjungit fram det vida Suomensaari, hade utstrött dess tusen sjöar och sjungit fägring öfver hela landet, och de vida Saimavattnen med uddar och sund lågo speglande för hans blick, då log den gamle gladt; men han sade: "Långsamt röres redan den gamle, långsamt röras ock Suomis män, de springa ej som haren, de skutta ej som ikorrn, lång är vägen rundt om sjön, bro behöfves", och se: nu sjöng han Pungaharju det sköna, öfver Puruvesis vatten det klara.

Har du sett björkarna och granarna som vexa öfver hvarandra på brons båda sidor? Icke vexa de dock på hvarandras toppar, fast det ser nära så ut, der de stå i branten öfver hvarandra. Har du, bedragen af vattnets klarhet, velat plocka de blänkande hvita stenarna och musslorna i sjöns botten, der de ligga på flere alnars djup under vattenytan?

Nära midten af näset står en björk, den står der så glad och blickar öfver den vida sjön. En sakta vind far öfver åsen; den lyfter björkens mjuka, behagfulla grenar; behagsjukt böjer sig den smidiga ljusgröna björken och strör sitt blomstoft än på ena än på andra sidan af höjden, ned i det glittrande vattnet, der små silfvermoln segla på det blå djupet, en himmel nere, spegelbild af himmeln ofvan.

Och konvaljerna vid björkens fot de blomma och glädja sig, men deras systrar, som vuxit upp några få steg längre bort mellan hjulspåren på vägen, de dofta ock, men deras hvita drägt höljes af dam och de längta och tråna och veta ej sjelfva hvarföre.

Vägens trånande blomma frågar: "Syskon, hvita, doftande konvaljer, huru kunnen j blomma och dofta så friskt och hvarföre tråna vi?" Och konvaljerna svara: "Vi blomma och dofta i björkens skydd, vi veta ej annat. Men fråga rosorna se huru rika de blomstra".

Rosor vexa tätt i sluttningen, konvaljerna fråga: "Rosor röda, glödande, huru kunnen j blomstra så rikt, så yppigt, hvad gläder så edert hjerta, hvarföre måste vi arma tråna".

Gladt svara rosorna: "Se vi vexa här fritt, den resandes hjul krossar oss icke, knappt når oss ett damkorn af dem hans vagn sätter i rörelse, och vi äga hela den sköna verld, som här utbreder sig för oss; vi äro rika, vi äga sol, vi äga dagg, men — vi äga af allt dock endast den ena hälften, derföre att vi stå här på åsens ena sida, men se björken, den äger all vida verldens fägring rundt omkring sig, den äger sol, luft och lif, hvadan de än må komma, derföre är björken stor, derföre är björken stark och fager mer än någon annan".

Men vägens konvalje visste icke huru hon skulle, äfven hon, komma från vägens dam till ljus och frihet.

Kom så en ung flicka; hon band en krans, hon plockade vägspårets konvalje och fäste den i kransen, och så var kransen färdig.

"Vackra björk, i dig vill jag hänga min krans, högt upp på en af de svajande grenarna"; och högt uppe sväfvade nu blomman, och hon lefde ett ögonblick af ljus, der intet stoft föll på hennes skönhet; nästa ögonblick var hon död.

Qvinnan på Tongatabu.

"Fremlingens lära är vacker, fremlingens lära är mild; Wainahée älskar fremlingens lära, Wainahée hör gerna fremlingens röst, när han talar fridens ord, när han bjuder stridsklubban hvila och menniskorna älska hvarandra. Wainahée ville blifva fremlingens syster och låta honom vattenösa sitt hufvud — men hon vill det ej numera. Fremling, Wainahée är stolt, hon är fri. Se, fremlingen säger, att hans gud befaller qvinnan lyda mannen! Wainahée vill icke bli fremlingens syster, vill icke låta vattenösa sig. Fremlingen har bedragit henne, då han sade, att hans lära bjuder frihet, likhet för alla. Wainahée vill icke blifva slaf i sin själ".

"Flicka, är du mindre slaf, då en fremmande krigare bortröfvar dig? Han krossar dig i stoftet för sin fot".

"Ja då är Wainahée fri, fri som fogeln i luften. Hennes själ är fri, ty vill hon icke lyda, så lyder hon ej, om än den starke krossar henne till stoft. Hvite fremling, Wainahée kan dö, om hon ej vill vara undergifven. De många öarnes gud är qvinna, hon bor i skyarna, men hon säger icke, att Wainahée gör orätt om hon är stolt; Wainahée kan dö, det är lätt".

Fremlingen gick. Vid stranden låg en kanot, han satte sig deri och fattade årarna, han skulle blott ro öfver till vikens andra sida. Lugn och stilla låg viken, men utanför svallade högt bränningen mot korallrefvet. Den hvite mannen var icke van vid kanotens årar, han var icke van vid hafvets bränning; åren halkade ur hans hand, den fördes hastigt bort i bränningens svall, han kunde ej mer styra sin båt och häftigt brusade bränningen. Båten kastades omkring och mot vågornas våld kämpade den hvite; men fastlandets barn kan ej simma, han sjunker.

Bitter är hafvets sälta. Wainahée de milda sjöarnas mö har icke badat i det salta vattnet, som skys af öarnas tärnor; men hon kan simma, hon kastar sig i hafvet, hon strider med oceanen, den svaga kämpar med den mäktige och snart ligger den hvite på den hvita korallsanden vid Wainahées fötter.

"Fremling från fjerran, hvarföre skulle du lemna ditt land, för att dö i
Tongatabus våg?"

"Fremling från fjerran land, egde du på hemlandets kust ingen, som älskade dig? egde du icke en moder, egde du icke en maka?"

"Hvite fremling från fjerran, flickan från Oceanens ö gråter ensam din död, hon, som ville rädda dig ur hafvets våg, men ej kunde det, förrän din ande flytt".

"Fremling från fjerran, en fremmande flicka gråter ensam vid din graf".

"Hvi gick du från hem och vänner? Det var din mäktige gud, hvars röst du lydde; han sände dig till oceanens ö, för att dö!"

"På stranden af fjerran ö sitter hans moder, hon flätar en korg med konstfull hand; den skall sonen få till välkomstgåfva, när han kommer hem, att han må se, huru hans moder tänkt på honom. Moder till fremlingen, moder till fredsbudbäraren, fåfängt spejar din blick öfver hafvet, din son sofver på den hvita sanden på Tongatabus strand".

"På stranden af fjerran ö sitter hans maka, hon smyckar den matta, hon arbetat åt sin älskling; dess färger äro sköna, dess prydnader täcka. Maka, kasta bort mattan, din älskling sofver på Tongatabus strand".

"Hvem skall odla din yams, hvem skall slå ned dina kokosnötter, hvem skall vårda dina plataner? Din yams skall förstöras, dina palmer stå oskördade, din jord skall stå oskött på fjerran strand".

"Fremling från fjerran, flickan på oceanens ö skall strö blommor öfver ditt stoft; din moder, din maka skola sörja mindre, då du hvilar bland blommor".

Vid hyddan under palmerna satt Wainahée. Hennes händer voro tabu, de voro förbjudna, ty hon hade vidrört en död. Hennes vänner buro mat till henne och förde den till hennes läppar, ty hon fick ju icke begagna sina händer.

Kom så en qvinna skyndsamt. "Wainahée! höfdingarnes höfding, han den unge, de hundra öarnes beherrskare, segraren öfver Tongatabus fiender kommer hitåt. Skynda att bada, att han må kunna befria dig från tabu".

Och Wainahée badade i insjöns våg, och hennes kind var frisk och hennes öga log och hennes hår pryddes af blommor, då hon gick emot höfdingen. Djupt ödmjukade sig Wainahée inför honom, nedsättande sig vid hans fot. Höfdingen stadnade och Wainahée vidrörde sina axlar med hans fot; men då höfdingen skulle upplyfta och omfamna den unga för att upphäfva tabu, då bäfvade den starke ett ögonblick tillbaka, men slöt henne sedan häftigt till sig, i det han sade: "Wainahée, icke allenast nu skall du hvila vid höfdingens hjerta; för alltid är din plats der och vid hans sida". Och han tog af sitt hufvud sin röda fjäderprydnad och fastade den på Wainahées hufvud. Men Wainahée darrade som magnoliens blomma på sin stjelk och blickade sedan opp, såsom om hon sett solen gå opp ur hafvet, och hennes blick glänste, men sjönk åter ned, ty hon kände sig så ringa som det minsta strå vid höfdingens fot.

Men öfver hafvet simmade en underbar bygnad mot Tongatabus strand. Tvenne gånger hade man sett dylika förut. Der voro hvita män och deras djur, det var deras ö och deras boning. Men af deras sällsynta djur försvann ett, och deras höfding vredgades. Men icke ens öns store höfding lyckades att återskaffa djuret och han sade: "Gerna ville jag återskaffa ditt djur, ty rätt är rätt, och djuret är ditt; men den, som tagit det, har lyckats dölja det äfven för mig".

De hvites höfding vredgades allt mera och hotade att förstöra Tongatabus ö, om icke hans djur återskaffades. Och öns höfding bjöd sina krigare väpna sig, och de stodo mellan träden färdiga till försvar. Men då lät de hvites höfding åskan rulla och viggen ljunga från sin stora kanot, och palmerna föllo och krigarena föllo som rör för den mäktige, och i vanmäktigt raseri stod Tongatabus stolte höfding. Han vek icke och krigarena veko icke, men de föllo, de flesta i döden, de andra sårade, de kunde intet mot den fjerran ifrån drabbande makten.

Och den stare hvite höfdingen steg i land med många sina män och sönderhögg och uppbrände krigskanoterna, som lågo på stranden. Tongatabu, hafvets smycke är utan skydd, utan värn mot fienden. Ack, många, många år gå förbi innan Tongatabus värn hinner ersättas. Kanoterna voro icke få dagars arbete.

Öns stolte höfding var som en slagen man, der han satt på mattan under ett träd. Hans blick var vild, hans händer hårdt sammanknutna. Han var som ett vanmäktigt barn inför de hvites höfding, som egde blixten och åskan.

Wainahée satt vid hans fot, hon vågade icke tala, ty höfdingens sorg var som elden i etoa trädets bark; men sakta smekte hennes hand hans nedböjda hufvud. Slutligen kunde hon ej längre se hans sorg. Hon steg upp och gick till de hvites höfding, satte sig ned inför honom, tog hans fot, vidrörde med den yttre och inre sidan af sin hand och förde den sedan till sina axlar i det hon sade: "Höfding, du är stor och mäktig, var ock stor i mildhet och rättvisa, som i vrede. Se du har gjort oss till ett värnlöst folk, vi kunna ej mera motstå någon fiende; låt nu din hämnd hvila".

De hvites höfding gaf ett tecken, och med hast grep hans folk Wainahée och förde henne bort till sin kanot, och han sade: "icke förr blir du fri, än det stulna djuret återhemtas".

Och på Tongatabu blef stor sorg, och qvinnorna foro omkring den stora kanoten och klagade högt och ristade med snäckor sönder ansigte och bröst; ty Wainahée deras höfdings sköna maka var fången på fremlingens flytande ö.

Men ändtligen, när ett dygn hade gått om, fördes Wainahée åter till stranden, ty nu hade en qvinna på en annan ö funnit och återhemtat det stulna djuret och fremlingarna lemnade nu den härjade ön.

Glad, som den befriade fogeln, lätt som vinden far öfver sjön, hastade Wainahée till sin make, till hennes ögas ljus, men hon mötte icke ljus, hon mötte natt. Med foten stötte han till Wainahée, i det han sade: "Hvite mäns qvinna, bort från mig", och Wainahée nedsjönk som dimman på stranden. Höfdingen gick.

Värnlöst låg oceanens smycke, perlan bland hafvets hundrade öar, den hade intet försvar. Länge dröjde ej heller fienderna, innan de anföllo den värnlösa. Panu var en ringa höfding, men han segrade dock snart öfver den, som intet värn hade. Tongatabus mäktige höfding irrade omkring, sårad och ensam som ett jagadt djur och nedföll slutligen dignande i ödslig skog.

Men i skogens djup följde honom, utan att han det viste, ögon, som följt honom alltsedan fienden kom. På afstånd hade Wainahée följt den sårade och aldrig lemnat honom. Nu hastade hon fram, letade och fann blad, med hvilka hon förband hans sår. Men förgäfves sökte hon en droppe vatten att dermed läska den försmäktande. Allt mera ångestfullt sökande gick hon omkring och fann slutligen en inhägnad plats. Der lågo tre friska kokosnötter på en ställning, men ack, de voro heliga, de voro tabu, det fanns ingen möjlighet att tvifla derom, det syntes på sättet af deras uppställning bland platangrenarne.

Att borttaga dem vore döden, men hvad mer! Wainahée må dö, men skall dock kanske lefva, till dess höfdingen hunnit läska sig af kokosnötens mjölk.

Med darrande hand grep Wainahée en nöt, ännu drabbas hon icke af straffet, fastän hon brutit tabu. En hvass sten, en annan till klubba och nöten är öppnad. Wainahée gjuter några droppar mjölk i den afdomnades mun, hon gnider hans tinningar och se hans ögon öppnas. Men han vänder dem med afsky från Wainahée.

Wainahée, du arma, hvarföre drabbar dig icke straffet? Du bröt mot gudarnes tabu, och du lefver ännu. Wainahée kan du lefva då din make föraktar dig.

Men åter slötos den sårades ögon af matthet, och åter gick den unga makan och satte sig vid hans sida. Hon vakade öfver hans slummer, hon jagade från honom hvarje fluga och fläktade svalka öfver hans brännande kind, men när han åter uppslog ögat, var redan Wainahée som en fläkt försvunnen.

Dock än en gång slår höfdingen hastigt upp sin blick; han varsnar Wainahée, innan hon hinner hasta undan, han störtar upp och stöter henne med ett slag af sin hand ifrån sig, så att hon sjunker ned blödande; men ej långt derifrån dignar han sjelf åter maktlös ned i vild feberyra.

Wainahée, hvarföre skall du vakna än en gång, hvarföre låter du icke din blod förrinna, kan den stolta icke dö? Wainahée måste lefva; höfdingen skulle utan henne försmäkta. Wainahée säg åt höfdingen din oskuld! ack då han icke tror på Wainahée, skulle han väl då tro hennes ord!

Ändtligen hade Wainahée funnit en källa i nejden, hon sköljde af sig bloden och bar i ett kokosskal vatten till sin make. Vattnet svalkade den sanslöses tinning, drog hettan ur hans sår och febern brände mindre våldsam. Nu syntes han vakna till fullt medvetande, och som en skugga skymtade hans unga maka undan.

Men krigaren vill ej längre sofva, höfdingen vill ej längre hvila; upp stiger han häftigt, fastän hans steg ännu äro osäkra. Wainahée följer på afstånd hans spår. Snart finner han några af sina spridda krigare, deras mod vaknar åter, då de återfinna sin höfding. De genomströfva ön, de samla alla krigare, som ännu finnas der och på närmaste öar, och ännu engång öfverfaller den lilla hären Panu, den fremmande inkräktaren. Men den lilla hopen faller som småskogen, när orkanen far fram öfver ön, och Tongatabus höfding ligger slagen bland sina män. Ingen sjunger dödsklagan öfver den fallne, ty från hans lik rycktes af Panus händer hon, som bordt sjunga hans dödssång, hon som bordt följa honom i döden.

Hvite man, sannas dina ord, Wainahée slafvinna åt en fiendtlig höfding? Se äfven Panu är stolt och mäktig nu, och Panu befaller öfver Wainahée. Men hela ön är i hans våld, hvi skulle han neka den sköna Wainahée att gå till stranden, för att afskölja bloden från sin drägt, från sina händer, blod af hennes hjertas lif.

Wainahée stod vid vikens strand, hon blickade öfver hafvet. Hon sjöng som vågen sjunger mot stranden:

"Fri är Wainahée, fri som kormoranten i skyn, som vågen i hafvet, som vinden i löfven. Fri är Wainahée, hon är icke vattenöst, hennes själ är icke bunden, hennes ös gud säger icke: du skall vara mannen undergifven, Wainahée behöfver icke lyda slafvens lydnad".

"Wainahée lefde gladare än rosenskyn, ljufligare än doftande blomman, ty hon lefde som en droppe i den starkes hjerta, hon hade gerna varit ett stoft under hans fot; hon kunde ega hjertats fria, vackra ödmjukhet, ty ingen befallte henne lyda slafvens lydnad".

"Hvite fremling du sofver, men Wainahée är fri, hon måste icke vara slaf, ty hon är icke vattenöst, och hennes gud befaller henne icke att lyda".

"Wainahée älskar icke Panu, höfdingen. Wainahée vill icke vara honom undergifven, se hon är fri".

"Fria haf, fri som du är Wainahée, emottag henne i ditt sköte".

Wainahée sjöng ej mera; men ännu sjunger hafvet sin dödssång öfver hennes graf i dess djup.

Oleandern.

Har ej vexten lif, har ej vexten känsla? Man gråter vid berättelsen om en menniskas lidande, man anser det värdt att skildras och målas; men blomman lider, och hvem skänker henne en medlidsam blick.

Min moder var ett stort, skönt träd, dess präktiga, hvita blomklasar höjde sig rika och doftande öfver Callor, Heliotroper, Cactéer och en hel verld af små vexter, som stodo vid hennes fot och äfven vid hennes sida, ty de stodo radade högre opp och lägre ned på ett blomsterbord.

Glad vexte jag i min moders hägn och blef allt större och tänkte: Ack hur roligt skall det icke bli den dag, då äfven jag får bära blommor. Hvad jag skall dofta, huru skära och rena skall jag icke bibehålla dem i sin hvithet.

Men en ung flicka kom och slet mig från min moder. Jag gret, och alltsom hon bar mig bort, droppade mina tårar på hennes hand. Hon märkte det och skyndade att ställa mig i vatten.

Ryckt från mitt hem, hvad kunde jag annat, än bjuda till att blifva vext på egen rot. Det lyckades mig, och snart stod jag ung, förhoppningsfull och lefnadsfrisk i flickans fönster. Och åter började jag tänka på den tid, då jag skulle få bära hvita doftande blommor. Men ack, min vårdarinna glömde mig snart nästan alldeles. Hvem tänker på en stackars vext, då man har sin paryr att lägga på hjertat, hvem bryr sig om att vattna en blomma, då man skall på bal.

Jag trånade och orkade ej vexa. Jag saknade mitt lifs källa, det klara, friska, lifvande vattnet. Jag fick blott sällan en droppe deraf, jag sörjde och egde allt mindre och mindre kraft att utveckla mig. Slutligen glömdes jag, i en mörk vrå, två hela veckor utan vatten. Förtorkad och bladlös stod jag, en usel sticka, och mina jemnåringar, vårdade af vänliga händer, stodo redan med svällande knoppar, fulla af lifskraft och ungdomsmod. En gammal qvinna tog mig i sin vård. Hon skötte och ansade mig, och än en gång lefde jag upp, fast icke mera i friska, raska former, blott i små sjukliga grenar.

Men qvinnan vårdade mig allt fortfarande. Hon bortskar de dåliga skotten och hägnade de bättre och, se, ännu en gång började jag lefva och sträfva uppåt, ännu en gång började jag redan drömma om att äfven jag skulle blomma, ja kanske ren nästa år, fast jag nu ej var mer än ett qvarter hög.

Den unga flickan tog mig åter till nåder, men ack jag hade ingen lycka hos henne. En dag då fönstret stod öppet igenslogs det af vinden, kullkastade min kruka och afbröt min krona. Mina tårar strömmade utefter den nakna stammen, jag trodde, att jag skulle förrinna i gråt. Förtretad kastade den unga flickan undan mig och min kruka, och jag var glad att få dö, jag hade känt nog af lifvets bitterhet.

Men nu upptog mig en ung gosse, han vårdade och vattnade mig och ställde mig i solskenet och kastade solvarma blickar på mig, och nu började jag rätt åter att trifvas. Jag reste mig i höjden, jag tänkte på, huru jag skulle bli ett stort präktigt träd, ja jag tror bestämdt att jag skulle fått blommor samma år. Men ack, min glada tid var kort.

Den unge gossen reste bort. Han gaf mig åter åt flickan. "Vårda Oleandern väl, ser du huru rask den är nu åter". Men nu blef det höst och vinter. "Blommor öfvervintra godt i källare", sade flickan, och i källarn kom jag, och der var natt och mörker, och råttorna uppåto min krona, och när kökspigan om våren hemtade opp mig, sade de, som sågo mig: "nu är det slut med den olycksoleandern".

Men det var ännu icke slut. Jag stod i köksfönstret, man gaf mig stundom litet vatten, solen såg varmt på mig och småningom började jag åter vakna ur den domning, som angripit mig. Öfverallt slogo fram blad och små skott och alla sade nu: "se Oleandern lefver ännu! Ja, men ett träd kan det omöjligt bli numera. Den måste få vexa till blott en buske".

Må vara, kan jag ej bli ett stort träd, så vill jag gerna vara en liten buske, blott jag finge bära skära, hvita doftande blommor. Hvem vet, kanske nästa år, eller efter två år; jag skall vänta och bida. Fast jag blir bra gammal ren, måtte jag ej bli för gammal att blomma.

Strålbarnen.

I solen var mycken rörelse och liflighet. En hel mängd af småbarn, dem vi kalle strålar, skulle ut på resa till jorden.

"Hvad vi längta till de sköna nejderna, som våra resande beskrifva, der rosorna svälla i yppig fägring, der palmerna svaja, der fjärlarne glänsa som flygande blommor, och blommorna dofta ett haf af vällukt, dit, dit, låt oss fara, låt oss skynda i glada lekar, att strö guld på vågen, att förgylla med glänsande glöd hvarje blomma, hvarje strå, och måla i purpur och brinnande färger skyar och jord". Och så ilade de åstad.

Men några sade: "Värme och guld och glöd och färgprakt, det ega vi hemma, hvad bry vi oss om att söka sådant, nej låtom oss fara till andra trakter. Se den eviga isens verld, hur dess stolta skönhet gömmes i natt och mörker. Flytande klippor af demant kämpa med brak i stormande strid mot grundfasta demantberg och endast död och natt herrska, och intet hjerta slår der i glädje.

Dit, dit, låt oss fara, att ge glans och ljus och värme och lif".

Solen var allt litet bekymrad för barnen och fruktade, att de skulle förkyla sig. De måste mätta sig väl med värme och ljus, innan de gåfvo sig på färd; men visst voro de ändå litet kalla och bleka, när de hunno fram. Men i skimrande prakt strålade dock isens verld vid solbarnens lek. Och en liten strålflicka sökte opp en fläck, der en smula jord samlat sig, och framkallade der en vext så liten, att den knappt kunde synas; men den lefde ändå och den var hennes fröjd.

En annan flock åter begaf sig litet mera söderut men de skälmarne kommo i fängelse. Med samma fart, som de rest hela vägen, foro de in genom glasen på ett litet vexthus, och der blefvo de fångade. De svängde och återstudsade hit och dit, men hittade ej tillbaka. I början tyckte de små strålbarnen rigtigt illavara. De höllo sitt jordlif för ett fängelselif och greto så, att små tårar satte sig helt tätt på glasen.

"Barn äro vi ej rätt oförståndiga som gråta och sörja öfver att vi befinna oss här. Här äro vi ju en hel mängd församlade ren, och allt flere komma. Varmt och godt är här och vi kunna ju hafva rätt en liten solverld för oss. Seså ingen sorg mera! Ser ni, här äro ju helt många små blomsterbarn: de äro ännu blott gröna och späda, låt oss taga vård om dem. Här kunna vi ju måla och leka och glöda så mycket vi vilja".

"Det blir roligt, ja så roligt", ropade strålbarnen, och med ifver börjades nu leken. Och se, innan kort stod drifhuset fullt af de skönaste rosor och deras blomstersyskon af alla former, och strålarne hade ej tid att tänka på sin fångenskap mer, utan blott på att hinna måla deras sammetskinder med glans och fägring.

Rankvexten.

En resande hemtade tvenne frön från fremmande land. Han gaf mig dem, men jag fruktade att ej rätt förstå deras vård och gick för att begära råd af min granne, som var trädgårdsmästare. Han var en lagens man, regelrät och hatare af all obundenhet. I hans trädgård fanns ej ett grässtrå, träden stodo saxade och raka i häckar, rundlar, åttkanter och fyrkanter, ej en gren stack utom sin plats.

"Det blir rankvexter", sade han om mina frön, "ställ dem vid unga träd på skuggsidan".

"På skuggsidan?" sade jag förvånad.

"Ja", sade han, "hon planteras alltid så, och det duger ej annorlunda. Nog får hon sol ändå genom återskenet af trädets löf, hvad skulle en ranka mera behöfva, hon får lefva på trädets bekostnad, icke duger hon till sjelfständig vext. Bind och basta henne i bestämda former och fasoner allt efter som hon vexer opp, skär bort alla skott, som vilja sväfva i luften, och du skall få se huru vacker och ändamålsenlig hon skall bli".

Mig syntes min rankas öde tungt, men jag lydde mannens råd, ty han var ju så mycket klokare än jag. Men jag planterade dock blott det ena fröet.

Det vexte opp, min ranka sköt i höjden, jag bastade och band henne. Hon sköt ut lena, fina trådar, liksom för att omfatta eller fästa sig vid något, men ofta då jag vridit och format och bundit henne, hade just den sida råkat vändas utåt hvarifrån trådarna skulle vexa ut och så sköto de fladdrande i luften, och så skar jag bort dem.

Trädets stam var på sina ställen skroflig och knölig. Min hårdt bundna ranka blef vid sådana ställen kantig, underlig och liksom knuten. Småningom stego dock de bleklagda stänglarna uppåt, de trängde sig fram med list emellan många af de finaste af trädets grenar och tvungo dem att vridas ur sin rigtning, sammansnärjde och hoptrasslade andra, och mitt träd och min ranka stodo hoptofvade till en underlig skepelse, der väl trädet egentligen syntes stödja rankan, men mången påstod också, att det var rankan som beherrskade trädet. Små bleka blommor prydde ändå här och der min stackars ranka, men hon såg så sned, så kantig och så bortkrånglad ut, att jag tänkte: nej ranka, så var visst icke ditt väsendes rätta art!

Invid ett annat träd satte jag nu mitt andra frö, sålunda att rankan och trädet skulle dela lika af Guds sol och luft och dag.

Mitt frö vexte opp, jag lät stängeln vexa fritt utan att binda den i konstladt tvång. Trädgårdsmästaren, min granne, kom och såg det, han hånlog och sade. "Jaså, du vill göra ett träd af den der rankan, men se det blir den ändå i evighet icke; rankan blir aldrig annat än en ranka".

Skall det då nödvändigt fordras tvång, för att kunna bli, hvad man är skapad till att vara, tänkte jag. Behöfver Gud hjelp af menniskolagens tvång, för att få sin skapelse fulländad; men jag svarade intet. Jag såg ju, huru i Guds fria sköna verld allt artade sig väl utan bojor och band, och jag trodde på min ranka.

Och hon vexte och hon skickade ut sina fina trådar och fäste sig med dem vid trädet och slingrade sig om trädet och utvecklade sig allt rikare och smög sig allt närmare. Och äfven detta träd var skrofligt och knottrigt här och der, men i fria, mjuka vågor smög sig min ranka fram deröfver och fäste ofta just vid dessa ojemnheter sina trådar och slog ofta just der ut sina vackraste blommor. Och många skott, som först tycktes sväfva i luften några dagar, blefvo sedan just de lätta trådar hvilka fäste sig vid trädet och dess grenar, och smögo sig mellan grenarne mjukt, ja man kunde säga harmoniskt. Men dessa drag af ett den förtrycktas listigt tillkämpade välde, som den andra rankan så ofta framställde, de funnos icke här, utan skön och rik i sin vekhet och fägring blomstrade min ranka i fulla, svällande och doftande blommor.

Allt större och präktigare vexte mitt träd, allt mjukare och rikare min ranka; och se de voro min trädgårds skönaste prydnad och mitt ögas glädje.

Myggdansen.

"Sköna mygga, vågar jag anhålla om nästa galoppad?"

"Jag är uppbjuden".

"Den följande?"

"Omöjligt! Jag är uppbjuden till alla danser".

"Hvilken olycka! Jag är förtviflad öfver att ej förr ha lyckats få reda på er ibland den talrika myggsvärm, här är församlad i qväll".

* * * * *

"Söta du, såg du hur gudomligt söt han var, när han bugade så der litet gratiöst, då han bjöd upp mig? Ack hvad han är väl vext. Min gud, har du sett en så smärt taille, sådana långa och smala ben. Ack den som med honom finge dansa genom lifvet, genom evigheten, ja genom en hel dag. Hvad jag kan vara förtretad, att jag lofvade dansa med den der klumpiga ladugårdsmyggan".

"Nå söta du, nog tycker jag han kan vara lika god som den der andra. Jag försäkrar han var rätt söt, nyss när jag dansade med honom".

"Mon dieu, ser du inte hur gammalmodigt han för sitt hufvud, så der bär ingen mygga comme il faut numera sitt hufvud; så här skall man hålla det, gadden mot nacken".

"Men, söta du, det är ju bra obeqvämt. Och alla ha ju här sina hufvun på gammalt sätt".

"Mauvais genre, ma chère. De ha ingen smak. Hm, jag skulle minsann ej lemnat hufvudstan och kommit hit, om jag ej råkat glömma mig qvar ombord på en ångbåt och måste derföre följa med. De tongifvande myggorna i hufvudstan tänka nu på att införa bruket af kläder, man har enkom införskrifvit skräddare från Paris. Det blir högst elegant. Så kan man hädanefter ock få tala om myggvärde, ej allenast om menniskovärde. Värde betyder ju naturligtvis, hvad ens kläder kosta eller äro värda. Icke säljer man ju hvarken myggorna eller menniskorna sjelfva, så att de utom kläderna skulle kunna ha något värde. Men så få ju ock menniskorna värde i den mon de kläda sig väl".

* * * * *

"Kors, lilla du, hvarför håller du ditt hufvud så der vidunderligt?"

"Det är märkvärdigt, hvad vi här på landet kunna vara utan smak! Jag rigtigt skäms för att vara en af er! Ser du då inte, huru hufvudstadsmyggan der håller sitt hufvud; just som jag. Så bära alla det nu".

"Jo, men du vrider ändå ditt dubbelt mer än hon. Aj hvad det blir svårt att lära sig. Är det bra nu".

"Kom, söta du, låt oss dansa bort från det här sällskapet, de äro så gammalmodiga med sina hufvuden".

* * * * *

"Hvarthän sköna mygga? Får jag ej lof att bjuda en liten droppe blod? Jag försäkrar den är delikat. Se här barnet som sofver i gräset, hur präktigt, mjukt och varmt det mjella hullet höjer sig på den runda armen. Eller kanske det behagas kindblod? Se så röd och blossande kinden är, bloden rigtigt spritter upp der, nästan utan att man behöfver sticka. Haf blott godheten att välja. En sång vid droppen, jag ber".

"Jag är så hes, det är mig omöjligt att sjunga i dag".

"Ack förlusten att icke få njuta af edra sköna toner vore alltför stor.
Låt beveka er?"

"Jag försäkrar, jag får knappt ut en ton, jag kan knappt sjunga det vanliga veli kulta, veli kulta".

"Ack blott några toner".

"Hvad ni är envis! Nå för att ej vara oartig! Men då måste ni sjunga med".

      Surr surr, surreri surr,
      O njutom gladt den flytande glöd,
      Mer eldig än vin, mer än rosen röd.
      Du läskande dryck, du ger rusande mod,
      Du herrliga, djupröda, svallande blod.

CHORUS.

      Surr surreri surreri surr.
      Surr surr, surreri surr!
      Och stupa vi än vid din källas rand
      För slag af en jettelik, drabbande hand,
      Vi hämne oss djerft dock innan vår död
      Och falla som hjeltar vid källan röd.

CHORUS.

Surr surreri surreri surr.

O ve, ett slag af barnhanden! Der ligger den elegante myggungherrn med krossadt ben; ett af de beundrade långa och smala. Myggdansen sväfvar längre bort. Säkert qvarstannar väl den sköna hos sin lidande riddare och belönar hans sjelfuppoffring genom att dansa sin verld igenom med honom, ehuru han numera dansar endast med fem ben!

Miriam.

I Bagdad bodde en köpman vid namn Sindbad. Hans egodelar voro icke stora, men han var rik nog för att lefva lyckligt med sin hustru Miriam och sina barn. En dag inträdde Sindbad hos Miriam och sade: "Se, min vän Ibrahim är död, jag rädes Fatima, hans hustru, har svårt att kunna uppföda sina barn. Gerna toge jag en af dem till oss, men jag fruktar att icke ha nog för en person till. Hvad säger du härom, Miriam?"

"Min herre och min make", sade Miriam, "icke skall din önskan möta hinder der din hustru kan något förmå. Jag kan bära en slöja af simpelt tyg, i stället för en dyrbar, och likaså barnen. Vi äro så många att när hvar och en umbär litet af det goda vi eljest skulle ha, så kan det räcka för en till".

"Välan", sade Sindbad, "äfven jag kan röka med en billigare pipa. Allt skall gå bra".

Åter inträdde Sindbad efter en tid till Miriam. Han var blek och sade bekymrad: "Karavanen, som skulle hemta mina varor, har blifvit plundrad, jag äger nu nästan intet, men jag får icke låta modet falla, jag vill börja på nytt. Jag äger endast fyrahundrade penningar. Deraf lemnar jag hälften åt dig. Kan du dermed lefva med barnen, så far jag med de öfriga tvåhundrade till Bassora, och bjuder till att åter börja som småkrämare. Här kan jag det icke, der jag förlefvat mina välmaktsdagar. Om tre år kommer jag åter och vi få sen dela den onda dagen som den goda".

"Allah bevare dig, min herre. Tungt blir att lefva skild från dig! Men sörj icke för oss. Vi skola lefva som vattenbärarens der tvers öfver gatan. Icke svälta de eller lida nöd, om än de icke äta höns till daglig spis, och hustrun ser glad ut fast ingen tjenarinna lindrar hennes möda. Men att du min stolte Sindbad skall nödgas vandra som en småkrämare genom Bassoras gator, se det tynger min själ".

"Sörj icke Miriam, vi skola hoppas".

"Men", sade Miriam, "svårast blir med Fatimas flicka. Du vet huru Fatima harmats emedan vi hållit flickan för tarfligt. Men du vet ock att jag ju ingen annan skilnad gjort emellan henne och våra egna barn, än att jag hållit henne en mån bättre, för att vara fullt säker att icke eftersätta henne. Huru skall hon väl då nöja sig med vår nuvarande torftighet?"

"Miriam, min vän, hvarföre onödigtvis oroa dig. Hon måste väl finna sig i hvad vi ej kunna ändra".

"Ack, min herre, hon skall icke finna sig och jag ville dock så gerna att hon vore nöjd. Denna pröfning blir mig tung".

"När du gjort hvad du kunnat, och följt ditt samvete, så bör du vara lugn". "Jag vill försöka att så vara. Äger jag blott min herres och makes gillande och kärlek, bör dock allt annat vara mig likgilltigt, men jag är svag".

Månget bekymmer bodde i Miriams fattiga hem, men stundom kom en resande från Bassora och hemtade henne helsningar från Sindbad och då stärktes hennes mod och hon gladdes att barnen vexte och blefvo hoppgifvande. Stundom tänkte hon väl med bekymmer på den kommande dagen; men deremellan arbetade hon förtröstansfullt för sina barn och drömde om den fröjdedag då Sindbad skulle komma hem.

Men Fatima vandrade kring torg och gator och skrek och klagade: "Ve, ve den faderlösa, henne förtrampa alla" och nu utgjöt hon en flod af tårar. "Se denna Miriam, huru hon handterar min flicka. Endast dadlar ger hon henne till mats, och se hennes slöja, är det tyg för en ung flicka? Hvad lycka kan hon göra i verlden då hon brukar skor som skulle anstå en bärare? Hurudan olja bestås i hennes bad, luktar den väl som om den i all sin tid nalkats rosor?"

Och folket som hörde henne undrade och sade: "stackars moder, hvem är den onda qvinnan som så misshandlar hennes faderlösa barn. Jaså, Sindbads hustru, ja, ja, han är borta sjelf så får hon fara fram hur hon vill. Stackars Fatima".

"Ack ja", fortfor Fatima, "der stoja hennes barn hela dagen, att min späda blomma ej får en blund på sina kuddar. Der skall det stackars, klena barnet nödgas bo i samma rum, der Miriams minsta unge krällar på golfvet, och icke ens en sån der pelskoft bestås åt henne, att ha på sig i det dragiga rummet när det är kallt väder, och sådana äro dock så i bruk nu för tiden. Men så är det, den faderlösa förtrampas af alla" och åter utgjöt hon strida tårar.

Och Fatima tog sin dotter vid handen och sade: "gråt dock icke mitt arma barn! Allah skyddar de värnlösa, han skall förkrossa dem, som bedröfva enkor och faderlösa. Min största sorg är dock den, att när du skall lefva med elaka menniskor, rädes jag du sjelf blir elak. Må deras mödrars grafvar bli orenade, dessa döttrar af hyndor".

Och Fatima köpte välluktande oljor och kosteliga slöjor och prydde sin dotter och med resande som foro till Bassora, sände hon bud till Sindbad och sade: 50 penningar är du mig skyldig för hvad jag köpt åt min lilla flicka, sänd mig dem; och med en suck tog Sindbad af de pengar han skulle handla med och betalade hvad hon begärt. Och med hvarje bud sände hon till Sindbad klagomål öfver Miriam och hennes oginhet, men Sindbad svarade henne intet.

Men i Bagdad pekade alla redan finger åt Miriam, den elaka fostermodren och Miriam sade: "Fatima, ser du mina egna barn, de äta blott simpel föda och din dotter får ju dock stundom bättre spis. Se mina barn äro ju mycket sämre klädda än din lilla Fatima, hvi klagar du då. Hennes badolja är visserligen icke fin, men mina egna barn kunna icke alls få någon olja och de måste bada i de fattigas badhus".

"Hvad angå mig dina barn, det är din ensak om du ej håller dina barn bättre, det lägger jag mig icke uti. Jag brukar ej blanda mig i andras angelägenheter. Men min flicka är ingen tiggarunge, och hon skall ha det som perlan i musslan. Jag såg några små flickor leka i rike Musnuds trädgård, se så skola barn se ut. Hvad behöfver Fatima vara sämre än de?"

Men Miriam sade: "Jag vill dela alla penningar, som jag har qvar, i jemna lotter, en lott åt oss en och hvar och tvenne åt Fatima. När Sindbad kommer hem ger han dig väl mera. Tag nu då henne hem till dig och sörj för henne!"

Åter gick Fatima kring torg och gator och gret och sade: "Se nu förskjuter hon det arma barnet alldeles, och vill öfvergifva henne. Stackare den som är faderlös!"

Ändteligen hade tre år förgått och Sindbad återvände till Bagdad. Men i stadsporten var honom Fatima till mötes och utgjöt en ström af klagomål öfver Miriam och hennes ondska, och en och hvar som såg Sindbad sade vid sig sjelf: "Arme Sindbad, kommer du nu hem till din onda qvinna!"

Men Sindbad inträdde i sitt tarfliga hem och han sade: "Miriam, lofvad vare Profeten, jag har dig och barnen åter. Se, strängt har jag arbetat, mycket har jag icke vunnit, men dock nog för att icke behöfva se dig och barnen i uselhet. Låtom oss nu glömma sorgerna och vara glada".

"Sindbad, o min herre, din maka är utskämd inför hela vår stad. Kan du lefva lycklig vid hennes sida och kan jag sjelf vara lugn? Ack, jag ville ju vara verldens perla för att vara god nog åt dig, och hvad är jag nu, ett orenadt kläde".

"Miriam, Miriam, är jag dig icke nog, att du skall bry dig om en dåres prat, och dem som tro på en dåres ord. Kan du ej lefva lycklig det oaktadt, då du äger min kärlek?"

"Sindbad, du min herre och min make, min sol och mitt allt, hos dig är ljus och fröjd. Allt annat försvinner inför dig. Lofvad vare Allah och Profeten, jag har dig åter och hvarje sorg är nu som strömolnet der i fjerran".

Tre som flyttade till Sverge.

Hvem var då "stora Bremer?"

Ja, så mycket jag vet om henne, skall jag berätta. Jag såg henne, när jag var liten och följde med stora syster, som gick i pension. Gamla fröken de la Walle hade lemnat skolrummet för att emottaga en visit, och större delen af eleverna hade emellertid sprungit opp på det just invid belägna Wuoriberget. Det var nemligen i Åbo, och på den tiden ingenting ovanligt, att pensionslärarinnorna skötte sina visiter och eleverna sina nöjen, under skoltimmarna. Men denna gång utföll nöjet litet på tok; sålunda nemligen, att när den vilda skaran af små flickor skuttade utför bergets brant, föll en och stötte sin näsa. Häröfver hopsattes genast en särdeles roande visa om huru: "Gässen gingo på berget, Och syntes ända till Sverget; Men när de skulle komma ner, Stötte de näsan mot en sten" o. s. v.

Var det "stora Bremers" geni, som uppenbarade sig i den visan, det vet jag ej; men åtminstone var hon ej med på bergsfärden, ty hon satte mig ned på en pall vid sin sida och strök mina lockar. Bra liten var hon visst till att få heta stor, men "lilla Bremer" var ännu mindre. Stora Bremer flyttade sedan till Stockholm, och troligen "lilla Bremer" med.

Många år derefter kom en tid, när namnet Fredrika Bremer ljöd öfver tvenne verldsdelar. "Stora Bremer" tänkte jag.

Åter förgingo år och en annan tid kom, då Fredrika Bremers namn nämndes nästan endast för att hånas. Och "gässen gingo på berget" och plockade i hvarje liten svaghet, de lyckats upptäcka hos den ädla, och skreko sen deröfver.

Några år efter det jag såg "stora Bremer", fick jag följa med på ett caffe. I huset, der sällskapet samlades, fanns en elektricitetsmachin. Vid den stod en flicka mera ful än vacker, men lifvad och road af att experimentera.

Det var roligt, att höra henne tala, och hon var icke heller njugg om orden.

Sednare såg jag henne stundom. Ära och ryktbarhet voro i hennes ögon af ett omätligt värde, och en rik belöning för hvarje sträfvande, som kunde tillkämpa sig dem. Man skrattade åt henne, ty hon brukade författa, gissade man, ehuru få hade sett något af hennes hand. Hon blef gammal och hade slutligen förvärfvat någon förmögenhet. Hennes förmyndare hade den godheten att tillåta henne att, på hvad ort hon ville, lefva af de penningar hon sjelf med strängt arbete förtjenat; och det var bra och mera, än en gammal mamsell har rättighet till. Också hon flyttade då till Stockholm.

Mins någon numera "Hundrade minnen från Österbotten?" Goda vänner i Stockholm föranstaltade utgifvandet af dessa små stycken; men Sara Wacklin gick bort, just då hon trodde sig se ett litet sken af den ära, hon så ofta drömt om, kringstråla hennes namn; och det hoppet var ändå en fröjd för den, som väl ej så alltför mycken glädje egt i lifvet.

Stackars Sara! Till och med i ditt fädernesland blef du snart glömd, snarare än du trodde och snarare än dina små täcka "Minnen" bort berättiga dig till; men de hade dock gett dina sista dagar glädje, och de voro ju då ej bortkastade!

På samma tid lefde ännu en tredje qvinna i Åbo, om hvilken jag vill berätta något för dig. Också hon flyttade till Stockholm, och man må väl säga, att ödet styrt väl till för Finland, som bortfört härifrån så många ämnen till författarinnor. Ofta hörde jag henne omnämnas, hälft försmädligt, hälft med åtlöje. "Hon höll litterära soireer", sade man, "hon talade endast om författare, hon var vacker och hade endast af kapris afslagit flera "fördelaktiga anbud", ja hon till och med hade troligen idkat skriftställeri; "men Gud bevare mig, icke vill jag komma folk ondt rykte uppå; kanske det inte är sannt; jag påstår visst inte, att hon skrifver o. s. v."

Jag var nyfiken att se denna "lärd i stubb".

En dag såg jag i ett sällskap inträda en ung dam, omsorgsfullt, men icke väl, klädd. Husets unga dotter, känd för sin qvicka och, hvassa tunga, gick emot henne och sade: "Åh kors, se Fika, det var ju både konst och natur". Fika rodnade, men svarade ingenting på sarkasmen, som var rigtad emot hennes drägt.

Också Fika Lindqvist såg jag sedan någongång, fick också veta, att man verkligen ett par aftnar hos henne läst en roman, och att hon var nära bekant till Hammarsköld, Atterbom och några andra den tidens unge svenske författare och hade med intresse talat om dem någongång, — hon var således lärd.

Ett sinne öppet för det vackra i lifvet låg i hennes blick och smög sig stundom fram i något ord. Äfven hon flyttade sedan till Sverge, der hon vid sin död stiftade något stipendium för studerande i Upsala.

Efter hennes död samlades och utgafs ett häfte reflexioner, dem man funnit bland hennes papper. Till hennes fädernesland kom kanske icke något exemplar deraf, men ett svenskt blad yttrade om dem: "så går mången varm och rik ande okänd genom lifvet, och först sedan den är borta, vet man att den funnits".

Hvarföre samlade man dina tankar, ditt rika, vackra inres blommor, hvarföre fingo de ej dö med dig? Ingen vänlig blick, glad öfver din tankes fägring, kunde då mera glädja ditt hjerta; hvarje hånleende, hvarje omild sträfhet var ju då i alla fall förbi!

Jag mins en saga, den liknade ditt öde.

En ung qvinna hette Dunkla. På den tiden togo ännu trollqvinnor del i menniskors öden, och, var det god eller ond vilja, det vet jag icke, men en sådan sade åt den unga qvinnan: "Månget ord förspilles, månget ord talas, som bättre vore osagdt. Må din tungas röst höras då du bannar, då du ordnar ditt hushåll, då du talar tomhetens eller till och med förtalets ord med dina grannqvinnor, men se, talar du själens ord, hjertats ord, de få icke kastas ut fåfänga, de skola ej klinga i vädret. När du talar sådana ord, då skola de icke få ljud, de skola tysta försvinna i luften".

Dunkla fasade. "Hvad har jag brutit, straffa mig icke så. Döm mig till mörker, döm mig till hvad helst annat, tag blott icke bort själens och hjertats ord".

"Dåre, qvinna, som ej begriper ditt eget väl! Hvad mer om dina ord icke nu höras, när du är död, då skola de du älskat höra dem, och de som förut kände endast qvinnan utan själ, qvinnan utan hjerta, de få då höra ditt inres ord".

Ännu ville den unga qvinnan bedja, men den gamla kastade på henne en ond blick, och hon teg.

Och bort gick Dunkla, och hon styrde sitt hus, och hon gjorde mycken nytta; men hon gick genom lifvet som en död, ty hon egde ej ljud för sitt hjerta och sin själ.

Men hon dog; och nu vaknade alla ord, som hon talat i sitt hjerta, men ej kunnat ge ljud, och ofta ljöd då i hennes fordna hem en röst som talade ord, varma, glada, innerliga. Ack men de voro nu blott underliga och fremmande, utan sammanhang med hvad som föregick. Hvem ville höra dem, ingen. De funno ej genklang i något hjerta, de dogo än en gång bort. Det var Dunklas själ, det var uttrycket af hvad hon älskat och tänkt, som dog.

Fredrika Lindqvist, hvarföre skulle man väcka dina ord, sedan du sjelf var borta? Hvem hörde dem? Och hade än ryktet tagit ditt namn på sina vingar, hvad mer?

* * * * *

Se der, hvad jag vet om de tre finska qvinnorna, som flyttade till Sverge och det var allt bra litet, men den, som vet mer, berätte mer om dem.

Rosen.

Det var en juliqväll. Insjöns vågor slogo ännu plaskande mot stranden, i det de jemkade sig mot hvarandra och icke fingo sig rätt i ordning, just som barn, då de gå att hvila tillsammans. Ännu jemkade de och pratade smått, men somnade slutligen alla stilla.

Aina satt vid insjöns strand; hennes hufvud lutade mot handen och hennes blick såg spanande kring nejden. "Min hembygds sjö du är klar, min hembygds strand du är vacker; säg mig du klara sjö, säg mig du vackra strand, hvad längtar jag, hvad söker min själ? Hvarför söker jag att i sången uttala hvad som blommar i mitt inre; det är ju ändå ett intet mot den fägring, som här blommar omkring mig".

"Ros, du fagra som jag vårdat, du som redan lutar ditt hufvud vissnande, du har lefvat, du eger ett helt lifs erfarenhet. Säg mig du, hvarföre utvecklade du den fägring som bodde i din knopp, och var du lycklig af att du utvecklade den?"

Sakta vaggade rosen för en liten fläkt, som ännu glömt sig qvar i sin lek, sedan de andra somnat. Ett vissnadt blad föll ned, en daggtår rundade sig i rosens inre.

Aina hörde rosens ord: "Unga flicka, ros i knopp. Som du längtade rosen att ge dag åt sitt inres fägring och doft, och hon vecklade mer och mer ut sina blad, och hennes doft blef allt mera rik. Och solen skymdes af moln, men rosen sörjde ej, ty hon egde sin doft, och stormen brusade ikring henne och skakade hennes blad, men hon härjades icke deraf, ty hon var frisk i sitt inre; och fjäriln gäckade hennes kärlek, men ännu lefde i hennes inre det lif som utvecklade doft och fägring.

Men kom så en mask, den kröp allt närmare och sade: Du egenkära, du fåfänga! Blott för att söka verldens pris utbreder du doft och fägring, dem du borde qväfva eller åtminstone gömma djupt i din knopp. Tukta din fåfänga, afkläd dig dessa onödiga blad. Och vid hennes hjerta satte sig masken och gnagade djupt".

En vind blåste opp; den var ej stark, den skakade sakta på rosenbusken, men rosens alla blad föllo och ett fröhus omgifvet af taggar stod qvar.

"Arma ros, jag vill samla dina blad, kanske de ännu ega qvar litet doft".

Indianens Qvinna.

"Hvarför bär Oikameonna, den gamla, kransad lock, hvarför bär det gamla hufvudet rosor? Krans anstår den unga, rosor passa den sköna, blommor bär den glada. Smyckad må den älskade, må bruden vara. Gamla! kasta bort kransen".

"Hvarför bär Lilameha, den unga, kransad lock, hvarför bär det unga hufvudet rosor? Ofta vissnar det unga hjertat af sorg, innan kransen vissnat på lockarna, ofta gråter bruden innan rosen bleknat i hennes hår. Bär kransen ödmjukt, Lilameha, bär den icke så stolt i dagen, att solen bränner den".

"Kransen må den unga bära högt; i hennes öga bor eld, på hennes kind bor löjet, i hennes hjerta glädjen".

"Försigtigt må den unga bära kransen, långt lif eger hon för sorgen; den gamlas krans hinner knappt mera att vissna, innan hennes hufvud redan sänkes i mullen. Också Oikameonna var ung, också hennes hufvud sirades af brudkransen och hon trodde, att den aldrig skulle vissna. Wischtonnoh, den mäktige höfdingen, var hennes stolte brudgum. Hon var hans öga, hon var hans wigvams ljus; han var henne mer än öga och ljus, mer än lif och luft, och stolt som Lilameha nu bar då Oikameonna sin krans.

Men se, sol skiftade med natt. Icke många gånger hade Wischtonnoh flyttat boning, icke många gånger hade buffeln tågat från skogstrakten till strömmens dal, då krossade redan en annan qvinna Wischtonnohs majs, då redde redan en annan qvinna hans mattor, och Oikameonna egde ej mera ett rum i Wischtonnohs wigwam. Se, Oikameonna egde ej ens hopp, att i den stora andens land få tjena Wischtonnoh, en annan skulle följa honom till de rika jagtmarkerna.

Men tiden nalkades då Wischtonnoh med vår stams män skulle taga hämd på Svartfötternas stam och derföre befallte han, att boning skulle tagas närmare till deras område. Och hyddorna flyttades, och krigarene tågade, och med dem vandrade Wischtonnohs nya maka; men Oikameonna måste stanna med de dåliga, med barnen, och Oikameonnas hjerta brände; Oikameonna var icke gammal, var icke rädd, var icke ett barn. Lilameha! väl var då Oikameonnas hufvud ungt, men det kunde icke bära krans, ty hennes hjerta var utan glädje.

Men genom vildmarken följde sakta en ensam qvinna stammens spår. Hon räddes icke för buffeln, som vildt uppgräfde mullen med sina horn, hon räddes icke för panthern, som lurade, men hon räddes Wischtonnohs vrede, om han sett det hon trottsat hans befallning att qvarstadna; men Oikameonna kunde icke qvarstadna. Befall rådjuret att stadna, när du bortför dess unge, bjud bladet stadna, som fallit i bergforssens hvirfvel, bjud qvinnan stadna, då hon är skild från sin make".

"Tyst smög Oikameonna i natten kring Wischtonnohs koja. En skepnad syntes, det var hans unga maka, som lyssnade oroligt spanande kring nejden. Hon hade icke bedragits. En krigare af svartfötternas folk, ormade sig fram genom gräset för att speja. Han såg den unga qvinnan, och spjutet var färdigt att flyga ur hans hand. Men en pil träffade honom, spjutet sjönk och rörde endast svagt den unga qvinnans fot".

"Hvadan kom pilen i ensamma natten. Det visste endast Oikameonna. Men
Wischtonnohs unga qvinna sjunker ned. Var spjutet förgiftadt?"

"Vissna icke unga skogsblomma: djupt skulle Wischtonnoh sörja, djupt skulle höfdingen lida. Dö icke, fagra, Wischtonnoh skall icke lida. Oikameonna kan hjelpa".

"Men barnet, som Oikameonna födde i skogen i går, hvem vårdar den späde, om Oikameonna bleknar för giftet ur den ungas sår? Hvem skall plocka blommor åt den gossen, hvem skall se på honom med moders ögon, att han må vexa till en stor krigare?"

"Wischtonnoh skall se på honom med faders ögon, den unga qvinnan skall plocka blommor åt den moderlöse, ödemarken skall fostra den späde till krigare".

"Men Oikameonna dog icke, giftet var svagt, hon blott domnade; hon lefde länge som plantan på sanden, då ingen droppe regn faller. Dock Oikameonna var stark, hon lyfte åter sitt hufvud".

"Lilameha se, många vintrar hafva sen dess gått öfver fälten, och nu bär åter Oikameonna krans, ty nu blomstrar Oikameonnas hjerta åter. Det är åter Oikameonna, som krossar Wischtonnohs majs, det är hon, som reder hans mattor; det är hennes son, skogens späde barn, det är den stolte, sköne ynglingen, som står vid hans sida i striden; det är hon, som skall följa honom, när han går att jaga på de rika jagtmarkerna hos den store anden; det är hon, som der skall tjena honom och utvälja åt honom de saftigaste delarne af hans ståtliga byte".

"Lilameha, du unga, också på den gamlas lockar hvilar kransen vackert, blott glädjen blommar i hennes hjerta!"

Elas frågor.

Hon var ännu icke född, men hon stod vid himlens rand, nyfiket blickande ned på jorden, der hon skulle börja sin bana, och skakade på vingarne, otålig öfver hvad hon såg.

"Ela hvad skådar du på, du ser ej rätt nöjd ut", frågade hennes ledsagare, en engel, som genomgått pröfvotiden på jorden och längesedan återkommit.

Jag ser mycket som är vackert, men också mycket, som icke är så. Jag förstår det ej.

Hvad ser du?

Jag ser tvenne menniskor; båda uttala sitt innersta i ord. Hvarföre synes mig den ena så ful och den andra så vacker, då den enas mening likväl är så lik den andras?

Hvad säga de?

Den ena säger: "du är fattig, det är min skyldighet att hjelpa dig. Jag ger med glädje hvad jag kan gifva dig, fast det är ringa. Jag skall arbeta för dig, för att förtjena åt dig mera. Se jag har två klädningar, tag den ena; jag har en bit bröd, jag ger hälften åt dig; jag har en bädd, den kan ej delas, tag den hel, jag kan sofva på marken".

Den andra säger: "jag är fattig, det är din skyldighet att hjelpa mig. Du bör ge med glädje, men ringa är det du ger. Du skall arbeta för att skaffa mig mera. Tag hit din klädning, ditt bröd, din bädd. Du må vara glad, att jag vill ta emot en så ringa gåfva". Hvarföre är den ena ful och den andra vacker, båda tala ju detsamma?

Hvad ser du mera?

Jag ser en moder, hon säger åt sitt barn: "du mitt hjertas blomma, jag vill vaka för dig, jag vill lida för dig, dö för dig. Ack, hvad äro vakor och mödor, dem räknar jag ej".

Barnet säger: "moder du bör vaka för mig, lida för mig, dö för mig! Hvad äro väl vakor och mödor, dem må du ej räkna på". Hvarföre är modren vacker, hvarföre är barnet fult, de tala ju båda detsamma?

Ser du ännu mera?

Jag ser en man och en qvinna. Qvinnan säger: "du är min konung och min herre, din är jag. Du är mitt ljus, mitt lif, hvad är väl jag utan dig. Se huru god du är, att du icke försmår den ringa. Du är min kraft, min starkhet. Gif mig blott din kärlek, och jag behöfver intet annat i verlden. Dig vill jag lyda, det är min pligt; jag vill böja mig i stoftet inför dig och vara din slafvinna, det är min ära".

Mannen säger: "min är du, jag är din konung och herre, ditt ljus, ditt lif. Se huru god jag är, att jag icke försmår den ringa. Jag är din kraft, din starkhet. Hvad kan väl du utan mig? Du behöfver intet i verlden utan genom mig. Lyd, det är din pligt; böj dig i stoftet för min fot, du är min slafvinna, det är din ära".

Se, båda tala samma ord, och dock huru ful är han icke för mig och huru vacker hon! Då orden äro så lika, huru blir genom dem den ena så vacker, den andra så ful?

Vingarne föllo af hennes skuldror, och hon fick söka ett svar på jorden.

Lilla Isgumman.

Det var en gång en liten gumma, så liten att hon ej var fullt en tum lång; men hon var så fin och grann, mer än någon fröken eller prinsessa. Hennes klädning glänste som silfverskir och midt i pannan hade hon en blänkande demant, som lyste i alla färger, när vintersolen stundom kastade en stråle derpå. Hon bodde i en trädgård, en vackrare har ingen sett. Der stodo de grannaste vexter i de mest underbara och vexlande former, och stjelkar och blad och blommor sågo ut, som om de varit af det finaste silfver och öfverströdda med glimmande ädelstenar. Gumman sjelf var af is på ett yttre fönster, och hennes trädgård af isrosor på fönsterrutan.

I rummet inom fönstret bodde, långt förr än lilla isgumman kom dit, en liten flicka. Om sommarn var fönstret också hennes verld. Der utanför såg hon floden med sina många fartyg och de många arbetande och rörliga menniskorna der, och på långt afstånd syntes till och med några stora vackra träd, som stodo qvar af den rad, hvilken fordom varit planterad utefter floden. Under dem spatserade långs stengatan stadens granna fruar och herrar och tyckte, att det var så skönt att vara ute i det gröna.

Allt så mycket vackert såg den unga flickan från sitt fönster, men hon trånade ändå och längtade att få komma dit ut på ängen under björkarna, dit hon hvar sommar en gång, ja ibland till och med två gånger, fick fara med far och mor och stora syskonen, med kaffeköket i båten, för att roa sig på landet. Men hvad hjelpte det att längta!

Nog slapp hon ut på den stenlagda gården att leka, men den var endast fyra famnar i fyrkant, och dit hittade aldrig en solstråle oftare, än när den kom som återsken från handkammarfönstret, ty gården omgafs på alla fyra sidor af höga stenhus och magasiner, mest utan fönster.

Men en dag upptäckte Ina, att just vid sidan af den trappa, som ledde ned till gården, ett par stenar af stenläggningen sjunkit ned några tum lägre än de andra, och derpå hade samlat sig litet jord.

"Trädgård, trädgård", ropade Ina triumferande, och från alla springor och hörn mellan stenarne på gården skrapades nu med stickor all mull, som kunde fås lös, och bars i trädgården; och slutligen stod den färdig med tre sängar, nästan en half aln långa och ett halft qvarter breda, och i hvarje säng nedsattes tre ärter.

Och Ina glömde att längta efter ängen och björkarne, hon glömde att stå vid fönstret och se på floden och på de gamla träden på andra stranden, och hon pysslade och vattnade och förde några löskraffsade mullkorn till sin trädgård. Och tiden gick, och se, fyra ärter grodde och stego opp öfver mullen med ljusgröna toppar.

Var guldsökarn, som finner en demant, så lycklig som Ina, då hon såg sina ärtplantor?

Nästa morgon sken solen gladt öfver floden, öfver fartygen, öfver det äflande folket. Ina såg icke utåt, hon skyndade ned på gården, der då just föll ett återsken af solsken från handkammarfönstret, och hon blef så glad öfver, att ärterna skulle få sol. Men ack, alla ärterna lågo uppryckta och sönderrifna. Var det råttorna eller någon okynnig menniska som gjort det? Det vet ingen. Förstår du, att sorgen öfver fyra ärtplantor kan vara djup och bitter?

Men åter hade sommaren gått och det var vinter, och floden såg ut just som en lång, lång lärftsväf, som stora syster klippte till handdukar och Ina skulle fålla. Och de gamla träden sågo nu på afstånd ut som gråa damnät, och de granna fruarna och herrarne spatserade ej nu i det gröna, och arbetsfolket sof i sina kamrar. Men Ina fållade sina handdukar och tänkte på den vackra ängen under björkarne, dit hon visst skulle slippa en gång, när det blefve sommar, ja kanske två gånger.

"Kom hit så skall du få se en liten isgumma", sade Inas far, och när Ina sprang till fönstret, stod ismenniskan der, just som en annan liten gumma, bara mycket mera nätt och fin än andra. Nu hade Ina sällskap och trädgård. Hon tyckte att gummans trädgård var hennes egen, och den vexlade alla dar med olika blommor och vexter, och ibland när vädret var mildt, smälte hela trädgården bort, men kom åter följande morgon ännu rikare och präktigare än förut. Stundom var den som en vildmark i djupet af en skog med sammantrasslade stammar och grenar, stundom var det sträckor af kullar kransade med småskog, stundom grupper af palmer och tropiska vexter. Men lilla isgumman hon stod nederst på rutan, hon förändrades aldrig och fanns alltid qvar på sin plats.