Sulfitcellulosafabrikerna behöfva för själfva tillverkningen endast de inhemska naturprodukterna svafvelkis och kalksten, dock ha en del fabriker ännu icke öfvergått till svafvelkis, utan importerar fortfarande stora mängder svafvel. Skall åter cellulosan blekas, så fordras klorkalk, eller vid elektrolytisk blekning koksalt eller någon annan klorid.
För sulfatcellulosan åter behöfves natriumsulfat, hvaraf årligen tullfritt importeras cirka 20,000 ton till ett värde af inemot en million kronor. Någon del häraf går dock till glasbruken. För tillverkning af 1 ton natriumsulfat eller, såsom det helt enkelt kallas, sulfat, fordras 0,83 ton koksalt samt 1,14 ton svafvelsyra af 1,53 sp. vikt, resp. 0,55 ton svafvelkis med 48 % svafvel. Men utom sulfat erhålles härvid äfven 1,5 ton saltsyra af 1,16 sp. vikt = 32 % HCl.118
Skall sulfatet tillverkas här i landet, måste man alltså äfven sörja för att saltsyran finner användning. Sveriges hela behof af saltsyra uppgår f. n. till endast c:a 3,000 ton och fylles nu genom tullfri import. En produktion af 20,000 ton sulfat ger 30,000 ton saltsyra, eller 10 gånger mera än landet f. n. behöfver. En sulfattillverkning i stor skala är följaktligen möjlig endast i förening med saltsyrekonsumerande fabrikationer, ty någon export af saltsyra skulle knappast kunna påräknas. Transportkostnaderna ställa sig nämligen mycket höga, emedan endast kärl af glas eller stengods kunna användas.
Saltsyreförbrukande fabrikationer äro exempelvis: metallextraktion, benlimstillverkning, fosfatprecipitat, aftenning af hvitblecksaffall, ättiksyretillverkning, framställning af klorider (t. ex. zink-, barium-, ammonium-), bensvart, benkol, kolsyra, betning af järn för förzinkning, förtenning119 etc. Vid nuvarande höga sulfatpris, hvilket tydligen har sin grund uti minskad åtgång af saltsyra för klorkalk (i följd af alkalielektrolysens utveckling), och hvilket snarare torde komme att stiga än mer än falla, kan saltsyran säljas mycket billigt. Ja, tyska fabriker finnas, hvilka skulle önska, att de nu ibland liksom fordom i Leblanc-sodans ungdom finge låta saltsyran gå till väders eller i vattendragen.
Uppkomsten af nya användningssätt för saltsyra i vårt land är sålunda ett stort önskemål, och eventuella saltsyreintressenter behöfva ingalunda kalkylera med det här gällande höga priset (5 à 6 öre pr kg.), utan de kunna invid en event. blifvande fabrik få den nära nog för intet. Här är sålunda ett stort fält för svenska kemisters uppfinnareverksamket.
Månne det icke skulle vara möjligt att föra komprimeradt, flytande och vattenfritt klorväte i marknaden? Vanlig saltsyra håller c:a ⅓ HCl och ⅔ vatten, hvaraf framgår, att betydliga fraktkostnader skulle sparas, och kanske nya användningsmöjligheter i följd däraf uppstå, om det vattenfria klorvätet kunde transporteras. Det finnes månget oorganiskt gebit inom den kemiska teknologien, som försummas, därför att det betraktas såsom redan fullständigt genomforskadt, men nya tider föda nya möjligheter. Flytande klor t. ex. har ju på senare tid blifvit en betydande handelsvara. En stor svårighet ligger dock däri, att HCl kräfver högre tryck än Cl.
Skall sulfatet framställas medelst svafvelsyra, så framtvingar sig en kombination med svafvelsyretillverkning, hvarigenom företaget betydligt ökas i omfång. En sådan kombination är emellertid icke nödvändig, ty enligt Hargreaves kontaktmetod, som sedan decennier tillämpas vid flera stora utländska fabriker, kan sulfat tillverkas direkt af svafvelsyrlighet och koksalt. Det kan dock stundom vara till stor fördel, om en anläggning i någon mån kan anpassa sig efter konjunkturerna. Det skulle ju nämligen kunna förekomma, att marknaden vore öfverfylld af sulfat och saltsyra, men lede brist på svafvelsyra. Är då sulfatfabrikationen baserad på svafvelsyra, så inställes för en tid sulfattillverkningen och svafvelsyran bringas i stället i marknaden.
Det torde vara skäl, att innan vi här gå vidare, öfverväga, huruvida den jämförelsevis nya sulfatmetoden för framställning af cellulosa kan ha framtiden för sig. Innan denna metod uppkom, användes natron eller soda. Träet kokades med natronlut och natronförlusten vid regenerationen ersattes med soda före kausticeringen. Enligt sulfatmetoden ersättes natronförlusten med sulfat innan lutens organiska ämnen förbrännas. Härigenom kommer den återvunna luten att innehålla en hel del svafvelnatrium, men en stor del af det reducerade sulfatet öfvergår dock till karbonat och sedan vid behandling med kalk till kaustikt natron. Visserligen anses svafvelnatrium vid cellulosaprocessen vara af samma värde, som det kaustika natronet, men som mängden af detta senare är i luten starkt öfvervägande, så kan man i själfva verket säga, att i rent kemiskt hänseende svafvelsyran (resp. svaflet) vid denna process icke spelar någon som helst roll, utan är alldeles öfverflödig. Om sålunda lika billigt natron på annat sätt kunde tillföras cellulosaprocessen, så behöfver man icke sulfatet. Vid sulfatets reduktion uppstår för öfrigt stor natronförlust, därigenom att svafvelnatrium eller möjligen natrium förflyktigas, så att denna metod ingalunda kan sägas vara idealisk.
Finnes nu någon utsikt att på annat sätt få lika billigt natron, som i sulfatet? Det billigaste natronet har man ju i koksaltet, men konsten är att ekonomiskt tillgodogöra sig detsamma. Måhända skulle det löna sig att undersöka, huruvida icke något af alla de förslag för tillverkning af soda, som under tidernas lopp framkommit, här skulle kunna vinna tillämpning. Produkten behöfver ju icke vara färdig och ren handelsvara, utan blott en koncentrerad lösning.
Förbränningen af de organiska ämnena och sulfatets reduktion vid sulfatcellulosaprocessen kan i viss mån jämföras med råsodasmältningen enligt Leblanc120 och torde denna process för sin enkelhets skull icke vara så lätt att ersätta.
Större delen af den cellulosa, som nu exporteras, är oblekt, men månne det icke skulle vara fördelaktigt att i större omfång i vårt land upptaga blekningen? Blefve så fallet, så kunde cellulosafabrikerna ersätta sin natronförlust genom att elektrolysera koksalt och då på samma gång få klor till blekningen. (Vid den elektrolytiska blekning, som nu stundom användes, går natronet förloradt,) Sulfatcellulosaprocessen förvandlades då till den enkla natronprocessen, och med fördelen af billigt natron och billig klor skulle följa, att man sluppe de stinkande gaser, som göra sulfatfabrikerna så afskydda af allmänheten. Sannolikt skulle också natronförlusten minskas, ty förflyktigandet af svafvelnatrium skulle upphöra, efter som intet sådant funnes närvarande. Denna väg förtjänar att beaktas isynnerhet af dem, som ha tillgång till billig elektrisk energi, genererad t. ex. medelst vattenkraft, masugnsgas eller torf.
Medan vi äro inne på natronets regeneration, må här framhållas den omständigheten, att både vid natron- och vid sulfatprocessen de organiska ämnenas bränslevärde oftast mycket dåligt tillgodogöres. Orsaken härtill är, att man låter torknings- och förbränningsprocesserna försiggå samtidigt, hvarigenom förbränningen blir i hög grad ofullständig och en mängd brännbara gaser bortgå i luften. Härmed sammanhänger ock utvecklingen af sulfatcellulosaprocessens illaluktande gaser. Ett bättre utnyttjande af de organiska ämnena kan ske därigenom, att torkningsprocessen utföres för sig och först därefter förbränningen. I stället för att direkt förbränna de mer eller mindre torkade organiska ämnena, kan man ock generera bränslegas af dem. Detta kan ske genom torrdestillation antingen i en retort eller ock i en gasgenerator af lämplig konstruktion. I båda fallen kan man genom kondensation utvinna en del flytande torrdestillationsprodukter. Förbrännes den härvid erhållna gasen med en tillräcklig luftmängd, så kan man äfven vid sulfatcellulosaprocessen undgå att i atmosfären utsläppa illaluktande gaser.
Natronvinning ur chilesalpeter.
Sverige importerar årligen betydliga mängder natronsalter, nämligen:
| koksalt | c:a | 90,000 ton | |
| chilesalpeter | » | 27,000 » | |
| sulfat | » | 20,000 » | |
| soda | » | 15,000 » | |
| kaustikt natron | » | 1,500 » |
Chilesalpeterns natron går förloradt, ty växterna upptaga endast kväfvet. Funnes ingen utsikt att inom landet tillverka kväfvegödslingsämnen, utan salpetern alltfort skulle komma att i stigande skala importeras, så måste man ovillkorligen kraftigt taga itu med tillgodogörandet af detta natron. 27,000 ton salpeter innehålla lika mycket natron, som 22,500 ton sulfat, och detta skulle alltså rikligt täcka nuvarande sulfatkonsumenters behof.
Enligt Lunge har blifvit föreslaget att upphetta salpetern med kiselsyra eller med lerjord event. i en atmosfär af luft och vattenånga. Salpetersyran utdrifves härvid under bildning af natriumsilikat eller aluminat, hvilka sedan i lösning medelst CO2 öfverföras till soda under regenerering af kiselsyran eller lerjorden. Metoden strandade på svårigheten att finna en hållbar upphettningsapparat.
Enligt ett annat förslag upphettas salpetern med kalciumkarbonat i ångatmosfär. Omsättningen försiggår vid rödhetta och större delen af salpetersyran angifves kunna återvinnas, men äfven här hänger metoden på apparaten.
Vogt121 upphettade en blandning af salpeter med kalk till 350° i en ström af CO2 och vattenånga och erhöll soda och nitrösa gaser, hvilka med luft och ånga öfverfördes till salpetersyra. Salpeterblandningen gjordes porös genom tillsats af järnoxid eller dylikt.
Garroway122 varierar denna metod genom att utelämna kolsyran för att få kaustikt natron. Han föreslår gjutjärnsretorter.
Mond föreslog 1862 att utdrifva salpetersyran med järnoxid, då kaustikt natron erhölles jämte järnoxiden åter.
Lunge och Lyte123 upphetta i retort medelst yttre eldning en möjligast porös blandning af 1 del salpeter och cirka 2 delar järnoxid (t. ex. purpleore) i en ström af öfverhettad ånga och luft. De uppgifva, att med lämpliga anordningar 95 % af salpetersyran erhålles. Återstoden i retorten ger vid urlakning kaustikt natron och järnoxid, hvilken senare ånyo kan användas.
Det har äfven blifvit föreslaget att för tillverkning af ammoniumnitrat för sprängämnesindustrien behandla salpetern enligt ammoniaksodametoden, då natriumbikarbonat resp. soda skulle erhållas såsom biprodukt.
Användbarheten af den ena eller andra af dessa metoder beror dock först och sist på utbytet af den dyrbara salpetersyran. Genom att låta salpetersyran absorberas af kalk erhölle man en produkt af samma gödslingsvärde, som chilesalpetern, och natronet hade man »fått för besväret». Äfven andra omsättningar, än här ofvan anförda, mellan salpetern och ett annat salt, antingen i lösning eller i smält tillstånd, kunna möjligen komma i fråga.
Några föreslagna metoder för tillverkning af soda.
1. Koksalt såsom utgångsmaterial.
I en atmosfär af vattenånga sönderfaller klornatrium vid mycket hög temperatur uti kaustikt natron och klorvätegas124 och i en atmosfär af luft eller syre uti kaustikt natron och klor.125 Powers och Dale126 föreslogo en tillsats af järnoxid127 . Men dessa reaktioner ha hittills på grund af den höga temperaturen (1000-1200°) icke vunnit insteg i praktiken. De försiggå först, då koksaltet börjar öfvergå i gasform. Huruvida desamma i den elektriska ugnen med fördel skulle kunna genomföras, synes ovisst. Samma är ock förhållandet med Gossages förslag med kiselsyra,128 hvilket afsåg tillverkning af vanligt glas och vattenglas, eller ock af kaustikt natron eller soda genom vattenglasets behandling med kalk resp. kolsyra. Ett förslag af Ungerer med kiselsyra synes under vissa omständigheter möjliggöra koksaltets direkta användande för glastillverkning event. i förening med saltsyreproduktion.129
Enligt en metod af Tilghman130 upphettas koksaltet med Al2O3, hvarvid saltsyregas utvecklas under bildning af natriumaluminat. Detta löses och sönderdelas med CO2, hvarvid soda och lerjordshydrat bildas, hvilket senare kan återgå i fabrikationen för behandling af nya mängder koksalt.131
Claus132 upphettar briketter af koksalt och bauxit eller lerjordshydrat i en ström af svafvelsyrlighet, vattenånga och luft, hvarvid koksaltet under utveckling af saltsyra öfvergår till sulfat, såsom vid Hargreaves process. Härefter glödgas massan uti en reducerande gas (generatorgas), hvarvid bildas natriumaluminat och svafvelväte, hvilket senare förbrännes till svafvelsyrlighet, som återgår i processen, under det aluminatet i lösning behandlas med kolsyra och ger soda och lerjordshydrat. Det sistnämnda återgår äfvenledes i processen, såvida icke bättre användning därför finnes.133
Att icke heller dessa reaktioner upptagits i praktiken, beror tydligen äfvenledes därpå, att de försiggå först vid så hög temperatur, att apparaterna allt för snart förstöras.
Uti en lösning af koksalt ger en lösning af kalciumbikarbonat en fällning af natriumbikarbonat. Den soda, som påträffas färdigbildad i naturen, har måhända uppkommit på detta sätt, men något industriellt intresse torde reaktionen ifråga knappast få.
Enligt ett förfarande af Weldon134 omsättes i lösning koksalt med magnesiumbikarbonat. Det erhållna natriumbikarbonatet ger vid upphettning soda och kolsyra, och genom upphettning af den efter indunstning erhållna magnesiumkloriden får man saltsyra och magnesia, hvilken sistnämnda med kolsyra regenereras till bikarbonat. Denna metod ser på papperet högst elegant ut, men i praktiken vållar saltsyreutvinningen och magnesiumbikarbonatets regenerering svårigheter, som icke kunnat öfvervinnas.135
Ett annat vida äldre förslag går ut på att ur en koncentrerad koksaltlösning medelst oxalsyra utfälla surt natriumoxalat, medan saltsyra stannar i lösning. Genom kokning med kalk skulle ur oxalatfällningen erhållas kaustikt natron och kalciumoxalat, ur hvilket sistnämnda oxalsyran skulle regenereras med svafvelsyra.136
Genom behandling af koksalt med blyglete i närvaro af vatten och ev. kalk erhålles kaustikt natron. Denna metod hade före Leblancs praktisk användning, men måste sedermera uppgifvas på grund af svårigheter att afsätta eller genom regenerering af blyoxid nyttiggöra den erhållna blykloriden. 137
Höpfner138 har föreslagit, att zinkhyttor, som förarbeta fattiga malmer, skulle framställa zinksulfit eller -bisulfit, omsätta denna med koksalt i lösning och genom behandling af natriumsulfiten med kalk framställa kaustikt natron.
2. Sulfat såsom utgångsmaterial.
Sulfatet framställes i stort vanligast med svafvelsyra i järnpannor och muffelugnar (på senare tiden ha äfven mekaniska ugnar blifvit försökta) och endast på några ställen medelst svafvelsyrlighet enligt Hargreaves metod.139 Förr framställdes det också genom rostning af en blandning af koksalt och svafvelkis.
Oehler140 har visat, att med svafvelsyra koksaltet fullständigt sönderdelas redan vid 400°, om först bisulfat framställes, detta sammanmales med koksaltresten och upphettas till nämnda temperatur. Metoden rekommenderas speciellt för förarbetning af bisulfat från salpetersyrefabrikationen.141
Bland förslag att ur sulfat vinna kaustikt natron eller soda märkas följande.
Genom kokning af en utspädd sulfatlösning med kalk erhåller man kaustikt natron och gips, men denna reaktion går äfven under tryck mycket trögt och ofullständigt. Med baryt däremot går kausticeringen lätt och fullständigt äfven i koncentrerad lösning, men här ligger svårigheten uti barytens högre pris, som nödvändiggör ett återvinnande. Det har blifvit föreslaget att omsätta natriumsulfat med svafvelbarium för att sedan genom behandling af erhållet svafvelnatrium med kolsyra få soda. Bariumsulfatet återföres till sulfid genom glödgning med kol.142 Tyvärr försiggår dock bariumsulfatets reduktion först vid mycket hög temperatur och för öfrigt är vägen till soda öfver svafvelnatrium icke synnerligen inbjudande.
På sista tiden har Jacobs framställt baryt i den elektriska ugnen af en blandning af bariumsulfat med kol, hvarvid svafvelsyrlighet och koloxid utvecklas. Men om denna baryt under ständig regenerering skulle med fördel kunna användas för kausticering af natriumsulfatlösning, så måste besparingen uti elektrisk energi och bränsle gentemot koksaltelektrolysen åtminstone uppväga kostnaden för framställningen af natriumsulfatet. Vore så, under fullt tillgodogörande af svafvelsyrligheten och koloxiden, sådan jämvikt uppnådd, så hade man af koksaltet i ena fallet fått kaustikt natron och klor och i andra kaustikt natron och saltsyra.143
Simpson144 samt Basset och Baranoff145 lösa trikalciumfosfat i saltsyra och tillsätta natriumsulfat. Den från gipsen skilda lösningen indunstas och kalcineras, hvarvid en del af saltsyran kan återvinnas. Efter massans lösning utkristalliseras natriumfosfat, som kausticeras med kalk, hvarvid trikalciumfosfat för processen återvinnes. Huru förluster genom moderluten efter natriumfosfatet skola undvikas, förmäles icke, men däremot göres ett förslag för gipsens tillgodogörande.146
I sådana fall, då det gällt att oskadliggöra svafvelsyrlighet, lär följande metod kommit till användning.147 Natriumsulfat omsättes i lösning med kalciumbisulfit, hvarvid gips utfaller, under det natriumbisulfit stannar i lösning. Genom dennas behandling med kalk erhålles kaustikt natron och kalciummonosulfit, hvilken sistnämnda förening får absorbera nya mängder svafvelsyrlighet. Som synes förbrukas här ingen svafvelsyrlighet och någon användning för affallande kalciumsulfit och -sulfat angifves icke.148
Alsberge omsätter natriumbisulfat med oxalsyrad kalk, skiljer gipsen från natriumbioxalatet och sönderdelar det senare med kalk uti kaustikt natron och kalciumoxalat, hvilket senare återgår i processen. Detta förslag är tydligen omöjligt på den grund, att osönderdelad oxalsyrad kalk omslutes af gipsen och går med denna förlorad.
Stavely149 omsätter rå karbolsyrad kalk med natriumsulfat, affiltrerar gipsen och behandlar lösningen med kolsyra. Den härvid frigjorda karbolsyran låter i hufvudsak skilja sig från sodalösningen och återvinnas för processen, men förlusten har dock visat sig för stor för att metoden skulle kunna bli rentabel.150
Frerichs151 omsätter natriumsulfat med kalciumacetat, affiltrerar gipsen och torrdestillerar natriumacetatet. Härvid bildas aceton och soda.
Kopp152 smälte natriumsulfat med kol och järnoxid, lät smältan upptaga kolsyra ur luften, och erhöll sedan vid urlakning soda och svafveljärn. Det senare rostades under svafvelsyrlighetens tillgodogörande för sulfattillverkningen och den regenererade järnoxiden återgick i processen. Smältugnen höll emellertid icke och reaktionerna gingo ingalunda glatt. Ett förslag att ur svafvelnatrium med järnoxid afskilja svaflet och få kaustikt natron gaf heller intet praktiskt resultat.
Macfarlane glödgade en blandning af järnvitriol och koksalt och erhöll sulfat, järnoxid och klor. Sulfatet och järnoxiden ville han behandla enligt Kopps förslag.
Att reducera natriumsulfat genom att smälta det tillsammans med kol är en enkel och lätt reaktion, men i praktiken har densamma vållat svårigheter, isynnerhet den, att ugnen icke vill hålla. Sedan svafvelnatrium nu blifvit en rätt betydande handelsvara, synes man dock kommit ganska bra öfver dessa svårigheter.
Bong153 föreslog att utan smältning reducera sulfatet med svafvelväte. Genom behandling af så erhållet svafvelnatrium med kolsyra skulle nytt svafvelväte för processen erhållas på samma gång, som man i lösningen erhöll soda.
Vogt154 har föreslagit sulfatets reduktion med koloxid, en reaktion, som enligt Lunge vid hög temperatur går fullständigt.
Sönderdelningen af svafvelnatrium i koncentrerad lösning med kolsyra går ganska lätt och fullständigt;155 dock måste kolsyran vara fri från syre. Tillföres kolsyran i öfverskott, så utfaller bikarbonat.156 Om ingen bättre användning för svafvelvätet finnes, så förbrännes det till svafvelsyrlighet, som användes för sulfatfabrikationen.157
Tillverkning af soda genom sulfatets reduktion och sulfidens sönderdelning med kolsyra har i England blifvit patenterad många gånger, senast uti 18899/1904.
Engl. pat. 7355/1885 och D. R. P. 36386 omfatta ett förfarande, hvars princip klargöres af reaktionsformeln Na2SO4 + CO = Na2CO3 + SO2 men som hittills trots bemödanden icke kunnat praktiskt genomföras.
Claus158 upphettar det i Hargreaves apparat färdigvordna sulfatet något högre och leder vattengas (CO och H) däröfver. Öfver den så erhållna sulfiden ledes (fortfarande i samma apparat) en blandning af kolsyra och vattenånga (erhållen vid sulfatets reduktion), hvarvid svafvelväte utvecklas, hvilket förbrännes och återgår i processen.159
I stället för att behandla lösningen af svafvelnatrium med kolsyra har föreslagits kokning med lerjordshydrat (event. bauxit), hvarvid svafvelvätet erhålles i mera koncentrerad form. Lerjordshydratet utfälles med kolsyra.
Peniakoff160 har föreslagit att kombinera framställningen af soda med lerjords- resp. aluminiumtillverkningen. För detta ändamål blandas natriumsulfat med bauxit och svafvelkis och upphettas till stark rödglödgning. Reaktionen skall då försiggå enligt följande formel:
11 Al2O3 + 11 Na2SO4 + 2 Fe S2 =
= 11 Al2O3Na2O + Fe2O3 + 15 SO2
Af natriumaluminatet, hvilket lär kunna fås svafvelfritt, erhålles vid lösningens behandling med kolsyra lerjordshydrat och soda. Svafvelsyrligheten användes för framställning af natriumsulfat.161 Thonerdefabrik Selzaete i Belgien lär arbeta efter detta förfarande.
Ellershausen162 sönderdelade fabriksmässigt svafvelnatrium med natriumferrit (järnoxidnatron), erhållet genom upphettning af soda och kisbränder.163 Utnyttjandet af erhållet svafveljärnnatrium vållade emellertid svårigheter, som icke kunnat öfvervinnas. Metoden skulle öfverträffa Leblancs därutinnan, att natronet direkt erhölles såsom kaustikt och i koncentrerad lösning samt utan all användning af kalk.
Elworthy föreslår i franska patentet 352254, att i en Bessemer-konverter oxidera en smält blandning af svafvelnatrium och sulfat. Svaflet skulle då bortgå såsom svafvelsyrlighet och återstoden utgöras af kaustikt natron!
Besemfelder164 föreslår att blanda sulfat (event. koksalt) med kolet eller koksen uti en vattengasgenerator under tillsats af något kalk. Sodan skulle erhållas genom urlakning af den kontinuerligt fallande återstoden (askan).
Större delen af dessa olika förslag finnas jämte en hel hop andra sammanställda uti Lunge: Sodaindustrie. Det kan vara nyttigt att någon gång kasta en blick på »varphögen»; kanske något af det, som förr icke ansågs dugligt, med nutidens hjälpmedel, genom nya män och på nya platser dock kan finna användning. Lärorikt är det alltid att söka komma under fund med orsaken till föregångarens misslyckande.
Det är intet tvifvel underkastadt, att en ammoniaksodafabrik på en med omsorg vald plats i Sverige, under god ledning och tullskyddad skulle bära sig och bli till fördel för landet. Under samma förutsättningar kan äfven en Leblanc-sodafabrik komma i fråga, t. ex. vid en väl belägen torfmosse, dock måste därvid gifvetvis först undersökas, om tillräcklig afsättning för biprodukterna kan beredas.
Men äfven om en sodafabrik uppstår, så är därmed cellulosafabrikernas natronfråga ännu icke löst, ty att köpa soda blir för dyrt för dem. Leblanc-sodafabriken skulle visserligen kunna leverera sulfat, men riktigare torde då vara, att cellulosafabrikerna tillverkade sitt natron själfva och på samma gång försåge den svenska marknaden med soda.
Skola sulfatcellulosa-fabrikanterna upprätthålla sin metod, så vore väl det riktigaste, att de t. ex. gemensamt byggde en fabrik för natriumsulfat, såvida saltsyrefrågan på ett tillfredsställande sätt kunde ordnas. Denna fabrik skulle sedan event. kunna tillökas med sodatillverkning enligt Leblancs metod, kombinerad med svafvelregenerering (såvida icke svafvelvätet funne annan användning). Cellulosafabrikernas natronförluster skulle nu äfven kunna tänkas ersatta med Leblancs råsoda. Men ännu enklare vore att af sulfatet framställa sodan i direkt förbindelse med cellulosafabrikationen. Detta skulle kunna ske så, att natronsmältan, som på vanligt sätt erhålles efter förstörandet af de upptagna organiska ämnena, förarbetas på samma sätt, som då handelssoda tillverkas af råsoda framställd enligt Leblancs metod. Före smältningen kan man äfven event. tillsätta kalk. Tillverkar man af smältan kristallsoda, så kan moderluten återföras till cellulosaprocessen. Tillverkas kalcinerad soda genom utsoggning, så kan ändluten äfvenledes med fördel återföras. Den så återförda luten vore i båda fallen anrikad på natron i den vid cellulosaprocessen verksamma formen (i hufvudsak sulfid).
Skiljandet af sulfid och karbonat skulle ock möjligen kunna utföras genom fraktionerad upplösning af smältan.
Vårt lands sulfatcellulosafabriker tillämpa dagligen en smältningsprocess, som föga skiljer sig från Leblancs sodametod. Hvad är då naturligare än att denna process ytterligare utvecklas därhän, att dessa fabriker, utom den soda de själfva behöfva, tillverka sådan äfven för afsalu!
Skulle det åter visa sig fördelaktigt att i stor skala upptaga tillverkningen af blekt cellulosa, så kan knappast bli fråga om någon annan metod än natronmetoden i förbindelse med en elektrolytisk anläggning, såsom å sid. 138 är antydt. En sådan anläggning med billig elektrisk energi och icke alltför dyrt bränsle kunde då säkert med fördel kompletteras med en afdelning för tillverkning af soda (och event. kaustikt natron) för afsalu. Framställningssättet för sodan blefve alldeles detsamma, som här ofvan är antydt, nämligen att natronsmältan bearbetas såsom Leblancs råsoda. Det så borttagna natronet, äfvensom det vid cellulosaprocessen förlorade, finge man ersätta med elektrolytisk lut. Vid cellulosaprocessen, så genomförd, skulle kalk för kausticeringen sparas äfvensom en del arbets- och andra omkostnader och vid sodatillverkningen sluppe man ifrån karbonisationskostnaden. Men hufvudfördelen komme att ligga däruti, att cellulosafabrikationen blefve helt baserad på en naturprodukt, såsom den mest stabila och billigaste källan för natronet.
Efter nu gällande pris på de i handeln förekommande olika natronråämnena ställer sig kostnaden för desamma per 1 ton rent, kaustikt natron (NaOH) i svensk hamn på följande sätt:
| handelns kaustika natron | kr. 210: — | |
| vanlig ammoniaksoda | » 135: 30 | |
| vanligt kalcineradt natriumsulfat | » 78: 80 | |
| klornatrium (tekniskt koksalt) | » 24: 10 |
Några andra alkalisalter.
Af öfriga natron- eller kalisalter af mindre betydelse, som skulle kunna tillverkas i Sverige, märkas följande. Kalisalpeter, genom omsättning i lösning mellan chilesalpeter och klorkalium. Sedan den förr så stora förbrukningen af svartkrut numera krympt ihop, är åtgången af kalisalpeter ganska ringa. Den har emellertid af ålder sin gifna, men sannolikt långt ifrån oskadliga användning i hemmen, isynnerhet på landsbygden, nämligen vid insaltning af kött.165 Pottaska har likaledes förlorat i betydelse sedan elektrolytisk kalilut kommit till användning för såptillverkningen. Vidare märkas kaliumkromat, natriumsulfit och -bisulfit samt -tiosulfat.
Af stassfurter-kalisalter för landtbruket importeras årligen för bortåt 3 millioner kronor, medan fältspaten i våra urberg ostörd slumrar vidare. Fältspaten håller lika mycket kali, som kainiten, eller 12 %, men dess ekonomiska nyttiggörande är ännu ett olöst problem. Angående ett par förslag hänvisas till Lange: Sodaindustrie.166
Fosfater.
Att vi från andra sidan Atlanten (Florida) och från andra mer eller mindre långt aflägsna länder nödgas hämta råmaterialet för superfosfat, och därför årligen utgifva öfver 3 millioner kronor, är så mycket harmligare som vi själfva ingalunda sakna fosforsyrehaltiga mineral. Wiborgh hade uttänkt en metod att medelst smältning med soda tillgodogöra det i hufvudsak af apatit bestående affallet från anrikningen af järnmalm,167 men vid försök i större skala visade sig metoden tyvärr för dyr. Palmær föreslår uti svenska patentet 23494 att elektrolysera alkaliklorid, öfverföra kloren till saltsyra, i denna upplösa råfosfatet och sedan ur denna lösning med alkaliluten utfälla dikalciumfosfat. Äfven denna väg förefaller dock ganska kostsam.168 Problemet bör dock ingalunda vara olösligt. Kanske här den billiga saltsyran från en blifvande svensk sulfatfabrik kan finna användning, t. ex. genom malmaffallets systematiska urlakning med saltsyra af passande koncentration och fosforsyrans utfällning med kalk.
Det är icke omöjligt, att den metod af Simpson för framställning af kaustikt natron, som å sid. 145 omnämnes, med fördel skulle kunna tillämpas i förbindelse med utvinning af gödslingsfosfat och gips af ofvan nämnda svenska råfosfat. Metoden blefve dock något komplicerad äfven om en cellulosafabrik direkt toge hand om det kaustika natronet i lutform.
VI. Sparsamhet med värmet nödvändig.
Här har upprepade gånger framhållits den fördel, som stundom kan ernås genom att förbinda två eller flera kemiska fabrikationer. Men en kemisk tillverkning kan med fördel stundom förbindas äfven med en icke-kemisk.
Vid metallurgiska m. fl. processer låter värmet icke alltid ens med hjälp af yppersta regeneratorer fullständigt utnyttja sig, utan gaser af ganska hög temperatur bortgå i luften. De kemiska fabrikerna behöfva ofta mycket värme och äfven låggradigt sådant kan finna användning, men det torde dock vålla svårigheter, att para ihop t. ex. ett järnverk och en kemisk fabrik, isynnerhet då man betänker, att de heta gaserna icke gerna kunna ledas någon längre sträcka. Att enligt motströmsprincipen absorbera det fria värmet ur gasen med en vätska af hög kokpunkt, och sedan genom väl isolerade rör leda denna till de kemiska apparaterna (à la varmvattenvärmeledning i boningshus), kan endast i enstaka fall bli fördelaktigt. Lämpligare är då oftast att, såsom redan mångenstädes sker, generera ånga ock, om denna icke kan finna användning för järnverkets eget behof för kraftalstring etc., leda den till den kemiska anläggningen. Tyvärr bortgå dock gaserna äfven vid den bästa ångpanneanläggning (med anordning för matarevattnets förvärmning, ekonomiser, etc.) med en ganska hög temperatur.
Vid alla dylika kombinationer måste dock städse så ordnas, att båda fabrikernas framtida utvidgning icke omöjliggöres.
En annan värmekälla, som ännu mångenstädes illa utnyttjas, är masugnsgasen. Man börjar dock alltmera använda denna för direkt kraftalstring medelst gasmaskiner.
Ja, värmefrågan är af den allra största vikt för den kemiska industrien i allmänhet. Då en kemisk fabrik skall grundas, och man icke genom någon lycklig kombination, eller af annat giltigt skäl, redan är bunden vid en viss plats, så bör man öfverväga, om den icke bör läggas vid en god torfmosse af tillräckligt omfång eller vid ett alunskifferlager. Detta dock under förutsättning att transportkostnaderna för fabrikens råvaror och färdiga produkter icke lägga hinder i vägen härför. Ett vattenfalls energi kan ledas ganska långa vägar för en jämförelsevis ringa kostnad, men bränslet låter icke lika lätt transportera sig.
Slutord.
Det är att hoppas, att Sveriges kemiska industri snart på kraftigaste sätt skall bidraga till förbättring af vår sorgliga handelsbalans med utlandet. Nedanstående grafiska tabell visar Sveriges import och export under åren 1866-1906. Det streckade utvisar importöfverskottet. För åren 1866-1895 är importen icke angifven särskildt för hvarje år, utan uti 5-års-medeltal.
tabell
Delen av figuren som markerats med rött var oläsbar i originalet. Den har blivit rekonstruerad med hjälp av data från publicerade källor.
Importen öfversteg 1906, som synes, exporten med icke mindre än 140,000,000 kronor. Det kan gifvetvis icke duga, att vi år efter år öka vår skuld till utlandet med sådana belopp, om vi vilja förblifva ett fritt folk. Endast därigenom, att hvar och en på sin plats blir arbetsammare och sparsammare, kan härutinnan bättring inträda. »Ingen blir rik af det han förtjänar, utan af det han sparar», säger ordspråket, och sparsamhet är just hvad vi svenskar behöfva lära af de rika folken. I nuvarande »kristider»,169 som började i Amerika och där varit våldsammast, ha vi sett, huru räntefoten sprungit upp till exceptionell höjd t. o. m. i det kapitalstarka England, 7 %, men ett land har synbarligen i jämförelsevis ringare grad blifvit berördt, nämligen Frankrike. Franska bankens guldkassa utgör f. n. (juni 1908) 120 millioner £, under det Englands banks uppgår till endast 37 mill. £. Det franska folket är ett sparsamt folk. En fransman med än så måttliga inkomster — kroppsarbetaren ingalunda undantagen — lefver sällan upp hela sin förtjänst, utan för honom är det den naturligaste sak, att han skall afsätta en viss del för ålderdomen och för sina barn. Det sparade lilla kapitalet öfverlämnar han icke alltid åt bankerna att göra fruktbärande, utan placerar det ofta själf genom inköp af aktier i något industriellt företag, som han känner till och har förtroende för eller ock i statspapper. Det var icke storkapitalisternas förtjänst, att Frankrike efter kriget med Tyskland kunde förvåna världen med att på en otroligt kort tid betala den dryga krigsskadeersättningen på 5,000,000,000 francs.
Vår stora import måste minskas och detta kan ske endast därigenom, att hvar och en vid äfven det minsta inköp ger den svenska varan företrädet. Produceras icke den önskade artikeln inom landet, så gäller det att försaka. Sverige importerar årligen för icke mindre än 27 millioner kronor kaffe. Om hvarje kaffedrickare beslöte sig för att hädanefter icke dricka mer än hälften så mycket kaffe, som förut, så skulle 13½ millioner kronor årligen sparas för vårt land.170
För vin och diverse spirituosa gå 6½ millioner kronor ur landet och för tobak bortåt 8 millioner. Här gäller sålunda äfvenledes att försaka.171
Detta om de s. k. njutningsmedlen. Äfven bland födoämnena finna vi en del importgods, som kan utgallras, utan att vårt välbefinnande försämras; kanske snarare tvärtom. För beklädnads- och lyx-artiklar betala vi dock den största tributen till utlandet, och härutinnan måste med nödvändighet en ändring inträda.172
Svenskarnes slösaktighet väcker häpnad i utlandet. I Hamburg hör man stundom yttras, att de svenska köpmännen lefva högt på Hamburgarnes kredit.
Ja, vi måste spara och vi måste så långt möjligt är söka reda oss med produkter af vårt eget arbete, så att vi från utlandet hämta allt mindre mängder af förbrukningsartiklar. Må hvar och en vid hvarje inköp, stort eller litet, se upp för det lilla ordet import! Må vi i allt vidsträcktare mån från utlandet i stället hämta mera bestående värden, må vi lära oss företagsamhet, arbetsamhet, uthållighet och sparsamhet! De föräldrar, som gifva sina barn dessa värden i arf, behöfva icke sörja, om de icke äro i stånd att gifva dem guld. Men kom ihåg ordspråket: »Det är svårt lära en gammal hund sitta!» Träningen måste börjas i tid. Det blir därför i hufvudsak kvinnan, som får bära detta fosterländska ansvar. En »kvinnans värnplikt», som ginge ut på att väcka förstående härför och bibringa insikt om de grundregler, som aldrig ostraffadt kunna åsidosättas vid karaktärens daning, vore utan tvifvel ett kraftigt medel i sådan riktning. Arbetet får aldrig påläggas barnet såsom ett straff. Barnet skall lära sig älska arbetet.
Vår tid visar så ofta ett förakt för föregångares arbete, isynnerhet om detta icke lämnat alldeles särskildt uppskattade resultat efter sig, men må vi komma ihåg, att mången af de för mänskligheten värdefullaste upptäckterna fallit i upptäckarens hand såsom en mogen frukt från ett träd, som icke han utan hans föregångare planterat. W. Conrad framhåller uti Z. d. österr. Ing. u. Arch. V. 1907173 önskvärdheten särskildt för fabriksledaren att beakta föregångares erfarenheter. Han säger bl. a.: »Hvar och en börjar från början, begår samma fel, röner samma motgångar och når slutligen fram till kännedom om samma metoder, som tusende före honom lärt känna efter samma ledsamma erfarenheter.» Det lider intet tvifvel, att utvecklingen skulle gå med långt snabbare steg, om den ena generationen förmådde börja, där den andra slutat, men i stället blir det tyvärr så ofta ett nedrifvande och ett återuppbyggande.
Uti »North American Review» förekom för några år sedan följande uttalande, hvilket må tjäna som slutord till denna skrift.
»Det land, som har de bästa kemisterna, kommer helt visst att i längden bli det framgångsrikaste och kraftigaste. Det kommer att ha de bästa och billigaste födoämnena, de bäst och billigast tillverkade materialierna, de bästa försvarsmöjligheterna, de starkaste sprängämnena, den motståndskraftigaste utrustningen. Dess innevånare skola bäst och fullständigast förstå att tillgodogöra landets naturtillgånger, de komma att vara friskast och bäst veta att skydda sig mot sjukdomar. De skola vara de sparsammaste och från andra nationer minst afhängiga. Folkets utbildning i kemi och i de fysikaliska vetenskaperna är den mest afkastande kapitalplacering ett land kan göra. Nutidens konkurrens mellan nationerna är i hufvudsak en konkurrens i vetenskapens och särskildt i kemiens användning.»