Kristus säger här, att han har de sju stjernorna, men icke att han håller dem i sin högra hand, såsom i första församlingen. Reformation blef det visserligen, och det af hela länder, men det är ej detsamma som pånyttfödelse. Och äfven denna ifver afsvalnade snart, hvadan Kristus-fientliga folkkyrkor i många länder efterträdde katolska väldet. Uppmaningen att "bevara" de sanningar, den "undfått" och "hört," samt att "ändra sinne" åtlyddes icke. Gud har dock haft och har ännu "några få namn i Sardis, som icke hafva befläckat sina kläder," till hvilka löftet är gifvet, att deras namn icke skulle utplånas "utur lifvets bok," äfven om de blefvo det ur en statskyrkas böcker, såsom förhållandet var inom den svenska statskyrkan med t.ex. en doktor Rutström, som blef landsförvisad för sin predikan om fri nåd för syndare. Statskyrkorna hafva gjort ett misstag deri, att de ej syfta på hjertats förändring, utan uppblåsta af reformatorernes stora insigt, blifvit uppblandade med verlden, hvarför de också hotas med samma behandling som verlden eller att Kristus skall komma till dem såsom en tjuf, v. 3.
Den sjette är Filadelfia-församlingen. Denna församling, jemte den sjunde, afmålar vår tid. Sannolikt äro vi vid slutet af den sjette scenen och vid början af den sjunde. "Namnet Filadelfia betyder brödrakärlek, och denna församling kan anses såsom en förebild af de få troende, kringspridda i åtskilliga länder i små föraktade samfund med olika benämningar." (D:r F.) Denna församling har fått "en öppen dörr och ingen kan tillsluta den," och det af tvenne skäl, för det första derför, att den har "liten makt," nämligen för "kraftverkningen," 1 Kor. 12:10, och för det andra derför, att den "har bevarat Herrens ord och icke förnekat hans namn", vers 8.
Underligt är, huru Gud under de senaste femtio åren har öppnat och fortfarande öppnar det ena landet efter det andra för evangelium, huru bibeln nu är öfversatt på öfver 300 olika språk, huru det bevarad Herrens ord blifvit utsändt på alla fält snart sagdt. Hvilka äro de, som hufvudsakligast bidragit härtill? Är det katolska kyrkan. Nej, ty de tro ju ej på, att folket skall läsa bibeln. Är det statskyrkorna då? De hafva i allmänhet varit tämligen likgiltiga för hedningarnas nöd. Hvilka är det då? Svar: Dessa små grupper af troende såväl inom som utom de bestående folkkyrkorna i alla länder, som utaf de andra äro föraktade, men af Gud erkända, och bland hvilka jemförelsevis god brödrakärlek finnes.
Till denna församling säger också Jesus de välsignade ord, som vi här återfinna för första gången: "Si, jag kommer snart." Underligt är, huru särskildt denna härliga sanning begynt att uti den sista tiden påaktas. Men här talas icke allenast om Kristi tillkommelse, utan äfven om "en frestelsetimme, som skall komma öfver hela verlden till att fresta dem, som bo på jorden," samt att de, som hafva bevarat hans tålamods ord, skola blifva bevarade ifrån icke allenast frestelsen utan ifrån sjelfva frestelsens timme, d.v.s. slippa att då alls vara med på jorden. Vi hafva nämligen här samma härliga sanning framställd för oss som på många andra ställen i Guds ord, eller att bruden skall undkomma den förfärliga antikristiska vedermödan. Dessa härliga sanningar blifva påaktade ibland Filadelfia-församlingens folk. Löftet här till "den, som vinner," v. 12, att den ej skall behöva "mer utgå," blir särskildt dyrbart, då vi betänka, huru för Filadelfia-församlingens uppriktiga själar varit ett beständigt utgående än från en och än från en annan organisation, som efter en tid blifvit förstelnad i former.
Efter de härliga väckelsetider, som denna församling syftar på, kommer en tid af allmän ljumhet att intaga större delen af de förut så varma kristna hjertan, och det är detta, som den sjunde eller Laodicea-församlingen så tydligt afmålar. Ordet Laodicea betyder folkgunst. "Jag ville, att du vore antingen kall eller varm, men efter du är ljum, skall jag utspy dig utur min mun," säger Jesus om den. Jesus tycker sålunda bäst om de varma, dernäst de kalla, d.v.s. de oomvända, och minst om de ljumma. Jesus hotar att utspy dessa utur sin mun. Och hvad dermed menas, se vi af det fjerde kap., der bruden upplyftes genom den öppnade dörren, under det att formkristna, utanför hvilkas församlings-, familje- och hjertedörrar Jesus hade stått utan att få komma in, v. 20, blifva qvarlemnade. Herren tydliggör då för verldens befolkning, att han icke erkänner dessa, som gällt för kristna (ty det är till dem, som kalla sig kristna, han här talar), derigenom att han lemnar dem qvar!
Invändningar mot Guds ords tydliga lära, att Herrens ankomst kan inträffa när som helst.
Med uttrycket "när som helst" förstås ju icke, att han kan komma alla dagar och alla timmar, ty det är ju en viss dag och en viss timme, när han kommer, och sålunda ingen annan dag och ingen annan timme. Men som vi ej veta, hvilken denna dag och denna timme är, så uttrycka vi oss så, att han kan komma när som helst, d.v.s. efter hvad vi veta.
Vi mena dermed, att det är ingenting uppenbaradt i Guds ord, som gifver oss anledning att tro, att Herren ej skulle kunna komma detta ögonblick. Att det dock är något, som hindrar hans ankomst, är alldeles klart, ty eljest komme han ju. Men dessa hinder, såsom t.ex. att antalet ej är fullt, eller att brudskaran ej kraftfullt nog ropar sitt: "Kom, Herre Jesus!" äro af sådan art, att vi ej kunna veta, när de blifvit undanröjda. Antalet kanske blir fullt i dag, brudens rop kanske ljuder för allt vi veta kraftfullt nog i sin brudgums öron i dag, men om så är fallet, det vet endast Herren sjelf. De ställen, som ofta anföras för att bevisa, att Herren Jesus ej skulle kunna komma nu, vilja vi nu närmare skärskåda.
Det första är: "Detta evangelium om riket skall varda förkunnadt i hela verlden till ett vittnesbörd för alla folk, och då skall änden komma." Matt. 24:14. Man förvexlar här änden med Kristi tillkommelse att taga hem sin brudskara och läser: "Och då skall Kristus komma att hemta bruden," ehuru det icke står så. Den "ände," som åsyftas, är samma "tidsålders ände," angående hvilken lärjungarna hade frågat, v. 3. De ville hafva reda på, när denna onda tidsålder skulle sluta och Herren upprätta sitt rike. När Jesus tågade upp till Jerusalem, menade de, att han då skulle upprätta riket, Luk. 19:11, och bringa in nästa tidsålder eller de tusen åren. Efter uppståndelsen frågade de angående samma sak. Apg. 1:6. Likaså nu.
Lärjungarna ville veta, när löftet till dem skulle uppfyllas, att de skulle få "sitta på troner och döma Israels tolf slägter." Matt, 19:28. Det var angående Herrens tillkommelse att upprätta riket, som de hade frågat. Att de ej kunde fråga angående församlingens upplyftande är redan klart deraf, att denna hemlighet ej då var känd af dem, utan blef uppenbarad senare, nämligen för Paulus. Efes. 3:3. Denna onda tidsålder kan ej sägas sluta med, att Guds församling hemlyftas, i ty att ondskan kommer att fortsätta med ännu större kraft under vredestiden. Men när Herren nedstiger på oljoberget och nedgör de antikristiska arméerna, då inbryter nästa tidsålder med det allra första.
Herren säger här, att evangelium skall varda förkunnadt för alla folk, innan denna tidsålder slutas och nästa begynner. Och detta är ej svårt att förstå, då vi läsa, att efter Guds församlings upptagande en ängel under sjelfva vredestiden skall förkunna evangelium för "alla folkslag," o.s.v. Upp. 14:6. Till och med, när Herren nedstiger på oljoberget, skall det finnas sådana "öar (eg. kustländer), som ej hafva hört talas om Herren." Es. 66:19. Men de skola då få höra om honom genom de sista budbärarne, hvilka då utgå under de 75 dagarna (skillnaden på de 1260 och 1335. Dan. 12:7, 12). Det är först efter dessa 75 dagars slut, som nästa tidsålder skall aflösa "denna tidsåldern," om hvars "ände" lärjungarna frågat, v. 3. Detta ställe är sålunda intet bevis för, att Jesus ej skulle kunna komma nu.
Å andra sidan är det klart, eftersom Guds församling skall bestå af folk "utur alla stammar och tungomål," o.s.v., att dessa under någon tidsperiod fått höra evangelium. Men det bevisar ej, att alla folk fått höra det på en gång, såsom man velat påstå måste ske. Evangelium säges på Pauli dagar "hafva blifvit predikadt i hela skapelsen under himmelen." Kol. l:23. Och under de följande århundradena har evangelium genomsyrat än ett land och så försvunnit derifrån, än ett annat land o.s.v. I Kina predikades evangelium i hvarje provins redan i det 8:de århundradet. Ifrån Centralafrika hafva vi representanter i de många omvända negerförsamlingarna i Amerika, hvilkas medlemmar räknas i millioner o.s.v. Skulle Herren komma detta ögonblick, kunna vi vara vissa på, att han har representanter från alla jordens folk, och det äfven om icke alla nationer just i det ögonblicket skulle vara under evangelii inflytande. De voro så kanske för århundraden tillbaka.
Det andra stället är Matt. 24:22: "För de utvaldas skull skola de dagarna blifva förkortade." Man har sagt: "Dessa utvalda äro Guds församling, och den skall sålunda vara på jorden under den vrede och den vedermöda, som här omtalas." ordet "utvalda" förekommer här tre gånger, v. 22, 24, 31. Dessa uppmanas att bedja, att deras flykt icke sker om vintern eller på sabbaten, ty då skall det blifva en stor vedermöda, "sådan, som icke varit från verldens begynnelse intill nu, ej heller någonsin skall varda." Den flykt, som här omtalas, skedde icke vid Jerusalems förstöring, såsom skedde med den, som omtalas i Luk. 21 20-23,[19] ty denna säges tydligt ske i den stora vedermödan, uti hvilken sålunda ett slags utvalda finnas, hvilka skola göra en viss "flykt" (se Sak. 14:2), och om hvilken flykt de skola bedja, att den ej må ske på sabbaten.
Att dessa utvalda ej äro Guds församling utan judar, är så solklart, att det är högst förvånansvärdt, att någon kunnat komma på någon annan mening. Guds församling har aldrig fått någon befallning att hålla sabbaten, men judarne deremot hafva såsom ett folk hållit den, och de skola dermed fortsätta både under vedermödans tid och under de tusen åren. Es. 66:23. Ordet "utvalda" förekommer också tre gånger uti Es. 65:te kap., i verserna 9, 15, 22. En viss harmoni finnes emellan de tre "utvalda" i Matt. 24 och de i Es. 65. Jemför det första i Es. 65: "Likasom när man finner must i en vindrufva, någon säger: Förderfva den icke, ty välsignelse är deruti; likaså vill jag göra för mina tjenares skull, att jag ej förderfvar dem alla," v. 8, med det första i Matt. 24: "Och om de dagarna icke blefve förkortade, blefve intet kött frälst, men för de utvaldas skull skola de dagarna blifva förkortade," v. 22.
Det är alldeles samma sak, ehuru Esaias tillika använder en bild för att belysa den sanningen, att "för Guds tjenares skull," eller "för de utvaldas skull," ej alla skola förderfvas. Dessa "utvalda" äro också desamma som de "heliga" i Uppb. 13:7, 10, och att dessa "heliga" äro af Israel, framgår tydligt af Daniels bok, der liknande uttryck af honom "den högstes heliga," 7:25, 27, "ditt folk," 12:l, m.fl. ofta begagnas om Daniels folk eller Israel. Dessa "heliga" sägas i Daniel vara under antikrists välde i 3-1/2 år, 7:25, och i Uppb. 13:5 i 42 månader (= 3-1/2 år). Det är samma tid sålunda, och samma Daniels folk båda gångerna.
Nästa ställe är 1 Kor. 15:51 om "den yttersta basunen." Man har sagt: "Denna yttersta basun här är densamma som den sjunde i Uppenbarelseboken, och följaktligen skola de troende vara på jorden under alla de sex inseglen och äfven under det sjunde inseglets sex första basuner." Vi må då först märka, att det icke står den sjunde basunen, hvadan detta ställe aldrig kan duga till något bevis. Vidare böra vi komma ihåg, att Paulus på sin tid ingenting visste om Uppenbarelsebokens sju basuner, i ty att han hade legat i sin graf omkring 29 år, innan uppenbarelsen blef gifven till Johannes, nemligen från omkring år 67, då Paulus dog och till år 96, omkring hvilken tid uppenbarelsen gafs. Icke heller kunde Paulus före Johannes fått reda på de sanningar, som der innehållas, ty Johannes säger, att han var den förste till hvilken den gafs. Uppb. 1:1. Paulus fick sin uppenbarelse angående församlingens "hemlighet," Efes. 3:3-7, och Johannes fick sin angående tilldragelserna på den Herrens dag, till hvilken han "i anden" försattes, 1:10. Guds basuner hafva nog ljudit många gånger under hvar och en af de nådeshushållningar, som Herren haft sedan skapelsen, och den yttersta basunen, kunde ganska väl syfta på de sista af de basuner, som ljudit i himmelen sedan pingstdagen. Änglarna äro musikälskande väsenden och gifva nog stötar i sina basuner vid hvarje märklig tilldragelse på jorden, såsom vid syndares frälsning, Luk. 15:7, vid missionärers utsändande till hednaverlden o.s.v.
Den enklaste förklaringen på uttrycket "yttersta basunen" ligger dock i samma vers och i de omedelbart påföljande orden: "Ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå." Flera basuner ljuda nemligen i omedelbar förbindelse med Kristi nedstigande att hemta sin brud. Af 1 Tess. 4:16 se vi, att en basun ljuder, just då Herren öppnar himlaporten och stiger nedåt. Vidare säger oss Paulus här, att basunen skall ljuda, "när de döda (nämligen de rättfärdiga) skola uppstå."
Den basun, som ljuder, när de lefvande troende förvandlas, blir ju sålunda den yttersta af dessa tre. Liksom tre basuner ljödo, innan de gamla romarne begynte sina dagsmarscher, den första, då soldaterna skulle stiga upp, den andra, då de skulle uppställas i led, och den sista då de tågade i väg, så också när Jesus kommer; en basun ljuder, när Herren nedstiger, den andra, då de i Kristus döda uppstå, och så den yttersta, då vi som lefva förvandlas. 1 Tess. 4:16,17. Den förklaring, som följer efter ordet "ty," blir sålunda den bibliska på det föregående uttrycket, "yttersta basunen." Allt annat är endast antagande. Och att först antaga, att denna yttersta basun skulle vara densamma som uppenbarelsebokens sjunde basun och sedan derpå grunda ett bevis för, att Jesus ej kan komma när som helst, är alltför godtyckligt.
Nästa ställe är 2 Tess. 2:2-9, af hvilket ställe man velat bevisa, att antikrist skall komma före Kristus. Något sådant står dock der icke alls, äfven om vi begagna oss af den vanliga felaktiga öfversättningen. Det står endast, att "syndens menniska" skall komma före Herrens dag, och om vi med Herrens dag skulle förstå detsamma som de tusen åren, 2 Petr. 3:7,8, så står här endast, att antikrist, syndens menniska, skall komma före de tusen åren, något som ju ingen tänkt att förneka. Men detta är dock något helt annat, än att antikrist skall komma, innan Herren hemtar hem sin församling.
Nu står dock icke "såsom om Herrens dag vore för handen" utan "såsom om Herrens dag är närvarande," 2:2. Så är det öfversatt uti den nya engelska och likaså uti P. W—s öfversättning. Det grekiska ord, som här begagnas, är nemligen detsamma, som både uti Rom. 8:38 och i 1 Kor. 3:22 står i rak motsats till det kommande: "Hvarken de ting, som äro, eller de ting, som skola komma." "Det, som nu är, eller det, som skall komma."
Tessalonikerna hade icke blifvit förskräckta derför, att det hade blifvit dem sagdt, att brudgummen vore alldeles färdig att komma, ty derefter stod deras innerliga längtan, utan derför, att de falska profeterna hade sagt, att Herrens dag, det är de straffdomar och den vrede, hvarmed de tusen årens långa dag öppnas, vore närvarande, d.v.s. hade begynt. Paulus hade lärt dem, att Kristus skulle hämta dem hem före vreden, 1 Tess. 1:10, och så påstå dessa falska profeter, att vredesdagarna allaredan hade begynt, under det att de troende dock voro qvar på jorden. Då skrifver Paulus till dem, att de icke skulle låta förskräcka sig, som om Herrens dag hade begynt, ty "dessförinnan," det är, innan någon kunde säga, att den hade begynt, skulle de samtidigt kunna se syndens menniska.
Uppträdandet af syndens menniska och Herrens dags begynnelse voro för Paulus samtidiga händelser, det ena kunde ej sägas hafva kommit, utan att det andra samtidigt kunde påvisas. Antikrist är nemligen "Guds vredes gissel," Es. 10:5, den "yxa", den "såg", den "staf" och den "käpp", v. 15, som Herren skulle använda för att derigenom utföra sin vrede. Han är den, som skall "hafva framgång, till dess vreden varder fullkomnad," Dan. 11:36; sålunda under vredestiden. Han är den, som skulle frambringa den "kraftiga villfarelse," hvarmed de skulle förvillas, som ej velat mottaga kärlek till sanningen. 2 Tess. 2:10,11. Han är den, som uppkommer såsom straff, just "när syndamåttet är fullt." Dan. 8:23.
Paulus ville sålunda säga dem: "Huru kunnen I låta eder så bedraga, att I tron, att Herrens dag eller vreden har begynt, då I ej sett till vredens verktyg?" Det vore nemligen lika galet att tro, att skolan begynt, innan skolmästaren ankommit, att predikan begynt, innan predikanten kommit, som att tro, att jordens rensningsprocess begynt, förrän den qvast kommit, hvarmed Gud skulle sopa, att afstraffningen begynt, förrän gisslet kommit. Lika orimligt som det var, att antikrist kunde komma och icke samtidigt vredesdagen, lika orimligt vore det att tro, att vredesdagen, Herrens dag, vore kommen, om de ej samtidigt såge antikrist.
Detta senare var dock just, hvad de falska profeterna hade påstått: de hade påstått, att Herrens dag hade inbrutit, fastän ej antikrist synts till, och dertill så långt inbrutit, att sådana tydliga straffdomar, som till och med hos dessa falska profeter kunnat väcka uppmärksamhet, hade redan blifvit sända. Sådana svåra straffdomar begynna nemligen icke vid det första inseglets brytande, utan först vid det andra. Uppb. 6:3. Ordet "dessförinnan" bibringar naturligtvis en helt annan betydelse, om det närmast förut stående uttrycket "Herrens dag vore för handen," rättas till "Herrens dag är närvarande" eller "hade begynt." Vi hafva i våra dagar samma slags förvillelse. I Norge finns en del personer, de s.k. domsbasunisterna, princeister m.fl., som påstå, att nådens dag är slut och att domens dag har begynt. Sådana läror hafva ock nyligen predikats af några i Sverige och ännu mera i England och Amerika. Äfven adventisterna tro, att domens dag nu pågår, och den begynte år 1844, ehuru de lyckligtvis endast hänföra dömandet till de döda. Alla sådana böra taga varning af 2 Tess. 2 och låta tillrättavisa sig af Paulli ord angående dessa förvillelser uti hans tid.
Sedan nu Paulus gjort det klart för dem, att hvarken Herrens dag ej heller antikrist kommit, säger han: "Och nu veten I, hvad det är, som hindrar," nemligen antikrist att uppträda, v. 6. Tessalonikerna kunde veta det, ty de hade hört Paulus predika derom. Men huru kunna vi veta det? Jo, han hade i första brefvet till samma församling sagt dem, att det vore de troendes närvaro, som hindrade vreden att komma, eller att Guds barn skulle först upptagas, "frälsas från vreden," 1:10. Om nu Guds barns närvaro på jorden hindrade vreden eller Herrens dag att begynna, och antikrist tillhörde denna vrede, ja, vore sjelfva det gissel, hvarigenom Gud skulle utföra vreden, så följer deraf helt naturligt, att Guds barns närvaro på jorden också hindrade antikrist. "De äro väl svaga, men skydda vår jord," säger en sångförfattare.
"I Sverige kunna socialisterna ej vinna många anhängare, ty der finnas för många läsare," sade en gång en socialist, förtretad öfver hans läras långsamma framfart i Sverige. Den slags socialism eller rättare anarkism, som har till mål omstörtning af allt bestående, kan nog icke få någon egentlig stor framgång på jorden, så länge Guds barns böner stiga upp till nådens tron för den bestående ordningen. Likaså med de stora verldskrigen. De kunna ej bryta ut, förrän de troende, som oupphörligt bedja om fred, äro borta.
Några hafva menat, att det är den bestående ordningen, som hindrar antikrist att komma. Detta är visserligen till en del sant, men då åter står i alla fall den frågan att besvara: Hvad är det då, som gör, att den bestående ordningen får ega bestånd? Vi komma då till samma grundorsak, nemligen: Guds barns närvaro och förböner. Laglösheten hålles tillbaka af den bestående ordningen som upprätthålles genom de troendes förböner och närvaro på jorden. De äro "jordens salt" och "verldens ljus." Ruttet och mörkt är det nog äfven nu på jorden, men ej att förlikna med hvad som blifver, när de troende tagas bort.
Man har äfven anfört 1 Tess. 5:1-4 och 2 Tess. 1:9,10 och velat bevisa, med det förra, att Guds barn äro qvar på jorden, när Herrens dag begynner, och med det senare, att de ogudaktiga skola lida förderf på samma dag, som Herren skall förhärligas i sina heliga. Visst äro de troende qvar på jorden, när "Herrens dag" begynner, ty de upplyftas först, när denna dags morgonstjerna uppgår, och visst skall förhärligandet af de troende, d.v.s. deras upplyftande ske samtidigt med, att de ogudaktiga lämnas kvar åt förderfvet. Dessutom står endast, att dessa båda saker skola ske på samma dag, likasom det i Joh. 6:39,40 står, att Herren skall uppväcka de troende på samma dag som de ogudaktiga, nemligen på den "yttersta dagen."
Men detta hindrar icke, att tusen år der ligga emellan de rättfärdigas uppståndelse och de andras. Den sanningen, att Herren kommer först att taga hem sin brud och sedan nedstiger på oljoberget, är så klar, som något kan vara. Läs t.ex. 1 Tess. 4:15-18! Der står, att Herren nedstiger, men endast till skyn, och att de troende upptagas dit "till Herrens möte i luften". Hvart går nu det höga herrskapet efter detta möte? Joh. 14:3 visar oss, att Jesus, sedan han gått att göra i ordning boningarna, skall komma igen för att taga oss till sig, d.v.s. till dessa af honom beredda boningarna, nemligen till brudpalatset i den stora guldstaden. Det höga herrskapet går sålunda ej till jorden efter mötet i skyn utan till himmelen. Ett litet barn bör kunna förstå, att Herren Jesus vid detta tillfälle ej sätter "sina fötter på oljoberget." Sak. 14:4.
Att icke heller "allas ögon" kunna se honom vid detta tillfälle är alldeles klart, ty han kommer icke alls till jorden. Vi hafva sålunda ett tillfälle, då han kommer till skyn, ett annat till jorden; vid ett tillfälle ser endast hans brud honom, vid ett annat tillfälle "alla ögon," "då alla jordens folk skola jämra sig öfver honom." Uppb. 1:7. Vid ett tillfälle hämtar, han bruden, vid ett annat kommer han med bruden, "med sina otaliga heliga," Jud. v. 14; med "härskarorna på de hvita hästarna." Uppb. 19:14.
Att icke alla "jämra sig," när han hämtar församlingen, är klart deraf, att bruden då skall jubla både öfver sin egen och sin brudgums lycka.
Uppb. 20:4 användes ock understundom för att visa, att Herren icke kan komma nu. Man säger: "Här står ju, att den första uppståndelsen skall ske först efter satans bindande, och som de troendes förvandling sker samtidigt, så skall Guds församling vara på jorden under både vedermöda och vredestid." Man förbiser här helt och hållet den klass af heliga, som omtalas i första delen af v. 4, nemligen "de, som sutto på tronerna." Dessa, som sutto på troner, äro desamma, som i. 1 Kor. 6:2 och Uppb. 3:21 fått löftet att sitta på troner och att döma verlden; desamma som i Uppb. 4:4 redan intagit dessa troner, på hvilka de suttit under hela vredes- och domstiden; desamma som efter bröllopet i guldstaden, 19:7, komma med Herren på de hvita hästarna vid hans nedstigande på oljoberget, 19:14, och hvilka nu satte sig (eg. sutto) på tronerna.
Dessa uppstodo icke nu, utan hade varit uppståndna under alla de sju åren, medan vreden gått öfver. Icke heller står det ett ord om, att dessa nu uppstodo. Återigen talas om, att två andra klasser uppstodo, nemligen "de halshuggnas själar" eller "själarna under altaret," 6:9, det är de, som blifvit frälsta och dödade under förra hälften af vedermödan, och vidare de, som icke hade tillbedt vilddjuret (antikrist), d.v.s. de, som hade blifvit frälsta och dödade under den senare delen af vedermödan. Dessa två klasser sägas uppstå, men icke den Guds församling, som varit uppstånden redan i flera år. Dessa tre klasser utgöra tillsammans den första uppståndelsen, hvilken sålunda begynner med Guds församlings uppståndelse, fortsätter med de två vittnenas uppståndelse, 11:11, och afslutas med dessa två andra klassers uppståndelse.
Med första uppståndelsen menas nemligen enligt v. 5 alla, söm uppstå före de tusen åren, d.v.s. alla, som ej äro inbegripna uti uttrycket: "de andra döda," hvilka senare uppstå efter de tusen åren. Det smärtar mig på det högsta, då jag hör dem, som skola vara Jesu vittnen, göra allt för att bevisa, att Jesus icke kan komma ännu. Det går mig genom märg och ben, då jag får höra sådana offentligt påstå, att "Herren icke kan komma på minst femtio år ännu." Detta lär oss i sanning, att tiden är mycket nära, ty "den stund I (lärjungar) icke menen, kommer menniskosonen."
En annan smärtsam företeelse bland de troende är, att de på flera ställen begynt att smittas af den s.k. högre kritikens dårskaper. En del af dessa använda, likt Jehudi fordom, Jer. 36:23, sin "knif" på en "spalt," andra på en hel bok. Somliga tycka ej om första Mosebok, andra ej om Jonas eller om Daniel eller om Uppenbarelseboken. Det bästa alla sådana kunna göra är, att med allra första stoppa ned sin knif, ihågkommande, att de med kritik öfver nya testamentet komma minst 17 århundraden för sent och rörande gamla testamentet ännu mera. Huru mycket vi än må beundra det 19:de århundradets stora tänkare, måste vi dock medgifva, att de lärde män, som lefde i de första århundraden efter Kristus, voro mera kompetenta att afgöra, hvilka böcker, som voro äkta och borde tillhöra nya testamentet, än de nu lefvande. Likaså voro judarna (hvilka dessutom voro så noga med sina heliga skrifter, att de tillsatte personer, hvilkas enda göromål var att räkna, huru många bokstäfver och ord funnos uti hvarje bok och på hvarje boks hvarje sida, allt för att förekomma misstag) bättre qvalificerade att samla gamla testamentets böcker än dessa moderna dumdristiga lärda. Jesus trodde på första Mosebok enligt Matt. 19:4-6; på Jonas enligt Matt. 12:40; på Daniel enligt Matt. 24:15 och på Uppenbarelseboken enligt Uppb. 1:17-19; 22:16-20.
Den, som ej vill tro, att Uppenbarelseboken skrefs af en gudomligt inspirerad person, måste antingen tro, att det var satan, som uppenbarade sig för honom, eller att den skrefs af en lögnare och bedragare, i ty att bokens författare bestämdt påstår, att det var Jesus, som befallde honom att skrifva och hvad han skulle skrifva, 1:17-19; 22:16, och att det var Jesus, som sjelf uttalar de skarpa hotelserna öfver dem, som "lägga något till eller taga bort något från orden i denna boks profetias ord." Straffet skulle blifva, att de skulle få lida de plågor, som äro "skrifna i denna bok," och att de skulle blifva uteslutna från den himmelska staden, 22:18-20.
Herren hjelpe allt sitt folk att undgå dessa straffdomar!
Brudens inbjudning till sin brudgum.
Uttrycket: "Jag kommer snart" förekommer tre gånger uti Uppenbarelsebokens sista kapitel. Första gången står det i förbindelse med att studera profetiorna, och studera dem på ett sådant sätt, att man "bevarar profetians ord," v. 7. Somliga mottaga de profetiska sanningarna endast i hufvudet, andra i hjertat. Den första verkan som sanningen om, att Jesus skall komma snart, har på oss, är studium af profetiorna, och det kan man säga, att för en femton à tjugu år sedan stod det svenska Sion liksom på tå väntande, allt på grund af profetiornas trägna studerande. Men—Herren kom icke.
Se nu hvilken olika ställning de troende då intogo! Somliga begynte undra, om de ej gjort misstag, att så der vaka och ifrigt vänta. När de tänkt så en tid, begynte de undra på, om icke äfven de första troende gjort ett misstag uti att stå uti denna väntande ställning, ty—Herren kom ju icke. Andra buro fram saken till Herren och frågade efter orsaken. Svaret blef: "Jag längtar efter att få komma, men antalet är ej fullt. Arbeten derför och bringen in kärfvar både i hemländerna och i hednaländerna. Nödgen dem der hemma, bjuden dem der ute!" De fingo höra hans andra: "Si, jag kommer snart och har min lön med mig" för arbete, v. 12.
Men nu hafva vi arbetat, nödgat, bjudit. Skaror hafva gått ut på fältet. Många missionssällskap hafva sändt alla de budbärare, som de kunna underhålla, och man begynner åter att undra, hvarför Herren ej kommer. Många, många frambära saken till Herren, och de få då höra detta svar: "Jag har ej blifvit inbjuden att komma, och derför kommer jag ej." De hafva fått höra hans tredje: "Ja, jag kommer snart," och detta har frambragt ropet och inbjudningen till jordens rättmätige, ehuru nu landsflyktige herskare:
"Amen, kom Herre Jesus!"
"Kom som Herre att visa din magt och rättighet till jorden; kom som Jesus, som frälsare, rädda så många som möjligt, under det att du eröfrar jorden!"
Min lifliga öfvertygelse är, att Jesus icke kommer, förrän han blir ordentligt inbjuden att komma; förrän de troende lära sig att af hela hjertat bedja bibelns sista bön: "Kom, Herre Jesus!" De flesta troende bedja ej denna bön annat än med läpparna. I sjelfva verket tro de ej, att det är bäst, att han kommer, och huru skola de då kunna inbjuda honom! Somliga känna sig i sjelfva icke rigtigt redo och säga derför: "Herre, dröj!" Andra tänka på de många sofvande Guds barn och säga: "Dröj, tills de uppvaknat!" Och detta ehuru de kanske hellre borde säga: "Skynda, kom, innan de somna in, innan de dö allesammans!"
Några säga i sitt oförstånd: "Dröj, Jesus, så att så många som möjligt måtte frälsas!" Och så glömma de, att om de derigenom lyckas få Jesus att dröja tio år, hafva under den tiden öfver 500 millioner menniskor gått in i evigheten (50 mill. dö nämligen hvarje år), och de flesta af dessa ofrälsta. Många bedja: "Dröj, till dess åtminstone våra och alla de troendes alla slägtingar först blifvit frälsta!" Och så glömma de, att om deras slägtingar blifva frälsta, så hafva dessa i sin tur andra slägtingar, för hvilka de bedja samma bön, och om dessa blifva frälsta, hafva de åter i sin tur andra o.s.v.
På detta sätt kunde ju Jesus icke komma, förrän hela verlden blefve frälst, och dock säger Herren, att det skall vara blott en "liten hjord." Hade Herren kommit för 1,000 år sedan, hade de, som då upptagits, haft ofrälsta slägtingar qvar, och detsamma blir händelsen, om han dröjde ännu i tusen år. Vi må sålunda vänja oss vid den tanken, att många af dem, som upplyftas, skola få oomvända slägtingar qvarlemnade. Vi skola ej gifva upp våra slägtingar utan bedja och arbeta för deras frälsning, men vi skola ej vara så fästade vid dem, att vi bestämdt säga: Dröj, Jesus, till dess de blifvit frälsta.
Det var ett ögonblick, då änglarne sade till Lot: "Rädda dina slägtingar," men det kom längre fram ett ögonblick, då samma änglar sade: "Rädda ditt eget lif och lemna dina slägtingar." Många ofrälsta hafva allaredan blifvit nödgade, och det har gått i uppfyllelse på dem: "De ogudaktiga skola förblifva ogudaktiga," Dan. 12:10, och "den orättfärdige fortfare att göra orätt" o.s.v., Uppb. 22:11. Märk, "fortfare," detsamma som: "Låt honom fortfara, må han fortfara."
Gud synes gifva upp den ogudaktige kort före Herrens tillkommelse. Och de sista möten, som komma att hällas, blifva icke väckelsemöten utan helgelsemöten. "De heliga fortfare att helga sig!" "Se, jag kommer snart." Att lemna våra slägtingar qvar, synes oss vara en alltför smärtsam tanke. Och dock skulle vi nog alla hellre lemna dem qvar än att se dem dö ofrälsta, i ty att de i förra fallet dock äro på jorden och ej i dödsriket. Man plägar ju säga: "Så länge lifvet varar, är det hopp," och dock är detta ej heller sanning, i ty att för dem, som smädat anden, är nådens tid förbi, äfven om de lefva på jorden.
Så kan det ock vara med en del af våra slägtingar. Men att det absolut skulle vara så med alla, att de till den grad förhärdat sig, att all möjlighet till frälsning blir omöjlig, kan man nog ej våga säga. Det är ju möjligt, att bland de många juveler, som Herren skall plocka upp efter församlingens upplyftande, äfven skola blifva många af de troendes qvarlemnade slägtingar. Om så är, få de dock aldrig brudens härlighet och ej heller en naturlig död, utan måste dö genom "hals huggning," Uppb. 6:9; 20:4, eller (senare) på annat kanske qvalfullare sätt. Jag lemnar endast denna antydan, på det att tanken på slägtingarna ej må hindra någon att ropa: "Kom, Herre Jesus!" och—mena det.
Ack, att Herren Jesus finge väcka upp de troende öfver hela jorden till att göra upprop om en allmän bönevecka för att uteslutande eller hufvudsakligast bedja bibelns sista bön. Månne han skulle kunna motstå sin brudeskaras förenade bönerop!
Att ett påskyndande af Herrens tillkommelse är oss möjligt, framgår af Petr. 3:12. I stället för "ifrigt åstunden" hafva de flesta öfversättningar "påskynden," och att detta ej heller står i strid med talet om, att dagen och stunden är bestämd (nämligen i Guds allvetenhet), är klart deraf, att Herren Gud, när han af evigt bestämde dag och timme, just tog hänsyn till sin församlings större eller mindre villighet till att verka hans verk och till att inbjuda honom att komma igen, och bestämde tiden för sin ankomst just på grund deraf. Det är sålunda vi, som fördröja hans tillkommelse och ej han, vi, som kunna påskynda genom att verka och nu till sist genom att ropa: "Kom, Herre Jesus!"
Bästa sättet att vara vaken är dessutom att ropa: Kom! Bästa sättet att få de ogudaktiga att vakna upp ur syndasömnen är att säga: "Domaren står för dörren." Hören det, I ofrälsta själar, och I, som lemnat den frälsare, I en gång egt: Tänken I verkligen på att blifva med vid himlabröllopet, skynden eder då att med ens kasta eder till den frälsares fötter, som nu står med öppna armar för att mottaga eder! Låten honom sluta eder till sitt hjerta, så ovärdiga I kännen eder! Om I så gören, skolen I komma i beröring med det blod, som flyter från hans sida och som ögonblickligen renar från alla synder.
Reformatorn Martin Luther trodde, att Herren Jesus skulle komma någon påskvecka. Han bevisar på det sättet, att eftersom den patriarkaliska nådeshushållningen slutade i påskveckan vid Israls barns utgång utur Egypten, och eftersom den mosaiska slutade i påskveckan, då Kristus dog på Golgata, skall ock den kristna sluta i påskveckan.
Och ingen kan djupare än Luther gjorde längta efter denna dag. Se här några uttryck af honom, hemtade ur hans predikan på andra söndagen i Adventet angående domedagen:
"Fördenskull är det tillbörligt, att vi icke allenast med glädje förbida denna saliga dag, utan ock med hjertans åstundan sucka och ropa till vår Herre Kristus och säga: Du har lofvat oss denna dag att förlossa oss från allt ondt, o, så låt honom då blott komma, ja, om det vore i denna stund, och låt det blifva ett slut på denna jemmer." Och vidare: "Borde vi då icke dag och natt innerligt och af allt hjerta öfverljudt bedja och ropa till vår Herre Kristus, att han en gång ville slå till och i grund förgöra allt, på det att en gång detta skändliga väsende måtte upphöra och detta jemmerliga elände taga ett slut."
Från Australien har redan för några år sedan utgått en uppmaning att sluta sig till en allmän böneförening, hvilken der har sin upprinnelse, och hvars medlemmar lofva att dagligen bedja om Kristi tillkommelse. På samma gång, som det är skönt att dagligen bedja t.ex. de böneämnen, som Evang. alliansen årligen utsänder, har denna allians dock funnit för godt att uppmana till särskild bön under en viss vecka, nemligen den första hvarje år. Hvarför skulle ej de troende, förutom det dagliga bedjandet om Herrens tillkommelse, taga sig en särskild bönevecka hvarje år, tills Herren kommer, för att bedja derom. Påskveckan, uti hvilken den 69:de årsveckan slutar (nämligen på långfredagen, Dan. 9:25) voro dertill mycket passande.
Som jag vet, att personer af de mest olika läger uti Kristi kyrka i de nordiska länderna och från de lägsta ända till de allra högsta samhälls-klasser hjertligt instämma med mig uti denna uppmaning, vågar jag föreslå en sådan bönevecka påskveckan år 1898 att begynna redan palmsöndagen. Och ställer jag härmed en hjertlig uppmaning till troende prester, till predikanter, missionärer, evangelister, ledare af K.F.U.M. och K.F.U.Q., ledare af ungdomsföreningar, söndagsskolföreståndare, kaptener i frälsningsarmén, o.s.v., att i den mån de veta sig kunna sjelfva instämma i denna bön, de då må betona vigten deraf för de grupper af äldre och yngre, barnen icke att förglömma, öfver hvilka de hafva inflytande.
Må de ihågkomma, att under det den, som med ett pund förvärfvat tio eller fem o.s.v., blir satt öfver respektive tio eller fem o.s.v. städer, skall "den kloke tjenaren," som "i rätt tid" gifvit Herrens "husfolk" denna för dem "bestämda kosten," Luk. 12:42, "deras mat," Matt. 24:45, om hans tillkommelse, blifva satt öfver "alla hans egodelar."
Huru många af eder skola väl få den hedern!
Att få de troende att på allvar inbjuda Jesus att komma igen, skall icke minst kraftigt bidraga äfven till väckelse, till inhöstandet af de sista kärfvarna. Må allas vår bön blifva: Fräls de sista, helga din brud och:
Kom, Herre Jesus! Amen!
Rörande de tre öfversigtstabellerna vilja vi anmärka, och det särskildt för nybörjare uti profetiska studier, att de helst böra studera i den ordning de förekomma, så att man ej begynner med tabell II, förrän man fullt förstått tabell I, och särskildt att ej begynna med tabell III, förrän man både förstått de två första och dessutom tillgodogjort sig det mesta af bokens innehåll.
Diagrammet deremot torde lämpa sig att betrakta före någon af tabellerna.
Anmärkning till tabell III.
Om den "tid." 10:5, som begynte med freden i Augsburg år 1555, finge blifva full (hvilket den ej får), och den sålunda blefve 360 år (i stället för 342, eller så omkring), skulle vi uti årsuppfyllelsen föras till 1914 års slut, eller jemt 2520 år, räknadt från år 606 f.Kr., då Nebukadnesar begynte den eröfring af Jerusalem, som han afslutade år 588 f.Kr. Att man nu ej kan räkna "hedningarnes tider" från år 588 är klart redan deraf, att detta år ej en gång var kommet, när Daniel sade till Nebukadnesar: "Du är det gyllene hufvudet." Dan. 2:38. Daniel hade (enligt Melin) sin syn år 603-2 eller i andra året af Nebukadnesars envälde, 2:1. Det allra senaste år, vi skulle kunna räkna från, vore sålunda år 604, då Nebukadnesar fick envälde. Men redan de två föregående åren var han medregent, och vid början af dessa två åren intog han Jerusalem första gången år 606. Skulle vi nu räkna de 2520 åren från år 606, så skulle det ändå icke bringa oss längre fram än till år 1914. (606 + 1914 = 2520). Men som "dagarna skulle förkortas," eller den sista "tiden" ej skulle bli full, borde vi väl få afräkna det mesta af dessa 17 år (som utgöra skillnaden på 1897 och 1914), då de ju ej utgöra mer än 1/20 af 360.
Men det rättaste är nog att räkna "hedningarnas tider" från det år 625, då det babyloniska verldsväldet grundlades. Ty att Daniel med ordet "du" i uttrycket: "Du är det gyllene hufvudet," menar Nebukadnesars rike och ej hans person, bevisas deraf, att ordet "dig" uti det följande uttrycket: "Efter dig skall uppstå ett annat rike," ej kan syfta på personen Nebukadnesar utan på hans rike. Det medo-persiska riket uppkom nemligen icke omedelbart efter Nebukadnesar utan efter hans son Belsasar, med hvars död det babyloniska riket upphörde att existera. Om ordet "dig:" i v. 39 måste betyda riket och ej personen, så betyder nog ordet "du" i v. 38 likaledes riket och ej personen. Att Daniel kunde mena hela riket, ehuru han serskildt nämner endast en konung deraf, bevisas äfven af Dan. 7:17, der de fyra djuren (hvilka ju framställa samma fyra verldsriken som bildstoden i kap. 2) sägas vara fyra konungar. Han kunde säga så, i ty att, ehuru uti hvart och ett af dessa fyra riken funnos flera konungar, det dock var i hvarje rike en, som fungerade som dess hufvudperson. Nebukadnesar var denna hufvudperson i det babyloniska riket. Att detta är det rätta sättet att räkna, bevisar äfven det högst märkliga förhållandet, att denna långa tidrymd af 2520 år blir, genom att räkna från rikets grundläggande, afdelad uti två lika långa perioder, af 1260 års längd hvardera, detta genom turkarnes intagande af Jerusalem år 637 e.Kr. (eller senast år 638, enligt somliga historieskrifvare)—en händelse, som ju är af långt större betydelse än byggandet af Omars moské, som ju ej kunde blifva färdig på en gång, äfven om befallningen att bygga den gafs strax efter stadens eröfring. Vi kunna emellertid ej nog beundra, huru såväl det, att "dagarna skulle förkortas," som att den sista "tiden" ej skulle blifva full, stämmer så noga öfverens med, att Herren ensam vet "dag och timme" och vi endast den ungefärliga tiden. Mark. 13:29, 32.
[1] Det grekiska ordet för "Herrens" (Kyriakä) uti uttrycket "Herrens dag," Uppb. 1:10, har adjektiv form och kan bäst öfversättas med: "Den Herren tillhöriga." Tänk, hvilket skönt uttryck för de tusen åren: "Den Herren tillhöriga dagen." Samma form användes om nattvarden, 1 Kor. 11:20: "Den Herren tillhöriga." Måltiden är Herrens, men den är ock vår.
Riket är Herrens, och dock skola vi regera med honom. "I anden" öfverflyttas vi nu likt Johannes på den dagen.—"Han var i anden på Herrens dag"—men snart skola både han och vi vara der i verkligheten.
[2] Något helt annat är, om någon framställer dessa forntida händelser endast såsom en föreskuggande uppfyllelse till den egentliga, d.ä. till profetians enkla ordalydelse. Mera derom framdeles.
[3] Enligt den äldre rabbinska läran äro öfveränglarna till antalet sju. Uti Tobias bok läsa vi: "Jag är Rafael, en af de sju heliga änglar, som frambära de heligas böner och träda inför den heliges härlighet." Tob. 12:15. (Melins öfvers.)
[4] Denna är ej att förvexla med d:r Tischendorfs egen textkritiska upplaga, uti hvilken ordet saknas.
[5] De fyra djur, som Hesekiel omtalar, voro troligen änglar. De hade fyra ansigten och fyra vingar, hvaremot de i Uppb. hade ett ansigte och sex vingar. De i Hesekiel voro åtföljda af besynnerliga hjul, 1:20, och äfven i andra afseenden olika dessa i Uppb. 4. De förra representera hela verldsalltet, de senare det lilla urvalet (af troende) bland menniskor.
[6] Somliga hafva till och med trott, att den första ryttaren skulle framställa antikrist. Dock är det nog mer, som talar för, att det är Kristus som åsyftas. Af alla de fyra ryttarne är denne första den ende, som har "krona," hvilket nog hänsyftar på kröningen af den nyligen till konung utropade Herren Jesus, som omedelbart derpå drager ut till nya segrar. Att nu Herren har endast en krona (eg. krans) här, men deremot i Uppb. 19:12 "många kronor" (eg. diadem) på sitt hufvud, torde man få förstå så, att Jesus uti kap. 6 har gjort endast en stor eröfring bland jordens folk, nämligen brudskarans frälsning och hemförande, hvaremot han uti kap. 19 redan eröfrat omkring hela jorden. Kronorna skulle sålunda utdelas först efter vunnen seger, hvilket ock är det mest naturliga. Hästens hvita färg tyder på båda ställena på seger och triumf. Domprosten Melin säger om första inseglet: "Ryttaren på den hvita hästen och med den f fjerran träffande stridsbågen är Kristus." D:r Fjellstedt säger: "Här föreställes Kristus under bilden af en segerhjelte på en hvit häst, beväpnad med en båge för att beteckna, att han verkar mera medelbarligen med sanningens skarpa skott."
[7] Nämligen under de 6 första basunerna, ty den sjunde basunen sönderfaller uti de 7 vredesstålarna, hvarom mera framdeles.
[8] Att den "syndens menniska," som Paulus omtalat i 2 Tess. 2 och detta vilddjur är samma person är alldeles klart, och som han i sanning är en stor antikrist, kalla vi honom med det namnet, äfven om uttrycket antikrist, som Johannes ensam begagnar sig af, mera är en gemensam titel på alla, som förneka fadern och sonen, än ett namn på endast den sista af alla sådana. Ordet Farao var också en titel och ej ett namn på någon viss af Egyptens regenter.
[9] D:r E. J. Ekman säger härom i sin bok: "De yttersta tingen:" "Emedan det enligt vår uppfattning här handlar om det frälsta Israel, så tro vi ock, att med 'Sions berg' menas det jordiska Sion och det jordiska Jerusalem, ty der skall Israel möta sin konung, och hans fötter skola på den dagen stå på oljeberget." Sak, 14:4.
[10] Djupet i öfre Eufrat är 8 fot, i nedre från 20 till 33 fot. Bredden vexlar från 200 till 400 meter. Floden skulle sålunda, om den icke uttorkades, bereda stora arméer icke liten svårighet.
[11] Hvad detta "tecken," Matt. 24:30, är, är svårt att afgöra; somliga antaga, att det är ett kors på himmelen, andra lammet, andra en "strålglans lik morgonrodnadens före solen." Det mest troliga är, att liksom antikrists tecken på handen och pannan är antikrists namn, och likasom tecknet på de 144,000 är faderns och lammets namn, så skall äfven det tecken, som i strålglans visar sig efter den förfärliga förmörkelsen af solen och månen, som just föregår, v. 29, blifva ett sådant undertecken, som ingen kan missförstå. Formationen af ett kors kan lättare antagas vara endast en naturlig företeelse, men om t.ex. namnet Jesus Kristus står der med eldbokstäfver på skyn, kan det ej gerna missförstås.
[12] Uttrycket: "Hans tabernakel, dem som bo i himmelen," Uppb. 13:6, bevisar endast, att tabernaklet understundom, såsom på detta ställe, användes såsom en bild af att frälsa. Herren gör här såsom annorstädes i Uppb., när han mången gång menar, att vi skola taga ett uttryck bokstafligt, han säger till derom. Detta uttryck, 13:6, förnekar för det första icke, att en verklig stad finnes der uppe, ty om en stad står här intet. Det förnekar icke en gång, att ett bokstafligt, himmelskt tabernakel finnes der, lika litet som användandet af det gamla testamentets tabernakel eller tempel såsom en bild på Kristus, Joh. 1:14, eller på församlingen, Efes. 2:22; 3:17, eller på sjelfva himmelen, Ebr. 9:24, förnekar, att ett verkligt, jordiskt tabernakel och tempel fanns till.
[13] Om vi skulle tänka på en årsuppfyllelse äfven af de tusen bokstafliga åren, skulle man kunna antaga, att Guds folk efter 360,000 år skulle få inträda i något nytt skede af förökad härlighet. Det blefve efter något mer än 51 sådana tidsåldrar af tidsåldrar.
[14] Se, detta viktiga årtal vid den uti kungl. Bibelk. bibelupplaga bifogade noten till Hes. 1:1, som ock stämmer med "Encycl. Britannica." De andra historiska talen som angifvas, äro tagna hufvudsakligen från dompr. Melins bibelverk.
[15] Från år 31 f.Kr. till 637 e.Kr. blir egentligen 668 år, men enligt de astronomisk-kronologiska beräkningarna är vår tidräkning omkring två år för tidig. En troende engelsk astronom säger härom: "Med afseende på tidräkningen 'efter Kristus' kan sägas, att de kristna begynte att räkna sitt 'efter Kristus' så sent som 523, och af de verldsliga regeringarna blef detta räknesätt ej antaget förrän 1,431. Då man referade tillbaka, begynte man med 4,000 i stället för med 4,001, så att ett år må dragas från vårt årtal, och som de begynte året i Mars sex månader före det verkliga skapelseåret, må också detta halfår dragas från, ty det första året fick endast sex månader. Likaså må ännu tre månader strykas emedan man senare flyttade årets början från Mars till 1 Januari (i England påbjöd parlamentet denna ändring år 1752.) I allt är sålunda denna beräkning e. Kr. 1 3/4 år före solåren, och denna tid må vi taga bort, om vi vilja beräkna de förmörkelser de gamla tala om."
Dompr. Melin tror ock, att året 31 (och ej 29) är "det tidigast möjliga, på hvilket Kristi död faller." Frånräknandet af dessa två åren gör, att tiden från år 31 f.Kr. till år 637 e.Kr. blir 666 år (och ej 668) och från år 625 f.Kr. 4111 år 1897 e.Kr. icke 2522, utan jämnt 2520 år. Vi må i sanning säga härom, såsom dompr. Melin säger rörande de 69 årsveckornas märkliga uppfyllelse i och med Kristi framträdande; att uppfyllelsen är "ett vid en så svår uträkning högst underbart sammanträffande."
[16] När patriarken måste åtfölja den segrande kalifen Omar genom Jerusalems gator, säges han hafva utropat: "Nu står förödelsens styggelse på heligt rum."
[17] Den præteristiska—den förflutna, nemligen från vår tid räknade.
[18] Somliga tro, att äfven de 75 dagarna (30 + 45), Dan. 12:11, 12, få en årsuppfyllelse under de första 75 åren, efter Kristi nedstigande på oljoberget (då de 1260 åren, Dan. 12:7, sluta). Efter dessa 75 årens slut skulle då en ännu större grad af sällhet inträda än efter 75 bokstafliga dagar.
[19] Märk, huru lärjungarna i Luk. 21:7 endast fråga om tecknen för templets förstöring, hvaremot de i Matt. 24:3 fråga om tidsålderns ände. Det är icke alls säkert, att den fråga, som Lukas omtalar, skedde samtidigt med den fråga, Matteus omnämner. Men om de framställdes vid samma tillfälle, kunde dock en fråga framställas och besvaras först och sedan en annan.
End of Project Gutenberg's Himlauret eller det profetiska ordet, by F. Franson