I Efes. 3:11 läsa vi: "Efter det uppsåt af evighet," hvilket bör heta: "Enligt tidsåldrarnas plan." Här lära vi, att Gud, när han arrangerade tidsåldrarna, gjorde det efter en bestämd plan, hvilken han gjorde "i Kristus Jesus vår Herre," v. 11. Hvad Paulus i Efes. 3 kap. synes vilja framställa är, att Gud, när han lade denna plan, också gjorde rum uti densamma för Guds församling—en "hemlighet, som från tidsåldrarna har varit fördold i Gud." Efes. 3:9. Denna hemlighet bestod ej uti, att hedningar skulle genom Israel frälsas, ty det visste redan Esaias, som talade om Kristus såsom "hedningarnas ljus," Es. 49:6, utan hemligheten bestod uti, att hedningar skulle komma i samma höga ställning som Israel, och vidare deri, att af de båda skulle formas en klass heliga, hvilka skulle stå i samma innerliga förhållande till Kristus som en kropp till sitt hufvud. Judas framställer tidsåldrarna på ett träffande sätt, då han säger: "Honom tillkommer ära … och magt före hvarje tidsålder och nu och i alla tidsåldrar," v. 25. Paulus talar om, att evigt lif var utlofvadt "före tidsåldriga tider" eller, lättare uttryckt, "före alla tidsåldrar," d.v.s. förrän man begynt att uppdela tiderna uti tidsåldrar.
En tid har sålunda funnits till, då inga tidsåldrar räknades, och kanske en annan skall finnas till, då man upphör att så räkna. Det är troligt, att de olika skapelsedagarna utgjorde sådana tidsåldrar, ty att man ej behöfver tro, att de utgjorde endast tjugufyra timmar hvardera, är klart redan der af, att sol och måne, som ju afmäta våra dagar, ej funnos till förrän på den fjerde af dessa dagar, 1 Mos. 1:19, samt deraf, att alla de sju skapelsedagarna tillsammans kallas för en dag, 2:4. Somliga hafva antagit, att hvardera af de sju skapelsedagarna utgjorde en sådan förutnämnd tidsålder af tidsåldrar, med en längd af 7000 år. Riket skulle sålunda blifva detsamma som det 49:de klangåret, och den nya jordens tidsålder, Uppb. 21, skulle då passa in på jubelåret eller det 50:de årtusendet.
Vi komma ihåg, att Israel fick befallning att låta jorden hvila hvart sjunde år, som kallades "klangår," och att efter sju sådana klangår fira jubelåret. Klangåren blefvo sålunda 7, 14, 21, 28, 35, 42 och 49:de åren, och det 50:de blef jubelår. Klart är sålunda, att judarne då fingo två hviloår, ty det 49:de var ett klangår och det 50:de ett jubelår. Likaså skulle då de tusen åren blifva det 49:de af de tusenårslånga klangåren, och det nya Jerusalems nedkommande på den nya jorden blifva jubelåret. Dessa 7000 (6000 + 1000) åren skulle då förtjena namn af den sjunde dagen eller Herrens hvilodag i den bemärkelse, att han intet nytt skapar under denna tid, utan endast uppehåller, det han har skapat, och låter allt utveckla sig efter sin art. Efter denna hvilodags slut skulle sålunda skapelsen begynna på nytt, då han "skapar nya himlar och en ny jord" och ett nytt menniskoslägte. Man skulle ju kunna invända, att de troende dock äro "en ny skapelse," och att han sålunda fortsätter att skapa äfven nu. Det är sant, och på samma gång är det lif vi få endast ett meddelande af detsamma eviga lif, som redan finnes i Gud och är af honom beroende dag efter dag på ett helt annat sätt än det naturliga. Att nu dessa 7000 åren i alla fall utgöra en tidsålder af tidsåldrar är alldeles klart, äfven om vi ej skulle vilja acceptera den teorien att kalla den för hvilodagen, en teori, som vi lemna åt dess värde. De 7 tidsåldrar, af hvilka den består, kanske kunna afdelas sålunda:
1. Den antediluvianska, från menniskans skapelse och till floden—från Adam till Noah. Se, slägtregistret för denna tidsålder hvilken vi ock kunna kalla de första 10 fädernas tidsåldrar, uti 1 Mos. 5 kapitel.
2. Den (första) postdiluvianska eller tiden närmast efter floden—från Noah till Abraham. Se slägtregistret för denna tidsålder, hvilken vi ock kunde kalla de andra 10 fädernas tidsålder, uti 1 Mos. 8 kapitel.
3. Den patriarkaliska eller tiden från Abraham och till utgången ur Egypten genom Moses.
4. Den israelitiska eller tiden från utgången ur Egypten, då Israel blef ett fritt folk, och till Nebukadnesars dagar, då, det vid begynnelsen af "hedningarnas tider" förlorade sin nationella existens.
5. Tidsåldern för "hedningarnes tiders" förra del—från Nebukadnesar till Kristus.
6. Församlingens tidsålder—från Kristi första till Kristi andra tillkommelse. Fullbordandet af "hedningarnes tider."
7. De tusen årens tidsålder.
Efter domen vid de tusen årens slut få vi icke endast "nya himlar" och en "ny jord" utan äfven ett "nytt Jerusalem." Den himmelska staden sjelf synes nemligen undergå någon slags förnyelse. Det är då, den "tidsålder af tidsåldrar" begynner, som omtalas i Efes. 3:21, Under hvilken de många slägtena skulle lefva, och under hvilken Guds förhärligande skall ske liksom nu och ännu mera i församlingen i Kristus Jesus (i grt. står "i," ej genom Kristus Jesus.)
Församlingen eller bruden är då i Kristus, sitt hufvud och brudgum i fullaste bemärkelse, och hennes enda göromål är då att förhärliga Gud, icke såsom nu att förhärliga Gud och vinna syndare, ty det finnes då inga syndare att vinna. O, huru vi då skola ära honom! Äfven om somliga af oss hafva "tänkt" så högt som på de "många slägtleden," skola vi dock då utropa: "Men honom, som förmått göra utöfver allt, vida mer än vi begära eller tänka, efter den kraft som verkar i oss, honom vart ära," o.s.v., v. 20. Huru lång denna tidsålder af tidsåldrar skall vara är oss ej bekant. Men det är ej alls omöjligt, att den också varar i 7,000 år, under hvilken tid alla de Guds kärleks afsigter skola vinnas, hvilka satan hade förhindrat honom att vinna under de första 7,000 åren. Hvad som återigen kommer efter slutet på denna sälla tidsålder af tidsåldrar, veta vi ej annat än så, att "honom tillkommer all ära, majestät, välde och magt … i alla tidsåldrar," Jud. v. 25, och att Herren skall "i de kommande tidsåldrarna[13] bevisa den öfversvinneliga rikedomen af sin nåd i huldhet (enl. P. W. 'mildhet') emot oss i Kristus Jesus." Efes. 2:6. (Prof. Myrberg). Det blir höjden, bredden, djupet och längden af Guds härlighets afslöjande och hans kärleks åtnjutande, om hvilka vi nu ej kunna göra oss mer än en dunkel föreställning.
"Hvad gjorde Gud, innan han skapade verlden?" frågade någon Luther. Luther, som ej syntes vara hågad att för ögonblicket ingå på sådana djupa ämnen, svarade: "Han satt i en björkskog och skar spön för folk, som göra förvetna frågor." Dock Joh. 17:24 säger oss tydligt, hvad han gjorde: "Du har älskat mig före verldens grundläggning." Hvad Gud gjorde, var sålunda, att han älskade Jesus. 17, 24. Hvad Gud skall göra under alla kommande tidsåldrar blir: Han skall älska sin son och sin sons brud, han skall älska och bli älskad, och detsamma blir vårt göromål. Halleluja!
Några ställen till sist, hvarest ordet "tidsålder" borde stå i stället för "verlden," och några jemförelser emellan denna tidsålder—församlingens —och den nästa—de tusen årens. Under denna är satan "denna tidsålders gud," 2 Kor. 4:4, under den följande är Herren det. Denna kallas "denna verldens tidsålder," Efes. 2:2, den nästa är "himlarnas konungarikes" tidsålder. Denna kallas "den närvarande onda tidsåldern," den nästa är den goda. Vi uppmanas, att "icke skicka oss efter denna tidsålder." Rom. 12:2. Efter den nästa deremot få de troende söka att likforma sig.
Vi läsa om "denna tidsålders barn," Luk. 16:8; 20:34, och om "denna tidsålders bekymmer." Mark. 4:19. Vidare om "vishet, som icke tillhör denna tidsålder eller denna tidsålders härskare." 1 Kor. 2:6. Timoteus uppmanas, att förmana dem, "som äro rika i denna tidsålder," i Tim. 6:17, och i Tit. 2:12 talas om att "lefva gudligt i denna tidsålder." I 2 Tim 4:10 beklagar Paulus, att Demas har "fått kärlek till denna tidsålder." Af Matt. 12:23 lära vi, att "hädelse mot anden icke skall förlåtas, hvarken i denna tidsålder eller i den nästa," samt af Ebr. 6:5, att vi redan under denna tidsålder kunna, "få smaka den kommande tidsålderns krafter." Med den kommande tidsåldern menas alltid "de tusen åren." I förbindelse med Kristi profetiska tal begagnas ofta uttrycket "tidsålderns ände." "Hvad är tecknet för denna tidsålderns ände?" Matt. 24:3, "Skördetiden är tidsålderns ände," kap. 13:39 o.s.v., samt löftet: "Jag är med eder alla dagar intill tidsålderns ände," Matt. 28:20 m.fl. Vi vilja lemna de öfriga verserna uti Uppb. 22 kap. till. slutet af boken och nu öfvergå till en vigtig fråga.
När kommer Kristus?
Mark. 13:29, 32 synes varna för två ytterligheter i denna vigtiga punkt. Den senare versen säger oss, att vi icke kunna få veta "dagen och timmen" för Herrens tillkommelse, och den förra, att vi kunna få veta den ungefärliga tiden. "När I sen detta ske, så veten, att det är nära för dörren."
Det är ock ganska betecknande, huru Gud i forna dagar har uppenbarat för sina förtrogna, när stora ting skulle inträffa, och särskildt när tidsåldrarna skulle sluta. Noah visste på förhand år och dag, när den antediluvianska tidsåldern skulle sluta, nemligen efter 120 år. 1 Mos. 6:3; 7:4. Moses visste på förhand, när den patriarkaliska tiden skulle sluta, nemligen efter 430 års vistelse eller 400 års förtryck i Egypten. 2 Mos. 12:40; 1 Mos. 15:13. "Och det var just på den dagen, då de 430 åren voro förlidna, som alla Herrens skaror drogo ut ur Egyptens land," v. 41, Den, mosaiska tidsålderns afslutning var uppenbarad för Daniel och nedtecknad, så att folket på den tiden kunde veta, när den skulle nå sitt slut.
Daniel fick nemligen uppenbarelse om, att Kristus skulle dö 483 år efter befallningens utgifvande att uppbygga staden Jerusalem, år 454 f.Kr., Neh. 2 kap., och enligt detta kunde de då lefvande heliga temligen noga beräkna, när han skulle födas.
Om nu Herren sålunda på förhand uppenbarat, när de tre vigtigaste af de förgångna nådeshushållningarne skulle sluta, nemligen den antediluvianska, den patriarkaliska och den mosaiska, hvarför skulle han icke också gifva sina förtrogna nu för tiden en vink om, när han skall komma, eller åtminstone den ungefärliga tiden derför? Ehuru vår tid, både på det sociala och politiska området, är full af märkliga förebud till Herrens tillkommelse, vilja vi här inskränka oss till dem, som stå i förbindelse med Israels ställning och "hedningarnas tider". Israels ställning är angifven i Dan. 12:7 såsom ett bestämdt tecken för änden: "När slut är på förskingringen af det heliga folkets magt, skall allt detta varda fullkomnadt."
Israel går nu tillbaka till sitt land med snabba steg. Redan har Jer. 31:38, 40 om stadens uppbyggande "ifrån Hananeels torn intill hörnporten," på "Garebs- och Goahöjderna" och i "as- och askedalen" gått i fullbordan. Likaså Sakarjas profetia om, att Jerusalem skall "byggas såsom en öppen plats för myckenheten af folk och boskap der inne," 2:4, i ty att nu omkring lika många menniskor bo utom murarna som förut inom desamma.
I augusti månad detta år 1897 hölls en stor verldskonferens af framstående judar för att fatta beslut om Palestinas ännu grundligare kolonisering, och detta ehuru det redan nu finnes nära tre gånger så många judar i Palestina som de, hvilka återvände från Babylon. Underhandlingar pågå med turkiska sultanen om landets köpande, och Rothschildarnas inteckning i landet säges vara ute nästa år. En skarp, hälsosam skillnad har gjort sig gällande emellan ortodoxa och reformjudar, hvilka senare snart skola börja "hata och förskjuta," ja håna de förra. Es. 66:5, 6. De visa sig redan nu ganska skeptiska till och med rörande deras egna profetior och bry sig icke alls om, planen att kolonisera Palestina.
För någon tid sedan kom ett större antal judar till Palestina från Arabien, tillhörande Gads stam. De påstodo sig fått uppenbarelse om att dit återvända, ty "Messias ankomst vore för handen." Då man gaf dem det hebreiska nya testamentet blefvo de ganska förundrade att läsa om den judiske profeten Jesus, som deras landsmän hade behandlat så illa. "Vi äro icke skyldiga till hans död," sade de, "ty våra förfäder, som aldrig återvändt från den assyriska fångenskapen, voro ej i Palestina på den tiden."
I Persien pågå just nu, år 1897, stora förföljelser mot judarne, som gjort, att en hel del stå färdiga att utvandra till Palestina, hvars kolonier blomstra långt bättre än de judiska kolonierna i Sydamerika (Argentina). En hel del judar i Ryssland har sjelfmant begynt att studera nya testamentet på grund af att de sett, huru deras profetior, såsom dem synes, icke hafva gått i uppfyllelse. Icke få judar i Ryssland, Ungern, England, Tyskland, Amerika och äfven några i Skandinavien hafva gifvit Jesus sina hjertan och vänta på upplyftandet i skyn och den derpå följande nationella återuppblomstringen.
De s.k. "sionisternas" antal förökas oupphörligt i alla länder. De hafva som sitt mål Israels konungarikes upprättande, och redan hafva de hissat sin nationalfana både i London, Chicago m.m. De säga sig ämna visa verlden, att de mena något, att de tänka utföra sina planer. Hesekiels torra ben hafva icke endast "närmat sig" hvarandra, utan äfven fått "senor" (= viljekraft) på sig. Till och med delar af det nya templet, såsom portar, pelare m.m. påstås blifva fabricerade här och der i sydeuropeiska faktorier. Sions dotter lyssnar nu till uppmaningen i Es. 52: "Vak upp, vak upp, kläd dig i din praktskrud … skaka dammet af dig, upp, sätt dig på din tron, Jerusalem, lös af dig dina halsbojor." Sion glömmer "sin ungdoms skam och sitt enkestånds bitterhet" och återvänder under lofsånger till Jerusalem.
Redan 1892 existerade i Rumänien icke mindre än 49 olika föreningar med syfte att befrämja utvandringen till Palestina, hvilket föranledde det antisemitiska partiet i Rumäniens parlament att så mycket som möjligt gynna denna rörelse. I en rysk stad blefvo judarne fördrifna från sina hem under ropet: "Gån till Palestina!" De synas taga uppmaningen i akt. I Österrike och Tyskland är äfven den antisemitiska rörelsen ganska stark.
Det judiska fikonträdet skjuter i våra dagar knopp på knopp. Och: "När I sen detta ske, veten då, att han är nära för dörren." Att fikonträdets knoppande äfven innesluter det judiska fikonträdets (äfven om detta uttryck icke uteslutande syftar derpå) synes deraf, att alla de tre evangelister, som begagna denna bild, omedelbart derefter tala om detta slägte, som "icke skall förgås, förrän allt detta har skett." Matt. 24:32, 34; Mark. 13:28-30; Luk. 21:29-32. Att med "detta slägte" menas den judiska nationen, är klart af föregående kapitel bos Matteus, der samma ord "slägte" förekommer om judarne: "Allt detta skall komma öfver detta slägte." Matt. 23:36. Jesu bild om fikonträdet, på hvilket han äfven i det fjerde året förgäfves sökte frukt, och det fikonträd, som han bannade, syfta likaledes på judarne.
Vår frälsare säger, att Jerusalem skall varda förtrampadt af hedningarna (d.v.s. af icke judiska nationer) till dess "hedningarnas tider varda fullbordade." Luk. 31:24. Att Jerusalems förtrampande begynt att upphöra, är ganska säkert, och skulle det endera dagen inträffa, att Israel får hand om sitt land (hvilket sionisterna arbeta för), kunna vi blifva alldeles vissa, att hedningarnas tider dermed äro slut och "hedningarnas fullhet," Rom, 11:25, är inkommen, hvilket är detsamma som att vi få gå hem, att bruden upptages.
Medan detta skrifves, komma just underrättelser från Sionistkongressen i Basel, visande, att Hesekiels torra ben fått både "kött" och "hud," d.ä. en fast organisation. Den har antagit följande märkliga program för sitt framtida arbete:
l. Man må mycket verksamt arbeta för att uppmuntra till kolonisering af Palestina med tillhjelp af judiska åkerbrukare, handtverkare och industriidkare.
2. Man skall söka gruppera de olika landens judar i lokala organisationer, allt under ständig hänsyn till hvarje särskildt lands lagar.
3. Man skall söka höja den nationella tanken och känslan för den personliga värdigheten hos juden.
4. Man må arbeta för förberedande steg till uppnående af staternas tillåtelse till, att sionisternas mål realiseras.
Så långt programmet.
Vidare har kongressen valt en stående kommitté med ett verkställande utskott med makt att handla till nästa möte. Denna kongress är en märklig företeelse och den första i sitt slag, sedan Jerusalems förstörelse, i ty att till densamma ordentligt valda ombud blifvit sända från judiska samhällen. Den har sålunda nationell och ej endast religiös betydelse. Icke mindre märkliga äro besluten, som den fattat. Och särskildt är den andra punkten anmärkningsvärd och det mest i förhållande till Ryssland.
Sionisternas mål är, såsom synes af denna punkt, att förblifva undersåtar under och ansvariga inför det land, hvarifrån de inflyttat, alldeles som missionärerna i Kina, hvilka ej stå under kinesiska regeringens styrelse utan under sina respektiva länders konsuler. Om judarna lyckas få de olika regeringarna att erkänna denna punkt, hafva de dermed gjort sig till stor del oberoende af Turkiet. Och hvarför skulle ej t.ex. Ryssland vara glad öfver att få sända sina tre a fyra millioner judar som kolonister till Palestina, i synnerhet som dessa kolonister vilja fortfarande vara ryska undersåtar! Finnes något enklare och fredligare sätt för Ryssland att eröfra Palestina än just detta! Genom att sanktionera detta steg skulle Ryssland intet förlora utom tvärtom vinna alla möjliga fördelar och icke minst den, att till stor del omintetgöra Englands planer rörande landet. England har nämligen ett högst obetydligt antal judar ibland sig, jemfördt med Rysslands millioner.
Näst Ryssland få ju Österrike och Balkanstaterna och derefter Tyskland fördel af detta steg. Sionisterna kunde aldrig hafva fattat ett mera praktiskt och till sina verkningar vidtomfattande beslut än just det som de hafva fattat. "Konungen af Norden," (Ryssland), har sålunda vunnit en stor fördel öfver "konungen af Södern" (England), men bådas anspråk göras om intet, när Herren nedstiger på oljoberget och tilldömer judarna landet samt der gör dem beroende af sig sjelf allena. Då kommer också hela det åt Israel af Herren tillmätta landet, d.ä. "emellan Egyptens flod ända till den stora floden, floden Frat," 1 Mos. 15:18 att gifvas dem. Med "Egyptens flod" menas utan tvifvel Nilen (och ej den obetydliga s.k. Egyptens bäck) och Frat är detsamma som Eufrat.
När man ser på en karta, blir man på det högsta öfverraskad öfver hvilket ofantligt stort område detta är. Hela landet Gosen med Port Said, Kairo och Sueskanalen, ja Abyssinien, Gallaslandet, m.m. ligger på Palestina-sidan af Nilfloden och skall sålunda tillfalla Israel. Dock icke området der det gamla Memfis var beläget, ej heller den stora staden Alexandria, hvilka ställen jämte större delen af Egypten äro belägna på västra sidan af Nilfloden. Vidare ligger Sinaihalfön och större delen af Arabien emellan Nilen och Eufrat, och det troliga är, att Israel får hela Arabien. Araberna, Hagars afkomlingar, skola ej ärfva med löftets barn, Isak. Gal. 4:25-31. Gå vi till norra gränsen, se vi, att västra Eufratsfloden sträcker sig lika långt åt norr som Hellesponten och Dardanellerna, intagande sålunda det mesta af Mindre Asien. Icke endast Damaskus, Beyrut och Smyrna höra till det området, utan äfven Brassa, Erzerum m.fl. Arabiens och Syriens öknar skola blifva fruktbara och "blomstra som en ros." Es. 35:1. Efter mycket låg beräkning kommer det morderna Palestina att intaga ett tio gånger så stort område som det nuvarande. Den delning af Palestina, som beskrifves i Hes. 47 och 48 kap., är troligen (och likaså hela den der beskrifna offergudstjänsten, m.m.) endast tillfällig och sker kanske omedelbart efter landets öfverlemnande åt Israel. Men som Palestinas gränser sedermera så betydligt utvidgas, är antagligt, att ny indelning sedan företages. Assyrien, troligen kontrolleradt af armenierna, blir under de tusen åren Israels närmaste granne i nordost, liksom Egypten dess granne i sydväst, enligt Es. 19:23-25. Guds ord visar sålunda, hvilka skola blifva arftagare till asiatiska Turkiet efter muhammedanerna. Det blir de två af dem nu förtryckta folken, Israel och armenierna hvilka skola få dela arfvet vid Herrens nedstigande på oljoberget.
Den märkliga "rörelse," Hes. 37:7, bland judarnas "torra ben," söm nu pågår, visar oss på det tydligaste, att Herrens tillkommelse är "nära för dörren." Likaså är fallet med en hel del profetiska tidstal, hvilka utlöpa just dessa åren. Vi komma dermed in på det uti Luk. 21:24 förekommande uttrycket:
"Hedningarnes tider."
Med dessa hedningarnes tider menas de tider, då hedniska nationer erkännas af Gud såsom förare af verldsspiran, hvaremot med "hedningarnes fullhet," Rom. 11:25, menas dem, som skola frälsas af hedningarna, till dess att brudantalet (som ju består af både judar och hedningar) blir fullt. Vi se sålunda, att det förra uttrycket är mycket mera rymligt och vidtomfattande än det senare. Dessa "tider" pågingo, under det att Jesus talade dessa orden, hvaremot uttagandet af "hedningarnas fullhet" ej begynte förrän efter pingstdagen. Dessa tider (se tabell 1) anses hafva begynt med det babyloniska verldsrikets grundläggande.
Guds ursprungliga plan var, att Israel skulle vara jordens förnämsta folk, och i Davids och Salomos dagar var det på god väg att så blifva. Jerusalem var då "härskarinna bland folken, furstinnan i landet." Jer. Kl. 1:1. (Märk icke bland folket och i landet, utan "folken, landen.") Men då Israel blef Herren otrogen, tog Gud det åt Israel tillämnade verldsväldet och gaf det åt Nebukadnesar (eg. först åt hans fader, åt hvilken Nebukadnesar att börja med var medregent.) Att det var Gud, som gjorde det, se vi af Dan. 2:37, 38: "Du, o konung öfver konungar, är den, åt hvilken Himmelens Gud har gifvit riket" o.s.v. "Du är det gyllene hufvudet."
Det babyloniska verldsväldet begynte år 625 f.Kr.[14] och varade 89, år, till år 536, då Cyrus under sin spira förenade både Medien och Persien och dermed det andra verldsväldet, Dan. 2:39, begynte. Äfven detta säges tydligen hafva kommit till på Guds tillskyndelse. Esr. 1:2. Detta—det medo-persiska—varade 200 år, från år 536 till år 336 f.Kr., då det grekisk-macedoniska verldsväldet eller det tredje riket af koppar, Dan. 2:32, begynte dermed, att Alexander den store blef konung öfver Macedonien och Grekland. Detta rike varade till år 31 f.Kr., då det romerska riket grundlades genom slaget vid Actium. Detta är Daniels fjerde rike, starkt som jernet.
Och detta rike skulle sedan först sönderfalla uti två delar, det vestromerska och det östromerska, framställda genom de två benen på vilddjuret, och till sist uti tio riken, framställda genom de tio tårna. Delningen uti två ben begynte redan år 476 e.Kr., då den siste romerske kejsaren, Romulus Augustulus, föll, hvarpå indelningen i tio stater begynte.
Romerska väldets östra gren fortsatte dock att ega Jerusalem ända till år 637 e.Kr., då kalifen Omar intog Jerusalem och det romerska väldet föll för det muhammedanska. Det vestromerska riket, hvarur det nya Europas stater sedan uppkommit, blef sålunda till sist den egentliga fortsättningen af det romerska väldet. Dessa stater hafva hela tiden hållit sig omkring antalet tio, ibland några flera, ibland några färre. De nuvarande äro jemt tio, nämligen: Storbritannien, Holland, Belgien, Frankrike, Portugal, Spanien, Italien, Schweitz, en del af Tyskland och det mesta af Österrike. "Jernet" eller den fasta uthålliga romerska andan, Dan. 2, kunde sålunda ej riktigt "hänga tillhopa" med "leret," d.ä. de förslappade österländingarnas seder och bruk. Riket skulle vara ett "deladt" rike, v. 41, och "till en del starkt och till en del bräckligt." I det vestromerska riket gingo de vekliga folk under, som ej ville böja sig för romerska lagar och författningar; icke så i det turkiska, på hvars område nog bildstodens "ler" hufvudsakligast syftar. Turkarna kunde eröfra "leret" men ej "jernet."
D:r Melin, hvars förklaring af en del af bildstoden är mycket afvikande från den vanliga, tror dock, att jernet syftar på ett visst land och leret på ett annat. Det är intressant att se, huru leret dock skall ega bestånd ända till ändens tid, då det skall krossas tillsammans med jernet, och med kopparn, silfret och guldet. Det romerska riket såsom verdsvälde öfver Palestina räckte sålunda jemnt 666 år, hvarpå vilddjurets tal 666 Uppb. 13:18, kanske syftar (men endast uti vilddjurets föreskuggande uppfyllelse.) Turkarne hafva nu, år 1897, regerat i 1,260 år. Allt detta är nu historiska fakta, hvilka ej kunna bestridas. Och det är på grund af dessa fakta, som man nu, vid tidsålderns förestående slut, begynt att spåra en slags föreskuggande _års_uppfyllelse af de sju åren, eller de 2,520 bokstafliga dagarna, hvilka, som vi förut visat, skola utlöpa emellan Guds församlings upplyftande i skyn och Herrens nedstigande på oljoberget. Det märkliga sakförhållandet framstår nämligen för våra ögon, att det nu i år, då den stora judiska nationalkongressen hållits i Basel för att söka återfå Palestina, är jemt 2,520 år, sedan det babyloniska väldet grundlades.[15]
Men icke endast det, utan dessa 2,520 åren äro, genom turkarnas eröfring af Jerusalem, då den grekiska patriarken Sophonius,[16] som tillika var stadens guvernör, måste lemna dess nycklar åt Omar, delade uti två skarpt afmätta lika halfvor af 1,260 år hvardera, ty det babyloniska väldet varade 89 år, det medo-persiska 200 år, det greko-macedoniska 305 år och det romerska öfver Palestina 666 år. Nu utgöra 89 + 200 + 305 + 666 jemnt 1,260 år (från 625 f.Kr. till 637 e.Kr.), och från år 637 e. Kr, då senare hälften af 1,260 dagar begynte (turkarnes eröfring af Jerusalem,) till år 1897 utgör också jemnt 1,260 år.
Att Daniels 70:de årsvecka (af 7 år eller 2,520 dagar) skulle få föreskuggande uppfyllelse under 2,520 år, var nog något, som han aldrig tänkt på. Lika litet tänkte nog Nebukadnesar, då han var vansinnig 2520 dagar eller "7 tider" (= 7 år,) Dan. 4:13, 20, 22 och 29, på grund af sitt vilddjurslika högmod, att samma vilddjurslika tillstånd skulle fortsätta i verlden lika många år, som han trodde sig vara ett vilddjur i dagar. Nebukadnesar blef ödmjukad efter 2520 dagar, men alla de riken, som komma skulle i verlden, behöfde 2520 år, innan de skulle blifva kufvade. Gud synes här hafva gifvit "ett år för en dag" såsom i Hes. 4:4-6 och i 4 Mos. 14:34; äfven 3 Mos. 26:28 om "de 7 tiderna" (eng. öfvers.), der ordet tid antages betyda detsamma som det gör i uttrycket: "tid, två tider och en half tid" i Dan. 7 eller år, tros syfta på samma långa tid af förtryck för Israel. Herren skall under dessa "7 tider" (7 x 360 = 2520) "tukta dem för deras synders skull."
När Daniel framställde sin fråga: "Huru långt är det till slutet på dessa förunderliga ting?" (nämligen slutet på antikrists skräckvälde, Dan. 11, den stora, nöden, kap. 12:l, Israels frälsning, v. l, och den första uppståndelsen, v. 2), fick han icke endast till svar, när det blir slut på "förskingringen af det heliga folkets makt," utan äfven, att slutet skulle komma "efter en tid, två tider och en half," 12:7. Efter förloppet af den tid, som är framställd genom detta mystiska tal, skulle slutet vara inne.
Det kan synas förmätet, om vi söka tolka detta uttryck om "tiderna," då icke ens den store profeten Daniel förstod dem, som sjelf upptecknade dem. Och ännu mera synes det så, då vi läsa vår frälsares ord i Apg. l:7 till de tolf, att det icke heller tillkom dem att veta dessa tider och stunder, åtminstone ej förrän de fullgjort predikandet af evangelium till "jordens ände," v. 8. Ty att Jesus med uttrycket "tider" ("tider och stunder") uti Apg. l:7 menade desamma tider, som Daniel omtalar, är mycket troligt. Jemf., huru Jesus hänvisar till Daniel i Matt. 24:15: "När I fån se förödelsens styggelse, om hvilken är taladt af profeten Daniel." Daniel talar just derom i kap. 11:31.
För att vi sålunda skola våga hoppas förstå detta tal om "tiderna," måste vi kunna bevisa två ting: 1) att evangelium blef predikadt till jordens ände, 2) att Gud derefter gaf uppenbarelse till någon angående dessa "tider". Dessa två punkter kunna vi—Gud vare lof!—bevisa.
Rörande den första punkten läsa vi i Kol. 1:23, att då Paulus skref detta bref, var evangelium redan "predikadt i hela skapelsen under himmelen." Uttrycket här är starkare än i Apg. 1:8. Häraf bevisas, att apostlarna utförde uppdraget om evangelii predikan öfver hela verlden.
Rörande den andra punkten, se vi af Uppb. 12, att betydelsen af det mystiska uttrycket om tiderna ("tid, tider och half tid") är der förklaradt.
Bägge uttrycken begagnas nemligen utan åtskillnad om qvinnans vistelse i öknen (v. 6, 14). Denna uppenbarelse till Johannes gafs också flera år efter, sedan Paulus skref Kolosserbrefvet.
Uttrycket i Apg. 1:7 bevisar icke ens, att det aldrig skulle tillkomma apostlarna att få reda på dessa tider. Det står icke: det skall aldrig tillkomma eder, utan endast "det tillkommer eder icke," o.s.v. Uttrycket kan endast på det högsta bevisa, att dessa tiders betydelse ej skulle blifva dem klar, förrän de utfört arbetet med evangelii predikan. Allra minst böra de, som, ej tro, att aposteln Johannes, utan en annan Johannes fick "Joh. Uppb.," betona ordet "eder" i detta ställe.
Att nu af dessa verser vilja bevisa, att vi, som lefva sedan evangelii predikan nått "hela skapelsen," Kol. 1:24, att vi, som lefva, sedan Uppenbarelseboken skrefs, ej skulle förstå dessa. tider—vi, som lefva sedan de 1260 dagarna icke endast blifvit oss gifna som förklaring på det der mystiska uttrycket om tiderna, utan som lefva sedan dessa 1260 dagar blifvit uppfyllda (uti dess historiska bemärkelse nemligen), blir i sanning att bevisa för mycket, och det så mycket mer, som Daniel tydligen säger oss, att de skulle förstås vid "ändens tid". Dessa 1260 dagar få ju sin bokstafliga daguppfyllelse under vredestidens sista halfva, men de synas haft en föreskuggande årsuppfyllelse under de 1260 åren från 637, då turkarne begynte eröfringen af Jerusalem, eller från år 638, då de fullbordade den, och till år 1897-98. Uppb. 11:2.
Historisk och præteristisk tolkning af skrifterna.
Efter den principen af ett år för en dag har man så begynt att studera andra tidstal i Daniel och Uppenbarelseboken, och det är detta, som man lär kalla:
Den historiska uppfattningen.
Under det att vi nu något vilja betrakta detta system att tolka profetiorna, få vi först komma ihåg, att det icke kan vara det egentliga, i ty att Guds ord menar i första hand bokstafligt, just hvad det säger. Kan man nu på slutet upptäcka en föreskuggande uppfyllelse under så många år, så få vi taga det för hvad det är, nemligen en skugga af sjelfva varelsen, som ju aldrig kan blifva detsamma som varelsen sjelf. Vidare kunna vi aldrig räkna på, att profetians ordalydelse skulle kunna fullständigt passa in på de händelser, som inträffa under dessa årsperioder.
Om vi t.ex. anse, att de senare 1260 dagarna i Uppb. 13:5 och 11:2 (42 månader = 1260 dagar) få en föreskuggande uppfyllelse under 1260 år, så kan ju ej den antikrist (vilddjuret), som omtalas i kap. 13:7 och som i kap. 17:11 tydligt säges vara en enda person—"en konung," som skall härska under denna tid af 1260 dagar, lika litet som den falske profeten, som skulle Verka lika länge, blifva en enda person. Ty en person kan ju ej lefva så länge som 1260 år, utan då måste man tänka på något system, som varat i 1260 år, och blir det vanligtvis tydt på påfvedömet och muhammedanismen.
Men bibeln säger, att dessa två vilddjur äro två personer, och detta är den egentliga betydelsen. Likaså med de två vittnen och deras 1260 dagar, de kunna då ej tolkas på två personer och 1260 år af samma skäl, utan på en hel rad af vittnen, som uppträda emot det uppkommande påfvedömet m.m. Vi må sålunda ej låta oss så tjusas af årsdagsuppfyllelsen, att vi glömma den egentliga, så tjusas af den historiska tolkningen, att vi glömma den bokstafliga, som är den futuristiska (d.ä. den, som hör till framtiden). Detta är så mycket vigtigare att betänka, som den historiska tolkningen har en utomordentlig tjusningskraft, då man med den ej gerna kan undgå att göra beräkningar rörande tiden för Kristi tillkommelse.
Vi må komma ihåg, att om alla dessa beräkningar, som uppgöras på grund af årsuppfyllelsen, slå fel, så stor dock ordet qvar, och ordet sjelf framställer den bokstafliga uppfyllelsen under så många dagar och ej år.
Med dessa förutskickade anmärkningar gå vi nu att se på denna tolkning af Daniels profetior m.m. Daniels andra kapitel hafva vi redan betraktat. Vi böra komma ihåg, att såväl Dan. 2 som Dan. 7, hvilka afhandla samma sak, framställa verklig historia, och ej endast en föreskuggande historisk uppfylles. Skillnaden mellan de två kapitlen är endast den, att, medan Nebukadnesar får se verldsrikena under bilden af en stor bildstod, ser Daniel dem, som Gud ser dem, d.ä. i deras rätta gestalt som fyra vilddjur.
Det första djuret, likt ett lejon, som säges hafva "örnavingar," hvarmed dess hastiga eröfringar afbildas, är det babyloniska, som varade de 89 åren.
Det andra djuret, likt en björn, med "de tre refbenen i dess gap," nemligen Medien, Persien, Babylonien, syftar på det medo-persiska riket, som varade de 200 åren.
Det tredje djuret, likt en leopard, framställer det grekisk-macedoniska väldet. De fyra "fågelvingarna" och de fyra "hufvudena" framställa de fyra riken, uti hvilka detta välde uppdelades efter Alexander den stores död. Detta rike varade i 305 år.
Det fjerde djuret, för hvilket ingen passande liknelse fanns, med "tänder af jern" och "de tio hornen," framställer det romerska, som hade verldsvälde öfver Palestina 666 år, hvarefter det muhammedanska väldet, som intager ungefär samma område som den östromerska halfvan, fortsatte i 1260 år. Under hela denna period af 1926 år (= 666 + 1260) hafva först romerska kejsare och derefter romerska lagar och författningar styrt det vestromerska riket, hvilket hela tiden varit uppdeladt i omkring tio stater, framställda genom "de tio hornen" och "de tio tårna" på bildstoden.
På grund af, att alla dessa fyra djur, såväl som bildstodens alla delar, finnas till uti den yttersta tiden, kap. 7:12; 2:35, hafva somliga antagit, att det första djurets kropp då till sist framställer endast Babylon, det andra de folk, som bo mellan Eufrat och Macedonien, det tredje Macedonien och Grekland och "de tio hornen och de tio tårna" det vestromerska riket ensamt, hvaraf det nyare tidens Europa ju har uppstått. Sir Isaac Newton hade denna uppfattning. Detta är troligen det rätta sättet att räkna, åtminstone efter den tid, då det östromerska riket tillföll turkarna. (Andra räkna dock annorlunda).
Det lilla hornet, Dan. 7:8, uti hvilkens hand de heliga skola varda gifna under "en tid, två tider och en half tid," v. 25, (= 3-1/2 år eller 1260 dagar) syftar uti den historiska uppfyllelsen på de tio vestromerska rikena under inflytande af påfvedömet, hvilket, liksom turken, har härskat ungefär 1260 år, ty såsom Luther sagt: "Påfve ocb turk kommo upp på en gång." Men uti dess bokstafliga och egentliga bemärkelse uppfylles det på den persönlige antikrist i hans förbindelse med de tio sista vestromerska konungarna. Det lilla hornet i kap. 8:9 deremot, som uppkom frän det tredje verldsriket, det grekiska, syftar i första hand på Antiokus (nemligen hornets förra tid) och på det turkiska väldet (dess senare tid) under inflytandet af muhammedanismen, hvilken nu i 1260 år innehaft ungefär samma område som förut det grekiskt-macedoniska. I dess verkliga bokstafliga uppfyllelse syftar äfven detta lilla horn på den personlige antikrist, men i hans förbindelse med österns länder.
Ryssland torde nog blifva den magt, som i sista hand gör anspråk på Alexanders arf och efter hvars kommando Turkiet måste foga sig.—Hvad vi emellertid lära är, att efter dessa verldsväldens slut "skall himmelens Gud upprätta ett rike," nemligen de tusen årens, Dan. 2:44, och att "dom skall hållas åt den högstes helige" af "den gamle af dagar" och "tiden inträdde då de heliga togo riket i besittning," 7:22. Äfven om nu den historiska årsdagsuppfyllelsen af de 2,520 åren snart synas kunna vara ute, kan man dock tänka, att minst den tid, som åtgår för den bokstafliga uppfyllelsen af de 2,520 dagarna, återstår att uppfyllas. Oss tillhör, som sagdt är, att veta den ungefärliga tiden, men Herren att veta "dag och timme."
Det 8:de kapitlet i Daniels bok.
Detta kapitel framställer striden mellan det andra verldsriket eller det medo-persiska, "väduren med de två hornen," och det tredje verldsriket eller det grekiskt macedoniska, "getabocken som gick öfver hela jorden utan att röra vid marken," d.ä. Alexander den store. Det första verldsväldet, det babyloniska, var sålunda redan förbi vid denna tid.
De fyra hornen, som uppväxte derifrån, äro desamma fyra riken, som vi förut sett uppstå vid det grekiskt-macedoniska rikets delning under bilden af "de fyra fågelvingarna" och "de fyra hufvuden," 7:6. (Riket delades så, att Antipater erhöll Macedonien, Ptolomeus Egypten, Seleucus Syrien jemte det öfriga österlandet och Antigonus Mindre Asien.) "Det lilla hornet" var i första hand Antiokus Epifanes, och på honom får profetian en föregående tillfällig dagsuppfyllelse. Och härmed äro vi komna in på det tredje sättet att tolka profetian, nemligen:
Den præteristiska uppfattningen.
Denna går ut på att bevisa, att profetiorna allaredan hafva blifvit uppfyllda. Uti Antiokus finna, säga dessa, de 2300 dagarna i Dan. 8:14 såväl som hela det 11 kap. från v. 21 och delen af det 12 sin enda uppfyllelse, och någon mera, det må så vara historisk eller præteristisk uppfyllelse, vilja de ej höra talas om. På samma sätt förklaras de 70 årsveckorna hafva fått sin enda uppfyllelse på de 490 veckor (= 1 år, 4 mån., 10 dagar), som utgjorde den ungefärliga tid, som förflöt från Daniels syn, 9:1, år 538 f.Kr. i Darii (= Cyaxares) första regeringsår, till år 536, då befallning gafs att uppbygga templet. Esr. 1:1.
"Den smorde," som dödas, blir då Darius. Offrens afskaffande få syfta på den renare gudsdyrkan, som infördes af Cyrus och pä judarnas tillåtelse att få sluta upp med att offra åt hedningarnas gudar, som de ju delvis gjorde äfven derigenom, att deras tempelkärl blifvit insatta uti Nebukadnesars "guds hus." Esra 1:7. Förödelsens styggelse får då betyda de hedniska bilderna i templet; förbundets stärkande hänföres då på Esras hopsamlande af judarne för att återvända m.m. Likaså förklara somliga af præteristerna, att det mesta af Uppenbarelseboken gick i fullbordan antingen före eller under Jerusalems förstöring (d.v.s. de af dem, som antaga, att Uppenbarelsebokens profetior blefvo gifna före Jerusalems förstöring). Dock medgifva numera de flesta præterister, som väl är, att de profetiska synerna i många detaljer sträcka sig utöfver deras första uppfyllelse och ingå på den yttersta tiden, och med detta underförstådt är den præteristiska uppfattningen visst icke att förakta. Många profetior hafva nemligen denna trefaldiga uppfyllelse, d.ä. de hafva uppfyllts, de uppfyllas och de komma att uppfyllas. De hafva först en nära till hands liggande bokstaflig _dags_uppfyllelse afseende tiden strax efter profetiornas uttalande—den præteristiska;[17] vidare en föreskuggande _års_uppfyllelse under hela tiden intill änden—den historiska; och till sist en profetians djupaste innebörd, en uttömmande bokstaflig dagsuppfyllelse i förbindelse med den antikristiska nöden—den futuristiska. Jesu profetiska tal i Matt. 24:25 är exempel härpå, ty ehuru inga tidstal finnas, få dock de der påpekade händelserna och förmaningarna först en præteristisk uppfyllelse och tillämpning på tiden före Jerusalems förstöring, sedan en historisk under hela tiden och slutligen en futuristisk under vedermödans tid efter församlingens upplyftande. Uti detta ljus vilja vi nu i hast genomgå Antioki historia såsom en förelöpande uppfyllelse af profetian om den kommande antikrist.
Antioki framfart har nemligen en slående likhet med den kommande antikrist, till hvilken han var en förebild. Hans fyra anfall mot konungen i södern, d.ä. Egyptens konung, räckte i omkring sju år (171-164 f.Kr.), och under de tre sista kom han i beröring med Palestina. Till och med hans första anfall i Egypten (171 f.Kr.) skedde i afsigt att försvara sin förmenta rättighet till Palestina, som Egypten gjorde anspråk på (såsom varande en del af drottning Kleopatras hemgift).
Under hans andra fälttåg mot Egypten plundrade han och oskärade templet år 169, 1 Makk. 1:16-24, och verkställde onda planer "mot det heliga förbundet." Dan. 11:28. Skändliga öfversteprester hade då föranledt inbördes krig bland judarna, uti hvilket Antiokus passade på att inblanda sig. "Han anställde då blodsutgjutelse och talade stor hädelse." 1 Makk: 1:24. Många afföllo då från det heliga förbundet. På återväg från hans tredje infall i Egypten, hvarifrån han blef tillbakadrifven genom romarnes mellankomst, ("skepp från Kittim," Dan. 11:30) begynte han, full af raseri, den förföljelse mot Israel i midten af år 167, som slutade med, att "förödelsens styggelse," kap. 11:31 (= ett altare åt den olympiske Jupiter) uppställdes ofvanpå Guds altare (i dec. samma år.)
Detta inträffade sålunda ungefär i midten af Antioki sjuårs period (liksom Antikrists första anfall på Palestina inträffar i midten af de första 3-1/2 åren).
På detta krigståg drog han som en "öfversvämmande flod genom länderna, och till det härliga landet skall han komma" (eller "ädla landet," Melin) nämligen Palestina, och "förföljelsen skall vara stor" (v. 41.) Det var på detta tåg mot Egypten, som nyheten om infall från öster (Persien) och norr (Armenien) förskräckte honom, emot hvilka länder han drog ut i stor vrede. Men han dog, innan han hunnit qväfva uppropet, och det under de gräsligaste plågor och den hemskaste förtviflan.
Den 25 December 164 blef templet renadt af Judas Makkabeus, och Antiokus dog på våren 163 f.Kr.
Den personlige antikrist, på hvilken senare delen af Dan. 11 ytterst och egentligast syftar, skall utan tvifvel göra tre liknande infall i Palestina. Hans första infall synes slå in på den tid, som är angifven (på tabellen III) med dagar 693 från början af sjuårsperioden, och der det är anmärkt: "Antikrist gör sitt första anfall på Palestina." Såsom förr är påpekadt, kommer han då, understödd af de tio vestromerska konungarna.
Det andra infallet står i förbindelse med gossebarnets upplyftande i midten af veckan (dagar 1260 från början), då qvinnan (Israel), jagas ut i öknen och de antikristiska arméerna, som då ledas från Konstantinopel och utgöras af muhammedaner, förgås genom att jorden uppslukar dem. Uppb. 12. Hans tredje fälttåg blir, när han kommer från norr, åtföljd af de stora arméer, för hvilka Ryssland står i spetsen, om hvilka Hesekiel talar, 39:12, till hvilkas begrafning skall åtgå sju månader, då "han skall uppslå sitt palatslika tält mellan hafven omkring det lustiga heliga berget," Dan. 11:15, d. ä, "mellan Medelhafvet och Döda hafvet i närheten af tempelberget, måhända på oljoberget." (Fjellstedt.) Han skall då söka uttömma allt sitt raseri på Israel, men träffas plötsligt af "svärdet från hans mun, som sitter på den hvita hästen," Uppb. 19:11, hvarpå han kastas i eldsjön tillsammans med hans medhjelpare, den falske profeten.
Antioki historia passar ock såsom ett förspel till hela den långa period af 2,520 år, hvarpå tabell I hänvisar, nämligen hedningarnas tider. Hans första anfall på Palestina passar då in på romarnes anfall mot Jerusalem ungefär i midten af den första halfva perioden af 1260 år eller år 70, hans andra anfall på Jerusalem år 637 e.Kr. i midten af de 2,520 åren, och hans sista anfall sammanfaller då med antikrists förut beskrifna sista anfall "från yttersta Norden" mot Palestina vid Kristi uppenbara tillkommelse.
Vi se således, att äfven denna profetia i Dan. 11 har förutnämnda trefaldiga uppfyllelse, den præteristiska på den dåvarande tiden, den historiska under de 2500 åren och den futuristiska under de sista sju åren eller 2,500 dagar.
Det är troligt, att äfven Antioki allra första krig med Egypten rörande Kleopatras arf får sin uppfyllelse på antikrist. Egypten öppnade kriget för att utfå detta arf, till hvilket ock Palestina hörde, men Antiokus, till hvars rike äfven Babylon då hörde, besegrade "konungen af södern" i slaget vid Pelusium, 171 f.Kr. Det är möjligt, att Egypten (under påtryckning af England) strax före eller strax efter Guds församlings upplyftande skall göra anspråk på Palestina, hvilket skall förorsaka det just då grundade babyloniska riket (hvilkets område fordom tillhörde Antiokus) att anfalla Egypten. Indiens millioner af muhammedaner komma nog, som förr påpekats, att hjelpa till både med grundandet af detta nya babyloniska rike och med kriget mot Egypten.
Det är ganska troligt, att alla de fyra verldsrikena, det babyloniska, medo-persiska, grekisk-macedoniska och romerska komma att ännu en gång uppblomstra under lika många dagar som förut under år, d.ä. respektivt under 89, 200, 305 och 666, samt hvart och ett i sin tur att herska öfver Palestina. Den plats, der det forna Babylon stod, eges nu, påstås det, af en jude. Många tro, att antikrist eller den kommande "syndens menniska" måste vara en jude för att lyckas förmå judarna att erkänna honom som Messias.
Antikrist kommer nog att hafva sin hand med uti det nybabyloniska väldets grundande, hvartill Palestina, på grund af Babylons seger öfver Egypten, sålunda kommer att höra. Babylons stora framgång förorsakar afundsjuka hos grannlandet Persien, och resultatet blir, att ett nytt medo-persiskt välde grundlägges på Babylons bekostnad, hvarmed Palestina kommer under Persien. Antikrist, som snart blir besvärlig för Persien, som förut för Babylon, går då öfver till Europa, hvarpå turen kommer till det tredje riket, Grekland, att i förbindelse med Macedonien göra ett lika glänsande triumftåg genom Asiens länder som förr Alexander den store—lika glänsande och modigt som deras senaste tåg mot Turkiet var föraktligt och fegt. Detta nya grekisk-macedoniska rike sönderfaller snart uti fyra sjelfständiga riken, nämligen: 1. Grekland-Macedonien; 2. "Konungen af södern," d.ä. Egypten; 3. "Konungen af norr," d.ä. Syrien, och 4. resten af Turkiet, nämligen Mindre Asien och Tracien med Konstantinopel, hvilket då blir allt hvad sultanen får qvar af sitt rike.
Dernäst kommer turen till Rom eller det fjerde riket att få väldet i Asien, och dermed äro vi inne på det första af de tre stora anfallen af antikrist på Palestina, föreskuggade af Antiokus. Det första af dessa med tillhjelp af de tio vestromerska rikena med Frankrike i spetsen. Såsom en följd deraf och såsom belöning för hans förtjenst såsom öfverbefälhafvare, blir antikrist nu för första gången insatt till en verklig konung och det öfver Syrien. Han blir då "konungen af norr." Frankrike som härvidlag för ordet, troligen i hemligt förstånd med Ryssland, söker sedan bringa öfverkontrollen öfver Syrien i sin goda vän zarens händer. Men som dennes tid ej då ännu är kommen, ingår antikrist förbund med sultanen och eggar honom till krig för att återeröfra Palestina. Detta är anfallet i midten af veckan.
Vid veckans slut finner dock antikrist det mera förmånligt att närma sig Ryssland, med hvars tillhjelp det sista anfallet mot Palestina företages. Vid Kristi nedstigande på oljoberget förgås dessa antikrists sista arméer, hvarför det stackars Palestina, som under de sju åren successivt varit förtryckt af Babylon (89 dagar), Persien (200 d.), Grekland (305 d.), Rom (666 d.), Turkiet (1260 d.), och till sist var på väg att komma under Rysslands förtryck, kommer att styras af Herren och hans Israel under "de tusen åren."
Denna långa period af 2,300 år innefattar uti sig enl. Dan. 8:11 fyra mindre perioder, nämligen:
l. "Det dagliga offrets" tid, från 405 f.Kr., då det begynte, tills år 29(31) e.Kr., då det i Guds ögon upphörde i och med det stora offret på Golgata. Denna period utgjorde 434 år.
2. "Den ödeläggande syndens" tid från och med ropet: "Hans blod komme öfver oss och våra barn" och till år 70 e.Kr., då sjelfva förödelsen i inträdde, under hvilka 39 år Israel som ett helt gjorde sig förtjent af Stefani ord: "I hårdnackade och oomskurna till hjertan och öron! I stån alltid, emot den helige ande." Att dräpa den andra personen i gudomen och motstå den tredje vari sanning sådan "synd", som ej kunde annat än bringa ned ödeläggelsen.
Perioden från år 31 till år 70 är = 39 år.
3. Domprosten Melin angifver den ordagranna öfversättningen af uttrycket "den ödeläggande synden" att vara: "öfverträdelsen, som förödes," tilläggande: "det är: som drager öfver sig förödelse." Detta sista stämmer ock med Luthers öfversättning. Tiden för syndandet var en och för straffet en annan. Sjelfva förödelsen eller ödeläggelsen begynte med Jerusalems förstörelse och folkets förskingring och fortsatte, tills turkarne trampade på staden och hånade folket genom att låta uppbygga Omars moské på sjelfva "gården utanför templet," Uppb. 11:2, det tempel, hvilket de mera ädla romarna så ifrigt sökte skona år 70. Lägg märke till, huru romarna endast ödelägga, hvaremot saracenerna förtrampa. Ödeläggelsens tid varade från år 70 till år 637, då turkarne intogo Jerusalem, således i 567 år.
Ett noggrant aktgifvande på Luk. 21:24 visar oss tre skeden af straffet, först: "de skola falla för svärdsegg," som uppfylldes med Jerusalems förstörelse år 70 under Titus, vidare: "bortföras i fångenskap till alla hednafolk," hvilket först fullständigt uppfylldes 60 år derefter under kejsar Hadrianus, och slutligen turkarnas "förtrampande," som begynte år 637 e.Kr.
4. De 1260 åren af muhammedanskt förtrampande från år 637 bringa oss till 1897, till det år, då bland andra judevigtiga händelser, äfven den första stora verldskongressen af rättrogna judar hålles i Basel (i Augusti) för att utkarta planen för en judisk stats grundläggande under turkisk öfverhet (liknande t.ex. det öfver Bulgarien.) Dessa, 2,300 åren, Dan. 8:14, hafva naturligtvis sin första uppfyllelse under de omkring 2,300 dagarna (= 6 år 4 m. och 20 dagar, enl. 360 dagar per år) från 170 f.Kr., tills det år 164 f.Kr., då templet renades af Judas Makkabeus.
De sista 1260 dagarna af dessa 2,300 sträcka sig från Maj 167 f. Kr:, då det dagliga offret upphörde tills i Nov. 164, då tempelreningen skedde. Såväl Fjellstedt som Melin tro dock, att detta tal såväl som de stora tilldragelserna öfverhufvud i slutet af kap. 8 och äfven kap. 11 hänsyfta på andra tider och få sin slutuppfyllelse uti antikrists tyranni uti det beläte—den förödelsens styggelse—som han skall uppställa att tillbedja, m.m.
Detta framgår ock ganska tydligt af sammanhanget af kap. 11 med kap. 12, hvilket senare kap. ju tydligt talar om händelser, såsom; den stora vedermödan, uppståndelsen m.m., hvilka ju icke finna någon tillämpning på Antioki tid. Orden: "på den tiden," 12:1, sätter den saken utom alla tvifvel. Ja, det troliga är, att icke endast hela den förut påpekade långa perioden af 2520 år (= "hedningarnas tider") finna sin bokstafliga uppfyllelse under de 2520 dagarna (= 7 år,) hvilka förflyta från Guds församlings upplyftande i skyn och tills Herren sätter sina fötter på oljoberget (under Daniels 70:de årsvecka sålunda) utan att äfven alla de sex olika tidsperioderna (och kanske ännu flera) (171, 49, 434, 39, 567 och 1260), nämligen af år (se tabell II) få sin uppfyllelse under lika många perioder af dagar (se tabell III).
Såsom förut är nämndt, begynna hedningarnas tider år 625 f.Kr. i och med det babyloniska verldsväldets upprättande. Från denna tid hafva vi en tidsperiod af 171 år för Israel dels af förtryck i Palestina, dels af landsflykt från landet uti den babyloniska fångenskapen till år 454 f.Kr., då den i Neh. 2 kap. beskrifna befallningen gafs att återuppbygga staden. Det var i den persiske konungen Artaxerxes I Longimanus (= "Långhand") eller som han i Neh. 2 kap. kallas Artahsastas 20:de regeringsår. Då begynte de 70 årsveckorna, såsom förut är påpekadt. Derefter hafva vi en period af 49 år (de första sju årsveckorna), som upptogs af arbete på stadens uppbyggande "med svärdet i ena handen och murslefven i den andra," till år 405 f.Kr., då offren kunde pågå lugnt och stilla uti den återställda staden. Det var med detta år, som de 2,300 dagarna, Dan. 8:14, uti deras årsuppfyllelse begynna, sålunda de 2,300 åren, hvilkas indelning uti fyra mindre perioder vi just visat.
Rörande den historiska tolkningen af Uppenbarelseboken, mötes man strax af den svårigheten, att nära hälften af "hedningarnas tider" voro förlupna, då den gafs. Någon præteristisk tolkning af den är ock endast i det fall möjlig, om man kunde blifva säker på att den gafs före Jerusalems förstöring, något som är långt svårare att blifva viss på, än att den gafs efter, nämligen under Dominitiani regering, mellan åren 91 och 96 e.Kr. Kyrkofadern Irenæus vittnesbörd derom bör vara afgörande, i synnerhet som de andra kyrkofäderna ej angifva något årtal, utan man har nödgats sluta sig till åren 68-70 efter vissa antydningar i boken sjelf. Betecknande är dock, att de bevis, som anföras för dessa år 68-70, t.ex. de, som skulle ligga i kap. 13 och 18, grunda sig på den förutsättningen, att Uppenbarelseboken endast skulle hafva uppfyllelse på tiden före Jerusalems förstöring. Kap. 11 anföres äfven såsom bevis på, att Jerusalems tempel ännu stod då boken skrefs. Men att det ej var det Jerusalems tempel, hvilket förstördes år 70, som åsyftas i kap. 11, bör vara klart deraf, att (såsom synen tyckes visa) endast "gården" utanför det tempel, som Johannes syftar på, skulle förtrampas af hedningarna, men ej templet sjelft.
Detta slog nämligen icke in vid Jerusalems förstöring år 70 e Kr., ty då förstördes äfven templet, men det kan godt slå in på det nya templet, som skall byggas i Palestina. Ängeln utesluter i Uppb. 11:2 templet från det område, som får förtrampas, i ty att det icke skall gå lika illa med templet nästa gång som det gick med det förra. Irenæus säger: "Det är icke länge sedan synen skådades, utan nära nog i det närvarande slägtets dagar, mot slutet af Dominitiani regering." I detta instämma flera andra kyrkofäder, såsom framgår af Eusebii kyrkohistoria, der år 95 angifves såsom det ungefärliga året för Johannes landsförvisning till ön Patmos. Men, som sagdt, äfven om Uppenbarelseboken har haft en delvis uppfyllelse under det förflutna, återstår ju dock, såsom de flesta medgifva, den futuristiska uppfyllelsen.
Rörande den historiska tolkningen af Uppenbarelseboken hafva vi redan gjort några antydningar, visande, att man då t. ex! uttydt första vilddjuret på romerska kyrkan eller på romerska staten och det andra vilddjuret på muhammedanismen. Rättare är ju då att, såsom andra göra, inbegripa hela perioden af 2520 år under den historiska årsuppfyllelsen af vilddjuret. Dess sju hufvuds sju riken blifva då, om vi medräkna det assyriska verldsväldet, hvarigenom de tio stammarna bortfördes någon tid före de två, dessa: Assyrien, Babylon, Medo-Persien, Grekland, Rom odeladt, Rom deladt och slutligen antikrists verldsvälde.
Antikrists och den falske profetens sista halfva af 1260 år framställa den verldsliga och den religiösa magtens fullständiga förenande under de 1260 åren från påfvedömets uppkomst i vester och muhammedanismens i öster. Den falske profetens "två horn liksom lammet" syfta enklast på påfven och turken, med deras religiösa pregel, ehuru de dock "tala om en drake," d.ä. använda den verldsliga magten för att utbreda sin religion. Att det kommer jorden och dem, som bo derpå, att tillbedja det första vilddjuret (eller den verldsliga magten) syftar ju på den tacksamhetstjenst, som dessa två falska religionssystem gjort den verldsliga magten uti att lära sina anhängare respekt for dess lagar, till tack för att den fått "utöfva det första vildjurets hela magt i dess åsyn," d.ä. haft lagens arm till hjelp uti att utbreda sin religion.
Uppb. 12 om qvinnan måste då ock uti sin historiska uppfyllelse syfta på hela perioden af 2520 år: födslovåndan på hennes förföljelser under denna tid; gossebarnets upplyftande syftar på Kristi himmelsfärd, qvinnans vistelse i öknen på Israels bortförande i fångenskap till alla folk. Detta begynte dock ej strax efter Kristi himmelsfärd, ej en gång vid Jerusalems förstöring år 70, utan först fullständigt derefter genom kejsar Hadrianus, som ödelade hela Palestina, dref judarne i landsflykt och förbjöd dem vid dödsstraff att ens närma sig den romerska stad, som uppbyggdes på det forna Jerusalems ruiner, efter hvilken tid Palestina aldrig har varit befolkadt af Israels barn. Dock blefvo ej judarne egentligen förföljda (tvärtom långt mera aktade än de kristna) förrän efter Konstantins omvändelse till kristendomen, då de så småningom förlorade hans och de följande kejsarnes ynnest.
Om vi under den derpå följande tiden skulle peka på någon period af qvinnans 1260-åriga vistelse i öknen, då blefve det från omkring midten af femte århundradet och till det år, 1723, då Ludvig XV gaf judarne tillåtelse att besitta fast egendom i Frankrike, samtidigt med att engelska parlamentet för första gången erkände dem som britiska undersåtar. De 1260 åren 463-1723 skulle kunna utmärkas såsom en särskildt svår förföljelsetid, men som vi veta, hafva ju förföljelserna fortsatt hela tiden och icke minst de sista åren. Enklast är nog då att låta de 1260 åren, Uppb. 12:6, begynna med turkarnes eröfring af Palestina år 637 e.Kr. och sluta med de nu pågående förberedelserna för judarnes återvändande till sitt land.
Under denna period från år 637 e.Kr. har halfmånen i östern och korset i vestern täflat om att förfölja dem. Deras landsförvisning från England inträffade år 1020; korsfararnes s.k. "heliga krig" med syftemål att mörda alla judar i hela Europa, hvilka ej ville mottaga dopet, begynte 1096 och fortsatte omkring två århundraden. Deras utvisning ur Spanien under Ferdinands och Isabellas tid skedde år 1492, deras utvisande ur Ryssland af Peter den store 1687 m.m. m.m., till dess de sista årens grymma förföljelser i Ryssland och de nu i Persien pågående afsluta den långa kedjan af förföljelser mot detta märkvärdiga folk, som likt Mose buske brunnit utan att förtäras.
De mellanliggande 606 åren från Kristi himmelsfärd (gossebarnets upplyftande) år 31, och kvinnans flykt till öknen, år 637 e.Kr., skulle sålunda upptagas dels af "striden i himmelen" dels af samlandet af arméernas mot Israel. Att satan i förbindelse med Kristi död, uppståndelse och himmelsfärd verkligen blef utkastad, ses af Joh. 12:31: "Nu går en dom öfver denna verlden, nu skall denna verldens furste utkastas." Han utkastades då från "sjelfva himmelen," Ebr. 9:24, dit han förut haft tillträde (se Jobs 1:6; 1 Kon. 22:19-22; Sak. 3:l, 2), och tog då sin tillflykt till lufthimmelen. Detta utkastande skedde dock ej af "Mikael och hans änglar" utan af Kristus personligen. Det var denna Herrens seger i himmelen, söm medverkade till att Israel, som gjort sig skyldigt till mordet på "härlighetens Herre," ej totalt bortsopades från jordens yta. När satan blifvit nedkastad, sprutar han vatten ur sin mun, d.v.s. uppretar jordens arméer till strid mot Israel.
Romarne, hvilka intogo deras stad år 70 och drefvo allt folket i landsflykt sextio år derefter, samt turkarne, hvilka fullbordade förtrampandet af staden och tempelplatsen år 637, utmärka särskilda svallvågor af denna flod, hvars afsigt att "bortföra qvinnan" dock ej vanns, i ty att Israel lefver än, under det att dessa arméer äro försvunna i jorden. Draken stod derför, v. 18, vid folkhafvets strand, väntande på, att det skulle lyckas den antikristiska verldsmagten att få till stånd nya förföljelser, hvilket ock skedde under de följande 1260 åren, såsom redan påpekats.
Att nu dessa 606 åren få sin egentliga daguppfyllelse på 606 dagar under de sista sju åren är klart. Det kommer då att blifva 606 dagar ifrån det att många af Israel genom sitt motstånd "korsfästa härlighetens Herre på nytt" (se tabell III) och till midten af veckan, under hvilken tid stora segrar skola vinnas genom det egentliga kriget i himmelen, som börjar, sedan det egentliga gossebarnet—en hel frälst skara af Israel—upptagits. Resultatet af detta krig blir, att satan kastas, icke endast till skyn, utan (såsom det står) ända ned "på jorden."
Daniel omtalar ett krig i himmelen på hans tid, som varade 21 dagar emellan samme Mikael och den onde änglafurste, som härskade öfver Persien. Dan. 10:13. Resultatet af detta krig blef, att Daniel "steg i magt hos Persiens konungar," d.ä. fick sådant inflytande öfver dem, så att de ej förhindrade tempelbyggnaden. Om 21 dagars krig i himmelen kunde bringa detta härliga resultat med sig, hvilka välsignelser skola icke då det kommande kriget medföra för jorden. Genom detsamma rensas himlarymden, och satan och hans änglar nedkastas.
Det är på detta krig, som Uppb. 12:te kap. egentligen hänsyftar, ty då blir det enligt ordalydelsen "Mikael och hans änglar," som strida. Huru länge denna strid varar, kan man ej så noga säga. Dock är nog satan nedkastad redan före antikrists första infall i Palestina (likasom i den föreskuggande uppfyllelsen är fallet). Kriget skulle sålunda vara något mindre än de 39 dagarna. Se tabell III. Satan skall nämligen också då genom sin trotjenare antikrist göra tvenne anfall på Palestina, först genom romarne och så genom turkarne. Derefter skall han, särskildt under de sista 1260 dagarna, förfölja judarne på alla upptänkbara sätt, tills hans sista arméer mot dem vid de 1260 dagarnas slut förderfvas vid Kristi nedstigande på oljoberget.[18]
Till den historiska tolkningen af Uppenbarelsebokens olika delar hör ock den uppfattningen, som många bibeltolkare, och det icke utan grund, hafva af de sju församlingarna i mindre Asien. Att dessa sju församlingar i mindre Asien funnos på de sju i dessa kapitel nämnda platserna, Efesus, Smyrna, Pergamus, Tyatira, Sardes, Filadelfia och Laodicea, är ett erkändt faktum. Likaså är det tydligt, att dessa bref gällde dessa församlingar eller Guds barn på dessa platser i främsta rummet. Dock våga vi ju icke förneka, att dessa bref, med de löften, förmaningar, varningar och hotelser, som der förekomma, lika mycket gälla Guds barn i vår tid, som ju höra till samma brudeskara. De utgöra likasom ett album med sju porträtt; och hvarje på jorden under hvarje tid befintlig församling finner sitt eget tillstånd afmåladt uti någon af detta albums sju bilder.
Många bibelläsare hafva, icke utan grund, trott sig uti dessa sju församlingar, förutom hvad som blifvit nämndt, äfven finna en historisk teckning af den bekännande kristenhetens tillstånd ända från apostlarnas dagar till Kristi tillkommelse. Underligt är, att Jesus skulle välja ut just dessa sju församlingar samt tillskrifva dem uteslutande, då andra, större, vigtigare församlingar funnos på samma tid, såsom i Rom, Alexandria o.s.v., om han icke hade haft ett särskildt mål i sigte, nemligen att just dessa sju (sjutalet är ett fullkomlighetstal i bibeln) församlingar passa för att gifva Guds församling i sin helhet något att tänka på. Denna åskådning delas af många engelska och amerikanska bröder samt ibland de svenska af t.ex. d:r Fjellstedt. Första församlingen synes framställa det allmänna tillståndet i församlingarna uti sista hälften af första århundradet. Mycket godt säges om denna församling, om densammas arbete, tålamod, kyrkotukt, pröfningsförmåga af falska apostlar m.m., såsom ock ordet Efesus betyder skönhet. En sak klandras dock, nemligen att den hade lemnat den första kärleken. På det sättet begynner allt affall, både hos den enskilde och hos en församling, och på det sättet begynte äfven det affall, hvilket sedermera utvecklade sig till katolska kyrkans tillstånd, som den fjerde (Tyatira-) församlingen framställer. Ännu en rekommendation får Efesus-församlingen, att den hatade "nikolaiternas gerningar." Hvilka voro nikolaiterna? Några antaga, att de voro menniskor, som ville förena andens och köttets frihet och som sålunda drogo Guds nåd till lösaktighet. Andra återigen tro, och såsom det synes på bättre grunder, att dermed åsyftades det redan då framskymtande begäret hos några af predikanterna att tillvälla, sig magt öfver folket. Sjelfva namnet betyder folköfvervinnare. Detta begär efter prestvälde hatades af församlingen i Efesus, hvarför den får beröm af Jesus, som också säger sig hata det.
Det medel, Gud nu använder, för att bringa sina barn tillbaka till den första kärleken, hvarifrån de "fallit", var de stora förföljelserna uti det andra och tredje århundradet, hvarpå den andra eller Smyrna-församlingen syftar. D:r Fjellstedt säger: "Efesus syftar mera på församlingens tillstånd i den apostoliska tiden och Smyrna företrädesvis på den kristna församlingens egentliga martyrtid i det andra och tredje århundradet." Vi läsa i den tionde versen om tio dagars vedermöda. Nu veta vi af kyrkohistorien, att tio särskilda stora förföljelser öfvergingo Guds folk i andra och tredje århundradet, hvarpå dessa tio dagars nöd tydligt syftar.
Sjelfva namnet Smyrna betyder bitterhet, och i sanning var det en bitter tid för den tidens kristna, då, såsom vi ju veta, de svåraste marter, pino- och dödssätt användes för hvar och en, som bekände Kristus offentligt. Att steglas, brännas, lefvande begrafvas, hängas, sönderslitas af vilda djur, halshuggas, indränkas med olja och sedan antändas för att tjena såsom facklor på t.ex. Roms gator voro vanliga dödssätt. Betecknande är, att uttrycket "död" förekommer tre gånger uti detta bref. "Var trofast intill döden", heter det, "så skall du få lifvets krona!". Eljest förekommer, döden mycket sällan i sammanhang med de troendes hädanfärd. I stället är det Kristi tillkommelse, som framställes såsom de troendes saliga hopp. Vidare få martyrerna på den tiden trösta sig med, att Jesus, som varit "död," blifvit "lefvande," v. 8; samt att "den, som segrar, skall ingen skada få af den andra döden," v. 11. Allt detta, jemte talet om lidande, fängelse, pröfning, som förekommer i detta bref, syftar mycket tydligt på martyrtiden. Under denna tid var det ett friskt lif i församlingen. Ingen fara för att hafva förlorat den första kärleken och hafva endast bekännelsen qvar, såsom i Efesus-församlingen, ej heller något tillfälle för nikolaiternas lära att göra sig gällande. Icke ett ord till klander förekommer heller, märkvärdigt nog, till Smyrna-församlingen.
Den tredje församlingen var den i Pergamus, hvilken synes beskrifva för oss övergångsperioden ifrån martyrtiden till den katolska kyrkans tid (som den fjerde församlingen afmålar), "Balaams lära," v. 14, och "nikolaiternas lära", v. 15, begynte nu att vinna insteg. Hvem var Balaam eller Bileam? Svar: en profet, lejd af en hednisk konung att profetera, en trollkarl, en horkarl, en girigbuk. Martyrtiden var nu slut, kejsar Konstantin hade antagit kristendomen år 313, djefvulen hade inbillat Guds folk, att det tusenåriga riket nu hade inträdt. Nu hade denna verldens riken blifvit vår Herres och hans Krists, under det de glömde att se till, huru lifvet alltmer flydde och formen tog dess plats. I stället för de fattiga fiskare- och tältmakarepredikanterna får man nu se mägtiga prelater, biskopar och ärkebiskopar, tillsatta och med stora löner underhållna af den verldsliga regeringen. De predikade godt i predikstolen såsom Bileam gjorde (läs hans märkvärdiga profetia i 4 Mos. 24:17-19), men liksom Bileam, då han kom ned derifrån, var Guds folks bittraste fiende, så hafva dessa också varit det.
Namnet Balaam betyder folkuppslukare. Och då vi se, att denna lära gick hand i hand med nikolaiternas lära om prestvälde, förenad med likgiltighet om vandeln (endast läran var rätt), så kunna vi förstå, att icke allenast presterna gjorde skäl för namnet folkuppslukare. Presterna uppslukade visserligen folkets både egendomar och andra rättigheter; men äfven sjelfva församlingen, som ej var så noggrann om lefvernet, uppslukade folken, då enda villkoret för medlemsskap alltmer blef iakttagandet af endast vissa yttre föreskrifter och ceremonier, hvilka mera åtlyddes för de i förbindelse med dem stående medborgerliga företrädena än för något annat. Sjelfva namnet Pergamus betyder "torn", och ett andligt Babelstorn begynte nu att på detta sätt uppbyggas.
Vägen var nu öppen för den fjerde eller Tyatira-församlingen, som målar för oss den katolska kyrkans magt och välde öfver konungarna, samt dess oerhörda lastbarhet och elände. Kristus är icke nu längre den mest framstående personen, det är en qvinna, "den qvinnan Isabel." Den falskeligen s.k. kyrkan har nu fått intaga en plats, som allena tillkommer Jesus sjelf. Liksom den afgudiska qvinnan Isabel styrde konung Akab, som hade den verldsliga magten, så styrde den katolska skökan en tid de flesta af Europas konungar så, att hon efter behag af- och tillsatte dem och afkunnade bannlysning öfver land och folk.
Ordet Tyatira betyder offer. Liksom qvinnan Isabel dödade Herrens profeter, men lät försörja de falska profeterna från sitt eget bord, så har äfven den katolska kyrkan låtit förfölja och döda Herrens trogna vitnen (såsom t.ex. hugenotterna i Frankrike), under det att falska profeter i mängd blifvit underhållna från hennes bord. I detta bref förekommer det märkvärdiga uttrycket "satans djupheter." Isabels anhängare säga, att deras lära innehåller djupheter d.ä. djupa andliga sanningar, sådana som ingen kan förstå eller fatta mer än presterna sjelfva; men Kristus kallar allt sådant för satans djupheter. Vallfarter, aflatskrämeri, skärselden och i synnerhet de sju s.k. sakramenterna (såsom af dem uppfattade) hafva varit sådana satans djupheter. I sanning kan man säga, att dessa utgjort icke en salighetstrappa, såsom de menat, utan en beqväm trappa till fördömelsen med lika många trappsteg. Och gifve Gud, att katolikerna voro de enda, som hölle på att förfärdiga salighetstrappor med så svaga trappsteg, som utvärtes handlingar alltid befunnits vara! Sjelfva namnet Isabel betyder "smutshög" Märkvärdigt är, huru Herren i Tyatira uttalar löften icke till kyrkan i sin helhet, utan till en särskild grupp derinom, "de öfriga i Tyatira; så många, som icke hafva denna lära." En del (gren) afsöndras nu, som Herren erkänner för sin församling.
Härmed komma vi nu in på den femte eller Sardisförsamlingen. "Sardis" betyder "rensning," hvilket synes tyda på de protestantiska kristna. Vittnesbördet af dem, som hade skilt sig från Tyatira-församlingen, hade icke varit förgäfves. Hela nationer hade fått ögonen öppna, om icke för Kristus, så åtminstone för den myckna ruttenhet, som hade existerat. D:r Fjellstedt säger om denna församling: "Sardis var fordom en praktfull hufvudstad i konungariket Lydien i Mindre Asien; nu äro der blott stenhopar och grushögar, intet hus, ingen hydda, utan blott några herdetält funno vi der. I denna på sin tid mäktiga stad bildades en kristen församling, som var (kursiveringen är af oss) utsatt för verldsmaktens qväfvande inflytande. Denna församling kan anses såsom en träffande bild af den andligen döda protestantiska kyrkan, liksom vi i Tyatiraförsamligen med dess Isabel hafva en bild af den romerska."