Att det finnes olika klasser af frälsta menniskor i himmelen är uppenbart, men det är att märka, att dessa olika klasser frälsas under olika nådeshushållningar. Alla, som blefvo frälsta under gamla förbundet, utgöra en klass, alla, som blefvo frälsta under församlingens nådeshushållning, utgöra likaledes en klass, och alla, som frälsas under vredestiden och under de tusen åren, utgöra återigen andra klasser. Att somliga varit mer eller mindre trogna under hvardera af dessa nådeshushållningar, det gör, att somliga få större lön, andra mindre, men i de förhållanden de stå till Herren, äro gamla testamentets heliga en klass, församlingen en annan, o.s.v.
Somliga tro, att t.ex. under församlingens tid, uti hvilken vi nu lefva, endast vissa uttagas att utgöra bruden, andra tro, att endast vissa uttagas att utgöra Kristi kropp. De förra anse bruden för den högsta klassen; de senare, att Kristi kropp är den högsta. Men i brefvet till efesierna finna vi tydligt sagdt om hela församlingen, att hon är både kroppen och bruden. "Gud lade allt under Kristi fötter och gaf honom till ett hufvud öfver allting åt församlingen, som är hans kropp," Efes. 1:22, 23. "Fördenskull skall en man öfvergifva sin fader och moder och hålla sig till sin hustru och de två skola varda till ett kött. Denna hemlighet är stor, men jag säger det om Kristus och om församlingen," 5:32. Kan något vara tydligare, än att båda bilderna användas om församlingen och om alla dess medlemmar. Vi få tänka på, att Jesus är vårt hufvud, då vi behöfva ledning, insigt, visdom; och vi få tänka på, att han är vår brudgum, då vi behöfva kärlek. Jesus är vårt hufvud i verksamheten, vår brudgum, då vi tillbedja. De, som under denna tidsålder icke duga till att blifva Kristi kropp eller Kristi brud, de duga icke till att blifva frälsta, ty nu uttages kroppen eller bruden och inga andra. Annat är det med dem, som såsom ofrälsta blifva qvarlemnade, när Herren kommer; de kunna möjligen sedermera frälsas och blifva med bland brudtärnorna och gästerna, detta emedan de blifva frälsta under den tid brud_tärnor_ eller den tid "gäster" uttagas.
Ryttaren på den hvita hästen och hans härskaror.
Uti Uppb. 4 kap. sågo vi himmelen öppen och Johannes i anden ingå genom portarna för att sedan kunna beskrifva för oss det, som komma skall. Här se vi åter himmelen öppen och Herren komma på den hvita hästen. Han har nu många diadem på sitt hufvud, under det han i kap. 6:2 hade endast en "krans" (grt.); ty nu har han vunnit många segrar, fått flera klasser frälsta till himmelen och besegrat nästan hela jorden. Endast en strid återstår. "Härskarorna," som åtfölja honom, äro naturligtvis de olika klasser af frälsta i himmelen, som vi förut hafva betraktat. Det ord, som här är återgifvet med linne, förekommer endast tre gånger uti Uppenbarelseboken och på alla ställen om menniskor; två gånger i kap. 19:8, 14. Det ord, som begagnas om änglar: "rent glänsande linne," 15:6, är ett helt annat ord. (Det förra är byssinos, det andra linon.) Att änglar åtfölja de frälsta, är alldeles klart af andra ställen, såsom Matt. 25:31, men det nämnes icke här. Här är fråga om hvilka som skola få vara med för att intaga och regera öfver jorden. Och det veta vi, enligt Ebr. 2:5, att det ej är änglarne utan helgonen.
De folk, han skall slå med det skarpa svärdet, 19:15, äro de antikristiska arméerna, då samlade emot honom till strid. Det är nu hela Palestina skall förvandlas till en enda stor vredesvinpress, som är lika stor som landet är långt, 14:19, 20; 19:15. Det är nu, som "vädret," Dan. 2:1, bortför belätets stoft, så "att intet rum vardt funnet för det." Det är nu den sista stora striden utkämpas emellan den onda treenigheten och Herren och hans heliga. Antikrist och den falske profeten kastas i eldsjön och satan bindes för tusen år. Antikrists soldater blifva dräpta af svärdet från ryttarens mun, d.v.s. genom det ord eller de straffdomar han talade och pålade.
Herren skall icke sjelf lägga hand på dem, utan såsom vi se af andra bibelställen, skola flera olika slags straffdomar öfvergå dem. "Enhvar skall draga svärd emot den andre. Och jag skall gå till rätta med honom med pest och blod; och öfversvämmande störtregn och stenar af hagel, eld och svafvel skall jag låta regna öfver honom och öfver hans härar och öfver de många folk, som äro med honom." Hes: 38:21, 22. "Han skall låta deras kött ruttna, medan de ännu stå på sina fötter, och deras ögon skola ruttna i sina hålor, och deras tunga skall ruttna i deras mun … och den enes hand skall lyftas emot den andres." Sak. 14:12, 13.
Blifva inga frälsta vid detta tillfälle, när Herren nedstiger på oljoberget? Såsom vi komma ihåg, är det just då, gossebarnet skall frälsas "utan värk," Es. 66:7, och då Herren "utgjuter öfver Davids hus och borgarne i Jerusalem nåds och böns ande, att de skola vända sina blickar till mig, hvilken de stungit hafva." Sak. 12:10. Lägg märke till, att Herren tydligt säger, att "det skall ske på den dagen, ätt jag skall företaga mig att utrota alla hednafolk, som draga emot Jerusalem," v.9. Det är dessa frälsta bland judarne, hvilka då utgå med frälsningens budskap till de ännu qvarblifna hedningarne, och om hvilka vi läsa hos Joel, att Herren öfver dem skall "utgjuta sin ande" och att deras "söner och döttrar skola profetera" o.s.v. samt att "hvar och en, som åkallar Herrens namn, han skall varda frälst."
På pingstdagen utgöts af anden, nu utgjutes fullheten. Jemför det två gånger upprepade uttrycket "min ande," Joel 2:28, 29, men det likaledes två gånger upprepade uttrycket "af min ande." Apg. 2:17, 18. Allt det härliga, som skedde på pingstdagen, var dock endast droppar af anden, men nu kommer hela hafvet af andeutgjutelse. Dessa andeuppfylda judar skola då utgå med budskapet i verlden. Det är troligen då, vid dessa frälsta judars omvändelse, som Sak. 8:20-23 går i uppfyllelse: "I dessa dagar skola tio män af alla hednafolkens tungomål samfäldt fatta klädesfliken på en judisk man och säga: Vi vilja gå med eder, ty vi hafva hört, att Gud är med eder."
* * * * *
Skola då inga ändra än israeliter frälsas vid Herrens nedstigande? Jo, Esaias synes visa oss, att äfven bland de andra folken, som han "samlat," kap. 66:18, skall han låta ske "ett under och sända några undsluppna af dem såsom sändebud till de hednafolk, som icke hafva hört talas om mig, och som ej hafva sett min härlighet, att de må förkunna min härlighet bland hedningarne." "Och de skola föra alla dina bröder ifrån alla hednafolk såsom offergåfvor åt Herren." Uttrycket "alla dina bröder" tror Fjellstedt syfta på hedningar såväl som judar. Att deremot "sändebuden" (evangelisterna), som här sägas skola förkunna Herrens härlighet, äro omvända hedningar och ej judar, synes tydligt. Genom dessa sändebud utgår den sista bjudningen före de tusen åren.
Änglar synas äfven denna gång hjelpa till med predikandet eller åtminstone med att "samla hans utvalda." Matt. 24:31. Lägg märke till, att det är efter den stora vedermödan, v. 29, efter att "människans sons tecken," kanske hans eget namn,[11] visat sig, efter att jordens folk jemrat sig vid åsynen af menniskans sons uppenbara tillkommelse, som dessa änglar utsändas att församla hans utvalda från de fyra väderstrecken. Likasom under sjelfva vedermödans tid menniskor och änglar hjelpas åt, t.ex. de två vittnena, 11:4, och "de tre änglarne," 14:6-12, så också nu. Änglar sändas nu med äfven derför, att det nu gäller att samla alla folk, som äro qvar på jorden, till en plats, troligen Josafats dal. Det är detta, som är beskrifvet uti det missförstådda bibelstället i Matt. 25:31 och följ.: "När menniskans son kommer i sin härlighet och alla heliga änglar med honom, då skall han sitta på sin härlighets tron, och inför honom skola församlas alla folk, och han skall skilja dem från hvarandra såsom herden skiljer fåren ifrån getterna" o.s.v.
Många hafva trott, att detta är detsamma som domen efter de tusen åren, men ju mer man studerar saken, desto mera klart blir det, att så icke kan vara. Alla som dömas i Matt. 25, dömas efter, huru de behandlat "bröderna," d.ä. Jesu vittnen, visande, att de haft dem ibland sig; hvaremot de i Upp. 20 dömas efter sina gerningar i allmänhet. Här nämnas endast de lefvande, i Uppb. 20 endast de döda. Domen i Matt. 25 sker på, denna jorden, den i Uppb. 20 sedan jord och himmel försvunnit. Nej, domen i Matt. 25 är före de tusen åren, och de "får" och "getter," som der omnämnas, äro resten, qvarlefvan af jordens nationer, sedan de antikristiska straffdomarne förut bortsopat de flesta af menniskorna.
Denna qvarlefva, inbjudes nu genom "bröderna" (den tredje der nämnda klassen, som troligen består både af judar och hednakristna), v. 40, till frälsning. Skilnaden på denna inbjudan och de föregående under vedermödan blir den, att menniskorna icke få stanna qvar på hela jordens yta såsom förut, utan måste samlas till den på oljoberget stående domaren. Under hela vedermödans tid blefvo änglar använda för att binda ogräset "i knippor" för att uppbrännas; somliga i ett knippe omkring satan och hans afgrundsdiplomati; andra omkring antikrist, såsom soldater i hans olika arméer; andra omkring den falske profeten, såsom medlemmar af en eller annan af de många afdelningarna af hans universalkyrka uti verldens olika länder. Men ännu återstår ett knippe för änglarne att samla, nämligen getterna. De arméer, som voro i rörelse vid verldskriget, Uppb. 6:3, utgjorde det första af dessa stora knippen; derefter kommer det förfärliga knippet af öfver 300 millioner, hvilka dödas genom krig, hunger och pest vid fjerde inseglet, 6:8; så det omkring lika stora antalet i kap. 9:15; så det vid antikrists andra infall i Palestina, 12:15; så vid hans tredje infall vid Kristi nedstigande på oljoberget, då begrafningen af liken skall räcka i sju månader, Hes. 39:12; jemte många andra klasser, ty nästan vid hvarje insegel, hvarje basun och hvarje vredesskål bortsopas många.
Men i trots af allt finnes ännu en del menniskor qvar bland jordens folk, och bland dem är ännu ett ondt knippe att binda, nämligen getterna, d.ä. sådana som förkasta äfven detta sista budskap af "bröderna," behandla dem illa, eller åtminstone visa sig så likgiltiga för dessa främlingar, att de hvarken gifva dem mat, husrum, kläder, skötsel eller deltagande, v. 42, 43. Sedan nu dessa getter fått sitt straff, återstå endast fåren, och om dessa läsa vi, att de få "evigt lif." Matt. 25:46. De hade förut varit "rättfärdiga," v. 37, i samma bemärkelse som Kornelius kallas "rättfärdig," Apg., 10:22, eller att de likasom Kornelius "gifvit allmosor" och bevisat sina medmenniskor godt—gjort rättfärdiga gerningar i allmänhet. Lönen för den rättfärdige Kornelius blef, att han fick "syndernas förlåtelse och, den helige ande," Apg. 10:43, 44; och lönen för dessa "rättfärdiga," Matt. 25:37; blir, att de få evigt lif, v. 46, d.ä. blifva födda på nytt. Då är jorden sålunda fullt rensad och ingen ofrälst finnes mera qvar på jorden. "Bröderna," "sändebuden" och, "fåren," dessa frälsta begynna då (kanske tillsammans med andra, som ej upptagits eller dött) att befolka jorden, likasom de åtta efter syndafloden, och de tusen årens härlighet inträder.
Alla dessa sluthändelser: nemligen "brödernas" (Matt. 25:40) egen frälsning (d.ä. de judiska, evangelisternas, enligt Sak. 12:10, och de andra bland, hednakristna uttagna "sändebudens" efter "undret bland dem," Es. 66:19); vidare deras utsändande med det sista budskapet till judar och hedningar; vidare samlandet af alla folk, d.ä. alla nationer, till domstället och utförandet af domen öfver getterna, synes taga 75 dagar enligt Dan. 11:12. Vi läsa der: "Säll den, som förbidar och hinner fram till 1,335 dagar." De 75 dagar som dessa l,335 öfverstiga, de sista 1,260 dagarne ("en tid, två tider och en half," v. 7) synes vara den sista rensningsperioden och sluta sålunda 75 dagar efter Kristi nedstigande på oljoberget. Alla, som nå fram till den, äro "sälla," d.ä. frälsta, ty efter denna tid träffar man på hela jorden inga osälla mer, utan endast frälsta menniskor. De första 30 dagarna af dessa 75 (1,290 dagar efter veckans midt, v. 11) komma kanske att upptagas med att predika bland dem, och de andra 45 med att samla och att döma dem.
När vi nu sammanräkna de olika klasser, som frälsas under vedermödan, få vi jemnt sju klasser af Israel och sju af hedningarne.
De sju klasserna af Israel äro:
1. Gossebarnet, kap. 12, som upptages.
2. De 144,000, "förstlingen," kap. 7, som beseglas emot plågorna och få stanna såsom Guds vittnen på jorden.
3. De som dö af dem, som hafva "Guds bud och Jesu vittnesbörd," 14:12, 13.
4. Skaran på glashafvet, 15:2, som upptages.
5. De, som bo i Babylon och uppmanas att gå ut, innan staden brinner upp, 18:4.
6. De, som omvändas vid Jesu nedstigande på oljoberget, d.ä. gossebarnet "utan värk," Es. 66:7; Sak. 12:10, hvilka tillsammans med klass 2 och 5 utgöra den skara, från hvilken de sista judiska evangelisterna utgå.
7. Alla Israels "bröder" från alla hednafolk, som dessa evangelister samla, Es. 66:20.
De sju klasserna af hedningakristna äro:
1. Själarna under altaret, 6:9; 20:4, som dö.
2. Palmbärarne, kap. 7, som upptagas.
3. De som dö af dem, som blifvit frälsta genom ängelns predikan, 14:6, 13; (= tredje klass i 20:4).
4. Den mognade "säden," 14:15, som upptages ("skördas," v, 16)
5. De, som uppmanas att "vaka," 16:15, hvilka synas få stanna på jorden, tills Herren nedstiger på oljoberget.
6. De, som frälsas vid "tecknet," Es. 66:19, då Herren nedstiger på oljoberget, och som tillsammans med klass 5 blifva de sista hednaevangelisterna.
7. Fåren i Matt. 25:33; Sak. 2:11; de sista som frälsas genom dessa evangelister.
De tusen åren m.m.—Uppb. 20.
Vi se sålunda, att Herren icke ämnar sluta med sin "kastskofvel," förrän han gjort "sin loge ren" och samlat "hvetet i ladan," d.ä. antingen till himmelen eller till de tusen årens lada, och fått "uppbränna agnarna i outsläcklig eld," Matt. 3:3. Detta hade Jesus, som förut är visadt, gerna velat göra vid sin första tillkommelse, men nu skall han göra det vid sin andra. Den idén, att evangelisering skall pågå bland oomvända hedningar under hela de tusen åren, är sålunda alldeles obiblisk, ty "en afgörande och kort räkenskap skall Herren hålla på jorden," Rom. 9:28.
Likaså har den uppfattningen intet stöd för sig, att många oomvända skola finnas på jorden under de tusen åren. Guds ord lärer något helt annat. Vi hafva sett, att alla jordens folk samlas af "bröderna" och af änglar, antingen dessa blifva får eller getter. Getterna gå till sitt straff, och fåren, som få lif, som blifva frälsta, blifva ensamma qvar med de andra frälsta skarorna. "Logen skall blifva ren." Endast "hvete," endast "rättfärdiga" skola finnas i "ladan," sedan de onda "knipporna" hafva blifvit uppbrända af änglarna, och det redan vid denna (och ej först vid nästa) tidsålders ände. Matt. 13:30, 41, 43. Likaså skola "de onda fiskarna" kastas ut och de goda samlas i käril, sedan dels evangelii not och dels till sist änglarnas notvarp samlat alla folk på en plats eller dragit noten upp på stranden, v. 48. Detta säges ock skola ske vid denna (ej nästa) tidsålders ände, Matt. 13:49.
Om konung Asa redan på sin tid kunde bestämma, att "hvar och en, som ej sökte Herren, Israels Gud, han skulle dödas, både liten och stor, både man och qvinna," 2 Krön. 15:13, skulle Herren icke göra det ännu mera uti sitt rike! Herren skall icke föra jernspiran förgäfves, det blir då antingen—eller. "Han skall hämta tillhopa ur sitt rike alla förargelser och dem som göra orätt," Matt. 13:41, "Han skall borttaga den slöja, som beslöjat alla folk och det täckelse, som täckt alla hedningar," Es. 25:7.
De sju liknelserna om himmelriket uti Matt. 13 få endast en föreskuggande uppfyllelse under församlingens tid. Deras egentliga uppfyllelse blir i förbindelse med rikets upprättelse. De hade alla blifvit uppfyllda vid Kristi första ankomst, om ej konungen blifvit förkastad, men de skola uppfyllas vid hans andra ankomst under de sju åren. Till och med Kristi personliga sående af säden (första liknelsen) finner en ny uppfyllelse vid första inseglet genom den krönte ryttaren på den hvita hästen, Uppb. 6. 2. De, som derigenom frälsas, utsättas snart för den yttersta tidens förvillelser och blifva "ovännens ogrässådd midt ibland hvetet." Matt. 13:25-28 (andra liknelsen.)
Den tredje liknelsen framställer himmelrikets växande under dessa sju åren från ett litet senapskorn, såsom det efter församlingens upplyftande begynner, till ett stort träd, uti hvars grenar alla "himmelens fåglar," d.ä. de förut upptagna (jemför "örn," Uppb. 4:7; 8:13) sjunga, fröjdande sig öfver Guds rikes framgångar på jorden, hvarigenom de få välkomna till himmelen den ene efter den andre af dessa skaror, som frälsas efter deras upplyftande. Dessa himmelska "örnar" uträtta Herrens befallningar redan under vedermödans tid, 8:13, de komma sedan ned med honom på oljoberget, ja, de komma äfven under de tusen åren att ofta besöka dem, öfver hvilka de skola regera, såsom Jesus gjorde de fyratio dagarne.
Den fjerde liknelsen framställer, huru riket skall till sist så genomsyra hela degen, d.ä. alla menniskor, så att inga oomvända, inga getter, intet ogräs mera skall finnas, utan alla skola känna Herren från den minste till den störste. Detsamma framställer ock sista liknelsen, eller att den uti folkhafvet utkastade noten skall till sist dragas upp af änglar och "de onda kastas i den brinnande ugnen," v. 50.
Den femte och sjette liknelsen syftar på, att ehuru den tid, som med dessa liknelser åsyftas, har till mål hela folks frälsning, det likväl blir då som nu den enskildes och ej en nationell sak att lära uppskatta rikets värde, och huru de, som så göra, skola, när de få se rikets skönhet—"skattens" värde och "perlans" kostbarhet—"sälja allt de hafva". v. 44, 46, d.v.s. offra till och med lifvet, som ju oftast då blir fallet, för att få det.
Hela Matt. 25 kap får ock sin egentliga uppfyllelse under vedermödan. Det är himmelriket och ej församlingen, som är liknadt vid tio jungfrur, hvarmed framställes den stora väckelse under det första inseglet, som förorsakas af församlingens försvinnande. Den andra liknelsen om pundens användande finner ock sin slutliga och egentliga uppfyllelse på de Herrens tjenare af judar och hednakristna, hvilka missionera under de sju åren. Den tredje liknelsen om bröderna, fåren och getterna hafva vi redan betraktat.
En fråga, som ofta framställes, är denna: Om nu riket begynner med endast frälsta, hvarifrån komma då de stora skaror efter de tusen årens slut, hvilka "omringa de heligas läger och den älskade staden?" Svar: det står ju tydligen, att satan "förvillar" dem, Uppb. 20:8, då han släppes lös. Man kunde likasåväl fråga, hvarifrån de två fallna menniskorna, Adam och Eva kommo, då ju Gud hade skapat dem rättfärdiga! Svaret blir: satan kom in i paradiset och "förvillade" dem. De voro ej förut förvillade utan heliga och Gud behagliga, men kunde falla. Likaså de tusen årens befolkning: de kunna falla bort. Hvar och en, som ej förnekar möjligheten af att falla bort, bör ju ej hafva någon svårighet att forstå en så enkel sak.
Men ske inga affall under de tusen åren? Jo, i mindre skala, men de behandlas då enligt samma regel som i församlingen i den apostoliska tiden. Ananias och Saffira, som föllo bort i girighet och skrymteri, blefvo ögonblickligen dödade. Många af de troende i Korint, som hade firat nattvarden på ett opassande sätt, blefvo sjuka till kroppen och somliga afsomnäde, d.ä. dogo. 1 Kor. 11:30. Så ock då. De, som begynna att affalla, blifva slagna med sjukdom, men om de bekänna sina synder, så skola "trädets löf tjena till deras helbregdagörelse." Dessa löf bringas troligen ned från den öfver jorden sväfvande himmelska staden af de förklarade heliga, Uppb. 22:8, och begagnas kanske i svårare fall, då de "löf" som då växa på jorden, Hes. 47, 12, icke hafva önskad verkan.
Menniskornas lefnadsålder under de tusen åren blir lik "trädets" (somliga träd uppnå en ålder af årtusenden.) Det synes, som skulle ingen dö under den tiden, om han ej syndar, ty om någon dör, som icke uppnår 100 år, skall han "anses förbannad," d.v.s. anses hafva dött i följd af synd. Och han skall anses hafva "dött såsom yngling." Es. 66:20. Metusalah blef 969 år, men rikets invånare synas uppnå det fulla tusendet, d.v.s. genomlefva hela perioden.
Om det skulle inträffa, att några ej draga upp och tillbedja konungen, Herren Sebaot, "skall regn icke komma öfver dem." Sak. 14:17, 18. Att sådant betraktas såsom ett undantagsfall, om det någonsin alls inträffar, synes af v. 16: "Och det skall ske, att alla öfverblifna af de folk, som hade kommit emot Jerusalem, år efter år skola draga upp för att tillbedja konungen." Att ett sådant brott emot de tusen årens lag troligen aldrig förekommer, åtminstone af en hel nation, bevisas äfven deraf, att Egypten, som här särskildt är nämndt såsom ett exempel, ej skall göra så. Detta kan ses af Es. 19:21, 23, 25: "Och Herren skall vara känd af egyptierna och egyptierna skola känna Herren på den dagen, och de skola frambära slagtoffer och syndoffer och lofva löften och hålla dem och egyptierna med assyrier skola tjena Herren." Herren Sebaot skall välsigna hela jorden, sägande: "Välsignadt vare mitt folk Egypten, mina händers verk Assyrien och min arfvedel Israel" (Israel säges då blifva den tredje till Egypten och Assyrien, v. 24).
Men att lagen likafullt står der såsom en helsosam varning, att "jernspiran" (eller "jernriset") är synlig, ifall den skulle behöfvas, är utan tvifvel till lika stor välsignelse för jordens folk då, som barnets medvetande om, att mamma har ett ris i huset är för detsamma, eller som de nytestamentliga förmaningarna äro för oss (Uppb. 2:27, återgifves af somliga med "vara herde öfver dem med jernspira").
Och det skall ske, att icke allenast alla skola antingen frälsas till sina själar eller utrotas vid rikets början, ("alla jordens ändar förnimma frälsningen från vår Gud," Ps. 98:3) utan äfven alla sjuka skola botas, de blinda få sin syn o.s.v. "Då skola de blindas ögon öppnas och de döfvas öron upplåtas. Då skall den lame springa såsom en hjort och den stummes tunga jubla." Huru skönt att läsa om konungen, när han första gången kom hit ned till jorden: "Alla dem som ondt hade, botade han." Det blir i sanning icke sämre, när konungen kommer nästa gång för att för alla jordens folk blifva den välgörare, som han första gången ej fick blifva, icke ens för judarne.
Uti Matt. 19:28 användes uttrycket "nya födelsen", om den stora förändring, som förhållandena på jorden och hela naturen då skall genomgå. De, som efterföljt Jesus här, hafva löftet att få regera med honom der. Dömandet eller regerandet öfver de tolf Israels stammar inbegriper uti sig regerandet äfven öfver de andra nationerna, ibland hvilka ju Israel då är den förnämste.
Uti Luk. l:31-33 finna vi uti ängelns helsning till Maria några delar, som redan, gått i uppfyllelse, såsom att Maria skulle "föda en son, hvilkens namn skulle blifva Jesus" och att han "skulle vara stor och kallas den högstes son." Deremot se vi, att profetians senare hälft ännu icke gått i fullbordan, eller att Gud skulle gifva åt Jesus "Davids tron," och att han skulle vara "en konung öfver Jakobs hus." Turkarne härska nu på Davids tron, och de tolf stammarne äro, långt ifrån att utgöra ett eget rike, kringspridda kring hela jorden.
Uti Luk. 19:12-37 framställes rikets upprättande såsom varande en händelse, som inträder först sedan "mannen af ädel börd" d.v.s. Jesus, återkommit från "det aflägna landet," eller himmelen. Under det han är der och mottager riket af sin fader, framställas de troende såsom varande på jorden, handlande hvar och en med det pund han fått. Först efter deras Herres återkomst tilldelas dem lönen, som består uti regementet öfver tio eller fem städer o. s v. Ett parallellställe till detta är Apg. l:6-7, der Jesus ock framställer rikets, Israelrikets, upprättande såsom en händelse, som skall inträffa först sedan vittnesbördet om Kristus nått till "jordens ände."
I Apg. 3:21 kallas de tusen åren för "tiderna för alltings återställelse," och Petrus påstår helt tryggt både att dessa tider först då skola inträda, sedan himmelen återlemnat den upptagne frälsaren, och att Gud af ålder talat om dessa tider "genom alla sina heliga profeters mun." I Apg. 15:16 kallas den tiden för "Davids fallna hyddas" återupprättande, i Rom. 8:19-21 för "Guds barns uppenbarelse," "Guds barns härliga frihet" och "skapelsens frigörelse från förgängelsens träldom," samt i Rom. 11:12, 15 för "Israels fullhet" och "Israels upptagande" (under bilden af "lif från de döda.")
Vi vilja i korthet påpeka några flera karaktärsdrag af denna härliga tid. Vi hafva redan sett, att Kristus då skall regera. "Denna verldens riken hafva blifvit vår Herres och hans smordes." Så läsa vi. Vi veta, hvilken betydelse en god styrelse har för ett land. Hvarje folk suckar derefter. Man har försökt alla möjliga styrelseformer, från demokrati till envälde. Strömmar af blod hafva flutit för att få förändring uti regeringsättet eller för att få andra personer in i styrelsen. Men belåten har man aldrig blifvit och blir ej heller, förrän Jesus, som är den egentliga kronprinsen i alla jordens riken, sjelf tager regeringstömmarne i sin hand och blir konung.
Det andra draget af denna tid blir, att satan blir bunden, så att han ej mer kan bedraga folken. Nu är han ej bunden, såsom mången inbillar sig, utan går omkring såsom ett rytande lejon och söker hvem han må uppsluka. O, huru ofta finna vi ej nu, att satan motstår Guds planer uti att frälsa och bringa budskapet om frälsning till en fallen verld. Ofta, då en stor plan är på väg att verkställas, märka vi tydligt hans hand, som så listigt och planmessigt söker att hindra. Det står visserligen i bibeln, att vi skola älska våra fiender, men jag har aldrig ännu känt någon samvetsförebråelse öfver, att jag icke kunnat älska djefvulen. Han har nemligen gjort mig så mycket emot, att någon förlikning oss emellan ej kan ega rum, och jag kan knappt undgå att hysa en slags skadeglädje vid tanken på den ängel, som kommer med kedjan för att binda satan för tusen år. Se Uppb. 20 kap. Detta uttryck: "tusen år" förekommer icke mindre än sex gånger uti sex på hvarandra följande verser af detta kapitel.
Uti Hab. 2:14 finna vi det tredje sköna draget af denna tid: "Jorden skall vara full af Herrens härlighets kunskap, liksom vattnet täcker hafvets botten."
Hvad är det, som gjort oss, Guds barn, så lyckliga? Svar: "Herrens härlighets kunskap." Genom att lära känna Herren blefvo vi frälsta och derigenom blifva vi bevarade. Guds barn kunna liksom på förhand bereda sig ett litet tusenårigt rike, då de djupt intränga i och blifva uppfyllda af Herrens härlighet. Dock väntar oss i kommande tider allt i långt större fullhet, hvartill kommer, att alla menniskor då blifva delaktiggjorda deraf. Liksom vattnet betäcker hvarje sandkorn på hafvets botten, skall Herrens kunskap då betäcka hvarje menniska.
Om de härliga väckelsetider, som utgjutandet af denna ström af Herrens kunskap vid rikets början skall medföra, kunna vi få en idé af Sak. 8:20-23. Hela städer, ja hela nationer skola då omvända sig på en gång, under det att nu endast enskilda individer falla Jesus till fota. "I dessa dagar skola tio män af alla hednafolkens tungomål samfäldt fatta klädesfliken på en judisk man och säga: Vi vilja gå med eder, ty vi hafva hört att Gud är med eder."
Uti Es. 2:4 läsa vi, att intet krig och inga krigsskolor vidare skola tålas, sedan fridsfursten gripit tag i regeringstömmarne. "De skola smida sina svärd till plogbillar, sina spjut till vingårdsknifvar. Folk skall icke lyfta svärd emot folk och icke mer lära sig krig."
Men icke allenast till menniskorna skall denna fridens ande meddelas, utan till och med till djuren. I Es. 11:6-8 läsa vi: "Och varg skall bo tillsammans med lamm, och leopard ligga ibland kid och kalf och ungt lejon och gödboskap om. hvarandra."—"Och ko och björn skola tillsammans gå i bete och deras ungar ligga tillhopa och lejonet skall äta strå såsom oxen. Och ett spenabarn skall leka vid en huggorms hål, ett afvandt barn skall utsträcka sin hand till basiliskens kula." Frid sålunda menniskorna emellan och djuren emellan, såväl som emellan menniskorna och djuren.
I Es. 30:24, 55:12,13 m.fl. ställen visas oss den stora fruktbarhet, hvarmed jorden då skall välsignas: "På alla höga berg och på alla stora kullar skola bäckar finnas med rinnande vatten." "I stället för törne skall cypress uppväxa och i nässlans ställe skall myrten uppväxa." "Bergen och högarne skola för eder utbrista i jubelsång och alla markens träd skola klappa händerna." Den kommande tidsåldern skall blifva en tid af ljus: "Månens sken skall varda likt solens sken och solens sken skall varda sjufaldt starkare, likt skenet af sju dagar." Es. 30:26.
Es. 60:17 synes gifva vid handen, att jorden dä skall frivilligt gifva ifrån sig sin stora rikedom på ädla metaller. Genom de stora jordbäfningar, som inträffa vid början af de tusen åren, synes jordens dolda rikedom utan någon mensklig ansträngning komma till ytan: "Jag vill låta guld komma i stället för koppar, och silfver i stället för jern, och koppar i stället för trä," o.s.v. Så läsa vi.
Nu är det ofta smått om guld och silfver, särskildt då det gäller missionens sak. Då blir det annorlunda. Det kan understundom komma öfver oss en undran, hvarför Gud, som är så rik och som bor uti en stad, hvars gator till och med äro af guld, ej skär af ett stycke af en guldgata och släpper ned åt oss, eller hvarför han ej redan nu sänder änglar att proklamera det härliga evangelii budskap. Orsaken är den, att verlden skall besegras genom tron. Tron är segern, som öfvervinner verlden. Det synes, som om Gud ej skulle kunna på något annat sätt rättfärdiga sig inför satan än genom att visa honom, att han kan besegra verlden genom sina barns tro. Toge Gud till sin allmagt, skulle djefvulen alltid invända: "Detta är ingen jämlik kamp, allmagten mot vanmagten. Skall det vara en duell, må det vara en duell med någorlunda lika vapen."
Guds allmagt står oss till förfogande, det är sant, men endast i den mån, som vi tro; och jag blir mer och mer öfvertygad derom, att ingen framgång sker på jorden å andligt område, utan att något Guds barn trott Gud derom. Jag har funnit, då väckelser utbryta på platser, der inga troende eller endast halfdöda kristna finnas, att der för några år sedan lefvat ett Guds helgon på platsen, som trott för väckelse, och—så kom den. Låtom oss komma i håg detta, syskon, att verldens besegrande är beroende af vår tro. Och låtom oss flitigt använda detta starka vapen och aldrig förvånas öfver nederlag, om vi någon gång sticka det i skidan. Låtom oss ej heller någonsin lycka, att det är hårdt af Gud att tvinga oss att tro för hvarje ny batalj, utan må vi betrakta det hela såsom ett ärligt sätt att föra kriget emot vår arffiende. Under sjelfva vedermödans tid skola dock, såsom. vi redan sett, änglar användas att förkunna evangelium. Kanske de ock sändas på grund af de troendes böner.
Vidare synes det, att den patriarkaliska lefnadsåldern skall återvända. "Och derifrån skall man ej höra talas om något dibarn, några dagar gammalt, eller någon åldring, som icke har fyllt sitt åldersmått; ty såsom yngling dör den hundraårige, och den, som icke uppnår hundra år, skall anses såsom förbannad."
Metusalah blef visserligen gammal, ty han uppnådde en ålder af 969 år, men hans tal gick dock ej fullt upp till tusen år. Under de tusen åren deremot synes det, som om alla menniskor, med undantag af sådana, som synda och till följd deraf straffas med sjukdom eller död, skulle få genomlefva alla de tusen åren. Vi nämnde "synda," och någon torde förundra sig öfver, att möjligheten att synda förefinnes under denna härliga tid. Vi må då ihågkomma, att hela denna nu beskrifna härlighet dock endast är den jordiska härligheten, undersåtarnas tillstånd uti riket. Regenterna öfver denna lyckliga skapelse, d.v.s. de förklarade helgonen, hvilkas boning icke är på jorden, utan i den härliga staden, det nya Jerusalem, äro naturligtvis för evigt höjda öfver all möjlighet att synda. Det gifves nemligen en jordisk och en himmelsk härlighet under denna tidsålder, ett jordiskt och ett himmelskt Jerusalem, jordiska och himmelska regenter. Israel, som är jordens förnämsta folk och genom hvilket folk Jesus och hans brudeskara skola styra de andra folken, är då samladt i Palestina, omkring ett jordiskt tempel och uti ett jordiskt Jerusalem. Hes. 40-48. De lefva ännu i sina jordiska kroppar, ehuru välsignade med all jordisk och all andlig välsignelse, man kan tänka sig. Men högt öfver detta folk, detta tempel, detta Jerusalem, uti det nya Jerusalem, Uppb. 21, 22 kap., tronar Jesu brudeskara uti uppståndelsedrägt såsom de himmelska regenterna.
Uti hvilket förhållande nu de förhärligade skola stå till jordens folk, är en vigtig fråga för oss. Vi kunna allra bäst få någon lösning härpå, om vi tänka på Jesu förhållande efter sin uppståndelse (då han ju sålunda hade uppståndelsekropp) till sina lärjungar (som icke hade det). Det oaktadt kunde Jesus både vara deras lärare, profet, prest och konung. I Apg. 1:6, 7 se vi, huru han undervisade angående Israels rikes upprättande—han var då deras profet—af Luk. 24:20, huru han såsom prest välsignade dem, och af Matt. 28:18-20, huru han såsom konung befaller dem att utgå med fridens evangelium.
Vårt regerande öfver jordens folk består naturligtvis deri, att vi få vara medel till välsignelse för dem genom att meddela dem den himmelska visdom, som vi då besitta, genom att bedja för dem och välsigna dem samt genom att sätta dem i verksamhet att sprida, bibehålla och föröka den salighetskunskap, som vi då i fullkomlighet åtnjuta.
Att vi sålunda komma att, i likhet med Moses och Elias på förklaringsberget och i likhet med hvad änglarna göra nu, besöka jorden, är mer än troligt. Men att vi ej komma att hafva jorden till vårt hem, lika litet som änglarne hafva det nu, är också säkert. När jag var ett barn, ingick ofta uti mina drömmar eller önskningar det att kunna flyga och att kunna göra mig osynlig. När jag vaknade, hade jag dock alltid mistat vingarne, och min önskan att kunna osynlig genomresa verlden gick aldrig i uppfyllelse. Det är likväl möjligt att dessa, liksom så många andra af våra lyckliga barnaårs önskningar och drömmar, dock skola gå i uppfyllelse. Då vi få uppståndelsekroppar, skola vi kunna förflytta oss med långt större hastighet och lätthet än fågeln; och—rörande den andra punkten—vår frälsare visade sig och försvann efter behag från sina lärjungars åsyn. Han kunde gå igenom lyckta dörrar. Vi skola likna vår frälsare, våra kroppar skola blifva lika hans. Filipp. 3:21.—Ära vare Herrens namn!
Broder och syster! Du, som trånar efter att få vara till välsignelse för menniskors barn, du skall få vara det, redan här i smått och sedan i stort.
* * * * *
De två uppståndelserna och slutdomen.
I förbindelse med beskrifningen på de tusen åren vilja vi lägga märke till de två uppståndelserna. Redan i gamla förbundet finnes antydningar till en första uppståndelse. Esaias säger: "Dina döda skola få lif" på den tid, då man "sjunger denna sång i Judas land": "En fast stad hafva vi" o.s.v. Es. 26:l, 19. Daniel talar om, att "många af dem, som sofva under jordens stoft, skola uppvakna, somliga (eg. dessa) till evigt lif, och somliga (d.ä. de andra) till evig försmädelse och blygd." Dan. 12:2. Lukas talar om "lön uti de rättfärdigas uppståndelse," 14:14, och om att äktenskap ej skall förekomma bland dem, som få "del af uppståndelsen från (eller bland) de döda"—d.v.s. de döda i allmänhet lemnas qvar i sina grafvar, men några uppstå från dem.
I 1 Kor. 15 kap. läsa vi om uppståndelsens ordning "Kristus (ensam) såsom förstling, sedan de som tillhöra Kristus vid hans tillkommelse" (de tre klasserna, omtalade i Uppb. 20:4). Emellan Kristus, den egentliga förstlingskärfven, och uppståndelsen af Guds församling, som ock kallas en "förstling," Jak. 1:18, och de två andra klasserna, Uppb. 20:4, se vi snart 1900 år. "Derefter änden, då han öfverlemnar riket åt Gud och fadern." Enligt Uppb. 20 kap. ligger 1000 år emellan de rättfärdigas uppståndelse och änden. Vid den första uppståndelsen skall "vår förnedrings kropp" (hvardagsdrägten) "förvandlas till likhet med Kristi härlighets kropp," Filipp. 3:21. Af 1 Tess. 4:14-18 lära vi, att Herren då skall framföra våra afsomnade vänner, hvilkas uppståndelse skall inträffa något litet (troligen endast några minuter eller timmar) före vår förvandling, vi som lefva. I Ebr. 11:35 kallas denna uppståndelse för en "bättre uppståndelse," nämligen bättre än den förut i versen omtalade, genom hvilken qvinnor återfått sina döda, t.ex. enkan i Sarpat, 1 Kon. 17:23; den sunemitiska qvinnan, 2 Kon. 4:36. (Liknande fall under senare tid äro Maria och Marta, Joh. 11 kap.; enkan i Nain m.fl.) Dessa uppstodo till timligt lif, men de som få en bättre uppståndelse till evigt lif. Uppb, 20 kap. visar oss, att de äro "saliga och heliga, som få del af den första uppståndelsen," samt att den inträffar 1000 år före den sista.
Men dock få vi ej tro, att vid den sista uppståndelsen endast ofrälsta uppstå. Tvärtom läsa vi äfven då om sådana, som hafva sina namn i lifvets bok; och att endast "om någon icke fanns skrifven i lifvets bok, vardt han kastad i den brinnande sjön," ett uttryck, som snarare synes visa, att flertalet äfven då möjligen hafva sina namn der. Men att icke alla hafva sina namn i lifvets bok, se vi tydligt af kap. 21:8, der den ena klassen efter den andra uppräknas, hvilka "få sin del i eldsjön." All tanke på allas slutliga frälsning är härmed utesluten, i ty att Uppb. 21: l-8 beskrifver det egentliga evighetstillståndet.
Ibland dessa "döda," som hafva sina namn i lifvets bok, 20:12, äro nog sådana hedningar, hvilka aldrig hört evangelium, medan de lefde, men hvilka få höra det i dödsriket, och af hvilka då sådana, som "med tålamod i god gerning sökt härlighet och ära och oförgänglighet," Rom. 2:7, med andra ord handlat efter det ljus de haft och gjort "det lagen bjuder," v. 14, skola få "evigt lif" på den dag, "då Guds rättvisa dom blir uppenbar," v. 7, d.ä. på domens dag, som nu afslutas vid de tusen årens slut. Märk, huru Paulus indelar hedningarna uti två klasser, sådana som sökt "göra det lagen bjuder," v. 14, och sådana som "synda" mot den, v. 12.
Vidare äro nog alla barn, som dött i unga år, der. Vi läsa: "Och jag såg de döda stora och små stå inför tronen," nemligen _domare_tronen. Här kommer en vigtig fråga in:
* * * * *
Hvad skall Gud göra med barnen, såväl uti uppståndelsen som vid Herrens tillkommelse?
Att nu icke alla barn få sin del i den första uppståndelsen är klart af detta ställe. Vi kunna vara förvissade om, att hedningarnes barn äro bland dessa "små," som uppstå först efter de tusen åren, likaså troligen barn i familjer öfverallt i verlden, der föräldrarna äro ofrälsta. Der den ene maken deremot är troende, äro barnen genom den troendes inflytanden blifna "heliga." 1 Kor. 7:14.
Skall då Herren kunna göra skillnad på de troendes och de ofrälstas barn vid sin tillkommelse? Han har gjort så förr, ty vid syndafloden, vid Sodoms förstörelse, vid straffdomarne öfver Egypten och Jerusalem undkommo de troendes barn (hvilka voro med föräldrarne) eländet, men ej de otrognas. Att icke Herren kommer att borttaga alla barn, som lefva vid hans tillkommelse, är sålunda klart redan deraf, att han ej gjort så förr, då stora straffdomar sändts öfver folk och länder. Den stora vedermödan är nemligen just en sådan straffdom. Men barnen äro derför icke förtappade, om de blifva qvarlemnade. Om de dö genom plågorna, så gå de till paradiset, der de få vara till den sista uppståndelsen, och om de få lefva, så växa de upp såsom undersåtar i riket.
Skulle Herren hafva den principen, att inga barn alls få finnas under vedermödan, då måste han icke endast taga upp alla barnen vid sin tillkommelse, utan dagen derpå taga upp öfver 100,000 barn, som blifvit födda under de 24 timmar, som då förflutit, och så i fortsättningen. Det blefve då ett oupphörligt, dagligt, nej minutligt upptagande af barn. Skulle Herren åter lemna qvar de troendes barn, hvem skulle då taga vara på dem? Hafva föräldrarna (eller den ena af dem) välsignat sina barn och öfverlemnat dem i full tro under bön och händers påläggning åt frälsaren, så gör nog Herren dem passande för himmelsfärden, såsom han gjort med deras föräldrar. Barnen skola lika litet frukta för Jesus då, som när han kallade dem till sig och de utan fruktan så trodde på den vänlige främlingen, att de läto honom taga dem upp i sin famn. Detta är troligen meningen med orden: "Dessa små, som tro på mig." De voro icke rädda för honom.
I föräldrar, som älsken Herren, öfverlemnen edra barn i full tro åt frälsaren, att han må taga upp dem vid sin tillkommelse. Och du, troende man eller hustru, som har en oomvänd make, gör det äfven du, om du ock måste göra det allena, eller sök att få andra att hjelpa dig dermed. Herren kan göra något med edra små genom anden vid händers påläggning, likasåväl som något skedde med dem då han lade sina händer på de små under sin vandring på jorden, eller som Johannes redan i moderlifvet kunde blifva uppfylld af denne ande. "Allt hvad I bedjen, skolen I få." "Bedjen, att eder glädje må vara fullkomnad," gäller nog äfven härvidlag. Det mest antagliga är sålunda, att de troendes barn få följa med sina föräldrar både uti första uppståndelsen och uti förvandlingen och att de ofrälstas barn få blifva qvar i paradiset eller på jorden.
Det nya Jerusalem.
Uppb. 20-21.
Denna stora stad, som är 12,000 stadier eller öfver 200 sv. mil i längd, med lika bredd och höjd, och som är byggd uteslutande af guld, fanns till redan på Abrahams tid. Vi läsa nemligen, att "han väntade på den stad, som har grundvalar, hvilkens byggmästare och skapare är Gud." Ebr. 11:10. Denna stad är Guds och vår frälsares boning, de heliga änglarnes boning. Och det troliga är, att äfven våra afsomnade vänners andar äro der uti den afdelningen af den, som kallas "paradiset" eller "under altaret." Att icke sjelfva brudens afdelning ännu är i ordning, se vi af Joh. 14:3, ty så snart den är beredd, kommer han tillbaka. Den göres i ordning, synes det, lika fort som bruden beredes här nere. Ja, det troliga är, att liksom "de tolf apostlarnas" namn stå på de tolf "ädelstenarna" och de tolf "patriarkernas" namn på de tolf "pärlorna," att hvarje Guds barns namn står inristadt någonstädes uti och afbildas genom någon del af brudpalatset. Men skulle så ej vara fallet, står det dock i lifvets bok. Dess tolf pärleportar, i öster tre, i norr tre o.s.v., bevakade, af tolf änglar, påminna så skönt om uttrycket: "De skola komma från öster och vester o.s.v. och sitta till bords i Guds rike." Luk. 13:29. De tolf stadsmurarnes grundvalar utgjorde hvardera en skön ädelsten.
"Guds härlighet upplyser staden," sålunda hvarken sol eller måne, gas eller elektriskt ljus. Intet tempel finnes uti densamma, ty Herren Gud sjelf och lammet är dess tempel. Att nu detta är en verklig stad, är alldeles klart af beskrifningen. Somliga påstå, att allt endast är ett bildspråk, och att staden endast afbildar de frälsta. Detta strandar mot Guds tydliga ord, som gör skillnad på folket, hvilket skall ingå i staden, och staden sjelf. Vi läsa i Uppb. 21:27: "Och intet ondt skall der inkomma och ingen som gör styggelse och lögn, endast de, som äro skrifna i lammets lifsbok." Hvad kan vara tydligare? Försöket att förklara staden vara en bild af bruden och dessa, som skola ingå i staden, vara hedningar, som sluta sig till bruden, är alldeles oegentligt, ty om bruden är framställd genom en stad, så fordrar konseqvensen, att äfven dessa hedningar skulle framställas genom något liknande en stad, såsom en förstad eller dylikt, som lägges till den himmelska staden. Men derom vet bibeln intet.
Men visar icke ängeln staden för Johannes, då han skulle visa honom bruden? Jo, alldeles på samma sätt, som jag skulle göra, om jag ville visa en främling drottningen af Sverige. Jag skulle naturligtvis först taga honom till Stockholm och till kungliga slottet och visa honom dessa, ty der bodde hon. Men dåraktig skulle han i sanning vara, om han då trodde att Stockholm eller slottet vore drottningen. Nej, när ängeln sade: "Kom, jag vill visa dig bruden," då menade han ej: "Kom jag vill visa dig endast en bild af bruden," utan han menade, hvad han sade, att han ville visa honom bruden sjelf, som bodde i staden, ja, i stadens slott, det särskilda brudpalats der inne, som Jesus varit sysselsatt med att göra i ordning i snart 1900 år.
Talet om bruden i förbindelse med staden, uti v. 2, bevisar lika litet. Ty der står det endast, att staden är tillredd, såsom en brud är prydd för sin man. Jämförelsen är uti prydandet. Om någon skulle säga till en brudtärna: "Du är prydd, såsom om du vore bruden," då menades icke dermed, att hon vore bruden. Likaså litet menar Johannes, att det nya Jerusalem är bruden derför, att den är prydd såsom en brud för sin man, och ännu mindre menade han, att Jesus vore dennas brudgum. Skulle meningen vara, att staden skulle vara brud till någon, så blefve den en brud till jorden, ty till den kom staden ned och för den var den prydd. Men, som sagdt är, kallas icke staden alls för någon brud, utan säges endast vara prydd såsom en brud (i allmänhet) för sin man.
Om staden förklaras vara ett visst folk, så fordras det naturligtvis, om man vill vara konseqvent, att man äfven förklarar den jord, till hvilken den kommer ned, för ett folk. Skulle man eljest hafva lust att utföra bilden om staden. såsom en brud åt jorden, så kunde man der finna några sköna jämförelsepunkter. Staden under vår tid är nemligen endast litet bekant med jorden. Under de tusen åren sker stadens trolofning med sin brudgum—den kommer då nedåt ett godt stycke mot jorden, mot sin brudgum—, men först vid slutet af de tusen åren sker brölloppet, då staden kommer ned i sin brudgums—jordens—famn, eller då staden kommer ända ned på jorden.[12]
Denna sköna stad finnes till både under och efter de tusen åren. Under de tusen åren är staden så nära jorden, att folken kunna "vandra i dess ljus," 21:24, och att "jordens konungar bära sin härlighet in i den." Ordet, som är öfversatt med "in i," kan lika väl betyda "emot." Samma ord är nemligen öfversatt med emot uti Luk. 15:21: "Fader, jag har syndat emot himmelen." "Jordens konungar," troligen de jordiska konungarna, gå in i det jordiska Jerusalem, som då är praktfullt uppbyggdt, men bära sin, v. 24, och folkens, v. 26, härlighet och ära emot den himmelska staden. Icke endast deras tillbedjan, bön, pris och tack går upp emot denna stad, utan äfven deras härlighet och ära. De representera sålunda sina olika folk både såsom prester och konungar (jordiska nemligen.) Es. 61:6; 66:21.
Om vi återigen med "jordens konungar" tänka oss de förhärligade, skulle meningen blifva den, att de, såsom representanter af jordens nationer, bringa in sin och deras härlighet i det himmelska Jerusalem, alldeles såsom vid drottning Viktorias kröning representanterna från alla länder, öfver hvilka hon regerar, bragte dessas härlighet och ära in i London. Den förra meningen är dock mera sannolik.
Att beskrifningen på det nya Jerusalem från kap. 21:9 till kap. 22:15 framställer tillståndet under de tusen åren, visar äfven uttrycket "Guds och lammets tron," 22:l,3. Något sådant uttryck finnes ej uti de första åtta verserna af kap. 21, hvilka åtta versar framställa stadens ställning efter de tusen åren, sedan, Gud slagit upp sitt tabernakel, nemligen det himmelska Jerusalem, Ebr. 9:24, "bland menniskor" för att "bo bland dem," v. 3. Då finnes ingen lammets tron längre, i ty att 1 Kor. 15:24-28 visar oss, att Kristus icke skall regera längre än till slutet af de tusen åren, till "änden." "Han måste regera, till dess han lagt alla sina fiender under sina fötter" och så "öfverlemna riket åt fadern," då "Gud skall vara allt i alla."
Ännu en sak visar oss, att vi från kap. 21:9 till kap. 22:15 hafva en beskrifning på stadens ställning till jordens folk under de tusen åren. "Trädets löf tjenade till folkens läkedom." Nationer finnas ej till på den nya jorden, utan endast individer ("menniskor," hvarom mera sedan), och ännu mindre folk, som behöfva läkedom. Allra minst behöfvas dessa löf i det nya Jerusalem, hvars invånare endast äta af trädens frukt. Löfven åter igen behöfva jordens nationer under de tusen åren, för hvilka ännu både synd, sjukdom och till och med död äro en möjlighet, ehuru de höra till undantagen. Vi sade trädens löf. Det står egentligen "trädets löf" och "lifvets träd," skenbart gifvande vid handen, att det skulle endast finnas ett träd. Men såväl grundordets betydelse som uttrycket "på båda sidor" visar oss, att det menas flera träd. Ordet användes i samma bemärkelse som om vi t.ex. i en beskrifning öfver Palestina skulle säga: "Här växer palmen, här växer vinrankan." Detta är ett mycket vanligt uttryckssätt, och hvar och en förstår, att dermed icke menas en palm eller en vinranka, utan många. Melin säger härom: "Icke ett utan en fortlöpande rad af lifsträd på högra och venstra flodstranden." Vi skola sålunda utropa, när vi komma hem till vår stad: "Ja, nu ändtligen äro vi komna, icke till palmens eller vinrankans land, utan till lifsträdets land, till lifsträdets rätta jordmån."
Efter de tusen åren.
Såsom redan är antydt, är det egentligen de åtta första versarne af kap. 21, som framställa det egentliga evighetstillståndet. Kristus behöfver ej då regera, ty all tanke på uppror eller bristande villighet eller förmåga för någon enda att intaga sin rätta plats, är då för alltid förbi. Det finnes då inga nationer, inga furstar, inga konungar på jorden, utan endast individer, "menniskor," som ej intaga någon öfver- eller underordnad ställning till hvarandra. Lika punktligt som solen går upp hvarje morgon och stjernorna löpa sina banor, lika punktligt skola då menniskorna på den nya jorden utan att hvarken styra eller blifva styrda fullgöra Herrens vilja, som då hufvudsakligast består uti att älska Herren Jesus och fadern, älska hvarandra och den himmelska stadens och den nya jordens invånare. Lika endrägtiga som lemmarne i en kropp äro, blir då menniskornas förhållande till hvarandra. Men det synes, som skulle äfven då en skillnad förekomma, nemligen emellan dem, som bo på jorden och dem, som bo i staden, ty ehuru den öfver 200 svenska mil höga staden kommit så lågt ned, att den hvilar på jorden, måste vi ändå tänka oss, att jorden är ett och staden ett annat.
Vår första fråga blir: Hvarifrån komma väl dessa "menniskor," till hvilka vi—de himmelska invånarne—skola komma ned, samtidigt med att staden, i hvilken vi bo, kommer ned? Bibeln gifver ej något direkt svar härpå, men det troliga är (försåvidt ej Gud skapar nya menniskor helt och hållet), att de myriader af menniskor, hvilka icke deltogo uti upproret, då satan blef lös, och hvilka, myriader naturligtvis utgöra den ojämförligt större delen af jordens då så oerhördt talrika befolkning, blifva öfverflyttade på den nya jorden sedan eldsfloden rensat densamma. Lägg märke till, att Petrus talar om en eldsflod, genom hvars förfärligt starka "hetta" elementen skola upplösas och jorden och de verk, som äro derpå, skola förbrännas. "Men nya himlar och en ny jord vänta vi efter hans löfte, i hvilka rättfärdighet bor" (icke endast bärskar, som under de tusen åren, utan bor.) Denna storartade rensning skall försiggå, på det att "Guds dag" skall kunna begynna, ty så läsa vi: "Medan I vänten och ifrigt åstunden Guds dags tillkommelse, för hvars skull himlarna skola upplösas af eld" o.s.v. 2 Petr. 3:10-13. Förut var det Herrens dag (under de tusen åren) nu blir det Guds "dag," likasom det är Guds "tabernakel," Uppb. 21:3, Guds "folk," v. 3, och Guds "son," v. 7, (som hvarje öfvervinnare skall vara). I Uppb. 21:l läsa vi ock, att den första himmelen och "den första jorden hafva förgåtts och hafvet (som finns till under de tusen åren, men ej sedan) är icke mer." De tusen åren sluta sålunda med en eldsflod. Den eld, som föll ned af himmelen från Gud, kap. 20:9, och som förstörde de upproriska, gjorde sålunda något vida mera, den satte hela jorden i brand.
Intet ord förekommer om hvart de rättfärdiga gå, som ej deltagit i upproret. Men eftersom de förut tillhörde jorden, och det icke säges, att de förgingos genom eldsfloden (hvilket dessutom vore tvärt emot Guds forna handlingssätt), är det mest antagligt, att Gud tog dessa till sig i sin himmelska ark, såsom det skedde med Noah och hans familj under tiden för _vatten_floden och att han sedermera släppte ned dem igen, alldeles som det skedde med arken, hvilken stannade på Ararats berg, då Gud sade till Noah: "Gå ut ur arken, du och din hustru och dina söner och dina söners hustrur med dig!" Noah, som tillhörde jorden förut, fick komma ned på den igen, och "de heligas läge," som Herren så väl skyddade emot upprorsmakare, 20:9, och hvilka heliga han sålunda ej synes vilja låta drabbas af död, komma nog ned igen på den jord de förut bebott.
När Gud landsatte Noah på den efter floden förnyade jorden, sade han till dem: "Varen fruktsamme och förökens och uppfyllen jorden!" Skall månne Gud säga detsamma till dessa "menniskor" på den nya jorden? Så egendomligt som detta låter, begynner den tanken mer och mer att hyllas af framstående bibelforskare. Den förut omnämnde framstående lutherske teologen d:r Seiss påstår det. Han säger: "Uti ordet: 'Se jag gör allting nytt,' ligger ock det inneslutet, att menniskoslägtet blir nytt. Öfverhufvud står det ingenstädes i bibeln, att menniskoslägtet som en sig alltjemt fortplantande skapelse skall upphöra. Menniskorna skola alltså som Adam och Eva före syndafallet på syndfritt sätt föröka sig, som det bjöds de första menniskorna."
D:r Seiss synes sålunda vara af den meningen, att Herren förvandlar de menniskor, som finnas på jorden under de tusen åren till samma tillstånd som Adam och Eva före syndafallet, och att i orden: "Se, jag gör allting nytt," 21:5, äfven är inneslutet, att det blir ett nytt menniskoslägte. Den bekante d:r Grattan Guinness i London anser icke heller detta för otroligt och anför bland annat Efes. 3:21 såsom bevis derför. Der står: "Honom vare ära i församlingen genom Jesus Kristus bland alla slägten i evigheters evighet" (eg. "till alla slägtleden af tidsåldern af tidsåldrar.")
Hvar och en förstår väl, att vi här ej tala om de förhärligade i det himmelska Jerusalem, i staden, om hvilka det tydligt säges, att de, som befinnas värdiga att få del af "uppståndelsen från de döda, de hvarken gifta sig eller bortgiftas," utan: äro derutinnan "lika änglarna," Luk. 20:35, utan här är fråga om de "menniskor", som bo på den nya jorden. Det är ganska märkligt att läsa om, huru Gud på många ställen i sitt ord begagnar uttrycket "tusende led." "Gud gör barmhertighet till tusende led," 2 Mos. 20:6. Han "bevarar kärlek intill tusende led," 2 Mos. 34:7. Han "gör barmhertighet till tusende led," 5 Mos. 5:10.
Han "bevisar barmhertighet intill tusende led." 7:9. "Kommen ihåg … det ord han budit tusende slägter." 1 Krön. 16:15. "Han kommer evigt ihåg sitt förbund, det ord han har budit tusende slägter." Ps. 105:8. Enligt Luk. 3 kap. är det endast 75 slägtled från Adam till Kristus på omkring 4000 år. Tusende slägtled skulle sålunda upptaga en tid af öfver 50,000 år (närmare 53,333.) Ehuru bibeln sålunda synes vara temligen klar rörande denna punkt, får man dock vara högst försigtig uti några påståenden.
Orimligt kunde det ju ej vara, att Gud, som antagligen gerna vill genomdrifva sina en gång fattade planer, skulle hafva för afsigt att visa satan, alla menniskor och alla änglar, att hans första plan i paradiset skall genomföras. Att nu detta icke sker under de tusen åren är klart, i ty att de förhärligade helgonen äro i högre ställning än Adam och Eva voro, under det att den jordiska befolkningen under de tusen åren äro i en lägre. Dessa senare bära ännu i sin natur många märken och böjelser efter fallet, hvilka Adam och Eva ej hade, och hvilka kanske knappast de tusen åren kunna eller hinna att fullt utplåna. Det troliga är derför, att de måste genomgå någon genomgripande förändring, innan de placeras på den nya jorden—en förändring, som gör dem fullkomligt lika med Adam och Eva före fallet.
Man har ofta frågat: Huru skulle det hafva gått, om icke fallet hade kommit? Befallningen att fortplanta sig blef nemligen gifven före fallet. 1 Mös. 1:28; 2:24. Om ingen synd, hade kommit i verlden, hade ingen död kunnat komma, och då hade ju jorden till sist blifvit alldeles uppfylld af menniskor. Barn hade blifvit aflade och födda utan synd, de hade varit fullkomliga såsom barn, fullkomliga såsom ynglingar, såsom män och såsom åldringar. Än sedan då? De kunde aldrig dö. Svar: Gud hade väl då fått plocka dem hem såsom mogna frukter och gyllene ax till sin himmel likasom Enok och Elia.
Nu skedde det ej så, utan fallet kom, och det visste Gud på förhand. Men om nu menniskor skola finnas på den nya jorden i samma ställning, så uppstår ju samma svårighet. D:r Grattan Guinness säger derom: "Denna fråga innebär dock ingen verklig svårighet… Vår planet utgör för öfrigt icke hela universum: 'I min faders hus äro många boningar.' Och midnattens myriader stjernor äro solar i andra planetsystem för att icke tala om de aflägsna nebulosorna. Kan Gud icke förflytta sina trogna till andra verldar? Förstår icke till och med menniskan att grundlägga nya kolonier och befolka nya och aflägsna länder med den gamla verldens öfverbefolkning. Säkerligen har den allvise skaparen redan från början förutsett och ordnat allt detta." Så långt Guinness.
Men utan att flyga så långt med våra tankar tro vi, att den kubformade nya Jerusalems stad, hvars ofantliga ytinnehåll, särskildt på grund af dess oerhörda höjd, vi knappt kunna fatta, har rum för alla de lyckliga varelser, som jorden skall kunna frambringa åtminstone under många tiotusentals år. Och vidare är det ju ej säkert, att denna fortplantning skall fortsätta i oändlighet. Det förut nämnda stället, Efes. 3:21, om slägtleden under tidsåldern af tidsåldrar bevisar åtminstone icke, att sådant skulle ske mer än under en sådan oerhördt lång tidsperiod, att den förtjenar namnet af en tidsålder af tidsåldrar. Men andra ställen i bibeln tala om flera sådana långa perioder, ty vi läsa om "tidsåldrar af tidsåldrar." Uppb. 5:13; 10:6; 14:11; 20:10 m.fl.
Skall det kanske till sist förunnas oss att öfver det nya Jerusalems murar blicka ned öfver en jord, en menniskoslägt, som i allt uppfyller Guds ursprungliga plan? Huru skola vi icke då beundra Guds storhet uti att hafva kunnat göra godt af ondt! Då satan förhindrade "rikets upprättande" genom att döda härlighetens Herre, trodde han väl att han omintetgjort Guds plan. Men när Herren nu snart kommer tillbaka för att upprätta riket, har han icke endast en konung att bjuda jorden på utan äfven en drottning, som han vunnit under mellantiden. När satan frestade Eva i paradiset, trodde han väl äfven då, att han vunnit sitt spel, men nej, Gud skall åter frambringa ett paradisiskt tillstånd på en ny jord, och under tiden har han vunnit alla det nya Jerusalems invånare. Satan förlorar sålunda till sist, huru han än bär sig åt. Halleluja!
När Herren Gud i paradiset vandrade bland menniskorna, då var han ensam, då hörde menniskorna endast "ljudet af Herren Gud, som gick omkring i lustgården, då dagen svalkades." 1 Mos. 3:8. Men när han på den nya jorden tager sig en aftonpromenad, när åter "Gud sjelf skall vara med dem, deras Gud," Uppb. 21:3, då kan han inbjuda hela den himmelska familjen, i vilken Jesus är den äldste brodern, att göra sig sällskap. Och denna familjs olika klasser och olika individer hafva nog något att berätta för jordens folk om utkämpade strider och gjorda erfarenheter, som skall förvåna särskildt den nya jordens nya slägten. Aftonpromenad, sade vi, men det blir ju ingen natt. Det är i staden, der ingen natt finnes. Men på jorden är det nog möjligt, att natt förekommer såsom en behaglig omvexling. Adam "sof," innan ännu synden kommit i verlden.
Att menniskorna på den nya jorden skola äta är troligt. Det första budet till menniskan i paradiset rörde, hvad de skulle och hvad de icke skulle äta. Att dock intet kunskapens träd på godt och ondt finnes på den nya jorden, kunna vi vara vissa på. Men äfven om det funnes, skulle nog de 7000 årens sorgliga erfarenheter af synd och syndens följder gifvit Guds barn sådan afsmak för detta träd, att de aldrig skulle vilja smaka det. "Brändt barn skyr elden." Dessutom finnes satan ej mer. Han kan icke fresta dem mera, han är då icke endast "bunden" utan "kastad i eldsjön" d.v.s. borta för alltid.
Skola de förklarade andarna ock äta? I Uppb. 22:l, 2 står både om lifvets vatten och om "lifvets träd, som bär tolf skördar, en skörd hvarje månad." Och i Uppb. 2:27 läsa vi: "Den, som öfvervinner, honom skall jag gifva att äta af lifvets träd, som är i Guds paradis." Paradiset synes sålunda blifva de förhärligades matsal, om vi så våga uttrycka oss, och är ej att förvexla med sjelfva brudgemaket—tillbedjandets afdelning.
Kanske vi genom att något betrakta bibelns lära om paradiset kunna få någon idé om hvad slags ätande här är fråga om för dem. Ordet paradis förekommer endast på tre ställen i bibeln, nemligen i Luk. 23:43: "I dag skall du vara med mig i paradiset" (detsamma som "Abrahams sköte,") och i 2 Kor. 12:4: Paulus blef "uppryckt till paradiset" samt i detta Uppb. 2:27.
I allmänhet, kallas ju dock äfven Edens lustgård för paradiset. Så förstodo ock judarna saken, såsom vi kunna läsa i deras Talmud: "I paradiset kunna endast de rättfärdiga ingå, hvilkas själar föras dit af änglar. När israeliten bortgår till det eviga huset, så kommer en ängel, som förestår Edens lustgård, och som mottager hvarje omskuren Israels son och inför honom i Edens lustgård. Abraham skall sitta vid Gehennas port och skall icke tillåta någon omskuren att stiga dit ned. Gehennas eld har ingen magt öfver syndare af Israel, emedan Abraham stiger ned och återför dem derifrån."
Paradiset var troligen först på jorden, men försvann derifrån vid syndafallet, efter hvilken tid det först tjenade som uppehållsort för det gamla förbundets aflidna heligas andar (= "Abrahams sköte," Luk. 16:23.) Det var då beläget i "jordens nedersta rum," ty dit nedsteg Jesus och dit (till paradiset) tog han röfvaren. Sedan blef detta i och med Kristus upplyftadt till tredje himmelen (troligen till nedre afdelningen af den himmelska staden, detsamma som "under altaret,") ty Paulus blef uppryckt till "tredje himmelen" och "till paradiset." Den afdelningen af dödsriket, som hette paradiset, blef sålunda då skild från den andra delen deraf, som hette Gehenna, hvilka två afdelningar förut voro så nära hvarandra, att dess invånare kunde samtala med hvarandra, såsom Lasarus och den rike mannen, ehuru ej komma öfver till hvarandra. Det är på grund af denna förändring af paradisets läge, som de gamla heliga alltid talade om att stiga ned i de dödas rike, 1 Mos. 37:35, under det att vi tala om, att våra vänners andar gå uppåt.
Efter den allmänna uppståndelsen vid de tusen årens slut, då alla de, som hafva sina namn i lifvets bok, lemna paradiset och uppstå, synes det, som om paradiset skulle blifva tomt, försåvidt ej Herren då använder det till räddningsark för de frälsta på jorden, hvilka ej deltogo i upproret vid de tusen årens slut och under den tid, då eldsfloden går öfver jorden och till dess, att de intaga den nya jorden. Att nu ej paradiset får samma öde som den andra afdelningen af dödsriket (Gehenna), eller att kastas i eldsjön, ses tydligt deraf, att vi återfinna det med dess lifsträd uti Uppb. 22:2, då löftet i kap. 2:7 till öfvervinnarne att få äta af dess frukt skall uppfyllas. Dessa lifsträd funnos sålunda till i detta paradis redan på Johannes tid, ty det talas om "lifvets träd, som är i Guds paradis." Uppb. 2:7.
Dess frukt må sålunda vara något, som äfven de aflidnas andar kunna förtära, hvaraf vi draga den slutsatsen, att ätandet sålunda hufvusakligen är ett andligt ätande, såsom vi genom tron äta Kristi lekamen och blod i nattvarden samtidigt med, att kroppen äter brödet och vinet. Vi kunna dock äta Kristi lekamen och blod genom andra medel, nemligen genom ordet i ty att allt, som påminner om Kristus och riktar våra trosblickar på honom, meddelar evigt lif.
De afsomnade kunna nog ej njuta af Kristus eller äta af detta lifvets träd annat än såsom vi njuta af Kristus, då vi tänka på honom, bedja till, tacka eller tillbedja honom, men sedan vi fått förhärligade kroppar, kunna vi nog njuta af honom såsom vi göra i nattvarden, d.v.s. äfven genom begagnande af yttre symboler. Det blir sålunda ett verkligt lifsträd och ett verkligt lifsvatten, liksom det i nattvarden är ett verkligt bröd och ett verkligt vin. Men lika litet som vi i nattvarden äta och dricka för att tillfredsställa vår lekamliga hunger och törst, lika litet komma vi att spisa af lifvets träd och dricka af lifvets vatten i och för stillande af hunger och törst.
Allt, som finnes i himmelen, skall för oss framställa Jesus.
Alla våra fem sinnen skola vi då såsom nu betjena oss af för att tillgodogöra oss Jesus och njuta af honom. Våra förklarade ögon, då de se lammet midt i tronen, våra öron, då de tjusas af den himmelska musiken, våra luktorgan, ty då vi der inandas himmelens sköna blomsterdoft, skola vi icke glömma, huru skön han sjelf är eller glömma att njuta af aromen från hans älskliga person. Vidare skola våra känselorgan, om de ock erfara en aldrig så ljuf elektrisk ström vid beröring af en ängels eller ett helgons hand, dock aldrig kunna förleda oss till att ej begagna hvarje tillfälle att få känna den ännu ädlare strömmen från Jesu och faderns hand och hjerta.
Och likaså skall för hvarje gång vi plocka af de ädla frukterna från lifvets träd eller njuta af lifsvattnet, detta endast bringa oss till att samtidigt njuta af några af hans ädla egenskaper, såsom välvilja, vänlighet, förtrolighet, godhet och kärlek. Skall då icke hågkomsten af, huru han här nere har fröjdat oss, hvarje gång vi njöto af honom i nattvarden o.s.v., och allt hvad han eljest skänkt oss på jorden såsom underpant på sin kärlek (och det redan före bröllopet sålunda) fylla våra hjertan med salighet! Himmel och jord, kronor och palmer, perlor och ädelstenar, lifsträd och lifsvatten, umgänget med helgon och änglar, himmelska utsigter, himmelsk musik och himmelsk blomsterdoft, minnet af det förflutna, besittningen af det närvarande, vissheten om en evig lycklig framtid—allt, allt skall endast göra att han, han blir så älsklig för oss, att vi ej veta, antingen vi skola, "tiga stilla i vår kärlek" eller utbrista i lofsångsljud, som skaka hela den himmelska staden, antingen vi skola le af salighet eller gråta af sällhet.
Men skulle någon sällhetstår falla från våra ögon, skall Gud äfven aftorka den. Det är då brudskarans förenade kärleksblickar skola komma hennes älskade brudgum att utropa: "Vänd dina blickar från mig, de komma mig att darra." Hög. V. 6:4. Det är då, han skall säga: "Huru skön är du, och huru täck, min älskade, i kärleks lekar!" Hög. V. 7:6. O hvilket samlif i denna stad emellan fader och son, emellan brud och brudgum, emellan helgon och änglar! Och midt under det att våra hjertan äro färdiga att brista af sällhet utan mått, höra vi kanske en ängel alltemellanåt utropa: "Och döden skall icke vara mer, icke heller sorg, icke heller rop, icke heller värk varder mer, ty det första har gått till ända." Uppb. 21:4.
* * * * *
Vi sade, att uti dessa 8 första verserna af Uppb. 21, hvilka beskrifva det egentliga evighetstillståndet, det ej talas om lammets tron såsom i 22:1 utan endast om Guds tron, 21:5. Vi böra ock lägga märke till, att uttrycket: "Herren Gud" ej heller förekommer här om Gud utan endast Gud. Deremot förekommer detta uttryck: "Herren Gud" tre gånger uti beskrifningar på tillståndet under de tusen åren, 21:22; 22:5, 6. Uti dessa åtta verserna, 21:1-8, deremot endast Gud—ett ord, som förekommer 6 gånger (och om vi dertill lägga ordet Gud uti uttrycket "Guds dag," 2 Petr. 3:12, som tyder på samma tid, blir det ett jemnt sjutal.) Efter de tusen åren är det sålunda hvarken behof af, att Kristus regerar, ej heller att Gud ens bär namnet Herre, hvilken benämning, så uttrycksfull den än är, dock skulle tyda på möjligheten af bristande lydnad.
Förut var det Kristus, som var "allt och i alla," Kol. 3:11, nu är det Gud, som är "allt i alla." 1 Kor. 15:28. Nådens hushållning begynte med: "Det är fullkomnadt." Joh. 19:30. De tusen årens med: "Det är gjordt." Uppb. 16:17. Men evighetens tidsålder skall begynna med ett nytt: "Det är gjordt," 21:6, af ännu större betydelse. Med "det första," som har "gått till ända," 21:4, menas nog de 7000 åren. Gud vare lof, att dessa icke utgjorde det hela, nej icke en gång det förra, utan endast "det första," visande oss, att ett andra, ett tredje, ett fjerde o.s.v. skall komma, hvarom mera i nästa kapitel.
Tidsåldrarna.
Då vi nu vilja något studera sanningen om bibelns olika tidsåldrar, är det vigtigt att vi komma ihåg, att det grekiska ord "aion," som egentligen betyder tidsålder, ofta är öfversatt med ordet "verld," under det att grekiska språket har två andra ord, som betyda verld, det ena den bebodda jorden och det andra verldsaltet. Ibland är samma ord "aion" öfversatt med "evighet", en gång med "skick." Efes. 2:2. Vi begagna nu det allmänt erkändt rätta ordet tidsålder på alla sådana ställen. I Ebr. 1:2 läsa vi då om Guds son, att Gud har "gjort tidsåldrarna genom honom" och i Ebr. 11:3, att "tidsåldrarna hafva blifvit ordnade genom Guds ord" eller på Guds befallning. Deri ligger en ofantlig tröstrik sanning. Gud har icke allenast skapat verldarna genom Kristus, hvilken sanning vi lära af andra ställen i Guds ord, såsom Ebr. 1:10; Joh. 1:3, 10; Kol. 1:16 m.fl. st., utan äfven ordnat tidsåldrarna genom honom.