Uppenbarelseboken uppenbarar sådant som ej förr varit uppenbaradt. Men äfven det förut uppenbarade, som varit dunkelt, gör hon klart.
När det i Sak. 4:2, 3 talas om "två oljeträd och två ljusstakar," vore det ej så lätt att förstå meningen, om ej Uppenbarelseboken uppenbarade för oss, att dermed menas de två vittnena, kap. 11:4. När det mystiska uttrycket "en tid, två tider och en half tid" nämnes, Dan. 7:25, 12:7, var det omöjligt för Daniel att förstå det, Dan. 12:7, 8, men så kommer Uppenbarelseboken och säger, att dermed menas 1,260 dagar, (jemför kap. 12:6 med kap. 12:14), eller att med en tid sålunda menas ett år. Likaså, när det säges uti Es. 24:20, att "jorden skall ragla såsom en drucken och gunga såsom en hängmatta;" uti Joel 3:15, att "solen skall svartna;" uti Joel 2:31, att "månen skall förvandlas till blod;" uti Matt. 24:29, att "stjernorna skola falla från himmelen;" uti Mark. 14:62, att "de ogudaktiga skola få se menniskosonen sitta på kraftens högra sida"—då kunna vi nog deraf se, att allt detta skall inträffa på Herrens dag, men under hvilken särskild tid af denna dag det händer, vore svårt att se utan Uppenbarelseboken. Men denna bok visar oss, att detta skall ske, hvarken vid det första eller andra eller sjunde inseglet utan vid det sjette.
Uti Jesu tal i Matt. 25 äro tre händelser så nära förbundna med hvarandra, nämligen Jerusalems förstöring, Kristi tillkommelse och tidsålderns ände, att det är omöjligt, att utan Uppenbarelseboken kunna se, hvart det ena eller andra hör. Som Uppenbarelseboken skrefs efter Jerusalems förstöring enligt temligen enstämmigt vittnesbörd, är dermed strax en hel del svårigheter undanröjda.
Vidare omtalar Uppenbarelseboken så tydligt, när både det ena och det andra, som ej inträffade vid Jerusalems förstöring, skall inträffa, att vi ej behöfva hafva några tvifvel. Evangelii predikan "bland alla folk" (i sin fullhet i Matt. 24:14) säger oss Uppenbarelseboken skall ske genom en af de tre änglarna, 14:6. "Förödelsens styggelse,", Matt. 24:15, och "förtrampandet af Jerusalem" skall begynna med de (senare), 3-1/2 årens början. Uppb. 11:2.
För att kunna rätt fatta dessa Herrens profetiska tal må man komma ihåg, att han för det första önskade att gifva förmanings- och uppmuntringsord till sina dåvarande lärjungar, som voro troende men judetroende, och hvilka egentligen blifvit utkallade med det mål i sigte att blifva Jesu medregenter uti det rike, som just då hade blifvit upprättadt, om ej judarne i det afgörande ögonblicket förkastat sin konung. Herren Gud visste, att så skulle ske, och det var på grund deraf, som försoningen af evighet blef satt i förbindelse med judarnes förkastelse af Kristus, eljest hade väl Gud ordnat om försoningen på annat sätt. Herren Jesus, som var medveten om, att en ny nådeshushållning skulle begynna, nämligen församlingens, samt att denna skulle behöfva tröstens och förmaningens ord, ville naturligtvis äfven säga henne något.
Vidare visste han, att efter församlingens undanryckande, under sjelfva vredesperioden, skulle ett Herrens folk finnas, äfven af judar, hvilket skulle behöfva hans ord. Nu ställer han sina ord så, att de i allmänhet passa för alla dessa tre klasser, ty de voro alla hans folk, hans lärjungar. Att säga, att den eller den versen tillhör den eller den särskilda klassen af dessa tre perioders lärjungar, är i allmänhet svårt utan Uppenbarelseboken. Och att på grund af ett eller annat uttryck uti Jesu profetiska tal söka bevisa, t. ex att Herren icke kan komma när som helst, är alldeles obefogadt. Ett sådant uttryck kan ju syfta på den tredje klassen, på de judetroende under vredestiden, till hvilka de judetroende under Jesu tid före hans död voro förelöpare.
Skyarna synas vid sjette inseglet komma att plötsligt undanrullas, så att den himmelska staden med den, som sitter på tronen, och lammet oförmodadt blifva synliga för jordens invånare. Nu blir det ett bönemöte utan like: konungar, ministrar och riksdagsmän (= "stormännen"); generaler, amiraler och kommendanter (= "befälhafvare"); millionärer och atleter (= "de rika och starka"); negrer(= "trälar") och hvita, alla bedja om hvarandra, men ej Mose bön: "Visa mig, Herre, ditt ansigte!" eller grekernas: "Vi vilja se Jesus," utan till klippor och berg bedja de: "Skylen oss för hans ansigte, som sitter på tronen, och för lammets vrede!"
Hvad kan det vara för en ryslig ogerning, som framkallat "det lilla lammets" vrede? Jo, det egensinniga motståndet emot Herrens äfven under inseglens förnyade inbjudning till frälsning. Emellertid har det nu kommit så långt, att äfven de ogudaktiga veta, att vredesdagen har begynt. De borde hafva förstått det, när de troende försvunno, kap. 4 och 5.—De borde hafva förstått det, när hungern och pesten sopade bort de öfver 300 millionerna, men de voro förblindade. Nu ändtligen blir det dem klart, och nu kunna de ej fördraga lammets vredgade blick.
Här några ord angående
betydelsen af vreden.
Bland de troende, som göra skilnad på den antikristiska förföljelsen, vedermödan och vreden, antaga några, att de troende skola få lof att vara med under den första, men slippa de två senare; andra, att de skola få lof att vara på jorden under de två första och slippa den sista. Begge dessa klasser tro dock, likasom vi, att de troende skola slippa "den tillkommande vreden." 1 Tess. 1:10. Märk, att här ej är fråga om vrede i allmänhet, hvilken ju är lika gammal som synden, utan om en särskild vrede. Det står icke vrede endast, ej en gång tillkommande vrede, utan den tillkommande vreden. Det är från denna särskilda vrede och från hela denna vrede, som de troende skola frälsas. De tro ock, att de troendes frälsning från vreden icke sker på det sättet, att dessa äro qvar på jorden, under det att vrede dryper rundt omkring dem (såsom verkligen senare blir fallet med dem, som frälsas under vredestiden, 16:2, 15), utan på det sättet, att Guds församling af Herren sjelf tages helt bort från jorden. De tro sålunda, att "Guds son, hvilken de vänta från himmelen," skall genom denna sin ankomst frälsa dem från vreden: 1 Tess. 1:10.
Låtom oss då stanna för frågan: Hvad menas med vreden? En del af dessa kära vänner synas nämligen tro, att med vreden menas endast domen öfver antikrist och hans härar, då Kristus kommer uppenbarligen. Uppb. 19. De mena sålunda, att ingen tid alls ligger emellan Kristi tillkommelse att hemta sin brud och hans uppenbarelse att döma antikrist. Andra åter mena, att dock någon tid måste förflyta emellan dessa två händelser. Rörande vreden synes det, som om det måste vara absolut omöjligt att förneka, det "de sju _vredes_skålarna" tillhöra denna vrede. De kallas _vredes_skålar. Sålunda skola de troende vara borta från jorden, medan vredesskålarna utgjutas.
Läs nu beskrifningen på dem, Uppb. 16, och du skall snart finna, 1) att det måste taga tid för alla de händelser, som omtalas vid alla dessa skålars utgjutande; 2) att Herren har ett folk äfven under den tiden på jorden, som han uppmanar att "vaka," v. 15, och som ej kan vara den Guds församling, som blef upptagen före vreden; 3) att antikrists förföljelser just då pågå, ty det är ännu vid den sjette vredesskålen, som han församlar nationerna till strid och då det gäller för de troende att ej låta afkläda sig sin sköna frälsningsskrud och "gå nakna" för att undgå hans förföljelser.
Lägg vidare märke till 4) den vedermöda, som de arma menniskorna då måste lida: de "brändes med stark brand," v. 9; de måste "dricka blod," v. 6; "de sönderbita sina tungor af smärta," v. 10. Vi se sålunda här tydligt, att antikrists förföljelser, vedermödan och vreden äro samtidiga händelser, att de två förra fortsätta ända till slutet, likasåväl som vreden, och, om Guds barn komma undan den ena vreden, komma de ock undan de två andra. Det kallas vrede, emedan det kommer från Gud; förföljelser och vedermöda, emedan det kommer genom och till menniskorna.—Gud sänder det, menniskorna lida det; det är hela skilnaden.
Men vi fortsätta. Guds barn skola frälsas från vreden. Derom äro alla ense på grund af Rom. 5:9, 1 Tess. 1:10, 5:9 m.fl. ställen. Huru förvånade blifva vi nu ej att läsa i Uppb. 15:1, att med de sju vredesskålarna är Guds vrede endast "fullbordad" eller afslutad. Ingen, som uppmanas att t.ex. afsluta ett möte med bön, tror derför, att hans bön utgjorde hela mötet, och lika litet böra vi tro, att de sju vredesskålarna utgöra hela vreden. De äro afslutningsprocessen på vreden,—det är nu allt. Vreden synes sålunda begynna med något särskildt, fortsätta med något, och så fullbordas med skålarna. Det ligger nu mycket nära till hands att tro, eftersom vi hafva tre serier af straffdomar, nämligen sju insegel, sju basuner och sju skålar, att vreden begynner med inseglen, fortsätter med basunerna och slutar med skålarna.
Men hafva vi då vrede (likasom vedermöda och förföljelser) under dessa insegel och basuner? Ja, och alldeles liknande vrede till och med. Den andra skålen utgöts, och "hafvet vardt blod," 16:3; den andra basunen ljöd, och "tredjedelen, af hafvet vardt blod," 8:8. Här är skilnad i grad, men icke i art, och det ena är vrede och det andra är vrede. Den tredje utgöt sin skål i floderna och i vattenkällorna, och det vardt blod, 16:4; den tredje basunen ljöd, och tredjedelen af floderna och vattenkällorna vardt malört, 8:11. Vrede båda gångerna. "Den fjerde utgöt sin skål öfver solen, och henne vardt gifven makt att bränna menniskorna med eld," 16:8; "den fjerde ängeln basunade och tredjedelen af solen vardt slagen," 8:12. Solen slås båda gångerna, den ena gången frambringande onaturligt mörker, den andra gången onaturlig hetta. Vrede båda gångerna.
Vid sjette vredesskålen har Gud ett folk på jorden, 16:15, likasåväl som vid den femte basunen, 9:4, och de som af det senare vilja bevisa, att Guds församling är på jorden under basunerna, borde på grund af det förra tro, att den är der äfven under vredesskålarna: Är det icke vrede, då vid femte basunen menniskorna under fem månader längta att dö och ej kunna, 9:6, eller då en tredjedel af hela jordens befolkning bortsopas vid den sjette basunen? v. 18. Det är vrede från Gud, så att det förslår, och vedermöda för menniskorna.
"Under den nöd, som står i samband med antikrists uppträdande, skola de troende vara qvar på jorden," säga somliga. I så fall skulle man hellre kunna antaga, att de skola få vara på jorden under skålarna och borta under basunerna,[7] i ty att under basunerna ej ett ord talas om någon direkt "nöd, som står i förbindelse med antikrists uppträdande," hvaremot det tydligt står derom under skålarna. Det är nämligen under skålarna—då utur den onda treenighetens mun, satan, antikrist och den falske profetens, de andar utgå, som värfva rekryter för antikrists armee— som Guds barn uppmanas att "vara vakande och bevara kläderna," bevara sin uniform. Af allt detta se vi, att vrede och vedermöda förekomma utan åtskillnad såväl under basunerna som under vredesskålarna.
Men huru är det då under inseglen? Är der någon vrede under dem? Vi hafva just läst, huru vid sjette inseglet hvarenda menniska på jorden, till och med trälarna, visste, att vreden redan hade begynt. Är icke det rysliga krig, den hungersnöd och den pest, hvarigenom en fjerdedel af jordens befolkning bortsopas, 6:8, derför att de förkastat Kristus och antagit den snart efter de troendes förvandling uppträdande antikrist—är det icke vrede såväl som vedermöda och nöd?
De ogudaktiga skola kanske söka förklara, att dessa straffdomar härröra sig från naturliga orsaker och icke äro vrede från Gud, men icke skola Guds barn—för att kunna bevisa, att Herren icke kan komma när som helst—använda sådana skäl. Men mera om detta framdeles.
De ställen, sådana som 1 Tess. 1:10, som säga oss, att det är från vreden vi skola frälsas, eller att vreden ej kan bryta ut, förrän Guds barn äro borta, visa oss ju dessutom, att vreden begynner omedelbart efter de troendes bortryckande, och att inseglen sålunda tillhöra vreden. Ja, till och med vid första inseglet står ju Herren redan med vredens båge i sina händer, sigtande på dem.
Låtom oss till sist se, om det är någon egentlig skillnad, såsom ofta påstås, på de straffdomar, som utföras under dessa insegel och basuner, och de, som komma, när Herren personligt nedstiger på oljoberget till domen i Josafats dal. Sak. 14:4-15; Upp. 19:11.
Somliga synas mena, att Herren då skall i egen person använda svärdet. Låtom oss höra! "Och det skall ske på den dagen, att förvirringen ifrån Herren blifver stor ibland dem, och att den ene fattar tag i den andres hand, och den enes hand lyftes emot den andres." Sak. 14:13. Det hvassa svärdet syftar sålunda på inbördes slagtande, men inbördes slagtande hade vi redan under det andra inseglet. Vidare skulle de slås med en plåga, v. 12, hvarigenom de skulle bli passande mat för alla fåglar under himmelen o. s. v. Angående plågor hafva vi sett nog deraf i Uppb. 9:5, 11:6 m.m. Icke heller är der någon skillnad, om vi stanna vid hvilka som dömas.
Redan i kap. 12 se vi, huru en antikristisk armé förgås genom att jorden öppnade sin mun och uppslukade dem (vattnen = "skaror af folk," 17:15). I Uppb. 19 förgås dylika arméer jemte sin general genom inbördes krig. Jemför Hes. 38:21. Till och med antikrist sjelf, dessa arméers ledare, synes hafva blifvit dödad af svärd i midten på veckan, 13:14, ehuru han genom satanisk kraft hade uppstått. Ja, äfven satan får sin dom delvis förut, då han kastas ned från lufthimmelen. Se kap. 12:7-12.
Enda skillnaden vid en vrede, som utföres vid Herrens nedstigande till oljoberget, synes vara den, att Herren sjelf då är närmare sjelfva drabbningen än förr. Men äfven detta Herrens närvarande sker gradvis. Uti kap. 6:2 står han på afstånd, rigtande från tronen sina pilar. I v: 14 försvann himmelen såsom en bok som hoprullas, d.v.s. skyarne kommo på något märkligt sätt undan, så att den himmelska staden plötsligt blef synlig jemte tronsittaren och lammet.
Det synes vara vid detta tillfälle, som det nya Jerusalems stad sänker sig så lågt ned, som den kommer att vara under de tusen åren, d.v.s. så lågt, att folken kunna vandra i dess ljus, 21:24, eller att den blir synlig för jordens folk. Det är troligt, att det är den himmelska stadens glans, som drifver undan skyarna, då den sänker sig, liksom molnen försvinna för den uppgående solen. I denna ställning förblifver staden under resten af vedermödan, och det är emot denna alltid synliga stads invånare, som antikrist låter sina hädelser uppstiga, 13:6.
Herrens sista steg nedåt, d.v.s. hans nedstigande på oljoberget, hvarvid möjligen staden sänker sig ännu mera mot jorden, synes sålunda endast vara en länk uti kedjan af hans framglänsande och synes icke en gång framkalla så mycken förskräckelse som hans nedstigande med den nya staden till skyarna. Se kap. 6:16. Tvärtom, i stället för att förskräckas, hafva menniskorna då till den grad hunnit vänja sig vid den himmelska stadens och dess innevånares närhet, att de, "samlas för att strida med honom som satt på hästen och med hans här," 19:19.
Kap. 7.
Detta kapitel utgör en beskrifning på två klasser, hvilka frälsas under vedermödan. Först en klass af 144,000 judar. Många små grupper af religiösa menniskor hafva trott sig vara dessa 144,000, deribland irvingianer, adventister, mormoner, tempelvännerna och andra. Det är högligen förundransvärdt, i ty att det ju icke står svenskar, norrmän, danskar, engelsmän, tyskar o.s.v., utan "12,000 af Juda stam, af Rubens" o.s.v., sålunda tydligt visande, att de äro judar. Att så en annan skara af alla folkslag och stammar o.s.v. omtalas strax derefter som en särskild klass, bevisar 1) att dessa 144,000 äro af det verkliga Israel efter köttet, 2) att församlingens nådeshushållning, under hvilken ju ingen skillnad göres på judar och de andra folken, är slut.
Såsom vi hafva sett, är församlingen redan då upptagen, innan dessa två klasser frälsas. Huru man kan förklara, att dessa 144,000 äro beseglade för att bortryckas undan vedermödan, är omöjligt att förstå, då det tydligt står, att de beseglas för att kunna blifva qvar under vedermödan och dock ej drabbas af straffdomarna, 7:3, 9:4.
Hvilken är då den stora skaran? "Dessa äro de, som komma ur den stora bedröfvelsen," v. 14. Så ljöd svaret. Märk, icke stor bedröfvelse, utan den stora bedröfvelsen, märk, icke äro komna utan komma. Johannes ser dem, just då de gå in genom portarna. De synas ha blifvit upptagna, utan att behöfva dö, strax före det sjunde inseglets brytande. Att hela denna syn, beskrifven i kap. 7, sker före basunerna, framgår först deraf, att de fyra änglarna, som blefvo tillbakahållna, v. 3, skulle utföra just den "skada" på "jorden" och på "hafvet," 7:2, som första och andra basunerna tyda på, 8:7, 8, och vidare deraf, att dessa "beseglade," de 144,000, sägas vara på jorden under den femte basunen, 9:4. Samtidigt med att dessa 144,000 skulle beseglas (ej hade blifvit det) 7:3, ser Johannes redan den stora skaran komma ur den stora vedermödan.
Insigten om, att Guds församling försvunnit (den första domshandlingen) och medvetandet om, att "bågen" var rigtad mot jordens barn och dess rättmätige herskare, förorsakar en ofantlig uppståndelse på jorden. Dertill komma fyra Guds straffdomar, Hes. 14:21.: "Krig" (andra inseglet), "hunger" (tredje), "pest och vilddjur" (fjerde). Dessa äro Guds första bomber, som sändas mot den upproriska jorden.
Vi låta krutröken försvinna, och hvad finna vi?—Jo, icke mindre än tre grupper, som underkastat sig konungen, nedlagt upprorsfanan—ja, af hvilka många till och med fått lida martyrdöden för deras trohet mot den nye härskaren:
1. Själarna under altaret, hvilka dö som martyrer genom halshuggning, 6:9.
2. De 144,000, som få stanna på jorden, 7:3.
3. En stor skara, palmbärarne, 6:9, som icke dö utan upplyftas till det samtidigt sig nedsänkande nya Jerusalems sköna stad.
En klass hade sålunda genom döden fått besegla sitt vitnesbörd och gått till paradiset; en annan får stanna på jorden, ehuru beseglad emot straffdomarna, 9:4; en tredje klass upplyftes till himmelen. Både paradiset, jorden och himmelen få sålunda jubla öfver detta stora antal af rebeller, hvilka mottagit de ädelmodiga fredsanbuden från ryttaren på den "hvita hästen," 6:2, nedlagt upprorsfanorna och blifvit benådade.
Om den stora skaran, 7:9, läsa vi så skönt, att den tvagit sina kläder. Icke endast sina hjertan, utan ock sina kläder—hvarmed enligt kap. 19:8 menas lefvernets rättfärdighet ("de heligas rättfärdiga handlingar")—hade de gjort hvita. De hade sålunda kommit till insigt om, att Herren är oss af Gud gifven till helgelse och förlossning, 1 Kor. 1:30, något, som många af dem kanske förut hört talas om, men utan att låta det gå sig till hjertat. Nu ändtligen hade de tvagit kläderna och voro så passande att upptagas.
Under det att det stora bönemötet af konungar och stormän hålles på jorden, på grund af den förskräckelse, som den himmelska stadens närhet hade förorsakat, då den blir synlig, skyndar denna skara in i samma himmel. Johannes synes knapt hafva hunnit att ordentligt betrakta denna förskräckelsens syn på jorden, förrän han hör ropet till de fyra englarna att vänta med nya straffdomar, tills dess de 144,000 blifvit beseglade. Och knappt har han uppfångat detta glädjebudskap, förrän hans öga tjuses öfver att se palmbärarne under jubel tåga in i staden. De tolf änglarna i de tolf portarna helsa dem välkomna, och att den på dem väntande, redan förut upplyftade brudskaran, skall göra det, är alldeles sjelfklart, i ty att den utan tvifvel bland dessa nykomlingar upptäcker täcker såväl anhöriga som andra bekanta. Missionärer se der hedningar, som förut icke böjt sig för Herren, eller för hvilka de ej förut hunnit förkunna evangelium, men som sedan fått höra det. Kineser, japaneser, hinduer, tibetaner, alaskabor, afrikaner skola vara med der, ty skaran består af "alla folkslag och stammar och folk och tungomål."
Hvilka hafva predikat för dessa? De två vittnena och troligen äfven de 144,000. Att dessa 144,000 äro trogna arbetare i vingården kan man lätt sluta sig till deraf, att de anses värdiga att beseglas emot straffdomarna. De kallas ju dessutom "Guds tjenare," v. 3. Dock ej så till förståendes, som att de judar, som nu blifva sant omvända, skulle blifva qvar och blifva bland dessa. Nej, de hörde till brudskaran och blefvo med dem upplyftade, men derefter komma dessa 144,000 att vakna upp, och det kanske mest på grund af deras landsmäns försvinnande. Vidare är sannolikt, att redan före dessas uppträdande många, som förut varit affällingar eller ljumma och förlorat den första kärleken både i hem- och hednaländerna, komma att, hvar och en på sin ort, vakna upp och ropa till sina medmenniskor att omvända sig. Jag hörde berättas om pastor Stockmayer, att han vid sitt besök i Kina blef tillfrågad af missionärer, hvad deras många predikolokaler skulle användas till, om Herren skulle komma. "Kanske några af er missionärer blifva qvarlemnade," blef hans betecknande svar, "och då behöfva de dem."
"Lönar det sig att utsända missionärer nu, om Herrens tillkommelse är så nära?" Så frågar en och annan. Jag kommer ihåg, att följande svar afgafs på den frågan af en kär amerikansk dam i San Francisco: "Om missionärerna ej mer än hunnit ut och sålunda ej fått tid att lära sig språket, innan Herren kommer, skall kanske deras försvinnande från stationerna blifva för hedningarna den allra skarpaste predikan." Må så ske! Amen!
Sedan vi nu betraktat dessa tre klassers frälsning och huru de alla blifvit satta uti en ställning, hvari de kunna vara Gud behagliga, nämligen de 144,000, som Guds tjenare på jorden, själarna under altaret, tjenande Gud med att gifva sig tålig ro i paradiset, och den stora skaran, "tjenande honom dag och natt i hans himmel," 7:15, öfvergå vi till nästa afdelning.
De 70 årsveckorna.
Vi vilja, innan vi gå längre uti Uppenbarelseboken, påpeka Daniels sjuttiondeårsvecka, alldenstund den gifver oss upplysning om, huru länge vedermödan eller vreden skall räcka, och det sedan blir oss lättare att förstå de tidsuppgifter, hvilka likaledes finnas i Uppenbarelseboken.
Daniel, den store profeten och statsmannen i Babylon kom genom forskande i skrifterna att se, att tiden närmade sig för uppfyllelsen af Jeremias profetia angående de sjuttio åren. Dan. 9:2. Han tog sig då en fäste- och bönedag, v. 3, och fick, sedan han hade bekänt sin och sitt folks synd, v. 4-19, uppenbarelse om, att, ehuru visserligen en delvis återställelse af Israel då snart skulle inträffa, finge han dock icke vänta, att Israels fulla återställelse skulle ske så snart. Daniel synes hafva väntat, att Esaias glödande profetior om Israels härliga framtid och messiasrikets (= de tusen årens) upprättande i sin fulla glans strax skulle ega rum.
Ängeln säger till honom, att detta skulle ske icke efter 70 år, utan "efter 70 sjuor," nämligen af år (ty det var angående år, han hade frågat, v. 2) d.v.s. efter 490 år (= 70 x 7). Vid dessa års slut skulle förändringar inträffa med folket och med staden. Folkets "öfverträdelse," "synd" och "skuld" skulle "förtagas," "betäckas" och "försonas," d.v.s. det skulle frälsas och renas i Kristi blod, (se Sak. 12:10, 13:1;) och i stället för syndadrägten skulle de iklädas rättfärdighetens för dem "framhafda" sköna drägt, Es. 60:21. Ja, till och med templet med sitt "allraheligaste" skulle då varda byggdt och smordt.
Denna period af 70 årsveckor eller 490 år indelar Gabriel uti tre perioder: 1) en tid af 7 årsveckor eller 49 år; 2) en tid af 62 årsveckor eller 434 år; och till sist 3) en tid af 1 årsvecka eller 7 år. Hela perioden af de 70 årsveckorna skulle begynna, när befallningen utgafs, att staden Jerusalem skulle uppbyggas, sålunda icke när templet skulle byggas.
Nu gåfvos befallningar om templets byggande både uti Cyri första regeringsår, Esra 1:1, och uti Darii andra regeringsår, Esra 4:24, men som dessa rörde templet endast, få vi icke räkna derifrån, utan från konung Artahsastas (eller Artaxerxes) 20:de regeringsår, hvarom vi läsa i Neh. 2, ty då gafs tydlig befallning att uppbygga staden. Detta inträffar år 454 före Kristus.
Den första perioden af 7 veckor eller 49 år användes till arbetet på stadens uppbyggande, och vid den andra perioden af 62 veckor eller 434 år skulle Messias, "den smorde fursten," framträda, v. 25. Af v. 26 få vi ytterligare lära, att med hans framträdande ej förstås hans födelse eller hans uppträdande såsom lärare utan hans framträdande såsom offerlamm, hans dödsår. Efter dessa 62 år, det är efter de 62, som följa på de förut omtalade 7 eller efter 69 år tillsammans, d.v.s. efter 483 år skulle Messias dödas.
Om vi nu räkna 483 år efter år 454 före Kristus, så komma vi till år 29 efter Kristus. Nu anses just åren 29-31 vara den ungefärliga tidpunkten för Kristi korsfästelse. (Hans födelseår infaller nämligen några år före vår tidräkning, hvadan Jesu första år sålunda egentligen ingå uti den vanliga tidräkningen för gamla testamentet). Så långt är det lätt att förstå profetian om de 70 veckorna. Det är ingen svårighet med de första 69, i ty att dessas både begynnelse och slut lätt förstås både från profetian sjelf och från historien—profetians uppfyllelse. Helt annorlunda är det med den 70:de, ty under det hela perioden (70 veckor), sträcker sig till de tusen årens begynnelse, sträcka sig de första 69 endast till Kristi död, hvadan sålunda hela tiden från Kristi död till de tusen årens början kommer på den ena veckan, på de sista sju åren.
Något afbrott uti tidräkningen måste sålunda hafva gjorts någonstädes, i ty att den sista veckans stora händelser passa just in på de 7 åren, som föregå de 1,000 årens början. Hvar skedde detta uppehåll? Utan tvifvel vid Kristi död, ty att förlägga afbrottet uti räkningen till Jerusalems förstöring eller någon annan tidpunkt passar ej alls in med beskrifningen.
Som vi veta, kom Kristus första gången till denna jord med det mål i sigte att upprätta riket. Hans förelöpare Johannes, de tolf apostlarne, de sjuttio lärjungarna, såväl som Jesus sjelf, predikade oupphörligt: "Riket är för handen," "himlarnes konungarike är nära." folket trodde det, i ty att de visste från Daniel, att den tid skulle komma, då efter de fyra verldsrikenas tid, Dan. 2, himmelens Gud skulle upprätta ett rike, v. 44. Det var talet om detta Gudsriket, som gjorde, att hela Palestina kom i rörelse redan genom Johannes döparen, ehuru han "gjorde intet underverk," och sedan ännu mera, då de tolf och de sjuttio och Herren sjelf gjorde underverk till bekräftelse på, att han var den rätte konungen. Några gånger ville äfven folket "med våld göra honom till konung," Joh. 6:15, men "han drog sig undan." Men vid ett senare tillfälle drog han sig icke undan, nämligen vid intåget i Jerusalem.
Folket ropade då: "Välsignad vare han, som kommer en konung i Herrens namn!" Luk. 19:38. Det var icke underligt, att fariséerna sade: "Mästare, näps dina lärjungar," v. 39, ty hela uppträdet såg mycket betänkligt ut; det såg ut som högförräderi mot den romerska staten. I Jerusalem satt Pilatus som romersk guvernör, och dit drager nu en skriande folkhop och bringar fram en ny konung. Ännu i dag anse judarna, att "profeten Jesus" då gjorde det misstaget, att han, hänförd af folkets ärebetygelser, uti ett obevakadt ögonblick lät utropa sig till konung. Fariséernas (från deras synpunkt högst berättigade) klander bemötte Herren med de skarpa orden: "Om dessa tiga, skola stenarna ropa!" Med andra ord: Jesus erbjuder sig vid detta tillfälle att blifva deras konung. Han ville liksom säga: "Nu hafven I i öfver tre års tid sett, hvad slags man jag är, I alla, ibland hvilka jag gått omkring och gjort väl, botat edra sjuka och gifvit eder goda lagar, Matt. 5-7; I hafven sett, att jag gör ingen skilnad på fattiga och rika, att jag endast vill, att folk skola blifva rättfärdiga menniskor och derigenom lyckliga. Här är jag, och nu erbjuder jag mig att öfvertaga konungadömet och införa de tusen årens härlighet."
Detta hade han ock otvifvelaktigt gjort, om de satt konungakronan på honom i stället för törnekrona. Den 70:de årsveckan hade då fått följa på den 69:de utan afbrott. Och på sju års tid hade han renat hela Israel från deras synder (genom "dom och rättfärdighet") utdrifvit romarne och gjort Israel till jordens förnämsta folk, Jerusalem till jordens förnämsta stad, och genom Israel såsom budbärare (och genom förskräckliga straffdomar såsom deras handtlangare) hade han sedan bragt samma rättfärdighet till hedningarna och upprättat riket.
Nu hör jag någon säga: men huru hade det då gått med försoningen, om judarna hade mottagit Kristus? Svaret på alla sådana frågor, huru det skulle hafva gått med det och det, om det och det icke hade inträffat, är helt enkelt så här: det skedde icke så, och det visste Gud. Och just derför, att han visste, att det icke skulle ske så, ordnade han med försoningen i förbindelse dermed, och lät profeterna i förväg förutsäga det. Hade han ej sett, att det skulle gå som det gick, hade han i sin allvishet bestämt, att försoningen skulle ske på ett annat sätt eller på en annan tid och låtit profeterna förutsäga det. På judarna kommer sålunda i första hand ansvaret för, att Jesus icke då blef konung, såsom han erbjöd sig att blifva.
Herren Gud hade tålamod med Israel, så länge de endast hånade hans son, men då de sade: "Denne är arfvingen, låtom oss döda honom, så blir arfvet vårt," när de satte törnekronan på hans sons hufvud i stället för konungadiademet och sålunda förkastade sin konung, då förkastade också konungen dem, då "slutade judarnes klocka att gå," och sedan har den stått hela tiden och skall fortsätta dermed, till dess det folk, nämligen Guds församling, Jesu brudskara (som upptages under mellantiden) blir fulltalig och upptages i skyn. Då drages klockan upp på nytt, och då uppfylles den tid, som står åter af de 70 veckorna, nämligen den 70:de årsveckan eller de 7 år, under hvilka Uppenbarelsebokens stora händelser, kap. 6-19, uppfyllas.
Rikets upprättande uppsköts på grund af, att judarne förkastade konungen; församlingen uttages under tiden. När dess uttagande är slut, som bevisas dermed, att den upptages—då, men ej förr, begynner åter den rensning af templet, den judafolkets omvändelse som ett helt och de straffdomar öfver hedningarna—med ett ord, det domare- och frälsningsarbete, som han förra gången ej fick utföra, och då skall det ske, med eller mot deras vilja. Visst försökte han redan i Matt. 21:12, och det med halft våld, att rena templet, och göra det till, hvad det skall blifva under de tusen åren; nämligen ett bönehus för alla folk. Matt. 21:13; Es. 56:70.
Men af alla templets besökare synas inga andra än de små barnen velat hafva honom till konung. De ropade i templet: "Hosianna, Davids son!" Möjligen erkändes han ock såsom konung af "de blinda och halta" i templet, Matt. 21:14, hvilka han botade såsom ett förespel till, hvad som skall ske i stor skala vid de tusen årens början, då de "blindas ögon skola öppnas" och "den lame springa såsom en hjort." Es. 35:5, 6. Han uppträdde såsom konung under de omkring sex dagarna före korsfästelsen, Joh. 6:12, och mottog hyllning, hvarest han fick den.
Och dock visste han och såg dag efter dag, huru allt skulle aflöpa, hvarför han ock grät öfver staden, Luk. 19:41, bannande det torra fikonträdet såsom en illustration på, huru han nu i mer än tre år sökt frukt på det judiska fikonträdet utan att finna någon, 13:6, och uttalade liknelserna om, huru han måste öfverlemna vingården åt andra vingårdsmän, som skola gifva honom frukten i rätt tid, Matt. 21:41, samt de åtta ve öfver fariséerna i stället för de åtta välsignelserna uti Matt. 5, hvilka skulle hafva kommit dem till del, om de mottagit honom och hans rikslag (bergspredikan). Derpå tager han afsked af den judiska nationen och dess ledare, sägande, att de icke skulle få se honom, förrän de skulle välkomna honom med samma ord, v. 39, som folket sex dagar förut hade välkomnat honom med, nämligen: "Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn," 21:9. Det var då Os. 5:15 gick i uppfyllelse: "Jag skall gå tillbaka till mitt rum (himmelen) till dess de erkänna sin skuld och söka mitt ansigte." De komma att söka hans ansigte i den stora vredestiden och särskildt i stor skala, då Herren åter sätter sina fötter på samma oljoberg, icke då ridande på en åsna och åtföljd af en maktlös folkhop utan ridande på "den hvita hästen," Uppb. 19:11, och åtföljd af "ryttarne på de hvita hästarna," vers 14, det är af sin församling, sin drottning, som han vunnit under mellantiden.
Det är denna sista, denna 70:de vecka, som vi hafva en sådan klar beskrifning på uti den sista versen af Dan. 9: "En vecka skall göra förbundet starkt åt många." Hvilket förbund? Naturligtvis detsamma, som Daniel i sin bön talat om: "Ack, Herre … du, som håller förbundet," v. 4. Det är samma förbund, hvarom vi läsa i kap. 11:30-32: "Han (antikrist och hans förebild Antiokus) skulle vända sin vrede emot det heliga förbundet och verkställa den (nämligen vreden) och åter sätta sig i godt förstånd med dem, som hade öfvergifvit det heliga förbundet—och afskaffa det dagliga offret och uppställa förödelsens styggelse."
Antikrist, som i allt söker efterlikna Kristus, skall, synes det, äfven göra det derutinnan, att söka få till stånd ett antikristiskt förbund med Israel eller med dem af Israel, som han lyckas göra till affällingar från det messianska förbundet. Ja, det skall lyckas honom att afskaffa de slagt- och spisoffer, som blifvit begynta uti det nybygda templet i Jerusalem, Uppb. 11:1, och i stället deri uppsätta förödelsens styggelse, det är sin egen bild, 2 Tim. 2:4 (eller kanske att begynna med sin guds bild, Dan. 11:38, intill dess han får djerfhet nog att kalla sig sjelf gud). Detta sker redan under den förra halfvan af veckan. "En half vecka skall afskaffa slagtoffer," o.s.v.
D:r Fjellstedt, som också tror, att den 70:de årsveckan är denna tidsålders sista 7 år, säger, sedan han visat det ohållbara uti två andra uppfattningar: "Andra skrifttolkare tyda derför denna vecka på Israels återställelse, förödelsens styggelse på upprättandet af det antikristiska belätet. Uppb. 13:15. Det hebreiska ordet: Förödelsens styggelse betyder öfverallt, hvar det finnes: afgudabeläten. Offrens och spisoffrens upphörande midt i veckan, nämligen gudstjenstens upphörande, och afskaffandet äfven af all kristlig gudstjenst (såsom i Frankrike för 70 år tillbaka) förklaras då af Uppb. 13:6, 14, 15. I den första hälften af veckan ske stora ting med Israels folk och med många stadfästes förbundet; midt i veckan får antikrist öfverhanden och införer sin falska gudstjenst och sitt beläte, och den andra hälften af veckan utgör de 42 månader eller 1,260 dagar, under hvilka hans öfvervälde skall räcka, och derpå drypes eller utgjutes öfver honom straffet efter profetians ord." Hes. 38:22. Sålunda går det fort, när tiden är inne. Så långt Fjellstedt.
Vi hafva nu af Dan. 9 sett, huru hela verldsperioden utgöres af 7 år, indelade i tvänne halfvor af hvardera 1,260 dagar. Om vi dermed jemföra de tidsbestämmelser, som vi finna i Uppenbarelseboken och uti Dan. 11 m.m., samt dem vi kunna sluta oss till af årsdagsuppfyllelsen (hvarom mer framdeles) torde det högst intressanta studiet gifva oss en sammanhängande idé om såväl den ordning, uti hvilken domshandlingarna m.m. utföras, som huru många dagar hvar och en behöfver.
Jordens eröfring fortsattes.
Uppenbarelseboken. Kap. 8-9.
Det blir "en tystnad i himmelen omkring en half timme," 8:1, innan det sjunde inseglet brytes. Vi kunna deraf förstå, att något ovanligt skall inträffa.
Vid hvarje af de sex första inseglens brytande följer en beskrifning på de stora händelser, som då inträffa. Vid det sjunde inseglets brytande läsa vi i stället om de 7 basunernas straffdomar, 8:1,2. Detta gifver oss den öfvertygelsen, att de 7 basunerna äro inneslutna uti
det sjunde inseglet
eller med andra ord, att det 7:de inseglets straffdomar indelas uti sju afdelningar, hvilka hvar för sig särskildt beskrifvas. Samma egendomliga förhållande finna vi med den 7:de basunen, 10:7. Inga straffdomar beskrifvas, utan i stället kommer längre fram, 16:1, beskrifningen af de 7 skålarna, hvilket visar oss samma sak: 7:de basunen uppdelas uti de 7 vredesskålarnas händelser. På så sätt se vi, att vi egentligen ej hafva att räkna med mer än 7 insegel, ty uti 7:de inseglet ligga såväl alla 7 basunerna som alla 7 vredesskålarna inneslutna.
Huru lång tid upptager då detta märkliga 7:de insegel? Låtom oss då se på dess sju underafdelningar, de 7 basunerna. Om den 5:te basunen säges tydligen i kap. 9:5, att den varar 5 månader = 150 dagar (efter 30 dagar per månad, som är den bibliska räkningen.) Det 6:te inseglet varar 391 dagar. Det är nämligen ganska allmänt antaget, att uttrycket "timmen, dagen, månaden och året," 9:15, är en tidsbestämmelse; d.v.s. de 200 millioner afgrundsfoster, v. 16, hvilka der beskrifvas, få först en timme och så ytterligare en dag och så en månad. Och då detta ej blir nog att utföra deras verk på—som skall bestå uti att på Guds befallning döda tredjedelen af de menniskor, som då finnas qvar på jorden—så få de ytterligare ett helt år tillagdt. 1 år (= 360 dagar) + 1 månad (= 30 dagar) + 1 dag + 1 timme blir sålunda 391 dagar och 1 timme.
Betänk, huru noga Gud beräknar tiden; förut 1/2 timme, 8:1; här 1 timme. Äfven den 7:de basunens längd tror man vara uppmätt uti det uttrycket: "Ingen tid skall vara mer," 10:6. Många antaga nämligen, att man med ordet "tid" här får förstå detsamma, som när det i kap. 12 talas om 1 tid, 2 tider och 1/2 tid, eller 1 år, d.v.s. 360 dagar. Ingen tid skulle då betyda intet år, d.v.s. det skall ej dröja fullt ett år för den 7:de basunens händelser att utföras. Huru mycket mindre än ett år står ej, ty eljest skulle Guds folk under vredestiden kunna räkna ut dag och timme, när Herren kommer. Låtom oss nu under vårt studium komma ihåg, att 7:de basunen är detsamma som det tredje ve, äfven detsamma som de 7 vredesskålarna. De 5:te och 6:te basunerna äro det första och det andra ve. Tänk, huru skönt att veta, huru väl Herren afmätt lidandet! Det är oss särskildt dyrbart, att tiden för dessa tre förfärliga ve är så noga meddelad.
De första fyra basunerna, kap. 8:7-13, synas ej upptaga lång tid. Brinnande hagel kan nog på några timmar bränna upp allt grönt gräs och alla träd på 1/3 af jordens yta (1:sta basunen, 8:7); berget faller naturligtvis på några ögonblick, och förvandlingen till blod af 1/3 af hafvet kan ej taga lång tid, som man kan se af Moses historia (2:dra basunen, v. 8); likaså med flodernas förvandlande till malört (3:dje basunen, v. 11), och med solens, månens och stjernornas förmörkande (4:de basunen, v. 12.) De andra tre talen 150 + 391 (och en timme) + 360 dagar utgöra 901 dagar (och 1 timme) eller 1 dag och 1 timme öfver 2-1/2 år. Om vi nu säga, att de fyra första basunerna upptaga så mycken tid, som vi få lof att afkorta det sista talet 360, så komma vi nog sanningen temligen nära. Vi få då säga, att de 7 basunerna upptaga en tid af 2-1/2 år.
Nu utgjorde de sju basunerna tillsammans det 7:de inseglet, och sålunda se vi, att det märkliga 7:de inseglet kommer att upptaga en tid af omkring 2-1/2 år. Vi behöfva ej förundra oss öfver, att det 7:de inseglet får så mycket mera tid för sitt brytande än de föregående sex, då vi betänka, att uti det ligger inneslutet såväl de 7 basunerna som de 7 vredesskålarna. Det återstår sålunda 4-1/2 af de 7 åren för de första sex inseglen. När vi återigen betrakta dem, finna vi, att det femte och det sjette inseglet ej kunna upptaga någon nämnvärd tid. Det kunde ej taga Johannes många ögonblick att se själarna under altaret, 5:te inseglet, ej heller för den stora jordbäfningen att ega rum och de andra naturfenomenen att inträffa. Det är sålunda egentligen på de fyra första inseglen, vi få fördela de 4-1/2 åren.
Om vi då gifva ett år för det andra, ett år för det tredje och ett år för det fjerde inseglet, skulle det återstå 1-1/2 år för det första—för den stora väckelsetiden. Herren brukar alltid taga längre tid för sin nåd än för sitt straff (se t.ex. 1 Mos. 6:3, 7:12; 2 Mos: 34:7), och det kan ju vara möjligt, att han äfven gör det i början af sjelfva vredestiden. Ett är emellertid säkert, att han icke skall tillåta, att en droppe vrede kommer mer, än som är alldeles nödvändigt. Dessa 4-1/2 års händelser få vi sedermera närmare betrakta enligt ett annat indelningssätt.
* * * * *
Nu kommer nästa fråga: Kunna vi ock få klart för oss, när ungefär under de 7 åren, som de olika skarorna frälsas, och när andra händelser inträffa, som Uppenbarelseboken omtalar? Låtom oss se! Den stora skaran, som ingen kan räkna, upplyftes strax före det 7:de inseglet. Johannes såg dem då komma. Nu upptager det 7:de inseglet, såsom vi sett, 2-1/2 år. Sålunda få vi göra den intressanta upptäckten, att denna skara blir frälst under de 4-1/2 första åren af vredestiden och upplyftes före de 2-1/2 sista.
Men när skola de två vitnena begynna och sluta sitt vitnesbörd? Af kap. 11:3 lära vi, att de skola vitna under 1,260 dagar. Men när begynna de? När upplyftas de? Af kap. 11:12-14 se vi, att de upptagas till himmelen just före början af det tredje ve. Detta ve upptog nära ett års tid. Om de nu sluta sina vitnesbörd nära ett år före slutet af de 7 åren; begynna de följaktligen nära ett år före midten, eller omkring samtidigt med det tredje inseglet, troligen alldeles samtidigt (se tabell III), ty hvad kan väl vara mera passande och Jesuslikt än att samtidigt med jordens hungerstid, 6:6, och innan krig och hunger och pest nå sin höjdpunkt vid det fjerde inseglet, hvarigenom 1/4 af jordens folk bortsopas, 6:8, sända dessa två kraftfulla vitnen. De äro nog i första hand sända till Israel, men att deras vitnesbörd ej inskränker sig till Israel är klart deraf, att vid deras död alla ogudaktiga på hela jorden synas jubla, "emedan dessa två profeter plågade dem, som bo på jorden." Vidare deraf, att "de af folken och stammarna och tungomålen och folkslagen skola icke tillstädja, att deras lik läggas i grafvar," 11:9. De två vitnena synas sålunda haft ett vidsträckt fält för sin verksamhet och hafva troligen fått vara medel till frälsning och uppmuntran icke endast för de 144,000 utan äfven för själarna under altaret och palmbärarna, 6:9, 7:14. De vittna för dessa under det tredje och fjerde inseglet (omkring 2 år), och vid det femte ser Johannes dessa antingen halshuggna eller förvandlade eller tecknade.
Hvilka vittna då under de första 2-1/2 åren?
Troligen de, som vaknat upp genom brudens upplyftande, och som redan förut fått nog af kunskap om sanningen för att blifva frälsta. De vakna upp, och somliga af dem begynna profetera, till dess de två vittnena uppträda och hjelpa till att stärka de nyfrälsta före blodbadet på dem af antikrist.
När skall då gossebarnet upplyftas? Det sker troligen redan under andra inseglet (se tabell III). Det måste ske långt före midten af veckan ty det är först efter "kriget i himmelen," efter satans nedkastande och sedan han lyckats få till stånd arméerna emot qvinnan, som denna qvinna flyr till öknen, der hon skall vistas i 1,260 dagar, 12:16. Att sålunda icke gossebarnet kan vara detsamma som de 144,000 i kap. 7, är klart deraf, att gossebarnet blef upplyftadt redan långt före midten af veckan, under det att de 144,000 först blefvo beseglade just före det 7:de inseglet, d.v.s. före de sista 2-1/2 åren. Gossebarnet upptages nog öfver 2-1/2 år, innan de 144,000 beseglas. Äfven efter deras besegling få de troligen stanna på jorden, tills Herren sätter sina fötter på oljoberget. Uttrycket "förstling," som begagnas om de 144,000, 14:4, betyder, att de äro en förstling af de klasser af Israel, som skola förblifva i sina jordiska kroppar under de tusen åren.
Att de 144,000 beseglas emot straffdomarna synes bevisa, att Herrens afsigt med dem är att hafva dem qvar på jorden—antikrist och hans anhang till förtret—under hela tiden, tills Herren nedstiger på oljoberget. De skola då välkomna honom med öppna armar. De utgöra (eller tillhöra) troligen dessa "utkorade," som till sist skola ropa till Gud "dag och natt," Luk. 18:7, om att "skaffa dem rätt" emot "den orättfärdige domaren" eller antikrist, och som dock öfverraskas af Messias ankomst, då han nedstiger, så att han ej ens finner tro hos dem. Sålunda finner han ej tro på hela jorden vid sin ankomst. Med "tro" här menas nog icke frälsande tro utan tro på bönhörelse rörande de böner om Herrens tillkommelse, som de hade uppsändt. Vi läsa, att församlingen i Jerusalem hade "ständig bön" för den fångne Petrus, och dock öfverraskades de så af bönhörelsen, att de trodde tjensteflickan Rode vara "ifrån sina sinnen," Apg. 12:15, då hon sade, att det var "Petrus, som stod utanför porten." Likaså med dessa och kanske andra, som äro trängda af antikrist i Josafats dal: de skola ropa och bedja om Messias ankomst och dock blifva helt förvånade, när han ändtligen kommer.
Märk uttrycket: "Hans fötter skola på den dagen stå på oljoberget," Sak. 14:4, och uttrycket här: "Lammet stod på Sions berg," Uppb. 14:1, strax efter beskrifningen på antikrists 3-1/2-åriga verldsvälde, 13:5-18. Herren skall kanske först te sig för dessa sina utkorade på Sions berg ett ögonblick, förrän han sätter sina fötter på oljoberget.
Genom att jemföra skrift med skrift synes det sålunda vara möjligt att få en temligen klar idé om, under hvilken tid den och den klassen frälsas, dör eller upptages. (Om de andra klasserna, 14:12, 13, 16; 15:2, 15; 18:4 m.fl., sedermera).
* * * * *
Vi återgå nu på nytt till det sjunde inseglets basuner. Ehuru vi sett att tre stora skaror blifvit frälsta och inhöstade, 6:9; 7:3, 9, fortgå dock "de heligas böner," kap. 8:4, att uppstiga inför Gud. Dessa heliga äro väl först och främst de 144,000 qvarlemnade på jorden samt alla, som dött eller förvandlats och redan äro i himmelen. Resultatet af dessa böner blir, att nya straffdomar komma, nämligen de sju basunernas. Under de fyra första drabbas 1/3 af jorden, v. 7, af hafvet, v. 8, af floderna, v. 10, och af sol, måne och stjernor, v. 12. Ett af de 4 lifsväsen, "örnen," 8:13, d.ä. en medlem af Guds förklarade församling i himmelen (jemför "örn," Upp. 4:7), far derefter genom himmelen, beklagande de stackars menniskor, som skola lefva under det, som nu skall komma, nämligen under de 3 ve, som är detsamma som femte, sjette och sjunde basunerna.
Under den femte basunen, som upptager 5 månader, kap. 5:10, äro plågorna så stora, att menniskorna söka begå sjelfmord men utan att lyckas. Sjelfmordsmanien tilltager med hvarje år på jorden, och det behöfves hos många menniskor numera icke mycket af svårigheter, förrän de anse sig böra förkorta sina lif. Då synes denna epidemi blifvit så allmän, att "menniskorna" "söka döden." Det står icke menniskor endast utan menniskorna, gifvande vid handen att de allmänt söka begå sjelfmord, men ingen skall lyckas att göra det. Att de skola längta att dö och döden flyr samt den omständigheten, att dessa afgrundsgräshoppor skola plåga alla menniskor (utom de 144,000, 9:4), synes visa, att ingen menniska dör af någon annan orsak heller under dessa 5 månader. Alla menniskor plågas, alla längta efter döden hela tiden och från alla flyr den. Underliga fem månader i sanning, under hvilka ingen dödsattest utskrifves, ingen kyrkklocka kallar till begrafning, och ingen läkare tillkallas för att förhindra den dödsankomst, efter hvilken alla längta, utan hellre för att hjelpa patienterna att blanda tillsammans skarpa, dödande gifter, hvilka dock ej medföra önskad verkan!
Hvad äro då dessa gräshoppor? Af sammanhanget se vi, att de uppstiga från "afgrundens brunn." Gud tillstäder, att dörren emellan jorden och de onda andarnas förvaringsrum öppnas genom en från himmelen fallande stjerna (troligen en ofantlig meteorsten, enligt andra en fallen ängel), hvarpå dessa andar skola besätta de menniskor, som förut så troget tjenat mörkrets furste, hvilka så ofta bedit tusentals onda andar besätta sig, ja, hvilka sökt att genom sina "medier" förut träda i förbindelse med dessa andar. Femte basunen är sålunda
straffet öfver spiritismen,
öfver dessa "onda andars läror," 1 Tim. 4:1-3, som nu för tiden utbasunas och praktiseras. Redan nu blifva sådana menniskor ofta vansinniga, som syssla med spiritismen eller med att komma i förbindelse med andeverlden, men det är först då, som det egentliga straffet kommer.
Den moderna systematiska spiritismen är ej gammal. Den går ej längre tillbaka i tiden än till 1850-talet, och dock räknar den sina anhängare redan nu till många millioner. Intet annat religionssystem har gjort så stora framsteg på så kort tid, och intet har så stora utsigter att eröfra verlden. Då satan icke lyckas att bedraga någon större del af menniskorna med den krassa materialismen, eller att menniskan dör såsom ett djur, använder han nu med större framgång detta system för att bedraga en annan del. Märkligt är, att just uti sådana länder, der den helige ande verkat som kraftigast, såsom England och Amerika m.fl., der hafva spiritismens onda andar sina flesta tillbedjare.
Det är icke heller endast de olärda och lägre klasserna, hvilka tro på denna slags religion, utan läkare, domare, framstående affärsmän, prester, guvernörer, presidenter, drottningar, konungar och kejsare finnas bland dess anhängare. Katoliker och protestanter, muhammedaner och hedningar, fritänkare och gudsförnekare, osedliga och dygdiga, alla inbjudas till denna rymliga kyrka, alla vilja träda i förbindelse med sina aflidna slägtingar och af dem få upplysningar och råd.
Somliga hafva antagit, att alla spiritismens företeelser äro vanligt taskspeleri, öfvadt af medierna. Detta antagande håller dock icke alls stånd. Skola vi våga säga, att dessa millioner spiritister, bland hvilka finnas män och qvinnor, kända för intelligens och sanningskärlek, blott söka bedraga hvarandra, medan de dock försäkra både inför utomstående och inför hvarandra, att de äro alldeles vissa på, att de spiritistiska meddelandena och uppenbarelserna äro från deras vänners ändar? Visst icke. Bibeln förnekar icke möjligheten af att kunna samtala med de aflidnas andar, men den säger, att det är en stor synd att så göra. Sådan synd straffades med döden. "Man eller qvinna, som befattar sig med andebesvärjning … skall dödas. Man skall stena dem." 3 Mos. 20:27. För detta varnas äfven genom Esaias: "Och när man säger till eder: Frågen dödsbesvärjare och teckentydare, som hviska och mumla, så svaren: Skall icke ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda om de lefvande?" Es. 8:19.
Till dessa "onda andars läror" hör äfven det att "förbjuda äktenskap." 1 Tim. 4:3. Det är ju ej ännu kommet så långt som till att förbjuda, utan endast till att ringakta äktenskapet, betrakta det såsom något onaturligt, slafviskt, ja, "qvinlig förnedring." En framstående föreläsare om spiritismen, som sjelf varit spiritist, säger: "Äktenskapet ålägger inga förbindelser enligt spiritismens åskådning. Män, som i åratal varit så hängifvet fästa vid sina hustrur, att de sagt, att intet utom döden skulle skilja dem åt, hafva öfvergifvit sina hustrur och knutit brottslig förbindelse med andra qvinnor, emedan andarna sagt dem, att det fans en större spiritistisk frändskap emellan dessa äkta män och vissa andra qvinnor än emellan dem och deras lagliga hustrur. Hustrur hafva af samma anledning lemnat sina män och barn."
I ett tal vid en spiritistisk konferens i staten Ohio, U. S. A., sade en fru Lewis helt öppet: "Att inskränka sin kärlek till en enda man vore en inskränkning af hennes rättigheter… Ehuru hon hade en man i Cleveland, ansåg hon sig sjelf gift med hela menniskoslägtet. Alla män voro hennes män. Hvad angår det verlden, om en man är fader till mina barn eller tio män." Ett f. d. medium, d:r V. Potter, säger: "Den yttre verlden har ingen rätt uppfattning af den fria kärleken, dårskaperna och liderligheten bland spiritisterna, särskildt bland de s.k. 'helande' och 'utvecklande' medierna. En del spiritister. och medier gifva sig nämligen af med själsfränder för att få spiritualistiskt element eller för att meddela lifsmagnetism till botande af sjukdomar."
Pastor Blumhardt i Würtenberg i Tyskland, som under sin lifstid hade så mycken erfarenhet rörande besatta personer och utdrifvandet af onda andar från dem, var af den öfvertygelsen, att dessa demoner voro aflidna menniskors andar. Det förekom bland dessa besatta enfaldiga landtbor, som icke ens kunde tala högtyska utan endast sin provinsialism (plattyskan), att de på en gång kunde tala än latin, än franska, än grekiska o.s.v., allt efter som den persons ande, af hvilken de voro besatta, ledde dem. Det språk, han hade talat eller kände till, medan han lefde, talade den af densamma besatte, eller rättare: anden talade genom den besatte. Man märker tydligt vid samtal med sådana personer, att man har med en annan person att göra, än med den man har framför sig.
En troende syster i Kristiania, som endast en enda gång besökte en spiritistisk s.k. séance eller möte, blef så besatt af en ond ande, att de troende der måste hafva en hel vako- och bönenatt, förrän hon blef fri från densamma. Jag vill varna de troende för att någonsin besöka dessa möten med mindre de mottaga förut så mycken kraft, att de kunna gå dit för att drifva bort de orena andar, som frammanas vid mötet.
När de onda andarna på Kristi tid gingo in i svinen, störtade sig dessa i hafvet, men så sker icke, när dessa onda menniskors aflidna andar taga i besittning de helvetiska kroppar, om hvilka vi läsa i Uppb. 9:1-11, och i hvilkas gestalt icke endast menniskan ("deras ansigten voro som menniskors ansigten," v. 7), utan äfven häst, lejon och skorpion äro förenade. De skola icke skada dessa sina tillfälliga kroppar, såsom de förra gjorde, utan menniskorna på jorden.
Då man kommer ihåg alla menskliga plågoandar under alla menniskoåldrar sedan skapelsen; när man tänker på alla förföljelser för religionens skull, och huru rättfärdiga menniskor plågats med all den sataniska ondska, deras plågoandar kunde hitta på; när man tänker på en Nero, m.fl.; på inqvisitionens bödlar, och den tanken kommer för oss, att sådana andar skola släppas lösa, fulla af hat till allt och alla efter att under århundraden, ja årtusenden varit i dödsrikets mörker; släppas lösa på kort tid för att plåga andra—då vill blodet stelna i våra ådror. Skall "afgrundens brunn" öppnas, skola underjordens portar slås upp på vid gafvel, och dess onda invånare ännu en gång tillåtas plåga menniskorna, då hafva vi förfärliga saker att vänta. Somliga hänföra femte basunen (uti dess årsdagsuppfyllelse, hvarom mera sedan) till påfvedömets maktperiod, och det torde i så fall vara just bland dettas antal vi hafva att vänta, att dessa plågoandar skola väljas i dödsriket.
Att spiritismen då är djupt rotfästad, kan man förstå deraf att hvarken denna ej heller den sjette basunens fasor kunna förmå menniskorna att upphöra att "tillbedja de onda andarna," 9:20. Liksom dryckenskapens demon kan på det hemskaste plåga menniskor utan att de derför sluta upp med att dyrka densamma, så synes här, att de onda andarnas plågande visst icke skall hafva den följden, att menniskorna sluta upp att tro på och praktisera spiritismens förvillelser. Den "afgrundens ängel," Abaddon eller Apollyon (hvilka ord betyda förderfvaren), som är konung öfver dessa afgrundsväsenden, kommer troligen att under de 5 månaderna blifva en kraftfull medhjelpare till den falske profeten uti hans arbete att få menniskorna att tillbedja antikrist, som ungefär ett år före dessa härars uppkomst från afgrunden sjelf stigit derur såsom uppstånden. I midten af veckan uppstiger antikrist ur afgrunden, och ungefär ett år derefter, d.ä. circa 2-1/2 år före slutet af de 7 åren (såsom förut är visadt) uppstiga dessa afgrundssvärmar.
* * * * *
Liksom den 5:te basunen framställer spiritismens förfärliga utbredning och domen öfver densamma, beskrifver den 6:te basunen
muhammedanismens sista angrepp på verlden
förrän den dömes. Fyra onda änglamakter, som hållits bundna vid floden Eufrat, störta nu fram öfver jorden åtföljda af 200 millioner helvetiska ryttare. Genom dessa dödas 1/3 af de menniskor, som då ännu lefva på jorden, 1/4, såsom vi minnas, bortsopades redan vid det 4:de inseglet, vidare många under de andra inseglen och basunerna och nu 1/3 af dem som återstå. Denna plåga upptager en tid af 13 månader och 25 timmar (ett år, en månad, en dag och en timme) eller 391 dagar och en timme. Att menniskorna då äro förfärligt hårda, bevisas af orden: "De öfriga människorna, som icke hade blifvit dödade af dessa plågor, bättrade sig icke af sina händers verk, så att de upphörde att tillbedja de onda andarna och afgudabelätena af guld och silfver … och icke från sina mordgerningar, trolldomskonster, skörlefnad och tjufverier," 9:20, 21. Spiritister skola, såsom vi redan anmärkt, fortsätta med sina trolldomskonster, hedningar med att tillbedja sina gudar. Hor, mord, stöld pågå i trots af allt liksom förut, alldeles som Farao förhärdade sig midt under straffdomarna.
Det dödande, som sjette basunen omtalar, utföres af den muhammedanska verlden och andra med den beslägtade falska religionssystems bekännare, hvilka hafva sitt ursprung från Eufratstrakterna (Babylon), från hvilka fiendtliga verldsmakter så ofta frambrutit lik en, mot Guds folk riktad, härjande flod. Islams bekännare bo både uti Europa,. Asien och Afrika, både ibland kristna och hedningar. I Indien tror man finnas 60 millioner, i Kina 10 à 15 millioner. De finnas i Armenien, Palestina, Persien, Arabien, Afghanistan, Himalajabergen o.s.v., vidare i norra och mellersta Afrika och i södra Europa. Deras antal anslås till nära 200 millioner, ungefär samma antal sålunda som antalet af dessa härar. De hafva utgjutit blod i strömmar, men ännu skola de få utgjuta mer, innan deras tur kommer att släppa till sitt blod då den gudomliga vedergällningens tid kommer för dem. Deras ohyggliga blodbad på de stackars armenierna, om hvilka vi nyligen hört så mycket, har icke varit deras enda mordiska våldsbragd, mot sådana, som ej velat underkasta sig deras välde, och det blir utan tvifvel ej heller det sista. Turkar, araber, perser och tartarer hafva alla under olika tider, lifvade af muhammedanismens fanatism, sprängt fram på sina ystra hästar, öfver hvilkas snabbhet de särskildt varit stolta, spridande död och förödelse omkring sig.
Nu skola de dock få hästar att rida på, till hvilka de aldrig förr kunnat uppställa maken. Det synes nämligen, att det egentligen är hästarna, som utföra striden. En tredjedel af menniskorna dödas af "elden, röken och svaflet, som utgick från hästarnes munnar." Ryttarne synas endast behöfva följa med.
Skola dessa 200 millioner ryttare enligt somligas förmenande vara demoner? Skola äfven de vara aflidna onda menniskors andar? Skall satan kanske finna sitt nöje uti att—sedan han begynt med att gifva antikrist en ny kropp och låtit honom uppstiga ur afgrunden, Uppb. 17:8, (detta sedan han först blifvit "sargad till döds," 13:3, d.v.s. dräpt, och kastad till afgrunden)—fortsätta med att skapa kroppar?. Satan kunde skapa ormar och grodor, 2 Mos. 7:12; 8:7, redan på Mose tid. Icke underligt, att han kan gifva antikrist en ny kropp, och att han kan skapa de förut under femte inseglet beskrifna kropparne, uti hvilka häst, menniska, lejon och skorpion äro förenade. Icke heller underligt, att han kan frambringa dessa afgrunds_hästar_, som skola framrusa öfver verlden vid den sjette basunen.
Kanske skola till sist muhammedanismens förkämpar, som nu legat i dödsriket i århundraden, tillåtas (sedan de först i likhet med antikrist erhållit nya kroppar) att spränga fram öfver jorden på dessa afgrundshästar, hvilka utan tillhjelp af deras ryttare äro mäktiga nog att utföra detta förfärliga dödandet af menniskor på jorden? Eller är det endast hästarna, som äro från afgrunden, och deras passiva ryttare vanliga menniskor, hvilkas framfart står i förbindelse med Eufratsstaden (9:14) Babylons uppkomst i de sista dagarna.
Att Babylon på nytt skall framträda på verldsskådeplatsen både som stad och som stat, är klart både af Uppb. 16:19; 18:2 och icke mindre af Dan. 2:45, der den stora bildstodens alla delar, sålunda icke allenast "jernet" (= de 10 vestromerska staterna), "kopparn" (= Grekland), "leret" (= det turkiska väldet, inneslutande den kommande "konungen af Nordens rike," Rysslands framtida vasallstat, hvarom mera framdeles) och "silfret" (= Persien), utan äfven "guldet" som är Babylon, skola tillsammans existera och tillsammans krossas uti den yttersta tiden. Babylon måste sålunda på nytt blifva ett rike. Först synes staden bli centralpunkten för den falska profetens världsreligion, och så hjertat för ett nytt rike.
De folk, som nu bo deromkring, äro ju i allmänhet muhammedaner. Men detta skall visst icke hindra dem att slita sig lösa ifrån Turkiets eländiga styrelse. Turkiets delning torde begynna vid dess yttersta öster i stället för dess yttersta vester, såsom många väntat. Vi torde snart förvånas öfver att finna Indiens och vestra Kinas många millioner muhammedaner förena sig med muhammedanerna i Afghanistan, Persien, Babylonien och Armenien om att upprätta ett nytt rike oberoende af turkarna. Indien ensamt har 60 millioner muhammedaner (de andra länderna att förtiga), långt bättre passande att regera än både turkar och araber. Att ett nytt, sjelfständigt rike, Assyrien, skall finnas till under de tusen åren, är klart af Es. 19:24: "På den dagen skall Israel vara den tredje till Egypten och till Assyrien." I v. 23 läsa vi: "Och egyptier och assyrer skola tjena Herren."
Hvilken förnöjelse är det icke att läsa om detta kommande frälsta assyriska folk, då vi komma ihåg, att de förföljda armenierna nu bo i dessa trakter. Rolerna skola bytas. Nu äro de förtryckta; då kanske de skola herska. Om det ock är Babylon, som under vredestiden spelar den ledande rolen och Assyrien endast får hjelpa till med Babylons grundande, så blir det dock Assyrien och ej Babylon, som under de tusen åren skall hafva hedersplatsen, ty Babylon skall efter dess brand aldrig mera uppbyggas. Uppenbarelseboken 18:21. Den sjette basunen synes sålunda framställa ovanliga rörelser bland folken i och omkring Eufrat.
Kap. 10.
Ängeln, som var klädd i en sky och med regnbågen öfver sitt hufvud, kan icke gerna syfta på Kristus, såsom somliga mena, ity att han säges svärja vid "honom, som lefver i evigheters evighet," v. 6. Detta är nemligen samma uttryck, som begagnas om Kristus, 1:18, hvilken der säger: "Jag var död och se jag är lefvande i evigheters evighet." Kristus framställes dessutom på flera ställen såsom skapare af himmel och jord, Joh. 1:3-10; Kol. 1:16; Ebr. 1:10 m.fl.
Den lilla öppna boken kan nog vara densamma som i femte kapitlet. Att bokrullen var liten, kan man lätt förstå deraf, att pergamentet afvecklats rullen, allt eftersom brytningen af inseglen försiggått. Nu voro alla inseglen brutna, och endast den del återstod, som betecknade händelserna under det sjunde inseglets sjunde basun. Den var således "öppen," ej såsom förut förseglad och "liten." Bokrullen i Uppb. 5 säges dessutom aldrig hafva varit en stor rulle. Såsom öppen kunde den ock öfverlemnas åt ängeln, som tycks hafva meddelat dess vigt och betydelse åt Johannes. Johannes var glad öfver denna meddelelse. Den var "i hans mun söt såsom honung." Men vid genomtänkandet af dess innebörd, nemligen de strider och straffdomar, som ännu måste komma öfver jorden, och om hvilka han ännu måste profetera, blef den honom bitter. "Den sved i hans buk." Han fick nemligen tillsägelse att "åter profetera öfver många folk och folkslag och tungomål och konungar."
Betydelsen af, att ängeln satte sin högra fot på hafvet och den venstra på jorden, blifver oss klar, när vi i kap. 13:1, 11 komma att se, hvad som menas med haf och jord. Med hafvet eller vattnen menas "folk, skaror, folkslag och tungomål," 17:15. Det första vilddjuret eller antikrist skall nemligen stiga upp ur det af politiska strider upprörda folkhafvet, hvaremot det andra vilddjuret—den falske profeten—skall stiga upp ur jorden—motsatsen till hafvet—det är ur den lugna, stilla, religiöst anlagda delen af jordens befolkning. Genom att nu sätta ena foten på hafvet och den andra på jorden vill engeln visa, dels att han tager den i besittning (liksom allt skulle tillhöra Josua, på hvilket "hans fotablad trädde," Jos. 1:3), dels att straffdomarna öfver antikrists och den falske profetens alla anhängare absolut förestå, om de ej omvända sig, och detta i de dagar, då den sjunde engelns röst höres. Hans röst synes säga så mycket som: Böjen eder för min Herre eller gån förlorade! Den ljöd såsom ett lejons rytande. På detsamma syfta de sju tordönens talande. De kallas tordön, och äfven om deras ord äro "förseglade," kunna vi i nog förstå deras syftemål.
Denna sista basun kommer att upptaga en tid af mindre än ett år, icke en full "tid," v. 6. Ty att orden i v. 6 ej kunna betyda, att ingen tid skall vara mer i detta uttrycks vanliga bemärkelse, är ju klart deraf, att tiden ju icke då är slut. Nej icke ens denna tidsålderns tid, ty vredesskålarna, återstå ju, och de taga tid. Derefter kommer ju de tusen åren och sedan de derpå följande tidsåldrarna.
Kap. 11.
Det Guds tempel, som här omtalas, är det tempel, som judarne skola bygga efter deras återvändande i massor till Palestina, sedan brudskaran upplyftats. Det är bygdt åt Gud, och derför kallas det Guds tempel. Att det är samma tempel, som omtalas i Hes. 40-44, är ock ganska troligt. Hela Palestinas yta, och icke minst Jerusalem, kommer dock att undergå stora förändringar före de tusen årens begynnelse. Esaia säger: "Det berget, der Herrens hus är, skall varda stäldt uppöfver andra berg och upphöjdt öfver andra höjder," 2:2. Sakaria säger: "Hela landet skall förvandlas och blifva lik Jordanslätten, och staden skall varda hög och trona på sitt rum," 14:10. Uti Uppb. 16:19 läsa vi, att "den stora staden" (som är Jerusalem, se 11:8) genom en stor jordbäfning "delas i tre delar." Es. 66:1-5 synes visa, att Herren icke skall, åtminstone i begynnelsen, blifva synnerligt belåten hvarken med deras tempel eller offrande, ej heller i allmänhet med dem sjelfva.
"Himmelen är min tron" o.s.v., "hvilket är då det hus, I skullen bygga åt mig?" v. 1. "Den, som offrar en oxe, han slår ihjel en man" (mandråpare synas vara ibland dem, som offra), "den, som offrar ett får (är som om) han vrider halsen af en hund," "den, som frambär spisoffer (är som om) han frambär svinblod" o.s.v. "Deras själ förlustår sig med styggelser, så skall ock jag välja deras ofärd." Af v. 5 se vi, att några af Israel äro gudfruktiga, och att de "hatas," "förskjutas" och begabbas af de andra. Dessa utgöra det "gossebarn," som födes "i födslovånda." Uppb. 12:2. Derefter talar profeten om det gossebarn, som skulle födas "utan värk," som framställer Israels frälsning vid Herrens nedstigande på oljoberget, och först derefter om den sällhet, som "skall ledas till henne såsom en ström" o.s.v., (v. 12).
D:r Fjellstedt kommer till den öfvertygelsen, enligt beräkningarna i Hes. 40-44, att det nya templet skall byggas midt uti det heliga landet, på berget Garisim i närheten af Sikem vid Mores eklund, hvarest han först gaf Abraham det löftet: "Åt din säd vill jag gifva detta land:" 1 Mos. 12:7. Det är der, bergen Ebal och Garisim äro belägna. Den heliga staden, tror han, skall byggas omkring tre a fyra svenska mil söder derom eller omkring en och en half sv. mil norr om Jerusalem, hvarest det forna Betel var beläget. Staden skulle, enligt Melin, blifva en och en fjerdedels sv. mil i fyrkant och templet omkring ett hundra alnar långt och femtio alnar bredt.
D:r Fjellstedt tror, att templet här i Uppb. 11:1 är detsamma, som omtalas i Hesekiel, och säger: "Somliga tro, att ett dylikt tempel med sådan gudstjenst kommer att finnas under den korta tid, som förflyter från den tidpunkt, då en del af Israels folk åter församlat sig till Judalandet, och till dess de blifvit omvända till Kristus," samt anför hvad den utmärkte kyrkoläraren M. F. Roos säger: "Men nu betänke man, om icke Herren genom profeten Hesekiel kunnat föreskrifva Israel en särskild kyrko- och polisordning på en tid, då det åter skall församlas i sitt land och utgöra en särskild församling."
Om nu de offer, som omtalas i Hes. 40-44, skola fortsätta under de tusen åren, måste man naturligtvis antaga, att dessa icke kunde peka framåt till någon kommande Messias, utan hellre peka tillbaka till den, som redan kommit, d.v.s. hafva ungefär samma betydelse, som nattvarden har för oss. Att offren skulle vara "till försoning för Israel hus," 45:17, torde då betyda detsamma som Jesu ord i nattvarden: "Detta är min lekamen" och "mitt blod, utgjutet till syndernas förlåtelse." Dessa offer äro dessutom mycket enklare än de mosaiska. Folket, som under gamla förbundet gåfvo, allt inberäknadt, omkring 2/10 af sina skördar, skola under den nya förordningen gifva endast 1/60 af hvete och korn, 1/100 af oljan och 1/200 af boskapen "ifrån Israels vatturika mark," Hes, 45:11-15,—hvilket naturligtvis icke blir någon uppoffring alls, när man betänker, att hela landet är såsom en lustgård. Större delen af köttet som offras blir naturligtvis förtärdt, och det hela kan ju godt betraktas såsom vanliga kärleksmåltider. Af Es. 66:23 se vi, att äfven den judiska sabbaten skäll firas af Israel under de tusen åren.
Det måste medgifvas, om Israel skall bygga en ny stor stad med ett nytt tempel nu med det första, att det skulle gå långt lättare för dem såväl att få rymligare plats som tillåtelse att bygga 1-1/2 mil norr om Jerusalem än på Moria berg i sjelfva Jerusalem, ty der står nu Omars moské, och den får man väl ej undan med det första. Det är för öfrigt ganska vanligt i Palestina, att städer byggas med samma namn ett godt stycke från de gamla. Så är t.ex. förhållandet med det nuvarande Jeriko, som är beläget ett godt stycke från det gamla Jeriko, men dock bär det gamlas namn. Om sjelfva den heliga staden blir 1 1/4 mil lång, så skulle det ej blifva fullt en svensk mil från det nuvarande Jerusalem till utkanten af det nya. "Här är Herren," blir ju stadens nya namn, Hes. 48:35, hvilket ju ej hindrar, att den äfven kallas Jerusalem.
Om templet blir bygdt vid Sikem, så blir det på den högst belägna delen af Palestina, ty just der delar sig vattnet, så att en del rinner åt Medelhafvet och en del åt Jordan, derför ock ordet Sikems betydelse, nemligen: rygg. Det är liksom på en bergsrygg. Om, såsom d:r Fjellstedt tror, templet dertill blir bygdt uppå sjelfva berget, vid hvars fot Sikem ligger, nemligen på berget Garisim, synes det som om profetian i Es. 2:1 redan dermed går i uppfyllelse. Orden der kunna lätt förstås så, att det berg skall väljas till byggnadsplats för Herrens hus, som är upphöjdt öfver andra berg och höjder. Ett är sant, att om det blir bygdt der, får det ett sundt läge, redan som det nu är. Sikem är bekant för sitt klara rinnande vatten. Jag kommer ännu ihåg, huru det tjuste mitt öga, då jag var der för några år redan.