Produced by David Starner, Torbjörn Alm and PG Distributed Proofreaders

HIMLAURET ELLER DET PROFETISKA ORDET

Hänvisningar. 3 öfversigtstabeller och 1 diagram

AF

F. FRANSON

CHICAGO: CHICAGO-BLADETS FÖRLAG. 1898.

INNEHÅLL:

                                           Sid.
Företal 3
FÖRSTA AFDELNINGEN.
  Domedagen och den sanna beredelsen derför 7
ANDRA AFDELNINGEN.
  Vakna! Vakna! Uppb. 1-5 18
TREDJE AFDELNINGEN.
  Jordens eröfring begynner. Uppb. 6-7 39
FJERDE AFDELNINGEN.
  De 70 årsveckorna 66
FEMTE AFDELNINGEN.
  Jordens eröfring fortsättes. Uppb. 8-9 76
SJETTE AFDELNINGEN.
  De tusen åren, m.m. Uppb. 20 158
SJUNDE AFDELNINGEN.
  Det nya Jerusalem. Uppb. 20-21 177
ÅTTONDE AFDELNINGEN.
  Efter de tusen åren 183
NIONDE AFDELNINGEN.
  När kommer Kristus? 203
TIONDE AFDELNINGEN.
  Historisk och præteristisk tolkning af skrifterna 219
ELFTE AFDELNINGEN.
  Invändningar mot Guds ords tydliga lära, att Herrens
  ankomst kan inträffa när som helst 250
TOLFTE AFDELNINGEN.
  Brudens inbjudning till sin brudgum 266
Slutord 271
Diagram
Tre öfversigtstabeller

FÖRETAL.

Då jag för ett par tiotal år sedan reste omkring med frälsningens evangelium i Schweitz, hände sig en påskmorgon, att jag ej hade något möte utsatt, hvarför jag begaf mig till en af de reformerta statskyrkorna att höra predikan, som ju handlade om Kristi uppståndelse. Jag var icke så särskildt intresserad uti hvad jag hörde, hufvudsakligast på grund af att jag ej visste, huruvida mannen, som talade, menade Kristi verkliga uppståndelse, eller om han endast trodde på de idéers, de sanningars och den karakters uppståndelse uti menskligheten, som Kristus predikade och var i besittning af. Detta sätt att tolka Kristi uppståndelse och andra kristliga sanningar är ej ovanligt hvarken i Schweitz eller Tyskland bland de rationalistiske presterna.

Mina tankar lupo sålunda snart i en annan rigtning. Jag begynte fundera på, om någon öfverensstämmelse kunde förefinnas emellan den tid, Kristus tillbragte på korset och i grafven till uppståndelsen, och Kristi församlings lidande och uppståndelse; detta då enligt 2 Petr. 3:8, der vi läsa, att en dag är för Herren som tusen år för oss. Min första tanke blef, att detta ju ej vore möjligt, då ju Kristus låg i jorden tre dagar och tre nätter. Men vid närmare eftertanke blef det snart klart, att ehuru Jesus låg under en del af alla de tre dygnen, i grafven—hvadan sålunda uttrycket enligt judiskt föreställningssätt var berättigadt—var det dock i verkligheten ej fullt två dygn från kl. 3 fredagseftermiddagen, då han nedtogs från korset, till söndagsmorgonen. På första dygnet låg han blott tre timmar, från kl. 3 till 6 e.m., då dygnet enligt judisk beräkning slutade, och på tredje dygnet låg han endast från kl. 6 lördags afton till tidigt påföljande morgon. När jag kom hem, begynte jag att räkna: Om en dag är = 1,000 år, så är en timme (1/24 dels dygn) = 41-2/3 år, och sålunda utgöra de sex timmarne, Jesus tillbragte på Golgata, från kl. 9 f.m. ("tredje timmen," Mark. 15:25) till kl. 3 e.m. ("nionde timmen," v. 34), jemt 250 år (41-2/3 x 6.) Huru förvånad blef jag ej att finna, att detta öfverensstämde precis med den förföljelsetid af jemt 250 år, som öfvergick Guds församling från år 63, då aposteln Jakob blef dödad med svärd, till år 313, då kejsar Konstantin antog kristendomen och (alldeles som fordom Josef af Arimatia gjorde med Kristus) nedtog den korsfästade församlingen från korset, sedan den varit der 1/4 årtusende, liksom Kristus hade varit på sitt kors 1/4 dygn. Nu blef jag högst intresserad att finna ut, huru långt vi såsom Kristi kropp hafva "uppfyllt det, som fattas i Kristi lidande," Kol. 1:24, eller huru långt vi hafva följt vår frälsare mot uppståndelsen, enligt samma beräkning, eller med andra ord, huru nära vi äro vår påskmorgon.

De 63 åren innan Jakob blef dödad (= 1-1/2 timme) och innan församlingens svåraste lidanden begynte, fingo motsvara den bespottelse, hudflängning och törnekröning, som Jesus led, innan han blef korsfäst, och jag fann så, att församlingen, Kristi kropp, hade följt sitt hufvud tills efter kl. 1/2 5 påskmorgonen. För att nu taga detta år, 1897, till ändpunkt vid beräkningen, se vi, att från år 313 till 1897 är 1584 år, hvilken tid, omsatt i himmelska timmar, utgör just omkring 38, och att sålunda det himmelska uret visar kl. 5 påskmorgonen.

När uppstod Jesus?

Matteus säger "i gryningen," Markus "mycket bittida, då solen gick upp," Lukas "mycket bittida" och Johannes "tidigt på morgonen." Det synes sålunda, som om vår uppståndelse ej borde vara så långt borta!

Uti Os. 5:15 säger Herren om Israel: "Jag skall gå tillbaka till mitt rum, till dess de erkänna sin skuld och söka mitt ansigte," och förutsäger, att de skola vända sig till Herren med den förvissningen: "Han skall göra oss lefvande efter två dagar; på tredje dagen skall han resa oss upp, att vi må lefva inför hans ansigte." Himlauret för Israel har på sätt och vis stått, alltsedan de korsfäste sin konung. Det stannade vid den 69:de årsveckans slut (hvarom mera längre fram), men judarne begynna nu förstå, att uret under tiden har gått för hedningarne och för Guds församling. Snart är församlingens tid slut, hon upptages, och Herren skall ånyo "låta Israel lefva för hans ansigte."

Må Herren nu välsigna denna boks läsare, och må himlauret—det profetiska ordet,—blifva dem alltmera kärt, ju närmare det lider mot änden. Med denna önskan utsändes denna bok, som jag på mångas uppmaning ändtligen fått tid att skrifva. Den vill vara ett pekfinger på bibelns säkra ur—dock ej på några minut- eller sekundvisare, ty sådana har himlauret inga—utan på dess timvisare. "Dag och timme" är oss ej uppenbaradt, men vi kunna och böra veta den ungefärliga tiden, eller när han är "nära för dörren," jemte så mycket som möjligt af allt det härliga, som denna tilldragelse bär i sitt sköte.

Skulle pekfingret för någon vara svårt att följa, hjelper en half timmes bön betydligt. Gnugga endast sömnen ur ögonen, tänd på lampan, se noga på uret, d.v.s. stå upp och understryk hvarje ställe, som anföres, i din egen bibel, och du får snart både förstånd angående himlauret och insigt om att—det är tid att stiga upp!

Stockholm, Sverige, i Nov. 1897.

F. Franson.

FÖRSTA AFDELNINGEN.

Domedagen och den sanna beredelsen derför.

Att Kristi tillkommelse, jemförd med andra sanningar, intager en mycket mera framstående plats i bibeln, än den fått uti de troendes hjertan i allmänhet, är uppenbart. Icke mindre än 318 gånger nämnes denna sanning i nya testamentet, sålunda gifvande den en mera framskjuten plats än någon annan sanning. Endast i brefven häntydes derpå 67 gånger, hvaremot på försoningen endast 57 gånger. Hvarje invändning emot dess betoning vare sig i tal eller skrift, är sålunda alldeles obehörig.

Vi vilja begynna med betraktelsen af: Domedagen och den sanna beredelsen derför.

"Det var en torr början," hör jag någon utropa. Till svar får jag upplysa, att dessa ord endast äro ett annat uttryck för innehållet af en hel bok i bibeln, nämligen Uppenbarelseboken. Hvad är väl egentligen summa summarum af denna bok? Jo, med undantag af några få verser uti början af kap. 21, hvilka beskrifva det egentliga evighetstillståndet, utgör hela boken ingenting annat än en framställning af domedagens olika händelser.

Hvad är väl första kapitlet, om ej en beskrifning på domaren sjelf,
Jesus Kristus, åt hvilken "all dom är gifven?" Joh. 5:22.

Hvad innehålla väl andra och tredje kapitlen, om ej sju varningsbref från domaren till hans folk att vara honom trogna, till dess han kommer, så att de må undgå att med verlden fördömas?

Märk uttrycken: "Annars kommer jag snart till dig," 2:5, och samma uttryck i v. 16. Vidare: "Jag är den, som ransakar njurar och hjertan," v. 23. "Om du icke är vaken, skall jag komma öfver dig som en tjuf," 3:3. "Jag skall utspy dig ur min mun," v. 16. "Den som öfvervinner" och "den som har öra, han höre." Kan något vara tydligare, än att domaren här påminner de sina om, att "domen skall begynna på Guds hus." Skilsmessan försiggår emellan dem, som "hört" och "öfvervunnit," och de andra på det sätt, att de förra upptagas och de senare qvarlemnas. Denna delning utgör just domen öfver Guds folk—åtminstone rörande den frågan, huruvida de ega lif eller ej. Efter upptagandet synas de dömas rörande sin trohet, då lönen skall utdelas.

Hvad innehålla kap. 4 och 5, om ej den skönaste beskrifning på dem, som dömts "värdiga att undfly allt detta, som skall komma," efter deras upptagande i härligheten, kap. 4, och domarens högtidliga förklaring, att han har rätt också att döma den qvarlemnade ogudaktiga verlden? Han bevisar sig verkligen ega denna rätt genom att djerft taga bokrullen (= testamentshandlingarna till jorden och symbolen af hans domarevärdighet) ur hans hand, som satt på tronen, hvilken handling sanktionerades af helgon och änglar, ja, af allt skapadt, kap. 5.

Hvad utgöra kap. 6-19 annat än domens utförande öfver jordens folk, förorsakande bland annat hos många det härliga resultatet, beskrifvet hos profeten: "När Herrens domar gå öfver jorden, skola folken lära sig rättfärdighet," Es. 26:9. "De komma och tillbedja för dig, ty dina domar hafva blifvit uppenbara!" Upp. 15:4.

Märk huru orden "domar," "dom" och "döma" oupphörligt förekomma i dessa kapitel. I kap. 6 läsa vi om krig, hungersnöd och pest, hvarigenom 1/4 af jordens befolkning bortsopas; i kap. 8: "Många menniskor dogo;" i kap. 9 har det redan gått så långt, att det talas om "de öfriga menniskorna, som ej hade blifvit dödade genom dessa plågor;" i kap. 11 läsa vi: "Din vrede kom och tiden, att de döda skulle dömas;" kap. 12: Domen öfver satan att nedkastas; kap 13: Domen öfver menniskorna genom antikrist och den falske profeten; kap. 14: "Stunden, för hans dom har kommit;" kap. 15: "Dina domar ha blifvit uppenbara;" kap. 16: "Rättfärdig är du, att du har dömt så;" "sanna och rätta äro dina domar;" kap. 17: "Kom hit; jag skall visa dig domen öfver skökan;" kap. 18: "Stark är Herren Gud, som har dömt henne;" kap. 19: "Han har dömt, den stora skökan," och domen öfver antikrist och den falske profeten; kap. 20: Domen öfver satan och domen under de tusen åren (nämligen i samma bemärkelse, som då vi läsa om t.ex. Jeftah, att han dömde, d.v.s. styrde, regerade öfver Israel i 6 år, eller om Simson, att han hade dömt Israel i 20 år); och slutligen domen framför den hvita tronen, v. 11-15.

Äfven större delen af kap. 21 och 22 tala om Kristi och hans heligas dom, d.v.s. regentskap från det himmelska Jerusalem öfver jordens nationer under de tusen åren. "De skola regera," läsa vi, "i evigheters evighet," eg. "intill" (eis) "tidsåldrars tidsåldrar," sålunda icke under "tidsåldrars tidsåldrar," hvilket ju blefve att regera längre än Jesus sjelf (som ju ej skall regera längre än under de tusen åren, 1 Kor. 15:24), utan till början af den egentliga evigheten, som benämnes tidsåldrarnas tidsåldrar.

Vi hafva nu liksom "i anden" öfverfarit hela Uppenbarelseboken och funnit, att den utgör en beskrifning på domedagen eller "Herrens dag," som den kallas i Uppb. 1:10.

Johannes var i anden (sålunda ej i verkligheten utan öfverförd i ett hänryckningstillstånd) på denna dag och såg liksom ett panorama öfver det hela. Vi hafva gjort detsamma. Men liksom Johannes beskref allt noga, vilja vi ock noga genomgå, hvad han skrifvit. Dock vilja vi först anföra flera ställen ur andra delar af Guds ord, der det talas om "domens dag," "den yttersta dagen" och "Herrens dag" eller "Kristi dag"—alla uttryck, hvarmed nästa tidsålder betecknas. Vi önska nämligen framställa dessa sanningar så tydligt, att äfven den mest enfaldige må kunna fatta desamma. Detta är så mycket vigtigare, som vi från barndomen insupit de mest förvillande uppfattningar rörande många af bibelns sanningar. Vi hafva t.ex. från barndomen föreställt oss, att yttersta dagen eller domens dag vore en dag på 24 timmar samt att derunder vore att vänta endast pina och lidande. Uti 2 Petr. 3:7 läsa vi om "de ogudaktiga menniskornas doms och förtappelses dag," men i följande vers säges oss lyckligtvis, huru lång den är, nämligen 1,000 år. Dessa uttryck: "En dag är för Herren såsom tusen år," och "han är långmodig för eder skull" o.s.v. användas nästan beständigt på tiden före Kristi tillkommelse, under det att de helt tydligt utgöra en klar definition på betydelsen af ordet domedag och längden deraf och visa oss, att Herren är så långmodig för vår skull, att han tager ett helt årtusende till domedag i stället för att afgöra allt på 24 timmar.

Gud tänker på sina barns många böner för judars och hedningars omvändelse och skall icke nöja sig med de svar på bönhörelse, han gifvit oss före sin sons tillkommelse. O, nej, "för vår skull," för vårt trägna arbetes och våra innerliga böners skull tager han 1,000 år till domedag, så att skaror måtte frälsas såväl under vedermödan som under den långa tid, då satan är bunden.

Uttrycket "den yttersta dagen" förekommer fyra gånger i kap. 6 af Johannis evangelium, nämligen i v. 39, 40, 44, 54. Och på alla ställena säges det, att Herren skall uppväcka de troende "på den yttersta dagen." Huru kan detta stämma öfverens med de troendes uppståndelse redan vid början af de tusen åren? Skulle yttersta dagen vara detsamma som domen framför "den hvita tronen" eller de tusen åren, Uppb. 21:11, då stämmer det icke alls in. Men det är den icke, utan "yttersta dagen" är detsamma som "domedagen" och är sålunda tusen år lång. Jesus säger icke i Joh. 6, vid hvilken tid af yttersta dagen de rättfärdigas uppståndelse skall försiggå, om vid dess morgon eller dess afton; Uppenbarelseboken åter, som uppenbarar händelsernas ordning, upplyser oss om, att den sker vid dagens början, 20:5, 6. Likaså säges uti 2 Petr. 3:10, att på "Herrens dag" skola "elementen upplösas af hetta och jorden och de verk, som äro derpå, förbrännas," men utan att angifva, om detta skall ske vid början eller slutet af dagen. Åter kommer Uppenbarelseboken oss till hjelp och visar, att denna katastrof skall ske först vid dagens afton, efter de tusen årens slut, 21:1.

Rörande det andra missförståndet, eller att domedagen uteslutande skulle vara full af fasa, se vi, huru annorlunda redan gamla testamentets heliga föreställde sig saken, då t.ex. psalmisten utbrister: "Himmelen fröjde sig och vare glad, hafvet bruse. Alla skogens träd juble, ty han kommer för att döma jorden!" Ps. 96:11-13. Likaså Ps. 98: "Strömmarne klappe i händerna, alla berg juble, när han kommer till att döma jorden." Orsaken till deras jubel vid tanken på domedagen angifves i nästa vers: "Han skall döma jordens krets med rättfärdighet och folken med rättvisa," vers 9.

När Paulus predikade på Areopagen i Atén om den man, genom hvilken Gud skulle "döma verlden med rättfärdighet," menade han icke endast att varna dem för straffet för deras orättfärdigheter, utan äfven att trösta dem med den rättfärdighets spira, som Guds son då skall föra öfver jorden. Jfr Luk. 13:35.

Uttrycket "Herrens dag" begagnas mycket ofta af de gamla profeterna och genom hela bibeln för att fastställa samma sak eller de förfärliga straffdomar, den regeringsprocess, som skall öfvergå menskligheten och de derpå följande tusen fridsåren—med andra ord den tid, då han gör sig känd såsom Herre. Uti 2 Mos. 6:3 säger Gud till Moses följande märkliga ord: "Jag uppenbarade mig för Abraham, för Isak och för Jakob såsom Gud allsmäktig, men under mitt namn af Herren gjorde jag mig icke känd af dem." Moses deremot fick lära känna, att Gud var Herre, då han såg straffdomarne öfver Egypten.

Följande bibelställen gifva oss en god idé om denna dags karaktär: "Si, Herrens dag kommer grym och med harm och med glödande vrede för att göra landet till en ödemark och för att utrota dess syndiga inbyggare. Jag skall göra en man sällsyntare än finaste guld och en menniska sällsyntare än guld från Ofir. Jag skall skaka himmelen, och jorden skall bäfva på sitt rum vid Herren Sebaots harm och på hans glödande vredes dag." Es. 13:9, 12. "Hvad viljen I med Herrens dag? Den är mörker och icke ljus. Det skall gå eder såsom den, som flyr för ett lejon och mötes af en björn." Am. 5:18, 19. "Sol och måne svartna, och stjernorna draga in sin glans. Och Herren skall ryta ifrån Sion." Joel 3:15-16. "När Herrens dag låter höra sig, bittert ropa då de starke. En vredens dag är den dagen, en dag af nöd och ångest, en dag af ödeläggelse och förödelse, en dag af mörker och dimma, en dag af moln och töcken och en basunens och härskriets dag för de befästa städerna och för de höga tinnarne. Och jag skall tränga folket, att de skola gå såsom blinda, emedan de hafva syndat mot Herren, och deras blod skall kastas kring såsom stoft, och deras kött såsom träck. Äfven deras silfver och deras guld skall icke kunna hjelpa dem på Herrens vredes dag, och af hans nitälskans eld varder hela jorden förtärd; ty han skall göra plötsligt slut på alla, som bo på jorden." Sef. 1:14-18.

Att dock icke bokstafligt hvarje menniska dödas, såsom adventister och andra påstå, ses af det följande kapitlet: "Söken Herren—söken ödmjukhet! Törhända kunnen I varda bergade på Herrens vredes dag." Sef. 2:3. "Jag skall låta qvarblifva af dig ett folk, ödmjukt och undergifvet, och dessa skola förtrösta på Herrens namn." Sef. 3:12. Det är här som i beskrifningen på Noas flod, der också uttryck begagnas som: "Jag vill utrota ifrån jorden alla varelser, som jag har gjort," 1 Mos. 7:4, och "allt kött förgicks" och "alla menniskor," 1 Mos. 7:21, och dock läsa vi der om att några, nämligen de åtta, blefvo räddade. Så ock här. Några af Israel och några af de andra folken skola omvända sig under vredestiden och sedan begynna att fortplanta en rättfärdig befolkning. Att icke Herrens dag endast upptages af straffdomar visar t.ex. Sak. 14, som begynner med orden: "Herrens dag kommer," v. 1. Vi läsa der, efter beskrifningen på, att Herren satt sina fötter på oljoberget, då domen utföres, att Herren sedan skall "vara konung öfver hela landet," v. 9, att "ingen förbannelse skall mer ega rum," v. 11, att alla öfverblifna af de folk, som hade kommit emot Jerusalem år efter år "skola draga upp för att tillbedja Herren Sebaot, och för att fira löfhyddohögtiden," v. 16, och att på samma "dag, som brinner såsom en ugn," skall "rättfärdighetens sol uppgå med salighet under sina vingar" för några, hvilka skola "gå ut och springa som gödda kalfvar." Mal. 4:2.

Nya testamentets sista kapitel slutar med Kristus såsom "den klara morgonstjernan," och gamla testamentets sista kapitel talar om honom såsom "rättfärdighetens sol." För nya testamentets folk kommer Herren såsom morgonstjernan, och det gäller för dem att vaka genom nattens ensliga timmar för att bli upptagna. Brudskarans upptagande är första tilldragelsen på Herrens dag. Derefter komma straffdomarna, som afslutas med, att Herren framträder offentligt och sätter sina fötter på oljoberget; det är då solen uppgår till dagen, det är då Israel får se honom, blir frälst och jordens förnämsta folk under de tusen åren. Liksom i nordliga länder tiden just före solens uppgång är den allra kallaste, och i sydliga länder denna tid är den osundaste, ity att då strid liksom pågår emellan å ena sidan kölden eller nattens dimmor och osunda ångor och å andra sidan solen, så synes det, att den tid, som föregår Herrens uppenbara tillkommelse, då han nedstiger på oljoberget, skall bli den förfärligaste, jorden någonsin skådat.

På några ställen synes dock, som profeterna räknat Herrens dags början endast från solens uppgång på densamma, såsom i Joel 2:31, der vi läsa, att "solen skall förvandlas till mörker och månen till blod, innan Herrens stora och förskräckliga dag kommer," och Mal. 4:5: "Si, jag skall sända eder Elia, profeten, förrän Herrens dag kommer, den stora och förskräckliga." Uttrycken "stora och förskräckliga" synas visa, att de mena sjelfva höjdpunkten af straffdomarna, då Herren nedgör de stora antikristiska arméerna. Det var denna Herrens dag, som icke skulle komma öfver de troende såsom en tjuf, 1 Tess. 5:4, emedan de voro "dagens barn" och "hörde dagen till," v. 8. Kristus och hans folk skola nämligen döma och regera tillsammans med hvarandra. Det vore då, menar aposteln, lika orimligt, att Guds barn skulle drabbas af detta elände, som om en domare skulle döma sina egna barn, och särskildt om han insatt dem till sina egna meddomare, 1 Kor. 6:2, och medregenter. Nej; det är verlden, som är som en upprorisk stad, uti hvilken konungen har några trogna. När nu staden skall straffas med undergång, sänder han först bud på sina trogna att möta sig på en viss plats utanför stadens område för att der välkomna dem, belöna dem för deras trohet och för att låta dem derifrån hjelpa till med att bombardera staden och till sist få åtfölja honom tillbaka, då stormningen af densamma skall försiggå. Vi skola få vara med honom i det himmelska Jerusalems kamrar, medan dessa förut påpekade förfärliga Herrens bomber slå ned under vredestiden, som synes komma att upptaga 7 år, hvarom mera senare. Att vi såsom hans meddomare, enligt löftet: "Veten I icke, att de heliga skola döma verlden," 1 Kor. 6:2 (se ock Uppb. 2:26, 27), skola hjelpa till att rikta dessa bomber, betyder med andra ord, att vi, genom våra vittnesbörd om den och den stadens, det och det landets större eller mindre motstånd mot evangelium, skola föranleda, att större eller mindre straffdomar bli dem tillmätta.

ANDRA AFDELNINGEN.

Vakna! Vakna!

Uppenbarelseboken. Kap. l-5.

Af det föregående hafva vi sett, att Guds bestämda afsigt är att underlägga sig jorden och ej i längden tillåta ogudaktigheten att rasa som den vill. Som detta ej kan ske genom nåd och barmhertighet, måste han låta det ske genom den ena domshandlingen efter den andra, hvarunder dock Gud tillbjuder dem nåd, som ej förhärdat eller förhärda sig. Vi hafva sett, att han skall göra sig känd såsom Herre[1] och att menniskorna måste välja, antingen att omvända sig eller att utrotas. Satan har haft sex dagar (= 6,000 år) att på dessa vara denna verldens furste och gud. Det är ej för mycket då, att Herren får en dag (= 1,000 år), som tillhör honom. Detta handlingssätt är för resten intet nytt, i ty att Herrens ande redan på Asas tid dref konungen att församla folket och, fatta det beslutet, att "de skulle söka Herren, sina fäders Gud, af hela sitt hjerta och af hela sin själ, och att hvar och en, som icke sökte Herren, Israels Gud, han skulle DÖDAS, både liten, och stor, både man och qvinna." 2 Krön. 15:12, 13.

Sakernas ställning blir mer och mer förtviflad i verlden. Och vi kunna tacka Gud icke endast för Uppenbarelseboken, som visar oss, hvad som komma skall, utan rent af tacka Gud för Uppenbarelsebokens straffdomar, ty de äro de bästa Gud kan sända. Om en person måste genomgå en operation, tycker han ju bäst om, att den företages med det första. Verlden har en operation att genomgå, ty något annat hjelper den ej; bäst då att välkomna knifven. Syndafloden var nog den bästa välsignelse, Gud då kunde sända i ty att menniskornas ondska eljest hade gått så öfver alla bräddar, att den snart förvandlat jorden till ett helvete. Bäst var sålunda att utrota det slägtet och börja ett nytt med den rättfärdige Noas familj.

Uppenbarelseboken handlar sålunda om framtiden, och hvarje tolkning af den, som förlägger densamma eller en del af den till förfluten tid (räknad från den tidpunkt då den skrefs, som allmänt antages vara omkring år 95), strandar ohjelpligt redan emot första versen i boken, der det heter, att Herren visat Johannes, "hvad som snart skall ske" (märk, icke hvad som har skett.) Om någon sålunda skulle påstå, t.ex. att "vilddjuret," 13:1, framställer den gudsfientliga verldsmagten ända från Faraos dagar och sedan hela tiden, eller att gossebarnets upplyftande, 12:5, framställer Kristi himmelsfärd m.m., så se vi, att dessa förklaringar, huru träffande de än må synas vara, ej hålla profvet, då ju dessa händelser redan då tillhörde det förflutna.[2] Att Uppenbarelseboken bör läsas och förstås lika bokstafligt som andra bibelns böcker, är bland annat klart deraf, att Herren sjelf förklarat det, som han talat i bild. Såsom exempel derpå vilja vi endast hänvisa till ett enda kapitel, det 17, der icke mindre än fem den helige andes förklaringar finnas. "De sju hufvudena" förklaras vara "sju berg" och "sju konungar," v. 9; "vilddjuret, som uppstiger ur afgrunden," förklaras vara en konung, "den åttonde," v. 11; "de tio hornen" förklaras vara "tio konungar," v. 12, "vattnen, på hvilka skökan sitter," förklaras vara icke vanliga vatten, utan "folk, skaror, slägter och tungomål." "Qvinnan" förklaras vara icke en verklig qvinna, utan en stad, nämligen "den stora staden Babylon," v. 18, 18:2, som synes komma att ännu en gång träda fram på verldsarenan.

Vi sade, att första kapitlet beskrifver domarens utseende, hans, som vandrar pröfvande midt ibland de sju ljusastakarna eller de sju församlingarna, v. 13, hvilka han hvilket ögonblick som helst kan "stöta bort från sitt rum" och som "håller i sin hand" "de sju stjernorna" eller församlingsäldste, hvilka han hvilket ögonblick som helst kan bortslunga från den andliga verksamhetens firmament, om de ej äro honom trogna. Hans ögon äro en domares, "såsom en eldslåga." Många menniskor hafva en blick så skarp, att det förekommer oss, som de skulle kunna genomborra oss med styrkan deraf; dock är den blicken endast en menniskas. Hvilken skärpa måste det ej ligga i denna blick! Den om Niagarafallet ("mycket vatten") påminnande "rösten," v. 15, och "det tveeggade svärdet," allt passar in på hans framträdande i egenskap af domare. Men han är icke endast domare utan äfven fångvaktare. "Han har nycklarna till döden och dödsriket," han är herskare öfver lefvande och döda. Sedan Johannes, förskräckt af synen, blifvit tilltalad med orden: "Frukta icke, jag var död och se jag lefver" o.s.v., får han nu uppdraget att skrifva domarens varningsord till de församlingar, till Guds folk, med hvilka "domen skall begynna." Må det förunnas såväl evangelister som församlingslärare i våra dagar att få ett sådant personligt möte med Herren, att de sedan må kunna säga de slumrande troende sanningen, lika allvarligt som Johannes gjorde det. Jakob hade haft ett sådant möte med Herren, då han sade: "Sucken icke, mina bröder, mot hvarandra, se domaren står för dörren," Joh. 5:9. Paulas likaså, då han sade: "Dömen derför icke i förtid, innan Herren kommer." 1 Kor. 4:5. Petrus äfven, då han skref: "Och om I såsom fader åkallen den, som utan anseende till person dömer efter hvars och ens gerning, så vandren i fruktan under edert främlingsskaps tid," 1 Petr. 1:7.

Det torde ej finnas något uppdrag, som är så viktigt för Herrens offentliga vittnen, särskildt nu så nära Herrens tillkommelse, som att förbereda Guds församling på dess förestående ransakning. Den blir tvåfaldig, först rörande egandet af lifvet, och för det andra rörande lönen.

Skola alla troende upptagas, när Herren kommer? Det är en fråga, som mycket sysselsätter de troende. Ställen sådana som: "Men äro vi barn, så äro vi ock arfvingar," Rom. 8:17; "de, som hafva dött i Kristus skola uppstå först," 1 Tess. 4:16 (alla sålunda) och "vi, som lefva," (icke några endast) "skola förvandlas," synas tydligt bevisa, att alla de troende skola upptagas. Andra ställen, såsom: "Vaken fördenskull alltid och bedjen, att I mån aktas värdige att undfly allt detta, som skall komma, och att ställas inför menniskans son," Luk. 21:36, och "Genom tron togs Enok bort," Ebr. 1l:5, synas visa, att det är en särskild värdighet, som till och med en troende måste förskaffa sig, och att han sålunda ej bör låta sig nöja med att han helt enkelt är en troende. Den bön, som här omtalas, kanske somliga aldrig bedja. Och om sjelfva förvandlingen skall bli en troshandling å vår sida—likasåväl som en allmaktshandling, å Guds—framställer sig den frågan: Huru många hafva en så stark tro, att de kunna taga ett sådant trossteg?

Att förunnas det stora företrädet att slippa att dö, slippa att genomgå den process, som är hela slägtet förelagd, är ingen småsak. När vi dö, är det ingenting nytt, som vi måste tro oss till. Att själen lemnar kroppen, är en process, som, äfven försiggår med de ofrälsta, och att de troendes andar då höja sig till den atmosfer, för hvilken de passa, och att de ofrälsta sjunka till det rum, som de äro beqväma för, ligger, synes oss, i sjelfva sakens natur. Men då vi skola förvandlas, är det något nytt som måste fram, nämligen den förhärligade kroppen.

Den frågan uppstår lätt här: Om nu de troende, som lefva, skola förvandlas genom en trosakt, skulle man då ej kunna antaga, att detsamma skulle bli förhållandet med de döda, att de äfven genom tro skola frambringa sina uppståndelsekroppar. Vi hafva ibland undrat, om Paulus menade något sådant, då han sade: "Att jag om möjligt måtte hinna fram till uppståndelsen från de döda." Fil. 3:11. Så skulle vi aldrig uttrycka oss, utan hellre tala vi om nödvändigheten af att få en salig död, att komma väl in i paradiset. Skulle man få tro, att Paulus, syftade på denna trosakt med detta uttryck, då är det ej underligt, att han så innerligt önskade att redan här, "vara funnen i Kristus" och att "likbildas till hans död."

Frågan uppstår, huru det då skall gå med svaga kristna, som i tron hafva afsomnat. Vi veta ej så mycket om, hvad som försiggår inom dödsrikets boningar, men ehuru vi ej tro på någon skärseld i katolsk bemärkelse, kunde det dock vara tänkbart, att en mognad, ett fullkomnande egde rum hos de afsomnade uti mellantillståndet. Skola vi finna det underligt, om andens ständiga varande hos Jesus skulle åstadkomma mognad både uti tro och kärlek? Tro i motsats till åskådning skall ej finnas till på andra sidan grafven, men tro i bemärkelse af förtroende, tillit skall finnas der i ännu högre grad än här. "Men nu förblifva tro, hopp, kärlek, dessa tre." 1 Kor. 13:13.

Vare nu med det förut nämda huru som helst, ett är visst, att något sådant tillfälle till att mogna få ej de lefvande troende i det ögonblick, som Herren kommer. De få ej heller någon dödsbädd, som många fått. Nej, de måste vara fullt redo att gå i det ögonblick, man icke vet, eller ock blifva qvar. Likasom uti en jordisk familj oftast finnas sjuka såväl som friska barn, så är det tyvärr ock i Guds församling. Somliga äro "sjuka i ordträtor och spörsmål," andra ligga bundna i girighet, njutningslystnad m.m. De hafva sällan tid att läsa bibeln eller att bedja. De äro afund-sjuka, sjuka i många hänseenden, och de veta, att de så äro. Huru skall Herren kunna taga upp dessa sjuklingar i ett ögonblick till himmelen? Omöjligt! I himmelen finns intet hospital. Förvandlingen har inflytande på deras kroppar, men ej på deras själar. Kan då Gud lemna dem qvar, då de ju, ehuru sjuka, dock ännu hafva lif, äro hans barn? Det förekommer lika orimligt.

Hvad göra? Vår mening är, att vi hålla på att inkomma eller hafva redan inkommit på en tid, då det gäller för dessa sjuka att välja emellan antingen att taga till sig salfvan från Gilead och bli friska eller ock att dö den andliga döden. Vår tro är, att detta myckna talet om Herrens tillkommelse blir antingen till förbättring eller förvärring rörande dessa sjuklingars andliga helsotillstånd. Affärsmannen, som förhärdar sig emot andens röst, som bjuder honom alltid tala sanning; förtalerskan, som gör detsamma, som fortsätter med sitt om skadeglädje vittnande ordsvammel; den enskilde, som märker huru "skämt" och "andelösa ord" drifva bort anden och icke tager det till hjertat; den församling, som märker, huru fester och tillställningar af tvifvelaktig natur suga lifvet ur de troende, och ändock fortfar dermed; den predikant, som vet med sig, att hans ord sakna den smörjelse, som de borde hafva, och det på grund af, att hans enskilda umgängeslif med Gud och hans väntan efter Herrens tillkommelse ej är detsamma, som det en gång var, som ej vågar höja sin stämma emot de synder, hvilka äro i svang inom församlingen, som ser sin hjord försmäkta och dö utan att bekymra sig om Josefs skada på det sätt, att han söker till hvilket pris som helst få den botad—sådana predikanter, sådana församlingsmedlemmar må veta, att de blifva qvarlemnade, när Herren kommer, om ej en förändring inträder.

De blifva dock ej qvarlemnade såsom Guds barn, ty Gud kan ej lemna qvar ett enda af sina barn, äfven om de äro svaga. Nej, dessa äro icke barn, när han kommer, ty lifsprocessen har så småningom upphört, "ämbaret vid källan" (= hjertat, Pred. 12:6) har "krossats" och "silfversnöret" eller lifstråden har "brustit," och de blifva qvar såsom—andliga lik, och sådana måste blifva qvar, äfven om de ej ännu hunnit att blifva utstrukna ur den troende församlingen, ja, äfven om de ännu stå såsom dess lärare; de måste blifva qvar, äfven om hvarken de sjelfva eller andra misstänka, att de blott äro passande att "utspys ur Herrens mun." Med en del går det den vägen, men med en del går det så, att de taga saken mer och mer på allvar. De bedja om att blifva bevarade till hvilket pris som helst. De vänta och längta än mera innerligt efter Herrens ankomst. De bedja derom, de äro glada öfver hvarje trosöfning Herren sänder dem. Och de få såsom Enok den saliga förvissningen, att "de täckas Gud," att de kunna förvandlas, att deras tro skall samverka med Guds allmaktskraft likaväl vid det högtidliga ögonblicket som vid hvarje annan troshandling de utfört. De göra, som Herren gjorde, hvarom vi läsa i Luk. 9:51 (nya eng. öfvers.): "Det begaf sig, när dagarne voro fullbordade, att han skulle upptagas, då vände han stadigt sitt ansigte till att vandra mot Jerusalem." Af de tio jungfrurna blifva hälften fåvitska jungfrur. Af de sju församlingarna var det endast två>, som kunde bestå inför Herrens eldsblick. Skall du blifva qvarlemnad, broder och syster? Skall jag?

Vi sade, att de som göra anspråk på att vara troende, komma att examineras två gånger, först huruvida de hafva lif eller ej, sedan med afseende på vandeln, då lönen skall utdelas. De, som bestå vid första eldsprofvet och verkligen blifva upplyftade till Herrens möte, komma sedan att undersökas, hvilken plats dem skall tillmätas i det rike, Herren skall upprätta. Ett Guds barn, som kanske först de senaste månaderna af sitt lif lemnat sig helt åt Herren och som på grund af att tillfrisknandet ändå skedde, blir upptaget, kommer dock ej att erhålla den lön som andra, hvilka, lefvat hela lifvet med Gud. Och detta helt enkelt derför, att det ej utfört det arbetet, detta må nu vara enskildt arbete eller offentligt, genom förbön, samtal eller vandel, som de andra utfört.

Hvad är det linne, som omtalas uti Uppb. 19:8, hvari bruden skall klädas? Icke de heligas rättfärdighet. Ordet står nämligen i flertal, men som man ej godt kan säga "rättfärdigheter" på vårt språk, så få vi sätta dit "rättfärdiga handlingar" (nya eng. öfvers.) Det är här du väfver din drägt, broder och syster, den du skall bära i evigheten. Hvarje ädel handling, hvarje andefullt ord, hvarje kärleksfull blick, hvarje ren tanke, hvarje uppoffring af sjelfvet, af jaget, af de egna intressena, är att slå in en spole uti den väfstol, en tråd uti den väf, hvaraf din evighetsskrud skall göras. Det är här, vi sitta i väfstolen, det är der, vi bära drägten. Att vara iklädda Kristus, bringar oss in i himmelen, att hafva vandrat i anden gör, att vi der få en kostlig drägt. O, hvem skall hålla profvet vid båda dessa undersökningar! Detta ämne är så vigtigt, att jag knappt kan lemna det, ty det gör mig så ondt att tänka, att en så stor del af de troende af mina landsmän, såväl som af andra folk, skola slappas af uti deras andliga lif och—dö.

De sju församlingarna äro porträtt, och uti en eller annan af dem kan hvarje församling och hvarje troende se sin egen bild. Har du kanske förlorat den första kärleken, såsom den första bilden visar? Hör domen: "Kom ihåg, hvarifrån du har fallit, och bättra dig och gör de första gerningarna. Annars" o.s.v. Se kap. 2:5! Har du Bileams vältalighet på läpparna, men närer fiendskap i hjertat till de helhjertade; har du nikolaiternas rena lära, men ej ett rent hjerta, hör domen: "Bättra dig, annars kommer jag snart till dig" o.s.v., 2:14.

Har tillståndet i församlingen blifvit sådant, att de helhjertade blifvit en hop för sig, och du hör till dessa "andra," 2:24, som icke hafva den förföljelselystna Jesabels lära, "behåll vad du har." Är du "på väg att dö," 3:2, ehuru du "fått och hört" mycket godt af din Gud, behåll den sanning "du fått," "var vaken, eljest kommer jag öfver dig såsom en tjuf." Är du hvarken varm eller kall "utan ljum" och Jesus står utanför din hjertedörr, ehuru du kallar dig troende—Herren "skall utspy dig ur sin mun," då han kommer, han skall lemna dig qvar.

Men å andra sidan: håller du på att tåligt lida för hans skull, då väntar dig "lifvets krona," 2:10; håller du på med att verka, att gå in genom de öppnade missionsdörrarna, 3:8, att få syndare att komma och tillbedja Gud inför dina fötter, v. 9, att tala om Herrens snara tillkommelse och bevarandet från (icke endast frestelsen, utan från) sjelfva frestelsetimmen, d.v.s. från sjelfva den tid, då den stora antikristiska frestelsen och vedermödan går öfver jorden, hör Herrens ord: "Behåll det du har, att ingen må taga din krona," 3:11. Af sju församlingar äro endast två, som slippa klander, och märk, att endast till dessa två, till Smyrna = lidandets församling, och till Filadelfia = brödrakärlekens, missionerandets och vakandets församling, talas det om kronor, nämligen lidandets krona, 2:10, och vakandets och verkandets krona, 3:11.

Kap. 4.

Uti kap. 1 hafva vi sett domarens person beskrifven och uti kap. 2 och 3, huru noga Herren skall taga det med sitt folk. I kap. 4 se vi de frälsta i himmelen efter upptagandet, framställda genom de tjugofyra äldsta och de fyra lifsväsendena; de förra framställande de troende såsom prester och de senare såsom konungar.

Konungavärdigheten blir dyrbar för oss i himmelen, men prestvärdigheten, om möjligt är, ännu dyrbarare. Alla troende äro prester, och en prests embete är att offra, att bedja och välsigna folket samt framför allt att tillbedja. Liksom Jesus offrade sig, medan han var på jorden och nu beder för oss deruppe och sedan skall välsigna oss med det tusenåriga rikets välsignelser samt för öfrigt är försjunken uti att tillbedja fadern, så offrar Guds församling, så länge den är på jorden, andliga offer, deribland äfven "sina kroppar," Rom. 12:1. Och de tjugofyra äldste ses i himmelen bedja för den verld de nyss lemnat, frambärande sina egnas och Guds församlings böner, "skålarna fulla med rökverk, hvilka äro de heligas böner," 5:8, samt få vara medel till välsignelse för jordens folk under de tusen åren.

Men deras allra käraste sysselsättning skall blifva att sitta i en ring omkring den tron, på hvilken den "satt, som var till utseendet lik en jaspis- och sardersten," nämligen Jesus. Jaspisstenen var en strålande hvit ädelsten och sarderstenen en blodröd. Vännen vår är "hvit och röd, utkorad ibland många tusen!" Att betrakta honom, att försjunka i betraktande af honom, att tillbedja honom skall blifva vår käraste sysselsättning. De tjugofyra äldste falla ned och "tillbedja" (se 4:de kap.), så snart de kommit hem, kastande sina kronor inför tronen; v. 10; de tillbedja: (se 5:te kap.), så snart deras brudgum tillkännagifvit, att han ämnar eröfra jorden, derigenom att han tager bokrullen i sin hand, v. 7, 9, 14. De "tillbedja," när slutligen sjunde basunen ljöd och riket var eröfradt, 11:17. Likaså, när i domen gått öfver skökan, 19:4. Deras presterliga deltagande visar sig så skönt uti kap. 5 vid åsynen af Johannes tårar. Johannes, som endast "i anden" var på Herrens dag, förstod ej, huru jordens eröfring skulle gå till och "grät mycket" af oro öfver att kanske till sist intet bättre förhållande skulle bli på jorden—han grät af fruktan, att det icke skulle blifva något tusenårigt rike. Strax skyndar en af de äldste att trösta honom med, att "lejonet af Juda" kan bryta inseglen. Huru skönt påminnas vi ej här om Jesu ord till den gråtande enkan i Nain: "Gråt icke." Der, om ej förr, skall vår kärlek slå ut i full blomma.

Vid ett annat tillfälle framlockar en af de äldste (troligen en annan sålunda) genom en fråga från Johannes mun ett yttrande, som visar, att aposteln förstod att begagna sig af den presterliga tjenst uti att undervisa, som tillhör en äldste. Hans: "Herre, du vet det," bragte honom upplysning angående den stora skaran, att den utgöres af sådana, som komma ur "den stora bedröfvelsen."

Att nu dessa tjugofyra äldste icke äro änglar, synes klart i kap. 7, der alla englar sägas stå omkring tronen och omkring de äldste. Här talas om alla änglarna, och dock om en annan klass, nämligen de äldste. Änglarna skapades troligen alla på en gång. Ibland dem kan sålunda inga äldste förekomma. Vi läsa om deras indelning uti änglar och öfveränglar eller erkeänglar. Vi läsa om "de sju änglar, som stå inför Gud," Uppb. 8:2, om änglar, som "alltid se faderns ansigte." I Dan. 10:13 läsa vi om "de förnämste furstarne"—bland hvilka Mikael är en, han, som i kap. 12:1 kallas "den store fursten"—uttryck, som låta oss förstå, att det finns andra mindre och mindre förnäma.[3] Men om några "äldre" (ordet betyder egentligen äldre) eller yngre änglar vet bibeln ingenting; hvad den deremot vet af är församlingsäldste, såsom representanter af Guds församling redan på jorden. Det är nämligen precis samma ord i grekiskan för dessa tjugofyra "äldste," som användes om församlingsäldste, eller det välbekanta ordet "presbyteros," som åter och åter förekommer i nya testamentet. Om nu "de äldste," som representera Guds församling på jorden, äro menniskor, hvarför skulle ej "de äldste," som representera Guds församling i himmelen, ock få vara menniskor.

D:r Fjellstedt säger härom: "De tjugofyra äldste afbilda de tolf patriarkerna och apostlarna såsom församlingens dubbla grundtal i det gamla och nya testamentet. Deras troner framställa den sanningen, att de utvalda skola regera med Kristus, kap. 20:4, och deras presterliga verksamhet utmärkes genom de hvita kläderna. Kronorna betyda, att segern ar vunnen i striden på jorden. De äro hufvudmän för det konungsliga presterskapet."

Den nya oss så välbekanta sång, som just dessa äldre sjunga, bevisar ock icke så litet: "Du är värdig att taga boken och bryta hennes insegel, ty du har blifvit slagtad och har köpt oss åt Gud med ditt blod" o.s.v., 5:9.

Man har velat förringa kraften af detta bevis genom att visa, att ordet "oss" icke fins i alla handskrifter. Det fins dock uti två af de äldsta manuskripten: Codex Vaticanus n:o 1160, Ephæmi Rescriptus n:o 9 samt uti den så värderade Codex Sinaiticus.[4] Annat vore, om de andra hade haft ett annat ord, men att de utelemnat ett ord är icke tillräckligt bevis deremot. För att taga ett annat exempel: ordet "apostlar" är utelemnadt uti Codex Vaticanus i Efes. 3:5, der står endast "uppenbarad för hans heliga och profeter." Ordet "apostlar" har der troligen blifvit uteglömdt. Det kan äfven vara möjligt här. Ordet "oss" finnes dessutom i så många manuskript, att dess plats ansetts berättigad uti många öfversättningar, deribland bibelkommissionens.

Lektor Waldenström säger: "Sannolikast synes den uppfattningen vara, att dermed (med de tjugofyra äldste) förstås de tolf patriarkerna och de tolf apostlarna såsom representanter för Guds folk i gamla och nya testamentet."

Någon torde undra på, hvarför de säga "köpt oss," men "gjort dem" åt vår Gud till ett konungadöme och till prester, och "de" skola regera på jorden.

Litet eftertanke visar oss dock, att detta uttryckssätt är fullt berättigadt. Om en församling, ja, vi kunna hellre säga om ett tusental af församlingar sände en enda äldste såsom deras ombud till ett möte, skulle vi aldrig förvåna oss öfver, äfven om han oupphörligt begagnade ordet "dem" på tal om församlingens eller församlingarnas beslut och intressen och aldrig ordet oss. Om tjugofyra äldste skola representera millioner af troende, får man ej förundra sig öfver, om de, glömmande sig sjelfva, begagna ordet "dem" om de millioner, som de representera.

Ja, om till och med ordet "dem" också hade stått efter "köpt," kunde dessa tjugofyra äldste ändå tillhöra brudskaran. Men så står det ej, utan i somliga manuskript står intet och i andra "oss." Strax nedanför läsa vi ju dessutom om änglarnas hyllning, v. 11, både huru många de voro och hvad de sade (ej sjöngo.) Änglarna sägas der stå "omkring de äldste;" sålunda varande en helt annan klass. Huru enkelt blir icke allt, om vi endast följa den allmänna regeln i allt bibelstudium, nämligen att se på sammanhanget. I kap. 3:21 står löftet till Guds församling att få sitta på tronen, och i femte versen derifrån se vi en klass, på hvilken detta löfte gått i uppfyllelse, nämligen de tjugofyra äldste. Att då fatta dem såsom representanter af församlingen, faller så naturligt som något kan vara. Huruvida nu dessa tjugofyra äldste, som sitta der såsom representanter, äro desamma alltid, torde ej vara så godt att afgöra. Somliga, deribland den framstående lutherske teologen d:r Seiss i Philadelphia, Amerika, tro, att de tjugofyra äldste alltid vexla efter en viss ordningsföljd i den presterliga tjensten, hvartill vi se förebilder i 1 Krön. 24:1-19.

Angående "de fyra lifsväsendena" säger d:r Seiss, att "de också måste vara förklarade menniskor, ty de sjunga samma sång som de äldste (5:9) och äro äfven köpta med Kristi blod af allehanda folk." Utaf dessa fyra lifsväsen var det första likt ett lejon, hvilket tyder på konungslighet (lejonet är konung bland djuren), det andra likt en oxe, som tyder på uthållighet (uti att jubla och uti att göra Guds vilja; jemför: "utan uppehåll dag och natt"), det tredje hade en menniskas ansigte, som ju tyder på förstånd, insigt (inga misstag då mera.) Att det fjerde var likt en flygande örn, lärer oss den sanningen, att de förklarade skola uti uppståndelsens lätta drägt snabbt förflytta sig från plats till plats, fullgörande Herrens befallningar (se "örnen," 8:13, som beklagade de lidande menniskorna på jorden.) På snabbheten tyder ock de sex vingarne.[5]

De tjugofyra äldste framställa de heliga såsom tillbedjare (de "sutto"), under det att de fyra lifsväsendena visa oss dem i full verksamhet med den konungsliga värdighet, den ihärdighet, den insigt och den snabbhet samt med den stora förmåga att öfverskåda både framtiden, det förflutna och sig sjelfva, ja, hela verldsalltet, som deras många ögon framtill, baktill, under vingarne och rundt omkring tyda på. En vigtig omständighet måste vi till sist lägga märke till, nämligen, att som dessa tjugofyra äldste sutto på troner och hade kronor på sina hufvuden, voro de inga kroppslösa andar utan egde förhärligade kroppar, hvaraf vi få draga den slutsatsen, att uppståndelsen då allaredan egt rum. Men hade uppståndelsen egt rum, hade ock de lefvande troendes förvandling försiggått.

Kap. 5.

Uti femte kapitlet öfverlemnas af Gud fader fastebref, så att säga, på jorden till dess rättmätige herskare, Jesus. Boken eller pergamentsrullen, som innehöll detta fastebref, var förseglad med sju insegel, hvilkas brytande begynner i kap. 6. De straffdomar, som deras brytande tyda på, äro, såsom vi förut bevisat, nödvändiga, på det att Jesus må komma i besittning af sin rättmätiga egendom. Huru skönt dock att se, att innan en enda af de sju vredesskålarna utgjutas, innan en enda af de sju basunerna ljuda, innan en enda af de sju inseglen brytes, till och med innan bokrullen, som var förseglad med dessa insegel, lemnades till lammet för att öppnas, var brudeskaran i skyn. Pris ske Gud för denna härliga sanning! Många flera bevis finnas för densamma, hvilka vi snart skola komma till. För att få en rätt uppfattning af denna bokrulle, behöfva vi endast slå upp Jer. 32:6-15 och se, huru det gick till, då Jeremias fick fastebref på åkern, som han hade köpt af Hanameel. Han fick då "ett försegladt köpebref med de deruti bestämda vilkoren."

Hvem är jordens rättmätige egare? Det är vår Herre Jesus, som nu skall "förlossa sin egendom." Ef. 1:14. Urkunden var skrifven både på in- och utsidan, v. 1. Hvad stod i den? Somliga hafva trott, att den innehölle blott profetior och endast vore en ny slags uppenbarelse. Dess förnämsta innehåll utgjordes nog af de för egendomens besittning bestämda vilkoren. På den ena sidan voro kanske sjelfva vilkoren och på den andra vittnenas namn, som hade underskrifvit köpebrefvet. Se Jer. 32:12.

Vi hafva här samma märkliga öfverlåtande af verldsväldet åt Jesus hvilket är så skönt beskrifvet uti Dan. 7:13: "Jag såg i nattliga syner, och si, i himmelens sky kom en, som liknade en menniskoson, och gick fram till den Gamle af dagar och vardt förestäld inför honom; och åt honom blefvo gifna välde och ära och konungadöme, och alla folk o.s.v. tjenade honom." Det är detta "öfvertagande af riket," som är så träffande framstäldt för oss äfven i Luk. 19:11: "En man af ädel börd for till ett aflägset land för att öfvertaga ett rike" o.s.v. Det var detta rike, som satan erbjöd Jesus vid frestelsen i öknen, Matt. 4:9, men Jesus ville icke taga det ur satans hand, äfven om han hade fått det utan korsets bittra död. Han ville vänta, tills han fick det af sin fader.

Icke är det underligt, att den märkliga handlingen: "Lammet kom och tog bokrullen ur hans högra hand, som satt på tronen," förorsakar ett ändlöst jubel bland helgon, Uppb. 5:9, och änglar, v. 11, 12. Bruden visste, att om hennes brudgum blef konung, blef hon drottning, och de 101 millioner änglar, v. 11, visste, att om jorden blef eröfrad, skulle de slippa att se det myckna elände, de många brott, som begås på jorden, det myckna hån mot Herren och hans smorde, som de under deras tjenst på jorden "för deras skull, som skola ärfva frälsning," hade måst bevittna. "Allt skapadt" jublar, v. 13. Många kröningsakter hafva hållits på jorden, men ingen kan jemföras med denna, som vi snart skola få bevittna i skyarna. Lammet skall regera! O huru mycket vilddjursregemente denna jord fått bevittna ända sedan skapelsen: Ändtligen skall ett lamm bära spiran. Det heter egentligen "ett litet lamm," v. 6. "Det lilla lammet" tog boken ur hans hand, som satt på tronen. De, som skola regera med honom, må sålunda få lammnatur redan här, blifva milda, vänliga, tåliga, oskyldiga. Det märkliga är, att under det Herren kallas "lejonet" en enda gång i hela Uppenbarelseboken, kap. 5:5, kallas han "lammet," eg. "det lilla lammet" 27 gånger. Vill han icke dermed visa, att han icke vill tillmäta jorden en enda straffdom, ett enda lidande utom det, som är alldeles absolut nödvändigt för att eröfra jorden? Han ville så gerna slippa att visa lejontänderna och slå till med lejonramarna, men han måste, ty, såsom vi redan sagt, jorden måste eröfras till hvad pris som helst. Skönt är emellertid att se, huru nåd och barmhertighet under hela vredestiden erbjudas menniskorna och äfven huru, särskildt att börja med, stora skaror skola begagna sig af dessa Kristi ädelmodiga anbud.

TREDJE AFDELNINGEN.

Jordens eröfring begynner.

Uppenbarelseboken. Kap. 6-7.

I det sjette kapitlet se vi, huru jordens eröfring på allvar begynner. Och dock, huru skönt är det ej, att

det första inseglet

tros vara ett fredsanbud till de upproriska, som kanske ännu knappt hunnit att sluta upp med förvåningen och förskräckelsen—eller kanske hos de flesta hellre hånet och speorden (i tidningar, på teatrar, krogarna och danslokalerna) öfver Guds barns försvinnande, Es. 27:4 synes passa så väl in på vår Herres känslor då: "Jag, hyser ingen vrede. Ack, att jag hade tornet och tisteln emot mig i krig! Dem ville jag angripa, dem samtliga ville jag uppbränna. Eller—man söke mitt skydd, göre fred med mig, göre fred med mig!"

"Ryttaren på den hvita hästen," v. 1 tros vara densamma som ryttaren på den hvita hästen i Uppb. 19:11, eller Kristus. Dock är han ej ännu synlig "med manteln, doppad i blod," eller med, "det hvassa svärdet" och jernspiran i sin hand såsom i kap. 19 utan med en båge, liksom ville han säga: "Vill någon icke omvända sig, så spänner jag min båge och riktar den." Att han är beväpnad med båge och ej med svärd visar, huru han kan träffa sina fiender på afstånd. Många skola då falla Herren till fota, både bland judar och hedningar, ja, utan tvifvel äfven uti de s.k. kristna länderna.

Många af de troende bedja icke om Kristi tillkommelse på grund af, att deras slägtingar icke äro frälsta. Deras bön är icke: "Kom, Herre Jesus!" utan: "Dröj, tills alla våra slägtingar äro frälsta!" Denna bön är en orimlighet, i ty att om våra närmaste blefve frälsta, skulle ju då dessa nyomvända bedja samma bön för sina oomvända slägtingar, och om dessa blefve frälsta, då de för sina, och på så sätt skulle ju icke Herren kunna komma, förrän hvarje menniska på jorden vore frälst. Men mera om detta i sista kapitlet.

Den frågan uppstår nu: Skola några af de våra kunna frälsas under sjelfva vedermödan? Det är svårt att svara på en sådan fråga. Dock må jag ärligt säga, att om jag skulle få lof att välja emellan att se några af mina ofrälsta slägtingar dö ofrälsta eller blifva qvarlemnade ofrälsta, skulle jag hundrade gånger hellre välja det senare. Ty märk, de vore ändå qvar på jorden. Man brukar ju säga: Så länge en menniska lefver, är det hopp. Detta är dock icke sant, i ty att många hafva så förhärdat sig, att anden redan nu vikit ifrån dem för evigt. Huruvida några af våra slägtingar komma att frälsas eller ej under vedermödans tid, beror nog mycket på, huru långt de förut gått i förhärdelse.

D:r Seiss tror, att det är då, som den stora rörelsen skall uppstå bland jungfruskaran, och att det är först då, som dessa i Matt. 25 vakna upp. Bruden var vaken och togs upp, och nu börja liknelserna om himmelriket att gå i sin egentliga fullbordan. Märkligt är ju, att det icke står, att det är församlingen, som liknas vid de tio jungfrur, utan riket. "Då skall himmelriket varda likt." Det synes sålunda, att jungfrurna tillhöra riket och ej församlingen. Men äfven bland jungfrurna blir sedan sömn, såsom vi tydligen kunna se, att till och med så långt fram som vid sjette vredesskålen, 16:15, finnes det Guds folk på jorden, som uppmanas att "vaka." Om ock många skola håna, när de troende upptagits, blir det dock massor, som komma att taga saken på allvar. De skaror, som låta sig frälsas vid det första inseglet, äro troligen desamma, som vi sedermera finna liggande under altaret vid det femte inseglet, v. 9. De äro då redan "halshuggna för deras vitnesbörds skull." Förfärliga förföljelser och martyrdöden vänta nämligen dem, som då omvända sig.

Ehuru antikrist ej kommer att få verldsväldet och uppsätta sin bild att tillbedjas förrän i midten af Daniels sjuttionde årsvecka, d.ä. i midten af de sju åren, som vreden synes upptaga, skall han dock redan nu vid de sju årens början hafva makt nog att uppreta jordens folk till att slå ihjäl dem, som vilja omvända sig.[6]

Hvem skall predika under dessa sju åren? Så frågas ofta. Svar: "De två vitnena," omtalade i kap. 11, vidare de 144,000 judar, som blifvit omvända, troligen genom dessa två profeters vitnesbörd, kap. 7, vidare "de tre änglar," omtalade i kap. 14:6-10.

Innan vi lemna första inseglet, böra vi nämna, att de orden "och se", kap. 6:1, 3, 5, 7, anses af de bästa bibelkritiker för oäkta. Skillnaden blir den, att om vi låta uttrycken stå, se vi huru de fyra lifsväsendena inbjuda till att komma och se på, hvad ryttarne taga sig till. Men om vi utelemna dessa ord se vi, att det är de fyra lifsväsendena, d.v.s. representanter af Guds församling, hvilka frammana de fyra hästarna enligt löftet: "Veten I icke, att de heliga skola döma verlden."

Huru skön är icke då den tanken, att vi, efter upplyftandet skola först få frammana den hvita hästen, som tyder på den stora väckelsen, innan vi frammana de andra ryttarne, som tyda på krig (den andra), hunger (den tredje) och pest (den fjerde). Ropet: "Kom" från våra läppar der uppe, skulle sålunda bli detsamma, som vi härnere så ofta upprepat: "Kom, Herre Jesus, kom till våra på jorden qvarlemnade slägtingar och vänner, till judar och hedningar, och fräls så många som möjligt är och med användande af hvilka medel som helst."

En del låta ju sig frälsas genom det kraftiga inflytande, som de heligas borttagande utöfvar på dem, men hos andra måste, då detta ej hjelper, andra medel tillgripas; och så hafva vi

det andra inseglet

med det verldskrig, som der så tydligt framställes. Ryttaren på den röda hästen är troligen antikrist sjelf. Den röda hästen passar mycket väl tillsamman med det skarlakans_röda_ vilddjuret, 17:3, hvilket betecknar antikrist. Denne, som under det första inseglet verkat mera obemärkt, framträder nu med stor djerfhet. Det är nu fulla uppfyllelsen af 2 Tess. 2:10, 11 sker: "De hafva icke mottagit kärleken till sanningen, att de måtte blifva frälsta. Och fördenskull skall Gud sända dem kraftig villfarelse, så att de skola tro lögnen, på det att alla må varda dömda, som icke hafva trott sanningen." Icke underligt, att antikrists kraftiga villfarelse följer för dem, som hvarken före brudskarans upptagande, ej heller ens under det första inseglet låtit sig frälsas. Icke underligt, att Gud sänder ryttaren på den röda hästen omedelbart efter ryttaren på den hvita! De, som ej vilja hafva Kristus, få då antikrist. Vi se hvilket elände som uppstår, om friden borttages endast emellan tvenne länder, såsom t.ex. i kriget emellan Tyskland och Frankrike, men här säges friden borttagas från hela jorden. Ett slagtande skall icke endast förekomma emellan olika nationer utan äfven emellan olika folkstammar, raser, religioner och familjer. Det är då kriget skall upplåga emellan arbetsgifvare och arbetstagare, emellan millionärerna och de fattiga, emellan katoliker och protestanter, emellan svarta och hvita, emellan höger- och venstermän, emellan monarkiskt och demokratiskt sinnade folkklasser, emellan föräldrar och barn. Luk. 21:16. Ingen frid gifves då på hela jorden. Alla passioner äro lössläppta. Allt är i upplösningstillstånd.

Det tredje inseglet.

På verldskriget—nej, det är för svagt uttryck, hellre må vi säga på—"verlds_slagtandet_" (de skulle slagta hvarandra) följer den förfärligaste hungersnöd. På detta tyder den svarta hästen. Brödet är så dyrt och arbetslönerna så lågt nedtryckta, att en menniskas hela arbetslön, en denar, just räcker till bröd för en person, hvadan de giftas familjer intet få, ej heller blir något öfver till kläder eller bostad m.m.

Det fjerde inseglet.

På hungersnöd följer pesten, som här kallas "döden" i samma bemärkelse, som vi tala om digerdöden. Den framställes genom den blacka, likfärgade hästen. Under fjerde inseglet synes, att de föregående plågorna, nämligen slagtandet och hungern, fortsätta. Och genom allt detta: krig, hunger och pest, Luk. 21:11, jemte vilddjuren på jorden, bortsopas en fjerdedel af jordens befolkning, motsvarande öfver tre hundra millioner menniskor. Vid

det femte inseglet

se vi "själarna under altaret," d.v.s. de, som blifvit frälsta vid det första inseglet och strax derpå fått lida martyrdöden genom halshuggning. De tillsägas att vänta på flera. Dessa halshuggna återfinna vi uti Uppb. 20:4 jemte (uti senare delen af samma vers) den klass, som dessa väntade på. De förra synas bli frälsta under förra halfvan af vedermödan (de första 3-1/2 åren,) de senare under den senare halfvan; hvaremot den redan uppståndna och förhärligade brudskaran framställes uti allra första delen af versen.

Af detta ställe finna vi, att ett medvetet tillstånd är möjligt i mellantillståndet. De aflidna kunna bedja—"de ropade med hög röst." De kunna vänta på fulländningen—"huru länge dröjer du?" De kunna vara medvetna om, hvad som försiggår på jorden. De visste, att deras blod ej var hämnadt ännu, och att deras mördare ej ännu voro dömda. De kunna höra—de lyssnade till svaret de fingo. De kunna få uppenbarelser—de fingo reda på, hvad som skulle ske i framtiden (nämligen, att flera skulle dödas ännu.) Mellantillståndet framställes ofta under bilden af en sömn, men sömnen är ej alltid detsamma som medvetslöshet, hvilket somliga mena vara de dödas tillstånd. Många hafva fått uppenbarelser i sömnen, såsom de vise männen. Somliga hafva fått härliga löften påpekade under sömmen, hvarigenom de hafva blifvit frälsta; somliga hafva fått syner af himmelsk salighet, varningsrop m.m., allt i sömnen! Somliga människor till och med gå i sömnen (somnambulister).

När Stefanus sade: "Herre Jesus, mottag min ande!" då menade han ej: Mottag min andedrägt. Nej, _anden—den egentliga varelsen—_lefver, äfven sedan den blifvit af med stofthyddan. Hade Paulus endast sagt: "Jag åstundar att bryta upp," Fil. 1:23, kunde man ju försökt antaga, att han menade upphöra med att existera, men han tillade: "Och vara hos Kristus." Skulle detta: "Och vara med Kristus" syfta på uppståndelsen, då är uttrycket meningslöst, i ty att han i så fall ej kommit till honom något tidigare derigenom, att han dött. De döda uppstå ju samtidigt med de lefvande. 1 Tim. 4:15-18. Att nu Paulus tänkte sig, att detta "varande hos Kristus" skulle hafva inträffat samtidigt med hans arbete på jorden (om han valt att stanna der) framgår tydligt deraf, att han måste välja och taga endast endera delen. Eljest hade intet val behöfts, i ty att han ju kunnat taga den ena "delen" (att skaffa sig "frukt i arbetet") först, och den andra "delen" ("att vara hos Kristus") sedan. Om han stannat några år på jorden, hade hans tid "hos Kristus" icke blifvit mindre lång för det.

Huru särskildt troende, som erhållit det eviga lifvet, kunna tro, att de skola vara utan detta eviga lif—apostlarna nu snart i 2,000 år—emellan döden och uppståndelsen, är oförklarligt. Om anden dör, då skulle ju det frö, hvarur våra kroppar skola uppspira på uppståndelsens morgon, innehålla fröet också till anden, men derom vet bibeln ingenting. "Det varder sådt en naturlig kropp," står det. Icke: kropp och själ, eller kropp och ande utan endast kropp. Nej, Paulus visste om ett tillstånd "borta från kroppen," der han till och med kunde vara "Herren behaglig;" 2 Kor. 5:9, liksom dessa själar under altaret voro, då de tåligt väntade på händelsernas utveckling på jorden, eller "behagliga," som de äro, hvilka genom umgänge med Kristus i paradiset så stärkas i tro, att de kanske till och med kunna en gång tro fram sina uppståndelsekroppar. Fil. 3:11. Paulus visar uti uttrycket: "Om han var i kroppen eller utom kroppen," två gånger upprepadt uti samma brefs 12:te kap., att han trodde på möjligheten af ett tillstånd utom kroppen, och det utan att förena denna tanke med någon uppståndelsekropp.

Man lösrycker orden: "Icke har David farit upp i himmelen;" Apg. 2:34, för att bevisa, att de troendes andar icke ens kunna vara komna till paradiset. I grundtexten står det icke "himmelen," utan "himlarna," och dermed menas på detta ställe Guds faders eget palats ("faderns högra sida"), såsom tydligt framgår af samma vers. I bönen "Fader vår" heter det ock: "Fader vår, du, som är i himlarna" (ej himmelen.) Matt. 6:9. Att nu icke David kommit ända till Guds egen boning, är ej så underligt, då icke en gång det gemak, som brudgummen håller på att iordningställa för sin brud, Joh. 14, öppnas förr än efter brudeskarans upplyftande. Lika litet som det kan sägas om en utländing, som t.ex. endast besökt Malmö (en enda af Sveriges städer), att han "uppfarit" till städerna (i landet), lika litet kan det sägas om David, att han farit upp till himlarna (till alla sålunda), derför att hans ande kommit in i en enda af dem. Men hvad Petrus här talar om, är intet af allt detta. Hvad han vill bevisa är, att det var Kristus och icke David, som farit upp i himlarna för att såsom medregent sitta på faderns högra sida. Det är denna senare del af versen, som är dess hufvudklämm.

Petrus bevisar, att det var Kristus och icke David, som uppstod, v. 31, och som såsom uppstånden har farit till himlarna. Hvem kan säga, att David eller någon af våra afsomnade syskon egentligen farit till himlarna, så länge deras kroppar ligga i grafven och endast deras andar gått till paradiset! David har icke farit upp i himlarne, förrän, hela David är der, d.v.s. hans själ med hans förhärligade kropp. Men till och med då är han icke faren upp till himlarna för att sitta på Gud faders sida, ty den platsen innehafves af Kristus ensam, och det var just detta, Petrus ville bevisa.

På samma sätt lösrycka somliga orden: "De döda veta intet," Pred. 9:5, ur sitt sammanhang. Om de ej så gjorde, skulle de snart se meningen vara den, att de döda såsom regel "alls intet" veta om och "ingen del hafva" uti det, som sker "under solen," v. 6, d.ä. på jorden. Här står sålunda intet ord om, huru mycket de veta om det, som sker i dödsriket, ej heller hvad Gud undantagsvis (och det då i andliga saker och ej rörande "mat och dryck," v. 7) må meddela vissa, såsom skedde med själarna under altaret.

Likaså orden: "Ingen verksamhet, klokhet o.s.v. finnes i grafven, dit du far," v. 10. Ordet kan, såsom här är gjordt, öfversättas med "graf," och då är ju allt klart. Men äfven om vi öfversätta det med "dödsriket," är det lätt att förstå meningen. Salomo vill endast säga: Tro ej, att i dödsriket något tillfälle gifves dig till samma slags njutningar (nämligen de äktenskapliga, se v. 9) eller till samma slags verksamhet (nämligen den, som sker med "handen," v. 10), som du här kan hafva. Ingen sådan njutning, verksamhet eller klokskap finnes i dödsriket, som duger "under solen" v. 9, d.ä. för denna jorden—ty det är just om den saken, det är fråga. Om en fader säger till sina söner: "Äten nu, gossar, och dricken, v. 7, läsen så på edra lexor, varen i 'verksamhet' att förvärfva eder 'kunskap,' ty snart är sängdags och i sömnens rike, dit I nu snart faren, kunnen I hvarken spisa, dricka eller studera," då menade ej fadern dermed, att de ej skulle kunna få någon slags njutning eller kunskap, t.ex. genom drömmen, under sömnen, utan endast, att de ej kunde få den njutning och kunskap, hvarom han talade. Ännu mindre menade han, att de skulle tillintetgöras. Likaså här.

Om vi också ej skulle komma att predika under mellantillståndet, såsom somliga mena, kunna vi dock, om vi dö, innan Herren kommer, utom alla tvifvel få härliga uppenbarelser af Jesus, få höra der såsom här om den "lilla tiden," som återstår till uppståndelsen (jemför "en liten tid," Uppb. 6:11 med "en liten tid," 1 Petr. 1:6). Vi kunna tacka för tidens välgerningar, vi kunna njuta af Jesus—hvilket väl blir vår hufvudsakliga sysselsättning—vi kunna bedja om Guds saks framgång på jorden—o, hvilka trosböner!—och, om Herren så behagar, få underrättelser derom, Uppb. 6:11, samt innerligt vänta efter hans uppenbarelse—detta dock mest för Jesu egen del, att han måtte blifva erkänd på jorden, men äfven för vår fulländnings skull. Vi skola utan tvifvel i paradiset äfven bedja om en lycklig uppståndelse och befrielse ifrån dödsriket, nämligen kroppens från grafven och själen från det kroppslöshetens och ofullkomlighetens tillstånd, hvaruti vi, i trots af en njutningsfull andegemenskap med Jesus under mellantillståndet, dock befinna oss. Och ändtligen, när vi segerrikt "hunnit fram till uppståndelsen från de döda," skola vi sjunga vårt: "Du dödsrike, hvar är din seger?" lika högljudt som de lefvande, hvilka aldrig dött, sjunga sitt: "Du död, hvar är din udd?" 1 Kor. 15:55. Dessa senare lemna nämligen då den död bakom sig, som under hela deras lif liksom väntat på, ehuru förgäfves, att få stinga dem med sin udd. Att själen fortlefver efter kroppens död bevisar äfven Matt. 10:28, der vi läsa om möjligheten att dräpa kroppen, utan att själen dermed dräpes. Likaså Luk. 16 om den rike mannen och Lasarus.

Om själarna under altaret yttrar sig d:r Seiss: "Dessa själar under altaret äro icke de gångna århundradenas martyrer, ty de hafva redan fått sina kronor och äro, såsom kap. 4 och 5 visa, redan förklarade när Kristus, utan de äro den sista domstidens blodsvittnen."

Sjette inseglet—det stora bönemötet.