Sent på kvällen den tredje dagen kom mor hem. Hon fann de små så, som hon lämnat dem, endast mera smutsiga och bruna. Pekka hade ondt i fötterna och röda fläckar af blod på skjortan, — minnen från kalabaliken, också kroppen var full af små rispsår och blånader.

Mor slätade luggen och såg honom i ögonen.

»Har du slagits, pojke?» frågade hon och såg oroligt på sonen.

»Ja, med vargen», sade Pekka, »han sparkade så fasligt och jag bara slog och luggade honom. Men han blef rädd, han, och sprang sin väg.»

»Sprang vargen — för hvad blef han då rädd?»

Modern såg tviflande in i sin förstföddes ansikte, med den käcka, skrytsamma, tvärsäkra minen.

»För hvad blef vargen rädd?»

»För koskällan, vet jag, som han åt upp och som jag inte fick tillbaka, fast jag drog allt hva' jag kunde.»

Den unga kvinnan lyfte upp pojken på knäet och såg honom forskande in i ögonen. Hon kunde icke fatta, att det var sant, som han här berättat.

»Han ville visst bitas», förklarade Pekka, »och högg tag i min hand, som jag höll i skällan med. Han nafsade till och så fick han skällan i gapet. Jag ville nog ha den tillbaka … för hvad skall Pikku nu ha, när han går ut? Den otäcka lurfven; nu blir du visst ond, mor, att skällan är borta.»

Hon såg honom djupare in i ögonen och tryckte honom därefter intill sig. Ovan vid en smekning såg Pekka tviflande upp, slet sig därpå lös nästan skamsen och sprang ut, slående kullerbyttor utför den lilla sluttningen nedåt landsvägen.

Hå, det dammade där borta! Pikku rultade fram, Maija kom utrusande och Pekka sprang ned som ett yrväder. Där stodo de med öppna munnar, öppna ögon och öppna skjortlinningar. Det var en bondkvinna i en smal kärra, bredvid henne en karl och så ännu tvenne karlar. De tre småttingarne gapade.

Snart försvunno de resande.

Inne i stugan kokade mor rågmjölsvälling. Det var fest. Hon sörjde icke, såsom Pekka förmodade, förlusten af den stora, rostiga koskällan. Barnen fingo äta sig riktigt mätta. Och rodnande varm, utan strålar, gick solen ned öfver Raiala ödsliga mo.

För ett silfverhjärta.

»Kom ihåg att äta dig mätt, om de be dig bli kvar öfver kvällsvarden», förmanade modern och knöt en liten löskrage om halsen på sin dotter Lisa, som just i dagarne fyllt nio år.

»Frun frågar alltid, om jag ätit», svarade Lisa, »och så frågar hon, hva vi haft till middag. Hva ska' jag då säga?»

»Du kan säga, vi hade potatis och svagdricka», sade modern, »och så kan du tala om att småbarnen hade mjölk och vattgröt.»

Lisa såg dum ut, som om hon inte förstått eller hört.

»Det behöfs inte att trumpeta ut för de högfärdiga människorna att vi bara haft knorrkaffe, di tror väl att vi ha stek alla dar, eller hva? Och om du också talte om, att vi svälter, så blef det inte bättre, di ge ändå ingenting. Alltså, du hör efter, om de ha arbete för far … och om du blir bjuden på mat, så, förstår du?»

Det tindrade till i Lisas ögon vid tanken på maten. Jo, det förstod hon.

Tre af småbarnen lekte på golfvet, den yngsta sof i vaggan.

Framför fönstret stod ett gammalt skrabbigt bord, fullt af verktyg, och där framför satt fadern, dåsig och trött, klädd i sin utslitna nattrock. Han rättade och gned på en bucklig silfver sked, som skulle återfå form och färg, men den var ännu långt ifrån färdig.

»Gudskelof att du skickar en af dem bort», klagade han, »det ä' inte möjligt att få andan fram här, så som det vimlar af ungar. Försök få arbete från patrons ä du hygglig, fråga om inte fruktknifvarne ska poleras upp. Kommer du tillbaka med något, får du lakrits. Så gå nu!»

Anderson suckade, kastade en melankolisk blick på hustrun och gned vidare.

»Vi ha för många», sade han, då dörren slöt sig efter Lisa, »vi skulle inte ha mer än två. Minns du, när vi va unga och bodde i två rum — ja det var i den goda tiden! Hade du inte fått alla de många barnen, så…»

»Kära Anderson, inte ä' det värdt att klaga för det, Gud lägger inte på en värre än man ska ha. Men sant ä' det, Lisa kom för tidigt och ä' klen. Hon ä' ett öfverloppsbarn, så lite som hon kan göra; och tjänst kan hon väl aldrig få. Fast snäll ä' hon. Det är ynkligt så god hon ä'. Unnar sig ingen mat för att di andra ska få. Men — nytta gör hon inte, det har du rätt i.»

Lisa hade öppnat dörren, ljudlöst som alltid. Hon hade glömt näsduken, och där låg den på bänken. Hon tog den utan att se på föräldrarne, sade ännu ett halfhögt adjö och gick.

»Bara hon inte hörde någonting», sade modern och tvålade duktigt in manschetterna, »hon stod visst utanför och funderade, tänk om hon lyssnade!»

»Det gör väl inte något», svarade fadern, »inte behöfver hon gå och tro att hon ä' någon rar skatt för oss fattiga stackare att dras med Man har fått dem för sina synders skull, ja Herre Gud, det har man.»

»Du talar så styggt, Anderson», sade modern, »skulle en inte veta att du har hjärta, kunde en tro du ville åt ditt eget barn, för det ä' hon…»

Anderson suckade. »Det går så mycket åt, och det frestar hårdt på en stackars arbetare. Har jag nånsin något roligt, jag? Andra går till krogen och gör sig en glad dag, men jag får bara sitta hemma och slita för att hålla er uppe, ä' det underligt att jag då tänker ibland, att om koleran eller tyfusen skulle gå i landet, så var det inte värdt att klandra Guds vägar, om Han bärgade ett par af våra med detsamma till sitt välsignade himmelrike.»

Modern hällde hett vatten i bunken, rörde om med en träslef och blaskade sedan tappert i med sina ångande händer.

Småbarnen lekte med såpkaggen och den minsta snarkade i vaggan.

Anderson spottade på sämsket och gned slappt på skeden; emellanåt kastade han en längtande blick ut.

Slutligen steg han upp, tog sin hatt och gick ut.

Lisa stod i köket hos patrons och väntade på att få komma in till herrskapet. Klockan var snart sju på aftonen, och pigan började göra i ordning till kvällsvarden. Hon plockade glödande björkkol från köksspiseln och lade med en tång ett och ett i samovaren.

Så tog hon ned fyra, fem, sex tallrikar från hyllan, så knifvar ur bordslådan, och så brödkorgen, smörassietten, ostkupan och en låda inlagd strömming.

Lisa satt och såg på. Hennes blickar blefvo allt mer oroliga och feberaktiga. Det vattnades i munnen på henne, då hon såg pigan skumma af en liten del af mjölkfatet och så hälla resten i kannan.

Och brödet, hvad det såg färskt och saftigt ut! Hon skulle gärna ha försakat smör och ost, om hon bara fått en bit af brödet med en nypa salt på.

Och en enda liten klunk mjölk! Naturligtvis hellre en munfull. Hon hade velat gifva hvad som helst för ett helt glas fullt. Bara hon en gång i sitt lif ensam kunde få rå om en sådan där kanna fylld med halfskummad, rar, nysilad mjölk!

Att tänka sig att Anna och Lilli och Atte fingo hur mycket de ville hvarenda dag af den tjocka, gula mjölken, som var fetare än den grädde, hvilken mor där hemma hällde i kaffet.

Lisa steg sakta upp från sin stol för att tydligare kunna se förberedelserna, och kunna räkna hur många tallrikar där voro. Var det fem eller sex, eller kanske sju — tänk om det var sju!

När hon blef bjuden att stanna kvar till kvällen, brukade frun säga till om sju kuvert.

Slutligen kom hon på det klara med saken. Jo, det var sju. Hon jublade inom sig, hon skulle vara med, det var sju, minst sju.

Men så räknade hon om igen.

Nej, det var åtta. Hvad skulle det betyda?

Hon ville gärna fråga pigan, men tordes icke. Slutligen tog hon dock mod till sig, gick fram, neg litet och frågade.

Men pigan teg, hon låtsade icke höra.

»Vill Karolina säga, om jag kan få tala med frun», sade hon, ännu litet blygt, »jag ville så gärna tala vid henne.»

Pigan såg ut, som om hon varit drottningen af Saba och Lisa en om nåd bedjande lifdömd slafvinna.

»Jag har sagt dig, att frun inte har tid just nu, sitt vid dörren och vänta!»

»Kanske jag kan få tala med Anna och Lilli, frågade Lisa efter en stunds väntan.

»Häradshöfdingens barn ä' hos oss och di leker i dockskåpet», berättade nu pigan. »Sitt nu bara stilla, tills det blir tid, så kommer di väl…»

Och Lisa betraktade fortfarande den stolta pigan och hennes förehafvande. Hon blef en smula blekare, det var varmt i köket och en mängd flugor surrade omkring öfverallt, smällde mot fönster och tak, slogo ned och beto hvar de kunde komma åt.

Slutligen gick pigan in med alltsammans. Lisa hörde hur hon dukade i matsalen, tog fram ännu mer mat ur skänken, drog upp ölkorkar och ordnade allt.

Nu kokade téköket, köttbullarne togos osande och rykande ur ugnen och ett fat varm ångande potatis bars in på brickan.

Så var det färdigt…

Lisa hörde hur familjen kom in i matsalen, satte sig till bords och började äta.

Hon ställde sig på tå för att kunna se en smula genom den halföppna dörren. Det var ju möjligt att någon kunde få se henne, och att frun ropade: »är du där Lisa, så kom in och få dig en smula varmt!»

Men ingen såg henne. Pigan kom rusande efter några varma tallrikar, och när hon gick in igen, stängde hon dörren häftigt efter sig.

Så satt Lisa ensam i köket och väntade.

Tiden föll sig så lång.

Det blef buller i matsalen, nu stego de upp från bordet. Lisa tänkte, att nu voro de visst riktigt mätta, de, som fått äta hur mycket de ville af den goda maten.

Hon kunde höra på deras röster, att de fått sitt lystmäte, alla voro så högljudda och glada. Och hon trodde, att all lifvets sorg och glädje bara vände sig om det enda att vara mätt eller hungrig.

Det var ingen konst att vara glad och rask, när man bara fick äta så mycket man orkade… Där hemma var ingen just glad, men de hade ju icke tid för arbete. Hur olika med dem här inne, hon ville då bra mycket hellre vara herrskap än det hon var … bara hon en gång kunde bli så lycklig som Karolina…

Plötsligt slogs dörren upp och fyra, fem barn kommo inrusande, somliga äldre, somliga yngre än Lisa.

De omringade henne, frågade henne om allting, synade henne från topp till tå, gjorde de mest hänsynslösa anmärkningar och drogo henne slutligen in, in till detta himmelrike, om hvilket hon drömt natt och dag nu i flera års tid, allt sedan hon sett det första gången, då hon var fem år — och nu var hon ju nio.

Den glada barnflocken stannade icke ett ögonblick i matsalen. Den for fram i vild fart, genom förmaket, salongen, stora salen och till pappas rum, där familjen nu var samlad.

»Guldsmedsflickan ä här och frågar efter arbete», sade Anna och satte sig i faderns knä, »har du något?»

Patronen smålog. »Du kommer för sent på dygnet, min flicka», sade han och satte spetsen af sin mustasch i munnen för att få bort en droppe sardinsaft, som stannat kvar sen kvällsvarden — »hvem orkar tänka på sådant den här tiden på kvällen. Har du något, mamma?» Han vände sig till sin hustru, som bred och fryntlig satt i gungstolen och petade tänderna, »har du något åt Andersson att reparera? Det är visst fattigt för er med alla sex syskonen, barn?»

Lisa teg. Hon tittade förläget ned på sina stora magra händer, som om hon väntat att de skulle svara för henne.

Frun hade ingenting. Men Anna talade om sitt silfverhjärta, det, som hon fått till födelsedagen att bära på sammetsband kring halsen, och som hade fallit i golfvet och blifvit trampadt på och nu var platt och förstördt.

»Så lämna ditt silfverhjärta, det är alltid något», skrattade patron med sitt förnöjda, mätta skratt, »vi ska inte vara ogena, bed far bara skynda sig med det, så får han mera… Så gå efter det, Anna!»

Anna sprang och kom snart tillbaka med det.

Hon gaf det till Lisa. »Håll nu i det väl», förmanade frun, »och tappa det inte, för tappar du det, får du betala det.»

Lisa tog emot den lilla silfverpjesen och knep om den så fast, som om den varit en diamant, hvilken hon måste förvara för en hop röfvare.

Barnen sprungo åter bort, Lilli tog henne i hand, och så skulle det lekas.

Lisa skulle bara se på, hon, icke kunde hon vara med, hon, som hade det dyrbara silfverhjärtat att förvara och ingen ficka att stoppa det i.

I yster fart sprungo de alla ut genom trädgården och till stranden, där båtarne lågo förtöjda vid bryggan.

En grann slup full med festklädda personer kom sakta seglande, ombord sjöngs och dracks, alla barnen skulle på bron för att se på.

Lisa sprang med, alltjämt dragen af Lilli.

Atte hoppade i jullen, hans egen lilla rödmålade julle; därifrån kunde man bäst observera grannlåten i farkosten, som nalkades i långsam fart.

Anna ville med i båten, och så Hanna och Olga, slutligen också Lilli. Lisa stod ensam på kanten af bryggan och såg på hur barnen tumlade om på båttofterna, hur de lekte, stojade och roade sig.

Atte steg upp på akterbrädet, tyngde på jullen, så att den vickade upp och ned, till höger och vänster. Det var en fröjd! De skreko, jublade och klappade i händerna.

Nu aflägsnade sig slupen med de hvitklädda damerna. Anna lutade sig fram för att bättre se, men tog öfverbalansen och skulle hafva fallit, om hon ej fått tag i kanten af bryggan. Men Lisa, som såg hennes fara, böjde sig ned och sträckte ut sin ena hand för att hjälpa henne.

I det ögonblick Anna fick fast fäste och klättrade upp, föll Lisa i och försvann i djupet.

Det var ett ögonblicks verk, man observerade det knappt i villervallan.

Anna stod upprätt på bryggan, ännu helt förskräckt.

Barnen i Attes julle stodo stumma, bleka och handfallna, ingen rörde sig för att hjälpa, och ingen enda gaf hals.

Från slupen hade man emellertid observerat hela den lilla scenen och rodde skyndsamt till.

Plötsligt sågs en liten röd och mager knytnäfve sticka upp, och strax därefter höjde sig Lisas hufvud öfver vattenytan. Hon hade fått tag i en af de slippriga pålar, som höll bryggan, och försökte att krafla sig upp längs den.

Men det var för svårt. Den ena handen höll hon krampaktigt sammansluten och alltjämt öfver vattenytan, så att hon blott med den andra kunde arbeta för sin räddning.

Ändtligen började de där uppe skrika och åbäka sig. Medan hon arbetade med sina sista krafter, sprungo de omkring som yra höns, intet tåg fanns och årorna sutto fast i båten.

Det lilla bleka ansiktet, hvilket en vild skrämsel gaf ett nästan vansinnigt uttryck och som blott med största möda kunde hålla sig uppe, försvann igen.

Men ännu en gång kom det upp. Hon ville tala, och det kom några ljud, häftiga och ångestfulla.

Ett helt lifs koncentrerade smärta klagade i detta enda utrop.

»Silfverhjärtat, rädda silfverhjärtat!» skrek hon, och höll in i det sista sin knutna hand, med det lilla smycket uti, lyft öfver vattenytan.

Så sjönk ansiktet och handen, och när den räddande båten kom, var hon försvunnen under bron.

Skymningen föll på, det tjänade ju till ingenting att söka så här dags på dagen, så mycket mindre som det var strömt och hon säkert flutit utåt.

Om morgonen återfanns hon. Hon hade förvarat silfverhjärtat väl, och det var med stor möda man kunde få det ur hennes hand.

Några dagar senare satt Anderson i svarta söndagskläder vid sitt arbetsbord och småsjöng en ynklig visa. Han hade haft begrafning med konjakstraktamente, och var på en gång melankolisk och glad. Hans sorg var till hälften affekterad, och suparne hade gjort honom hjärtegodt.

Han grät emellan verserna och smuttade med illa doldt välbehag på sitt toddyglas.

Hustrun kokade potatis och fläsk till middagen. Hon såg ut som vanligt, intet kunde drifva henne ur det välsignade lugn, som kommit öfver henne och som omgaf hela hennes varelse liksom luftlagret omger jorden.

»Herre du välsignade Gud», suckade Anderson, »att hon också skulle gå och dö för det där gamla hjärtats skull, som inte är värdt sextio penni, det var nu också ett Herrans eviga öde. Alltid ska vi stackars fattiga ha sorger, hur vi vänder oss, så ska vi ha sorger. Och för oss är allting dyrare än för andra. Den här begrafningen nu till exempel! Så mycket får jag inte ihop med en månads trälande.»

»Tacka och prisa Gud, ska' man», svarade hustrun med en viss salvelse i tonen, »för hvad som sker. Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare Herrans namn. Gud ske lof att hon då åtminstone var mätt, när hon dog — en vet minsann inte hur man kommer att gå hädan.»

Så tog hon potatisgrytan från elden, satte tvättvattnet på i stället och började därefter långsamt och betänksamt äta ett stycke hvetebröd, doppadt i kaffe. Det var resterna af hennes begrafningskalas.

»Herre Gud, Herre Gud», suckade mannen.

»Sitt inte där och voja dig, du, som ändå kan supa dig tröstad!» Hustrun tog på sig en arg min och rynkade ögonbrynen. »Hvad månne du nu egentligen gnäller öfver, — patrons ha ju betalt begrafningen, kan du då inte vara glad? Och vi ha hela andra flaskan kvar ännu! Det var ju bara den ena ni fick slut på. Jag ids inte se dig så, Anderson, gå ut och lufta dig! I eftermiddag kan du börja på arbeta igen!»

Mannen gick, och på aftonen återfick patronens Anna sitt silfverhjärta putsadt, uppfiffadt och helt.

Det hade förutom reparationen kostat — ett människolif.

Far och son.

En aftonstämning.

Det lugnade. Hafvet var ännu upprördt, dyningarne stego och föllo, stora, glansiga böljor höjde och sänkte sig, och vid stranden, där det farliga undervattensgrundet låg, skummade det ännu. En bränning slog hvit och fradgande högt upp, men på land susade det helt sakta i träden och vinden höll på att somna af någonstädes långt borta i skogen.

Den vackra Dalön låg som en trädgård midt ute på fjärden. På ena sidan var fastlandet, men på den andra hela, vida hafvet. Stundom, när det hägrade starkt, såg man långt i fjärran söderut en hög kust. Där syntes otydligt en stad med gammalmodiga hus och många spetsiga kyrktorn. Folket påstod, att det var Estlands kust och staden Reval.

Stranden vid Dalö var klippig och trädbevuxen. Höga tallars och granars bruna och skrofliga stammar syntes mellan björkarnes hvita, och barrträdens grenar skiftade i mörkt mellan hängbjörkarnes ljusa blad. Allra närmast stranden hängde alarnes saftiga mörkgröna blad i vattnet, de smekte ytan, höjdes åter af en vindfläkt och doppade så i igen. Hvit, hård sand utgjorde bottnen, nu på höstsidan växte där en mängd långt gräs, på somligt stack det fram små hvita, svagt doftande blommor, medan tången, nordens korall, i tjocka, vackra formationer grodde på djupet eller sände lösryckta fragmenter, prydda med snäckskal, till stränderna.

Några famnar från stranden, inbäddad i träd, låg en liten röd byggning, hälften stuga, hälften villa. Framför densamma stodo några högstammiga blomstergrupper, något härjade af storm och regn, men doftande och täcka, vårdade, som det tycktes, af kärleksfulla händer.

Och på sidorna, längs gångarne, omkring hela huset, reseda och åter reseda. Ömtåliga heliotroper stodo med sina lilafärgade blomklasar och dröpo efter regnet, hvita långstjälkade liljor sträckte halfslutna klockor åt läsidan, astrarne prålade i sina granna höstfärger, och några georginbuskar visade tjocka, lofvande knoppar, som tyngde på sina skaft.

Herrn i huset kom ut på verandan. Han såg sig omkring, söp in luften i stora drag, liksom hade han smakat på den, han nästan luktade och snusade på vädret.

»Kom ut», ropade han, »det är ingen fukt, vi kan godt sitta här ute! Den salta luften är läcker, kom och känn så bra den smakar!»

Man bar ut ett bord på verandan. Man slamrade med glas, karaffiner, skålar och kannor. Téköket rök, toddykannan likaså, ur glasen ångade det och den bruna konjaken i sin slipade karaffin fick ett mörkt skimmer af solen, som stundom genom björkarne kastade några sneda strålar på det dukade bordet.

Herrarne satte sig med ryggen åt utsikten och spädde på glasen. Det var glam och glädje, till och med under de ifrigaste dispyter. Läkaren och prästen munhöggos oupphörligen, häradshöfdingen och kaptenen skrattade, det var en gemytlig kvartett, fyra oskiljaktiga vänner, man kunde icke undvara hvarandra, man behöfde hvarandra och älskade hvarandra både i lust och nöd. Kaptenen och prästen voro fattiga slarfvar bägge två, och de representerade nöden, häradshöfdingen och läkaren däremot lifslusten, glädjen och hjälpen, som i form af penningar eller borgen åstadkom denna välsignade harmoni, hvilken alltid nådde sin skönaste fulländning vid klangen af de kära toddyglasen.

Läkarens fru, den lilla doktorinnan, stod vid köksspiseln och stekte abborrar. Hon visste icke att »bröderna» skulle komma i dag. De bodde så afsides, hon och familjen, ett par timmars rodd ifrån staden, och hon var icke beredd.

Hon hade icke väntat dem ännu på några dagar. Prästen hade ju i början af veckan fått största delen af hennes mans kvartal, kapten hade fått det mesta af det privatpraktiken inbringat. Hon, ja, hon hade fått slita och sträfva för att få det återstående att räcka till för hushållet och till skor åt de välsignade barnen … och nu voro de där allaredan. Skulle kanske kaptenen låna penningar i dag igen? Häradshöfdingen var visserligen ett stöd, men — han hade sin familj, specielt frun, som hade respekt med sig, han var icke så lättplockad som hennes man.

Det var ett bråk att ställa till ett värdigt emottagande för främmande så här à propos. Pigan Katrina hade sprungit från Mörknäs till Edsudden, från Edsudden till Hästviken, och först hos fiskarn i »Kroken» fått några marker fisk. Själf hade hon varit i ärtlandet och plockat ärter, lilla Mina satt ännu bland hallonbuskarne och letade ut de få mogna, dyrbara bären; Elin, femåringen, satt på trappan med morteln på knäet och stötte finsocker, och Katrina låg borta i potatisåkern, våt ända till magen och gräfde efter potatis. Där fanns i år bara några, och små voro de, hvitgula och ovala som mandlar. Drängen från gården stod bakom gärdet och »spektaklade» med Katrina; de voro »kärestafolk», och det var högst förargligt för de två att de inte nu i stället fingo ta sin vanliga aftontur ut åt ladorna…

Den unga frun i köket arbetade så att kinderna glödde och gåfvo henne ett friskare, gladare utseende. Lågan från spiseln kastade glans öfver hennes trötta, melankoliska ögon; hennes lifliga och något nervösa rörelser talade om ett varmblodigt temperament, men hennes redan litet lutande hållning skvallrade om årslånga öfveransträngningar, och ett nät af fina rynkor och fåror i det vackra, eljest så bleka ansiktet berättade en tyst historia om många tårar.

I barnkammaren sof en liten svag gosse på tvenne månader, en annan, äldste sonen, satt som vanligt ute under kardborrbusken, där hade han ett »hus», och i det huset rymdes han själf nätt och jämt med sin docka och sin griffeltafla.

Doktorns äldste gosse var sin mors älskling och sin fars afsky. Barnet, en sexåring, var icke som andra barn. Han kunde aldrig bli karl. Han kunde aldrig få fasoner. Han var ful, uppnäst och skygg, bockade sig aldrig, log aldrig, svarade icke, när fadern frågade. Han rodnade däremot som en flicka, var tankspridd som en lärd och klumpig som en femtonåring. Förgäfves försäkrade modern att han var genialisk, älskvärd, god och lydig — bara man tog honom på rätta sättet.

Förgäfves omtalade hon hvilka svåra tal han räknat ut i hufvudet, hur märkvärdigt hans minne var och hur han var redo att springa i elden för henne, då hon bad honom. Fadern tyckte, att alla barnen voro »misslyckade» och »illa, uppfostrade», allihop, t. o. m. den minsta. Han skulle ändå icke hafva klagat, om icke just den äldste, Karl August, varit sådan som han var. Med flickorna kunde det vara detsamma, men pojken, äldste sonen, blifvande caput familiae, en sådan obehaglig klump!

»Mamma!» Lille Karl August stack fram sitt hufvud ur hålet i sitt hus, såg upp till modern, som i det öppna fönstret stod och sköljde salaten, stirrade frågande med sina ljusa ögon och gapade med sin röda mun, »mamma, ä' det roligt i himlen?»

»Det vet jag inte. Hur så?»

Gossen reflekterade för sig själf utan att besvara moderns fråga.

»Nå, hvarför dör man då?»

»Gud vill det…»

»Men ä' det bättre där än här?»

»Javisst, det kan du vara säker på.»

»Hvarför ska' man då vara här?»

»Emedan, åh … det förstår du inte.»

»Åh jo, bara säg, söta mamma!»

Modern svarade icke.

»När kommer man till himlen, mamma?»

»När Gud anser en värdig.»

»När blir man värdig att komma till himlen?»

»När man blir äldre.»

»Jaså! Ä' barn ovärdiga?

»Nej, inte när di ä' snälla.»

»Om barn dör, hvart kommer di?

»Till himlen…»

»Hva' gör di där?»

»Sjunger.»

»Hela da'n?»

»Ja.»

Efter en stunds paus: »Blir di inte hesa då, mamma?»

»Fråga inte, jag vet inte alls sådant där.»

»Hvad får di för mat i himlen?»

»Det vet jag inte heller.»

»Grälar Gud aldrig … fast di ä' fula?»

»Nej, min gosse.»

»Grälar han, om di inte bockar sig?»

»Nej.»

»Men om di inte svarar, när han frågar?»

»Det måste man…»

»Men om man ä' så rädd, att man darrar?»

»Man ä' inte rädd för Gud.» Modern sade detta med en blick af den varmaste kärlek.

»Jaså.» Åter en paus. Han smålog förnöjdt.

Efter ett ögonblicks begrundande stack han åter ut sitt lilla hufvud i hålet.

Men så kom fadern, tog honom ut och bad honom att för de främmande visa att han ej var så dum, som man kunde tro. Därmed smekte han honom, tog honom på knäet, gaf honom ett par sockerbitar doppade i toddy, och började frågorna.

Barnet, ovant vid smekningar och goda ord, gömde sitt hufvud vid faderns bröst och begynte snyfta.

Det var länge sedan doktorn känt det lilla barnets brännande panna mot sin hand, och hans hjärtas våldsamt häftiga slag mot sitt bröst. Han kysste gossens hufvud, strök det stripiga håret och värmde hans kyliga och våta små händer i sina.

»Du behöfver inte svara, min gosse, du får gå igen, om du vill.»

»Nej pappa, jag vill svara.»

Han tittade litet upp med ena ögat, en tacksam men skygg liten blick.

Så begyntes förhöret.

Fadern gaf honom additionstal, först enklare, så mer komplicerade. Så subtraktion. Slutligen multiplikation, division och en smula regula di tri. Gossen gick segrande igenom. Han hade firat en verklig triumf. Kaptenen svor på att han själf inte kunde hälften, prästen öfveröste honom med smicker och själfva häradshöfdingen tog upp sin stora plånbok och gaf honom en femmarkssedel. »Underbarnet» log förnöjdt, han blef alltmer dristig och frispråkig.

»Nå gå nu till ditt hål», sade fadern, »i morgon skall du få en ny docka från stan, och en lång pumpernickel!»

»Får flickorna också pumpernicklar?» hans röst klingade så förtröstansfull.

»Så gå nu, unge, och var inte oförskämd, bed mamma skynda med kvällsvarden, se så, spring!»

Faderns ton var nu kylig och afvisande, han gaf honom en liten omild knuff, så att han stupade och slog sin lilla uppnäsa. Begynte strax att gråta, blef ledd ned för trappan och skuffad ett stycke fram på gången. Det var halft i välmening, halft i otålighet. Barnet måste aflägsnas, »bröderna» begynte bli en smula högröstade, toddyn var kanske något för stark.

Mellan de tunga molnen stack solen fram, röd och klar, nere vid horisonten. Det var alldeles lugnt nu, skyarne hade skingrat sig, himlen speglade sig i hafvet.

I öster syntes Helsingfors, i sydvest Sveaborg. Alla fönster skeno som af guld, kyrkor och torn framstodo så vackert i ljus rosenfärg.

Själfva Utterns nakna klippor sågo vänliga ut nu i aftonbelysningen, fiskarbåtar foro långsamt fram mellan grunden i fjärran, det skimrade som silfver efter dem, och en kaskad af glänsande vattenpärlor kastades upp vid hvarje årtag.

Luften var mild, det kom en doft af kåda från barrträden, och resedans starka vällukt trängde in öfverallt i det lilla huset.

Maten var ändtligen färdig, abborrarne öfver allt beröm, och den lilla frun dukade bordet, prydde det med blommor och arrangerade allt så trefligt hon kunde.

Ändtligen kom hon ut på verandan.

De mörka lockarne stodo som en gloria om hennes hufvud, hon glödde af värme och ifver.

»Så skönt här är!» hennes röst lät mild och melodisk, »en sådan högtidsstämning.»

Ett par af herrarne vände sig om för att betrakta hafvet och sceneriet omkring sig, medan de andra mera nyfiket spejade efter bordet och rätterna.

I detta ögonblick drog en flock tranor förbi, man följde med ögonen deras färd. Med ens hördes ett ljud, hälften sång, hälften klagan. Det ljöd så vemodigt, alla vände sig om och lyssnade.

Den unga frun tryckte häftigt handen mot hjärtat. Hon blef i ett ögonblick blek och frågade ångestfullt sin man:

»Hvad är det, det låter som en begrafningssång?»

»Alltid öfverspänd, kära Maria, det är väl någon fiskare, som sjunger psalmer ute på sjön.»

»Nej», upplyste häradshöfdingen, »det är tranorna, de ha ett sådant där läte, då de dra bort…»

»Hvar är Karl August…», doktorinnan var alltjämt upprörd och såg med skrämda blickar omkring sig, »han gick ju hit för en halftimme sen?»

»Han gick härifrån för en kvart sen, till dig… Kanske är han i hålet.»

Modern sprang ned. Nej, han är inte där och inte i köket, inte i huset och inte i trädgården.

Det blef ett sökande. Själfva doktorn blef orolig och steg upp ifrån bordet med supsmörgåsen i munnen.

Där kom en fiskargumma ifrån andra stranden. Hon berättade att, då hon för en kvart sen rott förbi, hade hon sett »unge herrn» på båtbryggans yttersta kant. Han hade suttit på bryggan i bara ben och hade plaskat med fötterna i vattnet.

Med en suck, tung som en döendes, segnade modern ned. Doktorns lefnadsfriska ansikte blef grått på en sekund. Han sprang upp som en rasande, bort, ned till stranden. Lilla Mina och Elin sprungo efter, häradshöfdingen tog hand om den afsvimmade pigan, drängen och herrarne begåfvo sig i en rad ned åt stranden.

Man försökte intala hvarandra mod. Det var alldeles omöjligt, barnet hade ju aldrig förr ensam öppnat grinden, och allra minst, utan modern, gått ut på den långa gungande plankbryggan.

Med tunga, fasta steg och sänkt hufvud gick doktorn förut ned, ensam. De andra stannade något bakom. Han stod nu på ändan af bron. Vattnet var här ett par famnar djupt.

Ett ögonblick var det alldeles tyst. Så ett tungt fall, ett plaskande i vattnet. Han försvann och syntes icke. Ett par sekunder förgingo, långa som timmar.

Så kom han upp med sin börda. Simmade några alnar, tills han fick botten. Gick så i vattnet mellan slippriga stenar och snärjgräs. Barnet låg liflöst i hans armar.

»Det är slut», sade han, då han undersökt den lille, »slut för några minuter sedan. Men — låt oss försöka! Till verket!»

En halftimme förgick under detta pinsamma arbete.

Lifvet återkom dock icke.

Solen hade gått ned, det skymde starkt. Sveaborgs kyrkklockor kallade soldaterna till aftonmässa. Ljudet kom och förklingade åter.

Ännu stred det röda skimret borta i väster, men det grå segrade. Skuggorna blefvo allt större och snart syntes stjärna efter stjärna på himlen.

När det blef alldeles mörkt, kom fadern in med sitt barn. Han kysste barnets breda panna och låg länge med sitt ansikte lutadt mot den lille dödes.

De voro i denna stund fader och son.

När lindarne blomma.

Han var ung, hon var ändå yngre, de voro nyss gifta, rika och lyckliga. Allt var som det skulle vara, och ändå såg det icke riktigt ut, som om de passade för hvarandra. Hon var en modern hufvudstadsskönhet, och han hade varit den enträgnaste, den hyggligaste och den anspråkslösaste bland hennes många friare. Gud vet hvarför han fått ja … visserligen var han han en beskedlig människa med en karakter af guld, men något vidare elegant var han icke och föll eljest sällan unga flickor i smaken. Nu hade hon tagit honom — i nåder, och han var otroligt förtjust! De hade hyrt en villa ute i skärgården hos hennes föräldrar, och han brukade roa sig med att ro ut med sin älskade hvar morgon denna sköna, underbara sommar, då hvar dag var som en enda fest af solljus och lycka.

Hon hette Elisabet, den unge häradshöfdingen hette bara Anders, ett tarfligt namn, men som passade honom utmärkt.

I dag hade de kommit att aflägsna sig långt från hemmet, de voro nu borta vid ytterskären; här såg fullkomligt obebodt ut, endast där borta, ute vid vida hafvet, låg bland de grå, kala och ödsliga klipporna en liten lummig ö, likt ett ensamt grönt stänk i det gråblå vattnet, som nu låg framför dem skimrande i junisolen.

Unga frun var törstig, man rodde mot ön och sökte ifrigt en hamn. Ogästvänligt dolde en mur af branta klippor öns grönskande stränder. Den unge mannen hade af en lots hört att här var bebodt, det gällde nu bara att finna inloppet. Han rodde och rodde och hon satt och stirrade likgiltigt ut mot hafvet, färden roade henne icke, luften var för stark, solen för varm, båten för liten och allting just så, som det icke borde vara. Anders var alldeles för entusiastisk, satt han inte där och himlade sig öfver denna »intressanta» ö, som om den varit själfva lycksalighetens, hunger och törst generade honom icke, sällskap var hans plåga och ensamheten med henne hans största glädje!

Hon älskade omväxling, en smula sällskap, skön natur — men helst civiliserad. Synd att deras smak var så olika … om man bara snart komme hem…

Med en trött blick på sin man fingrade hon på det välfriserade håret, hatten och det nästan osynliga hvita floret. Båten svängde i detsamma om en af klipporna och de fingo sikte på en liten täck, grön strand, liksom gömd mellan tvenne branta berghällar. De gingo i land och följde en liten vacker stig, som slingrade sig mellan grupper af lummiga träd fram mot en dal, omgifven af grönskande kullar. Häradshöfdingen var förtjust, han beundrade allt hvad han såg.

Hon nickade förströdd och steg med sina spetsiga, högklackade skor försiktigt på tufvorna mellan de mossiga stammarne.

»Jag har aldrig sett en vackrare naturlig park eller något så präktigt, som de kolossala mossbeklädda stammarne häromkring!» utropade han. »Och källan här, hör du hur den porlar och sjunger och hviskar? Ser du hur asparnes ljusa färg vackert stiger fram mot den mörka bakgrunden af de höga granarne, och hur enarne stå likt grafcypresser omkring en jättemausolé?»

»Så poetisk du är, Anders, jag bara tänker på hur hungerns kval förtär mig», suckade hon, »och längtar att komma till folk … nu är vi visst nära.»

Stigen blef bredare och de stodo verkligen snart framför ett tämligen stort halfförfallet tvåvånings trähus, hvars dunkla och gardinlösa fönster, likt en blind gubbes blick, tomt stirrade ut mot en gårdsplan, på hvilken man ännu kunde skönja tydliga spår af att den en gång varit en trädgård. Här och där tittade en förkrympt ros fram bland höga tistelstånd; berberis och buxbom stredo om platsen med hagtorn och njupon; solros, krusmynta och timjan bredde ut sig på löfträdens och resedans bekostnad och på de forna gångarne växte springrot och vildklöfver i bästa förstånd med kardborren och nässlan. Men på den bristfälliga grå trappans ledstänger slingrade sig några tynande rankor af den vilda vinbusken, som stack in med sina yppigare grenar i remnorna uppe vid taket, där dagern lyste igenom och skvallrade om de årtionden, under hvilka nordanvinden de kalla höst- och vinternätterna obehindradt blåst därigenom på sin väg öfver hafven.

Mot söder beskuggades huset af en präktig rönn och ett par väldiga lindar, sällsynta gäster i nejden och planterade af gamle Erik — nuvarande egarens far; de stodo nu i blom och spredo sin starka doft vida omkring.

»Här ser obebodt ut och ändå ser jag spår efter människor», sade den unge mannen, »här ligger en duk och där borta hänger en hop kläder till torkning. Hallå där, är någon hemma?»

Ingen svarade. Helt nära i berget genljöd hans röst och ekot återgaf hans rop hastigt och med yttersta noggrannhet.

Han sprang upp för den knakande trappan, tog den i ett par skutt och slog på dörren. Ingen öppnade. Endast en katt kröp jamande fram under trappan, krökte sin svarta rygg och satte sig liknöjdt ned på ett af trappstegen, där han långsamt och ordentligt började slicka sina feta lår och små mjuka tassar.

»Jag tror att de äro döda», brummade häradshöfdingen, »kom och låt oss gå omkring huset, kanhända det finnes folk i stallet eller fähuset, jag hör ett väggur slå någonstädes och en fågel kvittra där inne … titta du in genom fönstret så länge, nå, hvad ser du?»

Hon trippade fram, lyfte gratiöst upp sin vackra spetsgarnerade sommarklädning, snörpte på munnen och med en min som prinsessan i sagan gick hon med små steg fram mot huset och tittade nyfiket in.

»Här bor folk», ropade hon, »här är gardiner, men jag ser ingenting för gardinerna, som täcka halfva fönstret.

Han skyndade också dit och försökte se, men det gick icke, — blommorna skymde bort utsikten, fönstret var stängdt och han kunde endast tydligare höra kanariefågelns kvitter och se skenet från ensbrasa, som flammade där inne midt i sommardagens solljus och värme.

»Löjliga persedlar det här herrskapet», sade han, »de gömma sig väl, men någonstädes måste de ändå finnas. Kom, låt oss gå vidare!» De fortsatte sin upptäcktsresa allt mer och mer intresserade. I fähuset fanns ingenting, de tomma båsen, af hvilka endast ett enda tycktes vara i bruk, skvallrade om det lif, som idislande kreatur här en gång fört, men äfven här hade tiden, stormarne och regnet ödelagt och förstört, utan att någon försökt att motarbeta förödelsens verk. Mossa och svamp grodde öfverallt, här och där hade en rutten planka gifvit dagern ett alltjämt större hål att titta in igenom, en hop murbruk, som fallit ner och nu gaf råttor och grodor fri passage hit in, bildade stora, hvita högar i hörnen, järnskrot, stock- och träbitar lågo öfverallt i vägen, gröna af mögelsvamp och spridande en underlig unken lukt. Det var svårt att komma fram, och allt sökande var förgäfves. Intet lefvande väsende fanns i närheten.

»Ser du här», sade hon, »se en sådan löjlig ruin! Ett fragment af ett litet stenhus, och öfvervuxet med konvolver och hallonbuskar. Nej, se sådana vackra röda bär, jag måste ha dem!»

Nu fick hon lif, sprang uppför den lilla sandbacken till »ruinen» och stod snart uppe bland buskarne, inbegripen i försök att nå de grenar, som buro de vackraste bären. Han stod ett stycke ifrån och såg på, försjunken i betraktande af hennes fina och af en elegant korsett vackert formade figur och de något bleka och skarpa men regelbundna dragen, samt kom därvid att tänka på hur mycket bättre hon tog sig ut i balsalen, hvars kvafva värme gaf färg åt hennes med poudre de riz sminkade kinder och glans åt hennes stora och matta ögon med deras underrand af väl applicerad touche.

I samma ögonblick skrämdes de båda af ett starkt klingande skratt, som ljöd helt nära och som tycktes komma från jorden; en dörr, gömd under några af de stora buskarne, som växte öfver ruinerna, öppnades sakta och därur framträdde en ung bondkvinna, som med händerna i sidorna och alltjämt skrattande på samma råa och bullrande sätt blickade från den ene till den andre, som om hon haft framför sig några utklädda namnsdagsgratulanter af sitt eget stånd och icke dessa båda förskrämda hufvudstadstyper, klädda efter sista modet och doftande af dyrbara parfymer.

Den unga kvinnan hade svårt att höra upp med sitt skratt, men hon kom sig dock slutligen för och började att på det vänligaste nicka och hälsa.

»Goddag, fina, fina herrskap», sade hon, »hvarifrån är dom? Hvem har vist dom hit, fanns det en molntapp på himmelen, så kunde en tro dom hade regnat ner. Hva ska' dom här att göra?»

Frun skulle ha' litet vatten … eller, om det vore möjligt, litet mjölk.

Men flickan rörde sig icke ur fläcken, utan stod ideligen och stirrade på ett på en gång vänligt och fånigt sätt. Plötsligt, liksom fattad af en inspiration, sprang hon fram, grep den unga frun i handen och drog henne med sig mot huset till.

»Hon skall få hva hon vill, mjölk eller bränvin eller bärvatten, hva' hon vill! Fosterfar och fostermor sofver och jag sprang ned i källaren, när jag hörde röster, för jag blef rädd att det var ryssen; men när jag såg herrn och mamselln, så blef jag så glad. Kom in bara, här ä' nyckeln. Nu kan vi göra hva' vi vill.»

Motvilligt följde den unga damen med sin följeslagerska; dennas stora, robusta, manhaftiga gestalt gjorde ett obehagligt intryck, och hennes osäkra blickar skrämde den lilla frun ännu mer. Kvinnans slarfviga dräkt och okammade mörka hår, som tofvade sig i tjocka ringlar omkring pannan, hennes brunröda hy och den stora uppnäsan, allt detta bidrog att göra intrycket frånstötande. Om icke hennes leende varit så godt och gifvit hela ansiktet en prägel af barnslighet, så hade den främmande helt visst skrikit till af rädsla.

Häradshöfdingen följde dem hack i häl, han beundrade den storväxta bondkvinnans raska sätt att röra sig, hennes kraftfulla kropps resliga hållning och hennes höfters, armars och bens runda former …, synd att hennes språk och sätt var vildinnans — hennes själ lika litet utvecklad som ett af skogens djurs. Kunde man tänka sig större motsatser än dessa två, den ena en förfinad och förvekligad baldocka, bleksotsaktig och en smula hysterisk, när något gick henne emot, och den andra, fullkomligt omedveten om allt i världen, undantagande naturen omkring henne, så att hon icke ens förstod att vara generad för sina stora, bara och smutsiga fötter, sina nakna armar och nakna hals, illa skyld af det grofva oblekta lintyget, som helt vårdslöst var hopbundet öfver det höghvälfda, solbrända bröstet?

»Kom för all del med in», hviskade den unga frun till sin man, »hon ser ju ut som en människoäterska … uh! har du parfym på din näsduk, min cypre är för svag?»

De voro nu inne i ett slags salong med möbler, som en gång varit både moderna och nya, men som nu, belysta af sommarsolen, tydligt uppenbarade sitt urblekta tillstånd och det sorgliga inflytande tiden utöfvat på dem. Här och där framskymtade en smula förgyllning på stolarnes och soffans trävirke, och på resterna af öfverdraget kunde man se att tygerna, som användts därtill, varit dyrbara. En stor spegel med ram af metall hängde liksom i skamvrå bakom ett skåp, spindelväfvar och damm fördunklade dess vackert slipade yta, rost vanprydde infattningen och ramens ornamenter. I ett af rummets hörn hade man arrangerat ett slags garderob medelst en gardin, bestående af resterna af ett präktigt, kinesiskt silkesdraperi, hvars mönster — utfördt i gobelinväf — utgjordes af åtskilliga onaturligt skapade fantasifåglar, spatserande i ett landskap af små träd och stora blommor, hvilka tycktes växa och ha rot i en märkvärdig sjö af rosenröd kulör. Bakom denna gardin tittade ett par smorlädersstöflar, några underkjolar och en rock fram; vidare dolde den till hälften något porslin och en bunt groft ullgarn. Bredvid allt detta stod, ståtligt att skåda, ett skåp af björk med klocka, rödt och gult till färgen och prydt med några väl mycket utspruckna rosor, hvilka alla vände sig mot åskådaren, liksom en rad väl instruerade landsortsaktörer i en sluttablå.

Flickan öppnade ännu en dörr och tittade in, men uppgaf därvid åter samma klangfulla, hejdlösa skratt som förut.

»Di sofver som va di döda», ropade hon, »och det fast här finns herrskap, som ä' mycke' finare än guds änglar i kyrkan! Hör, hör! Vak upp dammen, vak upp husbon', vak upp, ska di få se annat.»

»Skrik inte så högt», förmanade häradshöfdingen, »vi gå vår väg, låt dem sofva!»

»Di ä' döfva som stenar», tröstade hon, »och dammen är blind till. Men nu ska di opp, om di så någonsin ska opp.»

Hon sprang fram till en stor stolpsäng, som stod i hörnet af den stora och rymliga stugan, och ryckte och ruskade i de två gamla, hvilka lågo däri, utan någon som helst effekt.

»Han är åttiofyra år, och hon ä' visst snart nitti», berättade flickan, »och nu ä' di som andra troll, bå' han och hon, när di ha äti' midda' och kommit i softagena…

»Hvem ä' 'dammen'», frågade frun, »är det er mor?»

»Mamsell är stollig», skrattade hon. »Mor? — ä! — har jag mor? Hon ä' husbonds madam, jag ä' pigan. Di fick mej från socknens fattiggård, när jag inte kunde tala en gång. Sen har jag varit här. Opp nu…»

Det sista skrek hon i örat på gubben, som nu ryckte till, började rifva sig i hufvudet och efter en stunds obeslutsamhet öppnade först munnen och så ögonen.

»Goddag», sade han fromt, så fort han orienterat sig litet, »hvarifrån ä' det här herrskapet?»

»Di ä' kommit från södersidan», ropade flickan, »och jag gick och gömde mig i potatiskällarn, men med detsamma hon där klättra opp för och mjölka' hallona, så knep jag dem! Har bond sett så'nt smalt tabernakel förr?»

»Ber om ursäkt att hon talar, som hon har förstånd», sade gubben, i det han steg upp, »hon ä' inte riktig i hufvudet, men hon ä' en snäll tös, och fast hon hör till de fåvitska, gör hon sin gärning liksom en förståndig människa.»

Han förde nu sina gäster in i ännu ett tredje boningsrum, en stor och kal sal med sönderfallande gipsornamenter kring taket, hvilket på flera ställen var så otätt, att regnet obehindradt tycktes finna väg därigenom. De enda möbler, som funnos här inne, utgjordes af några hvitmålade stolar, tvenne enorma hörnsoffor med styfva karmar och höga ryggstöd, ett stort bord med raka ben och några kolossala, mässingsbeslagna koffertar med hvälfda lock, om hvilka man lätt kunde få den föreställningen att de egentligen vore likkistor, som stodo här i detta hvitkalkade gamla rum, för att vänta på den yttersta dagen.

Gubben torkade med sin skrynkliga hand dammet från soffan, bjöd sina gäster taga plats och skickade flickan ut efter mjölk.

Medan den unge häradshöfdingen förundrad såg sig omkring, och hans hustru förgäfves försökte göra sig förstådd af den gamle, betraktade denne med en egendomlig, skarp blick ömsom den unga kvinnan och ömsom hennes man. Slutligen nickade han förnöjd, liksom ville han säga: jo, det är snälla människor, af dem har jag intet ondt att frukta!

Hans gestalt var mager och lutande, och såg ut, som om den varit öfverdragen med pergament, hvilket här och där, t. ex. vid munnen, kommit att sitta något snedt. Han var lång som en humlestör och med någonting fromt och undfallande i sitt väsen. Han talade släpande och liksom med möda, men tonfallet var behagligt och orden höfliga. När han icke talade, såg det ut, som om han höll på att tappa underläppen.

Sedan flickan kommit med mjölken, öppnade häradshöfdingen konversationen, och det märktes snart att hans koncisa uttal och klara genomträngande organ godt kunde förnimmas af den gamle, som med lätthet tycktes förstå honom.

Sedan den unge mannen omtalat hvem han var och dokumenterat sig såsom den, hvilken hjälpt lotsen Erikson till rätta i hans tvistemål med skutan Fortunas kapten, vann han den gamles hjärta fullkomligt och fick veta Norrskärs historia — åtminstone de yttre konturerna däraf. För nära hundra år sen, berättade gubben, ägdes ön af en sjökapten, hvars far köpt den för en spottstyfver. Sjökaptenen hade på sina resor skaffat sig en stor förmögenhet och en ung hustru, som det var det egendomliga med att hon också var en annans. Elakt folk sade, att det var med förmögenheten som med hustrun — och uti dessa mindre behagliga omständigheter kunde man finna en förklaring, hvarför han hade valt en så ensam plats, långt från världen, ute i vida hafvet, till sin boning.

Hur som helst, kaptenens skutor kommo och gingo, några bragte jord och plankor, andra dyrbarare last. Den klippkantade ön, omgifven som den var af ett naturligt fästningsverk af granit och otillgänglig för de främmande, som icke kände till hamnen, var skyddad äfven för hafsvindarne och gaf den kloke och flitige jordbrukaren god lön för sitt arbete. Dalen var redan förut bördig, ek och björk trifdes här nere, medan på höjderna tallen och granen växte. Rönnen, strandalen och aspen grönskade, knoppades och blommade på höjder och sluttningar, den vilda rosen doftade, och när sedan en del af skogen omordnades till park och kaptenen planterade bok och lind, gick väl den första trädsorten ut, men den andra grodde, slog rot och växte upp samt blef stor och väldig.

Då för tiden var den västra delen af ön åker och äng. Kaptenen uppförde ett fähus för sina kor, ett stall för sina hästar och får, och ett boningshus på sexton rum för sin familj och sitt folk.

Här inne höll man både gudstjänst och supgillen, allt som det föll sig… När skutorna kommo hem från främmande land, spelade kapten själf upp till dans på sin fiol, och så dracks det och sjöngs och festades dagen om och natten och dagen därpå med. Det var ett gudlöst lefverne och det tog sin ända med förskräckelse…

»Var ni med då?» frågade häradshöfdingen. »efter ni vet allt det där?»

»Det var för hundra år sen», svarade den gamle, »men min far var matros den tiden, och han var med om ett och hvarje, han. Det var oroliga tider då, och mycket fick ske, som nu inte får passera; men en vacker dag kom det folk från sta'n till ön, och när di hade talat med kapten, lär det ha varit, som om fan hade farit i kroppen på honom. Han for ifrån allt ihop, tog med sig hva' han kunde, förstörde hva' han kom åt och sålde resten till min farbror, en fiskare, som inte hade barn och som hade lagt af lite' på kistbotten. När han dog, ärfde far gården. Men då var den inte mycket värd mera. Far förstod sig heller inte på jordbruk — det gick som det kunde och när jag kom till, förstod jag det inte heller bättre, utan lät allt förfalla ännu mer; för resten tyckte jag mer om att fiska och låta Anders Erikson sälja fisken i stan. Hustru min är Anders dotter förstås; förr hade vi fem kor och en häst — nu ha' vi bara en ko och Fjollelena.»

»Är det er piga — hon där borta?»

»Ja, vår piga, och vi ha tagit henne till fosterdotter — hon heter Fjollelena, det namnet hade hon fått i fattighuset. Men hon tycker allt om oss gamla, som om hon vore vår egen… Vi hade en gång en egen dotter, men hon ä' borta.»

Det ryckte till omkring den gamles mun och rösten liksom stockade sig i halsen på honom. På en stund kunde han ej fortsätta.

»Så tog vi henne här från socknen; det var ett kristligt verk att ta opp henne, sa's det. Våra två söner ä' resta till Amerika för femti, sexti år sen … nu ä' vi ensamma.»

»Nå, hvem sköter jordbruket; jag såg ju en rågåker, flere ängar, ett ärtland, ett potatisland och en rofåker … hvarifrån får ni häst till det?»

Lena, som nu kom in och hörde de sista orden, ställde sig bredbent och med armarne i sidan framför dem och sade i karlavulen ton:

»Häst! här ä' häst! Jag drar plogen, jag sår och jag skördar. Hva' ska' en med häst! här ä' en, som ä' starkare.»

Hon yttrade de sista orden med en ton af ytterligt förakt.

»Det ä' sant», sade gubben, »hon drar, och jag tror inte våra hästar va' bättre.»

»Hvem sköter hushållet … är det gumman?»

Flickan svarade skyndsamt:

»Ä' herrn galn, gumman? Jag sköter om kon, bakar, kärnar och kokar. Jag har också fårena och det allra bästa af allt, svinet, mitt kära gullhjärta, han heter Hvitklas och ä' min käresta.»

»Hon fiskar också ibland», berättade gubben, »så hon ä' bra att ha …, skulle hon bara få vara för sig själf och med oss och aldrig se främmande … åtminstone inte manspersoner, som pratar dumheter och narrar henne till allehanda så…»

»Hvad då», frågade häradshöfdingen, mot sin vilja intresserad. Gubben böjde sig mot sin gäst och hviskade honom några ord i örat.

»Jag ä' bättre än häst och karl, jag —, skröt flickan, »och starkare än tre vanliga bonddrängar tillsammans! Och supa tål jag värre än den värsta suput, och jag kan ändå arbeta och gå rak, jag.»

»När det ibland om somrarne kommer sjömän eller andra karlar hit, kan herrn tro, att vi ä' ledsna», sade gubben, »för då ha vi inga händer med henne. Hon tror allt hvad di säger… Hon har så svagt hjärta, flickstackarn, och när en pratar tok med 'na, så menar hon det ä' som prästens ord så sant.»

Gubbens hufvud började nu skaka, som om det suttit löst. »Ja», tillade han, »hon har svagt hufvud och svagt hjärta, men snäll ä' hon.

»Jessus ja, det ä' sanning hva' bond' säger, hvart endaste ord», försäkrade Lena med den uppriktigaste min i världen, »jag har svagt hjärta. Di kan få mig till att gå genom eld, när di talar goda ord, ja, genom brinnande eldslågor. Jag ä' så glad, när en smeker mig och ä' snäll vid mig, stackare, som ä' fjollig. Jag kan rifva ut hjärtat ur bröstet för de goda människorna. Men den, som ä' ond och plågar ett oskyldigt väsen, den har jag stor lust att tukta. Det var en käring här, som stängde in katten i sumpen och ville dränka den — henne skulle jag ha strypt, om hon inte skyndat sig och släppt kräket löst igen. Men bäst lyder jag manfolk, Herre Gud, vackra och beskedliga manfolk, som han där.»

»Tig, Fjollelena», sade gubben och hötte åt henne med knytnäfven, »tig, eljest får du höra knallhatten… Gå ut!»

Denna löjliga hotelse tycktes göra verkan. Lena drog sig undan och gick långsamt ut, tittande efter sig och halfsjungande.

»Hon ä' alltid tjänstvillig och lydig», berättade den gamle, »uppoffrar sig själf och ä' god både mot mor och mig; om också mor ä' knarrig och vresig, ä' Lena munter och foglig. Men hon har sina ryck, stackars flicka, då hon ä' som ifrån vettet. Det kommer på'na så där hvar sommar den här tiden, när det ä' varmt och vackert, just den här tiden … när träna där stå i blom.»

»Hvad vill det säga», frågade unga frun, »hvilka träd?»

»Lindarne. Hon blir sjuk af lukten. Inte förstår jag, hur det går till, men på kvällarne sådana här dagar stiger blodet visst åt hufvu't på henne, och då börjar hon på gråta och tjuta, och kastar sig ned under trä't där, som vore hon på kyrkogåln, och så går hon på natten igenom. Vill en då vara vänlig mot henne, så ä' hon så tacksam och kysser händerna på en, men — tokig ä' hon riktigt reelt ändå. Men mor — henne tål hon inte, när hon ä' på det humöret, och farlig ä' hon att reta. Det ä' bäst man låter henne hållas, så går det öfver på ett par dar. Vi går nu här och väntar … det kommer väl i draget. Det är därför hon har varit så besynnerlig i dag. Det kan ju komma när som helst, jag är glad, om det inte bryter ut i afton … ja», — gubben ref sig i hufvudet och såg mäkta generad ut, »ja, bara hon håller sig i skinnet, så länge herrskapet ä' här, så ä' det bra. Det ä' därför vi inte ä' så glada åt främmande, som vi eljes skulle vara, si, go'a häradshöfdingen, bara därför…»

Vinken var tydlig nog. De unga tu stego upp, tackade gubben för hans meddelsamhet och begåfvo sig åstad. Så fort de nått stigen, sågo de ännu en gång tillbaka på det åldriga huset och dess ålderstigne egare, som alltjämt stod på trappan med sitt långa gråa hår viftande för vinden, lutande och fallfärdig liksom byggnaden, omyndig och hjälplös som ett öfvergifvet barn. Så småningom bortskymdes hans bild för deras blickar, och de lämnade bakom sig den igenvuxna trädgården, parken och skogen.

Lena sågo de ej till förrän i det ögonblick, då de stötte båten ut från land. Då kom en liten rund sten susande genom luften och träffade den unga frun på högsta toppen af hennes höga blomsterprydda hatt, som föll i vattnet och till hälften förstörd fiskades upp af häradshöfdingen. På en af klipporna såg man i samma stund fliken af Lenas fladdrande kjol och hörde hennes skratt, som bars af den lätta luften likt ljudet af en sjöfågel.

Men gråtande och klagande satt unga frun i båten utan hatt och med de brända lockarne i oordning, under det att den stackars mannen rodde af alla krafter för att i tid komma hem och få henne i säng efter denna ansträngande och äfventyrliga färd. Hennes sinne var i jäsning, Lena hade gjort ett ytterst plågsamt intryck på henne, denna råa naturmänniska inverkade lika antipatiskt på det bortskämda hufvudstadsbarnet, som om hon varit en chimpans eller något annat apartadt väsende i ett menageri, och detta intryck minskades ingalunda af den sista hälsningen. Hon kände att stenen, slungad med säker hand för att förstöra detta mästerverk af en modehandlerskas allra sista, vågade nyck, var en lika vältalig som stum protest mot hennes koketteri och fåfänga. Och på samma gång upprördes hon öfver att hennes man med så oförställd beundran betraktat jättinnan och åhört berättelsen om hennes bedrifter. Efter en två timmars lång rodd, ackompagnerad af en jämn tåreflods sakta drypande, nådde de ändtligen Alberga, hvarest några minuter efter deras hemkomst hela huset var i rörelse och husfolket likt yra höns sprang upp och ned, med öfverstinnan i spetsen, från första våningen och till den andra för att skaffa den beklagansvärda unga frun, som hade sin svåra »migrän», liten lindring. Droppflaskor, piller, pulver, téer och oljor drogos fram och det ångade af kamomill, kamfert, terpentin och dylikt, ända tills fram mot aftonen belladonna och morfin anskaffades, sedan senapsdegar och allt det öfriga visat sig vara utan verkan.

Men i sitt stilla sinne svor häradshövdingen en helig ed att han aldrig i sitt lif — blefve han än hundra år — skulle föra sin hustru ut på äfventyr till hafsklippor, bebodda af halfciviliserade människor, nej, icke om han så visste att han där ute bland dessa vilda klippholmar kunde finna själfva lycksalighetens ö! Nej, aldrig, aldrig mera!

* * * * *

Om fredagarne hade man alltid främmande till middag hos assessorns, några framstående familjer, några lofvande unga jurister, ett par obligatoriska gamla tanter tillhörande »tjocka släkten» och en eller annan ung flicka af äldsta dotterns allra bästa vänners ingalunda ringa skara. Pappa hade nu sina fyratiofem år på nacken, hade lagt på hullet, skaffat sig isterhaka och helskägg samt mist håret midt på hufvudet. Han var det goda lynnet personifieradt, tålde allt, urskuldade allt, och spelade evangeliets roll i hemmet lika konsekvent som »stackars mamma» spelade lagens. Sjutton års äktenskap hade dock icke tagit så hårdt på henne. Hon var ännu vacker oaktadt sina trettiosex år och en beklagansvärd gift kvinnas alla lidanden. Men man kunde icke säga henne en obehagligare kompliment än att hon såg frisk ut. Med en verkligt djupt känd smärta beklagade hon sig öfver sina kinders rosiga färg, som bara kom folk att tro henne vara vid bästa hälsa ofta, då hon led som värst, öfver sina ögons glans och klarhet, som tvärtom just borde bevisa ett slags inre feber, med ett ord, hon fann i sin yttre personlighets blomstrande tillstånd en ytterligare anledning att klaga öfver skenets bedräglighet, hvilket icke ens unnade henne sin samtids ömma medlidande.

Som en martyr släpade hon sig från bal till bal, från supé till supé. Som nygift hade hon med en ytterst excentriskt sammankonstruerad logik sökt bevisa världen att hon endast fortsatte sin flicktids glada salongslif, därför att hört måste så för mannens skull! Hur han än protesterade, hjälpte det icke, de måste ut, för hans skull. Hon, som icke älskade något högre än stillheten i hemmet, friden, ensamheten, hon måste ut, det var hennes plikt mot honom. Hur mycket han än bad henne att »för hans skull» stanna hemma, drillade hon det alltid därhän att han måste ge efter, och de lefde »som andra» — liksom om sällskapslifvet var det enda lif, som var värdt att lefva…

Så kommo nya förhållanden, nya pröfningar och med dem unga fruns verkliga martyrskap. Det äldsta barnet var en dotter och vid hennes födelse var det en uppståndelse i huset, som om yttersta dagen hade kommit. Nu kunde den unga modern hvarken gå eller stå i månader, men alla andra fingo i stället lära sig både att gå och stå efter det mest suckande och kvidande kommando i världen. Medan barnet ammades, måste modern genomgå kur efter kur. Läkaren var en elastisk person, tillgänglig för ömma tacksamma blickar och söta ord. Man måste låta patienten försöka en champagnekur på grund af denna kraftlöshet, som hotade att ej vilja gifva med sig.

Och en ostronkur … det var litet dyrt, men icke för dyrt för att återvinna en så dyrbar hälsa.

När vintern kom, var hon återställd … naturligtvis icke rask, nej, långt därifrån, men hon måste tvinga sig till att gå på en bal hos justitieministerns, en soirée hos generalens, och själfva fingo de ju naturligtvis också lof…

Det andra och tredje barnet kom, nu hjälpte det icke mera att pjoska i hemmet. Hon måste om sommaren resa till badorter med en tant som förkläde; Anders, den odrägligt friske Anders, skulle stanna hemma och arbeta, han kunde se om barnen, han, som hade krafter, inte hade man ju råd att resa alla, och dessutom ville doktorn att hon under dessa korta försvinnande somrar skulle vara alldeles i ro, fri både från man och barn, eljest var det ju ingen hvila. —

Badorterna inom landet voro dock icke tillfyllestgörande. Man måste försöka Wiesbaden, Ems och Trouville. Det var en stor sorg att vara tvungen att så ofta lämna det kära hemmet och de älskade små, men hälsan, den dyrbara hälsan! Assessorn gjorde föreställningar, talade förnuft, bad i sin kärleks namn, åkallade alla ömhetens gudar, men förgäfves! Öfversvämmande tårefloder, nervattacker och svimningar voro hans straff, och dagen därpå for stackars mamma ut till sina fournissörer, en smula blek efter tårarne och med en liten täck mörk skugga under ögonen men eljest underbart fort restituerad, medan den lycklige Anders' hår synbarligen blef allt tunnare och rynkorna i pannan allt djupare, fastän hans goda och ärliga ögon alltjämt bibehöllo sitt uttryck af mildhet och vänlighet.

Ja, nu satt man i assessorns gröna arbetsrum vid eftermiddagskaffet. Flickorna spelade à quatre mains i salongen, och juristerna disputerade. I chäslongen satt stackars mamma vid sin sista doktors sida och broderade på en duk af gulbrun plysch med silke och guldtråd. Man talade just om åtskilliga mål från tings- och rättssalare, och unge Östling, en tämligen viktig och stortålig gröngöling, som ansågs såsom en blifvande kapacitet, utbredde sig om ett intressant brottmål, som nu lifligt diskuterades i juridiska kretsar, och han åhördes uppmärksamt af alla, utom af doktorn, som emellanåt sökte med sin patient tala om mera etiska ämnen, för att slippa höra på de där odrägliga kriminalhistorierna, som gör en sjuk, då man bara tänker ditåt, såsom stackars mamma dyrt försäkrade.