Han var en stor, lärd man och läste på studenten. Han var med när lilla fröken och hon traskade omkring berg och backar, när de plaskade i ån eller rodde ut åt sjön.

Han var nästan lika intresserad som de af att upptäcka nya »oaser»: dalar, fulla af nattvioler och konvaljer, ängar med åkerbär i dikena, hallonbevuxna snår och porshvita öar uppe bland bergens vattenpussar, dit man om hösten vadade för att plocka tranbär..

Han var med, när de i juli månad uppsökte nya djupa sandstränder, där man kunde bada.

För resten var han mycket flitig och satt krokryggig och förvuxen och läste inne på sitt rum. Och det var märkvärdigt att ehuru han åt så mycket, blef han ändå inte fet eller rödblommig. Det bet inte på honom, huru mycket hon än bar till honom bakvägen, så att frun inte skulle veta om det. Hvilka enorma smörgåsar med tumstjockt smör och salt kött på!

När hon kom med tallriken full, belönade han henne med ett varmt, ömt ögonkast.

Han, som hade all världens lärdom inombords, hvarför skulle han läsa?
Det fanns väl inga professorer, som visste mer än han.

Lotta tyckte, att det var stor synd, att han inte fick gå fri från bråk och bekymmer, läsning och funderande. Hon visste nog hur klok han var, det var inte en fråga, som hon gjorde, hvarpå hon icke fick en hel föreläsning till svar.

Mot hösten blef han ännu flitigare, han vakade om nätterna, magrade och gick blek om näsan omkring i rummen med en lång pipa, som osade fin herrskapstobak.

En dag for han till staden, var borta en vecka och återkom med en lyra i den hvita mössan.

Nu blef det en glädje. Hvad hans röda hår sken vackert och hvad hans tänder lyste glittrande hvita! Nu var han ung … nu först.

Hans sätt var som förvandladt, han såg på henne med helt andra ögon än förr. Långa stunder betraktade han henne och log så godt och belåtet.

»Hvad du har blifvit vacker, Lotta», sade han en dag, »du ser ut som en riktig herrskapsflicka! Vet du hvad, till staden får du inte fara, ty du skulle bara bli bortkrånglad där, och du är bra som du är. Nu ska' vi roa oss alla tre, Anna, du och jag, och vill du veta ännu en sak, jo, det var för att få vara här ute med er två, som jag inte var med på kalasen borta i Helsingfors. Jag sa' nej till alltihop och kom hem strax. Nå, är du glad nu?»

Om hon var glad? Men hennes känslor voro bundna af det slags uppfostran hon fått. Hon visste redan som litet barn, att en sådan flicka som hon måste lägga band på sig, icke gifva luft åt sina känslor. Återhållsamhet i allt hade man lärt henne — stilla gick hon och solade sig i sin lycka, smålog åt allt och fann lifvet oändligt skönt.

Det var en sommar! Ute från tidigt på morgon till sent på afton. Fröken och unga herrn ströfvade omkring i skogar och fält och botaniserade, fiskade, fångade kräftor och seglade på sjön och åarne, och Lotta var med. Det var en sommar!

Frun hade icke den minsta nytta af henne den tiden. Lotta lefde som i ett rus af stilla sällhet, han var alltid i hennes närhet och hon lyssnade till allt hvad han sade och gömde det i sitt hjärta, som om det varit guldkorn.

»Vet du hvad, mamma», sade han en dag till frun, när det blef fråga om inflyttningen till staden, »jag vill stanna här ute. Här är jag lycklig och där vantrifs jag med mina råa kamrater. Jag kan ju läsa här. Och här har jag Lotta», tillade han skrattande. »Det är nog för mig, mamma lilla, alldeles nog.»

Då började frun bli uppmärksam. Hon svarade ingenting men gjorde sina kalkyler. Hon började korrespondera med en af vännerna i staden, och om några dagar hade det kommit främmande i huset, tvenne unga studenter, kamrater till hennes son, och en ung flicka, kusin Aurora…

När september kom, flyttade de alla in.

Det var en lång vinter för Lotta. Men hon arbetade så att dagarne knappt ville räcka till — det var otroligt, hvad allt hon hann med!

Redan i maj kommo de tillbaka från staden. Nu var studenten förströdd och såg förnäm ut, de första dagarne var det som om han skämts för sin forna vänskap med den lilla tjänstflickan.

Hon å sin sida höll sig undan, de vackra blå ögonen sågo sällan upp. Hon såg »död» ut, sade unga fröken, ansiktet stod liksom stilla på henne. Allt det lif, som fanns hos henne, var tryckt inåt.. Det yttre var som en frusen sjö.

Men hur det var, började det igen med studenten. De gamla utfärderna till lands och sjös, de långa aftonpromenaderna, samtal, förda af honom med svar af henne, som knappt sträckte sig utöfver ett sakta nej, eller jo, ja.

Nu var det slut med fruns tålamod. Lotta fick ej mer gå ut med herrskapet, hennes göromål inomhus afstängde henne från allt.

Och en dag kallades hon upp till frun.

»Lotta», sade hon, »jag har födt upp dig och klädt dig och gjort dig till folk, föräldrar har du inte, och något hem har du inte heller. Nu kan jag inte ha dig längre, men vill du, så skall jag skaffa dig tjänst i sta'n.»

Lotta grät. Det var hennes enda invändning. Till staden ville hon inte.
Studenten hade ju sagt, att det var dåligt där, och på honom trodde hon.

Frun rördes af tårarne. Hon klappade henne på hufvudet och frågade, om hon ville ha tjänst på landet. Till exempel hos Agreens. Men Lotta bara grät. Till dem ville hon alls inte. Där kunde hon inte få gå i fred för drängarne.

Frun såg misstänksamt på Lotta, öfver hennes gamla karlavulna ansikte kom någonting hårdt och strängt.

»Nå», sade hon slutligen, »du kan få stanna här då, men på ett villkor.»

Lotta anade, att det skulle komma någonting, som hon måste säga ja till, om hon också icke ville. Hon kände, hur hennes hjärta nästan upphörde att slå och hon väntade.

»Jag vill ha Lasse gift», sade frun, »han vill ha dig och ni kan hålla bröllop till mikaeli.»

»Ja», sade Lotta och neg.

Ingen frågade om hon älskade honom, ej ens hon själf. Det föll sig ju så naturligt, detta parti, och hon tänkte: det är väl Guds vilja och — fruns.

Hur väl mindes hon nu ej allt! Hur frun pekade ut på gården, där Lasse stod och tvättade hästen, ryktade och putsade den, så att skummet stod om den. Ännu var blott hufvudet färdigt — det glänste och sken som atlas.

Det var en renlig, ordentlig och bra karl. Hon borde ju vara tacksam, om hon råkade så väl ut.

Hon neg ännu en gång och frun klappade henne på kinden…

Obegripligt att hon icke förstod att vara gladare.

Det var nästan som om något steg henne upp i halsen. Men hon sväljde det och kysste fruns hand.

»Tacka Gud för din lycka, kära Lotta», sade frun, »nu skall jag tala med Lasse, han blir nog glad han med. Se så, gå nu! Och du får strax börja väfva på din utstyrsel. Lasse skall få köra med mjölkbudet och köpa upp garn hos Stribulaieffs i morgon dag… Och Lotta, tilllade frun efter en liten paus, »sköt väl om stugan där nere … där blir du kanske en gång värdinna.»

Samma afton dracks förlofningstéet på verandan … och studenten drack det med konjak i. Man behöfde något starkt, och när man nu en gång var karl, så var det bäst att vara det på allvar — tyckte han.

Lotta mindes alltsammans, som om det varit i går, och ändå var det hela sex år se'n…

Lasse skulle således komma hem i afton, ja, denna samma afton, och herrskapet med… En gång i månaden kom herrskapet om sommaren och stannade då ett par dar; om vintrarne såg hon sin man och dem mera sällan.

Hon visste, att han brukade säga till mjölkbudet: »Hälsa käringen och barnen, det är godt di ä' tre stycken där nu, så hon inte ä' ensam». Som han inte kunde skrifva, fick hon aldrig bref.

Saknade hon honom? Var hon olycklig? Hon visste icke, om man fick vara olycklig, om man fick vara missnöjd, då man hade födan och mera till. Hon tänkte icke. Hon lefde endast, födde upp sina barn och arbetade.

Det var blott efter en mödosam arbetsdag, efter storm och oro, när solen höll på att sjunka och dagens värf var slutadt, som Lotta tänkte, medan hon hvilade sig … tänkte tillbaka.

Hallå! Det prasslade bakom henne i videhäcken vid brunnen, och någon steg fram. Han kom med stora steg, sprang öfver diket och stod framför henne i ett nu, brun och vacker, rak och glad.

»Lotta!»

Hon såg skrämd upp, reste sig mödosamt och neg:

»Unge herrn.»

»Kors, hvad du är blek om nosen, Lotta, är du inte rask?» Han tog henne i hand och tryckte den.

»Joo. Lotta var nu icke blek längre, hon hade den egenheten att bli röd, just då hon minst ville det; och så blef hon ledsen på sig själf och skrattade, för att han inte skulle tro, att hon alltid satt och latades så här.

»Joo, jag är nog rask, jag satt bara och såg på träsket», sade hon, »fisken nappar så bra i kväll; vi får regn i natt.»

»Längtar du efter mannen din, Lotta?» frågade unge herrn. »Säg om du gör det!»

Lotta såg upp. Hon förstod inte längre hans språk, det var längese'n hon hört en sådan röst och sådana tonfall … här på landet talade man ej så.

Om hon längtade… Visste hon det? Hon rodnade i stället ännu en gång och vände sig bort.

»Du ser riktigt dålig ut, Lotta», sade unge herrn, »sitt ner och låt oss tala som i forna dar! Eller — var snäll och ge mig lite smörgåsar och öl, om du har! Jag är hungrig som en varg. Mamma och Lasse komma först om en timme. De stannade hos prästens. Gör det, så är du snäll, Lotta, och låt oss sedan äta och prata!»

Lotta gick långsamt in i köket och återkom snart med det begärda. Han åt och han pratade. Hela tiden berättade han. Det var nästan som den »sista» sommaren, den för sex år tillbaka.

Han skämtade med henne, fann henne snart mer lik sitt forna jag, försäkrade henne halft på lek och halft på allvar, att när han såg henne, var det inte så utan att hans ungdoms drömmar återkommo.

Och hon lyssnade, som om hon hört på en märkvärdig främmande fågel, hvilken hon känt till i sin längese'n bortglömda ungdom. Slutligen tystnade han. Det skymde starkt och ifrån ån steg dimman upp. Han såg på henne — alltjämt — hans ögon växlade uttryck, det kom något vemodigt i dem, någonting frågande och beklagande. Lotta stirrade ut mot träsket … fisken hoppade ännu i vassen, men dimman skymde bort för henne hela den vackra utsikten, dock såg hon dit, som ville hon genomtränga dess skymmande och fuktiga slöjor. Han tog sakta hennes hand.

»Stackars Lotta!»

»Det blir allt regn i natt», sade hon liksom i tankarna. »Den stiger inte, den faller allt.»

»Hvilken?» frågade han.

»Misten», svarade Lotta och såg bort … det betyder regn om afton, men om morgon betyder det vacker dag.»

Nu hördes hofslag borta vid bron, och en piskas skarpa smäll skar genom aftonens tystnad. Därefter blef allt åter stilla, nu körde schäsen i den mjuka mullen vid stranden bakom tvättstugukullen, den skulle nu strax vända mot gården, köra igenom den öppna grinden, svänga in och stanna framför verandadörren.

»Redan», hviskade unge herrn med en suck, i det han steg upp och borstade af en del strå och sand från sina kläder … »redan, så fort.»

Lotta jämkade sitt röda bomullsförkläde till rätta, torkade med ärmen bort något från ögat och gaf den lilla packlådan en stöt, så att den låg mera symmetriskt, närmare brunnen.

Så såg hon på unge herrn ett enda ögonblick med en beundrande, djup, i skymningen skimrande blick.

Lasse hördes nu kraftigt smacka åt bläsen, han körde alltid i frisk fart upp på gården, och hästen behöfde uppmuntras, så trött och löddrig som den var.

Så stannade de, unge herrn hjälpte sin mor ned, och frun kom mot Lotta med handen utsträckt.

»Så blek du är, Lotta», sade hon, »nå, hur står det till? Mjölkbudet sade i går, att du var rask, fast nu borde det inte vara långt kvar till din svåra dag — eller hur, Lotta lilla?»

Lotta kände en liten rysning … aftonen var kylig, men hon smålog vänligt och förekommande, i det hon gick och öppnade dörren för sin matmor… »Tackar som frågar, frun», sade hon, »jag är så bra så, och de må alla bra där inne, fyran med.»

Frun såg helt skrämd ut.

»Herre Gud, Lotta, är det öfver?»

Lotta. småskrattade, hon ville gärna visa frun hur duktig hon var.

»Ja, bevars», sade hon, »och nu blef det igen en pojke. Agreens mor, som var här, tyckte han var så duktig så.»

»Människa, är hon rent ifrån vettet, när skedde det?»

»I går afton sent», svarade Lotta och drog lite på svaret, »men vill inte frun att jag skall stänga fönstret, det kan komma fukt in från ån…»

Lotta började nu syssla omkring i rummet och tycktes icke böjd att tala vidare i ämnet, men frun var frågvis och fortsatte en stund att halft ogillande, halft välvilligt tala om hvad som händt.

»Men, Lotta», sade frun slutligen allvarsamt och strängt, »hvarför ligger du inte — åtminstone ett par dar, kan du inte begripa att du kan dyrt få ångra detta?»

»Jag har aldrig haft tid att ligga mer än natten öfver liksom mor min och flera af de andra hustrurna här från socknen, och det är nog, skall frun tro; jag tänkte för resten inte i går, att det var så nära, och jag ville ha huset riktigt fint, både inne hos mig och hos herrskapet, när budet kom att frun skulle komma hem till natten.»

Frun teg och blickade med en halft medlidsam, halft beundrande blick på
Lotta, som gick omkring i rummet och ordnade fruns ressaker.

Så såg hon ut på gården. Där kom Lasse, som spänt ifrån och nu drog schäsen in i skjulet. Frun undrade, om denne välfödde, själfbelåtne man, som glad och hvisslande gjorde sina sysslor, kunde ana, hvilka mödor hans hustru med så stort mod och så stor sjelfbehärskning gått igenom?

Hon undrade, om han förstod att med ett vänligt ord godtgöra henne för allt, om han satte hälften så stort värde på sin friska och präktiga, unga hustru som på hästen, hvars rykande och svettiga hud han just nu ömt smekte.

»Gå nu till din man, Lotta», sade frun, »tror du han blir glad?»

»Vet inte», menade Lotta och vände sig bort; hon blef orolig öfver frågan, som berörde henne en smula obehagligt. »Han förstår sig inte på barn», tillade hon efter en stund.

»Tycker du om dem, då?» Frun höll på att öppna sin lilla resväska och plockade upp en massa småsaker, handarbeten och toalettartiklar om hvart annat; hon kastade fram frågan helt likgiltigt, som om hon egentligen tänkt på tandborsten och håroljan, men gjort en ansträngning för att fortsätta samtalet.

»Hm»… Lotta hängde upp regnkappan, slätade ut skrynklorna med sin grofva hand och svarade otydligt: »När di ä' snälla, så är det nog bra. Men…»

»Men…»

»När di ä' som värst, får en ju tänka på Guds vilja. Och efter det inte kan vara annorlunda, så får en vara nöjd. Jag har det ju för resten bra.»

Så gick Lotta ned. Nu var hästen i stallet, och Lasse kom med ett stort bylte under armen gående öfver gräsplanen hem till sig.

Han nickade vänligt åt Lotta, kastade klädbyltet på golfvet i stugan, som var tätt beströdt med nyss plockadt enris, och satte sig, pustande af belåtenhet.

»Här får du lite att tvätta», sade han, »det torkar ju fort här ute, så vi får det med oss, när vi resa hem på torsdag. Hva'?»

Lotta svarade inte.

»Nu ska' maten riktigt smaka», fortsatte Lasse, »du har väl färskt kärnadt?»

Hon dukade bordet: hårdt bröd och strömming, smör och filbunke, ett stort krus med svagdricka.

Så gick hon till vaggan, tog upp den nyfödde, satte sig utan ett ord på sängen och lade barnet till sitt bröst. Lasse såg förvånad på. Så slog han handen i bordet och gaf till ett gapskratt.

»Nå, är den här redan, det var mig en rackare! En hel häst att äta, hungrig som far sin och svart hår. Hahaha!»

Lasse skrattade och tog sig en bra klunk, så skrattade han igen.

»Du passar riktigt bra på, Lotta», yttrade han till slut, »vi hinner just jämt till prästen till torsdagen. Det var mig en rackare att skynda sig.»

Lotta satt, som om hon inte hade lif. Icke en muskel rörde sig i hennes ansikte vid mannens skämt. Hon betraktade barnet med en viss sorgmodig ömhet, och hennes ögonlock lade sig tungt och skuggande ned öfver hennes trötta ögon.

Elden i spiseln lyste svagt. Den ena efter den andra af bränderna slocknade småningom och glödde blott i askan där nere, och rummet blef efter hand nästan mörkt.

Aftonrodnaden bleknade, skuggorna växte, dimmorna stego upp ända mot gården, dolde träden vid ån och kommo de stora björkarne omkring brunnen att se mörka och underliga ut.

Vid Agreens torp, borta i öster, skymtade snart månen fram. Mot natten blef det visst alldeles klart; godt att dimman låg där och skyddade mot frost…

När aftnarne voro kalla och vinden stilla som nu, kom den gärna smygande, den ödeläggande, öfver allting fruktade frosten, och lade sig öfver fälten likt en svepduk.

»Nu är den välsignade ungen visst mätt», sade Lasse och torkade bort filbunksresterna från sitt präktiga skägg, »lägg honom och gå själf till kojs, jag är sömnig.»

Han sträckte på sig och började gäspande kläda af sig.

Barnet hade somnat in. Modern lade det sakta i vaggan och tog sig till att småsjungande röra vid meden. Den lille sof lugnt och sundt, modern tyckte sig kunna se på det mörkröda och ännu formlösa ansiktet att det skulle bli vackert och likt sin far.

Hennes ögon fingo för ett ögonblick ett sken af modersglädje; för ett ögonblick klappade hennes hjärta af lycka och omedveten stolthet.

Hon hade födt detta friska barn till världen och måste ju glädjas…

Från fållbänken borta i stugans andra ände hördes djupa andedrag.

Alla barnen sofvo djupt.

Snart slocknade de sista kolglöden i spiseln. Stugan låg i mörker.

»Gå nu och lägg dig», sade Lasse, »hvad sölar du för?»

Lotta steg upp. De glada tankarne flögo bort lika fort som de kommit och hon suckade lätt, så lätt att han icke kunde höra det.

»Jag är strax färdig», sade hon och tog af sig skorna, knäppte upp kjolen och tröjan … »strax.»

»Det är alltsammans Guds vilja, mumlade hon för sig själf och steg i säng, »alltsammans Guds vilja.»

Natt.

I ett par år hade de lefvat lyckliga, ända se'n mannen gjorde slag i saken och beslöt upphöra med drickandet.. Men de föregående åren?

»Det» hade kommit med ens, då »herrskapet» — det vill säga frun, ty de unga voro gifta och borta — flyttade ut till landet och Lars kusk blef förvaltare på Brobacka och fick hand om allt möjligt. Högfärden for i hufvudet på honom, han skulle vara herreman, lefva som »folk» och lyckades så väl efter ett par års bemödanden att han, som prosten sade, »var blefven till ett fä och såg ut som ett kreatur».

Han söp så att det knakade. Först bara vid kalas. Så med en eller annan kamrat hemma. Slutligen kunde det gå för sig helt allena, helst när ingen såg det.

Den tiden var Lotta för det mesta i onåd. Hvem kunde också vara nöjd med en sådan gnatig hustru, som jämt var sur och missnöjd?

Barnen höllo med modern, Callo och Lisa, Jussi och Olli, allihop. Alla sågo de snedt på fadern, när »det» kom på honom.

Och frun uppe i herrskapshuset tog honom i upptuktelse tidt och ofta. Hon bad, varnade och grälade. Han grät, suckade och lofvade. Men ingenting hjälpte. Stor i orden var han, talade vackert för sig liksom ett godt barn, såg ångerköpt och from ut, men sina löften — dem höll han inte.

Lasse hade medhåll, där man minst skulle ha väntat det. Kronofogden själf hade en viss svaghet för den gladlynte och tokrolige Lasse, länsman fick i honom den länge saknade fjärde man till sitt lilla parti; och alla kommo de öfverens om att man icke kunde tro att han en gång varit kusk, så väl som han nu förde sig i herrsällskap.

Förstås att det var herrar därefter. Kronofogden var afsigkommen nu, var alldeles för tjock för att kunna sköta om sig, men äta och dricka det kunde han. För resten var han ogift och behandlades som ett omyndigt barn af sin hushållerska, samt hämnades för de af henne lidna oförrätterna med att gräla och bråka med sitt biträde, som skötte tjänsten åt honom.

Och länsman! Han var en enstöring också han, änkling och barnlös. Men spela kort, det var han med om. En präktig fyrväppling: kronofogden, länsman, klockaren och Lars, förvaltaren.

Tyvärr gick det alltför fort utför med Lottas man. Han kunde inte hålla sig uppe, så som han stormade på.

Af kamraterna sade klockarn först ifrån. Han ville inte vara kamrat med en, som jämt gick och var dödfull. Man kunde godt tycka bra om starkt och glada sig åt lifvet, men när man skulle visa sig för folk, måste man vara presentabel och inte så där gång på gång dumma sig.

Så började länsman dra öronen åt sig. Lasse var så lösmunt, när han fått något i sig. Hade han inte gått och talt om en hel hop, skvallrat för Per och Pål, berättat hvad han hört af socknens mysterier, sådant, som blott länsman kunde ha reda på, skrutit och skadat sin sagesman på allt möjligt sätt.

Sist svek kronofogden. Lasse var hans ålders tröst, den ende, som inte lät honom känna hur afsigkommen och förfallen han var. Lasse var hans bästa själsfrände, ingen förstod såsom han, hur man kunde längta att glömma allt, då lifvet varit så kargt och världen så blind, att den låtit det gå illa för den, som förtjänat ett bättre öde.

Men Lasse blef för svår. Han bara skrålade och skrattade och ville alls inte mer sitta tyst och dåsa bort i en stilla bedöfning, såsom kronofogden önskade. Det blef skilsmässa också där.

Lasse fick sämre sällskap … gästgifvarn och hans folk, Agreens och den gamle smeden borta vid byns utkant.

Till slut blef han, som sagdt, ensam. Det var bara för Lottas skull, som frun ännu behöll honom.

En dräng hade man i huset, han visade sig ha utmärkta anlag både att se till andras arbete och att själf arbeta.

Han skötte den lilla gården, som emellertid nu, se'n frun bodde där både sommar och vinter, såg helt annorlunda ut, gjorde med Lottas hjälp åtskilliga goda reformer, utvidgade landtbruket och inrättade ett litet mejeri, som snart nog ansågs vara socknens bäst skötta.

Callo var femton år och kom i smedslära. Lisa var barnpiga hos adjunktens och fick redan lön — en mark i månaden och allt fritt. Hon var moderns stolthet, men hade aldrig tid att komma hem; prästgården var ju så långt borta och barnen där så små.

Olli och Jussi voro hemma.

De hade faderns exempel jämt för ögonen, blefvo skygga och dolska, ville inte göra något, utan lågo bara och plaskade i ån och trätte om fiskstackarne, som de metade upp.

Det var sällan, som modern hade någon glad stund genom dem.

Alla på gården beundrade Lotta för hennes, arbetsduglighet. Med det nötet till man kunde hon ändå, utom sitt utarbete, hålla sitt hem i ordning. Allt blomstrade omkring henne, och själfva Lasse, det svinet, höll hon snygg och ren, när hon kunde få bukt med honom.

Men hennes lynne hade på de sista åren fått sina skuggor.

Hon sjöng inte mer, var icke heller mera så käck och glad i sina svar som förr.

Ungdomen var borta, hennes lifs bästa ålder hade förflutit under rastlöst arbete, dess afton bragte sorger och strid, var glädjelös och kall.

Man påstod att Lotta under Lasses första suptid gjort hvad hon aldrig förr skulle vågat göra, nämligen grälat duktigt på honom, icke sparat på kraftiga ord och lofvat honom ännu mera, om han icke snart vande sig af med synderna.

Men … det gjorde hon inte om många gånger. Lasse var icke mild, när han stötte på motstånd, och slogs bra, när han ville bevisa att han hade rätt.

När tio år gått, brydde Lotta sig icke mer därom, hon hade lidit så mycket under dessa år att hon hade inga känslor kvar. Allt var utslitet och borta.

Hon led ej heller. Trumpen och tvär gick hon till och ifrån sitt arbete, slet och gnodde som en gammal häst, hvilken icke mer arbetar af lust, utan af vana.

En gång, då Lasse var riktigt svår, kommo de likväl i gräl. Det var för Ollis skull, som låg i sin säng och sof och som fadern ville skicka efter en hammare, hvilken han glömt hos smedens.

Det var sent en höstafton, snöyra och storm, ungen kunde gärna få sofva till morgonen, menade modern.

Men Lasse var ond, pojken skulle gå nu, han kunde inte tåla, att han låg och sof, han, som ingenting förtjänade, stora pojken.

Så drog han pojken upp ur sängen. Olli stred och skrek och ville inte. Hvarför skulle han ut midt i natten, kunde han inte få gå efter den i morgon tidigt, ja, klockan fem, bara han nu fick sofva?

Den näsvise slyngeln! Lasse visste inte, hvad han gjorde, tog en butelj och slog till. Det blef ett skrikande, en jakt kring stugan, gråt och svordomar.

Olli kom i väg utan kläder, fort, som om han blifvit utskjuten ur en pistol, blodig och tilltygad.

Lasse låg snart tungt och sof, men Lotta satt uppe och höll sig för bröstet. Hon hade fått sig en stöt, hon med, och det värkte.

Ett par dagar därefter låg hon sjuk. Olli hade gått upp till frun och skvallrat, och dagen därpå kom doktorn. Lasse fick höra lagen. Det var frun och doktorn, som predikade, och slutligen prästen.

Stackars Lasse, han var inte alls hårdhjärtad, han grät och han bad så innerligt vackert om förlåtelse.

Under hela sitt glada och lättsinniga lif i staden hade han ej kysst någon så mycket, som han nu på en dag kysste Lottas hand.

Han lofvade, han grät, och grät och lofvade. Nu måste det väl blifva annorlunda!

Doktorn talade om Lottas lif, som sväfvade i fara, om fängelse och andra obehagliga eventualiteter; frun drog fram om fattighuset, nöd och elände.

Så kom pastorn.

Men då var Lasse redan knäckt. Han såg redan i andanom helvetet svafvelgult och med vidöppna portar färdigt att emottaga honom med hull och hår.

Pastorn talade mildhetens ord för den ångrande och man fick Lasse att frivilligt gå in på att underkasta sig en kur för drinkare.

Frun själf for med honom till staden, han skulle blifva borta i några månader, i en anstalt, där han hölls strängt.

Men Lotta blef inte fort rask. Vintern gick och våren kom. Först till sommarn kunde hon stiga upp.

Till midsommar kom Lasse hem, återställd till kropp och själ, en ny och bättre människa.

Han var nu mager, blek och gick en smula framåtlutad, men såg eljest ut som i sina yngre dagar. Det själfbelåtna leendet var också borta, men när man talade till honom, kom det ett uttryck af stolthet öfver hans ansikte, han rätade på sig, som om han ville påminna folk om att det var han och ingen annan, som en gång i hufvudstaden kallades »vackre Lars kusk».

Han var nu hjärtegod mot Lotta; också drängen, som förr fick så hårda bevis på hans onda lynne, blef nu vänligare behandlad. Han tog itu med arbetet och tog gladt emot ett och annat godt råd från sin underordnade.

Med förundran såg han Lottas alltjämt sjunkande mod och bristande arbetsförmåga.

Han betraktade henne långa stunder missmodigt, när hon sysslade i rummet.

Han kunde icke förstå det. Hon, som varit så kraftig och flitig och ännu var ung, hade hon kanske blifvit lat och maklig, eller hvad var det?

Det eller det skulle hon göra … alltsammans på ett dygn … men, hon kunde icke.

Hon sjönk ihop på en bänk, som en trasa, utan ett ljud.

»I sängen med dig», kommenderade han en dag, »i morgon ta vi en piga.»

En piga kom. Hon var ung och stark, brednäst och med gult, stripigt och groft hår.

Men hon kunde ta i bra, gick af och an och klaffsade med skor fulla af jord på Lottas rena golf, hamsade med sin långa bomullskjol öfverallt, åt som en jordarbetare, skorrade med en röst, sträf som en korps, och smällde i dörrarne, så att det brakade.

Godt lynne hade hon, och korna tyckte om henne. Mot Lotta var hon vänlig, och hennes fyrkantiga hand smekte husmoderns, medan hennes ansikte var ett enda fryntligt leende.

Sommarn gick i frid och lugn. Huset såg mindre vårdadt ut, men det gick bättre utomhus nu, när Lasse själf var med.

Lotta fick tid att syssla med barnen och läsa med dem. Hon vann deras hjärtan och kunde böja deras sinnen. Nu när fadern var bättre, var allt lättare.

När hösten kom, skulle Lotta kanske kunna gå upp, sade doktorn. Hon hade något ondt invärtes, det var ett så konstigt namn på den sjukdomen, att ingen kunde säga det. Till vintern skulle det nog gå alldeles öfver, ifall hon var riktigt försiktig.

Och hösten kom. Lottas kinder fingo en underlig gul färg, men mot kvällarne flammade röda fläckar upp på dem och ögonen blefvo så stora och ungdomliga. Ibland kom det en känsla af lycka öfver henne, där hon låg.

Bara hon kunde arbeta! Göra nytta, duga till något igen. Hon läste, hon sydde och lappade, hon gjorde hvad hon kunde, men upp kom hon ej.

Det gick som ett svärd genom henne, så fort hon försökte, och det svartnade för ögonen, nej, det var icke möjligt.

Om kvällarne efter maten läste hon högt. Olli och Jussi sutto på bänken, Lasse satt i sängen och rökte, drängen hängde öfver bordet, pigan i spiseln.

Det var för det mesta Guds ord. Det var en lycklig tid. Hon somnade med en blick af tacksamhet på Lasse … en afton, det var en mörk decemberafton, kysste hon hans hand.

Olli, som låg vaken, kunde höra det. Lasse strök hennes hår, och så släckte han ljuset.

Nu skulle mor visst bli frisk, så glad och hoppfull hon såg ut. Det led nu mot jul. Lasse var jämt hemma. Han började visserligen igen att kamma upp håret som förr, att olja in det och sno på mustascher och skägg, så som han gjorde i sina unga dar, att sätta på sig röda västar och att slänga duken om halsen som en teaterröfvare … men, hvad gjorde det, han var ju ändå vänlig och god mot sin hustru, som låg där och ingenting dugde till.

En af juldagarne berättade Lasse att han lofvat patrons karlar att komma på bal den aftonen.

Lotta blef litet rädd, men ville icke visa det.

Lasse gick, fin som i forna dar, glad och småhvisslande som han brukade, då han ännu var Lars kusk.

Lotta blef ensam i stugan. Hon kunde se, när han gick öfver gården, hur han svängde på bakdelen af sin kropp, hon måste småle, likadant gjorde ju också Olli; inte kunde man tro, att han, hennes man, varit med om så mycket och för ett år se'n varit så förstörd, eller att han var så gammal, nej, det kunde ingen tro.

Bara hon nu själf blef frisk och kunde vara med! Pigan kostade så mycket i maten, och så smutsade hon ned allting, grof och bondsk som hon var. Tänk så nätt och ren Lotta alltid varit själf, när hon var frisk, så noga om sitt utseende och snygg i sina vanor. Bara det gick litet fortare med tillfrisknandet! Hon försökte stiga upp … tänk om hon blef så bra att de kunde ha litet främmande till nyåret.

Hon skulle baka fint, bjuda på té och pannkaka och allt möjligt.

Man skulle endast akta sig för allt starkt.

Lotta försökte med ena foten att stiga ut ur sängen.

Jo, det gick.

Med den andra…

Det stack i den, men gjorde eljest icke ondt.

Hon kunde stå. Hu, så stugan gick omkring för henne! Spiseln sprang åt väggen till och matbordet också. Så blef det svart. Men det redde sig igen, och när hon kunde se, stod allt som det skulle.

Ett steg! Ett till! Hon kunde gå! Hon kunde gå!

Tänk, hvad Lasse skulle bli glad! Lasse, som varit som död för hennes hjärta, Lasse tänkte hon på nu, nu först, nu, som aldrig förr!

Nu var han någonting för henne, nu var han hennes vän, hennes man, som hon ville lefva och arbeta för.

Tänk, hvad han skulle bli glad!

Hon skulle vara försiktig, hade doktorn sagt, i synnerhet i början. Sakta gick hon tillbaka igen, hon var trött och behöfde hvila. Handen, darrade, hon kunde knappt hålla i boken, uti hvilken hon ville läsa en tacksägelsepsalm.

Men efter ett ögonblicks hvila gick det, och nu kunde hon läsa. Hennes hjärta förstod hvarje tanke i psalmen, dess rytm ljöd som musik för hennes öron, och i en stilla, entonig melodi i mild dur sjöng hon sin julsång med sakta röst, darrande af nyväckt hopp och lifslust.

Så somnade hon.

När Olli och Jussi kommo hem, sågo de på modern, hon låg så lugnt och sof… Jussi förundrade sig öfver att hon såg så glad och rask ut.

»Vi få snart opp mor», sade Jussi, »just lagom till nya året, då Lisa kommer och hälsar på.»

Om en stund kom pigan, hon hade varit på bal och skulle hem och se att korna fingo sitt.

Hon gjorde i ordning mjölröran, gick ut och kom in igen.

Då stod Lasse i stugan, varm och röd, rocken hade han hängt på en spik och stod framför spegeln och sträckte på sig, det roade honom att se, hur den hvita skjortan sken i lampljuset och stack af mot hans rödflammiga ansikte.

»Sofver hon?» frågade pigan.

»Jo, riktigt välsignadt», svarade Lasse, »som en gödkalf».

Det blef tyst en stund. Lasse sträckte på sig och smålog.

»Hur tycker du jag ser ut, Hilda?» frågade han med dämpad röst.

»Sku' jag tycka annat än bra», svarade pigan och flinade till, men tillade därefter saktare: »Sku' jag tycka annat än andra kvinnfolk tycker. Lasse ä' vacker, han!»

Lasse gäspade. Sedan vände han sig mot pigan, smålog och ref sig betänksamt i hufvudet.

»Jag menar», sade han, »att jag kunde få mig en ung, frisk hustru än en gång; men det lär allt dröja…»

Pigan fnyste till. Hon tog ned saltkaret från väggen och gjorde sig i ordning att gå ut.

»Å, det kan en inte veta», hviskade hon med en blick åt sängen till, »hvad Guds vägar är, om Han skyndar sig, eller om Han inte har brådt.»

Så gick hon. Dörren knarrade efter henne.

Lasse såg sömnig ut, men hur det var, tog han på sig rocken igen och gick ut, samma väg som hon.

— — — — — — — — — — — —

Natten var bitande kall. Långträsket låg fruset, och vid stränderna var det redan bottenis. På dagen hade det småsnöat, så att marken var hvit och träden betäckta af rimfrost.

Men natten var så mörk, att Lasse icke kunde se någonting annat än brunnen, hvars mörka stolpar stucko af mot den hvita marken. Om han icke hade känt till gården så väl, hade han törnat emot öfverallt och halkat på stenar och ojämnheter.

Han tyckte, att han hörde ett ovanligt ljud i stallet. Den förbannade dränglymmeln hade kanske glömt att fodra hästarne.

Orolig i blodet som han var, tyckte han att det var bäst att se efter … i stugan var det alltför kvaft och han behöfde luft … han hade druckit några glas på julkalaset och de hade gjort honom så konstig i hufvudet.

Han gick till stallet. Nej, där var det ingenting … djuren sågo efter honom, där han kom med lyktan och luktade efter hvad han kunde ha med sig; svarten smågnäggade, då han kände igen honom. Så gick han tillbaka ut igen.

Om han skulle gå i fähuset? Han var säker på att fåren blifvit utan vatten; pigan, den slarfvan, gick och tänkte på allt annat än hvad hon borde… Hon hade ännu ljus, i hennes lilla kajuta lyste en talgdank.

Kunde han bara få natten att gå … konjaken måste ha varit riktigt oförfalskad, den förde ett fasligt spektakel i hufvudet på honom, och om han gick in, kände han det dubbelt så obehagligt. Han kände dessutom liksom ett slags förebråelse, och det fast Lotta sof… Nej, in ville han icke gå.

Icke i stugan.

Hvart han gick, tyckte han sig höra något ovanligt. Någonstädes måste han gå för att komma ifrån det på en stund.

Något skymtade fram, rörde sig. Det gick förbi huset, vacklade, som om det haft svårt att gå, stannade vid gärdet, och så försvann det.

Naturligtvis var han full, och gasten kom och ville förvrida synen på honom.

Det var bäst att vara i friska luften, tills det gick öfver. Nog var han så klok, att han visste, att det inga spöken fanns.

Det var bara konjaken.

Se så! Nu såg han det igen. Midt på potatisåkern; den svarta kjolen fladdrade om en mager skepnad. Nog var det en reel gast alltid.

Bara kropp och intet hufvud.

Lasse såg bort. Om han skulle gå och tala vid pigan? Hon var så glad, kanske kunde hon få honom från det där andra.

Ännu en blick mot stranden.

Där var gasten ännu, men hade nu fått hel kropp. Var han van vid mörkret nu eller hvarför såg han så bra, han urskilde nu tydligt hela figuren, hvit kofta och hvit mössa. Tänk, att de tre, fyra glasen…

Månen gick visst upp — eller var det dagern?… Nej, det var nog norrsken … inte kunde det vara dager vid det här laget…

Gasten var nu på isen. Än släpade han sig fram, som om han varit af bly, än sjönk han och försvann, kom igen och gled försigtigt framåt på isen.

Lasse önskade att han snart måtte sjunka och aldrig komma upp mer … men maran, den kommer ständigt igen och dör aldrig.

Han började ångra att han druckit den där smulan.

Om han gick in, flög gasten nog efter, satte sig på hans bröst och begynte kväfva honom.

Därför gick han icke in, hvarken hit eller dit.

Det hade varit bättre, om han icke gått på kalas, utan varit hemma och hört Lotta läsa ur testamentet.

Om han skulle försöka att be? Neej, det var inte värdt.

Han gjorde våld på sig, svängde helt om och gick ännu en gång åt fähuset till. Det skulle tusan men inte en ordentlig karl gå längs husknutarne natten om och glo efter gastar. Det var inte så farligt med konjaken heller, bara man tog det förståndigt.

* * * * *

Det var morgon. Frun satt i sin säng med ett slags nattmössa af blåblommig bombasin och drack kaffe med dopp. Hon blåste i koppen och rörde om. Med de bleka, feta, runda kinderna liknade hon en basunblåsande kerub på en bykyrkotafla, den öppna nattröjan blottade en längesedan öfvermogen barm, och ögonen sågo morgondunkla, men innerligen förnöjda in i den ångande kaffekoppen.

»Maja-Stina!»

»Frun!»

»Mera långbullar!»

»Herre Gud, frun, vet frun hva som händt?»

Frun stirrade med vänlig meningslöshet på den gamla pigan, som stod där darrande af sinnesrörelse, hennes ansikte fick omsider mera böjlighet och hur det var, uttryckte de gamla, skrynkliga dragen idel uppmärksamhet, oro och deltagande.

»Hvad har händt?»

»Hon har gått bort i natt.»

»Hvem? Förvaltarns piga?»

»Nej. Hon själf.»

»Hvem själf?» Den gamla frun spärrade upp ögonen och munnen och såg ut som ett ofantligt frågetecken.

»Lotta, vet jag! Förvaltarns Lotta.»

Frun trodde att Maja-Stina själf gått — från sitt förstånd.

»Har Lotta, som är lam, som ännu i går var lam, gått bort? Menar
Maja-Stina, att hon är död?»

»Nej, frun, hon har själf gått bort, medan Lasse var på dans … när
Lasse kom hem vid tre-, fyra-tiden, var det tomt i sängen.»

Frun lämnade sin säng och sitt kaffe, kröp i sin gröna stubb och sina lädergaloscher, kastade en stor päls öfver sig och gick ut.

Det var mörkt på gården, det skulle ännu dröja en eller annan timme innan solen ginge upp bakom skogen … och himlen var tung af snömoln, som hängde öfver den vintriga jorden.

Lasse gick med fähuslyktan omkring och smågrät, barhufvad och med håret i ovanlig oordning.

»Här såg jag den gå och här är spår … här går di, och hit och hit och dit.»

Barnen sprungo skrämda efter, pigan gnuggade händerna, huttrade, frös och jämrade sig.

Drängen, ett par karlar från Agreens och några gummor gingo hack i häl efter Lasse; efter att ha undersökt hela gården, ända in i de mest omöjliga skrymslor, knutar och vrår, hade de nu fått tag i fotspåren och följde dem i snön, öfver staketet, genom potatisåkern och vidare.

Frun stod kvar på trappan, alldeles rådvill… Hon följde dem med ögonen.

Nu voro de vid stranden. Lyktan lyste än här och än där, osäkert flammade dess rödaktiga sken, ibland såg det ut som om den slocknat, och ibland fladdrade det till igen, allt efter Lasses slingrande och osäkra rörelser.

De gingo på isen, en hel procession, en och en, hasande sig fram, nedhukade, kännande sig för.

Lyktan rördes allt oroligare, slutligen ställdes den på isen.

Bredvid den, litet längre fram, kastade sig någon ned … det var Lasse.

De andra skyndade dit, snart lågo de alla där, man hörde deras utrop genljuda i den stilla morgonluften.

Det dröjde och dröjde, lyktan lyftes och sänktes igen. Dess sken tycktes allt mattare. Blek och grå randades morgonen, kontur efter kontur framstod ur dunklet, perspektivet klarnade och blef längre, det gråa blef hvitare och i allt tydligare linier tecknade sig bergen på ömse sidor Långträsket och åsen bakom gården.

Någon kom uppspringande, det var Agreens Josef, som skulle ha en båtshake från lidret och tåg…

På fruns frågor svarade han, att Lottas nya svarta ylleklädning låg vid vaken och nattmössan med… Själf hade hon hackat hål på den is, som se'n julaftonsmorgonen hade bildats på vaken… Frun visste nog, att drängen hade vittjat en krok på lördagsmorgonen … och så hade hon hoppat i…

Det fanns några märken af att hon med händerna hade gjort försök att komma upp igen eller i, hvem kunde nu veta hvilket!… Säkert är att hennes händer varit söndersargade, och droppar af blod syntes på snön där bredvid.

Josef gick och frun satt ännu en stund ensam.

Hon kände ej att hon frös. Hon visste knappt, hvar hon var. Hon förstod ingenting af hvad som skett.

Där låg Lotta ännu i går afton, hoppfull och sig lik, lugn, stilla och undergifven! Gladare än förr hade hon talat om Lasse nästan med kärlek.

Hvad hade händt? Hvad skulle väggarne hafva berättat, om de kunnat tala?

Sängkläderna lågo huller om buller, så som folket kastat dem, då de sökte.

Skåpdörren stod öppen. Därifrån hade hon tagit sin nya svarta kjol.
Lifvet hängde ännu kvar.

Frun öppnade kistan. Allt låg i ordning, linnekläderna i stora buntar.
Hon drog upp en byrålåda. Lottas ordningssinne kände hon…

Jo, allt fanns där, ingenting var rördt. Hvarför? Hvad skulle man tro? Hon skulle fråga prästen, naturligtvis, och doktorn. Hvad skulle de svara?

Det var hvad hon minst kunde hafva trott, att Lotta skulle ha kunnat gå från hus och hem, man och barn, och taga lifvet af sig.

Hvar för?

Om det hade varit medan mannen söp och slog henne, men nu…

Senast i går hade hon sagt, att hon hade det bra, att hon snart ville upp igen och börja arbeta…

Och aldrig förr hade hon talat så vänligt om mannen, det kräket, som nu; det var som om hon nu först börjat liksom hålla af honom.

Leda vid lifvet?

Folk af den klassen förstod sig nog inte på sådant. Lifsledan lär ju vara en af de förfinade ståndens privilegier.

Religionsgrubbel?

Lotta hade alltid haft en from tro, hon var en ödmjuk kristen och hade ett jämnt lynne, hvardagligt, prosaiskt och utan alla excentriska funderingar. Det kunde det icke vara.

Det fanns bara en förklaring … men den var så litet poetisk … gamla frun kom knappt att tänka på den: Lotta hade måhända plötsligt under natten fått ett feberanfall med yrsel.

Nu kom folket igen, de gingo i klungor, pratande och disputerande, barnen släpade på mors klädning och halfskreko, bullersamt snörflande; hvart ögonblick behöfde de snytas.

Lasse gick sist. Sin gamla röda yllehalsduk bar han på armen … den var nu trasig och våt, det var det enda, som han kunnat få tag i borta i vaken.

När han såg frun, brast han i gråt.

»Det är Guds straff att jag gick ifrån henne i går och tog till brännvinet igen?, klagade han, och så kom sjögasten och tog henne!»

Alla instämde, gummor och karlar, unga och gamla, barnen med.

»Jag såg en röd katt i förgår, när jag kom efter aftonmjölken», sade Lena, »och den jamade och vred sig, så jag kunde strax se att den inte var riktig. Inte var det en vanlig katt, inte.»

»Och jag», sekunderade drängen, en stor, stark, brunögd karl med ett hjälteutseende, »jag har känt liklukt i flera dar … i synnerhet med nordost, jag kunde nog tro det skulle bli sjölik, jag…»

»Ugglan skrek så otäckt i höstas så», berättade mor från smedens, »den tutade som efter bråddöd, men jag trodde alltid det sku' bli någon af fiskarena … hvem kunde tänka sig Lotta vår.»

Olli stod och stirrade… »Jag gissa' väl jag … mor såg så underlig ut i går afton, när vi kom hem, hon liksom skratta lite … månn' hon tala' med gasten då och svor att komma och gaf sin själ i pant?»

Lasse snöt sig, så att det knakade, där han stod med ena foten på trappsteget…

»Ja, gasten såg jag så visst som jag nu ser frun! Han kom så där … gick ut från dörren som en riktig ordentlig män'ska och hasa' ned för trappan här, med hand på hufvud, så här…»

»Var mor med då?» frågade Olli, blek som ett lärft. »Hade gasten 'na i famn på sig?»

»Ja», sade Lasse osäkert, »gasten drog henne nog efter sig, fastän han gjorde henne osynlig, för hade jag sett henne, hade jag nog…»

»Tig med sådant, Lars», förmanade smedsgumman, »med hin och det andra fanstyget slåss ingen kristen…»

»Och så gick di den här vägen», fortsatte Lasse och pekade åt potatislandet, »och så ned, vi ha alla sett spåren.»

»Efter två?» frågade frun…

»Neej … efter gasten … han gjorde hennes spår likaväl osynliga, och så gick di till träsket … där slogs di vid vaken … dit ville nog Lotta inte! Vi ha alla sett märken efter fingrar med blod.»

»Hon skulle inte ha stridt med de mäktiga», invände kvinnan från smedjan.

»Nej … hon skulle nog den vägen», snyftade Lasse, »hvad hjälper det att stå emot det, som nu en gång ska' ske…»

»Tänker ni låta henne ligga i sjön nu?» frågade frun med en underlig blick på Lars kusk. Det var som om frun hade sett tvärt igenom honom och i hans eljest själfbelåtna, nu af vidskeplig fruktan och skenhelig ynklighet vanställda drag kunnat läsa svaret på sina frågor om stackars Lotta och hennes slut.

Var det hans fel?… Direkt? Eller indirekt? Var han icke orsaken till detta själfmord, denne ytterst själfviske, lönvänlige, men dock så råe tyrann, som hon hade trott på och hvars behagliga utseende bedragit äfven henne?

Frun vände sig nu med frågande blickar till Lottas piga, som stod längst bort, förgråten och skamsen, som om hon haft ondt samvete.

»Hvad tror du?» frågade frun och spände sina gamla grå ögon i den rödhårigas fräkniga ansikte.

»Om Lotta sku' ha hört hvad husbond sa' i natt», mumlade Hilda och torkade ögonen med sitt förkläde…

»Sa' i natt? Till hvem?»

»Husbond sa' i natt till mig i stugan — snyftade hon — »att han tyckte han skulle vilja ha en ny hustru nu snart; tänk om hon hörde det! Och så…

»Och så?»

»Så» — det kom under snyftningar — »så gick husbond upp till…» resten hördes icke.

Lasses tårar flöto allt ymnigare; man kunde icke höra något för bara gråt och jämmer. Han anropade Gud hvart ögonblick och åbäkade sig, som om vettet varit på väg att lämna honom.

Frun såg med en lång, medlidsam blick på Lars kusk, svepte pälsen tätare omkring sig och klaffsade i sina stora galoscher tvärs öfver gården och gick in till sig.

Vid Raiala mo.

Hans far var längesedan i grafven, men modern lefde och fick arbeta från tidigt på morgonen för att försörja de tre.

Fadern, som varit mjölnare, dog helt ung och änkan skulle nog ha sörjt, om hon bara haft tid.

Men hon flyttade en vecka efter begrafningen bort från stugan vid Haapakoski kvarn, fick ett slags hem i en halft förfallen koja ute på en backe invid Raiala mo och bodde nu där ensam med de små.

Han hette Pekka och var nära sex år. Det var den äldste. De andra var det just icke mycket med; de skrattade, när Pekka skrattade, och gräto, när han grät. För resten voro de mestadels glada till lynnet och nöjda med lifvet.

Landsvägen gick alldeles förbi Kajsas koja. Då någon for förbi, rusade alla ut, Pekka först, Maija sedan och sist Pikku.

Alla tre i sina långa smutsiga skjortor, öppna i brickan, och med den lilla solbruna barmen omfläktad af sommarvinden. De lingula hårstriporna hängde dem i ögonen och ända ned på axlarne, men under luggen tittade små blå, klipska, nyfikna och undrande barnaögon fram, vidt uppspärrade och stirrande på de kommande i glad, oändlig häpenhet.

Det var den stora, vida världen, som skänkte dem en liten titt in i sin underbara rikedom, ett herrskapsåkdon med några riktiga stadsmänniskor uti, folk med kläder och hattar och handskar … någonting märkvärdigt, som tyvärr ej länge lät betrakta sig, utan liksom allt annat, som de så gärna ville se på, skyndsamt for förbi … blott förbi, alltid förbi!

Men så fort ung-Pekka kommit sig från sin undran, rusade han nedför backen och efter. Det var naturligt att han snafvade omkull i första taget. Men han steg upp igen, tog ny fart och kilade af i dammet direkt efter åkdonet, snabb som en ekorre.

Maija med och Pikku sist. De gulhvita skjortorna, de ljusa hårtestarne fladdrade, och tre par små, magra ben gnodde allt hvad de orkade, medan armarne hjälpte till så godt de kunde för att påskynda farten.

Så det gick! Sanden yrde, de bruna fötterna arbetade, näsorna runno och ögonen logo.

Mellan friska röda läppar lyste hvita och barkbrödvana tänder.

Det var så roligt … kanske kunde de ännu hinna upp de lata gästgifvarehästarne och få se de märkvärdiga stadsdamerna, som sutto inne i vagnen!

Kanske … ja, måhända skulle de få en pennislant, en enda sådan blank en, som mamma så gärna ville ha.

Men nej! Det går inte. Hästen har just nu kommit i springtagen. Mon är här jämn, vägen hård och bra. Pekka tröttnar, sedan han sprungit en werst eller par. Maija sitter redan mulen och andfådd på dikeskanten. Pikku står och skriker på en tufva. Hans unga sopran ljuder ut i morgonen, men han hejdar sig, så snart han får se Pekkas knutna näfve, som förmanar till lydnad … man lyder äldste bror, som vore han en far.

»Såg du det, som flög?» sporde Maija. »Det var som spindelväf och så blått som ett blåbär. Skapar Gud sådant eller har det kommit till på annat vis?»

Pekka ref sig i håret.

»Det växer i hufvudsta'n», sade han. »Vet du inte, att allt grant finns där borta — hela glas, som man dricker ur, inte sådana bitar som våra, och porslin och guld och silfver och — sådant där blått, som flaxar…»

Öfver Maijas klara panna flög ett litet moln, kanske det första på hennes lefnadshimmel.

»Jag ville helst ha det blåa», sade hon, inte silfver och guld, nej, men det blåa, det var så vackert.»

»Men jag ville ha glas», menade Pekka fundersamt, »det är så klart som vatten och man ser inte, när det är vatten uti heller. Herre Gud, hvad jag gärna ville ha glas!»

Den lille Pikku suckade också, tittade upp på solen rakt in i det innersta gula och tänkte med detsamma — att det nu var frukostdags.

Han glömde sina fåfänga önskningar och tog till fötterna, denna gång hemåt.

De andra efter.

Man satte af, klef öfver diket, sprang öfver tufvorna, trampade med de nakna fötterna på ljunggräset, kilade raskt på och nådde i traf den lilla grå kojan, vid hvars trappa husets enda rikedom, en liten halfvuxen, svart och hvit gris, bökade i jorden.

Pekka gick in. De andra efter. Stugan var tom. Mor var i byn på slåtterarbete. Hon dröjde då borta i tre dagar — och tre nätter … men nätterna gingo fortast, dem räknade man ej.

Under tiden skötte Pekka hushållet. Han hade att gå till källan efter vatten om morgnarne. Han tog stäfvan, — på solen kunde han se, att klockan var fem — gick dit och öste i med näfverrifvan. När han fått sitt kärl fullt, sträfvade han hem med den tunga bördan.

I den gemensamma, väggfasta sängen vid spiseln sofvo ännu de små. Pekka tog en stol, steg upp på den och sträckte sig upp till taket, där det svarta, hårda brödet var uppträdt på spetten. Han bröt en stenhård barkblandad brödkaka, rödblå i ansiktet af ansträngning, delade den i tre lika stora bitar och lade dem på bordet.

Sedan gick han ut i förstun, tog bort ett löst bräde i väggen och stack handen dit in. Där inne fans ett kärl med »kalja» eller svagdricka. Han fyllde en liten stånka och bar in den på bordet.

När allt detta var gjordt, väckte han de små med en puff, och om en half minut stodo de alla tre vid bordet.

      "I Jesu namn till bords vi gå.
      Välsigne Gud den mat vi få!"

Man stod och åt. Pikku, som var fyra år, gnagde arbetsamt på sin hårda kant, men det gick ändå, sedan biten blifvit blött i kaljan.

Om en kvart var frukosten slut. Pekka tog från långbänken, som gick längs en af kojans väggar, en stor, väldig, rostig koskälla från den tiden pappa lefde och familjen kunde bestå sig med ko, och så band han skällan omkring halsen på Pikku.

»Gå ut nu, småbarn», sade han myndigt, »gå och sök upp lite hjortron i mossen! Men stig inte mellan tufvorna, stig ofvanpå, annars faller ni ned och det går med er som med gästgifvarens ko, som mosstomten åt upp med både klöfvar och horn. Här har ni att plocka bären i. Jag kommer efter sedan jag gjort sysslorna ifrån mig. Se så, gå nu!»

Maija tog Pikku i hand, tittade upp med ett tafatt uttryck i ögonen och så begåfvo de sig i väg.

Pikkus skälla pinglade; man hade sålunda god kontroll på dem.

Den lille äldste var nu ensam. I vrån stod en kvast af doftande björkris med löf på. Han sopade med den det svarta, ojämna golfvet, bordet och bänkarne, sprang sedan bakom kojan, där en hög kvistved låg uppstaplad, plockade spän och tallkottar i skjortfånget och bar in hela famnen full. Alltsamman lade han i spiseln.

När han uträttat det, gick han till potatistäppan och började rensa bort ogräset.

Solen stekte, det var så varmt. Granarna doftade, kådan nästan sjöd under de heta strålarne.

Fåglarne kvittrade, allt var så gladt.

Han kunde se hela milen fram öfver den vida mon. De glesa, förbrända och svartstammiga träden voro lämningar efter en skogseld i forna tider, det visste han. Och längst bort emellan dem framskymtade en liten enslig, vassomvuxen insjö.

Men det var mer än en mil till närmaste människoboning, gästgifvaregården, det fula, fattiga och illa beryktade Rummakkamäki.

Pekka lyssnade. Pikkus koskälla hördes icke mer. Familjens öfverhufvud blef litet orolig, man brukade eljest höra klockan på nära en fjärdingsvägs afstånd. Han måste ha reda på saken.

Barnen hade redan varit borta en timme, kanske ett par. Hjortronmossen låg åt ödemarken, där vargen går. Tänk om de små gått vilse!

Pekka torkade svetten från pannan med flatsidan af sin med potatisjord smutsade hand och gaf sig i väg. Han sprang en stund och stannade därpå. Intet ljud. Han sprang igen och lyssnade. Allt var tyst utom fåglarne, som flögo mellan tallarnes grenar.

Han satte handen för munnen och tog en långt utdragen lurton, hög och intensiv. Ljudet dallrade i den rena, torra luften, bars fram öfver mon och förtonade långt i fjärran, där den stora mossens fuktiga sträckor förlorade sig i det obekanta.

Men Maija svarade intet och Pikkus skälla lät ej heller höra sig.

Pekkas breda, glada mun fick ett buttert uttryck och han krafsade sig ännu en gång i håret.

Han var nu i början af kärrmossen. Träden stodo här litet tätare, och ungskog stack här och där upp mellan tufvorna. Porsen doftade starkt.

Han letade och ropade. Än gick och än sprang han.

Framåt bar det en hel timme nästan utan uppehåll.

Åter stannade han. Där, ja, där, helt nära hörde han ett prasslande. Var det en tjäderunge eller kanske en hare, som han skrämt upp?

Nej, det var Maija. Den lilla flickan satt där och åt ur konten de ännu kartiga och rödgula bären. Hon var helt och hållet inbegripen i sin sysselsättning och hvarken hörde eller såg. Pikku låg bakom henne på tufvan; han sof i porsriset med den röda munnen vidöppen och en solstråle, dämpad af granens krona, spelande på hans kind. Skällan hade han slängt bredvid sig, den var för tung att bära på i hettan.

Pekka försmådde allt resonnerande. Han gick ett steg närmare för att med näfven ge syskonen en meningsyttring, omöjlig att missförstå, då han från sidan fick höra ett främmande ljud. Det var långa, smygande steg, som närmade sig. Maija såg upp — »Ka's Koira!» sade hon och spärrade upp sina förvånade ögon. »Titta på hund! Fy så ful och stor han ä'!»

Pekka körde ut munnen ännu längre. Hans min blef ännu mera butter. Han såg ut som ett barn, som leker skolmästare.

»Du skall få dig!» mumlade han, och i det han med förargad min betraktade den nykomne, böjde han sig ned efter ett tillhygge, men fick i stället fatt i den stora skällan. Med denna som vapen gick han framåt mot fienden.

Denne kom emellertid allt närmare. Det var ett stort gråaktigt djur med raggig päls, nedåtböjdt, lurfvigt hufvud och lågande ögon.

Men Pekka förstod nog, att det icke var någon hund. Han visste, att det var vargen och att det nu gällde att försvara sig. Han tappade ej heller modet, utan tänkte tvärtom, att det inte borde vara så svårt att rå på en slik best, bara man var morsk. Han sträckte ut sin lilla arm, färdig att med koskällan ge sin ovän en bra örfil, en sådan, som skrämde syskonen, då de voro olydiga.

Vargen öppnade gapet mot den utsträckta armen. — Utan den minsta tvekan körde då Pekka ögonblickligen sin hand med koskällan in mellan djurets käkar, körde den säkert och utan öfverläggning rakt ner i halsen så långt det gick, medan han med den andra armen slog odjuret i ögonen, allt under en störtsjö af okvädinsord, de värsta han kunde finna på.

Pikku, som ingenting förstod, satt och skrattade, hvaremot Maija, som anade oråd, kämpade med gråten, allt under det hon tuggade de råa hjortronkarten, så att det knastrade mellan tänderna.

Varglon hade råkat illa ut. Koskällan satt inkilad i halsen så obekvämt som möjligt. Pekkas arm blödde, men likväl gick han oförskräckt på och luggade så kraftigt han förmådde. De skarpa klorna sargade hans bara fötter. Djuret, som omöjligt kunde bli kvitt den hårda och oväntade tugga, hvilken det fått i svalget, vände slutligen om, slängande med hufvudet och arbetande med käkarne, alltjämt förföljd af Pekkas skällsord.

— — — — — — — — — — — — — — —

Det var middagstid, då barnen kommo hem och åto sin middag efter samma matsedel som vid frukosten. Enda skillnaden var, att Pekka hade letat fram tre salta strömmingar och lagt en på hvar brödbit.