###     ###                                  ###   ###                       ###   ####  ### ###  ###   ####                       ###    ###   #####   ###    ###                       ###    ###    ###    ###    ###                       ###    ###   #####   ###    ###                       ##########  ### ###  ##########                                  ###   ###                                 ###     ###                          Underground eXperts United                                 Presenterar...                           Intressant Svenskt Stoff                              [ #100 - Västerut ]     _____________________________________________________________________ Västerut Han kände efter och det var fortfarande tomt. Några glas senare ekade det lika ödsligt i lägenheten. En lampa i ena änden av rummet gav ifrån sig ett varmt och tröstande ljus som han egentligen inte var förtjänt av. Precis nypinglande i fingertopparna sätter han sig för tusende gången i soffan och stirrar framför sig. Ingenting som är nytt, ingenting som förändrats sedan den senaste alkoholförnedringen. Det enda som hänt är att han blivit arton timmar äldre. Golvet är kallt mot hans nakna fotsulor. Efter allt det här, efter allt detta. Varför kunde inte livet lugna ner sig lite och tillåta honom att hämta andan? Han slog sig själv hårt i nacken, han var fortfarande nykter.    Några galanta minnen från förra helgen smög upp och gjorde honom illamående. Hon, för det var numer för det mesta en hon, hade dykt upp och andats mot honom. De var flyktigt bekanta sen tidigare. Samma gamla ligg och samma gamla illaluktande bröst och armhålor hade fått honom att hugga närmaste taxi. Det var inte alls så att hon på något vis utnyttjades av honom - tvärtom. Hon hade insisterat på att få åka hem ...innan kön till taxin blir för lång... Fyra gånger hade han vänt på henne och frågat om hon ville ha sex. Fyra gånger hade hon försvunnit ut på toaletten och plaskat vatten på fittan innan hon kommit tillbaka och satt sig på honom.    Han var ursinnigt less på ensamheten och minnen och alkoholen. Bortsett från några ensataka obscena samtal till före detta flickvänner hände i stort sett inget nytt. En bekant i den yttre delen av hans bekantskapskrets hade för en tid sedan varit hemma hos honom på efterfest. De hade delat några öl och kring halv tre på natten rökte vännen hasch på hans balkong. Utflippad och med ett stort leende hade han sedan vandrat ut i natten medan Soli fridfullt gått och lagt sig. En tub med gröna blad låg dock kvar på vardagsrumsgolvet när Soli vaknade dagen efter.    I väntan på att hans vän skulle komma ihåg att hämta sitt knark, förvarade han det i en byrålåda. Soli går dit med obestämda steg och är uppgivet förväntansfull.    När han drog det första blosset på den klantigt rullade jointen kändes det precis som att han inte behövde andas ut. De små gröna bladen förångades och knallade ut direkt från lungans alveoler till de minsta beståndsdelarna i hans armar och ben. En befriande känsla av lugn och vansinne lade sig över honom. Några andetag senare genom trollcigarren lade han sig mot balkongens gråa betonggolv och försökte svälja, det gick inte. Kombinationen av starka psykofarmaka, alkohol, depression och hasch gjorde att en del av kroppsfunktionerna slogs ut. Han slutade försöka och lät istället saliven droppa ned för sin kind i en sval tråd.    Tio minuter efter det att den första salivdroppen träffat betonggolvet ser han de första underbara uppenbarelserna. Former, färger och avancerade matematiska uträkningar ligger med hans hjärna. En mycket uppenbar och enkel formel för beräknandet av avstånd mellan kvinnor och Soli blottar sig obscent framför hans vattniga och oblinkade ögon. Alkohol, vem behöver det, när man kan ligga naken på balkongen i september med en underbar haschfylla dansandes innanför ögonlocken? Gamla bekanta och före detta svärföräldrar dyker aldrig upp. Den klara och genomskinliga sörjan av...    Caféet är rökigt och de två kvinnorna fnittrar till när den ena av dem böjer sig fram och viskar något.    - Klassiskt utseende, vad menar du med det?    - Tja, du vet, inte riktigt sådär modernt snygg.    Den ljushåriga skrattar och rynkar pannan.    - Du menar alltså att du haft sex med en kille, inte därför att han var snygg, utan på grund av att han var "klassisk"?    - Nej, jag hade sex med honom därför att han var välutrustad. Men vad jag vill säga är att han hade klassiska drag. Inte snygg, men tja... utpräglad?    Fnittrigt blont hoppar av förtjusning.    - Utpräglad, klassisk - inte modernt snygg?    - Ja.    - Ful som stryk men med stor kuk med andra ord, fnittrade hon glatt.    Hon har rött hår och rycker på axlarna.    - Ja, vi säger väl det.    De rostfria bultarna som håller balkongen på plats viskar åt Soli. Temperaturen i Soli höjs och han känner febern sätta in. Är han fortfarande ute på balkongen? Luften är frisk men kall och illamåendet är förvillande likt unken inomhus-luft. Tolv timmar saknades innan de skulle få göra sitt första strandhugg på snart en månad. Det var natt och horisonten hade den vanliga disiga kragen när han tog sig upp på däck. Stjärnorna lyste starkt på den molnfria himlen och några till och med så starkt att han kunde se dem genom de stora segeldukarna. Skeppet knakade och gnydde när hon vände sig mot varje våg som kom emot henne. Han knöt upp byxorna och lutade sig mot relingen. Den lilla gula strålen vatten återförenade sig med det stora havet. Den sista droppen urin gick i stort sett ofelbart i en rak båge över kanonerna. Hur man än lutade sig så var chansen stor att man på ett eller annat sätt skulle vattna de enorma järnrören.    Bortsett från den lille finnige grabben som fått ta över rodret så var han ensam på däck. Bara några timmar tidigare hade det gällt liv eller död. Kanonerna som spydde ut sina vidriga järnkulor och männen som dödsförskräckta vrålat glåpord mot fienden. Den första kulan hade inte varit deras. Även om de undkommit så hade det sannerligen inte varit kaptenens förtjänst. Det fanns många bland besättningen som tyckte att deras stolta skepp, C’entare, flytt som en hund med svansen mellan benen. Samtidigt så fanns det många som var tacksamma bara över att slippa ur ett sjöslag med livet i behåll. Han var en av dem. Trappstegen ner till det undre däcken var hala av salt och smuts. Några timmars uthärdande till och snart skulle han vara framme vid Nassau’s trygga hamn.    Tolv timmar var kaptenens egna uppskattning av avståndet till fastlandet. C’entare var en av de allra första skeppen som försetts med den senaste teknologin - i form av en skeppskronometer. Det var en stor, tung och mycket märklig mekanisk tingest. Inga andra än kaptenen och hans allra närmaste fick vara närvarande när de vid bestämda tidpunkter öppnade lådan som innehöll det mekaniska monstret. Den fordrade daglig tillsyn och många av besättningsmännen tyckte att det var en smula onaturligt att ge en apparat så mycket uppmärksamhet när havet krävde att man ständigt var på sin vakt.    Även om vågorna då och då slog mot det murkna träet som var hans huvudkudde sov han gott de sista timmarna innan C’entare nådde målet för sin resa.    Värmen förvred hans sinnesinnryck något. Huvudet kokade av sirapssvarta febertankar.    De hade spenderat nästan en månad till havs och Nassau var som himmelriket när han solstekt stapplade ned för landgången. För första gången på alltför länge kände han jordig, färsk, väldoftande jord under sina fötter. Han böjde sig ned, som för att kyssa marken, och kräktes. Som så många andra som vistats alltför länge till sjöss hade han drabbats av en slags omvänd sjösjuka. Van som han var vid att omvärlden ständigt krängde och snurrade så korrigerade hans balanssinne fortfarande för havets knuffar.    Världen skakar i takt med att han hostar upp de sista bitarna av sillen. Några sekunder och minuter går och det blir fortfarande inte bättre. Han ser sig omkring. En grupp infödingar har stannat till och stirrar på honom. Han ser dem i ögonen. De är kalla som sten och han griper i sanden där han ligger. Sandblandad jord rinner mellan hans fingrar när han börjar svalna. Han öppnar ögonen och hittar sig själv skakandes. Från sin liggande position bänder han upp balkongdörren och tittar in i den tomma lägenheten. Värmen bildar en dallrande ridå några decimeter från hans ansikte. Han vänder sig om och balkongen är täckt med vit sand. Förvånat inser han att han håller en röd snöboll i handen. ____________________________________________________________________________ uXu.org 2001                   Av Joseph                        2001 uXu.org ____________________________________________________________________________