### ### ### ### ### #### ### ### ### #### ### ### ##### ### ### ### ### ### ### ### ### ### ##### ### ### ########## ### ### ########## ### ### ### ### Underground eXperts United Presenterar... Intressant Svenskt Stoff [ #097 - Projekt Bög ] _____________________________________________________________________ Projekt Bög Han spärrar upp sina ögon mot taket och drar hårt efter andan. Kvav, mögelsöt luft rusar ner i hans lungor. Taket är flammande vitmålat och har noppriga stalagmiter som hänger ner mot honom. En bakfull målare kanske? Fortfarande lika ont. Musiken darrar i honom, får honom att luta sig bakåt - krulla tårna. Små illvilliga tankar som inte ger honom någon vila i bakfyllans äckliga kölvatten. Oerhört för små för att egentligen bry sig om. De finns dock alltid där, efteråt. Soli ser sig om i rummet och upptäcker att klockan börjar närma sig glömska. Aldrig dricka innan sex eller efter tolv på kvällen! Mamma finns alltid där. Han höjer på ögonbrynen och sätter sig i sin soffa. Världen är vass och uddig kring honom och ingenting passar. Till en början hade det nog mest varit en tankelek. Onekligen skulle det vara bekvämt om det var så att det bara var ett tillfälligt filosofiskt utforskande som fått pågå lite för länge. Klockan visar sjutton och femtionio och Soli dricker upp det vinglas han hällt upp i en klunk. Även denna gång surt och jävligt. Det fanns faktiskt ingen som helst jävla ursäkt. Det hela var oförlåtligt och Soli var sannnerligen den första att erkänna att han tyckte att det var förbannat äckligt. En liter vin och en Wiehe-skiva senare är världen mer behaglig. Vaselininsmetad och luddig. Om det bara fanns en sådan sak som rosa elefanter! Fingertopparna visslade bekant och den första riktiga utandningen på hela dagen kändes som en befrielse. Han såg på vinflaskorna och resonerade med sig själv. Om en flaska vin får mig att må såhär bra - hur bra mår jag då inte efter två? Inte helt motvilligt beslutar han sig för att se efter. Fyra minuter i elva - Soli står på ett ben och urinerar på toaletten. Han sjunger högt om fittor med fradgande blygdläppar. En ensam stråle kroppsvarm urin plaskar mot kacklet när Soli förstår att han inte orkar vara för sig själv även denna kväll. Det dummaste, mest simpla ludret, han känner till svarar mot alla odds när han ringer. - Hej, det är Mona. - Det är Soli, hur är det? - Toppen, jag har just precis satt upp mina nya gardiner. Röda med litet grått på sig. Du måste verkligen se dom! - Ja det skulle ju vara trevligt. - Hur är det med dig då Soli? - Bra, bara bra, sitter här och funderar lite. - På vadå? Mig? Egentligen inte. Snarare onani och surt vin. - Just precis. - Inga stygga tankar hoppas jag. Du vet hur det blev sist du kom över. - Ja. Han mindes hur roligt de hade haft tillsammans. Eller snarare, han kom ihåg allting fram till klockan tre på natten. Sedan återstod endast fragment. Solis bleka hud mot hennes grannes fönsterruta, pitten som skulle vara med överallt och slutligen pikétpolisen som så varsamt tog hand om honom. - Det blev ju inte något bra. Satt du i häkte länge sen, eller? - Tjugofyra timmar. - Så vill vi ju inte ha det, eller hur! - Gör det något om jag kommer över ikväll? - Du vet... Hon kommer att bortförklara och säga att det egentligen inte passar just... Han parerar och slänger ur sig en mening innan han lägger på luren. - Utmärkt, jag kommer om en kvart! Soli packar för utflykt. Tre liter av det finaste grisvin han har och ett paket cigaretter. Utanför huset är natten genomfrusen och himlen stjärnklar. På samma vis som han tidigare stirrat upp mot de vitmålade stalagmiterna vilar han nu sina ögon på stjärnorna. En glasklar pil av dräggel letar sig ner längs hans mungipa innan han upptäcker det. Bussen anländer och Soli färdas återigen, med en dåres envishet, mot landet Kussimurra. Grådaskig betong möter honom när han stiger av bussen. All heder åt miljonprojekten! Bort med individen och kollektivet framförallt! Alla nämnda och samtliga glömda. Dörren han knackat på är lika intetsägande som kvinnan som öppnar den. - Men Soli, jag sa ju att... - Nu är jag ju ändå här. Du menar att jag måste stå och vänta på bussen nu igen i tjugo minuter!? - Ja, alltså... - Ok, inga problem. Jag går. Han vände sig om och började gå ner för trapporna i höghuset. Dörren stängs och han kan höra hur hon går ett par steg i sin hall och sedan stannar. Ettusenett, ettusentvå, ettusentre, ettusenfyra... - Soli! Den gällla rösten studsar taggigt ekande i trappuppgången, men tystnaden är kompakt. - Soli! Hallå!, är du kvar? Han andas ut och ler. - Ja, glömde jag något? - Nej, alltså... Det blev lite fel. - Jasså? - Kan du inte komma upp en stund så vi kan prata lite? Soli tar tio trappsteg upp på mindre än en sekund. Han var inte helt säker på om det bara var han eller om det faktiskt var på det viset att människor faktiskt luktade mer än de ville kännas vid. I stort sett alla människor han träffade på hade en klar och mycket distinkt doft som de för det mesta bara behagade maskera när de gick ut på krogen. Avskyvärt. Det kunde ju faktiskt inte vara på det viset att Soli, av alla människor, hade något speciellt utvecklat luktsinne. I rimlighetens namn så borde ju alla kunna känna de här dofterna. Varför sa ingen någonting? Utan att anstränga sig kunde han direkt känna när en kvinna hade mens. Söt och kväljande doft med ett mycket besvärande inslag av blomma. Mona däremot var, förvånansvärt nog, en av de få människor som faktiskt både tvättade sig ordentligt och lät bli att släppa sig bland andra. Hon kramade om honom när han steg in lägenheten. När hennes armar slöt sig kring honom kändes det som om något blev lite bättre. Lite. Hon pratade och log mot honom. - Jag har vin med mig till dig Mona. - Vad fint! - Tja... - Vad är det för något? - Gult. - Va? - Det är gult och luktar jäst. - Va äckligt. - Skämtade bara med dig. Det här är ett årgångsvin från nittonhundraåttiosju. Därför att det var det hon ville höra. - Visste väl att du skämtade med mig. Jag hämtar glasen så slå dig ner under tiden Soli! Soffan han hällde sig ner i var inte lika äcklig som den vinröda och porriga saken han hade hemma. Hon kom tillbaka med två glas och satte sig ned bredvid honom. Det började bli en obehagligt bekant vana att vänta ut kvinnors fylla. Om det ändå vore så enkelt att han, även med sina ögon, kunde se på sina medmänniskor som bitar av avföring. Riktigt så lätt kunde det nog aldrig bli. Hur mycket han än hoppades på att kunna släppa den där sista biten av empati och medkänsla så fanns den alltid där. För honom var det inte längre tal om någon slags moral. Hon hade inte längre på sig tröjan som hon burit när hon öppnat dörren för honom. Små, ofrånkomligt illvilliga, tankar letade sig fram till hennes bröstvårtor och gick händelserna i förväg. Retsamt lekfullt lutar hon sig fram och frågar varför han så plötsligt bestämt sig för att komma hem till henne. - Det kändes på något vis som om vi kanske behövde prata ut litegrand, du och jag - Mona. - Precis så känner jag också. Det känns ju alltid lite krystat när man är tvungen att ringa kravallpolisen för att bli av med sina gäster. Hon skrattade förväntansfullt. - Ja, jag är ju faktiskt dömd för det där, vet du. - Va? - Hemfridsbrott, tillgrepp av tjänstevapen, osedligt beteende med mera. - Det har du aldrig sagt något om. - Villkorligt. - Men... - Vi behöver inte prata om det. Hon tystnade och lutade sig tillbaka med vinglaset mot läpparna i den utomordentligt fräscha soffan. - Mera vin Mona? - Ja tack. Kvinnan skämdes och någonstans inom sig kände Soli att det var någon typ av seger att få en av de vackra, låt vara dumma, kvinnorna som doftade av Ariel Ultra att skämmas. Det märkliga med hela situationen var inte att han lyckades komma innanför porten hos den här kvinnan. Det märkliga var att hon faktiskt, när allt kom omkring, ville ha honom där. Glömskans timme var för länge sedan slagen och nu gällde det bara att dra med sig så många som möjligt i fallet. Kvinnor som är påverkade av alkohol kan antingen bli de mest ljuvliga varelser eller det jävligaste som finns att uppbåda på det här klotet. Efter sju glas somnade hon och blev det förra. ____________________________________________________________________________ uXu.org 2001 Av Joseph 2001 uXu.org ____________________________________________________________________________