### ### ### ### ### #### ### ### ### #### ### ### ##### ### ### ### ### ### ### ### ### ### ##### ### ### ########## ### ### ########## ### ### ### ### Underground eXperts United Presenterar... Intressant Svenskt Stoff [ #096 - Påny ] _____________________________________________________________________ Påny Några få stunder av kontakt var det enda han kunde hoppas på. Han drack mycket. Han drack mycket för att slippa. Självmord var ganska ofta ett alternativ han övervägde när han drack. Det hände att det skrämde honom. Inte så mycket det faktum att han faktiskt funderade på saken - snarare att han endast gjorde det i onyktert tillstånd. När han var nykter fanns det alltid den där hårda hinnan av enformighet som gjorde att han aldrig kunde vara sig själv ordentligt. Människor han pratade med, interagerade med, var någon mot - var okej just därför att de tillhörde den världen. Den värld som aldrig hann bli suddig i konturerna. Onykterheten däremot bjöd sällan på personer av mer konkret slag. Soli lägger sig ner på soffan och uthärdar några timmar. "Man får inte dricka innan klockan fem." "Man får inte dricka efter klockan tolv på natten." Kinden vilar mot soffans kräkröda tyg och Soli känner doften av en annan man i näsborrarna. En svettig, sur och upphetsande doft. Det är en liten värld som han lever i, inser han. Inte mycket händer som han egentligen inte kan förutse. Ansiktsmusklerna arbetar och han grimaserar. En skrovlig hand trevar sig in genom hans skjorta och smeker honom över magen. Soli sluter mardrömmande ögonen och dåsar till. Telefonen ringer, givetvis. Han spritter till och lyfter telefonluren. - Ja? - Soli? Han kände igen rösten. Det var snart två år sedan hon lämnade honom. - Ja. - Är det Soli? - Ja, säger jag ju. - Det är Maria. - Dra åt helvete ditt jävla sprutluder, jag har ju sagt att jag inte vill prata med dig igen! Han lade på och gick tillbaka till soffan. Femtonochtrettio och enochenhalvtimme kvar. Varför ringde hon nu? Tankarna malde i några minuter tills telefonen lagbundet ringde igen. - Igen. - Hallå? - Vad vill du? - Du Soli... vi måste prata. - Nej det måste vi inte. Sist vi behövde prata så slutade det med en blackout som varade i tre månader. - Jag förstår det men... - Givetvis så förstår du det. Vad är det då? - Kan vi träffas om några timmar kanske? På en krog, om det passar dig? - Klockan nio vid Protru. - Då ses vi där? - Ja. Det var något som inte stämde. Hennes tonläge hade varit lite för angeläget, meningarna lite för nervöst korthuggna. HIV eller kondylom? Något åt det hållet måste det vara. Könsjukdomar är en av de få saker som kan få kvinnor att låta ödmjuka och uppriktiga per telefon, tänkte han. Bäst ändå att inte dricka. Om det nu skulle vara HIV så... han funderade ett tag på saken. Det fanns många människor som han tyckt utomordentligt illa om. De som förpestat hans uppväxt och tillvaro under de senaste tjugo åren. I stort sett alla av dem var honom fysiskt övermäktiga. Han hatade de flesta, men en i synnerhet. Tre år av Solis uppväxt hade tillbringats i ständig skräck för den lille jugoslaven. Snygg som få och fullkomligt bindgalen hade han misshandlat Soli under tre års tid. Om det nu skulle vara så, då vore jugoslaven den förste att stryka med. Trots att han sedan länge lämnat högstadiet så hade han ändå inte riktigt kunnat släppa förödmjukelsen han varit utsatt för. För några månader sedan hade han på fyllan beställt ritningarna till jugoslavens radhus från statsbyggnadskontoret. Energiverket och Telia hade givit honom de sista pusselbitarna. Planen var mycket enkel. Idiotsäker. Säker i och för sig bara för idioter, tänkte Soli leende för sig själv. Men ändå. Jugoslavens radhus var försedd med fjärrvärme och låg mycket nära en av stamledningarna i staden. Han hade planen uttänkt och färdigskissad. Nu återstod bara att få beskedet om HIV. Kvart i nio steg han i den tomma baren och beställde ett glas vatten. För en gång skull så var det viktigare att ta emot verkligheten såsom den egentligen var än att få höra det i andra hand av bakfylleguden. Han slog sig ned vid ett bord med sitt avslagna vatten och tände en cigarett. Fortfarande låg stanken från föregående kväll kvar som en tjock och köttig dimma i lokalen. Dansgolvet, som nu låg tomt och endast pryddes av en handfull fimpar, hade för inte så länge sedan varit fyllt av de andra. De som låg med varandra. Han blundade och förde vattenglaset mot sina läppar. - Hejsan Soli, det var minsann inte igår! Hon var lika rödhårigt vacker som han mindes henne. - Härnös... Han kom av sig och var tvungen att blunda några sekunder innan han insåg att munnen pratade mer än hans hjärna gjorde. - Slå dig ner Maria, bjud mig gärna på någonting. (Skadestånd, vad annars.) - Vad säger du? - Glöm det. Han vinkade till sig servitören och bad om två stora starköl. - Nej Soli, jag kan inte dricka, det får bli en vichyvatten för mig. - Det vet jag väl att du inte kan dricka. Men du kan väl göra dig till litegrand, log han. - På ett sätt så är det det som vi behöver prata om. Levern signalerar att den är redo. - Jaså? - Du är far, Soli. - Till vad? - Johannes, ett och ett halvt år. Fläckiga minnen av faderskap och svek fladdrade förbi. Soli började förstå och omvärlden tonades barmhärtigt ner. Han mindes hur hon gav honom en blick fylld av förakt när han gav sitt VISA - kort till kyparen och bad om fyra deciliter vodka. Färg till grått till svart. En förfärlig och oformlig massa av spya och våld lade sig mellan reptilhjärnan och hjärnbarken. Dödslig och borttynande. Föraktat försvinnande. Han återföds i en sjukhuskorridor. Han känner på sig själv. Det hela är tacksamt mycket mer overkligt än att han blivit far. Det mesta sitter kvar, men en halv framtand är borta. Han sitter lutad mot kulvertens sjuttiotals- sjuka vägg med ena handen krampaktigt gripande kring en burk starköl. Framtanden. Kanterna är vassa när han känner efter med tummen. När han tar ut tummen ur sin mun ser han att den är röd av blod. Något, förutom tanden, har gått sönder. Han slår sig ett par gånger i nacken och reser sig upp. Kulverten är tyst och luktar mer av Soli än av något annat. I den svajande bakgrunden dånar industrifläktarna ut sjuklighet från avdelningar. Soli sätter sig ned, matt av blodförlust, på det målade cementgolvet. Sjukhus innebär sjuka människor. Sjuka människor dör ofta. Sjukhus borde därf... Just precis. Soli tittar närmare på skylten. PATOLOGI En människa i vitt kommer rusande genom kulverten. Stannar till för ett ögonblick framför Soli. - Här får du inte vara! - Nej, jag vet det. Om du skulle vilja vara så vänlig och hjälpa mig till akuten så slipper du mig här i kulverten. - Jag ska på rond nu. Har inte tid med några jävla lekar nu. Mannen i vitt lämnar Soli. De fotriktiga sandalerna klapprar mot golvet när han ömsom hasar sig, ömsom haltar genom korridoren. Han rycker till och förlorar sig för en stund i verkligheten. Några bitar här och var som var för sig aldrig skulle passa ihop. Nu däremot, med två delar etanol och en del närsynthet lägger han pusslet mer komplett. Johannes, tänka sig. ____________________________________________________________________________ uXu.org 2001 Av Joseph 2001 uXu.org ____________________________________________________________________________