### ### ### ### ### #### ### ### ### #### ### ### ##### ### ### ### ### ### ### ### ### ### ##### ### ### ########## ### ### ########## ### ### ### ### Underground eXperts United Presenterar... Intressant Svenskt Stoff [ #093 - Den tredje natten ] _____________________________________________________________________ Den tredje natten Lägenheten var lika varm och fuktig som vanligt. Soli stängde gylfen och reste sig upp från sin soffa. Helst av allt skulle han vilja göra sig fullkomligt oanträffbar, helt avsluta kontakten med omvärlden. Samvetet och behovet av mat hindrade honom fortfarande. Det hade snart gått tio dagar sedan han drack sitt sista glas vin. Första dagen hade varit ganska lugn, bakfyllan hade för ovanlighetens skull lindrat hans ångest inför det beslut han tagit. Det fysiska illamåendet var mer välkommet än beslutsamhetens ångest. När han vaknade den tredje morgonen var hans första tanke att han pissat på sig. Sängen var sjöblöt och ollonet låg i en vulgär spegel av vätska. Först efter några minuter förstod han att det var svett och inte urin som han utsöndrat under natten. Inte för att det gjorde saken så mycket bättre. Under dagarna som följt efter den tredje nattens vätskeorgie hade telefonen ringt upprepade gånger. Han ville inte svara, fick inte, skulle inte låta någon annan förstå riktigt hur illa det var. Tio dagar. Tio dagar är en oerhörd tid när man bara har sig själv. Två fingrar in i munnen, till och med inuti var han ful. Helt utan några ambitioner lät han sin hand glida ur munhålan och ner mot naveln. Som vanligt, ingenting. Små genomskinliga blanka fjun som följde hans kalla fingertoppar. Det var alltid någonting med omvärlden som inte stämde. Orättvisor och glada kvinnor som dansade nakna när han inte var med. Hur härligt vore det inte om han kunde skylla allting på en konspiration. Transpiration, Soli, har du tänkt på det? Om, om det vore så fantastiskt ordnat att det fanns en överenskommelse bland de andra. De som släpper sig ogenerat, kopulerar och fnissar i samförstånd. För ovanlighetens skull så var det nykterheten som fick dimmorna att dansa omkring i hans huvud. Ingenting stämde längre. De små ilningar av vällust i fingertopparna vägrade infinna sig utan alkohol. En högt ljud av metall som krossades mot metall hördes utanför Solis fönster. Han släppte sin mage och gick fram till balkongen. Två bilar hade krockat sjuttio meter, fågelvägen, från honom. Soli stirrade fascinerat på bilvraken. Genom det krossade glaset på den blåa Volvon såg han mosaikbilden av en man. Signalhornet på den andra bilen, en Renault, hade hängt sig och tjöt obscent. Så fruktansvärt. Soli tänkte efter. Så fruktansvärt pinsamt. Han tittade ner på männen som darrade av skador och förstod att när det var dags för Soli att dö skulle det ske på ett någorlunda värdigt vis. Med kroppen i en värdig position och munnen stängd. Soli ryckte på axlarna och gick tillbaka in i rummet och ringde SOS. - SOS alarm, vad har hänt? - God morgon. Dr Soli här. Två bilar har krockat utanför mig. - Vad heter du? - Jag sa ju det, Dr Soli. - Och var ringer du ifrån? - Gröna gatan 4A, jag skulle tippa på att det behövs tre ambulanser hit. Det är fyra skadade på platsen, varav en lindrigt. Efter vad jag kan se härifrån det vill säga. - Går du ner på gatan och vinkar in ambulansen Dr Soli? - Nej, ni får sköta det där själva. Han la på och drog fram en stol till fönstret och satte sig ner. Om det var en sak som Soli visste med största säkerhet så var det att om det fanns en gud, så delade han inte ut samlag till den som förtjänade det. Till en början hade det känts mycket märkligt att avsky det man åtrådde mest. Istället fanns nu bara en enda, kompakt, svartlila ådra av känsla. Den ständiga förnedringen av att alltid vara den som ber om lov. Den som alltid måste vara den som egentligen inte hör till. Han kände igen förnedringen, det var den som fick honom att räkna antalet gånger som kvinnorna nuddade honom. Det var den som fick honom att öppna sina näsborrar och ta ett djupt andetag när de lutade sig fram. Förnedringen som fick honom att sitta ensam med sin teve klockan halv tre på natten, med ett illrött ollon och en bit toalettpapper i vänster hand. Avskyvärt. Han tände en cigarett och iakttog skådespelet som pågick utanför. Föraren i den blå Volvon hade lyckats ta sig ur vraket och vandrade nu fram och tillbaka längs trottoaren med bilnycklarna i ett fast grepp. Av och till så skrek han mot den gula Renaulten. "Högerregeln gäller faktiskt på smågator också!". Banalt. Soli räknade efter. Ett och ett halvt år? Nej, det måste vara längre sedan. Tre, fyra år sedan, minst. Han mindes det väl, samtalet som bekräftade vad han misstänkt sedan länge. I ett obetänksamt ögonblick hade hans enda väninna erkänt att det faktiskt var i stort sett omöjligt att gå hem från krogen ensam om man var kvinna. Sedan dess kunde han inte ens se på en kvinna utan att känna ett visst äckel. Plutande munnar, urringningar, svett och enfaldiga höfter som gneds mot hans kön. Sirenerna började närma sig. Mannen som tagit sig ut ur Volvon segnade äntligen ned på gatan. Om Soli verkligen ville kunde han se att mannens kranium inte höll riktigt tätt. En oformlig, grå massa trängde ut som ett streck i pannan på mannen som nu låg ned. Det gick några minuter tills det hände något igen. Ambulansen bromsade in med skrikande däck och var nära att köra på mannen som låg på gatan. Ambulansmännen sprang ut och inspekterade offren. Det dröjde inte länge innan de båda männen från ambulansen saktade in på stegen. Soli fimpade cigaretten, klädde av sig och återvände till den ännu genomvåta sängen. ____________________________________________________________________________ uXu.org 2001 Av Joseph 2001 uXu.org ____________________________________________________________________________