### ### ### ### ### #### ### ### ### #### ### ### ##### ### ### ### ### ### ### ### ### ### ##### ### ### ########## ### ### ########## ### ### ### ### Underground eXperts United Presenterar... Intressant Svenskt Stoff [ #089 - Trasig ] _____________________________________________________________________ Trasig Soli vaknade med ett ryck och satte sig häftigt upp i sängen. Ännu inte helt vaken och orienterad försökte han övertyga sig om att det hade varit en dröm. Sängen var genomvåt och hela hans kropp var täckt med ett tunt lager svettig fukt. Han kunde fortfarande känna paniken stiga och sjunka i kroppen. Han såg sig omkring i sin ungkarlslya. Golvet var täckt med gammal tvätt, ölburkar och delar av oidentifierbara elektriska apparater. Ännu var han inte helt övertygad om att han var vaken och att han bara hade drömt. Oprovocerat och oönskat dök minnen och bilder upp trots att han nu visste att han var vaken. Nu låg han i soffan i det hem han vuxit upp i. Hans mor satt i en fåtölj strax bredvid. På TV visade de bilderna på utmärglade svarta barn i varierande åldrar med flugor kring munnen och tårar i ögonen. - Men lilla solstollen, känner du ingenting när du ser det här? Solstollen, smeknamnet han hade tvingats att stå ut med under hela sin uppväxt. Hans mamma hade, trots oräkneliga gräl, aldrig slutat kalla honom för det. - Kalla mig inte för det. Jag har ju sagt hur jävla många gånger som helst att du inte får kalla mig det. Jag avskyr det! - Men svara mig, känner du verkligen ingenting? Titta på det där stackars barnet bara! Hon pekade uppfodrande mot TV-rutan. Rösten stockade sig. - Du är ju för fan helt jävla kall, Soli! Hur tror du att du ska kunna fungera i ett förhållande om du är sådär! Tro mig, det finns inga normala kvinnor som orkar med nån som är så jävla kall som du. - Tack? Han kände att hans mor hade definierat honom färdigt. Han reste sig illamående upp ur soffan, gick ut ur vardagsrummet och in till sitt rum. Det är minnen, Soli, det är bara minnen, försökte han förgäves övertyga sig om där han satt i sin säng. Det härliga varma vattnet som strömmade över hans kropp. Han lutade sig bekvämt tillbaka mot badkarskanten och började tvåla in sig. Efter några minuter hade han tvättat sig färdigt. Han funderade en stund över hur mycket klockan var. Han hade gått upp klockan kvart över sju, tassat förbi sin styvfars arbetsrum och in i badrummet. Det kunde inte ha gått mer än fem minuter sedan han vaknat, kanske tio på sin höjd. Alltså borde han ha lite tid på sig. Fönstret var öppet ut mot gården och ännu var det ingen dimma på spegeln. Hans stånd kom lika naturligt som en nysning under en tyst minut. Fjorton år och med hormonerna argt rusande genom kroppen kunde han inte göra mycket mer än spela med. Vattnet spolade varsamt över hans nakna kropp medan han tillfredsställde sig själv. Han föreställde sig den snyggaste tjejen i klassen, naken och skrevande. Han var snart där. Lite till, och så… - SOLI! Vad fan, vi har ju pratat om det här! Du får ju inte duscha såhär jävla länge. Det blir ju fuktskador hajjaruväll. Lägg av nu. Badkaret gav ifrån sig en dov smäll när han i en och samma rörelse förde upp handen mot bröstet och satte sig upp. Varför släppte det inte? Räckte det inte med att hans undermedvetna bearbetade den där skiten? Fyra vänliga ansikten som mötte honom i hallen. Det var en stor mörkbrun villa som låg knappt en kilometer från hans hem. Kerstin, socialsekreteraren, presenterade dem i tur och ordning. Det här är Anders, det här är Maria, och det här är deras barn Malin och Rickard. Soli visste inte vad han skulle ta sig till. Tafatt gick han fram och skakade hand med dem alla. - Ser du Soli, det var ju inte så illa va? - Jag vet inte… Jag vet inte riktigt om det… Det känns inte rätt… - Nåja, nu blir det saft och bullar till barnen och kaffe till oss vuxna. När det var framdukat och alla var bänkade vid kaffebordet berättade Anders och Maria om sin familj. Han kunde inte bry sig mindre om dem. - Soli... Hallå?… Soli! Du måste ju va’ med här nu. Socialsekreterare Kerstin med de stora mörka glasögonen och den gälla rösten knuffade honom i sidan. - Ja, Kerstin, ok… - Det här kommer ju att bli din stödfamilj under ett par år. Hit ska du ju då kunna komma om du känner att du behöver lite lugn och ro ett tag. Overklighet. Omgivningen började anta fasta och konkreta former. Han satte ner fötterna på det kalla tarkettgolvet. Drog efter andan och reste sig upp. Äta frukost, duscha och sedan ta bussen. Jobba. Sedan hem, äta och somna förvissad om att samma procedur men med andra minnen förmodligen skulle upprepa sig morgonen därefter. ____________________________________________________________________________ uXu 2000 Av Joseph 2000 uXu ____________________________________________________________________________