###     ###
                                 ###   ###
                      ###   ####  ### ###  ###   ####
                      ###    ###   #####   ###    ###
                      ###    ###    ###    ###    ###
                      ###    ###   #####   ###    ###
                      ##########  ### ###  ##########
                                 ###   ###
                                ###     ###

                         Underground eXperts United

                                Presenterar...

                          Intressant Svenskt Stoff

                            [ #088 - Tillbaka ]
    _____________________________________________________________________

Tillbaka

Lägenheten var svart och kall. Genom gliporna vid fönsterkarmen svepte den 
fuktiga och råa Uppsalaluften in och kylde rummet. Mannen i sängen huttrar 
till, sveper in sin kropp i täcket och vänder sig med ett missbelåtet 
snarkande om i sängen. Märkliga drömmar om kvinnor som med ett krystat 
leende säger nej. Märkliga drömmar om bartenders som med ett krystat leende 
säger ja. Trots den rusiga och febriga stämningen i hans drömvärld fryser 
han. Inte ens i drömmen får han vara nykter. Inte ens i drömmen säger 
kvinnorna ja. I den stora dubbelsängen som han för några år sedan delade med 
en kvinna syns nu de vulgära och illaluktande tecknen på att han är ensam. 
Ena delen av sängen är nytvättad och bäddad. Den andra delen, som den 
frysande mannen sover i, är brunsolkig och stel av sperma och svett. Klockan 
två på fredag eftermiddag öppnar klockradion sitt fönster mot omvärlden. 
"Häj, häj och nu kommer nyheterna med Pelle! I frankrike har det regnat hela 
veckan och till och med hundarna börjar nu ledsna…" Ur den fuktiga bollen av 
täcke och man sträcks en hand ut mot klockradion men missar. "… flera tusen 
hundälskare har nu gått man ur huse för att åtgärda problemet". Två bruna 
nikotinfingrar hittar rätt och stänger av.

När han äntligen lyckats komma ur sängen, ätit och duschat återstod bara 
frågan vad han skulle hitta på i tre timmar innan han fick dricka alkohol 
igen. När hans kvinna lämnade honom hade han lovat sig själv dyrt och heligt 
att aldrig dricka på dagarna. Det var bara svårt alkoholiserade människor 
och gamla kärringar som drack på dagen. Han ville inte bli en av dem som 
luktade på ICA eller i kön till posten. Han skulle bli något större, något 
lite bättre, han hade det bara lite jobbigt just nu. Soli hade precis låst 
ytterdörren när han hörde att det ringde på andra sidan. Han funderade några 
sekunder och rusade sedan in och svarade.

- 073-9470269

- Är det Soli?

- Jajamensan.

- Det är Sara. Hur är det med dig?

- Fint, fint du… var det något speciellt eller? Jag ska precis iväg till 
  en jobbintervju.

- Vad kul!

- Ja, verkligen…

- Vi tänkte ha en inflyttningsfest jag och Micke. Du vet Micke va?

- Jag är dum, inte senil.

- I alla fall, om du har lust så får du gärna komma över ikväll. Alla tar 
  med sig eget käk.

- Dricka?

- Alla tar med sig eget dricka.

Som jag alltid gör, tänkte Soli med ett litet leende.

- Kommer det någon man känner eller?

- Tror inte att du känner någon av dom faktiskt. De flesta som kommer är 
  kompisar till Micke.

- Jag dyker upp vid niosnåret.

Han lade på och funderade på hur i hela friden han skulle klara av det. 
Visserligen hade han druckit varje dag i några månader, men hela tiden utan 
att träffa någon. Systembolaget låg på gångavstånd från hans lägenhet och 
det dröjde inte många minuter innan han botaniserade bland de dyrare röda 
vinerna. En solbränd kvinna i de övre femtio svepte förbi och nuddade vid 
hans arm. Soli spände sig, blundade och lät sin näsa tänka. Parfymen hon 
hade på sig var tung och fruktig. Han lät sin näsa dra in doften i sin 
helhet innan han tordes öppna ögonen igen. Trots att han kunde höra hennes 
gnälliga röst borta vid kassan föreställde han sig sin kropp mot hennes. 
Vita lår spräckliga av celluliter och köttiga bröst som kunde tryckas mot 
honom. Tänk om det vore så enkelt att han ung, snygg och självsäker kunde 
övertala kolosskvinnan från cideravdelningen att följa med honom hem. Men 
han var varken snygg eller självsäker. De sista kvinnorna som dröjde sig 
kvar på dansgolvet, de som alltid blev valda sist i högstadiets 
brännbollslag. Det var de kvinnorna som var hans rov. Vackra kvinnor var 
aldrig att tänka på, de nyktra än mindre. Han tröttnade på att välja och 
slet åt sig två flaskor rödvin för åttio kronor styck. Trots allt så är det 
ju inte så ofta man får komma ut och vara bland folk, tänkte han.

Vit i ansiktet av ansträngning hasade han sig klockan halv nio upp för 
trapporna till Saras lägenhet. På vägen in hade en vänlig uteliggare menande 
knuffat till honom och sedan sprungit ut med munnen full av spya. 
Trappuppgången luktade välling och gammal gumma. Han lutade sin panna några 
svala sekunder mot Saras dörrkarm innan han ringde på. Först när fingret 
lämnat dörrklockan insåg han att han var nykter. En snabb titt ner i 
systempåsen avslöjade två korkförseglade flaskor och inget, som ens med en 
ordentligt portion MacGyver-fantasi, kunde likna en korkskruv. Hade någon 
hört hans snabba ringande? Om han var riktigt snabb så kunde han faktiskt 
springa ner för trapporna, slå av halsen på en flaska mot järnräcket vid 
ingången, svepa den och sedan vara tillbaka inom fem minuter. När han hunnit 
två trappsteg ned hördes någon skruvade ner volymen på stereon därinne. 
Genom de tunna väggarna kunde han höra Sara säga: "Jag tror att det är Soli 
som kommer nu.". Magen förvandlades till en isklump och han stannade med 
foten hängande över det tredje trappsteget. De lätta och trippande stegen 
från hans väninna Sara hördes genom dörren. Han hann inte ens ställa sig i 
en position som kunde antyda att han väntat länge, innan hon öppnade dörren.

- Välkommen Soli! Vad vi har väntat på dig!

- Tack. Skulle just till att titta ut på gården. Verkar som om någon mår 
  lite dåligt därute.

- Bry dig inte om honom. Han har legat där i stort sett sedan jag flyttade 
  in för tre veckor sedan.

- När han inte kräks ser han jävligt hungrig ut.

- Jag tror nog att han klarar sig.

- Undrar just om man kanske skulle…

- Skit i det nu Soli. Kom in och ta av dig ytterkläderna så sätter vi 
  igång och festar!

Han tog av sig sina ytterkläder och gick direkt till köket och hällde upp 
ett pint-glas med rödvin. När han luktade på den röda vätskan kunde han 
förvånat konstatera att det verkligen var bättre vin man fick om man lade 
till trettio kronor per flaska. Någon höjde volymen på stereon och 
sällskapet återtog sin högljudda diskussion om ingenting. Första klunken var 
len och välkomnande, andra klunken pirrade i fingertopparna och värmde hans 
organ.

- Soli! Kommer du ut och hälsar på folk då?

Fingrarna kröktes girigt kring dricksglaset.

- Kommer, kommer! Ska bara få upp den här jävla flaskan.

Han slöt ögonen och lät resten av det varma och lena vinet rinna ner för 
sin strupe och fylldes åter av mod och fantasi. När han med ett leende 
öppnade sina ögon stod Sara lutad mot kylskåpet.

- Kom igen nu, Soli. Paja inte det här också.

- Jag pajar ingenting bara för att jag förfestar lite i ditt kök.

Han ställde pint-glaset på diskbänken och hämtade ett vinglas från 
köksskåpet.

- Du vet väl att du inte dricker?

- Va?

- Ja, du dricker inte längre. Du super. Sätter man igång dig med ett glas 
  vin så slutar det alltid med att du blir full och är den sista som går hem.

Han fyllde vinglaset och gick fram till henne.

- Ja Sara, jag vet. Jag vet allt det där.

- Men…

- Kom igen nu, avbröt han. Presentera mig för dina vänner.

När Sara drog in honom i vardagsrummet var han, trots en halvliter vin, 
vettskrämd. Luften stank av salta jordnötter och fotsvett. Sara presenterade 
sin pojkväns vänner en efter en. Den ena mer skräckinjagande än den andra. 
Vackra, intelligenta och snabba människor. Den enda han kände igen var 
Micke. Han satte sig ned bredvid honom, lade ena benet över det andra och 
lutade sig bakåt i soffan. Det tog några sekunder innan Micke reagerade och 
vände sig om.

- Nämen, tjenare Soli. Kul att du kunde komma!

- Trevligt att få komma hit. Har du tänkt på att det bara är Arier här?

De glansigt blåa ögonen som tillhörde Micke stelnade till och stirrade 
sedan på honom.

- Arier?

- Ja… Bara vita, alltså. No niggers liksom.

- Det är väl inget som vi liksom planerat. Jag tror inte jag känner så 
  många nigg… svart… ehh… färgade.

- Hihi, lugna ner dig. Jag skämtar med dig.

- Ja, hehe, hur är det med dig då Soli? Sara berättade att du mår rätt 
  pyton efter separationen från… vad hette hon?

- Åsa.

- Ja, du tog väl det där ganska hårt eller hur?

- Ibland känner jag mig som Wasa.

- Va?

- Regalskeppet alltså. Ämnad för stordåd men stupade redan på 
  jungfruresan. Skillnaden är väl bara att mig kommer ingen att bärga och 
  bygga ett museum kring om tvåhundra år.

- Så illa kan det väl ändå inte vara. Du bor ju bra och jobbar till och 
  från.

- Jag mår skit ska du veta.

Innan han avslutat meningen insåg han att det inte var rätt tillfälle.

- Det gör vi ju alla lite till och från, Soli. Själv så var jag hos 
  doktorn för några dagar sedan. Ett födelsemärke på vaden som jag funderat 
  lite på. Enligt honom så skulle det nog vara bra om jag kom tillbaka om 
  några dagar och skar bort skiten.

- Och nu undrar du om det är Malignt melanom?

- Man funderar ju.

- Vill du att jag ska ordna det åt dig?

- Fixa en bra doktor?

- Nej, jag kan ta bort skiten åt dig. Ingen patientavgift, en flaska vin 
  efter ingreppet är allt jag behöver.

- Skämtar du med mig eller?

Soli drack några klunkar vin till och funderade på vad han egentligen 
höll på med.

- Biopsi?

- Va?

- Har du gjort någon biopsi?

- Ja.

- Och?

- Den var grön. Men, man vet ju aldrig.

- I sådana fall så kan jag fixa det åt dig. Kom över på måndag eftermiddag 
  så kokar jag en kniv och lite nålar, sen fixar jag det där på en pisskvart.

- Du är väl för fan ingen jävla doktor!

- Nej men jag är en jävel på att skära i folk.

Ljudnivån var olidligt hög och Soli förstod att han inte kunde värva 
Micke till sina små kirurgiska experiment. Soli tittade på klockan. Halv 
tolv. Det kändes som om det var dags att göra kvällens försök. Kanske den 
här kvällen, kanske den här festen, kanske hon som satt i köket. Vad var det 
hon hette? Kerstin?, Meline?, Malin?, nej, det var något vanligt namn. Ett 
namn som, i vanlig ordning, stämde överens med hennes kroppsbyggnad. Han 
reste sig upp och gick ut i köket. Mikaela, så var det! Givetvis. Hon satt 
vid köksbordet och försökte tända en cigarett mot lågan från ett 
stearinljus.

- En del säger att varje gång man tänder en cigarett från ett ljus så dör 
  en sjöman.

Han skämdes redan.

- Det sägs så, sa hon och lyckades äntligen få glöden att tända.

- Soli heter jag.

- Mikaela.

- Vill du ha lite vin? Jag har en flaska jedrigt fint rödtjut som inte 
  blir bättre av att ligga på köksbänken.

- Tack ja.

Han hämtade ett glas och fyllde upp det till brädden åt henne. Han 
tittade ut genom fönstret och utanför vibrerade Uppsalas disigt rosa 
skymning.

- Visst är det ganska snuskigt, Mikaela?

- Ja.

- Du trivs inte heller här?

- Känner du också den här förbannade lukten, Soli?

Äntligen en kvinna som kunde förmedla de självklara och äckliga 
sinnesretningarna som han själv ständigt upplevde. Mikaela, kanske att hon 
var en av de få som förstod att…

- Det luktar skit, känner du det Soli?

- Och gammal strumpa, sa Soli

Hon sken upp och lade ifrån sig cigaretten i askkoppen. Hon log mot honom 
med munnen full av blåa tänder.

- Sara har berättat om dig.

- Jag förstod nästan det.

- Du dricker för mycket, eller hur?

- Beror lite på hur man ser det. Om man ser det utifrån mitt perspektiv så 
  dricker jag inte tillräckligt. Det blir liksom ändå inte uthärdligt.

- Och utifrån någon annans perspektiv?

- Så krökar jag alldeles för mycket.

Han drack upp sitt glas och fyllde på. Egentligen så borde han inte. 
Egentligen skulle han låta den fylla han redan hade sakta plana ut i någon 
timme och sedan sakta spä på när det behövdes.

- Hur kommer det sig att du är så jävla deprimerad fortfarande då?

- Jag…

Hur skulle han förklara det? Hade han ens någon förklaring? Ständigt 
fanns det, som ett slags mantra, en mening som han upprepade för sig själv; 
"Jag är ensam". Men det var ingen förklaring.

- Men du måste ju ha börjat supa av någon anledning?

Givetvis fanns det mer än tusen anledningar. Den känsla han ständigt 
levde med gick dock inte att förmedla. Han visste att han inte kunde 
förklara för den blåtandande kvinnan vad han kände när han satt bredvid en 
kvinna på bussen. Hur han direkt kunde identifiera de vanligaste parfymerna. 
Inte heller kunde han förklara hur det kändes när den främmande kvinnan på 
bussen råkade nudda honom och han fick sin enda mänskliga kroppskontakt på 
en vecka. Ibland kunde han i ensamheten bland människor låta sig själv kliva 
ur sin kropp. Han föreställde sig hur själen lämnade den motbjudande kroppen 
som en flottig dimma och sakta gled fram mot den kvinna som satt närmast 
honom. Som vanligt satt de stilla med frusna ögon. Han kunde låta sin dimma 
lukta dem vid halsen, kyssa dem på kinden och krama deras midjor. 

- Jag är ensam, sa han och såg på henne med en blick som han hoppades 
  förmedlade den outgrundliga förtvivlan och åtrå han kände inför omvärlden.

När man är ensam och utan mänsklig kontakt försöker man i varje min, 
knuff och mening uttolka någon slags dold mening. Något som tyder på att 
människorna i ens närhet faktiskt vill, kan och orkar bry sig.

- Dina fingrar är blå, Soli.

- Tänderna blir blå när man dricker rödvin, om du inte visste det.

- Inte tänderna, fingrarna.

- Igen?, sa han för sig själv.

- Det där ser inte bra ut. Jag tror att du borde kolla upp det där!

Fingrarna var mycket riktigt blå och Soli förstod att han inte kunde 
tillåta sin kropps förfall förstöra festen. Han ringde en taxi och gick ut 
på gården. Från Saras lägenhet hördes fortfarande genom musiken gälla röster 
om regering, jämställdhet och exotiska drinkrecept.

Taxibilen svängde upp med sina breda däck på grusplanen framför huset och 
släckte sina strålkastare.

- Tar vi det här vitt eller grått hörru?

- Svart, om du fixar mig upp till akuten inom fem minuter under hundra 
  spänn.

- Fixar vi lätt.

Soli slog igen dörren till bilen till taxin och lät sin kropp sjunka 
tillbaka mot det ljusbruna lädersätet. Taxin rivstartade och hade precis 
svängt ut på gatan från gården när Soli skrek till.

- Stopp för i helvete!

- Lugn, lugn. Taxichauffören tvärbromsade och gruset sprutade ut på gatan 
  utanför.

Porten, som han nyss lämnat, hade precis spottat ut en till varelse, 
Mikaela. Med dörren i ena handen och ett glas rödvin i den andra lutade hon 
sig ut och skrek något mot honom. Han öppnade bildörren och försökte höra 
vad hon sa.

- Soli,. …ag ..or.. för... år!

- Va!?, skrek han.

- Soli, jag tror jag förstår!

- Tack.

Det var med en ovanligt nöjd min som Soli en kvart senare återigen lade 
sig på britsen på akutmottagningen. 
____________________________________________________________________________
uXu 2000                        Av Joseph                           2000 uXu
____________________________________________________________________________