### ### ### ### ### #### ### ### ### #### ### ### ##### ### ### ### ### ### ### ### ### ### ##### ### ### ########## ### ### ########## ### ### ### ### Underground eXperts United Presenterar... Intressant Svenskt Stoff [ #087 - Suddig ] _____________________________________________________________________ Suddig Det var med bister uppsyn och med bestämda steg som Soli kämpade sig fram längs grusgången. Han gick framåtlutad med ena handen innanför skjortan och försökte ignorera kylan som trängde in i minsta vrå av hans kropp. Dimman låg tät och det var knappt att han kunde se mer än några meter framför sig. Han stannade upp med en grimas och tryckte handen än hårdare mot sin mage. Någonstans därinne är det någonting som håller på att äta upp mig levande, tänkte han. Han kunde tydligt känna en hård klump innanför huden mot sina fingertoppar. Han hade först upptäckt utväxten, eller "lilla bölden" som han i onyktert tillstånd gärna kallade den, för ett halvår sedan. Givetvis hade han beställt tid för undersökning samma dag. - Tror du att det kan vara cancer? - Njae, på det här stadiet går det ju inte att säga något säkert. Men vi tar cellprover för att vara på den säkra sidan. - Så det är inte cancer alltså? - Vi får se. Du kan ta på dig dina kläder nu om du vill, Soli. - Och jag gissar på att ni hör av er om det är något? - Självklart, vi ringer så fort resultaten kommit tillbaka. Men det var innan han fick telefonen avstängd och innan han blev vräkt från sin lägenhet. Nu, ganska precis sex månader senare, visste han inte. Eller snarare, han ville inte ha det svart på vitt. Det skulle innebära att det var något som han måste ta itu med. Som det var nu så var det bara något som växte och växte för var dag som gick. Något som kunde vara cancer, men som lika gärna kunde vara en synnerligen malign konstipation. Klockan var halv fem på eftermiddagen och han var på väg till ett möte med sin flickvän sedan två månader tillbaka. Hon hade ringt och låtit synnerligen upprörd tidigare på dagen och krävt att få träffa honom. Nykter, och utan "dina tusen masker". Vad fan nu det kunde betyda, tänkte han. Han steg in på restaurangen och försökte skaka av sig det värsta av vätan innan han gick fram till hennes bord. Soli drar handen genom håret och log mot sin kvinna samtidigt som han satte sig ner. Maria är bedårande vacker, även när han är nykter. Han lutar sig fram för att ta hennes hand men hon rycker undan den innan han ens hunnit snudda vid henne. - Är du nykter Soli? - Självklart. Nykter och genomhärlig. Han fäster blicken i hennes ögon och försöker dölja sina darrande händer. - Jag måste få prata med dig Soli. Hennes blick var allvarlig och han anade genast oråd. - Nej Maria, nej, nej! Vi har det faktiskt förbannat bra! Jag älskar dig och du tycker inte illa om mig. - Soli! - Ja, alltså, vi älskar ju varandra. Varför ska du lämna det? Vi kommer ju bra överrens och har det trevligt i sängen. Det är ju toppen! - Det är inte det… - Och du ska inte tro att jag är rädd för att binda mig. Det gör jag förbannat gärna. En kypare går förbi med ett bekymrat uttryck i ansiktet. - Jag är med barn. Soli ställer sig upp, hugger tag i kyparen och skriker honom rakt i ansiktet. - GARCON! En flaska av din finaste champagne, tack! Soli sätter sig ner, upprymd, men fortfarande fundersam. - Är det mitt barn? - Hur kan du vara så förbannat jävla oförskämd Soli! Här sitter jag och berättar världens härligaste nyhet och så ska du dra ner allting i skiten. Precis som vanligt. Såhär är det hela jävla tiden med dig! - Förlåt, det var inte meningen. Vilken vecka är du i? Du har väl inte varit på ultraljud utan mig heller? - Varför ska allting handla om dig hela tiden, Soli? Varför kan du inte tänka på mig litegrand? Maria böjer sig fram med tårar i ögonen och nog ser det ut som om hon är lite gravid. Hennes urringning visar mer bröst än vad han är van vid att se. - Såhär är det. Såhär är det alltid med dig, Soli. Det går inte att komma ifrån. - På vilket sätt? - Allting handlar om dig. Allt som händer, allt som har skett och ska ske. För dig är det bara du! - Varför säger du så? Jag försöker väl alltid sätta dig i första rummet? Soli drog sig till minnes ett hundratal för tidiga utlösningar men rörde inte en min. - När du säger något så är det liksom som att du bara säger det på låtsas. Precis som om; om jag säger det här, undrar just hur hon kan tänkas svara på det. - Jag vet inte… För mig så är saker och ting i och för sig jävligt allvarliga. Men det är få saker som får mig att visa en genuin reaktion. - Precis som på din pappas begravning. Dina syskon grät, din mamma grät, till och med jag grät – men du, du står där som en jävla staty med dina förbannade tics! - Jag känner. Soli letar efter kyparen och ser honom dyka in bakom baren. Maria fortsätter att argumentera och han försöker svara. Det hugger till i magen och han böjer sig fram och trycker sin hand hårt mot det onda. När det hugger till som värst kan han nästan se framför sig hur det börjar sippra fram blod ur den lilla onda, svarta, verkliga, klumpen. Blod som pressas ut ur en hård massa och först klibbar mot något närliggande organ och sedan droppar ner längs hans tarmar. - Du är så jävla konturlös Soli! - Bla. Bla. Bla… Definiera mig… Titta på mig… Seeee mig… Här är jag, speciell… - Men hörredu, Maria. Nu börjar det väl ändå bli lite för mycket melodrama. Hon skakar och gråter. Soli ser sig nervöst omkring och försöker leende bemöta blickarna från de andra restauranggästerna. Hon väger femtiofem kilo med kläder och soffan darrar så fort hon hulkar till. Maria tar bort sina händer från ansiktet och tittar allvarligt på honom. - Älskar du mig, Soli? På riktigt. - Ja Maria, dig älskar jag. - Är det säkert? - Om jag hatar de flesta andra, men tycker om dig, så måste väl det betyda att… ja… jag älskar dig. Kyparen svassar med sina tajta chinos-byxor kring borden och frågar vem som skulle ha champagnen. - Då kan jag sova gott i natt. - Vilken månad är du i förresten? Hon smeker hans hand och ler mot honom. - Jag var på ultraljudet igår. De sa att jag var i… tredje månaden, måste det vara. Soli tänker efter. Fem månader, Anita och Kristina, fyra månader, förmodligen Birgit och Helena… - Tre månader, då hade vi ju för fan inte ens träffats. Ditt förbannade jävla stycke! Här sitter du och försöker få mig att känna skuldkänslor för en unge, som inte ens är min! Den trettiofemårige kyparen, som uppenbarligen inte hört ett ord av samtalet, böjer sig homosexuellt ned över deras bord. - Vi måste be att få gratulera på den här stora dagen! Det är inte ofta som våra gäster gör oss den äran att delge varandra sådana härliga nyheter som denna. Soli stirrar med hatkärlek på den tillgjort homosexuella tönten i svart. - Givetvis så bjuder vi på den här flaskan. - Tack. Soli tar emot flaskan i höger hand med ett stadigt grepp och kan knappt vänta tills kyparen har avlägsnat sig. Tidigare hade han mest anat diagnosen. Fantasierna hade avlöst varandra. Han hade drömt om en romantisk död med nära vänner och finstämd gospelmusik i bakgrunden. Nu, med smärtan som allt starkare strålade ut från hans mellangärde, kunde han inte ignorera det faktum att han förmodligen skulle dö med ångest och fruktan. Skrikandes, in i det sista. Han fäster blicken någonstans mellan Marias ögonbryn. Hon är hysterisk och skriker svordomar mot honom. När orden når honom luktar de lakrits. Soli håller hårt i flaskan medan han i ett svep tar tag i hennes blus och drar henne till sig. Han slår av halsen på flaskan mot bordskanten och ger henne en platt kyss mot munnen medan champagnen rinner ner längs byxbenet på honom. - Du är ett svin. Du är ett jävla SVIN, Soli! - Inte mitt... Inte mitt problem. Kall champagne och små glaspartiklar rinner ner i strupen. Gravid och med tårar i ögonen sitter hon framför honom. Det tar ganska precis två minuter innan alkoholen tränger ut i Solis kropp. Han ser på henne. - Vem fan är det som är konturlös nu, ditt förbannade Frenulum! ____________________________________________________________________________ uXu 2000 Av Joseph 2000 uXu ____________________________________________________________________________