### ### ### ### ### #### ### ### ### #### ### ### ##### ### ### ### ### ### ### ### ### ### ##### ### ### ########## ### ### ########## ### ### ### ### Underground eXperts United Presenterar... Intressant Svenskt Stoff [ #081 - Onanisten ] _____________________________________________________________________ Onanisten Soli slöt ögonen och försökte komma ihåg hur Eva hade sett ut. Han kom ihåg att hon nästan alltid luktade gott. En sån där kvinna som man misstänker egentligen inte går på toaletten. Klockan var kvart över åtta och det var lördagkväll. Han stod naken i hallen och jobbade på att få till sitt stånd. Visst var det väl hon som hade någon konstig vana i sängen? Eller var det Hanna? Karin? Städerskan? Nej, det var Eva, det var han nästan helt säker på. Medan han försökte komma på vad den lilla speciella saken som hade gjort sex med henne så pikant tänkte han på kvinnan som gått förbi honom vid busshållplatsen tidigare idag. Hon hade haft svarta riktigt tajta ridbyxor och en lika åtsmitande topp. Precis vid hennes fitta hade han kunnat ana hur ridbyxorna visade en liten skåra. Det är det fina med tajta byxor. Ofta smiter de inte bara åt ordentligt, de smiter lika ofta in. Han hade följt henne länge med blicken för att ordentligt kunna suga in minsta detalj i hennes konstitution. Nu kunde han med lätthet se henne framför sig där han hukande stod med pitten i höger hand och ögonen hårt stängda. Plötsligt kom han på vad det var Eva hade gjort. Strax innan hon nådde orgasm hade andades hon ut, tömde lungorna helt på luft, och bara låg där. Helt tyst, med blanka, oseende, ögon. Blickstilla. Till en början hade han nog tyckt att det var lite kusligt men sedan hade han vant sig. Han hade också upptäckt att när hon var i det tillståndet var hon mottaglig för precis allt. Soli kunde till och med, under de cirka tre minuter hon var i det tillståndet, ägna sig någon minut åt sin lilla perversion. Förmodligen var hon inte riktigt vid medvetande, för hon var alltid lika förvånad efteråt över de röda märken kring sin armhåla när hon vaknade till och de var färdiga. Hans hand rörde sig frenetiskt fram och tillbaka. Andhämtningen var dock lika lugn som om han hade legat och läst en bok. Vilket på sätt och vis var ungefär samma sak. Det var ju egentligen bara i hans inre som någon egentlig rörelse skedde. Det automatiska masserandet som försiggick nedanför naveln krävde ingen större ansträngning. Soli såg hennes döda, vattniga och apatiska ögon framför sig och flämtade till när hans kropp signalerade att den var färdig. "Jaha" var den enda tanke som genom hans huvud. Han torkade av sig, satte på sig sin morgonrock och gick in i vardagsrummet. Han satte sig i soffan och hällde upp ytterligare ett glas vin, svepte det i två klunkar och fyllde sedan på det igen. Rummet var mörk förutom två tända stearinljus som stod på fönsterbrädet. På det kladdiga furubordet framför honom låg ett blankt papper, en penna och en skalpell. Nu hade Soli varit ensam i snart tre år och det fick räcka. Han hade sedan länge gett upp hoppet om att någonsin kunna hitta en kvinna som stod ut med honom. Visst, lite då och då lyckades han släpa hem något förvirrat fruntimmer och sätta på henne. Men det var absolut ingen som ville stanna mer än någon timme dagen efter. Han visste att han inte gjorde något annorlunda mot vad hans vänner gjorde. Det var bara det att det förmodligen inte fanns något hos honom som gick att älska. Han var estetiskt tilltalande men det var någonting inom honom som de flesta kvinnor upptäckte omedelbart och reagerade med fasa inför. Han visste vad det var. Han visste likafullt att det inte var något som han kunde göra något åt. Det skulle innebära att han var tvungen att överge alltför mycket av sin personlighet. Och riktigt så lågt var han inte beredd att sjunka. Hellre då… Ja, han visste vad det enda riktiga att göra var. Hans vänner hade under flera år försökt att stötta och övertala honom om att det fanns kvinnor därute som ville ha honom. Att han var värd något. Han visste att de ljög, av den enkla anledningen att han själv gjorde det. Solis handstil var spretig och brevet han nu skrev skulle förmodligen bli mycket svårtytt. Ett par vänliga ord till bästa vännen och föräldrarna, några hälsningar till kvinnor han älskat. Koncentrerat och tämligen själlöst, precis som hans liv. Det sura vinet fick honom nästan att storkna när han än en gång hällde i sig glaset i ett par snabba klunkar. Pitten klibbade fast mot morgonrocken när han sträckte sig för att fylla på. Nu gråter Soli. För första gången på många många år låter han känslorna tränga ända ut. Kroppen skakar av ilska, sorg och vanmakt. Men Soli slutar gråta och när han låter skalpellen sjunka in i huden strax under fotknölen är han helt lugn. Lugn därför att han vet att det är över. Äntligen. ____________________________________________________________________________ uXu 2000 Av Joseph 2000 uXu ____________________________________________________________________________