### ### ### ### ### #### ### ### ### #### ### ### ##### ### ### ### ### ### ### ### ### ### ##### ### ### ########## ### ### ########## ### ### ### ### Underground eXperts United Presenterar... Intressant Svenskt Stoff [ #078 - Inte nu! ] _____________________________________________________________________ Inte nu! Klockan tio på söndag morgon öppnade Soli sina rödsprängda ögon och ångrade sig genast. Han lyssnade nyfiket efter Lindas nätta fotsteg men kunde till sin förvåning inte höra något. Han klev upp ur sängen och gick runt i deras hem. Hon hade jobbat hårt i natt, det syntes. Hela lägenheten var rensad från allt som tillhörde henne, och mycket av det som var gemensamt. Till och med duschdraperiet hade hon lyckats få med sig. Soli satte sig ned med en suck på en pinnstol mitt i vardagsrummet. Hur i hela helvete hade hon lyckats med att lämna honom när han låg och sov? När han tänkte efter avslöjade en stark smak av färsk torsk i munnen varför. När Soli drack gjorde han det ordentligt. Nu satt han med böjd rygg och naken på en pinnstol i ett, tills för några dagar sedan, hemtrevligt vardagsrum. Minnena från gårdagen lämnade honom inte ifred. - Måste du verkligen dricka vin till middagen, Soli! - Måste och måste, jag tycker om det. Alltså… dricker jag vin. Lindas ansikte förvreds till något groteskt och vidrigt. - Kan du inte tänka på hur fan jag känner det någongång! Nu har du ju faktiskt lagat en jävligt fin middag och allting. Och så måste du bli full bara för det. En millimeterstor flinga av svartpeppar satt fastkilad mellan hennes framtänder. - Vad är det med dig egentligen Linda? Jag ordnar fint käk och köper lite fint vin och du lackar ur för det. Varför är det så viktigt för dig att jag är nykter egentligen? - Men snälla Soli, det måste du väl ändå förstå. Du håller ju på… du är ju alkis. Det enda som verkar spela någon roll är att du får kröka. - Ja. - Vadå ja? Vad är det för jävla svar! - Ja. Jag dricker. På samma sätt som du går och simmar två gånger i veckan, så dricker jag några gånger i veckan. - Menar du allvar, eller? - Tänk efter Linda, för dig så är det viktigt att få träna och hålla kroppen i form. För mig är det viktigt att få dricka och slappna av litegrand. Det vore dessutom skillnad om det vore så att jag blev otrevlig när jag dricker. Det blir jag ju inte. - Nej, men… - Så, frågan är väl kanske inte huruvida mitt drickande är menligt för dig eller mig. Snarare så handlar det väl om varför det är så viktigt för dig att jag inte dricker. Soli tog några snabba klunkar av det svala vinet för att riktigt markera hur rätt han hade. - Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Allt jag säger kan du på något vis vända mot mig. Ibland känns det som om hela du egentligen bara består av prat. Taktik och finurliga gensvar. Så fort man säger något så får man tillbaka det på något konstigt skruvat sätt. - Linda, kan vi inte bara äta den här lasagnen och låt det vara nog med diskussioner? I alla fall ikväll. - Jo... Telefonen ringde klockan elva. Soli sprang fram och svarade, trots de knappt tolv meterna, andfådd. Det var Linda som ringde hemma från sin mamma. - Soli, du måste förstå varför jag har gjort såhär. - Jag... Jag... Vi kan väl... - Om du är någorlunda nykter klockan två i eftermiddag så sitter jag på Café Linda. - Jag kommer dit. Han lade på telefonluren och kände hur det rasslade till välbekant i magen. Någon timme efter det att hon hade somnat kvällen innan hade han smugit sig in i sovrummet med sin vinflaska. Han satte sig ned på sängkanten, halsade årgångsvinet, och lät sin hand smeka hennes ansikte. I ett ovanligt klarsynt och melodramatiskt tillstånd hade han sedan muttrat att; "Det här är verkligen skönheten och odjuret". Hon märkte hans närvaro och vände sig demonstrativt om i sängen. Han satt kvar tills hon hade somnat om och påbörjat ännu en av sina snarkningsorgier. Café Linda var egentligen inte bara ett Café. På dagarna samlades folk där och drack kaffe och åt kanelbullar tillsammans men på kvällarna hade de full utskänkning och stället var känt för att vara en köttmarknad. Innan Soli träffade Linda hade han många kvällar förhoppningsfull suttit vid bardisken och druckit sig vacker. Hans kropp var inte mycket att visa upp. Han var mager med utstående öron och vanligtvis likblek i ansiktet. Att han inte var vacker hade sannerligen märkts på de kvinnor han lyckats övertala att följa med hem. Men nu satt han ändå parkerad i ett av båsen med en kopp kaffe och väntade på sin kvinna. På förhållandets sista dag, det visste han. Väntade på den sista dolkstöten. Hon var lika vacker när hon kom in för att dräpa honom som när de först träffades. - Hur mår du Soli? Du ser verkligen blek ut. - Jag har… Jag har inte kunnat äta något idag. Blev liksom lite deprimerad över att mitt livs kärlek övergav mig när jag låg och sov. - Ja… jag är ledsen att det skedde så plötsligt men för mig fanns det inget annat sätt. - Det gjorde det. - Vad? - Visst fanns det ett annat sätt. Det finns faktiskt något som heter bra stil. Bra stil innebär inte att man rövar bort nio tiondelar av hemmet medan ens partner ligger i koma. Hon rynkade ögonbrynen för att se bekymrad ut. - Du vet varför jag inte kan leva med dig längre!? - Om jag kommer ihåg de senaste elvahundra diskussionerna rätt så beror det på att jag dricker sprit. - Varför kan du inte bara lägga av med det där! Någonstans långt därinne så är du ju faktiskt en förbannat trevlig människa. Du dricker som en svamp och blir ungefär lika intelligent också. - Jag har aldrig påstått att jag har någon nämnvärd IQ heller. Hon ryste till och lutade sig tillbaka mot soffan. Hennes ögon började tåras. Och Soli tittade på. Nu händer det, tänkte han. Han riktade all sin uppmärksamhet på det som skedde. Det här är verkligt. Mer verkligt än när de hade sex för några veckor sedan. Mer verkligt än när de gick och handlade på ICA för två dagar sedan. Hon hulkade till och lutade sig fram över bordet. - Kan du inte förstå att det är jävligt jobbigt att se dig på det där sättet? - På vilket sätt? När jag dricker så blir jag varken elak eller sluddrig. - Du blöder. - Ja? - Du blöder konstant ur varenda jävla kroppsöppning. Jag är tvungen att kemtvätta våra lakan för att du fläckar ner dem med blod när du sover. Du har ständig rännskita och ibland... ibland… hittar jag dig med dräggel i mungiporna i trappuppgången när jag är på väg till jobbet. - Ibland blir det för mycket. Det ska gott erkännas. - Du är döende. Du håller inte på med något hobby-drickande för att du tycker att det är skönt att slappna av. Det är självmord, inget annat. Och det tänker inte jag stannar kvar och bevittna. - Tja, som det låter här så vet jag inte riktigt om jag ska vara tacksam för att du påtalar, vad du upplever som, ett problem eller helt enkelt ge efter för den avgrundsdjupa sorgen över att du lämnar mig. Linda satte på sig sin jacka och reste sig. - Jag hoppas att du hittar någon annan, Soli. Någon som kan ta hand om dig. Med en gest som var så nonchalant att Soli, under sina resterande fem år i livet, aldrig skulle glömma den, släppte hon en femtiolapp på bordet och gick därifrån. ____________________________________________________________________________ uXu 2000 Av Joseph 2000 uXu ____________________________________________________________________________