### ### ### ### ### #### ### ### ### #### ### ### ##### ### ### ### ### ### ### ### ### ### ##### ### ### ########## ### ### ########## ### ### ### ### Underground eXperts United Presenterar... Intressant Svenskt Stoff [ #075 - Franz ] _____________________________________________________________________ Franz Det var när Franz värmde sin middag den tjugoandra juli som det slog honom att det var på dagen tio år sedan han hade blivit blind. Han kom av sig och glömde nästan att ta ut pizzan ur mikrovågsugnen när han tänkte tillbaka på olyckan. Händelsen i sig var tämligen otraumatisk. Någon gammal ovän hade dykt upp en kväll när han hade varit på väg hem från jobbet och slängt en knapp deciliter saltsyra i ansiktet på honom. Han kom ihåg det brinnande vita ljuset och så framförallt smärtan. Givetvis hade de första timmarna varit värst men det tog många veckor innan han kunde äta utan att grimasera av smärta. Han kunde inte låta bli att tänka att det hela hade varit så onödigt. Det sista synminnet han hade var av en hånflinande man med dåliga tänder som kastade något som såg ut som vatten mot honom. Efter det var allt svart. Matlusten var som bortblåst. Den svampiga pizzan stillade hjälpligt hans hunger och han beslöt sig för att gå en promenad för att lugna ner illamåendet. Han kunde hela proceduren utantill. Först vardagsrummet för att hämta hundjäveln och sedan det eviga trasslet med att få på sig skor och ytterkläder. Staten hade varit så utomordenligt givmild när de gav honom den där förslagna lopphögen som assistent. Det är väl bättre med byrackor och valla runt blinda med, hundar behöver man ju inte betala någon lön till. Till en början hade de kommit ganska bra överrens och byrackan hade till och med hämtat tofflorna när han steg upp på morgonen. Men det vara bara de första veckorna. Sedan så var det precis som om hundfan visste att han skulle få stanna vad han än gjorde. Han lystrade inte till Max som han tydligen hade blivit döpt till. Han lystrade i överhuvudtaget inte till något namn. Franz hade flera gånger fått snubbla omkring i sitt eviga mörker för att hitta lopphögen. Till slut hade han i en, bokstavligt talat, svart fylla döpt lopphögen till Pitten. Det tog några år, men sedan så hade han faktiskt börjat lystra till sitt nya namn. Självklart ledde Pitten honom fel fler gånger än rätt. Han mindes något tillfälle då hans vänner bjudit honom på fin middag på stadens finaste restaurang. Någon timme in på middagen hade Franz behövt gå på toaletten och kopplade Pitten för att han skulle leda honom rätt. Till de övriga restauranggästernas odelade förtjusning och till ägarens stora förtret visade det sig att det porlande vatten som han siktade mot inte var någon toalett utan fontänen i entrén. Han avskydde varelsen, förmodligen lika mycket som Pitten avskydde honom. När han väl letat reda på Pitten och fått på sig sina kläder promenerade han försiktigt ner mot det skogsområde som varit hans ljumma tillflykt under så många år. Han kände hur solens strålar slutade värma när asfalten under hans fötter övergick till grus, för att sedan övergå till mjukt gräs. Pitten slet sig ur hans grepp och rusade skällandes iväg när han fick syn några vilda fasaner. Blind eller inte, men han kunde den här skogen på sina fyra kvarvarande fingrar. Hundjäveln kunde gott få springa till världens ände såvitt det ankom honom. Trafiken omkring honom tystnade och istället fylldes luften av ett sakta sus och några ensamma sjungande fåglar. Med liten möda letade han sig fram till sin solvarma sten och satte sig ned med ryggen vilandes mot dess sydsida. Detta var det enda fridfulla ställe han hade kvar. Låt så vara att han aldrig kunde se några solnedgångar, men han kunde lika fullt njuta av dem. De sista tappra solstrålarna slocknade mot hans vita kinder och skogen övergick från sitt knakande och kvittrande till ett slags dovt och fridfullt susande när solen helt gick ner bakom horisonten. Han vaknade av att någon pratade till honom. En stark doft av billig parfym och svett slog emot honom. Av röstvolymen och prasslandet i gräset kring honom kunde Franz sluta sig till att mannen som tilltalade honom var stor, mycket större än han själv. - Sitter du och sover gamling där! - Tja, jag… Är klockan mycket? Nickade visst till där ett litet tag. Kanske dags att dra sig hemåt i alla fall. Det var någonting med den främmande uppenbarelsen som fick kalla kårar att ila upp och ner längs Franz ryggrad. - Äh, kom igennurå. Du har ju inte ens presenterat dig. Här kommer man en alldeles vanlig hederlig karl och liksom tittar till dig, så kan du liksom inte ens presentera dig. - Franz, mitt namn är Franz och jag måste gå. Han försökte resa sig upp men kände genast en stenhård hand gripa tag i rocken och dra ner honom. - Vad tar du dig till människa! Jag ska gå hem nu. Låt mig vara ifred, vi känner inte varandra, så låt mig vara. - Vi kan väl sitta och snacka lite. Jag är inte farlig. Franz kände paniken och vanmakten växa när den främmande mannen böjde sig fram mot honom och lät sina läppar vidröra hans kind. Den starka, nästan frätande parfymen stack honom i näsan när mannen gav till ett ljudligt smackande. - Låt mig vara, grät Franz. - Du vet inte vem jag är. Det är nog därför som du verkar så rädd för mig. Jag heter Carl och är en på det stora hela taget sjysst lirare. Om folk är sjyssta mot mig, det vill säga. Någonstans långt borta kunde Franz höra Pitten skälla när den främmande mannen lutade sig mot hans sida och liksom kilade fast honom mot den ännu varma stenen. En kall och stadig hand letade sig in genom hans rock och in under skjortan. Franz ville inget hellre än springa därifrån men han kunde inte slita sig ur det skruvstäd han nu satt i. Den kalla handen trevade först upp mot hans bröstvårtor och sedan ner mot byxorna. Franz försökte spänna ut magen så gott han kunde medan han skrek. - HJÄLP! Hjälp mig för i helvete! Den okände mannen med alldeles för mycket parfym vräkte ner honom i gräset och satte handen för munnen på honom när han hörde hjärtskärande skriket. - Jag tror att någonstans vet du innerst inne att det är det här som du vill, Franz! Ser du det här! Hihi, nej givetvis gör du inte det. Nå, i alla fall, det här är en kniv lång som en underarm. Känner du hur kall och vass den är? Franz kände det kalla stålet mot sin hals och hostade fram ett ja. - Nu tänker jag visa dig lite kärlek. Du ser ut att behöva lite. Han var stel i hela kroppen och vågade inte röra sig en centimeter. Två arga händer slet upp hans byxor. En vass kniv skar rocken och skjortan i små strimlor. Det var först när Franz kände hur vinden gav honom knottror på skinkorna som han riktigt förstod vad som var på väg att hända. Han försökte protestera och värja sig när mannen som kallade sig Carl böjde upp hans ben mot bröstet. Han var nu helt naken och låg på rygg i en slags pervers fosterställning. Carl lade sig ner med hela sin kroppstyngd på hans böjda ben och pressade honom mot marken. Han kunde höra hur först bältet löstes upp och sedan när byxorna hasades ner några decimeter. - Nu du, min käre blinde vän så tänker vi älska. Jag ska ge dig kärlek och du ska tycka om det. Förstår du det. Du ska tycka om det. Franz skinkor särades med en van rörelse och en stor och ovälkommen makt penetrerade honom. Han försökte skrika av smärta när Carl pressade sig längre och längre in i honom. Mannen böjde sig ner mot hans ansikte och kysste honom lätt på munnen medan hans flämtade; sluta krysta – det gör bara ont för dig. De sträva skäggstråen irriterade hans ansikte och han vände ner ansikte och försökte tänka på gräset som kittlade hans kind. Det hade alltid luktat gott men nu var det doftlöst, själlöst. Franz tänkte några förbjudna tankar om hur det var. Någonstans djupt inne hade det alltid funnits något som var nyfiket. Men det vulgära flämtadet och den nu starka doften av avföring dödade i stort sett all nyfikenhet. Franz grät hejdlöst när mannen intensifierade sina ansträngningar för att till slut nå klimax och sjunka ihop livlöst över honom medan den varma vätskan fyllde honom. - Du var mig ett förbannat fint knull, sa mannen med den frätande parfymen medan han drog sig ur. Ett klafsande ljud uppstod när Carl slutligen lämnade hans kropp. Kroppen var som en säck med sten. Han kunde inte röra sig, fruktansvärt rädd och förvirrad. Han kunde åter igen känna hur knivbladet smekte hans ansikte. - Tack och god natt. Snittet gick från öra till öra. Den här gången var inte smärtan lika intensiv. Nu var den mer välkommen. Nu var han glad över att det faktiskt blev så pass slutgiltigt. Han hörde hur mannen knäppte sina byxor och sprang därifrån. Han vände sig om och lade sig på sidan. En frostig kvällsbris svepte över hans nakna och blodiga bak. Marken kring hans huvud strålade av värmen från det ännu kroppsvarma blodet. Den blodiga och sargade kroppen av en blind man ägnade nu sina sista krafter åt gråten. Sakta började intrycken från omvärlden tonas ned. Från en plats inte långt ifrån kunde Franz höra en hund yla. ____________________________________________________________________________ uXu 2000 Av Joseph 2000 uXu ____________________________________________________________________________