### ### ### ### ### #### ### ### ### #### ### ### ##### ### ### ### ### ### ### ### ### ### ##### ### ### ########## ### ### ########## ### ### ### ### Underground eXperts United Presenterar... Intressant Svenskt Stoff [ #074 - Eriksberg ] _____________________________________________________________________ Eriksberg Han skrek rakt ut och nådde för en kort stund fram till klarhet. Dimmorna började lätta och han kunde nu klart se konturerna av möblerna i lägenheten. De senaste tolv timmarna hade han tillbringat i ett märkligt kvalmigt och mosigt tillstånd. På golvet låg spåren efter några veckors fylla och illamående. Dammråttorna trängdes med girigt urdruckna vinflaskor om utrymmet. Här och var syntes blodstänk och resterna av slarvigt upptorkade uppkastningar. Han gick fram till hallspegeln för att än en gång försöka bedöma vad de två åren av mer eller mindre konstant fylla hade åstadkommit. Ansiktet som såg tillbaka på honom tillhörde en medelålders man. Han kände med fingrarna över huden. Han hade fått rynkor. Åtta år efter gymnasiet var han sjuklig och sargad som en krigsveteran. Kroppen var täckt av sår. De flesta små, men vissa avlånga och fortfarande variga. Han misstänkte starkt att han hade tillfogat sig själv dem. Han orkade inte längre se på sig själv och gick in i köket. På köksbordet låg ett vitt A4-papper som någon skrivit med spretig stil på. "Hej Soli! Du ski vara nykter fråom.. nu! Jab klara inte mer från ikväll. Klokkan tolv du som slutar booza. Nu går vin och lägga oss. Klockan 23.47 dag som den är Vlänligen Soli" Nu förstod han varför han mådde som han gjorde. Klockan tolv natten innan hade han, av någon outgrundlig anledning, bestämt sig för att sluta dricka. Minnet av gårdagen var mycket diffus men han visste med säkerhet att han inte sovit en sekund sedan han skrivit det där brevet. Han såg på klockan och förstod att han snart skulle svimma. Mannen som sover djupt när eftermiddagen blir till kväll svettas ymnigt. Lakanen är genomvåta och sura av kallsvetten. I drömmarna kommer alkoholen tillbaka. Trots att han nu för första gången på länge somnat nykter drömmer han om sitt sura vin och den kvalmigt söta doften av avföring. Soli vaknar till av att det ringer på dörren. Han skalar av sig lakanen med en äcklad min och reser sig upp. Han hinner gå fram och öppna dörren innan han inser att han är naken. Utanför står en väldig kvinna med begynnande flint och brett mellan tänderna. Hon har en cykelhjälm på sig. - Hej, Britta heter jag. Jag måste säga dig att jag tycker att det är jävligt konstigt att du av alla har mage och sätta upp en sådan här lapp i trappuppgången. Det är då fan inte vi som ställer till med problem i den här bostadsrättsföreningen. - Jag är naken. Soli inser det absurda i situationen och beslutar sig för att spela med. Han lutar sig mot dörrposten och försöker se bestämd ut genom att vila sin högra hand mot midjan. - Nu är det ju dessutom så att du är skyldig föreningen tvåtusen kronor. Två tusen kronor! - Jag är fortfarande naken. - Tvåtusen kronor som vi fick i böter när vi ringde till polisen för att få fyllot, du, upplockat från trappuppgången. - Vet jag inget om. - Och när polisen kommer hit så finns det ingen där. Dom debiterade oss för "falsklarm". - Ledsen om jag gjorde er besvikna. Förhuden började kallna i draget och Soli värmde den mellan tummen och pekfingret. - Ja, se där, det fattades ju bara det. Här kommer jag och försöker diskutera med dig och så… - Ja? - Ställer du dig och masturberar. - Vad är det för lapp du pratar om. Hon trollade fram ett papper, förvillande likt det han hittat på sitt köksbord några timmar tidigare, och visade honom. Skrivstilen var onekligen hans och det var inte utan att han var tvungen att dra på smilbanden när han läste den. "Hoj, Hoj övriga skeppsbrutna! Omm ni haver edran lifv kär så strunta i booz och märckliga bär Jag ska absolut slutta supa utan LVM så ignorera alla skrik från mitt hem 15/12-00 Dagen som det är Bekkymrad granne" Soli tog ögonen från papperet och tittade på sin granne. Det var kvinnor som hon som fick honom att misströsta. Om så hela världen hade varit full av kvinnor av samma sort som den här hade han ändå inte lagt sig med en sådan. Han funderade några sekunder men det var lika sant trots allt. - Tumregeln är denna: - Vad pratar du om nu Soli! - Som sagt, tumregeln är denna: kvinnor ska inte lukta, ha cykelhjälm på sig inomhus, ha hår i öronen… och framför… - Men snälla nån, är du alldeles från vettet karl! Han höjde rösten och talade på henne. - Framförallt, ska de icke, jag upprepar, Icke! ha en näsa som man vid artiga positioner ser RÄTT IN I! Hon sträckte upp sin hand och försökte massera ned sin nästipp. - Men, Soli, Nu var det ju faktiskt… - Icke se rakt in i! - Du för oväsen på nätterna. De som bor i lägenheten intill dig har varit tvungna att ringa störningsjouren fyra gån… Förhuden hade återfått sin normalt gråröda färg. - Till exempel nu! Nu kan jag se fyra olika snorkråkor I DIG!. Under cykelhjälmen kunde han se hur hennes ögon blev allt mer glansiga för att så småningom avge några tårar. Det var tydligt att hon funderade på om hon skulle försöka sig på att antingen slå honom eller i alla fall ge honom en ordentlig örfil. Det var dags för nådastöten. - Britta, det här säger jag inte bara för att jag är arg på dig, utan som människa till kvinna: Du är motbjudande ful! Hon släppte papperet med hans spretiga meddelande och vällde gråtande ner för trapporna. Varför var han tvungen att vara så jävla elak mot just henne? Nog var hon ful och dum men varifrån fick han allt det där om näsborrarnas placering och öronhår? Han släppte greppet om pitten och stängde dörren. Han var tvungen att ta sig därifrån. Lägenheten var fylld med onyktra frestelser och märkliga dofter. Han klädde på sig snabbt och tog nästa buss till sina hemtrakter. Fyrtio minuter senare steg han av vid hållplatsen utanför Eriksbergs högstadieskola. I varje mörker som omgärdar en ensam människa existerar en återkommande tanke; Varför? Varför blev det så att just han, av de drygt trettio klasskamraterna, blev den som måste genomlida varje dag i ett fuktigt töcken av bakfylla och dålig ekonomi. Som måste bli ensam, som måste lura sig till samlag och var dag se sina uppkastningar färgas allt rödare. Han förväntade sig inga svar av den smutsgula tegelfasaden. Skolgården låg, som förväntat, öde. Fönsterrutorna blänkte svarta och inte ens om han ansträngde sig kunde han föreställa sig att det någonsin befunnit sig människor där innanför. Soli sätter sig ned på trappan som leder upp till huvudbyggnaden och tänder en cigarett. Händerna darrar. Den här gången utan att någon ser det. Trots att kroppen skakade och ögonen var rödsprängda önskade han att… Han önskade att det blev lite fel på tiden och att det skulle vara en onsdag eftermiddag för tio år sedan. Stor och större skulle han då med sin ålder kanske kunna charma någon av de tjejer som alltid ratade honom för äldre eller snyggare killar. Han drog ett bloss till på cigaretten och tillät sig att fortsätta drömma. Kanske att han då till och med skulle kunna vara den där killen som fick känna på Veronicas bröst för första gången. Hur fasta, bulligt små och sköna skulle de inte ha varit. Vilken känsla, vilken känsla för henne skulle han då inte ha haft. Genuin, ärlig och intensiv. Han behövde inte fundera länge förrän han visste att det inte var något han kommit på nu. Känslorna hade alltid funnits där. Genuina, ärliga och plågsamt intensiva hade de sedan dess alltid funnits kvar. Veronica hade försvunnit efter högstadiet men den åtrå han kände var konstant riktad mot någon. Bussen som skulle ta honom hem anlände med ett välbekant vrålande. Soli reste sig upp, släckte cigaretten och tömde sina lungor på rök. Tillbaka i alkoholens väntrum kunde han inte längre hålla gråten och skammen tillbaka. Världen utanför ytterdörren var inte riktigt redo för en nykter Soli, eller om det kanske var tvärtom, han var inte riktigt säker. ____________________________________________________________________________ uXu 2000 Av Joseph 2000 uXu ____________________________________________________________________________