### ### ### ### ### #### ### ### ### #### ### ### ##### ### ### ### ### ### ### ### ### ### ##### ### ### ########## ### ### ########## ### ### ### ### Underground eXperts United Presenterar... Intressant Svenskt Stoff [ #067 - 120h ] _____________________________________________________________________ 120h Lukten av vidbränd pizza spred sig genom hela lokalen. Han bläddrade förstrött i förra månadens bilaga till Aftonbladet medan han väntade. Någonstans från pizzerians inre gömmor hördes upprörda röster skrika till varandra på något lika exotiskt som obegripligt språk. Soli lutade sig mot bordet och slöt ögonen. Lokalen var varm och fuktig och stank av härskna champinjoner. Han undrade vad en italienare skulle tycka om de rätter som serverades i sådana här lokaler. Det var inte för att det var speciellt billigt som Soli valde att köpa sina middagar hos Aysegül. Snarare var det för att han någonstans kände att mannen som bakade hans pizzor var en, kanske inte alltigenom hederlig rackare men, i alla fall strävsam typ. Dessutom kallade han alltid Soli för "min Herre". Det var något som var så ålderdomligt och medvetet inställsamt att det tilltalade honom. Sedan var det ju det faktum att Aysegül hade en mycket vacker dotter på knappt sexton år. När Soli tänkte efter var det nog snarare det än någon ideologisk välgörenhet som gjorde att han stod ut med de ständiga rännskitorna. Det lilla undret trippade fram till kassan och meddelade honom att hans Ananas- pizza var klar. - Önskades det något mera, min Herre? Soli tänkte efter en stund, men beslöt sig för att inte säga något. - Det blir utmärkt bra så. Hon knappade på kassan och gav honom växel ur den öppna lådan. På vägen ut hörde han det välbekanta plingande från kassan när hon nollade bongen. När han kommit hem och ätit sin middag återvände han efter fem dagars uppehåll till sin hobby. Fyrtiofem minuter efter återupptagandet pirrade det välbekant i fingertopparna och det ständiga darrandet började avta. Han var tvungen att sitta på toaletten de första tre fyra glasen. Doften av surt spanskt vin blandat med avföring var ingen nyhet men gjorde honom alltid lika fundersam. Han krystade till och försökte få ur sig det sista av den rinniga smeten som varit hans middag. Det bubblade och fräste ur baken på honom. Hade det inte varit för det faktum att det gjorde så förbannat ont skulle han ha tyckt att det var lite kul. Men inte nu. Han spände sin ringmuskel och avvaktade några minuter tills han kände att det samlats tillräckligt. När han slappnade av kändes det som om livet rann ur honom. Han tittade ner och beskådade sin blodiga produktion. Några ensamma partiklar av avföring, resten var blod i den rödbruna regnbågens alla färger. Mängden blod och den aggressivt rödbruna färgen skvallrade om hur illa ställt det egentligen var med Soli. Kroppen började domna bort av blodförlusten och han var tvungen att hålla i sig i badkaret för att orka sitta upp på toalettstolen. Några minuter och en halvliter spanskt urinvin senare var han dock vid friskt mod igen. Han torkade av sig, tvättade händerna och ställde sig framför hallspegeln. I spegeln såg han ingenting. Inget att fästa någon vikt vid, inget att bry sig om. Diagnosen var för länge sedan ställd och nu var det bara att vänta, uthärda. Efter några minuter hade han börjat spänna sina taniga muskler och lukta sig i armhålan. Framför honom stod en karl som han på intet sätt kunde identifiera sig med. Soli var lång och smal. Han var en och åttiotre centimeter lång och vägde, vid gynnsamt väder, sextiotvå eller sextiotre kilo. Även om revbenen stack ut från hans bröstkorg som fårorna i en åker var det nästan värre med hans tänder. Ojämna och gula efter åratal av nikotinmissbruk envisades de med att visa sig så fort han pratade. Han stack in två fingrar i munnen och tog ett ordentligt tag om en värkande kindtand. De rödsprängda ögonen som mötte honom i spegeln var lika förvånade som Soli när han efter lite petande och ryckande fick med sig en tand i näven. Telefonen ringde och han var tacksam för avbrottet. - 073-9470269 - Är det Soli? - Vem annars. - Varför hör du aldrig av dig numer för? Det var hans enda kvinnliga bekant, Sara. - Bissy, bissy, vettu. Hehe, nejdå. Ingen särskild anledning. Och du, du mår bra eller? Diagnoser var inget som han delade med sig av alldeles utan vidare. - Det vanliga med jobbet och sådär. Jag är i stan ikväll. Är det okej om jag kommer upp? - Tja... - Vi är några stycken som faktiskt är lite oroliga för dig, Soli. - Givetvis är du välkommen. Så länge det inte är någon jävla intervention- grej. - Jag kommer om en halvtimme. Lägenheten var, i promille mätt, ganska välstädad. Han spolade toaletten några gånger med wc-anka, bar ut vinet till vardagsrummet, stängde dörren till köket och satte sig på hallgolvet och väntade. Tjugofem minuter senare ryckte han till av dörrklockans ilskna rytande. Han öppnade och möttes direkt av en kram. Så snart Sara plockat av sig ytterkläderna såg hon att något var fel. - Du är lite röd i mungipan där, Soli. - Jasså, ja… måste ha älskat med någon alldeles innan du kom kanske. Han fuktade pekfingret och försökte torka av sig så gott han kunde. Hon slog sig ner i hans nergångna soffa och läste med spelat intresse tv- tidningen. Han slog sig ned bredvid henne och hällde upp två glas av det sura spanska vinet. - Tack, men jag dricker inte. - Jo, det gör du visst. Soli anade oråd. - Det är bra tack. Jag ville bara komma över och prata lite med dig. - Saft, juice, ett glas vatten kanske? - Vatten, tack. Förbannad vare den kvinna som utan eldvatten stiger över min tröskel, tänkte han. Han gick ut till köket och fyllde hennes glas med vatten. När han kände efter i gommen var det fortfarande ett stort och fruktansvärt obehagligt hål där hans tand suttit. Om den tanden gick att bända loss så lätt borde de andra gå lika lätt, tänkte han. Inte nog med att han höll på att dö varje gång han gick på muggen, dessutom skulle han tydligen vara tvungen att lida sig igenom sina sista två år tandlös. Ätandes sparrissoppa. Metallsmaken gick inte att skölja ur. Han återvände in till Sara med hennes vatten. - Allvarligt talat nu, Soli. Vad fan håller du på med? Han var inte förvånad. - Alkoholiserar mig. Dum fråga. - Ja, det ser jag väl. Men varför i helvete då för? - Tycker in… - Du är ju för fan tjugofem bast, inte sextiofem! - Tycker inte o... - Finns det verkligen ingenting kvar för dig? - Tycker inte om att ständigt behöva be om kärlek. - Så du ger liksom bara upp. Bara sådär alltså! Hon såg på honom med en blick som sa allt. För henne var han någon som kunde ha blivit lite mer. Nu, nersupen och utan värdighet, avskydde hon det hon såg. Han flyttade sig, väl medveten om sin lukt, närmare henne. - Soli, vad gör du? - Inget, sitter liksom bara här och är. Han såg henne i ögonen och log. - Sara, nu väntar jag bara på att du ska skälla ut mig ordentligt. - Du är ju helt borta. - Nej, borta är man om man sitter på en parkbänk med en vinflaska och reciterar vulgodikter som: Om man med torr pungsäck sumprunkandes kan sitta drömmandes om köttig häck. Så finns alltid ovillig fitta ovanligt fin och fräck. - Äckligt, inte sant? - Du upphör aldrig att förvåna mig, Soli. När jag kom hit så var det liksom mest för att höra hur det stod till med dig. Nu vill jag bara härifrån. - Varför då? - Du äcklar mig. - Varför? Varför äcklar det dig att se en människa som har gått ner sig? Hur kommer det sig att du dyker upp här efter fyra månader och plötsligt kräver att jag ska vara precis som vanligt? - Det handlar bara om dig Soli. Du kan tamejfan inte säga en mening utan att säga "jag är", "för mig" eller "för mig känns det som". Du är en självupptagen klyscha. Inget annat. Jag förstår inte varför jag i över huvud taget brydde mig om att komma hit. Soli funderade på om han kanske skulle skaffa sig en hund. En hund som levde relativt länge, och var tillgiven. Det eller en kvinna. En schäfer kanske? - Förlåt, Sara, förlåt. Jag ville inte… jag ville inte verka… vara så… jävlig. - Det är okej. - För mig så är liksom ensamheten så förbannat outhärdlig. Han såg sig omkring och det fanns inget i hans lägenhet som påminde om någon kvinna. Han lade sitt ben över hennes och andades vin på henne. - Men Soli, varför är du så ensam då? Det måste ju finnas en anledning. - Jo, det gör det ju. - För mig verkar det lite självvalt. - Alltså, jag är ensam, men jag är ju inte sådär ensam så att jag sitter och skriver noveller fulla av kvinnohat på kvällarna. Jag är ensam på det där borttynande viset. Varje gång jag vaknar så känns det som en förlust. - Och allt det här beror på att du inte får ligga med någon? - Inte allt, men en hel del. Sara rätade på sig i soffan och skalade av sig hans darrande ben. Vinflaskan på bordet erbjöd Soli en bekväm ursäkt att flytta på sig. Någon hade släppt sig. Han försökte se förebrående ut men insåg snabbt att det var han. - Det var du, Soli. - Ja. Hon lutade sig tillbaka i soffan med armarna i kors och slöt ögonen. Trots att hon var en väninna sedan mer än tio år tillbaka kunde han inte undgå att lägga märke till hur vacker hon var. Han såg på henne, hennes bröst, jeansens veckning vid hennes gylf och våldtog henne intensivt i fem sekunder. Hon stirrade på honom med en beslutsamhet han tidigare bara sett hos utkastare på svartkrogar. - Och om du får ligga med mig? - Du menar som ett slags sympatiligg eller? Köttdrillen började resa sig men la sig lika snabbt. - Kalla det vad du vill. Jag är inte kåt på dig, tycker inte om dig på det sättet heller så tja... ok, det är okej om du vill ligga med mig. - Säkert? Hon stirrade förvånat på honom. - Nja... Nu hade hon ju faktiskt... gått över gränsen. Erbjudit sig. - Vill du ha lite vin innan, eller klarar du dig som du är? - Ja, alltså Soli... Han hällde upp ett stort glas åt henne och förde det till hennes läppar. - Såja, drick nu. - Men du. Allvarligt talat! Jag… För henne var det än så länge ett tankeexperiment som gått snett. - Ranga, ranga... Tycker inte om Soli på det sättet... För mig... Han knäppte upp hennes blus. - är... Han smeker först hennes mage och närmar sig sedan hennes bröst. Han kan höra hur hennes andhämtning blir allt kortare. - det helt okej... Huden kring hennes bröstvårtor är lite sträv. Hon tycker inte illa om hans behandling av henne. - om du... Sara tar ett fast grepp kring hans hand och leder honom nedåt. - tycker illa om mig. - Tyst nu Soli. Tyst! ____________________________________________________________________________ uXu 2000 Av Joseph 2000 uXu ____________________________________________________________________________